Chiang Mai, Chiang Rai och Huay Xai (Bokeo)

Lördagen den 9 mars 2019

 

Vi tog nattbussen upp till Chiang Mai. Vi bokade via vårt vandrarhem och då ingick det att vi skulle bli upphämtade från vandrarhemmet. Tidigare har vi blivit hämtade av en minibuss, men den här gången kom två killar på moped och hämtade oss. Kvinnan på vandrarhemmet vinkade glatt hejdå och vi fick hoppa upp där bak på mopederna med våra stora ryggsäckar. De sicksackade sig därefter fram på gatorna och jag var ganska lättad när jag fick hoppa av. Det kändes jätteklumpigt att åka med en så stor ryggsäck på sig!

 

Dagen därpå kom vi fram till Chiang Mai. Vi blev avsläppta utanför vårt vandrarhem och insläppta direkt. Vi sov en stund och gick därefter ut på stan för att boka en vandringstur inför morgondagen.

 

Dagen därpå bar det upp i bergen. Vi stannade vid en by och började vår vandring med att korsa en bro byggd av bambu där det saknades räcken på vissa ställen. Därefter gick vi över risfält och fortsatte upp i bergen. Vi vandrade ungefär 14 kilometer den dagen och stannade vid 3 olika vattenfall som vi kunde bada i. Därefter fortsatte vi vår vandring upp, upp, upp. Enligt väderprognosen var det 37 grader i Chiang Mai, men några grader svalare uppe i bergen. Vandringen var ganska ansträngande, men det blev väldigt behagligt framåt eftermiddagen.

   Framåt 17-tiden kom vi fram till stugorna uppe på berget som vi skulle sova i. Jag fick laga min egen thai-mat över elden och kunde därför rädda den från ostronsås och ett par andra mystiska ingredienser utan innehållsförteckning.

   Vår grupp bestod av en familj från Québec, en fransk och en skotsk kille, våra guider och vi. Vår guide var uppväxt i en by längre bort och tillhörde därmed Karenfolket som bor i bergen och härstanmmar från Kina och Myanmar. Det var hans vänner som startat familjeföretaget och på kvällen kom flera av deras kusiner och hjälpte till med att bland annat laga mat. En av dem hade med sig ett klassiskt stränginstrument och spelade och sjöng låtar på thailändska som handlade om folket i bergen. Emellanåt spelade han några melodier på engelska, bland annat”today, we visited a waterfall. Tomorrow we visit a waterfall” om och om igen blandat med lite ”happy birthday to you”.

   Vi satt och lyssnade och spelade kort medan vi tittade ut över dalen under oss. När vi vandrade passerade vi många ställen där det tidigare brunnit och det hade brunnit alldeles intill stugorna där vi bodde någr veckor tidigare. På håll kunde vi se hur det brann i skogen på andra sidan dalen. Elden var dock långt borta och den verkade inte bekymra våra guider alls.

 

Följande dag vaknade vi tidigt. Vi trodde att vi skulle börja gå tidigt på morgonen eftersom det under natten är ungefär 18 grader och därmed väldigt behagligt vandringsväder under förmiddagen. Vår guide tittade på oss som om vi var helt från vettet. Han sa att det var på tok för kallt för att bada i vattenfallen om vi skulle börja gå tidigt på morgonen. Vi började därför gå vid 10-tiden och genomförde den största delen av vandringen under dagens varmaste timmar.

   Först vandrade vi ner till en närliggande by.

 

Vår guide berättade lite om livet i byn och visade oss runt. Byborna ignorerade oss och det kändes väldigt skönt att bara få vandra genom byn och titta, utan att det kändes som en turistattraktion.

   Därefter vandrade vi vidare till ett vattenfall som man kunde gå in under.


Efter det återstod det bara någon timmes vandring tillbaka till byn som vi startat vid. Totalt vandrade vi ungefär 10 kilometer den dagen.

   Under vandringen såg vi ett antal olika spindlar och guiderna såg även 3 stycken ormar, varav en kobra som snabbt slingrade sig in i sitt hål. Istället för att akta sig för ormarna slängde sig vår ena guide efter dem och försökte fånga dem. Han blev mycket missnöjd över att de kom undan medan vi i gruppen blev väldigt lättade.

   Därefter bar det av tillbaka till Chiang Mai och vi fick säga hejdå till gruppen. På kvällen testade vi att äta ”mango sticky rice” till efterätt. Det är en väldigt känd efterrätt här och innan vi åkte skämtade vi om att jag i alla fall kan leva på det om det inte fungerar för mig att äta övrig thai-mat.

 

Dagen därpå gick vi upp tidigt för att ta den lokala bussen upp till Chiang Rai. Bussen vi tänkt ta var dock full, så vi fick vackert sitta ner och vänta i 2h på nästa buss. Vi kom fram till staden framåt eftermiddagen och hade lite problem med att hitta till vårt vandrarhem.

   Vi har blivit väldigt bortskämda med att det alltid har funnits någon som väntat vid bussen eller att vi kan be första bästa tuk-tuk-förare att ta oss till vårt vandrarhem. När vi visade upp adressen i Chiang Rai var det dock ingen som visste vart vårt vandrarhem låg. Tuk-tuk-förare efter tuk-tuk-förare skakade på huvudet och sa att vi fick hitta någon annan som kunde köra oss. Till slut hittade vi i alla fall en äldre man som visste vart gatan med vårt vandrarhem låg. Han körde dit och körde ett par varv runt kvarteret innan han gav upp och bad oss kliva av.

   Hanna satte sig ner och väntade med väskorna medan jag gick runt kvarteret igen och frågade mig fram efter vandrarhemmet. Vandrarhemmet verkade inte existera och jag återvände något uppgiven till Hanna. Jag frågade en sista person om vart det låg och då skrattade han och sa ”men, det ligger ju där!”. Han pekade cirka 5 meter framför mig – mitt emot stället där Hanna satt och väntade! Vandrarhemmet hade seriöst den minsta skylten jag sett! Vi fick oss i alla fall ett gott skratt när vi korsade den lilla vägen och äntligen kunde checka in.

   På kvällen gick vi en kort bit för att köpa lite snacks inför morgondagen. Vi kom ut på en större gata och såg att en folksamling hade samlats vid en stor gyllene klocka. Precis när vi kom dit slog klockan 20. Klockan började då spela musik, ändra färg och saker inuti den började röra sig. Turisterna stod och fotade och filmade. Tydligen hade vi av en slump lyckats gå förbi en av stadens huvudsakliga turistattraktioner.

 

Nästa dag åkte vi ut till ett elefantcenter. Stället vi besökte tar hand om elefanter och försöker få dem att bli vilda igen. De öppnade först ett center i Kambodja, men för cirka 2 år sedan öppnade de även i Thailand. För tillfället har de 5 elefanter som de arbetar med. Centret är byggt mitt i en park där elefanterna får röra sig fritt, vilket gör att elefanterna har en stor yta att röra sig på och besökarna kan se på elefanterna från mitten.

   Vi fick gå ut i parken och sitta och titta på elefanterna på håll.


Våra guider berättade om elefanterna och elefantindustrin i Thailand. De berättade även att de har 3 olika platser där de försöker rehabilitera elefanterna och att stället vi besökte var det första steget. De berättade att elefanter som arbetat länge inte vet hur de ska bete sig när de blir släppta på alltför stor yta. De berättade att elefanterna går vilse och att de blir mycket stressade av att bryta sina gamla vanor helt. En av elefanterna kunde till exempel inte äta gräs när den först kom dit eftersom den endast blivit matad med annat när den arbetade. På grund av detta handmatade de fortfarande 3 av elefanterna varje dag för att bibehålla några av deras vanor så att de ska känna sig trygga.

   Det finns möjlighet att stanna på centret och volontärarbeta och på eftermiddagen fick vi möjlighet att testa på vad volontärerna gör. Vi åkte först en kort bit och fick såga ner var sitt bananträd. Bananträden lastades därefter på ett flak och vi åkte tillbaka och sågade dem i bitar för att kunna mata elefanterna med på eftermiddagen. Vi fick därefter följa med en av guiderna och skotta lera och plocka elefantbajs. Vi blandade bajset med lera och vatten och kletade därefter sörjan på träd för att inte elefanterna ska gnugga sig mot dem och på så sätt fälla alla träden i parken. Hanna och jag var sedan de enda besökarna som stannade kvar över natten.

 

På tisdagen släppte de på elefantcentret av oss utanför The White Temple, eller Wat Rang Khur.


Det var ett gammalt tempel som var i behov av renovering då en konstnär köpte templet. Han rustade upp det och gjorde om det till något slags konstprojekt/utställning. Templet var väldigt coolt. Det var som ett buddistiskt tempel, men det fanns massvis med konstiga figurer överallt. Inuti fanns en stor buddhastaty och väggmålningar av bland annat Pokémon, Sailor Moon och Ninja Turtles.

   Vi kom dit ganska tidigt på morgonen, men det dröjde inte länge innan templet fylldes av folk. Vi åkte därifrån och tog det lugnt i stan resten av dagen.

   På kvällen gick vi en sväng till en kvällsmarknad. Det var väldigt lugnt och skönt på marknaden och vi kunde gå runt och titta utan att några försäljare var på oss. Det var snarare tvärt om. Jag hittade en kjol som jag ville prova, men försäljare ville inte låta mig prova den utan bad mig lämna affären. Mycket märkligt...

   Vi gick förbi en bar och såg att 3 av guiderna på Elefantcentret var där. De hälsade glatt och undrade om vi ville göra dem sällskap. Det ville vi och vi satt och pratade med dem en del under kvällen. Två av dem hade studerat engelska som huvudämne på universitetet och det var därför möjligt att verkligen prata med dem. Det var intressant att höra dem berätta om hur det är att leva i Thailand. Den ena tjejen drog sig inte för att prata om politik och det var spännade att höra vad hon tyckte och tänkte. Det var meningen att det skulle hållas ett val här den 24/2, men valet skjöts upp en månad. Ingen vet ifall det kommer bli val nu i mars, men tjejerna vi pratade med trodde i alla fall att det skulle hållas ett val ganska snart.

   Vi avslutade kvällen med att spela en omgång biljard med dem som Hanna och jag förlorade.

 

Dagen därpå gick vi åter upp tidigt. Med buss, tuk-tuk och därefter buss igen tog vi oss över gränsen till Laos. Vi utnyttjade våra thailändska visum till max och lämnade Thailand dagen då våra visum skulle gå ut. Med 1,5 miljoner kip i väskan åkte vi vidare mot Huay Xai med minibuss. De borde seriöst stryka några nollor från sina pengar! Det gick väldigt smidigt att ta sig över gränsen och vi var i Huay Xai redan vid lunchtid. Vi tog oss till kontoret för The Gibbon Experience, som vi skulle åka ut på dagen därpå. Efter det tog vi det bara lugnt och njöt av utsikten över Mekongfloden från vandrarhemmet där vi bodde.


På torsdagen var det dags att bege sig ut på The Gibbon Experience, vilket är en av de saker vi först tittade på och bestämde att vi ville göra på vår resa.

   Gibbonaporna är utrotningshotade, bland annat till följd av tjuvjakt. 1996 påbörjades arbetet med att bygga linbanor och världens högst belägna trädkojor. Tjuvjägare anställdes som guider och pengarna som projektet drar in går till att bevara naturen i området, förhindra tjuvjakt samt till lokalbefolkningen.

   I tre dagar åkte vi linbanor över djungeln och bodde 2 nätter i ett trädhus cirka 30 meter över marken.

   Vi åkte från kontoret på morgonen den första dagen. Det tog ungefär 2 timmar att åka ut på lansbyggden och upp i bergen i Nam Ha National Parc. Därefter vandrade vi några timmar och åkte ett par linbanor för att komma till trädhuset där vi skulle bo.


För att komma in i huset fick man åka en kortare linbana och landa på en plattform i trädhuset.

   Vi hamnade i samma trädhus som 2 andra tjejer från Sverige; Madeleine och Milena, en tysk tjej; Julia och en holländsk tjej; Suzanne. Vår guide var snäll och rolig och han pratade bra engelska. Vi trodde först att han skämtade när han sa att han skulle ta linbanan tillbaka till en av stugorna vi vandrat förbi under dagen och lämna oss ensamma uppe i trädhuset över natten. En av tjejerna frågade vad vi skulle göra ifall det hände någonting, eftersom det varken fanns täckning på mobilerna eller något annat sätt att kontakta omvärlden. Vår guide svarade enkelt att vi inte kunde kontakta någon. Jag önskade en stund att jag lagt vägen tillbaka till byn på minnet... Vår guide åkte därefter iväg i linbanan och lämnade oss där.

   Vi hade en väldigt trevlig kväll tillsammans. Vi såg några langurer (apor) och jätteekorrar. Vi fick massor med traditionell mat från Laos och satt och pratade.

 

Vi vaknade upp till djungelns alla ljud, blandat med gibbonapornas speciella sång. Jag låg och såg på hur det ljusnade och spanade efter aporna. Våra 2 guider kom åkandes med vår frukost ett par timmar senare och efter frukost bar det av.

   Vi vandrade, åkte linbanor över skogen och besökte de andra trädkojorna. Den längsta linbanan var 520 meter lång och som högst åkte vi cirka 150 meter upp över skogen med en hastighet av cirka 60 km/h. Mitt ben är fortfarande svullet efter kraschlandningen på linbanan i Thailand, men på de här linbanorna kraschlandade man inte alls. På de flesta ställen var det svårt att komma hela vägen fram innan man stannade och man fick därför vända sig om och dra sig fram den sista biten. Man hade även en broms att använda ifall man närmade sig plattformen alltför snabbt.

   Det jag tyckte var allra häftigast var att besöka den trädkojan som byggts högst upp. Man åkte linbana ut över en djup dal och in i kojan som låg cirka 40 meter upp i luften.

 

Vi stannade där ett tag och fikade innan det var dags att bege sig tillbaka till vår trädkoja för att äta en sen lunch. När vi kom tillbaka den dagen såg vi gibbonapor hoppa i träden en bit bort.

   Efter lunch fick de som ville fortsätta åka linbana och vandra, men Hanna, Julia och jag stannade kvar i trädkojan. Jag tyckte väldigt mycket om att bara vara där uppe bland grenarna och ville få tid att bara vara där lite...

   Jag skulle också vilja nämna att det var väldigt häftigt att duscha där. De hade byggt badrummet lite avsides, så man stod och duschade med bara djungeln framför sig och vattnet droppandes ner likt regn över träden under.

 

Imorse vaknade jag vid 5.30 av att ett träd eller en stor gren brakade ner någonstans i skogen. Det var ändå snart soluppgång, så jag låg vaken och lyssnade på alla ljud. Gibbonaporna sjöng väldigt nära, men vi kunde inte se dem.

   Efter frukost var det dags att lämna trädkojan. Vi åkte en del linbana och vandrade sedan tillbaka till byn där minibussarna kom och hämtade oss och tog oss tillbaka till Huay Xai.

   Vi stannade vid Gibbonkontoret tillsammans med våra nyfunna vänner en stund efter att vi kommit tillbaka. De hade soffor och gratis kaffe – enkla saker som verkligen uppskattades så mycket av oss alla.

   Resten av dagen har vi tagit det lugnt på vårt vandrarhem och jag har suttit och skrivit en stund. Nu på kvällen har gänget som stannade kvar i Huay Xai varit ute och ätit middag tillsammans. Det finns inte så mycket att göra här, utan de flesta som kommer hit gör det för att åka ut på The Gibbon Experience, eller möjligen som ett stopp på vägen mellan Laos och Thailand.

 

Imorgon ska vi hoppa på en så kallad ”slowboat” för att åka på Mekongfloden österut till Luang Prabang. Resan kommer ta 2 dagar och vi kommer sova över i Pak Beng på vägen. Väl i Luang Prabang väntar vandring till vattenfall och säkert mycket, mycket mer.

 

Kraaaamar


 

Ao Nang (Krabi), Khao Sok och Bangkok

Onsdagen den 27 februari 2019

 

På lördagen åkte vi på en tur till James Bond Island. Vi satt och väntade utanför vårt vandrarhem, som överenskommet, i ungefär 40 minuter. Därefter ringde vi till turistbyrån som sållt resan och de sa då att vi skulle komma ner till turistbyrån istället. Vi gick dit och blev skickade till ett annat ställe där det var fullt med turister. De sorterade turisterna i olika grupper och alla fick var sin klisterlapp med en viss färg på. Därefter fick alla med samma färg gå till samma minibuss. Ibland får jag verkligen känslan av att jag är på en klassersa där turguiderna/busschaufförerna är lärare som ansvarar för att alla kommer med.

   Vi åkte därefter  minibuss upp till Phang-nga och ut i bukten i en av deras traditionella long tail-båtar. Vi stannade först till på ett ställe där några i gruppen fick paddla kajak i cirka en halvtimme. Därefter åke vi vidare till ön där man kan se James Bond island.


Efteråt åkte vi och lunchade i en fiskeby. Vår grupp bestod av 4 läkarstudenter från USA, 2 italienska tjejer och vi, så det var en trevlig grupp. Efter lunch åkte vi vidare till en tempelgrotta med en stor liggande Buddha i. Utanför fanns det apor och massa skyltar att man inte skulle mata aporna. På andra ställen stod det att man skulle mata aporna. Lite förvirrande alla apdjur?

   Hanna började känna sig dålig den dagen... På kvällen fick hon feber...

 

Dagen därpå hade Hanna feber och var mycket förkyld. Hon uppvisade ganska typiska influensasymptom, stackarn. Hon låg och sov i stort sätt hela dagen. Jag gick till stranden en stund och satt därefter och läste.

 

På måndagen verkade det som att vi skulle få vara kvar i Ao Nang ett litet tag. Jag bestämde jag mig för att försöka göra lite saker som Hanna ändå inte var så pepp på att göra under tiden hon vilade sig. Jag gick därför upp tidigt och gick ner till stranden för att försöka ta en båt till Hong Island för att paddla kajak. Jag hade pratat med dem som sålde båtbiljetter dagen innan och de sa att det inte brukade vara några problem att ta båten självständigt till Hong Island, men att man behövde vara 6 personer. De sa att många ville åka dit och att jag bara kunde sitta och vänta på att en båt skulle fyllas. Så var det dock inte den dagen...

   Jag satt och väntade en timme, men inte en enda människa verkade vilja åka till Hong Island. Till slut gick jag och pratade med några olika turistbyråer, men alla dagens turer till Hong verkade redan ha åkt. På den sista byrån jag gick till frågade säljaren dock om jag ville åka nu direkt. Jag svarade glatt ja och han ringde då ett hetsigt samtal och skrev ett litet kvitto där han skev upphämtning kl 8.30. Klockan var då 9.20, men han sa att gruppen inte hade åkt än. Han sprang därefter iväg och viftade åt mig att springa efter. Han hoppade på sin moped och tecknade åt mig att hoppa på bakom. Vi åkte därefter i snabb fart mot en av grannstränderna där vi fann en turistgrupp som precis skulle gå ombord på en long tail-båt för att åka. Så tack vare den snälla försäljaren kom jag iväg till Hong Island den dagen ändå!

   Vi åkte först till den berömda lagunen, där vi fick bada en stund. Därefter bar det vidare till ett ställe där man kunde snorkla och därefter till en strand där gruppen lunchade. Därefter åkte vi tillbaka till Hong Island för att paddla kajak.

   Jag träffade en vältränad fransk familj där 2 i familjen arbetade som gymnastiklärare. De var udda till antalet och en av gymnastiklärarna erbjöd sig att paddla med mig. Vi paddlade iväg till lagunen igen, som nästan var helt vattentom på grund av att tidvattnet vänt. Familjen fick därefter för sig att paddla runt hela ön. Vi hade ingen aning om hur stor ön var, men man kan ju alltid vända om efter halva tiden om det inte verkar som att man kommit mer än halva vägen.

   Vi paddlade runt ön i ganska snabb fart och hade därfter en stund över då vi kunde vandra runt på naturstigarna på ön innan vi åkte hemåt igen.

  

Dagen därpå åkte jag på en halvdagsutflykt till en äventyrspark där man kunde åka linbana och klättra på en höghöjdsbana. De hade byggt 4 olika banor utmed ett berg, så man kom längre och längre upp och fick väldigt fin utsikt över regnskogen på sina ställen. Banorna var inte så svåra, men jag lyckades slå mig ganska ordentligt när jag krashlandade efter första linbanan. De hade en kudde som skydd på plattformen där det var tänkt att man skulle landa... Där landade dock inte jag. På något sätt lyckades jag hamna snett, missa plattformen och i hög hastighet slå i smalbenet i den utstickande kanten där det inte fanns någon kudde. Mitt smalben svullnade upp så det seriöst såg ut som att jag hade en tennisboll under huden ett tag! Guiden vi klättrade med blev förskräckt och sa att de skulle ta mig till sjukhuset. De tjatade om att jag skulle träffa en läkare och det kändes då väldigt bra att kunna säga att jag själv är läkare och att det inte behövdes. De började då skratta istället och gav mig en påse is.

   Vi klättrade därefter vidare och guiden åkte före mig på linbanorna och såg till att jag inte krashlandade fler gånger. Jag tror jag hade lite för långa ben för linbanorna här!

   På kvällen kom min klasskompis Eda och hennes bror, Martti, hit och vi gick ut och åt tillsammans.

 

På onsdagen åkte vi på en tur som kallas 4-island tour. Det verkar som att den turen är den mest populära turen här och jag förstår varför. Vi hade hoppats att Hanna skulle må tillräckligt bra för att följa med, men hon var då inne på sin 4e dag med feber och tvingades stanna hemma då med...

   Eda, Martti och jag åkte i alla fall iväg. Vi samlades på stället med alla turister och fick var sin klisterlapp. Vi fick därefter åka iväg i en speed-boat istället för long tail-båten som vi hade bokat. Snabbt gick det och vi åkte till först till Railey Beach igen och utforskade grottorna lite mer samt simmade runt klipporna. Det bar därefter vidare till ett snorklingsställe och därefter till Chicken och Tup Island.

 
När det är lågvatten är det möjligt att vandra på en strandslinga som förbinder öarna, men när vi var där var det för högt vatten för att kunna göra det.

   Vi åkte vidare till Poda Island där vi stannade ett par timmar. Vi solade och badade och allt var frid och fröjd, fram till några minuter innan det var dags att gå. Jag tittade då upp och märkte att en apa var i färd med att försöka öppna min ryggsäck som jag hade lagt vid min huvudända. Apan och jag fick ögonkontakt och innan jag knappt hann blinka gjorde den ett utfall mot mig med ilsken blick och huggtänderna blottade. Jag for upp och försökte springa åt sidan, men fötterna hann inte riktigt med så det blev istället att jag föll. Resultatet blev i alla fall att jag kastade mig åt sidan och undgick att bli biten av apan med några centimeters marginal. Apan gav sig därefter på Eda istället som tog skydd av sin ryggsäck. Apan gav sig inte utan fortsatte jaga henne medan hon sprang runt och skrek och folk runt omkring började filma händelsen! Shit alltså, vilken adrenalinkick. Jag som alltid älskat apor, men nu vet jag vad de är kapabla till. De är absolut inte lika söta när de är arga!

   Edas bror hade så lägligt gått på toaletten just då, så han missade hela spektaklet. Därefter åkte vi i alla fall tillbaka till tryggheten i Ao Nang.

   När vi kom tillbaka fick jag plötsligt väldigt ont i huvudet, började frysa och mådde inte alls bra. Jag kröp in under en filt och försökte sova en stund. På kvällen gick vi ut och åt igen och Hanna mådde äntligen lite bättre och orkade följa med. Jag hade fortfarande dunkande huvudvärk. Kanske fick jag solsting?

 

På torsdagen hade vi beslutat oss för att åka vidare upp till Khao Sok för att vi ska hinna med att åka norrut innan visumet går ut. Hanna mådde bättre, men kände sig fortfarade inte riktigt bra. Jag mådde inte heller riktigt bra och det visade sig att jag också hade lite feber när vi kom fram på eftermiddagen.

 

Dagen därpå var Hanna äntligen feberfri! Jag hade inte heller någon feber, men vi var båda väldigt trötta. Vi sov båda halva dagen och tog det bara lugnt på vandrarhemmet. Vi bodde i en mysig liten stuga vid en flod precis vid ingången till Khao Sok national park. Det var behagligt att vara där, omgivna av massa djungelljud från diverse olika djur. Kvinnan på vandrarhemmet förstod precis min allergi och lagade vilken thai-rätt jag än bad om med salt och socker istället för fisksås eller räkpasta. Det var roligt att kunna testa på lite olika maträtter!

  

På lördagen åkte vi upp till Cheow Lan sjön i Khao Sok National Park.

 
Vi åkte runt på sjön en stund och därefter tog de oss till ett ställe där vi fick mat och det fanns flytande bungalows för de som skulle stanna över natten. Hanna stannade där medan jag gick med gruppen på djungelvandring till en grotta 2,5 km därifrån. Vi gick på slingrande små stigar och vadade över vattendrag. Vi såg bland annat apor och en giftig huggorm som låg och sov i trädet.

   Vi kom fram till Nam Talu Cave och fick låna pannlampor av vår guide. Därefter lyste vi vår väg in genom grottsystemet. En liten bit in i grottan fick vi se att det hängde hundratals fladdermöss i taket. Vår guide visade oss även massor med syrsor och en hel del spindlar och grodor. Vi fortsatte djupare in i berget och på vissa ställen var det trångt att gå. På vissa ställen fick vi vada genom vattnet och på ett par ställen fick vi simma lite för att komma vidare. Efter cirka en kilometers vandring inne i bergets beckmörker kunde vi se solen leta sig in. Vi fick kliva ut genom ett litet hål och vips befann vi oss ute i djungeln igen. Det var riktigt häftigt att vandra genom berget måste jag säga!

   Vi gick tillbaka genom djungeln, åkte båt över sjön igen och därefter minibuss tillbaka till vandrarhemmet.

 

Dagen därpå vandrade jag i nationalparken. Jag hade tänkt vandra cirka 7 km och se några vattenfall. Jag vandrade till det första, men eftersom det inte är regnperiod var det ungefär som en bäck. Jag doppade mig snabbt och fortsatte vidare, men efter cirka 3 km blev vägen endast en liten stig. Jag fortsatte ytterligare någon kilometer, men sedan såg jag massor med apor som hoppade runt i träden. Aporna började göra massa ljud och svinga sig nedåt. Troligen lekte de bra med varandra, men jag tyckte det var läskigt att vara där ute i djungeln helt själv, så jag vände och gick tillbaka istället.

   Resten av dagen tog vi det bara lugnt på vandrarhemmet innan vi hoppade på nattbussen till Bangkok.

 

Vid klockan 6 morgonen därpå släppte bussen av oss i Bangkok. Vi slog följe med en fransk familj som skulle till ungefär samma ställe som oss och tryckte in oss 6 stycken i en liten taxi. Vi dumpade av våra saker på vandrarhemmet och gick därefter runt och turistade i Bangkok.

   Vi vandrade först till The Grand Palace.

 
Jag lyckades få resans första allergi den morgonen... Äggallergi mot en dum grillad macka, det är väl typiskt? Men jag tycker inte riktigt det räknas, för det kunde lika gärna ha hänt hemma. Jag satt med en spypåse redo och knaprade i mig lite allergimedicin i templet med den gyllene Buddhan. Vi fortsatte därefter runt och tittade på palatset.

   Ett par timmar senare mådde jag bätttre och vi fortsatte även till templet Wat Pho där de har Thailands största liggade Buddha.

   Efter det hade klockan hunnit bli så pass mycket att vi kunde bli insläppta på vandrarhemmet och kunde sova ett par timmar. På kvällen gick vi ut på Khao San Road, vilket är en stor turistgata. Vi såg bland annat massor med grillade insekter som den som ville kunde köpa och äta. Vi valde att äta på en mysig restaurang istället.

 

Dagen därpå gick vi upp klockan 6 för att åka på en tur till ett ställe där de har en marknad mitt på tågspåren.

 
8 ggr/dag kommer tåget och då skyndar sig försäljarna att packa undan eller täcka över sina varor och fälla ner alla skynken. Tåget passerar och lika snabbt packas allt upp igen. Marknaden fortsätter därefter som om ingenting hänt!


Vi åkte vidare till en flytande marknad.


Vi roddes sakta fram av en kvinna bland de olika stånden. Det var så mycket turister att båtarna knappt kunde komma fram, men det var roligt att se marknaden.

   På eftermiddagen tog vi oss med färja över vattnet till templet Wat Arun. Vi åkte därefter tillbaka och fann ett litet gatukök vid vattnet. Vi bestämde oss för att ta något att dricka och se på hur solen gick ner över templet. Vi blev dock utkastade från gatuköket cirka en kvart innan solen skulle gå ner eftersom kvinnan som hade det sa att det stängde. Detta trots att det var massa andra gäster som fortfarande satt och åt!

 

Idag tog vi det lugnt på vandrarhemmet på förmiddagen. Därefter tog vi en taxi till Lumpini Park som är känd för at ha massvis med stora ödlor som har förökat sig helt okontrollerat. Tyvärr har regeringen nyligen beslutat sig för att tömma parken på ödlor... Men vi fick i alla fall se en ödla som lyckats undkomma utrensningen.

   Vi vandrade runt i parken en stund och efter det åkte vi till The Golden Mount. Därefter vandrade vi till China Town innan vi åkte tillbaka till vandrarhemmet igen.

   Nu ska vi snart ta nattbussen upp till Chiang Mai där vi planerar att vandra och besöka några traditionella stammar.

 

Kramar på er!!

 

 

Phuket, Phi Phi-öarna och Ao Nang (Krabi)

Lördagen den 16 februari 2019

 

Vi kom fram till Phuket tidigt på tisdag morgon. Vi blev upplockade på flygplatsen och tagna till gästhuset där vi skulle bo. Vi hade då varit vakna i över 24h och såg verkligen fram emot att få lägga oss och sova en stund, men så blev det inte riktigt. Jag tror jag blivit bortskämd med att oftast få komma in på rummet när jag kommer fram, men det fick vi inte i Phuket.

   Gästhuset var igenbommat och nedsläckt när vi kom fram. En städerska öppnade i alla fall för oss och vi fick lägga in våra saker. Därefter fick vi bege oss till stranden i 5 timmar innan vi slutligen fick komma in på rummet. Det var 32 grader varmt och jag kan säga att vi njuter betydligt mer av värmen nu när vi är utvilade!

 

Vi tillbringade 3 dagar i Phuket vid Karon Beach. Vi badade, badade, badade och därefter badade vi lite till. Vi besökte ett tempel och åkte upp till en stor Buddha. En av kvällarna åkte vi in till Phuket och åt middag. På kvällarna satt jag och skrev färdigt underläkarguiden till psykiatriska akutmottagningen, som jag egentligen planerat bli färdig med innan vi åkte.

 

På fredagen åkte vi ut till Phi Phi-öarna och då började semestern för mig på riktigt. Vi köpte en biljett till färjan på en turistbyrå och då ingick det även att en minibuss hämtade upp oss utanför vårt vandrarhem. Efter att chauffören plockat upp oss åkte han runt och letade efter andra turister. Vi snurrade runt en bra stund för att hitta 2 indiska tjejer och chauffören ringde ett antal samtal innan han slutligen hittade dem. Därefter körde han gasen i botten för att vi skulle hinna till färjan. Det var tur att färjan var försenad – annars hade vi missat den!

   Vi hade bokat 2 nätter i en bungalow på Phi Phi, men det slutade med att vi stannade där i 5 nätter.

   Första dagen var vi bara på stranden och badade. Andra dagen tog vi oss upp till utkikspunkten.

 

Därefter gick vi för att boka lite olika turer. Vi hade tänkt göra ett introduktionsdyk på Phi Phi för att se om vi tyckte om det och därefter eventuellt ta dykarcertifikat på Koh Tao på östkusten. Jag har gjort ett introduktionsdyk i Australien tidigare, men då tyckte jag inte alls om det. Vi var då ett gäng på nära 10 personer som gick på led ut från stranden. Vi såg knappt några fiskar alls och jag var rädd för deras supergiftiga maneter eftersom det fortfarande var säsong för dem. Dessutom fick jag väldigt ont i öronen eftersom jag inte lyckades tryckutjämna.

   Vi gick för att boka introduktionsdyket på Adventure Club, som Hanna tittat upp tidigare. Vi stod och pratade med ägaren en bra stund och det hela slutade med att vi blev övertygade om att vi skulle boka in oss på Open Water-kursen istället.

   Kursen för att få dykarcertifikat bestod av en halvdag med övningar på grunt vatten, 4 dyk över 2 dagars tid, 5 videolektioner med frågor till, ett simprov och slutligen ett teoriprov. Vi började titta på första videon redan samma kväll.

 

Dagen därpå åkte vi ut på en 10h lång snorklingtur. Hanna är fulkomligt galen i undervattensliv och snorkling, så hon uppskattade turen väldigt mycket. Jag uppskattade den med, men den var ett par timmar för lång för min del. Jag blev ganska kall eftersom vi var så mycket i vattnet och inte riktigt hann bli torra mellan de olika stoppen. Men undervattenlivet runt Phi Phi-öarna är verkligen fantastiskt! Vi såg bland annat minihajar och clownfiskar den dagen.

   Turen tog oss runt till olika öar och stannade vid olika korallrev. Vi åkte bland annat till en strand där det var massvis med apor och besökte även Maya Bay, men själva stranden är avständ i nuläget eftersom de håller på att plantera ut nya koraller.

   När det blivit mörkt var det dags för den sista simturen. Vi satte på oss snorklarna igen och simmade runt bland tusentals plankton som fick vattnet att glittra runt oss när vi rörde oss.

 

Dagen därpå tittade vi på 3 dykvideor på förmiddagen och efter lunch började vi göra övningarna på grunt vatten med vår mycket trevliga och duktiga engelska instruktör; Josh. På Adventure Club har en instruktör endast 2 elever på dykkursen, så vi fick privatundervisning. Hanna hade dock stora problem med att genomföra övningarna, så vi tvingades avbryta. Josh sa att vi fick komma tillbaka morgonen därpå för att fortsätta öva.

   På kvällen tittade vi klart på den sista videon.

 

Nästa dag fortsatte vi öva på grunt vatten, men Hanna tvingades avbryta kursen. Josh och jag fortsatte gå igenom övningarna, och på eftermiddagen var det dags för de första 2 dyken.

   Det var långt mycket häftigare att dyka än jag trodde det skulle vara! Det kändes som att jag befann mig i ett enormt akvarium och jag kände mig verkligen som en del av undervattenlivet där jag tyngdlöst flöt fram. Vi simmade in i stim med tusentals gula fiskar så fiskarna totalt omslöt oss. Vi såg fler hajar, ett tiotal clownfiskar och en sköldpadda!

   Jag fick ont i öronen precis när vi började dyket och några minuter trodde jag inte att det skulle fungera för mig att genomföra dyket. Mitt ena öra ville inte alls tryckutjämna först, men slutligen bestämde det sig för att börja sammarbeta och ploppade till med ett högt tjut. Därefter fungerade det fint och vi kunde fortsätta nedåt.

   Vi gick ner till 11 meters djup den dagen. Hanna följde med på båten och snorklade istället.

   När vi kom tillbaka på eftermidagen gjorde vi båda teoriprovet. Hanna ska försöka ta certifikatet en annan gång när hon har övat mer och då slipper hon göra om teorin.

 

Dagen därpå dök Josh och jag på morgonen. Hanna åkte på en organiserad snorklingstur med samma företag istället för att följa med på båten.

   Jag gjorde de sista 2 dyken och vi gick ner till 18 meters djup, vilket är det maximala djupet man får dyka på när man har gjort Open Water-kursen.

   I pausen mellan dyken fick jag göra simprovet i form av att simma 200 meter och därefter hålla mig flytande i 10 minuter. När jag var färdig gick vi igenom lite saker och därefter var pausen över. Dags för det sista dyket.

   Vi såg ungefär samma fiskar som dagen innan med tillägg av en giftig Lion fish. Precis när vi skulle avsluta sista dyket såg vi en till sköldpadda.

   När jag kom upp till ytan igen var jag en certifierad Open Water Diver!

 
På eftermiddagen lämnade vi Phi Phi-öarna bakom oss. Vi tog färjan till Ao Nang, som ligger nära Krabi. När vi hoppade av färjan stod det bussar och väntade på oss och de hundratals andra turisterna som åkt med samma färja. Bussen släppte därefter av oss precis nedanför vårt vandrarhem. Det är verkligen extremt mycket turister på de ställena vi har varit hittills. Det gör det väldigt smidigt att ta sig runt om inte annat.

 

På torsdagen tog vi en long tail båt till Railey beach, vilket endast tog cirka 15 minuter. Vi bokstavligen klättrade upp till en utkikspunkt. Vi letade därefter efter en lagun, men vi cirkulerade runt ett tag utan att hitta den. Istället hittade vi en jättestor ödla och lite apor. Vi hittade även några turister som hittat fram till lagunen men berättade att den nästan var helt vattentom. Vi klättrade därför ner istället för att leta vidare efter lagunen.

   Vi var vid stranden och badade och utforskade grottorna på ön, innan vi tog båten tillbaka till Ao Nang igen.


Igår bokade vi en organiserad tur som tog oss till några varma källor; Krabi Hot Springs.

 
Turen tog oss därefter vidare till Emerald Pool där vi badade och vandrade runt till fler sjöar, bland annat till den här som kallas för Blue Pool.
 

Vi åkte därefter vidare till ett ställe där man kunde vandra upp lite drygt 1200 branta trappsteg för att se en stor Buddha. Vi hade redan en del träningsvärk från att ha klättrat upp till utkikspunkten dagen innan, och det var minst sagt ansträngande att vandra upp till Buddhan. Väl uppe möttes vi i alla fall av en fantastisk utsikt och det kändes nästan som att befinna sig i ett flygplan.

 

Idag har vi också varit iväg på en organiserad tur till bland annat James Bond Island, men det får ni höra mer om i nästa inlägg!

 

För att sammanfatta Thailand så här långt så är det väldigt vackert, väldigt varmt och väldigt turistigt.

   Det vimlar verkligen av turister, på gott och ont. Det är som sagt väldigt lätt att ta sig runt och det finns massa olika typer av restauranger. Här i Ao Nang har vi till exempel ätit fantastisk mexikansk och indisk mat.

   Än så länge har det fungerat bra med min allergi. Jag vill gärna äta thai-mat, men det kan vara svårt. Folk är inte så bra på engenska, men allergikortet har fungerat bra hittills. De flestas svar är dock att jag kan få friterat ris med grönsaker. Jag är väldigt tacksam över att det finns på de flesta ställen, men det är inte så roligt att äta i längden. Jag har i alla fall lyckats äta thaigrytor 5 gånger hittills utan att bli allergisk!

   Bara en gång har det hänt att de glatt sagt ”a-je-jii?!” och gett mig en gryta där jag kunnat peta ut jordnötter. Den gången var vi på en organiserad tur och stannade på ett mycket stort och hetsigt snabbmatställe. Personalen sprang omkring och serverade olika grytor och hade inte hade tid att lyssna. Men oroa er inte – jag äter aldrig mat här utan att prata med personalen och utan att peta igenom den på jakt efter mystiska saker först. Dessutom kör jag 10 minuters säkerhetsstopp när jag äter thai-mat. Jag vill inte riskera att hinna äta upp en hel maträtt innan det börjar svullna upp i munnen igen, vilket hände mig i Venezuelas djungel.

 

Men nog om allergi och låt oss avsluta med hur vackert det är i Thaiand. Vart vi än åker möts vi av kritvita stränder, turkost vatten och vackra klippformationer.

 
Ha det fint, så hörs vi snart igen!

 

Kramar!!

 

 


Mot Sydostasien!

Söndagen den 3 Februari 2019

 

Nu är det äntligen dags för en ny långresa!

 

Imorgon flyger Hanna och jag ner till Phuket, Thailand, som blir det första stoppet på vår cirka 3,5 månader långa resa runt i Sydostasien. Vår preliminära resrutt kommer ta oss genom Thailand och vidare till Laos, Kambodja, Vietnam och Kina. Därefter kommer den eventuellt ta oss vidare till Japan någon vecka innan det bär av hemåt i slutet av maj.

 

Men först, som vanligt, en sammanfattning av tiden som gått sen jag skrev senast:

 

Trots allt krångel med mitt visum i Indien lyckades jag ändå få ihop en rapport, så projektarbetet blev färdigt och godkänt. Därefter återstod bara gynekologi-/förlossningskursen och barnkursen innan jag tog läkarexamen den 1 juni 2018.

 

Efter examen var jag ledig i 2 månader under sommaren. Jag tränade massor med agility och tävlade en del. Jag vet inte hur många gånger Ninya och jag har startat nu, men det är som att det låser sig för Lill-tokan på tävling. Hon blir väldigt stressad och springer för det mesta helt åt skogen. När hon väl lyckas hålla fokus är hon väldigt duktig och snabb, så vi har lyckats placera oss 3ggr i hoppklassen. Vi är därmed redo att flyttas upp till klass 2 i hoppningen, men kommer troligen stanna kvar i klass 1 till vi kan flytta upp i agilityklassen med.



Skutti har också varit med på ett par blåbärshopp. Han har verkligen sopat banan – bokstavligen. Första gången han startade rev han alla hinder utom ett och han hade dessutom ner ett par hinderstöd i sin framfart! Han är supersnabb, men han förstår inte riktigt varför han ska hoppa över hindren. Låt oss säga att jag väl inte har så höga förhoppningar om att han kommer bli en tävlingshund inom en snar framtid, men det är väldigt kul att träna honom. Och vem vet – om han lär sig att inte mangla hindren kanske han blir riktigt vass på tävlingsbanan?

 

Jag hade tänkt att jag skulle träna en del löpning, cykling och simning under våren och starta i Göteborgs Triathlon i början av sommaren, men det blev inte riktigt så. En muskel i höften krånglade under våren, så triathlonträningen fick vackert vänta. Det blev istället att jag startade i Malmö Triathlon i augusti. 1500m simning, 40km cykling och 10km löpning.

 

Under sommaren åkte jag även på några mindre turer. Hanna och jag åkte på weekend till Borås och mamma och jag vandrade 3 dagar i 30-gradig värme från Grandalen till Skatås och övernattade i Kungälv och Jonsered på vägen. Sedan var vi som vanligt några dagar hos mormor i Marstrand och hos Hannas familj i Småland.

 

Den första augusti började jag arbeta på psykiatrin igen. Jag trivs väldigt bra på psykiatrin, men bitvis har det varit ganska tufft med mycket tunga samtal och en hel del jourer. Jag har nu avslutat mitt 6 månaders långa vikariat och nu är jag fri igen.

 

Det har varit ganska mycket att göra den senaste tiden och jag har haft mycket att tänka på, men det mesta verkar ha löst sig nu och vi kan börja fokusera på resan.

   Till vår stora lättnad började Ninya löpa, så vi har kunnat ha Skuttis hos oss i 2 veckor nu. Igår åkte han hem till mormor där han ska stanna i ungefär en vecka. Det är tur att vi har mormor som alltid är så snäll och rycker in när vi behöver djurpassning som bäst!

 

I övrigt åkte Hanna och jag på en weekend till Hässleholm och tittade på agility-vm under hösten. Vi firade även jul tillsammans för första gången.

 

Det sista jag vill nämna innan jag avrundar är att jag lyckats skriva färdigt första utkastet till min bok! Den kommer nog behöva en hel del bearbetning innan jag tillåter någon läsa, men det känns ändå väldigt coolt att den är nedskriven på papper. Det kändes näst intill omöjligt att få ner alla röriga tankar, känslor och händelser ett tag, men nu har det mesta fallit på plats och vävts ihop till en sammanhängande helhet.

   Det har varit väldigt spännande och inspirerande att skriva den och på sätt och vis känns även boken som en resa. Att nu kunna börja läsa tillbaka och bearbeta texterna känns lite som att bege sig ut på på resan på riktigt, efter så många timmar av arbete och planering.

   Del två har redan börjat formas i stora drag i tankarna och jag hoppas på massvis med inspiration till fortsättningen under vår resas gång.

 

Nog om boken – nu ser vi fram emot massor med nya äventyr och erfarenheter på vår resa i den riktiga världen! ...och hoppas att det finns något jag kan äta – trots min allergi mot i stort sätt allt det Asiatiska köket har att erbjuda. Jag förstår inte varför det ska vara räkpasta och fisksås i all mat? Varför kan de inte bara salta? Och varför ska de strö med jordnötter överallt?

   Jag är i alla fall utrustad med ett flertal EpiPen och hemmagjorda allergikort, så jag hoppas och tror väl att det ska gå bra!

 

Ha det så bra så länge och hoppas ni vill följa vår resa här!


Massor med kramar!





Marari Beach, Alleppey och Munnar

Måndagen den 4 december 2017

 

Så var det äntligen dags att återse Hanna, efter 9 långa veckor… Det regnade ganska ordentligt i Cochin när jag landat och där stod hon i hotellreceptionen och väntade på mig.

   Vi hade bestämt oss för att bo en natt på hotellet precis vid flygplatsen igen, så att Hanna kunde vila på hotellet under dagen.

  

Dagen därpå kom en taxi som vandrarhemmet ordnade med och tog oss till Marari Beach, där vi skulle bo i 4 nätter. Vi bodde på ett litet homestay bara ett par minuter från stranden och tillbringade dagarna med att sola, bada och bara umgås med varandra.

 

På lördagen åkte vi tuc-tuc cirka 20 minuter in till Alleppey, för att därifrån åka ut med husbåt på Keralas Backwaters. Mannen som hade stället där vi bodde på Marari Beach hjälpte oss att organisera en tur med några han kände.

   Turen började med att vi åkte en stund på floden, innan vi kom ut på en stor sjö. De åkte ut i sjön och stannade där i ett par timmar innan de styrde vidare in på floderna igen. Omgivningen var väldigt vacker och båten var stor och verkade fräsch. Den hade ett uppehållsrum med bord, stolar, en soffa och bänkar längs med sidorna där man kunde sitta. Det var 3 personer som arbetade på båten och vi var de enda gästerna, så det kändes lite krystat att sitta där. De lagade i alla fall väldigt god mat och höll sig undan från oss största delen av tiden.

   Vid 17tiden la de till i hamnen för natten. Massa båtar lade till bredvid oss, så det fanns mycket folk runt omkring. Vi gick en liten promenad, men viste inte riktigt vad vi skulle hitta på efter det. Det var en hel del mygg, så vi kunde därför smita in på vårt rum och hålla oss där resten av kvällen utan att känna oss för otrevliga mot personalen.

   Vi somnade gott, bara för att vakna ett par timmar senare utav en otrevlig upptäckt... Hanna vaknade nämligen av att någonting kröp över hennes ansikte. När vi tände lampan visade det sig att vi hade sällskap av en enorm kackerlacka i rummet! Vi funderade på vad vi skulle göra med den och under tiden vi funderade pilade den upp i sängen ett par gånger. Den kröp rätt över oss, helt orädd. Vi kom fram till att vi omöjligen kunde sova med den i rummet och bestämde oss för att kasta ut den genom fönstret med hjälp av vår kära burk.

   Under tiden vi jagade den upptäckte vi 3  kackerlackor till. Vi kastade ut 3 av dem, men den fjärde sprang in i ett hål i väggen och kom inte fram igen. Vi tejpade för hålet i väggen med silvertejp och gick därefter och la oss igen. Därefter låg vi och lyssnade i mörkret och hörde då massvis med krasande ljud som vittnade om att det fanns långt många fler kackerlackor än de vi hittat och slängt ut under vår timmes långa jakt. Som tur var hade jag mitt enorma myggnät med mig, så vi satte upp det runt sängen för att förhindra att de kröp på oss när vi sov i alla fall!

      

När solen äntligen gick upp igen var vi väldigt glada över att vi inte skulle spendera ytterligare nätter på båten... Vi åt god frukost medan vår kapten styrde båten tillbaka till Alleppey. Vi var framme någon timme senare och åkte tuc-tuc cirka 5 minuter till vårt vandrarhem.

   Vandrarhemmet låg precis vid floden;

 

Vi ville gärna åka ut med en lite mindre båt och åka in på mindre floder, så de på vandrarhemmet ringde en av sina grannar som hade en kanot.

   Bara nåra minuter senare kom en liten gubbe paddlandes i en kanot som hade ett litet tak och som en tvåsitssoffa med dynor och ryggstöd. Han tog oss på en 2 timmar lång tur längs med de små floderna runt deras hus. Det var verkligen så vackert där…

 
 
Den äldre mannen var väldigt rolig. Han verkade känna alla i området och småpratade med alla han paddlade förbi. Han pratade knappt någon engelska alls, utan körde på ett par fraser som han upprepade om och om igen. Han sjöng en del och hade en ”paraplymössa” på sig för att skydda sig mot solen;
 
 

Vi såg hur folk satt och diskade och tvättade sig i floden och det kändes lite märkligt att vi i princip åkte runt i folks trädgårdar. När han paddlat runt området tog han oss plötsligt till ett risfält där två barn fiskade i en liten bäck. De visade oss stolt fiskarna de fångat.

   Efter turen åkte vi in till Alleppey en stund och därefter satt vi vid floden på hotellet och tog det lugnt resten av dagen. Det känns som att vartenda hotell i Kerala erbjuder ayurvedabehandlingar. Nu när jag redan blivit härdad och van vid massage, bestämde jag mig för att prova en fotmassage på eftermiddagen.

   Fotmassagen var en underlig upplevelse. Kvinnan som masserade var väldigt hårdhänt, och jag kände hur det krasade i foten när hon högg i. Hon sa åt mig att slappna av flera gånger, och när jag äntligen lyckade någorlunda kom hon fram bara några centimeter från mitt ansikte och sa ”are you sleeping madam?”. Så mycket för den avslappningen…

 

Dagen därpå åkte vi buss cirka 6 timmar upp till Munnar. Munnar är en liten ort i bergen som är känd för sina teplantager. Vägarna var väldigt smala och ringlade sig upp för de branta bergen. Jag vet inte hur många gånger bussen fick stanna och alla mötande bilar fick backa för att göra plats åt oss. Det satt apor längs med vägarna och det kändes som att åka rakt in i djungeln.

   Väl i Munnar bodde vi på ett hotell med utsikt över dalen.

 

Nästa dag begav vi oss ut på en cirka 5 timmars lång vandring. Vi träffade vår guide och 2 killar från Kanada och Vietnam som också skulle vandra med oss. Det föll ett stilla regn och första delen av vandringen gick ganska brant uppåt på en pytteliten stig genom högt gräs. Guiden hade med sig salt och han stannade till lite då och då för att vi skulle få chans att ta bort alla blodiglar som sög sig fast på våra skor och byxor.

   Vi stannade och drack te på ett teplantage på vägen och fortsatte sedan upp på en kulle. Sikten var dålig på grund av molnen, så vi kunde endast glimta utsikten korta stunder när dimman lättade.

   Guiden visade oss elefantspår i leran och pekade på massa avbrutna träd som

stått i vägen för elefanternas framfart. Han berättade att det fanns många vilda elefanter i området och att det kommit in en hel elefantflock på djurparken i staden veckan innan. De hade varit tvungna att stänga parken och människor hade sökt skydd i templen. Han berättade också att det var väldigt vanligt att se elefanter i teplantagen.

   Han följde elefanternas fotspår för att vi skulle få en chans att se dem. Jag gick efter och var inte helt säker på att jag ville att han skulle hitta elefanterna... Jag tyckte att det kändes lite obehagligt att leta efter vilda elefanter när man oftast inte kunde se mer än några meter framför sig i dimman. Tänk om man skulle befinna sig i deras väg när de kom framfarande! Vi såg ju vad som hände med träden liksom…

   Vi gick upp och ner längs med kullarna ett tag och till slut hörde vi elefanternas trumpetliknande ljud på avstånd. Mitt hjärta bultade fort medan vi smög närmare och närmare. Dimman lättade och vi kunde så de 3 vuxna elefanter och en elefantunge på några hundra meters avstånd - mitt uppe i teplantaget!

 

Vi skyndade oss närmare och vi befann oss sedan cirka 100 meter ifrån dem. Då fick elefanterna nog av vår närvaro och började gå därifrån. Upprymda vandrade vi ner genom teplantagen.

 

Efter vandringen åkte vi vidare för att bada i ett vattenfall. Vi mötte upp en annan guide som arbetade på hotellet där vi bodde, samt en tjej från Australien. Vi skumpade därefter iväg i en jeep till vattenfallet. Det fanns som en liten inhägnad betongdamm att bada i nedanför vattenfallet, men det var ganska kallt och Hanna avstod därför från att bada. Något hon inte borde gjort…

   Efter det åkte vi till en kryddträdgård. Vi hade en guide som berättade om växterna och hur användes som olika ayurvediska mediciner. Han berättade allt otroligt snabbt och inlevelsefullt. Han upprepade samma saker minst två gånger och lyckades för det mesta prata vidare trots att han skrattade massa samtidigt. Hans skratt smittade av sig och ett flertal gånger fick han avbryta sig för att vi alla skulle få skratta färdigt. Han hade lärt sig att säga många av kryddorna och växterna på svenska/tyska, så han var rolig när han stakade fram de näst intill oigenkännliga orden. Han verkade älska sitt arbete i trädgården och han fick oss verkligen på gott humör.

   Rundturen började lida mot sitt slut och den tog abrupt slut när Hanna plötsligt märkte att hon blött igenom sina skor. Det var ganska mycket blod och hennes strumpa var full med blodklumpar. Det blödde fortfarande en del och de som arbetade i en liten affär i kryddträdgården började torka blod med tidningspapper i brist på annat. Till slut hittade de i alla fall ett plåster som vi kunde sätta på. Det var som ett litet, litet blödande hål på hennes smalben och runt det såg det ut som ett blåmärke/sugmärke. Med allra största sannolikhet var det en blodigel som suttit och smaskat på henne under hela dagen och som därefter släppt taget.

   Efter det kände vi oss båda ganska mätta på dagens tur. Det hade blivit mörkt för ett tag sedan och det var skönt att skumpa tillbaka mot hotellet igen.

 

Dagen därpå åkte vi till ett naturområde med vilda djur i. Hundratals turister trängde in sig i turistbussar och åkte upp i bergen för att se på de utrotningshotade vilda djuren som är kända för området.

   Vi var några av väldigt få som var icke-indier, vilket gjorde att väldigt många ville fotografera oss. Vi var tvungna att ständigt röra oss framåt för att inte för mycket folk skulle komma och tjata. Jag tycker alltid att det känns så otrevligt att säga nej till att vara med på bild, men det blir verkligen kaos ibland om man stannar och börjar ta foton med folk.

   Vi hade i alla fall tur och fick se det vilda djuret… - En get!!

 
Efteråt bar det vidare till diverse olika turistattraktioner. Det var små dammar, små broar över små dammar, lite större dammar och lite större broar som guiden/chauffören stannade vid för att vi skulle få gå ut och fota. Han tog oss till en ”rosenträdgård”, som verkligen såg ut som en helt vanlig blomsteraffär med olika krukväxter under ett plåttak.

   Målet för dagen var att vi skulle upp till den berömda ”toppstationen”, som är en utkikspunkt uppe i bergen cirka 4 mil från Munnar. Tyvärr var det väldigt dimmigt när vi kom dit, så vi såg väldigt lite av utsikten.

   På vägen hem stannade chauffören till på vägen och pratade med en annan chaufför/guide. Den guiden berättade att det var vilda elefanter som badade nere vid sjön. Vi stannade där och kunde se elefanterna på andra sidan sjön. Det fanns även apor vid sjön där vi stannade, så det blev dagens höjdpunkt.

   Det var skönt att bli avsläppta på hotellet igen. Det kändes som en väldigt lång dag och jag tror att vi var alldeles för snabba vid de olika utkikspunkterna. Det gjorde att chauffören var tvungen att stanna på fler ställen för att få tiden att gå.

 

Dagen därpå tog vi bussen till Cochin. Vi hade tänkt ta bussen vid 10tiden för att hinna till Cochin innan rusningstrafiken. De på hotellet tyckte att vi skulle ta bussen från Munnar, eftersom vi då kunde gå på först och därmed var säkra på att få sittplatser och få plats med vårt bagage. Det tyckte vi lät som en bra idé och tog därför en tuc-tuc in till Munnars busstation.

   Vi satt där och väntade på bussen i 45 minuter. När bussen slutligen kom var vi var de enda passagerarna. De skrattade de lite åt oss och körde iväg med bussen. Bussen körde ett varv runt centrala Munnar och sedan tillbaka till busstationen igen. Cirka 2,5 timmar efter att vi lämnat vårt hotell stannade den nästan helt tomma bussen utanför hotellet. Suck… Vi skulle såklart tagit bussen utanför hotellet istället för att ha åkt in till stan och krånglat, då hade vi dessutom hunnit med en tidigare buss!

   Vi fram till Cochin mitt i rusningstrafiken och det tog en halv evighet att åka de sista 5 kilometerna in till staden. Därefter åkte vi tuc-tuc till hotellet i Fort Cochin där mamma och mamma jag bodde innan. Vi hann i alla fall gå en liten promenad och titta på fiskenäten på Cochins strandpromenad i solnedgången.

 

Dagen därpå åkte vi en kort sväng till de judiska kvarteren. Vi satt på restaurangen vid vattnet i ett par timmar innan vi åkte tillbaka till hotellet och vidare mot flygplatsen. Regnet hängde i luften och det började blåsa mer och mer.

   När vi var i Munnar sa de att det var väldigt ovanligt att det regnade vid den här tiden på året. De sa att det dåliga vädret berodde på att en cyklon dragit in över Tamil Nadu, som ligger till öster om Kerala. Nu började cyklonen blåsa in över Kerala…

   Det regnade och blåste en del, men vi kom iväg med vårt flyg vid 20tiden som tänkt. När vi sedan kommit hem fick vi veta att de varit tvungna att stänga Cochins flygplats dagen efter vi åkt hem och att staden drabbats av översvämningar. Vilken tur att vi hann åka därifrån!

   Det var dock nära att vi inte kom ifrån Indien på mer än ett sätt den kvällen… När jag lämnade fram min flygbiljett sa nämligen mannen som skulle checka in oss att jag bara hade flygbiljett till Mumbai. 2 män till kom och de ringde ett par samtal, innan de slutligen checkade in både mig och min väska hela vägen till Göteborg. För Hanna var det också trubbel vid incheckningen. Trots att vår incheckningsman fick hjälp av en mer erfaren kollega fick de fick skriva ut boardingpassen 3 gånger innan det blev ”rätt”. Tur att vi var där i så god tid! Så då var problemen lösta… Eller?

   Det gick hyfsat smidigt fram till vi skulle gå på flyget från Mumbai till Bryssel. Flygplatsen i Mumbai är förresten inte den mest logiska flygplats. Jag, som alltid tänkt att det bara är att följa skyltarna, fick tänka om. Vi fick fråga oss fram ett par gånger och jag var nästan säker på att vi gått fel och gått ut ur säkerhetsspärrarna innan vi slutligen kom rätt.

   När vi skulle gå på planet sa de vid disken att Hannas bagage inte var med på flyget. Hon fick visa sin bagagelapp och han ringde ett par samtal. Det lät inte så upplyftande när han pratade med någon i telefon om hennes bagage plötsligt utbrast ”oh, fuck!”. Han lade på luren och sa att hennes bagage var i en container som de höll på att leta igenom. Vi fick stå och vänta och under tiden ropade de ut final call för flygplanet ett antal gånger. Det kändes lite stressande, som att vi skulle missa planet fast de som arbetade stod där med oss.

   Det slutade med att Hanna fick springa ner för en trappa på utsidan av planet och identifiera sin väska. Själv stod jag i planets dörr och höll koll så att hon skulle komma med planet. Hon kom upp igen och vi kunde äntligen gå på planet. Då stängde de dörrarna och ropade ut i högtalarna att alla hade kommit så de kunde åka till slut. Jösses… Därefter lämnade vi Indien bakom oss och åkte mot Sverige igen.

 

På fredagen den första december landade vi på Landvetter. Pappa kom och hämtade oss och bagaget, som lyckligtvis kom fram hela vägen. Det var helt underbart att komma hem igen… Hanna hade julpyntat hemma, och det är verkligen så mysigt! Jag följde med pappa hem och hälsade på hundarna…

 

På lördagen åkte vi hem till min barndomsvän Hanna och hennes man Adam för julbak.

 

Igår åkte jag till pappa och hundarna och jag tog därefter med mig Ninya hem. Jag har saknat dem så mycket och det är underbart att få vara med dem och träna med dem igen. Till helgen ska Ninya och jag gå en kurs där jag ska lära mig hur jag kan förbättra mina signaler för att styra henne på banan.

 

Just nu känner jag mig motiverad och full av energi. Jag längtar efter att träffa alla igen… Jag vill börja träna med hundarna igen, löpträna och börja träna inför triathlon… Det är verkligen så mysigt hemma...  Så mörkt, kallt och juligt… Jag känner mig som ett barn igen som bara går runt och myser om dagarna. Hehe, jag rekommenderar verkligen alla att åka bort en längre tid någon gång, om så bara för känslan när man får komma hem igen…

 

Vad händer nu då?

   Först och främst ska jag skriva mitt projektarbete. Vi ska presentera vårt arbete den 10e januari och då ska vi ha en plansch som folk kan titta på. Vår plansch ska skickas till tryckeriet den 18e december. Det innebär att jag behöver få mina resultat färdiga och skriva en sammanfattning som ska tryckas upp på en stor plansch innan dess. Därför behöver jag i stort sätt ha skrivit ett första utkast på hela projektarbetet, eller i alla fall veta någorlunda vad jag ska komma fram till, så att jag kan trycka upp det på en plansch och sedan presentera den utan att skämmas för mycket. Sedan vill jag att min handledare ska hinna titta på arbetet innan jag trycker upp mina resultat, så att jag inte är helt ute och cyklar.

   Det är exakt 2 veckor till den 18e… Men arbetet får jag börja med imorgon. Idag ska jag bara njuta av att vara hemma och mysa med Hanna och Ninya! <3

 

Om allt går som planerat så tar jag examen i juni nästa år. Jag har tänkt vara ledig den sommaren och åka runt och tävla med hundarna. Efter det är planen att vikariera på psykiatrin igen.

 

…så om man sammanfattar den här resan, så blev den ju inte riktigt som jag hade tänkt. Det var väldigt jobbigt ett tag i början, men sedan ordnade allting upp sig och blev ganska fantastiskt! Jag har träffat så mycket fina människor och det känns som att jag har lärt mig väldigt mycket under resan. Det känns superskönt att vara hemma igen, men det är definitivt inte sista gången jag åker till Indien!

   Indien är galet, men jag verkligen älskar landet!

 

Nu kommer jag göra uppehåll med skrivandet ett tag igen, men förhoppningsvis inte så länge… Nästa resa planerar vi till januari om lite drygt ett år! Då bär det iväg till Sydostasien i 3-4 månader, troligen med Thailand som fösta stopp. Så jag hoppas vi ses här igen då!

 

Ha det så underbart och tack för at ni har läst!

 

Kramar!! <3

 

 


Kathmandu, Ayurveda och Jaipur

Söndagen den 19 november 2017

 

Efter att ha kommit hem från vandringen tog jag det lugnt i tre dagar. Jag satt och läste, strövade runt lite i staden och umgicks med mina vänner på kvällarna.

   På måndagen var det dags för stadsturen som vandringsföretaget skulle anordna. De sa att jag skulle bli upphämtad utanför mitt hotell, men eftersom jag inte bodde på samma hotell som de andra som skulle på turen hade jag en liten känsla av att de skulle glömma bort mig. När de var cirka 20 minuter sena ringde jag till dem och de sa då till mig att det skulle dröja ytterligare 15 minuter innan de kom eftersom ”guiden hade glömt bort att han skulle guida idag”. Under tiden var det en ganska påträngande kille som stod och ville prata med mig på gatan där jag skulle vänta. Killen blev glad över att höra att jag var tvungen att vänta ett tag till. Några minuter senare ringde de dock från organisationen igen, bad mig gå till det andra hotellet ändå och sa att jag skulle skynda mig. Jag sa att jag inte hade någon aning om vart det låg, men killen var då snäll och följde mig dit. Jag förstår inte varför de skulle envisas med att hämta mig utanför mitt hotell från början. Det hade ju varit så mycket enklare om jag i lugn och ro hade kunnat kolla upp vart hotellet låg och sedan tagit mig dit i god tid!

   Vi kom i alla fall iväg och på turen var det en grupp från Australien som skulle börja sin vandring mot Base Camp dagen därpå. Stadsturen var en speciell upplevelse. Vår guide var extremt hetsig. På turen skulle vi titta på 4 sevärdheter och äta lunch däremellan. Guiden sa dock att vi kunde ”hinna allt innan lunch”. Han sa åt oss att skynda oss och försvann hela tiden i förväg. Ifall någon stannade och ville ta ett foto var någon i gruppen tvungen att följa efter guiden för att se vilken väg han tog medan någon väntade inom synhåll för personen som tog fotot. På så vis kunde vi göra en kedja av folk som vinkade åt varandra och därmed hålla ihop gruppen. Trots det tappade vi bort guiden ett antal gånger under turen och fick stå och vänta på att han skulle komma tillbaka igen och hämta oss. Guiden vände sig också enbart till mig när han pratade och ropade på mig hela tiden, så jag kände mig som om jag var på en privat tur. När han sedan nämnde att han ville visa mig ett café efteråt började jag misstänka att det var därför han skyndade så mycket. Vid sista stoppet var klockan 14 och alla var trötta och griniga. Jag sa då vänligt men bestämt att jag ville äta tillsammans med gruppen och vi fick då äntligen lunch. Jösses...

   Första stoppet var vid aptemplet och jag var glad över att jag hade varit där innan eftersom stoppet blev så kort.

   Andra stoppet var vid Durbar Square, vilket är ett stort tempelområde där en ”levande gudinna” bor. Denna levande gudinna är just nu en treårig liten flicka. Den förra gudinnan blev nyss... Avsatt? Avgudad? Vad ska man kalla det när en person går från att vara gudinna till att vara en helt vanlig flicka?

   Gudinnorna, eller Kumaris som de kallas, väljs ut bland små flickor från en viss klan. Efter en lång process väljs en flicka ut och de tror sedan att hon är en gudinna. Hon får gå igenom en mängd ritualer och får därefter bo i templet fram till hon får sin första mens. När flickan får sin första mens blir det ett bevis för att hon inte är gudinna och hon får då flytta ut från templet och en ny flicka väljs ut. Så håller det på, och nya Kumaris väljs därför ut ungefär var tionde år. Jag kunde inte förstå hur deras tradition kan leva vidare så länge och att de gång på gång väljer ut en ny gudinna med så stor omsorg trots att det gång på gång visar sig att de inte funnit den ”riktiga gudinnan”. När jag läste på om det i efterhand verkar det dock som att de tror att Gudinnan bor i flickans kropp för en tid, men att hon lämnar kroppen vid första mensen.

   Flickorna får växa upp i templet och de får endast lämna det vid enstaka högtider. De får då inte vidröra marken utan måste bäras fram. De tvingas lämna sina familjer och får endast umgås med vissa personer som vet hur de ska behandla gudinnorna, eftersom ingen får uppmana dem till någonting eller neka dem några av deras önskningar. De får numera utbildning av särskilda lärare i templet, men tidigare fick de inte det. Tänk att växa upp så! Hur ska de kunna ha vanliga relationer och kunna leva ett vanligt liv senare?

   Mina vänner berättade att de fått höra att de flesta av gudinnorna blir psykiskt sjuka senare i livet... De förblir även ogifta eftersom folk är rädda för dem. Mycket kritik har riktats mot Nepals regering för att de tillåter Kumaris och de försöker därför nu skapa bättre förutsättningar för flickorna genom att ge dem en utbildning...

   Vi fick stå nere i templet med sammanförda händer och titta upp mot balkongen där gudinnan skulle visa sig. Den lilla hårt sminkade treåringen visade sig på balkongen och tittade ner på oss medan folk tillbad henne... Det var inte tillåtet att fotografera henne, men ni kan se balkongen här;

Nästa stopp var vid Pashupatinath Temple vid Bagmati River. Vi fick se hur lik brändes och askan slängdes i floden.


Sista stoppet var vid Boudhanath – en jättestor stupa. Stupan var nybyggd eftersom den rasat samman under jordbävningen. Överallt i Kathmandu finns det spår av den stora jordbävningen 2015. Vart man än går hörs ljudet av renovering och byggnad av hus. Det finns fortfarande massor med stenhögar och delvis nedrasade hus. Under turen stannade guiden ofta och pekade på rasmassorna och berättade att det legat ett tempel där innan.

 

På tisdagen följde jag med mina vänner till sjukhuset där de gör sina projekt. Under födelsedagsfesten som vi var på en av de första dagarna jag var i Nepal pratade jag med en psykiatriker. När jag sa att jag var intresserad av psykiatri sa han att jag gärna fick följa med honom en dag. Han visade oss därför runt på sjukhuset och berättade om psykiatrin i Nepal. Han var väldigt engagerad och hade studerat ett år i Norge. Det kändes som att han hade liknande syn på psykiatrin som vi har och han har gjort väldigt mycket för den psykiatriska vården i Kathmandu. Det var väldigt häftigt att få följa med honom. Tänk att arbeta i ett land där man kan göra så stor skillnad!

   Efteråt visade mina vänner mig runt på sjukhuset och det roligt att få se hur de hade det och se allt som de berättat om!

   På eftermiddagen arbetade jag lite med min studie. Jimna har mailat mig uppföljningar på de flesta patienterna som fortfarande var inneliggande när jag åkte, så jag är väldigt tacksam.

   På kvällen tränade vi yoga och därefter gick vi ut och åt för sista gången i Nepal tillsammans.

 

Dagen därpå sa jag hejdå till mina vänner och åkte tillbaka till Indien för att träffa mamma på ayurvedastället där hon varit i 2 veckor. Egentligen skulle vi träffats efter att hon varit där, men eftersom jag hade mer tid på grund av visumproblemet gjorde jag henne sällskap i 3 dagar och deltog i programmet.

   Planet skulle mellanlanda i Delhi. Det var i tid, men när vi skulle landa hördes plötsligt ett meddelande från piloten i högtalarna. Han sa att vi befann oss ovanför Delhi, men att det blivit kaos på flygplatsen på grund av renovering. Han sa att vi därför inte kunde landa på minst en timme. Piloten flög därför runt i cirklar i 1,5 timme innan han kunde landa och vi kände oss alla nog lite smått sjösjuka när vi äntligen kunde landa.

   Planet ner till Cochin var 3 timmar sent, så jag kom fram till Ayurvedastället vid klockan 01 på natten. Stackars han som skulle hämta mig...

   Så fick jag träffa mamma igen! Vi satt och pratade i någon timme innan vi gick och la oss för en kort natts sömn.

 

Klockan 5.45 morgonen därpå knackade det på dörren. Utanför stod en liten kvinna med mammas lavemang. I slutet av en längre period på ayurvedacentret får de tydligen gå igenom en ”rening”. Mamma var något missnöjd med att vi inte skulle kunna träna yoga tillsammans, utan att hon skulle spendera dagen på toaletten. Jag tyckte att det var lite komiskt. Min mamma valde att frivilligt bajsa hela dagen när vi sågs för första gången på 7 veckor!

   För mig började dagen med yoga. Yogan bestod dock mest av att vi skulle sitta och massera oss själva, vicka på olika kroppsdelar och sedan ligga och slappna av. Den var inte ett dugg fysiskt ansträngande som den varit i Nepal. Efter det var det dags för frukost och därefter fick jag träffa en ayurvedisk läkare.

   Läkaren tog puls och blodtryck på mig och ställde en del frågor. Jag fick därefter fylla i ett formulär och han berättade att jag var en ”pitta-kapha”. Pitta är eld och kapha vatten och jord. Jag är dock dubbelt så mycket pitta som kapha. Han undrade om jag var en otålig människa. - Ja... Det tror jag! Jag frågade honom hur han kunde känna på min puls att jag var en pitta, men jag förstod inte vad han svarade. Någonting om dess rytm och känsla. Han sa dock att man måste ha mycket erfarenhet av att känna på pulsar för att kunna avgöra vilken typ av person man har framför sig genom att bara känna på pulsen.

   Efter det var det dags för ayurvedisk lunch och därefter helkroppsmassage. Jag fick klä av mig helt naken och en kvinna fäste ett minimalt höftskynke runt mig. Därefter masserade hon i stort sätt allt utom könet. Efteråt torkade hon av all olja och fäste åter skynket om mig. Det var en väldigt udda upplevelse. Jag som inte ens har velat ha ryggmassage av okända människor innan!

   På kvällen var det meditation på schemat. Vi satt med korslagda ben och mediterade i solnedgången. Vi andades genom olika näsborrar och lyssnade på vågorna som rullade in på stranden, blandat med kråkornas kraxande. Efter en stund fick vi lägga oss ner... Jag vaknade med ett ryck när yogaläraren tog tag i min fot. Tydligen hade han då sagt åt oss upprepade gånger att sätta oss upp, men jag reagerade inte utan hade somnat så gott.

   Ayurvedastället låg precis vid havet, så vi badade och låg på stranden på dagarna mellan aktiviteterna/behandlingarna. Det serverades ayurvedisk mat, som var balanserad på olika sätt för att skapa harmoni mellan elementen inom oss. Kryddor användes väldigt sparsamt och vi fick inte heller äta socker eller dricka kaffe. Till alla måltider serverades massa färsk frukt. På yogastället var det förutom mamma och jag tre andra svenskar. De var alla trevliga och intresserade av alternativ medicin.

 

Nästa dag såg ungefär lika dan ut, med undantag för meditationen på kvällen. Istället för meditation hade vi matlagning. Vi fick stå och se på när de lagade puttu och en grönsaksgryta. Mamma hade bajsat färdigt så hon deltog också i aktiviteterna den dagen.

 

Sista dagen hoppade jag över yogan. Den var helt enkelt alldeles för långtråkig för den sanna pittan som jag är. Eftersom jag sagt att jag haft ont i svanskotan när jag sitter sedan 2 år tillbaka fick jag under samtalet med läkaren en olja den dagen. Han sa att jag skulle ligga med oljan indränkt i en handduk över svanskotan i en kvart varje dag i cirka en månad. Vi får väl se hur det blir med det...

   På eftermiddagen sa vi hejdå till alla på centret och åkte till Cochin.

 

På söndagen gick vi på en shoppingrunda eftersom mamma ville köpa lite indiska kläder. Försäljarna var extremt på och efter ett tag åkte vi till ett shoppingcenter istället. Efteråt åkte vi till de gamla judiska kvarteren och fikade vid vattnet.


På kvällen gick vi ut och åt jättegod mat på en restaurang vid hotellet.

 

Dagen därpå ville mamma fortsätta shoppa, men jag stannade kvar på hotellet så länge. Därefter försökte vi gå på en tempelrunda. Vi ville se templen i området, men de vi kom till var antingen stängda eller inte öppna för icke-hinduer. Efter det satt jag på ett café medan mamma gick runt i butiker ett tag till. Trots mina försök att undvika shopping slutade det ändå med att jag fick följa med mamma i nära 3 timmar på kvällen innan vi åt mat på samma restaurang som dagen innan.

 

På tisdagen sa jag hejdå till mamma som skulle åka hem till Sverige igen. Själv flög jag upp till Jaipur för att träffa Tina och hennes familj.

   Tina, hennes farbror och bror kom och hämtade mig på flygplatsen. Jaipur var som jag mindes det; fullt med bilar, mopeder, kor, åsnor, hästar och ibland kameler trängdes på gatorna under ett konstant tutande.

   Vi umgicks med hennes familj och gick även över till hennes grannar en stund på kvällen.

 

Dagen därpå åkte vi till byn där Tina bodde innan hon och hennes familj flyttade in till stan. I huset bodde 3 av hennes farbröder, deras fruar, alla deras barn och Tinas farmor.

   Vi knödde in oss 8 personer i en bil och åkte och besökte 2 tempel. Det var ganska trångt i bilen kan man lugnt säga... Då stannade de plötsligt bilen och öppnade bagageluckan - varför inte låta några åka i bagageutrymmet?

 

Det visade sig dock inte vara en bra idé på den vägen, eftersom att det dammade så mycket. De berättade att det dock gick utmärkt att färdas på det sättet på asfalterade vägar.

   Jag vet inte hur många släktingar, vänner, grannar och bekanta jag träffade den dagen. De som inte kunde komma förbi eller vi inte kunde besöka videochattade vi med. Jag satt och svarade på enkla frågor och däremellan satt de och pratade ivrigt med varandra på hindi. Tinas kusin Akanksha sov därefter över hos oss.

 

Dagen därpå startade vi åter dagen med att besöka Tinas grannar och dricka te där. Vi spelade badminton på deras takterrass, men efter att jag skjutit upp fjädern på deras skorsten 2 gånger på endast ett par slag tyckte de att vi kunde spela ute på gatan istället.

   Därefter åkte vi moped till Tinas brors frus familj en stund. Efter det till Nagar Fort. Tina, Akanksha och Shivani berättade ivrigt om fortet. Efter det besökte vi en spegelsal och ett vaxmuseum som låg intill fortet. Efter det åkte vi till ett nöjesfält och åkte en stor gunga. Säkerheten var verkligen inte bra och jag blev faktiskt ganska rädd under åkturen.

   Först fick man bokstavligen klättra in i attraktionen och mellan stolarna kunde man trilla ner på botten av attraktionen. Jag trodde inte att gungan skulle åka så högt eftersom det inte fanns någon form av säkerhetsbälten, men den gick så högt att vi lyfte från sätena. Man fick hålla i sig och om man hade ramlat hade man ramlat flera meter ner. Jag höll i mig för glatta livet och bad om att ingen skulle trilla ned ovanför mig.

   Efter det åkte vi till en marknad och åt mat och därefter hem till Tina. De klädde mig i en av grannarnas saree, sminkade mig och visade mig hur man dansade på indiskt vis. Det slutade med att cirka 20 grannar satt i vardagsrummet och tittade på medan vi dansade inför dem. Akaknsha dansade och visade mig rörelser och jag följde henne så gott jag kunde. 


På fredagen åkte Tina, Shivani och jag till ett museum. Därefter åkte vi och besökte Timas mormor som låg inne på sjukhus. Efter det åkte vi och shoppade en stund och därefter hem till Tina igen. Tinas syster och systerdotter kom på besök och stannade över natten.

 

På lördagen åkte vi till hotellet där jag bodde när jag var i Jaipur för 3 år sedan. Det är en släkting till Tina som har hotellet, och det var hans familj som tog med mig till bröllopet där Tina och jag träffades. Det var roligt att komma tillbaka till hotellet och hälsa på familjen igen.

   På kvällen var jag hemma hos Tinas grannar och drack te. Därefter spelade jag badminton med alla barn på gatan utanför. När det började bli för mörkt för att spela löste en av killarna problemet genom att föra ihop två sladdar som gått av som hörde till gatlyktan. Det slog små gnistor om sladdarna, men efter ett par försök fick han igång lyktan och vi kunde fortsätta spela. Senare fick vi middag hos grannarna och åter var det massvis med grannar som samlades och ville se och prata med mig. De gav mig presenter, ville sätta upp mitt hår, ta massa bilder osv. Jag kände mig som en kändis. Alla var så ledsna att jag skulle åka därifrån och ville att vi skulle hålla ”daglig kontakt”. Det kändes lite sorgligt att säga hejdå till dem alla, men förhoppningsvis kommer jag åka tillbaka och hälsa på dem igen inte alltför snart. Till dess ska jag lära mig mer hindi!

 

Imorse ringde klockan vid 5.30. Jag sa hejdå till Tinas familj och vi fick skjuts av hennes granne till flygplatsen.

   Nu sitter jag på flygplatsen i Mumbai och skriver. Det har varit 4 ganska intensiva dagar i Jaipur, men jag är väldigt tacksam över att jag fått bo och ta del av allt tillsammans med framförallt dessa 3 tjejer;

 

Det kändes som att det var en sådan fantastisk gemenskap hos Tina och hennes familj/grannar. Alla umgicks så mycket med varandra. Grannar kom och gick. De la ut mattor på golvet där folk kunde sitta om det inte fanns plats i sängarna. De drack mängder med sött te och det fanns nästan alltid mat i köken som de värmde om någon var hungrig. Barnen sprang omkring och kvinnorna hjälptes åt att passa barnen och laga mat tillsammans. Det kändes som att Tinas rum och sängen vi delade alltid var fylld med folk...

   Jag blev dock medveten om hur stort behov jag har av egen tid. Hos Tina kändes det som att egen tid knappt existerade, även om det sannolikt är mycket lugnare i vanliga fall när de inte har en ”utlänning på besök”. Jag är nog väldigt svensk ändå... Jag tycker om att umgås, men det är så skönt att få vara ifred och att inte folk kommer instövlande hela tiden!

 

Om bara några timmar ska jag träffa Hanna igen!! Vi ska vara i Kerala i 10 dagar tillsammans innan vi åker hem igen.

 

Ha det så fiint så ses vi snart!

 

Kraaaamar!


Everest Base Camp

 
Fredagen den 3 november 2017


Dag 1: Kathmandu – Lukla (2840m) – Phakding (2610m)

 

Klockan 6 på morgonen på söndagen kom vår guide, Mano, och den ”tyska” tjejen, Alexandra och hämtade mig utanför mitt hotell. Eftersom jag bokade min resa så sent sa de på organisationen att det inte var säkert att jag skulle få plats på flyget till Lukla. De sa dock till mig att inte oroa mig över det. De sa att jag stod på en väntelista och om de inte skulle få en plats till mig så skulle de låta mig åka upp till Lukla i helikopter - utan extra kostnad!
   När vi kom fram till flygplatsen dröjde det inte många minuter innan Mano kom och viftade åt mig att följa med. Det fanns en plats över i en helikopter som skulle transportera ett amerikanskt par upp till Everest Base Camp. 
   Jag fick därför åka helikopter upp till Lukla! Jag blev verkligen förvånad över hur snabbt och högt en helikopter kan flyga. Den flög till Lukla lika snabbt som flygplanen och ibland långt över molnen.
   Jag kom till Luklas flygplats runt 7.30. Luklas flygplats består av en lutande landningsbana som är 527m lång. Landningsbanan slutar tvärt med en bergvägg, så har planen inte lyckats bromsa in tillräckligt vid det laget åker de rakt in i bergväggen. När de landar får de hjälp av gravitationen i uppförsbacken för att hinna bromsa in innan bergväggen. När man flyger därifrån åker flygplanen istället i nedförsbacke rakt ut för ett stup. Därefter måste planen svänga ganska skarpt för att inte åka in i bergen på andra sidan dalen. Därefter flyger de små planen som rymmer cirka 20 personer mellan de tusentals meter höga bergstopparna ut ur dalen.
   Luklas flygplats är världens mest olycksdrabbade flygplats, men det har inte hänt olyckor på många år och de flesta olyckor har skett utanför flygplatsen när flygplanen flugit över bergspassen i dålig sikt. Det har hänt ett par olyckor när flygplanen inte hunnit bromsa in ordentligt och därför har åkt in med nosen i bergväggen, men då har alla i planet klarat sig oskadda. Planen får inte längre flyga till Lukla när det är dålig sikt, vilket gör flygturen mycket tryggare. Det gör dock även att man riskerar att bli många dagar försenad på sin tur om det är molnigt uppe i bergen. 

 

Flygplatsen har inte heller något radarsystem, så piloterna får helt enkelt kontakta de på flygplatsen, säga vart de är och fråga om de kan landa. Jag satt och tittade fascinerat på planen som kom och flög iväg igen medan jag väntade på Alexandra och Mano. Vid ett tillfälle kom 2 plan till synes samtidigt. Det ena planet fick då ta en sväng runt dalen medan det väntade på sin tur att landa. Ett tiotal flygplan hann landa innan det blev för molnigt för planen att flyga.

   Tyvärr kom varken Alexandra eller Mano med ett plan den dagen, men som tur var var bäraren, Sunil, redan på plats. Vi satt och väntade på de andra och jag träffade en nederländsk kriminalutredare som jag umgicks med under tiden.

   Efter lunch började Sunil och jag den cirka 3 timmar långa vandringen mot tehuset i Phakding, där vi skulle sova vår första natt. Sunil var bara 19 år gammal och räckte mig ungefär till axeln. Det kändes inte så lite fel att han skulle bära min väska!

   När vi kom fram till Phakding somnade jag. Hur ska jag kunna klara av nattjourer i framtiden när en enda natt utan sömn gör mig trött i flera dagar efteråt? När jag vaknade åt vi traditionell nepalesisk mat, dal bhat, och efter det kom det en massa barn och uppträdde utanför tehuset. Egentligen var Diwali över, men Sunil berättade att många firade en extra dag. - Varför fira bara 5 dagar?

   De hade med sig en enorm högtalare och en mikrofon och de sjöng och dansade för oss medan de skickade runt en bricka där vi kunde skänka pengar. Ibland bjöd de upp till gemensam dans, så vi dansade tillsammans med barnen på gatan utanför tehuset.

   Jag träffade två tjejer från Filippinerna, men som arbetade i England. Vi umgicks under kvällen i den uppvärmda matsalen i tehuset. På i stort sätt alla tehusen fanns det matsalar där de eldade i en kamin, vilket var väldigt skönt. Man kunde därför sitta och umgås på kvällarna i värmen. Tyvärr började de oftast inte elda förrän vid 17tiden, så ett par timmar innan dess fick vi sitta och längta efter värmen.

 

Dag 2: Phakding – Namche Bazar (3440m)

Dagen därpå vandrade vi vidare mot Namche Bazar. Först gick det nedför en bit, men sedan bestod vägen till största delen av brant sluttande trappor. Upp, upp, upp. Vi gick ganska fort, Sunil och jag, så vi var framme redan till lunch. 
 


Det började mulna på och efter någon timme gick det inte att urskilja någonting utanför fönstret längre. Det var ofta så under vandringen; fint väder på morgonen och sedan dimmigt/molnigt framåt eftermiddagen.

   På kvällen träffade jag en grupp vandrare från Storbritannien och vi satt och spelade kort i flera timmar.

 

Dag 3: Acklimatiseringsdag i Namche Bazar

Tredje dagen var det acklimatiseringsdag. Det innebar att vi skulle gå upp till en utkikspunkt för att vänja oss vid högre höjder, men sedan sova på samma höjd som natten innan.

 
Åter igen var Sunil och jag snabba upp, vilket var tur för det mulnade snabbt på. Vi fick en första glimt av Mount Everest;

 
Mount Everest är toppen som nästan är helt täckt av moln precis ovanför min hand. Bara några minuter senare kunde man inte längre urskilja berget, så de allra flesta kunde inte se berget den dagen. Sunil berättade att det alltid var dåligt väder ett par dagar efter Diwali - gudarna gråter eftersom så många djur offrats för att folk ska kunna äta sina festmåltider. Han lovade att det skulle bli fint väder om någon dag eller två.

   Vi drack te på ett hotell uppe på utkikspunkten medan vi väntade på att Alexandra och Mano skulle komma. Det var väldigt kallt när solen försvann och jag undrade hur lång tid det skulle ta innan de kom. Sunil sa att de skulle komma cirka en timme senare. Jag frågade honom om vi inte kunde gå och möta dem istället för att sitta stilla och frysa. Det tyckte han var en bra idé, så vi vandrade iväg.

   Vi mötte upp Alexandra, som visade sig vara från Venezuela istället för Tyskland, och Mano. Därefter gick vi åter till utkiksstället, men då kunde man inte se någonting längre. Efter det gick vi till en grannby för att titta på ett kloster och äta lunch. Det var mycket kallt att vandra tillbaka efteråt. Dags att ta på sig mer kläder!

 

Dag 4: Namche Bazar – Tengboche (3860m)

Dagen därpå var det fint väder ända fram till eftermiddagen, precis som Sunil lovat. Vi vandrade vi upp till Tengboche. Först gick vi ner i en dal för att korsa floden och Alexandra berättade om hur det var att växa upp och vara tonåring i Venezuela, med utegångsförbud och väldigt få möjligheter. Hon flyttade till Tyskland när hon var 19 och hennes föräldrar bor nu i Irland. Hon berättade att det i stort sätt är omöjligt för folk att lämna Venezuela nu… Hon berättade även om den politiska situationen och om upproren i Caracas, vilka ägde rum när vi var där.

   Efter lunch var det några timmars vandring upp, upp, upp. Vi träffade en spansk kille, Alfonso, som skulle bestiga en bergstopp.

   När vi kom fram gick vi på en mässa i klostret som var där. Mässan skulle bara vara i 30 minuter sa vår guide. Vi satt och lyssnade medan munkarna satt och hummade sina böner. Det lät inte speciellt vackert, mer som ett klagande/gnällande som avbröts av att de började blåsa i något horn och slå på en stor gonggong. En munk gick omkring med någon slags urna där det rök en massa ifrån.

   Det var väldigt kallt i klostret, så vi frös trots underställ och dunjacka. Tänk att leva där uppe som munk i bergen och kylan…

   Jag försvann i mina egna tankar ett tag. Alfonso och Alexandra började skruva på sig och jag frågade dem då var klockan var. Jag trodde att det borde vara slut snart, men blev mycket förvånad när jag såg att det bara gått 15 minuter på Alfonsos klocka. De skrattade gott åt mig och sa att det gått en timme och 15 minuter. Hade jag också börjat meditera?

   Den natten bodde vi i några slags ”skjul” med springor mellan fönstren och dörren. Det var också första natten med minusgrader.

 

Dag 5: Tengboche – Dingboche (4410m)

När vi vaknade dagen därpå var landskapet vitt av frost. Det var även frost på insidan av våra fönster. Första delen av vandringen gick nedför och genom skogen. Jag gick i förväg för att få upp värmen. Efter ett tag kom vi ut i solen och det började gå uppför igen, vilket gjorde det varmt. Jag fick verkligen känslan av att vara i fjällen när vi stannade och drack te och kunde ta av oss jackorna igen.

   Landskapet började bli mer alpint;


Jag fick huvudvärk den natten på grund av höjden. Det började bulta i huvudet av den enkla ansträngningen av att vända sig i sängen. Den bultande huvudvärken försvann dock efter någon halvminuts stillaliggande. Huvudvärken var dock ingenting i jämförelse med huvudvärken jag fick i saltöknen i Bolivia, och då hade jag även bultande smärta i magen, så jag kände mig inte orolig över den milda höjdsjukan.

Dag 6: Acklimatiseringsdag i Dingboche

Dagen därpå var det åter acklimatiseringsdag. Vi gick upp på en bergstopp. Upp, upp, upp i 3,5h. Det var en mycket andfådd vandring och varje gång jag stannade fick jag den bultande huvudvärken i några sekunder. Jag kände mig inte så motiverad den dagen… Det kändes inte så lockande att veta att vi skulle upp på ännu högre höjd och att det skulle bli ännu kallare. Vi hade fortfarande 2,5 dagars vandring innan vi skulle vända, vilket kändes långt med tanke på att vi skulle gå hela vägen tillbaka också...

   Det var i alla fall fint att komma upp till toppen av berget. Då hade vi bestigit en topp i alla fall!

Dag 7: Dingboche – Lobuche (4910m)

Vi sa hejdå till Alfonso och började vandra mot Lobuche. Huvudvärken bestämde sig som tur var för att stanna kvar på den lägre höjden och vandringen till Lobuche var lätt. Det sluttade lätt uppåt, istället för att vara timmar av trappor och brant stigande.

   När vi kom fram till tehuset, varför inte då ta oss en extra tur upp på ett litet berg för att titta på utsikten över Everest Base Camp? Vi vandrade ytterligare någon timme upp och ner för en höjd.

   På kvällen satt vi i matsalen i värmen från kaminen och såg på hur det snöade utanför fönstren…

Dag 8: Lobuche – Gorak Shep – Everest Base Camp (5364m) – Gorak Shep (5140m)

Dagen därpå vaknade vi upp till ett snötäckt landskap. Det var 11 minusgrader när vi började vår vandring mot Everest Base Camp. De första 3 timmarna gick jag bara och njöt av snön, landskapet och att vi snart skulle nå målet med vår vandring. Den sista timmen började jag dock bli hungrig och lite grinig. Vi kom fram till Base Camp redan vid 11-tiden. Äntligen framme!

 
Därefter var det en cirka 2 timmars vandring tillbaka till Gorak Shep innan lunch…

   Mano och Sunil hade betett sig mystiskt under dagen, så jag misstänkte att det var något i görningen. Mycket riktigt - på kvällen släkte de plötsligt ner tehuset och kom sjungandes med en chokladtårta till mig! Tyvärr tålde jag inte tårtan, men vi bjöd de andra på tehuset på en bit var. Det var inte så dumt att fira sin födelsedag vid Everest Base Camp måste jag säga!

 

Dag 9: Gorak Shep – Kala Pattar (5550m) – Pheriche (4240m)

När man befinner sig på 5140 meters höjd och det är -17 grader ute. När ens vattenflaska, något fuktiga handduk och alla rör inomhus fryser till is. Finns det då någon anledning till att inte krypa ur sovsäcken klockan 4.45 för att klättra 400 meter upp på ett berg och titta på soluppgången över Mount Everest? - Nej!

   Jag fick låna Manos pannlampa medan han lös med sin mobil istället. Varken min mobil eller kamera klarade av kylan, utan bestämde sig för att gå i ide. Vi vandrade sakta upp för berget. Jag hade på mig alla kläder jag hade med mig men tappade snabbt känseln i fötterna. Luften var tunn och det var andfått att gå, men trots det hoppade jag omkring en del för att försöka få upp värmen något.

   Vi kom upp till toppen och tittade på soluppgången. Det var dock så kallt att jag bestämde mig för att vandra ner igen innan solen träffade just Mount Everest. Alexandra ville dock stanna kvar en stund.

   På vägen ner började det plötsligt mullra i bergen. På andra sidan dalen for en lavin ner och lämnade ett stort moln med damm efter sig! Till alla som blir oroliga när de läser det här så var det ingen fara. Vi befann oss aldrig just intill de snötäckta bergen, utan det fanns alltid en dal emellan där eventuella laviner skulle störta ner. Jag kände mig aldrig otrygg under vandringen.

   När jag kommit ner en bit befann jag mig äntligen i solen. Jag satte mig då och väntade på de andra medan jag långsamt tinade upp igen.

   Efter vår lilla utflykt upp på berget började vi den cirka 6,2 mil långa vandringen tillbaka mot Lukla. Vi vandrade cirka 5 timmar ner till Periche. Det kändes väldigt skönt att vara på väg tillbaka. Mot lägre höjder och värmen! Det var dock mycket blåsigt den dagen och en stor del av vandringen var i en skuggig dal. Jag var därför ganska frusen mot slutet av vandringen och det var fortfarande minusgrader på kvällen/natten.

   Vi träffade de Filippinska tjejerna igen och satt och kurade runt kaminen tillsammans. Efter att vi nått vårt mål var det som att jag inte kunde tolerera kylan lika bra längre. När vi fortfarande var på väg mot Base Camp kändes det okej att det var kallt, men kvällen i Periche var jag riktigt trött på kylan och minusgraderna.

 

Dag 10: Pheriche – Namche Bazar (3440m)

Ner, ner, ner. Det var som att gå från vinter till vår/sommar till höst på en enda dag. Vi lämnade bergen och det frusna landskapet för att gå in i barrskog som luktade vår och sommar. Därefter kom vi ner i lövskog där höstlöven låg spridda på marken. Solen sken och det blev varmt igen. Sista delen av vandringen var vi tvungna att gå upp från dalen där vi korsat floden, därefter gick vägen runt berget någon timme innan vi kom fram till Namche igen.

   På natten var det plusgrader och det kändes underbart att vi bara hade en dag kvar att vandra!

 

Dag 11: Namche Bazar – Lukla (2840m)

Sista dagen. Det gick nedför i stort sätt hela förmiddagen. Jag kände mig konstigt svag den dagen och tyckte det var väldigt jobbigt att vandra. Vid lunchtid var jag inte alls hungrig, men jag tvingade mig själv att äta ändå. Efter lunch hade vi bara 2 timmar kvar att vandra. De 2 timmarna var dock brant stigning upp till Lukla.

   De 2 timmarna tog oss nästan 4… Jag fick ont i magen efter lunch och kände mig illamående. Det blev värre och värre och det blev extremt jobbigt att gå uppför i de branta trapporna. Jag var tvungen att stanna hela tiden och satt och hulkade emellanåt. När det bara var ”20 minuter” kvar av vandringen kände jag att det inte gick längre. Uppgiven satt jag på en sten, men vi var ju tvungna att fortsätta… Då spydde jag äntligen. Efter det kändes det bättre och jag kunde vandra den sista biten till Lukla.

   Jag tror att jag blev matförgiftad under middagen dagen innan, för jag kände mig lite illamående efter maten den dagen. Vi skrattade alla lite åt att jag spydde när det var så kort bit kvar av vandringen. Vad ska man annars göra? Nej men ärligt talat, de sista 4 timmarna av vandringen är det mest ansträngande timmarna jag någonsin gjort tror jag. När vi äntligen kom fram gick jag direkt och la mig. Jag kände mig febrig och illamående. Snälla Mano kom och gav mig rostat bröd med sylt när jag inte ville ha någon middag, men jag kunde inte äta det. Jag sov från 16.30 till klockan 8 morgonen därpå.

 

Dag 12: Flyg Lukla – Kathmandu

Jag mådde fortfarande inte bra på morgonen, men mycket bättre än under gårdagen. Jag tror jag blev utmattad av vandringen när jag inte mådde bra, så jag vaknade med dunkande huvudvärk. Jag tog en huvudvärkstablett och masade mig ur min sovsäck. Solen sken från en molnfri himmel, vilket bådade gott inför flygturen.

   Vårt flyg skulle gå klockan 9.30. Det blev dock 3 timmar försenat… Vi satt och väntade medan molnen började hopa sig på himlen och jag trodde inte att vi skulle komma iväg den dagen. Det kom inget flyg på över en timme och Mano försökte förklara för oss hur flygschemat fungerade. Vi skulle vara på ”tredje flyget på andra flighten”. Efter en hel del missförstånd och skratt efter att vi trott att vi förstått hur många flyg som skulle komma innan vårt flygplan så kom i alla fall äntligen vårt flyg.

   Luklas flygplats var en upplevelse i sig. Den var smockfylld med människor och packning. Väskor låg travade i högar på varandra och folk satt på golvet mellan väskorna. När det var vår tur att gå till ett annat väntrum fick vi slänga upp våra väskor på ett litet metalbord och väskorna fick då en liten lapp på sig och blev förflyttade till andra sidan bordet. Vi själva fick gå vidare till säkerhetskontrollen. När vi skulle gå igenom säkerhetskontrollen frågade personalen mig helt enkelt om jag hade någon kniv eller någonting som kunde explodera med mig. Jag svarade såklart nej och de lät mig passera.

   Det kändes som att åka bergochdalbana när vi flög därifrån. Piloterna gasade på nedför backen, stupet närmade sig och vi seglade ut över kanten.

   Väl tillbaka i Kathmandu var det total trafikstockning. Det tog därför ett bra tag innan jag kom tillbaka till hotellet. Framåt eftermiddagen mådde jag helt okej igen och kunde äta middag. Mina vänner hade också blivit matförgiftade samma dag som jag, så de var inte heller de piggaste. Vi gick alla och la oss tidigt.

 

Så då har jag varit vid Everest Base camp! Det känns nästan overkligt nu i efterhand… Det var en väldigt spännande och vacker vandring med växlande natur. Från skog och dalar med broar mellan bergen till kargt bergslandskap, hela tiden omgiven av tusentals meter höga snötäckta bergstoppar. Ibland kändes det som att vi var ute och gick mitt uppe i molnen!

   Vi vandrade mellan små byar och sov i tehus på vägen. Ett flertal gånger varje dag fick vi gå åt sidan på stigen för att ge plats åt ”jaker” som drevs fram längs med de branta stigarna. 

 
Det var kallare än jag trodde att det skulle vara i form av grader, men jag hade inte räknat med att det skulle finnas uppvärmda matsalar eller täcken, så jag frös mindre än jag trodde att jag skulle göra. Jag hade räknat med att behöva ha på mig jacka och alla kläder jag hade med mig under nätterna, men det behövde jag inte. Sedan hade vi en extremt snäll guide och bärare som ordnade med dubbla täcken åt oss, så det gjorde ju mycket!
   Vandringen var mindre fysiskt krävande än jag trodde den skulle vara, men jag tror att det berodde på min inställning. Jag var inställd på att det skulle bli extremt ansträngande, så jag blev positiv överraskad. Men bättre det än tvärt om!


Nu är jag i Kathmandu igen. Jag har suttit i endast t-shirt och skrivit på hotellets innergård. Det är så otroligt skönt att vara tillbaka i värmen igen!

Jag kommer stanna i Kathmandu till på onsdag, så vi får väl se vad jag hittar på fram tills dess. Därefter flyger jag tillbaka till Indien för att träffa mamma på yoga-centret där hon är just nu. Jag hoppas verkligen jag blir insläppt i Indien igen…

 

 

 

Kramar!!

 

 


Diwali i Kathmandu

Lördagen den 21 oktober 2017

 

Nu är jag i Nepal!

 

Resan gick bra. Jag blev dock väldigt nervös en stund när jag skulle gå igenom ”immigration”. Det var en ganska ung kille som jobbade där. Han körde in mitt pass och visum i maskinen och såg lite fundersam ut för ett tag. Sedan frågade han mig vad som hade hänt med mitt visum. Jag förklarade situationen för honom och sa att jag skulle åka runt som turist nu. Han log då och sa ”okej, ha en trevlig resa och kom tillbaka på studentvisum nästa gång!”. Då kunde jag äntligen andas ut.

   Jag trodde att jag skulle gå igenom immigrationen först i Delhi, men nu kunde jag slappna av hela resan. Det var 9 timmars väntetid i Delhi, men sedan tog det bara 1,5h att flyga till Kathmandu.

   När jag väl landat tog det cirka en timme att få visum till Nepal. Det kändes så himla smidigt att man fixar visum på flygplatsen där! När jag fått mitt visum verkade det dock som att mitt bagage hade försvunnit. Det var extremt mycket folk som stod och väntade på sitt bagage och man kunde knappt ta sig fram till rullbandet. 3 flyg hade landat samtidigt och alla 3 skulle hämta bagage på samma rullband, trots att det fanns flera rullband som inte användes. Skumt…

   Jag väntade ungefär en timme, sedan kom en som arbetade där och frågade vilket flyg jag kommit på. Han viftade glatt åt mig att följa med. Tydligen hade de dumpat av massor med väskor i ett hörn för att fler väskor skulle få plats på rullbandet, så där stod min väska och väntade på mig!

   En kille från hotellet kom och hämtade mig på flygplatsen och körde mig till hotellet där mina vänner bor. Hotellet är jättefint och ägs av en familj som bor där tillsammans. Det finns en takterrass där man kan sitta och de har även en mysig innergård där de har hängt upp massa ljus mellan de stora frukterna som hänger på träden.


Jag satt och väntade på att mina vänner skulle komma hem från sjukhuset och pratade med några fransmän samt med en av de som arbetar på hotellet under tiden. Efter en stund orkade jag dock inte vänta längre utan gick jag och la mig istället. Jag hade ju varit vaken hela natten.

   När klockan ringde efter någon timme hade mina vänner kommit hem. Det var så roligt att träffa dem igen! De tog mig med på yoga och därefter gick vi och åt på en mysig restaurang där man satt på kuddar på golvet och åt. Efter det satt vi på takterrassen och pratade.

 

Dagen därpå gick vi upp klockan 5 för att åka och besöka 3 buddistiska tempel tillsammans med ”hotellpappan”, som även är läkare på sjukhuset där mina vänner gör sina projekt. Varje ny månad åker ”hotellpappan” tillsammans med sin pappa, ”hotellfarfarn”, till templen för att be och offra till gudarna.

   Vi åkte från hotellet klockan 5.30 och då var det redan fullt med folk ute på gatorna. Vi åkte förbi en park där massvis med människor tränade yoga i soluppgången. Jag vet inte om det är lika mycket folk ute vid varje månadsskifte, eller om det var extra mycket folk ute eftersom det är en stor högtid här just nu; Diwali.

   Vi åkte till de tre templen och hotellpappan visade oss runt. De offrade 5 saker till gudarna; blommor, någon sötsak, färg, ris och pengar. De ringde i klockor och gick runt templen medan de bad. Templen vi åkte till låg lite utanför staden och en bit upp i bergen. Det är väldigt fint att se hur bergen omsluter staden i Kathmandudalen.

   Om jag har förstått rätt firas Diwali under 5 dagar här. Första dagen firar man kråkorna. Andra dagen hundarna. Tredje dagen pengarna och korna. Fjärde dagen nyår och den egna kroppen. Femte och sista dagen firar man sina bröder. Tyvärr finns det ingen officiell motsvarande dag när man firar sina systrar, men vissa firar sina systrar ändå.

   Den dagen var det hundarna som firades; 


Det finns massvis med hundar här och särskilt vid det andra templet kryllade det av hundar.

   På tempelturen åkte vi även förbi en oljefabrik innan vi åkte tillbaka till hotellet. Mina vänner åkte därefter till sjukhuset för att arbeta med sina projekt och jag gick och la mig en stund då det inte blivit tillräckligt med sömn de senaste dygnen.

   När jag vaknat igen gick jag ut för att försöka boka min vandring. Det finns extremt många företag som anordnar vandringsresor till Everest Base Camp, så det tog ett tag att försöka sålla bland alla och leta upp någon som verkade bra. Jag bestämde mig för en tur som skulle gå på söndagen och gick mot deras kontor för att höra med dem.

   Kontoret skulle inte ligga så långt bort, men eftersom det inte finns några namn på gatorna här, gatorna svänger en massa och det finns massvis med små gränder, så var det inte det lättaste att hitta dit. Jag gick och letade och en kille kom och frågade om jag behövde hjälp. Jag visade honom adressen, och han sa att han visste vart det låg och skulle följa mig. Efter att vi gått en bit visade det sig dock att han inte hade någon aning om vart det låg. Jag frågade några fler människor och lyckades vandra iväg ganska långt.

   Efter cirka en timmes letande bestämde jag mig för att ge upp och ta en taxi tillbaka. Ingen taxichaufför visste dock vart mitt hotell låg, utan sa att jag helt enkelt fick ta en annan taxi. Det slutade med att jag började gå tillbaka och leta mig fram bäst jag kunde. Jag blev riktigt imponerad av mig själv när jag hittade tillbaka till hotellet på egen hand!

   Jag gjorde ett till försök att hitta till organisationen och hittade dit senare på dagen, efter ytterligare en hel del snurr. Jag kollade upp exakt hur jag skulle gå. Första steget var att jag skulle gå längs med en gata och sedan svänga till höger. Det enda lilla kruxet var att det inte fanns någon gata, eller ens en liten gränd, som svängde till höger! När jag äntligen hittade fram visade det sig vara ett pyttelitet kontor gömt ovanför en mattbutik. Chefen var inte där, utan ”kanske skulle komma tillbaka senare”. Jag mailade då istället en organisation som en vän till mig vandrat med, men som inte verkade ha vandringar just den helgen. De ringde upp mig ett par minuter senare och sa att de visst hade en vandring den helgen och bad mig komma till kontoret dagen därpå för att boka. Så då löste det sig.

   På kvällen åkte vi hem till en av läkarna på sjukhuset. Hon fyllde år och hade bjudit in mina vänner till sin födelsedagsfest. Jag fick också följa med och det var roligt att få se hur hon bodde. Hon själv stod i köket nästan hela tiden medan hennes gäster satt ute på en takterrass och pratade. Efter att tag gjorde vi henne sällskap i köket och satt på golvet och pratade.

 

På torsdagen gick jag bokade jag vandringen utan att gå fel en enda gång. Organisationen kändes väldigt seriös och jag fick en bra känsla när jag var där. De sa att det bara var en till som bokat vandringen; en amerikansk man. Jag frågade hur gammal mannen var och vad han hette. ”Han” visade sig heta Alexandra och, efter en del förvirring, kom de på att det var en tysk ”lady” som hade bokat samma tur som jag. När jag frågade om de kunde se hur gammal denna ”dam” var så visade det sig att hon var 22 år! Så då blev jag genast mycket mer sugen på vandringen.

   Efter att jag bokat gick jag med guiden till en affär där jag fick prova ut en dunjacka som de skulle hyra till mig. Jag ska även få hyra en sovsäck som går ner till -20 grader. Jag behöver köpa en del varma kläder, eftersom jag endast packat för ett tropiskt klimat.

   Jag träffade en australiensisk kvinna som hade vandrat en massa över hela världen. Hon gav mig en del tips på vad jag behövde inför vandringen. Jag började titta runt för att skapa mig en bild av priserna, men jag orkade inte med alla försäljare som försökte hissa upp priserna till de tredubbla. Jag beslutade mig därför för att shoppa det mesta dagen därpå istället.

   På kvällen gick vi ut och åt på en tibetansk restaurang. Vi vandrade även bort till ett ställe som är känt för att ha massvis med ljus och dekorationer för att fira Diwali.

   Staden är klädd i ljus, flaggor och dekorationer;


Det påminner lite om studenten, med massa musik och folk som åker runt staden på flak. De målar på gatorna och tänder massa ljus. De smäller smällare, dansar på gatorna och massvis med barn kommer och sjunger för att få pengar;


En del av barnen sjunger väldigt fint, men de flesta verkar sjunga så högt de kan för att folk ska tröttna på dem och ge dem pengar för att de ska gå därifrån. Det påminner lite om Halloween, när man ger barnen godsaker för att de inte ska busa med en.

 

I Kathmandu firar man nyår ett antal gånger varje år, eftersom det finns olika folkslag med olika traditioner. Jag förstår inte riktigt vilket nyår som firas just nu, men jag tror att det är Kathmandus eget nyår. Det är i alla fall år 1138 nu enligt den tidräkning som frias!

 

På fredagen shoppade jag i stort sätt allt jag tror jag behöver inför vandringen. Det är tur att det är så billigt i Nepal när man gör sådana här spontana resor! Det är alltid ett äventyr att shoppa utomlands…

   ”Det finns bara en storlek madam! De passar alla!”

”Men jag ser ju att det står XS!”

”Bara prova!” och så provar man och hör ett besviket ”oh...” från försäljaren när underställsbyxorna slutar cirka 10 cm ovanför anklarna. Jösses…

   På kvällen hade de ett middagsprogram här på hotellet. En hel del släktingar kom till hotellet och kvinnorna hjälptes åt att laga mat hela dagen. De la fram dynor på marken och dukade fram massvis med frukt, som vi dock inte fick äta av. De satte en stor klick med rödfärgat ris i vår panna och gav oss blommor och diverse olika saker som vi eldade upp i vårt eget lilla ”offerbål”;

 

 

Därefter serverade de ett antal olika grytor och röror med traditionell nepalesisk mat.

 

Idag gick vi upp tidigt för att besöka ett buddistiskt ap-tempel. 

 

Det fanns en hel del apor där. Jag hade en banan i sidofacket på min ryggsäck, vilket resulterade i att 2 apor plötsligt hoppade på mig och snodde bananen!

 

Nu har nyligen min guide varit här tillsammans med den tyska tjejen. Imorgon klockan 6 ska jag bli upphämtad för att flyga till Lukla. Därifrån ska vi börja gå mot Everest Base Camp - en vandring på 11 dagar som ska ta oss upp till nära 5400 meters höjd!

 

Önska mig lycka till!

 

Kraaam!

 

 


Påväg mot Nepal!

Söndagen den 15 oktober 2017

 

På fredagen hade det inte kommit några nya patienter alls till sjukhuset, så jag var färdig med att gå igenom journalerna redan vid klockan 12. Solen sken och inga moln syntes till och hotade med regn. Jag bestämde mig därför för att ta tillfället i akt och besöka Payyambalam Beach, vilket är en jättelång strand som ligger precis intill Kannur. När jag kom dit var det inte alls mycket folk där, så jag bad ett par vakta min väska och tog mig ett snabbt dopp. Folk badar inte här utan kommer endast till havet för att ta promenader och sitta och titta på vattnet. För mig är det ofattbart när de har så himla många långa fina stränder!

   Efter doppet tog jag en promenad längs med stranden. När jag kommit en bit bort kom det dock ett gäng på 4 killar och frågade efter min kamera och mobil. Jag sa att jag inte hade dem med mig och började gå tillbaka. De följde efter mig ett litet tag, men lät mig vara. Det var en del folk längre bort och jag tror inte att de faktiskt skulle våga ta mina saker. Trots det kändes ändå lite obehagligt.

   Det började fyllas på med folk och jag satt, fullt påklädd, på stranden. Det kom massa folk som ville ta foton med mig och alla undrade varför jag var där ensam. Jag beslutade mig för att åka därifrån innan jag orsakade alltför mycket uppståndelse.

 

Den helgen var det Pooja. En festival som min handledare sa var för att fira att man hade ett arbete. Detta gjorde man genom att vara ledig, men gå runt med saker som visade vilket yrke man hade. De på sjukhuset gick därför runt med sina stetoskop runt halsen. De berättade att alla barn lämnade sina skolböcker i templen. De flesta på sjukhuset passade på att åka hem till sina familjer över långhelgen, så det var ganska folktomt runt campus.  

   På lördagen åkte jag och besökte ett tempel som de rekommenderat mig att besöka under festivalen. Jag tog bussen in till Kannur, tog en tuc-tuc till templet, insåg att templet var ett skjul mitt på en trafikerad gata, dubbelcheckade templets namn men såg att det visst var samma namn på en skylt ovanför skjulet som jag skrivit ner i mitt anteckningsblock, såg att det fanns en liten guldig staty i skjulet, blev frågad av ett antal människor varför jag stod där och såg förvirrad ut, tog en tuc-tuc tillbaka till busstationen och åkte tillbaka till sjukhuset.

   3 mycket svettiga timmar senare var jag åter på mitt rum och kände mig mycket upprymd över min fantastiska tempelupplevelse. Inte.

   Resten av helgen satt jag och skrev på min bok.

 

På måndagen var det fortfarande högtid eftersom det var Ghandis födelsedag. De flesta hade kommit tillbaka till sjukhuset den dagen och det var skönt att träffa lite människor igen. Bahiya och jag åkte till en arabisk restaurang efter vi slutat och jag råkade äta en soppa med ägg i.

   På tisdagen kom Bahiya till mitt rum och vi började titta på en indisk film. Vi hann dock inte titta färdigt eftersom hon inte kom ifrån sjukhuset förrän sent. Vi gick ner till klubbhuset och åt middag istället och beslutade oss för att titta vidare en annan dag.

   På onsdagen kom beskedet. Min visumkonvertering hade fått avslag. Min handledare sa att vi skulle lämna in några fler papper till myndigheterna och på såg vis förhoppningsvis få deras beslut att dra ut på tiden lite till. Det var samtidigt politiskt upplopp i staden, så polisen skulle ha annat att tänka på i några dagar. Achash, Teena, Albin och jag hade tänkt åka och besöka St. Angelo Fort den dagen, men min handledare sa att vi skulle hålla oss ifrån staden. Istället tillbringade jag resten av dagen på mitt rum och funderade på hur det skulle bli med allt…

   På torsdagen skulle min handledare inte vara på sjukhuset och både Achash och Teena hade placering på psykiatrin. Jag skulle därför följa med dem under dagen och arbeta med min studie på eftermiddagen. Jag såg verkligen fram emot att se hur de arbetade på psykiatrin i Indien!

   Jag gick upp tidigt för att vara med på pre-ronden. Jag satt och väntade men ingen kom... Jag försökte ringa, men när jag till slut fick tag på dem var pre-ronden över. AT-läkarna gick och åt frukost istället och efter det frågade Teena mig om jag ville följa med till hennes rum och titta på film. Hon och de flesta andra som arbetar på sjukhuset bor på översta våningen och delar ett rum 3 personer, så det var roligt att se hur de bor.

   Efter filmen gick vi på lunch och efter det tog Teena mig till psykiatriavdelningen i cirka 5 minuter så jag fick se hur det såg ut där. Dagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig och jag fick inte direkt se så mycket av psykiatrin i Indien. Däremot fick jag lite inblick i AT-läkarnas vardag. För mig är det så konstigt att man kan stämpla in på morgonen och därefter vara på sitt rum hela dagen! De måste vara tillgängliga på telefon hela tiden, men om ingen ringer så är de i princip lediga på dagarna. Det är inte så på alla placeringar, men tydligen är det så på psykiatrin. Mycket märkligt…

   Kannur Medical College är tydligen ett väldigt lugnt sjukhus. I Indien har de stora prov som går 2 gånger per år och det gäller att få ett bra resultat på provet för att kunna få välja den specialitet man tycker om. Det är möjligt att göra proven många gånger och proven är nationella. Alla tävlar mot alla om de bästa specialiteterna och det gäller att få ett bra resultat. De som får bäst resultat kan välja vilken specialitet de vill, medan de som får sämre får ta de specialiteterna som blir över. Det resulterar i att många pluggar väldigt mycket för att kunna skriva bra på proven. Det är inte ovanligt att folk studerar inför proven i ett par år efter att de tagit examen! Många väljer därför att arbeta på KMC för att kunna sitta och plugga under dagarna, just eftersom det är så lågt patienttryck.

 

På fredagen skulle Jimna ha förlovningsfest. Hon bjöd in mig, men jag visste inte om jag skulle kunna gå eftersom jag var tvungen att åka till Foreign Centre och lämna in papperna innan klockan 17 den dagen... Jimna hade gett mig kontaktuppgifter till några av hennes vänner; Shahana och Margirin. De sa att de skulle åka från sjukhuset vid 9.30 och komma tillbaka vid 15. Jag var dock osäker på om jag kunde följa med eftersom jag skulle få papperna först vid 9.30 och jag inte ville försena dem eller få dem att känna att de måste lämna förlovningsfesten tidigare för min skull… De sa dock att det inte var någon stress och att de skulle vänta på mig och lösa allt. De skulle komma till min handledares kontor vid 9.30 och prata med honom. Min handledare sa att det var okej att jag åkte och bad dem att följa mig till Foreign Centre efteråt. Jag kände mig till väldigt mycket besvär för dem, men de försäkrade mig om att det var okej.

   Klockan var 9.45 och jag trodde de stod och stampade för att komma iväg. De sa då att de ”bara skulle byta om” innan vi skulle åka. De skulle komma tillbaka 10.15 och hämta mig. Tur var det, för det visade sig ha blivit fel på papperna när jag läste igenom dem. Så det blev en tur till sekretariatet och sedan fick jag vänta på att studierektorn skulle komma och skriva på pappren och stämpla dem igen. Suck…

   Klockan 10.25 var jag färdig. Jag ringde till dem och bad åter om ursäkt över att jag var sen, men de var inte färdiga än. Jag satt och väntade på dem till klockan 11.

   Klockan 11 kom vi i alla fall iväg, och då var det bråttom! Någon ceremoni skulle börja klockan 12 och vi åkte tuc-tuc i en himla fart för att jaga ikapp bussen som vi missat.

   Klockan 12.05 var vi framme hos Jimna, men det visade sig att det inte alls skulle vara någon ceremoni. Vi satt och pratade på Jimnas rum, åt god mat och hälsade på hennes släktingar. Cirka 300 personer kom på förlovningsfesten, men de kom i omgångar så att alla skulle få plats i deras trädgård. Jag gjorde misstaget att gratulera hennes svärbror till förlovningen, eftersom jag antog att killen hon stod och poserade med var hennes fästman. Men tydligen är inte killen inbjuden på förlovningsfesten, utan det är en fest för att endast hylla bruden!

 
Efter festen åkte vi en sväng hem till Shahana eftersom hennes syster flyttat hem tillfälligt efter att ha fött tvillingar. Tydligen är det ganska vanligt att kvinnorna flyttar hem till sina mammor den första tiden efter att de fått sina barn.

   Efter det bar det av till Foreign Centre igen. Jag känner mig alltid så illa till mods när vi kommer till polisstationen... Min handledare hade instruerat mig att bara lämna in papperna och gå därifrån. De ville dock att jag skulle sätta mig ner och sa att de papperna jag lämnade in inte skulle accepteras. Det blev massa krångel och det var tur för mig att Shahana och Margirin var där och kunde prata med dem, eftersom poliserna knappt pratar engelska alls. Jag hatar känslan när de sitter och pratar bekymrat om mig och jag inte förstår mer än enstaka engelska ord. Jag blir verkligen jätteorolig och spänd. De sa i alla fall att jag inte kunde stanna kvar på sjukhuset om jag inte fick ett personligt rekommendationsbrev från mitt universitet stämplat av indiska ambassaden i Stockholm. Ett brev där både ambassaden och universitetet bad om ursäkt för att de gett mig fel visum. Då kanske de skulle kunna ta upp ärendet igen. Det var ju jag som sökt fel visum och det är ingenting varken universitetet eller ambassaden skulle kunna be om ursäkt för! De trodde själva att det var en långsökt plan, men bad mig återkomma under morgondagen. Jag sa att jag omöjligen kunde återkomma under morgondagen eftersom mitt universitet har stängt lördag-söndag. Vi kom överens om att jag skulle återkomma i början av veckan därpå. De började prata om att jag behövde ännu fler intyg som förklarade vad som hänt innan jag åker härifrån, men vi lyckades dra oss ur det. De sa att jag inte brutit mot visumets regler, eftersom jag ju inte börjat på min studie än... Om jag börjat med studien skulle jag vara tvungen att lämna Indien inom 7 dagar och eventuellt få böter… För jag hade väl inte börjat än? Skaka på huvudet och le...

   Så det var med en stor klump i magen jag lämnade polisstationen den dagen. Margirin och Shahana var verkligen supersnälla och försökte prata på och muntra upp mig. De tog mig till stranden och därefter åt vi på restaurang och gick på en liten shoppingrunda. Båda två är mycket pratglada och lättsamma. De båda ska gifta sig inom kort och bjöd in mig till sina bröllop.

 

På lördagen pratade jag med min handledare om min situation igen. Både han och jag tycke att det inte gick att tänja på reglerna längre och att jag borde åka härifrån innan jag hamnar i för mycket trubbel. Hela den här situationen har gjort mig väldigt spänd och de har ringt min handledare från polisstationen flera gånger och frågat honom om olika saker. De har massa vakter på sjukhuset och i princip alla på sjukhuset vet vem jag är och vad jag gör. Det skulle räcka att polisen kom och frågade första bästa människa de såg om hur läget låg till. Min handledare sa dock att det inte var så troligt att de skulle komma och göra en kontroll, men varje gång jag såg någon i uniform blev jag jättenervös…

   Jag lider verkligen så mycket med alla flyktingar som inte vet om de ska få stanna kvar i landet eller ej. Jag har bara varit här i ovisshet i 4 veckor, och det värsta som skulle kunna hända mig är att jag blir hemskickad till ett liv som jag älskar. Tänk att gå runt i ovisshet i flera år, inte förstå systemet, inte förstå språket, inte kunna komma igång med sitt liv och riskera att bli tillbakaskickad till ett land man flytt ifrån och kanske dessutom bli separerad från sin familj!

   Resten av helgen gick åt till att arbeta ut en plan B, kontakta min svenska handledare och kursledningen samt skriva lite på min bok. Jag gick och åt middag tillsammans med Manju och hennes vänner på ”dosa house”, vilket är en restaurang nära sjukhuset. Dosa är som en slags superstor pannkaka med fyllning i och äts väldigt mycket här. Jag har varit där ett antal gånger sedan jag kom hit och personalen är verkligen supertrevlig.

 

På måndagen var det fint väder. Min handledare tog mig då till en strand där man kunde bada efter vi slutat för dagen.


Jag njöt verkligen av havet och stranden, trots att simturen var något besvärande. Man simmar som sagt inte i Indien... Min handledare sa att han kunde simma, men det kunde han inte. Han var jätterädd för att bli utdragen av underströmmar, trots att det knappt var strömt alls.

 

På tisdagen hade jag funderat klart över min plan B och… Jag bokade flygbiljetter till Nepal! Eftersom jag ska träffa både Hanna och min mamma om 4 veckor vill jag inte åka hem nu. Jag är inte så sugen på att resa runt i Indien själv och jag har länge haft planer på att vandra i Nepal. Hanna tycker inte direkt om att vandra, så varför inte passa på nu när vi ändå är borta från varandra?

   Planen är att jag ska hälsa på mina vänner som gör sina projekt på ett sjukhus i Kathmandu och därifrån ta mig ut på långvandring! Tyvärr drogs pengarna för flygbiljetten från mitt konto utan att jag fick någon biljett... Jag gick runt och oroade mig över flygbiljetterna hela dagen. Efter en hel del krångel, kontakt med researrangören och överföring av mer pengar fick jag i alla fall min biljett. Varför ska allting krångla så väldans?

 

På onsdagen försökte jag lägga över all min insamlade information i excel under dagen. Det tog sin lilla tid att organisera upp alla mina papper och ändra om i datorprogrammet. Jag vill slänga alla mina papper innan jag reser härifrån, så jag blev orolig att jag inte skulle få med all information jag behöver.

   Den här veckan har det varit examinationer för medicinstudenter, så de flesta inneliggande patienterna har varit ”examinationspatienter” och försvunnit med sina journaler från avdelningarna under dagarna. Sjukhuset har erbjudit gratis vård mot att patienterna ställer upp som examinationspatienter, så sjukhuset har fyllts av människor som vanligen inte skulle ha råd att komma till KMC. Det har varit väldigt bra för min studie att det kommit så många patienter den här veckan! Det har vimlat av studenter och examinatorer i korridorerna under dagarna och jag har arbetat på kvällarna istället, vilket har varit ganska skönt. Det är väldigt lugnt på kvällarna och jag har inte heller behövt oroa mig över att polisen ska komma då. Det enda som känts konstigt har varit att sitta i receptionerna helt själv medan telefonen har ringt och ringt. Patienter och anhöriga har tittat frågande på den underliga europeiska ”läkaren” som suttit och totalt ignorerat de ilsket ringande telefonerna på kvällarna.

   Efter att Shahana och Margirin slutat för dagen åkte vi till St. Angelo Fort;


Vi skulle åka klockan 14.30. Cirka 20 min efter att vi skulle träffats fick jag dock ett meddelande där de frågade om vi kunde åka om en timme istället. Vi kom iväg cirka 16.30 och det tar cirka 45 min att åka till Kannur. Fortet stänger klockan 18, men vi hann i alla fall vara där i en halvtimme innan vakterna körde ut oss.

   Det är ofta så här. Det är ingen brådska, ingen brådska, ingen brådska och när jag nästan ger upp och inte tror att aktiviteten kommer hinnas med så får plötsligt alla eld i baken och kommer iväg!

   Efter besöket på fortet gick åt vi på restaurang och sedan glass på ett glasscafé.

 

På torsdagen fortsatte jag med dataöverföringen och försökte lista ut ett smidigt sätt att få in informationen om alla de patienter som fortfarande är inlagda efter att jag åkt. Det kommer nog bli lite svårt… Jag träffade Manju och hennes vänner för en hejdå-middag på dosa house.

 

På fredagen avslutade jag min studie och lämnade några formulär med uppföljning av mina patienter till stackars Jimna samt till mikrobiologen. Jag hoppas verkligen att de kan ge mig information om de patienterna som fortfarande är inlagda... I såna fall har jag lyckats få ihop 88 patienter på den tiden jag varit här, vilket är ett ganska okej nummer. Om inte har jag 65 patienter...

   Därefter åkte jag hem till Bahiya som bor i en av grannstäderna. Jag fick skjuts av en av hennes vänner som arbetar på ett kommunalt sjukhus där. Jag fick vara på akuten en liten stund medan jag väntade på Bahiya och det var verkligen ett helt annat patienttryck där än på KMC.

   Bahiya bor på KMC under veckorna men åker hem till sin mamma och mormor, som båda är hemmafruar och bor tillsammans, på helgerna. På kvällen visade de mig hur man gjorde chappati, poori och lagade indisk currygryta. 


På lördagen (igår) sa Bahia att vi skulle gå upp klockan 7 så att vi kunde komma iväg tidigt. Klockan ringde… Ingen reaktion. Jag väckte henne 7.30 och hon gick då och väckte sin mamma och mormor. De gick upp och började förbereda frukost. Jag hjälpte till medan Bahiya gick och la sig igen. Vi friterade bananer och lagade puttu, vilket är ångat rismjöl med kokos. Till det lagade vi kadala; en kikärtsgryta. Det tog nästan 2,5h innan vi kunde sätta oss och äta, så det var ju tur att vi inte gick upp senare! Tänk att lägga så mycket tid på att göra frukost…

   Vi gick en sväng längs med floden och till marknaden. Polisen stoppade oss en gång och polisen från Kannur ringde även Bahiya och frågade om jag åkt därifrån än. Hon sa att jag skulle åka under morgondagen. Hög tid för mig att lämna Kannur känner jag…

   Efter vår lilla utflykt hjälpte jag till att laga dhal hemma hos Bahiya. Bahiyas farbror, faster och kusin kom och åt med oss. Därefter sa vi hejdå till Bahiyas familj och åkte till köpcentret tillsammans med kusinen och hennes föräldrar. Vi gjorde där en ”fiskmanikyr”, där ganska stora slamkrypare sög av ens fötter. Det var riktigt läskigt när hundratals fiskar sög sig fast och åt på ens fötter. Det verkligen kryllade av fiskar så att man inte ens kunde se sina fötter. Fiskarna såg ut som blodiglar som sög sig fast och det kändes som om det gick elektricitet genom fötterna!

   Därefter gjorde vi en femkamp i köpcentret innan jag tog bussen tillbaka till Kannur. Där åt jag middag med Teena, sa hejdå till mina nyfunna vänner och städade och packade sedan i en himla fart.

 

Tidigt imorse lämnade jag ett regnigt Kannur…

 
Det kändes lite sorgligt. Dagarna gick ganska långsamt här till en början, men den senaste veckan har jag haft massor att göra. Det var som om alla fick eld i baken och såg till att alla saker vi pratat om att göra blev gjorda då tiden höll på att rinna ut. Jag har därför haft en väldigt bra och innehållsrik vecka.

   Det känns samtidigt skönt att åka. Jag har ju som sagt varit väldigt spänd… Om man bara kunde vrida tillbaka tiden och klicka i en annan knapp på visumansökan!

 

Har jag blivit indisk nu då?

   Nja… Jag handtvättar mina kläder och jag har börjat äta det mesta med händerna. Men jag föredrar verkligen sked… Det är så mycket svårare att få upp ris och sås med händerna! Jag använder dock fortfarande toalettpapper. Det är ingen som använder det här, och de tittade väldigt konstigt på mig första dagen när jag sa att det inte fanns något på mitt rum och undrade om jag kunde ta med mig en rulle från någon toalett på sjukhuset. När vi åkte till en affär sålde de inte ens toalettpapper där! Min handledare beklagar sig ofta över alla patienter som kommer in med urinvägsinfektioner. Ni skulle ju kunna börja använda toalettpapper, föreslog jag en gång, men det trodde han inte skulle hjälpa…

   En sak som jag aldrig skulle kunna göra i Indien är att köra bil. Trafiken är ganska fascinerande och alla kör huller om buller. När jag åkte buss senast mötte vi en annan buss på en mycket liten grusväg. Båda bussarna stod nos mot nos medan deras chaufförer hängde på tutorna. En tävling om vem som kunde tuta längst? Min chaufför ”vann” och den andra bussen fick snällt backa därifrån. Bussarna påminde om 2 djur som mätte sina krafter mot varandra.

   Min handledare säger att för att köra i Indien behöver man tre saker; bra tuta, bra bromsar och tur!

 

När jag lämnade Indien förra gången ville jag verkligen åka tillbaka och få mer inblick i kulturen och landet. Det tycker jag har fått under tiden jag har varit här. Det som verkligen har slagit mig är hur otroligt mycket frihet och möjligheter vi har som växer upp i Sverige! Vi kan göra i stort sett vad vi vill, resa vart vi vill och gifta oss med vem vi vill. Vi kan också röra oss fritt och känna oss trygga…

   Här i Kerala är det helt otänkbart att en kvinna skulle få resa på sättet som jag gör. Näst intill alla gifter sig enligt tradition med en person som deras föräldrar väljer ut. Ofta med en person de endast träffat enstaka gånger.

   Jimna, vars förlovningsfest jag var på, är en av de få som har ett ”halvt kärleksäktenskap”. Det innebär att hennes blivande make är kär i henne. Han är hennes bästa vän och hon vill gärna tillbringa sitt liv med honom, trots att hon i nuläget inte har några romantiska känslor för honom.

   De flesta säger att det inte spelar så stor roll vilka de gifter sig med. ”Vi kan anpassa oss till det mesta”.

 

Imorgon flyger jag mot Nepal. Självklart ska det bli strejk imorgon, så de på sjukhuset sa (efter att jag bokat min biljett, trots att jag sagt att jag skulle boka den till på måndagen) att jag inte skulle kunna ta mig till flygplatsen den dagen. Jag löste problemet genom att omboka till ett hotell bara ett par hundra meter ifrån flygplatsen. Så förhoppningsvis kommer jag vara i Nepal på tisdag morgon! Det har dock krånglat med så mycket att jag nästan slutat tro att något ska gå felfritt…

 

Ha det så fint så hörs vi!

 

Kram!

 

 


Igång!

Torsdagen den 28 september 2017

 

Nu har det gått en vecka sen jag skrev senast och nu har det vänt och börjat bli riktigt trevligt att vara här.

 

På fredagen blev jag väldigt hes. Min handledare föreslog då att jag skulle ta antibiotika. Han tittade något oförstående på mig när jag sa att jag inte ville ha antibiotika, utan att jag med allra största sannolikhet hade drabbats av ett virus. Vi hade därefter en liten diskussion om antibiotika och antibiotikaresistens.

   Jag berättade att vi näst intill alltid tar en bakterieodling innan vi startar antibiotikabehandling på sjukhus hemma i Sverige. Om patienten är mycket sjuk så ger vi bredspektrumantibiotika i ett par dagar, men så fort vi får odlingssvaren byter vi till ett smalare antibiotikum för på så sätt att minska resistensutvecklingen. Min handledare tycker dock inte att det är så stor idé att odla direkt. Han tycker att det är bättre att ge ett brett antibiotikum som troligen kommer fungera. Om det inte fungerar kan de ta en odling och eventuellt byta antibiotika då. Han säger gång på gång att ”om vi skulle vänta på odlingssvar här så skulle patienten dö”. Men det är ju inte det jag menar att de ska göra. Jaja, jag är väldigt glad över att jag bor i Sverige och har tillgång till svensk sjukvård…

   Odlingar tas inte så ofta här, och en del av mitt arbete går ut på att ta reda på hur ofta bakterieodlingar tas. Min handledare har dock börjat säga till folk att ta odlingar nu så att jag ska kunna titta på resistensmönster. Odlingsfrekvensen kommer därför inte riktigt spegla hur det brukar vara på sjukhuset, men jag kommer få in mer material för att titta på resistensmönster. Jag tycker att det är bra att de odlar mer när jag är här. Förhoppningsvis kan jag så in ett litet frö om att det är bra att byta till smalare antibiotikum när jag är här nere. Det är i alla fall det jag vill försöka uppnå.

 

På lördagen kom jag i kontakt med mikrobiologen. Sjukvårdspersonal jobbar tydligen vanligen måndag-lördag här, så det blir bara söndagar ledigt för min del med.

   Efter att ha pratat med min handledare lovade de på mikrobiologen att odla bakteriekulturer gratis för patienterna i min studie. I vanliga fall får patienter betala för sina odlingar, vilket har blivit lite problematiskt eftersom min handledare har sagt till de olika avdelningarna att odla på patienterna. På mikrobiologen håller de i alla fall med om att det vore bättre resistensbestämma och byta till smalare antibiotika efter odlingssvar. De får ju se resultaten av odlingarna hela tiden, så resistensläget blir ju lite mer påtagligt för dem än för andra läkare på sjukhuset. Det är lite läskigt att se hur resistenta vissa bakterier är av det jag har sett hittills…

 

På söndagen var vi lediga och det skulle bli fint väder. Achash frågade om jag ville åka till stranden med henne och hennes kompis Albin. Det ville jag såklart! Jag har verkligen längtat efter att komma till stranden. Jag blev något besviken när hon föreslog att vi skulle åka från sjukhuset först vid 16tiden. Alla har skrattat åt mig när jag har sagt att jag vill åka till stranden för att bada. De säger att man inte badar här, utan att man åker dit för att gå på promenad och titta på solnedgången. De tycker inte att det är säkert att bada och säger att jag skulle dra till mig alldeles för mycket uppmärksamhet om jag gjorde det. Dessutom kan väldigt få simma och de tror därför att de ska bli utdragna av underströmmarna och drunkna. Vi får väl se hur det blir med mitt badande…

   Hur som helst så åkte vi från sjukhuset vid 15. Vi åkte förbi en klädaffär på vägen eftersom jag ville köpa några indiska kläder och Achash sagt att hon skulle hjälpa mig att välja ut några. Det slutade med att jag köpte 2 klänningar. Så nu ser jag något mer indisk ut när jag springer omkring på sjukhuset med alla mina oorganiserade papper och letar efter patienter!


Efter klänningsköpet åkte vi till en fyr. Vi gick upp i fyren och tittade på utsikten. Därefter satt vi på klipporna, pratade och tittade ut över havet och stranden som man kunde se en bit bort. Vi tänkte åka till stranden för att titta på solnedgången därifrån, men vi hann inte till stranden förrän solen hade gått ner, haha. De tog mig nämligen inte till den stora stranden som ligger alldeles intill fyren, utan till en strand där alla kör omkring med sina bilar. Vi parkerade på stranden och gick ut i vattnet. Äntligen fick jag komma till vattnet! Synd bara att det redan hade blivit mörkt…


Vi köpte glass och stod där i vattnet och åt medan det mörknade mer och mer. Även på natten är det upp emot 30 grader ute, så glassen smälte fort.

   Efter det åkte vi till gallerian och åt middag. Jag slutar aldrig upp att fascineras över hur mycket folk det är överallt och hur många som jobbar med olika uppgifter som inte existerar hemma i Sverige. Till exempel när vi skulle parkera på köpcentret och säkert 10 personer arbetade med att dirigera in bilar på rätt plats! Varje gång vi skulle svänga stod det en man och viftade åt oss vart vi skulle åka och den sista mannen viftade in oss på en fri parkering. Om de inte skulle finnas där och dirigera bilarna skulle det säkerligen bli lika kaos i parkeringshuset som det är i trafiken.

   Efter det skulle vi ta hissen upp ett par våningar. Inne i hissen jobbade självklart en liten man. Han satt på en liten pall och dirigerade in folk i hissen. Han organiserade så att folk kom på och av och att det inte blev för mycket folk i hissen. ”Max 10 personer” läste jag på en skylt när hissen sakta men säkert masade sig uppåt med cirka 20 personer inuti…

 

På måndagen började jag piggna till och min röst var nästan helt tillbaka. Teena frågade om jag ville ta bussen in till Kannur för att äta lunch tillsammans med henne och hennes rumskompis. Jag hade redan ätit lunch, men tänkte att jag kunde följa med och ta en kopp te. Allt drog dock ut på tiden, som det alltid gör här. Först kom vi inte iväg förrän vid 16.30 och därefter fick bussen motorstopp. Klockan hann bli 18 innan vi kom fram till ”lunchstället”. Perfekt tid för middag tyckte jag och vi delade på en pizza och drack färskpressad juice.

   Efter middagen gick vi och shoppade. Vi åkte till gallerian igen och det verkar som att det är dit alla går. Vi stötte på ett helt gäng från sjukhuset och gick runt tillsammans med dem. Jag köpte en jättefin sänglampa, så nu kan jag sitta och skriva i mysbelysning istället för under de kala lysrören som finns i mitt rum. Jag fick också köpt nya sängkläder, så nu kan jag tvätta de gamla. Det tar ungefär 2 dygn för saker att torka här, om man hänger dem under fläkten och vrider upp den på full effekt. Jag har därför inte velat tvätta mina sängkläder eftersom det skulle innebära att jag skulle få sova med fuktiga lakan kvällen därpå.

   Allting är fuktigt här nere. Alla böcker och papper krullar sig i kanterna. Jag märkte även att mina converse, som jag ställt i hallen och inte tittat så noga på sedan jag kom hit, helt plötsligt hade blivit väldigt ”dammiga”. De hade blivit helt grå på ovansidan, och när jag tog mig en närmare titt såg jag att de var täckta av ett pälslager av mögel. Jag antar att de blev blöta första dagen jag kom hit och att de inte har torkat sedan dess…

 

På tisdagen var jag bara på rummet efter att jag slutat, men på onsdagen åkte Bahiya och jag in till Kannur igen för att försöka skaffa mig ett indiskt SIM-kort. Allting är ju väldigt komplicerat här nere, så att skaffa simkort är ingen enkel sak. Det krävs passfoto, information påskrifter och referenspersoner i Indien. Dessutom gick det inte att köpa det på ett vanligt ställe där de säljer SIM-kort, utan vi var tvungna att åka till något slags huvudkontor. Det hela tog sin lilla tid och det var mycket fundersamma miner innan jag slutligen fick mitt simkort. Kruxet är att det nu inte verkar gå att aktivera det... Bahiya har försökt på alla vis idag. Till slut tog mitt batteri slut och vi får fortsätta imorgon. Jag känner att jag inte nödvändigtvis behöver ett SIM-kort, men alla ringer till varandra precis hela tiden här så de tycker att det är väldigt svårt för mig att klara mig utan ett.

   Efter att vi köpt SIM-kortet åkte vi till gallerian och drack juice innan vi åkte tillbaka hem igen.

 

Idag skrev jag om min projektplan lite efter att jag slutat på sjukhuset. Jag har kommit fram till att det inte kommer bli så stora förändringar trots allt. Min handledare ville att jag skulle lägga till en del information på mina formulär, men det mesta som jag har lagt till hade jag ändå hade tänkt samla in information om och analysera i efterhand. Vi inkluderar en bredare patientgrupp samt barn, men min ursprungliga tanke om vad jag ska göra är ungefär den samma. Sedan har jag tagit mig friheten att ”hoppa över” att anteckna lite flummig information samt att begränsa mig till vissa avdelningar. Annars kommer arbetet bli lite för ostrukturerat och jag kommer inte få något riktigt grepp om det. Jag hoppas att det kommer lösa sig...

 

En vanlig dag ser ut ungefär såhär; jag går upp runt 8 och tar en kalldusch. Därefter går jag ner till matsalen och äter frukost. Ofta är folk jag lärt känna redan där, men om det inte är det börjar nästan alltid folk börja prata med mig och bjuder in mig att sitta vid deras bord. Efter frukosten går jag upp till min handledares kontor och så går vi på rond vid 9.30. Ronden avslutas på sjukhusets café, där min handledare bjuder oss på kaffe eller te. Efter det börjar jag gå omkring och leta efter patienter till min studie.

   Nu börjar jag med att gå till mikrobiologen för att se om de har fått fram några odlingssvar eller om de fått in odlingar från några nya patienter. Därefter går jag till akuten och ser om de har lagt in några nya patienter med infektionssymtom. Efter det går jag runt till de olika avdelningarna och letar efter patienterna som jag fått namnet på från akuten eller mikrobiologen, samt går igenom alla nya patienters journaler i jakt på folk som lagts in med antibiotikabehandling. Jag brukar vara färdig vid 14tiden, vilket är tiden då de flesta går på lunch. Efter det är jag oftast ledig.

   Än så länge har jag fått ungefär 40 patienter till min studie, vilket betyder lika många papper. Jag har nu lyckats få in ett någorlunda fungerande system där jag sorterar upp patienterna efter våningar och avdelningar, men jag står ändå och bläddrar fundersamt i mina papper en ganska bra stund varje dag. Jag har aldrig varit en särskilt organiserad person när det kommer till papper och anteckningar. Fråga bara min mamma… - allt ligger överst!

   Till en början tyckte jag att det var väldigt svårt att hitta i journalerna, men det har blivit lättare nu. Journalerna består av massa tunna papper, men papperna har olika färger och när man lärt sig vilka som är vilka går det lättare att hitta. Sedan heter många läkemedel inte samma sak som hemma, så det är ibland svårt att veta om patienterna har fått antibiotika eller inte. Dessutom finns det så mycket förkortningar för olika sjukdomar och behandlingar att jag blir förvirrad av den anledningen. Men oftast är sjuksköterskorna mycket hjälpsamma. Ibland är de lite för hjälpsamma och tar helt enkelt journalerna ifrån mig och letar upp informationen själva. I vissa fall fungerar det jättebra, men i vissa fall ser jag att de missar information jag behöver. Jag får då vänligt men bestämt försöka få tag i journalen själv igen.

   I vissa fall händer det att jag inte lyckas hitta patienterna eller att de blivit utskrivna innan jag hittar deras journaler. Om det händer har jag börjat strunta i att inkludera de patienterna i studien. Så fort patienten har blivit utskriven är det nämligen mycket svårt att hitta journalen. En dag försökte jag leta efter 4 sådana journaler. Tydligen ska journalerna hamna i ett förråd i källaren, men det finns ett för mig okänt antal platser där journalen kan hamna innan den når förrådet. Jag satt i förrådet i över en timme medan ett par sjuksköterskor som arbetade där ringde runt till olika personer och fundersamt bläddrade i alla sina papper. Vi hittade inte en enda av journalerna som jag letade efter den dagen... Ganska tröttsamt och inte riktigt värt ansträngningen för varken dem eller mig.

 

Ibland känns det som att det kryllar av folk runt mig när jag försöker leta efter informationen. Sjuksköterskor, läkare, studenter, patienter, patienters släktingar, städerskor och alla möjliga personer kommer fram och ställer sig runt mig när jag ska leta efter information i journalerna. Alla undrar vart jag kommer ifrån, vad jag heter, hur gammal jag är och om jag är gift. Jag känner mig nästan otrevlig ibland när jag svarar ganska kort på alla frågor och fortsätter läsa i journalen. Jag försöker vara trevlig mot alla och prata med folk, men om jag skulle prata med alla så skulle jag inte få något gjort alls!

   De flesta patienterna ligger i stora salar där de finns plats för 30 patienter. Patienter med olika typer av infektioner ligger bredvid varandra med endast en liten kakelvägg som skiljer dem från patienten i sängen bredvid. När de sätter sig upp har de huvudena bredvid varandra. Andra sängar står med ett par meters mellanrum och har ingen kakelvägg emellan. Hela tiden går fläktarna för fullt i taket, vilket göt att alla papper flyger iväg om man inte håller i dem eller lägger något tungt på dem. Handsprit används sällan eller aldrig. Det känns inte helt optimalt ur smittsynpunkt…

   Sjukhuset är ett privat sjukhus, men de behandlar även patienter som inte har så mycket pengar. De får antingen vård till halva priset, eller nästan gratis om de är mycket fattiga. Det finns även kommunala sjukhus där patienter kan söka i stort sätt gratis vård. De rikare patienterna får betala fullpris för vården och de brukar också ofta betala för att få ett privatrum på en annan våning.

   Här är sjukhuset;

 
Kannur Medical College Super Specialised Hospital är ett universitetssjukhus. Det ligger även andra universitet i närheten där ingenjörer, sjuksköterskor, tandläkare m.m. läser. De flesta bor på campusområdet, så det är väldigt mycket sjukvårdspersonal och studenter överallt. Folk umgås i stort sett hela tiden och de flesta delar rum 3 stycken. De flestas familjer bor långt bort och de kan därför inte åka till dem så ofta eftersom de bara har en dag ledigt i veckan. Det gör att alla blir som en stor familj. Jag umgås mest med Teena och Achash;

 

 

Och med Bahiya till vänster på bilden;

 
Sedan har jag börjat lära känna en del andra med, men dem har jag inte umgåtts med så mycket än.

 

Folk är väldigt avslappnade här. Alla går långsamt och ingen tycks stressa. När jag påpekade hur ostressade alla verkade vara sa de helt enkelt ”men varför skulle vi stressa?” - Skön inställning! Ibland kan jag dock bli lite frustrerad över att sitta och vänta så mycket... Det verkar inte vara så strikt här heller. Underläkarna ska alltid finnas tillgängliga på telefon, men ingen verkar bry sig om de inte är fysiskt på plats så länge de kan infinna sig någorlunda snabbt. Det gör att folk ”försvinner” hela tiden, och det är verkligen inte ovanligt att en läkare lämnar kliniken och är borta i någon timme eller två. För mig är det lite oklart vart de tar vägen och vad de gör när de är borta, men jag gissar att de går till olika avdelningar och hälsar på sina vänner. Det händer nämligen ganska ofta att någon kommer och ”hälsar på” oss på kliniken. Däremot kan folk inte lämna sjukhusområdet så ofta, vilket gör det svårt för folk att hitta på saker. Jag har nog inte riktigt förstått hur det fungerar med deras joursystem än, för det känns som att alla har jour hela tiden…

 

Problemet med spindeln i badrummet löste sig någon dag senare. Den satt snällt i taket ett tag och jag kontrollerade alltid att den var på plats innan jag gick in i badrummet. Men så plötsligt började den kravla nedåt en morgon när jag satt på toaletten! Den och en ödla började ”jaga” varandra fram och tillbaka i badrummet. Jag vet inte vem det var som ville äta upp vem egentligen, för först var det som om spindeln jagade ödlan. Sedan attackerade ödlan spindeln så den tappade 3 ben. Därefter höll den på att vandra omkring på sina 5 ben på golvet till dess att jag slog ihjäl den. Jösses…

 

Puss och kram!

 

Tuff start

Torsdagen den 21 september 2017

 

Oj, oj, oj… Idag är det fjärde dagen på sjukhuset. Det har varit lite kaos och jag har dragit på mig en ordentlig förkylning… Men det är väl lika bra att ta allting från början…?

 

Tidigt på söndagsmorgonen landade jag i ett regnigt Kerala. Därefter gick tågresan från Kochi upp till Kannur förvånansvärt smidigt. Tydligen skulle jag få min sittplats bekräftad 4 timmar innan tåget skulle gå, så fina Jasi ringde till mig och gav mig alla nummer jag behövde. För er som inte vet så är det näst intill omöjligt att beställa tågbiljetter i Indien om man inte är indisk medborgare. Efter ett flertal försök fick jag därför fick hjälp av Pratibhas kompis Jasi att köpa en tågbiljett. Tågen var dock utsålda, och jag hamnade därför på någon slags väntelista. Men sedan fick jag tydligen en plats och allt löste sig smidigt.

   Tåget var cirka en timme sent och sedan stod det stilla i ungefär en timme till någonstans på vägen. Trots det kom det ändå fram till Kannur med endast en halvtimmes försening. Hur nu det går ihop…?

   Min handledare kom och hämtade mig på tågstationen och körde mig till sjukhusets campusområde. Han bjöd mig på jättegod indisk middag i matsalen de har här på området och efter det tog han mig till rummet. Det var så skönt att äntligen vara framme, efter cirka 30 timmars resa.

 

Jag bor som ensam människa i en lägenhet med 2 sovrum, 2 badrum, ett vardagsrum och ett kök. Jag undrar vad det kommer att kosta, för jag har inte riktigt fått reda på det än… Rummet delar jag i alla fall med med ett ganska stort antal ödlor och mygg, en del myror, några spindlar, ett par kackerlackor, en snigel och en tusenfoting. - Välkommen till djungeln!

 

Dag 1:

Jag vaknade upp mitt i natten av att jag blev fullkomligt uppäten av mygg. Jag började jaga myggor och ta på mig kläder. Jag har varit i tropikerna ett antal gånger innan, men knappt fått några myggbett alls. Därför gjorde jag det stora misstaget att tänka att ”om jag märker att jag behöver myggnät så får jag väl köpa det på plats”. Jag hade verkligen aldrig kunnat föreställa mig hur det skulle vara såhär mycket mygg! När jag vaknade på morgonen hade jag 10 illröda upphöjda prickar i ansiktet. Förutom det hade jag ett stort antal myggbett på kroppen och dessutom ont i halsen…

   Jag tog en kalldusch, åt lite frukost och gick därefter ner till sjukhuset. Där började problemen…

 

Min handledare har varit väldigt dålig på att svara på mina frågor. Ställer jag flera frågor i samma mail får jag i bästa fall svar på en fråga. I många fall får jag mycket luddiga svar som leder till att jag behöver ställa ett par följdfrågor som han i sin tur inte svarar på. Detta ledde till att jag bestämde mig för att söka turistvisum, trots att min handledare sa att jag skulle söka studentvisum när jag frågade honom.

   När jag började fylla i min ansökan om studentvisum visade det sig att man måste skicka med ett antagningsbevis från en accepterad utbildning på ett godkänt indiskt universitet. Den enda informationen jag hade fått var att jag skulle göra mitt projektarbete på ett indiskt sjukhus, vilket inte riktigt faller in under kriterierna. Jag började läsa på och läste att många hade fått vänta i flera månader för att sedan bli nekade studentvisum. Jag läste också att många gjort liknande arbeten på turistvisum och att det inte är några problem eftersom myndigheterna inte kontrollerar visumet. Jag läste till och med om en student som fått ett Minor Field Studies stipendium och som av SIDA blivit rekommenderad att söka turistvisum och ha med bevis på att hon var student vid ett svenskt universitet. - För tekniskt sett är jag ju inte student på ett universitet i Indien, utan en student i Sverige som gör ett projekt på ett sjukhus utomlands.

   För att få projektvisum eller forskarvisum är man tvungen att ha massa intyg på att man var utbildad, skicka med projektplan samt ha ekonomisk sponsring, så det visumet föll också bort.

   När jag läst på lite frågade jag en annan student som varit här nere hur hon hade gjort. Hon sa att hon åkt på turistvisum och att det inte hade varit några problem alls. Jag slutade därför fundera så mycket över det och tog aldrig diskussionen med min handledare om det, eftersom jag ansåg att det skulle bli för krångligt att försöka förklara. Jag tänkte att han säkert inte hade koll ändå. Istället fokuserade jag på saker som jag faktiskt trodde skulle kunna bli ett problem, som till exempel att jag inte lyckades få tag på tågbiljett, att min handledare inte verkade lyckas få fram det etiska tillståndet som min studie kräver, att min handledare aldrig kunde bekräfta att jag skulle få ett boende, att han inte verkade ha läst igenom min projektplan osv. Det var först någon dag innan jag skulle åka som jag äntligen fick bekräftat att jag skulle få ett eget rum på campusområdet. Han sa då också vad det skulle kosta, men han sa inte om det var per månad eller för hela vistelsen. När jag frågade om det svarade han inte, och jag vet som sagt inte det ännu.

   Lång historia sammanfattat: jag sökte turistvisum istället för studentvisum, vilket i sig är en ganska krånglig historia om man ska stanna lite längre i landet.

 

Vi skulle ses utanför sjukhuset klockan 9 första dagen för introduktion. Jag stod där och väntade, men min handledare dök inte upp. Klockan 9.30 smsade jag honom eftersom jag började undra om jag hade missförstått tid och plats. Då kom en underläkare; Bahiya, och hämtade mig. Hon visade mig runt lite och sedan var det dags för mig att registrera mig. Det var då problemet med mitt visum dök upp…

 

Min handledare blev väldigt upprörd när han fick reda på att jag sökt turistvisum. Han lyssnade inte alls på mig när jag försökte förklara varför och sa att jag troligen inte kunde stanna kvar och göra mitt projekt. Han ringde många ilskna samtal, pratade upprört på malayalam (språket här) med massa människor vi gick runt till. Han gav mig många arga blickar när han pratade med folk, och jag kunde inte göra annat än att snällt stå bredvid och säga att jag var ledsen över att det blivit fel…

   Därefter fick Bahiya och jag åka till Foreign Centre i Kannur. Vi satt där i vad som kändes som en evighet. Det blev massvis med telefonsamtal, fundersamma miner från alla och ett evigt ifyllande av papper och uppgifter. Tur för mig att jag hade med mig så många passfoton!

   Det var varmt och jag hade ont i halsen och huvudvärk. Och, som om inte det vore nog med det, så kände jag hur jag fick mens när vi satt där hos myndigheterna, trots att det var flera dagar för tidigt. Jag hade med skydd såklart och jag sa att jag behövde få tag på en toalett, men det fanns ingen toalett hos myndigheterna…

   Efter att vi var färdiga där var vi tvungna att stå i massa fler köer, fylla i fler papper och stå i nya köer. Överallt kryllade det av människor och ingen toalett fanns att få tag på så långt ögat nådde. Bahiya sa att jag fick vänta tills vi kom tillbaka till sjukhuset, eller att vi kunde gå till någon restaurang när vi var färdiga med papperna om det var brådskande. Men när vi stått klart i alla köer och jag äntligen kom till en toalett var det ju redan försent för länge sen… Jag hade blött igenom byxorna ganska rejält. Ett par personer hann se mig och fnittra på sjukhuset innan jag äntligen kunde få komma tillbaka till mitt rum och byta byxor. Jösses… Så då var jag inte längre bara den myggbitna dumma studenten som sökt turistvisum, utan även den som blött igenom sina byxor… 

  

Den kvällen kände jag mig mycket ledsen, ensam och orolig. Orolig över att jag inte skulle få vara kvar, orolig över vad alla tyckte och tänkte om mig och framförallt orolig över att jag skulle få mitt visum indraget och aldrig mer få komma tillbaka till Indien… De sa att studenten som jag pratat med innan hade haft turistvisum, men att de fått stora problem året efter det. Det hade blivit en stor uppståndelse kring sjukhuset när min handledare blivit påkommen av myndigheterna med att ha bjudit in en grupp svenska forskare till en konferens på sjukhuset. De hade alla haft turistvisum och efter det hade min handledare blivit förhörd av polisen under en tid. Så min handledare lät säkert så arg bara för att han var orolig…

   Jag kände mig som en fullkomlig idiot… Nu i efterhand kan jag dock känna att det inte bara är mitt fel. Om jag hade fått svar på mina frågor och min handledare hade varit lite tydligare så hade det här inte hänt. Det kändes inte som att min handledare hade koll och jag trodde att det var mycket större risk att jag skulle bli nekad visum än att de skulle kontrollera vilket visum jag hade…

   Jag kunde inte sova den kvällen utan låg bara och tänkte på allt... Dessutom drog allt ut på tiden och jag ville inte snurra in till stan själv i jakt på myggnät den kvällen. Bahiya hjälpte mig att köpa någon slags doftgrej som man kopplar i och har på rummet. Hon sa att det skulle hjälpa mot myggen och att vi kunde köpa ett myggnät dagen därpå. Jag jagade därför myggor hela den kvällen och kastade även ut en kackerlacka med hjälp av en burk. Sedan låg jag och försökte sova till det dova surrandet av blodtörstiga myggor.

 

Dag 2:

Jag vaknade med ytterligare 5 myggbett i ansiktet. Så då var det inte mindre än 15 illröda prickar i mitt ansikte. Jättesnyggt. Verkligen. Jag börjar bli orolig över att jag ska få malaria eller dengue här…

   Jag hade en del ångest inför att gå ner till sjukhuset den dagen kan man säga... Jag masade mig i alla fall upp och fick en fullkomligt underbar start på morgonen. Jag gjorde nämligen upptäckten att min väska var invaderad av hundratals myror! De hade hittat lite godis, som förvisso låg i dubbla plastpåsar, men det hade inte stoppat de godissugna små krypen! Jag började sanera väskan på myror och gjorde en till underbar upptäckt. Det fanns även en annan gäst däri… En spindel! Jag tycker spindlar är väldigt obehagliga. Jag fick dödat spindeln i alla fall och därefter rensade jag ut resten av myrorna. Så, aldrig mer några öppna väskor på golvet!

   Därefter gick jag ner till matsalen och träffade direkt 2 jättetrevliga killar som jag åt frukost med. Då kändes allt lite bättre… De ville båda åka till USA och höll på att studera inför ett intagningsprov för att kunna åka dit.

   Min handledare var mindre arg den dagen, men man kunde fortfarande känna spänningen i luften. Bahiya och jag var tvungna att åka tillbaka in till Kannur igen för att lämna in fler papper och intyg hos myndigheter samt åka till centrum för visumansökningar. Bahiya hade sagt att vi var tvungna att åka dit innan klockan 17 den dagen, vilket jag sa till min handledare på morgonen. Han svarade dock att det var öppet hela kvällen eftersom det var en privat firma. Jag hade ingen aning om vad vi höll på med eller vilka papper det var som krävdes, så jag accepterade svaret och tänkte inte mer på det.  

   Min handledare är neurolog, så dagen började runt 10tiden med rond av hans patienter. Därefter fick jag sitta med hans underläkare på kliniken. Underläkarna pratade med patienterna först för att få reda på vad som hade hänt och tog därefter blodtrycket på patienterna. Efter det fick patienterna sätta sig utanför igen och vänta på att få komma in till min handledare för bedömning och vidare undersökningar.

   Under dagen sågade min handledare även min projektplan. Han sa att han bara godkänt den för att den varit godkänd av min svenska handledare... Han hade ingen koll alls på vad jag skulle göra och tyckte att jag skulle göra om den en hel del. Han gav mig därför lite att läsa inför morgondagen och ville att jag skulle göra ett nytt undersökningsformulär fram till dess. Han ville att jag skulle lägga till en del saker och jag kände mig mycket förvirrad över vad det var han ville att jag skulle göra.

   Vid 14tiden åkte Bahiya och jag in till Kannur igen för att fixa med fler papper. Klockan var 17.10 när vi var färdiga med den nya visumansökan, och då hade det såklart redan stängt på stället där vi skulle lämna in alla sammanställda papper. Så då fick vi helt enkelt planera inför en tredje tripp in till Kannur under morgondagen!  

   Jag fick i alla fall köpt ett myggnät som jag satte upp. Aldrig har jag väl förr känt mig lika nöjd med ett inköp.

 

Dag 3:

Dagen började med en till något upprörd förebråelse av min handledare om att jag skulle sagt till honom att vi var tvungna att vara hos myndigheterna innan klockan 17 dagen innan. Jag försökte förklara att jag visst frågat honom, men det örat lyssnade han inte på. Vi gick igenom mitt nya formulär och gick därefter på rond.

   Under ronden bestämde sig min handledare plötsligt för att jag skulle inkludera hans infektionspatienter och inte bara patienter som läggs in från akuten. Han sa att någon skulle hjälpa mig att hitta patienterna senare under dagen, eftersom alla patienterna fanns på olika våningar och jag inte hade något att anteckna på.

   Därefter skulle en bil ta oss till Kannur. Under tiden vi väntade på bilen fick jag sitta med på kliniken igen. Bilen kom aldrig, utan istället fick vi ta en buss vid 15tiden och jag fruktade ett tag att vi inte skulle hinna dit innan 17 den dagen heller… Haha… Vi kom iväg till slut i alla fall och nu verkar det som att alla papper äntligen är fixade!

  

Det som händer nu, om jag har förstått rätt, är att jag får vara här och göra min studie medan min visumansökan behandlas. Det kommer ta ungefär 1,5 månad trodde de på myndigheterna. Om jag blir nekad studentvisum får jag åka härifrån då, så jag får snabba på med studien lite. Om jag blir nekad studentvisum säger de på sjukhuset att jag automatiskt kommer ha kvar på mitt turistvisum. Så jag hoppas bara att allt löser sig… Vi ska ju resa runt efter jag är färdig här och jag vill kunna återvända till Indien… Men de har lugnat mig med att säga att vi har gjort vad vi kan nu. Människor är väldigt vänliga och hjälpsamma här nere. Allt är ganska allmänt kaos, och det finns alldeles för många papper som folk inte vet hur de ska fylla i. Efter att en person har tittat på ett papper, funderat en stund och ringt några samtal så brukar personen ta emot pappret, le och vifta med huvudet på indiskt vis för att säga att allt är okej eller att det inte spelar så stor roll.

   Vi kom tillbaka sent och Bahiya sa att hon skulle hjälpa mig hitta mina patienter dagen därpå istället. Min handledare skulle då åka till sin klinik i Kochin, och vi skulle därför ha massor med tid att fylla i informationen om mina patienter.

 

Dag 4 (idag)

Idag skulle en hantverkare komma till mitt rum klockan 9. Jag väntade på honom, men vid 9.30 tänkte jag att de skulle undra vart jag höll hus på sjukhuset. Jag gick därför ner till sjukhuset, men ingen av underläkarna var där. Sjuksköterskorna sa att de inte trodde att de skulle komma den dagen utan att jag kunde ”gå hem” igen. Jag försökte ringa Bahiya men fick inte tag på henne.

   Jag väntade ungefär en halvtimme, därefter tänkte jag att jag väl fick sätta igång med studien på egen hand. Vad skulle min handledare annars säga när han kom tillbaka om jag inte lyckats få tag på en enda patient på 2 dagar?

   Jag gick till akuten och pratade med de som jobbade där och lämnade några av mina formulär. Därefter försökte jag leta upp de 5 patienter som min handledare ville att jag skulle inkludera i studien. Han hade sagt att jag skulle gå till dem redan dagen innan egentligen, eftersom några skulle bli utskrivna. Efter cirka en timmes letande på sjukhusets 6 våningar hittade jag en av dem. Därefter sprang jag på en av underläkarna från gårdagen. Hon höll på att ronda, så jag hakade på henne och hittade då en patient till. Därefter kom Achash, en AT-läkare som är på neurologen denna veckan, och hämtade mig. Hon sa att hon hade letat efter mig och att hon skulle hjälpa mig med min studie under dagen.

   Achash och jag började gå runt till de olika avdelningarna och gå igenom patientjournalerna för att leta efter patienter med infektioner. Jag har i nuläget ingen aning om vad jag håller på med, och jag vet inte hur mycket av det vi fyllde i idag som jag faktiskt kommer kunna använda för min uppsatt, eller vad min svenska handledare kommer tycka om den nya projektplanen… Men vad ska jag göra?

   Achash var jättehjälpsam och snäll. Jag började dock få mer och mer ont i halsen samt bli snörvlig och trött under dagen. Vi var nästan färdiga med att gå igenom journalerna vid lunchtid och jag hade då även fått slut på formulär. Skrivaren kan bara skriva ut cirka 5 papper innan den blir överhettad. Vi bestämde oss för att inte bråka vidare med skrivaren utan återuppta vår jakt på patienter dagen därpå istället. Achash sa åt mig att gå och vila mig istället, och jag gick därför tacksam gick jag till mitt rum. Jag kände mig febrig och frös för en stund sen. Jag stängde då av min fläkt och satte på mig en tröja, trots att det är 30-35 grader. Segt…

   För övrigt flyttade en superstor spindel in på mitt badrum idag. Den är nästan lika stor som min hand och har typ ”huggtänder”! Den sitter i taket så jag kan inte nå den med papperskorgen… Haha, vad ska jag göra nu?

 

Ett superlångt inlägg för er som orkat ända hit… Hoppas ni inte blev helt utmattade/uttråkade av att läsa! Jag har mer att berätta, men det får vi ta nästa gång. Nu ska jag gå och lägga mig tror jag. Jag har inte kunnat sova ordentligt sedan jag lämnade Sverige… Jag vill bara bli frisk så att jag kan orka utforska min omgivning lite! Här är utanför min lägenhet i alla fall;

 

Och här är utsikten från sjukhuset;

 

Det är väldigt grönt, varmt och fuktigt här… Tropiskt!

 

Massvis med kramar!

 

 


Tillbaka till Indien!

Lördagen den 16 september 2017

 

Det är redan 3 år sedan jag var i Indien senast… Men nu är det dags att åka tillbaka!

  

Den här gången åker jag dit för att göra mitt examensarbete. I 8 veckor ska jag samla data på ett sjukhus i Kannur i delstaten Kerala i södra Indien. Tanken är att jag ska följa patienter som kommer in med infektionssymptom via akuten och läggs in med antibiotikabehandling. Efter några dagar ska jag utvärdera vilken antibiotika de har använt, se om de har odlat fram en bakteriekultur, titta på bakteriernas resistensmönster och se ifall läkarna på sjukhuset byter antibiotika efter att ha fått odlingssvaren.

   När jag är färdig med min ”forskning” kommer jag tillbringa en långweekend med min mamma, som kommer åka till Indien för att träna yoga på ett Ayurvedacenter. Efter det åker jag upp och hälsar på Tina och hennes familj i Jaipur. Tina är den tjejen som jag pratade med mest på bröllopet förra gången och den som jag fortsatt hålla kontakten med. Jag kommer bo hos henne i 4 dagar och efter det åker jag åter ner till Kerala och träffar Hanna i Kochin. Vi har bokat tre dagar på ett vandrarhem precis vid stranden. Därefter ska vi troligen åka husbåt på Keralas backwaters och åka till en nationalpark. Sedan åker vi hem tillsammans och landar i Sverige igen den första december. Då har jag cirka 4 veckor på mig att skriva min uppsatts som sedan ska presenteras den 11 januari.

 

Det är planen i alla fall. Sedan får jag se hur länge den håller… Just nu sitter jag på ett café på Frankfurts flygplats och skriver. Jag har varit vaken sedan 3.30 och jag har ungefär ett dygns resa kvar innan jag är framme… När jag landar i Kochin ska jag ta tåget upp till Kannur och där bli upphämtad av min indiska handledare. Han ska köra mig till universitetets campus, där jag ska bo under min vistelse. Det har dock varit högst oklart ifall jag lyckats få en plats på tåget från Kochin till Kannur, en tågresa på cirka 6 timmar enligt ”indiska tidtabellen”. Min erfarenhet är dock att den ofta kan vara dubbelt så lång i verkligheten som på pappret, så vi får väl se hur dags jag kommer fram imorgon. Om jag kommer fram imorgon. Det ska dessutom ösregna, så jag hoppas att det inte blir översvämning och att man inte kan ta sig fram av den anledningen. Men jag hoppas och tror att det är ordnat med tågbiljetten nu och att jag kommer fram imorgon som tänkt. Om inte så det löser sig alltid på något sätt, även om det inte blir precis som jag tänkt!

 

Jag tänkte sammanfatta väldigt kort det som har hänt de senaste 3 åren innan jag börjar skriva från Indien.

 

Jag började i en väldigt trevlig ny klass och nu har jag läst med dem i 3 år. Jag tar läkarexamen i juni nästa år, och den här sommaren har jag arbetat som underläkare på psykiatrin på Östra Sjukhuset. Hittills är psykiatri mitt favoritområde inom medicin och det var väldigt spännande att arbeta där i sommar! 

 
 

Det var lite chockartat att komma ut i arbete, men det är det väl alltid när man börjar arbeta med något som man är utbildad för att arbeta inom? Helt plötsligt förväntas det att man ska kunna saker och man får ta en massa eget ansvar. Det kändes häftigt att det var mig de hämtade ifall någon patient eller dess anhöriga ville prata med ”en läkare”. Som student är man inte van att göra så mycket utan övervakning av en handledare som nästan alltid tar över så fort patienten har några frågor.

   Jag fick hoppa runt en hel del mellan olika avdelningar, men på slutet fick jag vara på samma avdelning i nästan 3 veckor. Till en början fick jag mest sitta med på samtal och utföra administrativa uppgifter, men efter ett tag fick jag börja jobba mer och mer självständigt. Under 3 veckors tid hade jag en fantastisk överläkare som lät mig göra massa saker och som jag hela tiden hade stort stöd ifrån. Jag kände mig väldigt trygg med honom bakom mig och kunde därför arbeta ganska självständigt. Jag ska med största sannolikhet tillbaka och vikariera där efter examen.

 

I november 2015 fick vår älskade Timmy somna in...

 

…och ett par veckor efter det kom den här underbara varelsen till oss; Ninya <3

 

  

…och sommaren därpå kom ytterligare en underbar liten varelse till oss; Scott. Eller ”Skuttis” som jag kallar honom <3

 

Jag har börjat träna agility med båda två. Ninya är lite drygt 7 månader äldre än Scott, så jag har hunnit träna mycket mer med henne och vi började tävla i somras. Vi har diskat oss i de flesta starter hittills, men i de starter vi inte diskat oss har vi kommit på ganska bra plats även fast vi inte gått felfritt. Agility är ungefär som hästhoppning och snabbast felfria ekipage vinner. Det är väldigt enkelt att diska sig och vi har varit endast ett misstag från felfri runda ett par gånger, men som sagt har vi har inte lyckats gå felfria än. Jag ska fortsätta träna massa när jag kommer hem och förhoppningsvis tävla en del med båda hundarna nästa sommar!

 

I oktober 2016 gick min älskade morfar bort… <3


Morfar är en person som har betytt otroligt mycket för mig… Jag har alltid haft en väldigt nära relation till både mormor och morfar, men morfar är den som jag gjorde mest saker med. Han skjutsade oss fram och tillbaka till simskolan när vi var små i sin lilla snipa… Han brukade vara med mig i stallet varje vecka när jag var liten... Han hjälpte mig att borsta hästarna på ryggen när jag inte nådde att borsta själv och han ledde hästarna när jag var rädd... Han till och med sprang runt när vi skulle galoppera en gång, trots sitt dåliga hjärta! Vi tog med oss matsäck och övningskörde i timmar tillsammans… Haha, jag vet inte hur många ”start i backe” och ”backa runt ett hörn” som morfar fick vara med om i mitt sällskap. Säkert hundratals! Han var alltid så lugn, tacksam och snäll. Jag är så otroligt tacksam för att jag har haft honom i mitt liv och jag tänker på honom nästan varje dag… Och mormor, som jag vet läser det här, dig är jag också såklart precis lika tacksam för. Dig räknar jag med att du kommer finnas kvar i många år till!

 

I övrigt har livet rullat på. Hanna och jag har flyttat till en lägenhet i Kålltorp och där trivs vi jättebra. Pappa och hundarna bor nära, så jag försöker träna och gå ut med dem så ofta jag hinner. Minst en gång i veckan i alla fall.

 

Jag provade på gymnastik med förhoppningen om att nåon gång kunna utföra bakåtvolter. Några månader senare, och efter 2 snygga landningar på nacken, gav jag dock upp det försöket. Jag har nu accepterat att jag inte är bra på gymnastik och har kommit fram till att jag gör klokast i att hålla mig borta från det, haha.

 

Däremot är löpning mer min grej och jag löptränar jag en del. I våras sprang jag Göteborgsvarvet precis under 2 timmar. 

 
Nu sätts det upp nya mål och jag ska bland annat vara med på Triathlon nästa sommar. Jag var med på att Göteborgs Triathlon för ett år sedan, men tvingades då bryta. Nästa år hoppas jag att jag kan slutföra det!

 

Nu ska jag snart leta upp min gate och flyga vidare mot Delhi. Ni får ha det så fint, så ses vi snart här igen hoppas jag!

 

Kramar på er!



Kamelsafari, Agra, Varanasi och Delhi

Onsdagen den 24 december 2014

 

Jag bokade 2 dagars kamelsafari, med övernattning under bar himmel. På safarit var det även en tysk tjej; Katie, och en kille från Israel; Itay.

   En chaufför kom och hämtade oss på hotellet och körde oss till en övergiven ruinstad. Det sägs att staden övergavs väldigt hastigt, då några shamaner kastade en förbannelse över den. Förbannelsen sägs fortfarande vila över staden och det sägs även att det spökar där.


Efter att ha vandrat runt bland ruinerna en stund bar det vidare. Vi fortsatte längs med vägen, till dess att chauffören stannade upp. Där i sanden intill vägkanten satt en liten indisk man; Mila, och väntade tillsammans med två yngre killar och fyra kameler. Kamelerna låg ner och var ganska hårt packade med framförallt kamelmat. Jag häpnade över hur stora och starka djur kameler egentligen är. Mila berättade senare att de med lätthet kan bära 3 vuxna personer.

   Vi fick var sin kamel. Alla kamelerna hade indiska namn, utom min som hette Michael Jackson.


Killarna tog våra sovsäckar, snurrade fast dem och hängde på våra ryggsäckar på kamelerna. Därefter fick vi sitta upp och det gungade iväg i ökensanden. Mila gick till fots och ledde kamelen i täten. De andra kamelerna var sedan ihopbundna med varandra, och följde på så sätt efter på ett led.

   Mitt på dagen var det en lång paus. Guiderna stannade på ett ställe under ett träd och tog av kamelerna all packning. De släppte dem därefter lösa, med enbart ett löst sittande snöre som band ihop deras ena framben med bakbenet. De kunde i princip gå som vanligt med benen ihopbundna, men det skulle hindra dem från att trava eller galoppera iväg. Kamelerna vandrade därefter iväg och förvann snart utom synhåll. Vi själva satt kvar under ett trädet och pratade, medan guiderna lagade mat och bakade chapati över elden de gjorde upp. Itay berättade väldigt pedagogiskt för oss om Israel och konflikterna där, vilket var väldigt intressant att få höra om från någon som är därifrån.

   Några timmar senare gick killarna iväg för att leta upp kamelerna. De var borta ett ganska bra tag, och vi hann börja skämta smått seriöst om att vi skulle få gå hem. Killarna dök i alla fall upp med kamelerna en stund senare och det bar av igen. Vi red bort till ett område med sanddyner medan solen började gå ner...

 
Vi stannade för natten på ett ställe uppe på sanddynerna. Guiderna kokade te och började förbereda middagen, medan vi gick en sväng och tittade på solnedgången från en av de högre dynerna.

   Mörkret föll och tusentals stjärnor tittade fram. Itay tog fram sin gitarr, och vi satt runt elden och sjöng och åt mat. Mila kände inte till några av låtarna vi spelade, utan sjöng istället några indiska folkvisor för oss.

   Det blev ganska kyligt, så det var skönt att krypa in i en varm sovsäck en stund senare. Guiderna la ut filtar som vi sov på på marken. Vi fick även ett par filtar att ha över oss, men trots det var det lite kallt under natten.

 

Dagen därpå vaknade jag i soluppgången. Jag satt och tittade på hur solen gick upp över sanddynerna, medan kamelerna gick och betade av några buskar i fjärran.

   Ett par timmar senare red vi iväg igen. Mila hoppade upp och satte sig uppe på packningen bakom mig på min kamel. Han sjöng folkvisor och vi travade iväg över sanden med de andra i släptåg. Michael Jackson fick gå i täten hela dagen, och Mila styrde honom med hjälp av reptyglar bakom mig. Efter en stund frågade jag om jag kunde få styra istället. Det fick jag. Mila satt kvar bakom mig ett tag, innan han hoppade ner och vandrade iväg. Han höll sig sedan en bit ifrån oss och gick tillsammans med killarna. Jag fick på så vis leda gruppen resten av vägen, medan Mila ropade åt mig vart jag skulle styra med jämna mellanrum.

   Vi red förbi en by och därefter till ett vattenställe där kamelerna fick dricka. Ett par timmar senare var ritten över, och vi slog oss ner under ett träd igen. Guiderna lagade än en gång samma grönsaksgryta och chapati över elden.

   Några timmar senare var det dags att säga hejdå till guiderna och kamelerna och åka tillbaka till Jaisalmer... Jag gillade verkligen kamelsafarit, och skulle lätt ha kunnat stanna ett par dagar till. Mycket för att jag hade så trevligt sällskap.

   Katie, Itay och jag umgicks några timmar till på hotellet, innan det var dags för oss alla att hoppa på nattbussar åt olika håll. Det är det enda jag inte gillar med att resa; att man träffar så himla trevliga människor för en tid, för att sedan skiljas åt och troligen aldrig ses igen.

 

Jag och min kameldoftande sovsäck kom fram till Jaipur morgonen därpå. Därifrån tog jag första bästa buss till Agra. Trots det var jag inte framme i Agra förrän på eftermiddagen. Jag tog mig till hotellet och skyndade mig sedan till Taj Mahal;


Jag vet inte hur många gånger jag har tittat på bilder av den stora marmorbyggnaden och drömt om att åka till Indien... Det kändes nästan overkligt att vara där på riktigt.

   Byggnaden var verkligen imponerande. Mausoleet byggdes på 1600talet av mogulhärskaren Shah Jahan till minne av hans älskade hustru Mumtaz. Jag gick runt, tittade på byggnaden och försökte föreställa mig den storslagna kärlek som inspirerade till bygget... Att stackars Mumtaz i själva verket dog när hon födde deras 14e barn kan ju få en att börja fundera...

   Man kunde gå in i mausoleet och titta på stengravarna. Mumtaz och Shah Jahan ligger egentligen begravda under byggnaden, men de har byggt upp marmorgravar inuti för syns skull. Vi turister var tvugna att täcka över våra fötter när vi gick in, medan indierna själva fick gå barfora. Man kan ju undra vad logiken bakom det är?

  

Dagen därpå åkte jag och tittade på Agra Fort. Efter att ha låtit uppföra Taj Mahal tillfångatogs Shah Jahan av sin son. Han spärrades in i fortet, och fick därifrån betrakta Taj Mahal på avstånd under resten av sitt liv. Han begravdes senare jämte sin fru.

   Jag åkte därefter vidare till ett ställe som de kallar för ”Baby-Taj”, vilket var en byggnad som liknar Taj Mahal och byggdes innan.

   På eftermiddagen träffade jag en kille från Argentina. Vi drack te tillsammans och jag fick damma av min spanska lite. Senare på kvällen åt jag middag tillsammans med ett svenskt par, innan jag tog nattåget vidare till Varanasi.

   Jag höll på att bli tokig på allt folk i Agra, så det var ganska skönt att åka därifrån. Jag hade svårt att ta mig fram på gatorna, eftersom det var så sjukt mycket folk som följde efter mig hela tiden. De ville allt ifrån att jag skulle åka med dem, komma till deras affärer, byta hotellrum till deras hotell, ta foton med dem osv.

   Det kommer väldigt ofta fram folk som vill ta foton tillsammans med turister i Indien. Jag tycker själv om att fota människor, så ibland säger jag ja. Det gäller dock då att det inte finns för mycket folk runt omkring. Är det mycket folk kan man vara säker på att man snart har en hel klunga med människor runt sig som också vill ta kort. Klungan har en tendens att växa, tills dess att man får trycka sig fram för att komma därifrån.

   När jag var vid Taj Mahal gjorde jag misstaget att säga ”visst” till en gullig familj som ville fota sig tillsammans med mig. Det slutade med en sådan folksamling att en vakt kom och fick skingra människorna. Jag trodde att vakten skulle bli arg på mig, men han sa bara till mig att inte ta fler bilder med folk.

   Resten av resan aktade jag mig noga från fotande indier, trots att jag känner mig så otrevlig när jag nekar folk. Familjer brukar se sårade ut för de vill ju ”bara ha en bild”, och man orkar inte förklara för dem. Ifall man vill prova på att vara kändis för en dag rekommenderar jag starkt att åka till Agra!

 

Jag kom fram med tåget till Varanasi vid lunchtid på luciadagen. Ett ”lusse-tåg”, hehe.

   Varanasi är en stad som ligger precis vid den heliga floden Ganges. För hinduer anses platsen vara jordens medelpunkt och stället där världens civilisation startade. Det är därför deras heligaste stad, och hinduer från hela landet vallfärdas dit för att ta ett renande dopp i floden. Staden ligger även väldigt nära platsen där Buddha ledde sin första predikan och där buddhismen började sin framfart.

   Det var ganska kallt och mulet när jag kom fram. Jag tog mig till gästhuset där jag bokat rum, och gick därefter ut på en promenad längs med floden. Eftersom det inte var regnperiod kunde jag gå längs med floden på de många stentrapporna; ”ghats”.

   Det var intressant att vandra längs med flodens ghats och titta på människor som var i färd med olika saker. Folk badade, tvättade kläder, diskade, spelade kricket, satt och mediterade, brände lik m.m. Massvis med människor kommer dit för att bränna sina döda nära och kära och sprida deras aska i floden. Det sägs att om man sprider askan i floden så slipper man att återfödas.

   Jag såg även flera små munkar, som inte kunde vara mer än en 10 år gamla. De diskade sina skålar i det leriga vattnet, och en indier berättade att pojkarna  lämnades av sina familjer vid ett kloster intill floden. De skulle studera och viga sina liv åt religionen, för att slutligen bli heliga män. Jag tyckte så synd om de små pojkarna, som uppenbarligen inte hade ett dyft att säga till om i hur de skulle leva sina liv. Tänk att bli lämnad av sin familj så tidigt och aldrig få chansen att uppleva kärlek...

 

På söndagen täcktes himlen fortfarande av tunga moln. Jag hade tänkt åka vidare på kvällen, så jag checkade ut från gästhuset på morgonen. Därefter fick jag sällskap av en medelålders kinesisk man ut på en båttur på floden.


Det började regna ganska ordentligt, så resten av dagen satt jag på takrestaurangen i gästhuset och hade beslutsamhetsångest över huruvida jag skulle åka vidare eller inte. Jag hade planerat att åka nattåg till Darjeeling uppe i Himalaya på kvällen. Tåget skulle ta 18 timmar, om det gick i tid vill säga.

   De flesta tåg är mer eller mindre försenade, och killen i receptionen sa att tåget jag hade bokat var känt för att var extremt sent. Han visade mig en internetsida, där man kunde se hur tågen hade gått i veckan. I veckan som varit hade 2 tåg varit 6 timmar sena, 2 över 20 timmar sena och 2 helt inställda. Efter tågresan skulle jag vara tvungen att åka buss eller jeep i några timmar upp till själva Darjeeling, och huruvida jag skulle hinna ta mig hela vägen upp under nästa dag berodde helt på hur sent tåget skulle bli. Jag kunde därför inte boka något rum i förväg, eftersom jag inte visste vart jag skulle behöva övernatta. Ifall tåget skulle bli riktigt sent riskerade jag dessutom att komma fram mitt i den iskalla natten. Allt trubbel för att endast hinna vara där i 2 dagar - om allt gick enligt planen vill säga. Men om tågresan gick någorlunda enligt planerna skulle jag väldigt gärna ha velat åka dit... Saker brukar ju ordna sig...

   Det var ganska många som hängde på takrestaurangen på gästhuset den dagen, och alla skrattade åt min beslutsamhetsångest efter ett tag. De som hade pratat med mig på morgonen kom tillbaka vid upprepade tillfällen och fann mig fortfarande sittande på taket utan att ha bestämt mig. Tiden tog till slut det avgörande beslutet åt mig, då det helt enkelt blev för sent för att hinna ta sig till tågstationen.

   Det kändes som ett bra beslut att inte åka, fast det kändes samtidigt synd. Jag gillade inte Varanasi, och jag hade inte lust att åka till Delhi i mer än ett par dagar. Jag hade sett fram emot att vandra i bergen och dricka te ett par dagar på slutet. Nu blev det istället för lång tid att spendera i Varanasi/New Delhi, men för kort tid för att åka någon helt annan stans.

   Det var i alla fall väldigt trevlig folk som bodde på gästhuset, och även de som jobbade där var extremt snälla. Jag pratade en hel del med en kille och en tjej från Kanada, som hade varit på resande fot i 7 respektive 2 år. Det fanns även 2 stycken från Kina, en mexikanska och en österrikare som var väldigt trevliga. Eftersom det regnade så mycket spenderade vi alla stora delar av dagarna med att umgås uppe på takrestaurangen.

 

Dagen därpå åkte mexikanskan och jag runt med hotellägaren och tittade på olika tempel. Mexikanskan sa att hon inte var hindu, men väldigt spirituell av sig. Hon gick runt och såg salig ut och bad till de olika gudarna. Själv gick jag runt och tittade, men kände att jag har sett lite för många tempel för att uppskatta dem vid det laget.

   Vi åkte vidare till universitetet, vilket är ett av Asiens största. Därefter bar det vidare till en butik, där de bjöd oss på te och ville att vi skulle köpa saker. Det känns som att de flesta turer slutar i just en affär.

   Det regnade inte den dagen, så på kvällen gick vi och tittade på när massvis med människor samlades för att fira floden. Det spelades musik och några heliga män gjorde diverse rörelser och svingade facklor. Efteråt tände vi flytade ljus och skickade iväg dem på den heliga floden.

   När firandet var över gick vi till ett ställe som hade olika uppträdanden. Den dagen var det traditionell indisk musik följt av en dansföreställning som stod på schemat. Vi satt på golvet och lyssnade på en man som spelade på ett gitarrliknande stråkinstrument. Det var ganska långdraget, och jag funderade på att gå därifrån. Som tur var hann jag inte gå innan det var dags för dansen. Dansaren som kom efteråt var extremt duktig. Han hade bjällror kring fötterna och var extremt skicklig på att dansa och samtidigt skaka takten med hjälp av bjällrorna.

  

På tisdagen checkade jag åter ut från gästhuset. Jag satt och pratade med österrikaren i några timmar på förmiddagen, och gick därefter till ett café där jag satt i resten av dagen. Det var lite varmare inne på caféet, vilket var skönt. Det var ganska kallt uppe i norra Indien. I Rajasthan var det varmt på dagarna, eftersom solen alltid var framme. I Varanasi regnade det och var riktigt ruggigt.

   På eftermiddagen gick killen från Kina och jag till ett berömt Lassi-ställe. Lassi är verkligen något jag kommer fortsätta dricka när jag är hemma i Sverige igen. Det är som en söt drickyoghurt blandad med färsk frukt.

   Jag var lite orolig inför nattåget till Delhi, eftersom många berättade att folk blir av med sitt bagage på det tåget. Så fort jag kom på tåget blev jag dock lugn igen. På tågen sover jag som en boll och har min packning i huvudändan av sängen. Jag knäpper ihop mina ryggsäckar och sover på några av remmarna, så jag skulle därför vakna om någon försökte ta väskorna. Det är ifall jag behöver gå på toaletten och därmed måste lämna min stora ryggsäck en stund som någon skulle kunna ta den. Jag delade dock kupé med en kille från Tyskland, en från Japan och 3 indier, så vi kunde hjälpas åt att hålla koll på väskorna.

 

På så vis kom det sig att jag kom till New Delhi redan på onsdagen, och därmed hade 4 dagar att fördriva i staden. Det var underbart att komma till hotellet i Delhi. Det var ett lite dyrare, men fortfarande väldigt billigt, ställe nära tågstationen. Sängen hade en riktig madrass och jag kunde duscha varmt för första gången på nära 7 veckor.

   På eftermiddagen gick jag runt lite på Main Bazaar, vilket är en marknadsgata som låg väldigt nära. Jag åt ”thali” (flera smårätter) på en gaturestaurang. Jag har ju varit så glad över att jag tål allting här nere och aldrig har blivit allergisk... Men man ska ju som sagt inte ropa hej innan man hoppat över bäcken...

   De på restaurangen sa att det inte var någonting jag inte tålde i maten, men den stickande känslan i munnen, som jag numera känner igen så väl, kom några minuter efter att jag avslutat måltiden. Läpparna svullnade ordentligt, och jag började knapra allergimedicin med en stigande känsla av panik. Jag hatar när jag inte vet vad det är för typ av allergi och om det ska sluta så, eller om det ska gå vidare och angripa andningen som det gjorde i Venezuela.

   Jag såg en kille som också såg ut som en turist. Han satt och pratade med en indier, och jag frågade om jag fick slå mig ner vid deras bord. De var väldigt trevliga, lovade att hjälpa mig om jag blev riktigt allergisk och försökte distrahera mig bäst de kunde.

   En stund senare började svullnaden lägga sig, och jag kunde börja koncentrera mig på vad de sa. Turisten; Rogriguez, var från Chile och indiern; Pradeep, från södra Indien. De hade jobbat tillsammans några år tidigare och reste nu runt Indien i ett par månader. Vi gick ut och gick ett tag, och jag var extremt tacksam över att de var så snälla.

 

Dagen därpå var jag verkligen segstartad. På eftermiddagen tog jag mig till New Delhis röda fort, vilket är byggt i samma stil som det röda fortet i Agra. Jag var där först vid 15.30 och stötte då på Pradeep och Rodriguez utanför! Hur stor är sannolikheten i en stad som verkligen kryllar av folk?

   Det var ett lite komiskt möte, då Pradeep stod och viftade och i princip hoppade framför mig innan jag insåg att det var han. Det säger ganska mycket om hur van jag har blivit vid att folk skriker och viftar efter mig. Det känns som att jag konstant är omgiven av en skara män som följer efter mig. Ibland kommer jag på mig själv med att tänka att jag önskar att jag vore osynlig för ett tag. - Då skulle jag kunna gå runt utan att folk var så på.

   Ta exemplet att korsa en väg. Det kanske kan tyckas vara en enkel sak, men först av allt måste man tänka på all trafik i Indien. Indierna själva står oftast och väntar en stund, för att sedan skynda över då det blir en tillfällig lucka i trafiken. Många gånger får man korsa vägen i etapper. Man går över en fil, står jag väntar medan bilar kör på båda sidor av en, korsar en fil till och väntar. Det är lättare när det blir så mycket trafik att det blir kö. Bilarna tvingas då stanna, och man kan passa på att sicksacka sig mellan dem när de står stilla. Ibland står de så nära varandra att man får kliva över dem.

   Jag har dessutom problemet att alla hundratals rikshor stannar framför mig. Så när det blir en lucka i trafiken och alla indier går över gatan har jag garanterat minst en riksha framför mig. En riksha som kör framåt när jag försöker runda framför den, och som backar när jag försöker gå runt bakom den. Moment’s over, trafiken är igång igen och jag får vänta på nästa lucka.

   För det mesta gömmer jag mig bakom en indier och korsar vägen när han korsar, eftersom rikshaförarna inte gärna stannar mitt i vägen för dem på samma sätt. Ett annat alternativ är att helt enkelt gå över vägen med armarna höjda i gesten som betyder ”stanna”. Man får då hoppas att fordonen bromsar in för att unvika att köra på en.

    Jag gick runt i fortet och till ett museum tillsammans med killarna. Därefter gick vi hela vägen hem till stadsdelen där vi bodde. Det var sjukt mycket folk och trafik, men tillsammans med killarna fick jag vara ifred och kunde gå utan att hela tiden bli hindrad. Vi gick och tittade lite i affärer och åt indiska sötsaker de sålde på gatorna.

 

Dagen därpå gick jag runt på Main Bazaar och handlade färdigt mina julklappar. Det var väldigt mysigt att gå runt i de små affärerna när jag faktiskt skulle köpa saker. Jag blev bjuden på massa masalate av försäljarna och hade en trevlig dag.

   På eftermiddagen tog jag mig till ett ställe som heter Salaam Balaak Trust, vilket är en organisation som tar hand om gatubarn. De ordnar även rundvandringar, som leds av föredetta gatubarn. Jag tyckte att det verkade väldigt intressant, så jag bokade en rundvandring till dagen därpå.

 

Nästa dag var min sista dag i Indien... För den här gången i alla fall!

   Jag vaknade tidigt och gick till Salaam Balaak Trust. Vi var en grupp om kanske 10 personer som gick på rundturen, och guiderna berättade för oss om livet på gatan. De berättade om sina egna liv, varför de rymde hemifrån, hur de hittades av organisationen och vad de höll på med nu.

   De berättade att många barn som rymmer hemifrån kommer med tåget. De unga flickorna plockas då ofta upp av ligor som som använder dem för prostitution. De på organisationen sa att polisen tror att det finns ungefär 3500 minderåriga flickor som används för prostition runt Delhis tågstationer, för att inte tala om alla de som är över 18 år.

   Folk från Salaam Balaak Trust försöker vara på järnvägsstationerna och plocka upp de ensamkommande barnen och ta dem till sitt barnhem. Organisationen samarbetar även med järnvägspolisen, som även de letar efter barnen och tar dem till organisationen.

   De berättade att det finns många anledningar till att barn väljer att rymma hemifrån. De barn som har verkliga skäl till att rymma får bo kvar på barnhemmet och gå i skola där. De som däremot rymt för att till exempel bli Bollywoodskådespelare försöker de skicka tillbaka till sina föräldrar. Det kan dock vara svårt att hitta deras föräldrar igen, då barnen oftast inte vet varifrån de kommer och det redan gått lång tid från dess att de rymde. Ibland kan man spåra deras ursprung med hjälp av språket, då få pratar varesig engelska eller hindi när de kommer.

   Vi fick vandra längs med gatorna på Main Bazaar och till tågstationen. Turen avslutades sedan på barnhemmet, där vi fick hälsa på barnen i några minuter. Därefter uppmuntrades vi att skänka en summa till organisationen, vilket vi alla mer än gärna gjorde. De berättade att de tog emot volontärer på organisationen, och jag kände att det var ett sådant ställe jag skulle velat vara volontär på! - En seriös organisation, som verkligen gjorde en livsavgörande  skillnad för så många barn.

 

Efter turen turistade jag i staden. Jag tog en riksha till Raj Ghat, vilket är ett minnesställe för Mahatma Ghandi.

   Jag åkte vidare med samma 2 chaufförer till India Gate, vilket såg ut ungefär som triumfbågen. Chaufförerna var extremt på om att jag skulle boka en heldag med dem för ett skyhögt pris. Jag blev irriterad och bad dem släppa av mig så jag kunde ta en annan riksha hem. Jag blev då jag upplockad av en trevlig äldre man, som övertygade mig om att det fanns några fler ställen jag borde se. Jag gillar de äldre gifta männen i Indien, för det är de enda av manligt kön man kan ha en normal konversation med. Mannen var duktig på engelska och erbjöd sig att ta mig runt till ett normalt pris.

   Solen tittade fram, för första gången på ett ganska bra tag, och han tog mig till Humayun’s Grav. Det är ett mausoleum som liknade och gav inspiration till Taj Mahal. Det fanns även en borggård med mur runt omkring, och jag tyckte att det var ett mysigt ställe;

 
Efter det åkte vi vidare till ett lotustempel, som liknade Operahuset i Sydney. Därefter tog han mig tillbaka till Main Bazaar, via sina vänners affär, såklart.

   På kvällen mötte jag upp Pradeep och åt middag med honom. Vi gick sedan vidare till ett ställe och drack lassi efteråt. Vi fick sällskap av ett trevligt par från Tyskland, och satt och pratade med dem ett tag. Efter det vandrade jag tillbaka till hotellet för att packa ch förbereda mig inför hemresan dagen därpå.

 

På söndagen var det dags att åka hem! Resan tog från dörr till dörr cirka 17 timmar, med endast en mellanlandning i Helsinfors. Jag satt bredvid en indisk tjej; Pratipha. Hon skulle till Göteborg för att hälsa på sin pojkvän som jobbar här. Hon var extremt trevlig, och vi satt och pratade stora delar av resan. Vi ska troligen träffas en sväng nu under jullovet, och förhoppningsvis kommer hon flytta hit så småningom.

   Jag kom till Landvetter på kvällen och möttes upp av fina mamma, pappa och Jacob. De skjutsade därefter hem mig till Hanna.

 

Dagen därpå gick Hanna och jag på julmarknad på Liseberg. Vi mötte upp Jasmine och Alexander och fikade tillsammans med dem några timmar. Därefter gick vi och tittade på isshowen.

  

Igår bakade Hanna och jag pepparkakor och lussebullar. Vi satt därefter och spelade ett resesällskapsspel som jag fick av Hanna i julklapp. På kvällen åkte jag hem till mamma och sov över där.

 

Imorse vaknade jag riktigt tidigt. Jag sitter nu i mammas kök, dricker massa kaffe och skriver. Det är julafton och i eftermiddag kommer pappa och farmor hit för att fira.

  

Imorgon ska vi åka ut till Marstrand, träffa resten av släkten och fira jul med dem.

 

Nu går mitt upptäckarår går mot sitt slut... Det har varit ett väldigt spännande år, och jag kan knappt fatta att det är över...

   Jag återfick min kursplats på läkarlinjen, så jag ska börja plugga igen den 19 januari. Jag känner mig jättetaggad, men först har jag ett långt jullov framför mig. Det är verkligen så himla mysigt att vara hemma igen!

 

Tack så mycket för att ni har följt mig på även denna resan! Nu dröjer det nog ett tag till nästa långresa, men jag har redan börjat koka ihop nya reseplaner!

 

Ha det nu riktigt bra, så ses vi säkert snart!

God jul och gott nytt år!!


KRAMAR!!

 

 


Rajasthan

Onsdagen den 10 december 2014

 

Det gick snabbt och smidigt att ta sig genom Mumbai vid 6 tiden på morgonen. Det var en hel del folk på gatorna redan, och man kunde verkligen se staden vakna till liv medan solen gick upp.

   På flyget till Jaipur satt jag bredvid ett indiskt par med en liten ettåring. Mannen var från Mumbai och  kvinnan från Jaipur. Jag frågade hur de hade träffats, och de berättade då att det var deras föräldrar som hade träffats över en internetsajt. Föräldrarna hade tyckt att deras barn var ett matchande par och därmed sett till att de kom i kontakt med varandra. Paret hade sedan pratat över Skype i 2 veckor och därefter bestämt sig för att gifta sig. De var väldigt trevliga och gav mig tips på ställen jag kunde besöka i Jaipur.

   När jag kom av flyget stod en man från hotellet jag bokat och väntade på mig. Han sa att han jobbade där och var väldigt påträngande med att jag skulle boka en guidad tur med honom. Jag tänkte att det skulle bli jobbigt att bo där om de anställda var så på, men det visade sig som tur var att han bara var en chaufför de ringde ibland.

   De på hotellet var extremt trevliga. De bjöd på masalate titt som tätt, och så fort jag kom dit berättade killen i receptionen att det fanns en annan svensk tjej där. Han sa att han redan hade berättat för henne att jag skulle komma, och att vi kunde dricka te på eftermiddagen. Han gav mig ett av deras bästa rum, till samma pris som standardrummet jag bokat. Han sa att det ändå nästan aldrig var någon som bokade de dyra sviterna, så jag kunde lika gärna bo där.

   Jag fick en karta och begav mig av ut för att besöka den rosa staden och vindpalatset; Hawa Mahal. Hela den gamla delen av staden målades rosa när prinsen av Wales skulle komma på besök för länge sedan. Sedan dess måste alla husen där vara målade rosa, och folk får betala böter om de bryter mot reglerna.

   De på hotellet sa att det skulle ta ungefär 20 minuter att gå till den gamla delen av staden, men när jag hade gått i 1,5h, och fortfarande bara kommit halvvägs, bestämde jag mig för att hoppa in i en av de hundratals rikshorna som passerade mig.

   Det var fullt med folk och marknader längs med gatorna i den rosa staden. Folk skrek på mig, och det kändes som att jag konstant var omgiven av en skara män som ville att jag skulle komma till deras butiker. När jag stannade för att titta på palatset kom folk fram och ville ”prata”. Jag har dock knappt mött någon som inte vill något mer, och mycket riktigt - killen som följde efter mig och ”ville lära sig engelska” ville såklart att jag skulle titta in i hans butik när vi passerade den. Folk gick till och med så långt som att ropa att de kända platserna låg åt helt andra håll än det jag var påväg åt. Första gången det hände vände jag tacksamt håll och fick sällskap av en man som ”ändå skulle den vägen”.  Efter några minuter blev jag dock skeptisk. Det visade sig att även han ville ta mig till sin butik och att jag varit påväg åt rätt håll från början. Jag pendlar verkligen mellan att tycka att Indien är ett fantastiskt land och bli helt tokig på det.

   Jag tröttnade på folkvimlet efter en stund och tog mig något uppgivet tillbaka till hotellet. Väl där presenterade killen i receptionen mig för Liselotte som bodde i Uppsala. Vi kom väldigt bra överens och spenderade hela kvällen tillsammans, innan hon skulle ta nattåget till Jaisalmer. Hon berättade och visade bilder från ett bröllop som hon hade blivit inbjuden till av hotellägaren.

 

Dagen därpå hjälpte de på hotellet mig att boka en riksha som skulle ta mig runt till olika platser hela dagen. Det kom dock en man i en bil istället, eftersom hans riksha var ”sönder”. - Troligen ett annat trick för att tjäna mer pengar. Han sa dock att han skulle ta mig runt för samma pris som med rikshan.

   Vi började med att åka till Amber Fort;

 
När jag har tänkt på Indien har jag alltid tänkt att det skulle vara extremt mycket folk, kryddor, kor, elefanter, apor och ormtjusare. Jag såg allt det nämnda utom ormtjusare i Goa, och jag trodde knappt de fanns längre. Men nedanför Amber Fort fanns en!


Chauffören stannade bilen intill fortet, och mannen på bilden kom gående med en korg under armen. Han satte ner korgen, öppnade locket och upp reste sig kobran så fort locket kommit av! Jag backade ett antal steg, men han skrattade bara och satte sig ner och började spela. Jag misstänkte att han hade tagit bort ormens giftkörtlar, och troligen även dess huggtänder, men jag tyckte fortfarande att det var lite otäckt att se ormen resa sig. Jag fick bevis för min misstanke några minuter senare, då kobran högg honom i armen och det inte blev minsta märke.

   Man kunde rida elefant upp till fortet, och jag begav mig ner till stället varifrån elefanterna startade sin rutt. Det var en väldigt häftig upplevelse att rida elefant upp till fortet på höjden.

   Jag delade sadel med en kvinna från USA, som hade kommit till Indien tillsammans med en grupp vänner för att vara med på ett indiskt bröllop. Efter ridturen hyrde de en guide, och jag hakade på deras grupp. Vi besökte templet och fortet, och guiden berättade en del om konstruktionen och kungafamiljen som hade bott där. Chauffören som väntade på mig hade dock sagt att det skulle ta mig max 2 timmar att besöka fortet, så efter ett tag kände jag mig därför tvungen att lämna gruppen för att han inte skulle tro att jag var helt vilse.  

   Vi åkte vidare till ett sol- och aptempel. Jag träffade ett väldigt trevligt par från Nederländerna vid soltemplet, och vi satt och pratade lite med en kvinna som bodde bredvid templet och tog hand om det. Hon försökte såklart sälja lite saker hon hade i en låda, och tjejen från Nederländerna köpte. Kvinnan var trevlig och ville bjuda in oss på te efteråt, men vi bestämde oss för att inte stanna.

   Jag traskade sedan vidare till aptemplet, som låg vackert inklämt mellan bergen. Det fanns sjukt många apor där och på bergen runt omkring. De sa att det bodde mellan 5000 och 10 000 apor där. Det fanns även massor med ormtjusare, och jag vande mig vid att sicksacka mellan korgarna med mer eller mindre aktiva kobror.

   Efter det var det hög tid för lunch, så chauffören tog mig till sina vänners restaurang i centrala Jaipur. Efter det tyckte han att vi skulle dricka te hemma hos hans farbror. Det blev en obekväm stämning under lunchen, eftersom chauffören började flörta mer och mer seriöst. Jag gjorde misstaget i Jaipur att automatiskt svara nej på frågan om jag hade en pojkvän, vilket gjorde att väldigt många var väldigt på. Inte så att jag kände mig hotad på något sätt, utan mer att det blev en konstig stämning.

   Chaufförens farbror hade en juvelaffär, och han visade mig såklart alla sina smycken medan vi satt där och väntade på te. Jag sa redan från början att jag inte ville köpa något, men kände ändå visst dåligt samvete när jag gick därifrån. Chauffören ville sedan ta mig vidare till sina vänners affärer, men jag envisades med att jag ville tillbaka till hotellet. Han visade då ett öppet missnöje, men tog mig till en resebyro på vägen så jag kunde boka min biljett vidare till Jaisalmer. Tåget var fullbokat så det fick bli buss istället, vilket jag i efterhand tyckte var ett bättre alternativ.

   När vi kom tillbaka till hotellet drack jag te med killen i receptionen. Han började dock också ställa alltför påträngande frågor, vilket kändes synd...

 

På onsdagen hade jag tänkt åka vidare till Jaisalmer, men jag pratade med hotellägaren på morgonen. Han sa att han och hans familj skulle gå på bröllop både på fredagen, lördagen och söndagen och att jag var välkommen att följa med om jag hade möjlighet. Jag ville verkligen vara med på et indiskt bröllop, så jag flyttade runt mina planer lite för att kunna komma tillbaka till på lördagen.

   Jag tog mig tillbaka till resebyron där jag hade bokat min bussbiljett och frågade om de kunde ändra min resa till på söndagen istället. Det kunde de, och det tog dem bara en halv minut.

   Därefter tog jag mig till tågstationen för att köpa en biljett till Swai Madhopur, som ligger alldeles intill Ranthambhore tigerreservat. Att köpa tågbiljetten gick däremot inte så smidigt. Det tog mig ungefär 2 timmar, då jag blev skickad fram och tillbaka mellan olika kassor. De skickade mig slutligen till ett annat hus, där jag blev runtskickad några varv till. Till slut sa de att jag var tvungen att köpa min biljett i kassa 1 – den enda kassan som var stängd. De sa att kvinnan som jobbade där skulle komma tillbaka 2 timmar senare. Jag han bli ganska upprörd, men som tur var dök kvinnan upp ett par minuter senare. Hon skickade runt mig ytterligare 3 gånger för att fylla i något himla formulär om vilket tåg jag ville åka. När jag fyllt i allt var tåget fullbokat, och jag var tvungen att köa om för att fylla i ett nytt formulär om ett annat tåg. Hon bokade i alla fall min biljett till tigerreservatet till slut.

   Jag ville sedan att hon skulle boka min biljett tillbaka, och samma karusell satte igång igen. Kvinnan skrek gång på gång ”varför gör du såhär?!”, tills jag tappade humöret och skrek tillbaka. Hon bokade då trumpet min biljett och smällde därefter igen luckan och gick därifrån. Jag tyckte så synd om de stackars engelska killarna bakom mig i kön. Även de hade blivit runtskickade på en liknande runda, och de kunde inte göra annat än att sätta sig ner och hoppas att den arga kvinnan skulle komma tillbaka snart. Vid sådana tillfällen blir jag tokig på Indien.

   På kvällen åkte jag till ett ställe som heter Chokhi Dhani. Det var det indiska paret på flygplatsen som tipsade mig om att åka dit. Hotellet fixade en riksha som tog mig dit, väntade på mig i 2 timmar och körde mig tillbaka. Allt för cirka 70 kronor, vilket var samma pris som jag betalade för en heldagsturen dagen innan. Det är otroligt att chaufförer här nere kör runt en och väntar på en för så lite pengar. Det finns verkligen tusentals rikshor överallt och konkurrensen är därför stenhård.

   Chokhi Dhani är ett ställe där de har olika stationer där de bland annat visar traditionella indiska hus, dansar, har olika matstånd, trollkarlar, affärer m.m. Jag fick äta massor med traditionell indisk mat. Servitörerna kom med ett antal olika skålar till var och en och fyllde sedan på dem hela tiden i takt med att man åt. Jag fortsätter hela tiden häpnas över att jag kan äta nästan all mat här nere.

 

Dagen därpå tog jag tåget ner till tigerreservatet. Inga av de jag har pratat med som har varit där har sett några tigrar, och jag hade därför inte så stora förhoppningar om att verkligen få se någon. Jag tänkte att jag skulle få se andra djur och att det därför skulle bli roligt ändå.

   Tågresan tog lite drygt 2 timmar, och jag delade kupé med 10 indier med massor med packning. De flesta var halvstora barn som kunde sitta i knäna på de vuxna, men det var ändå ganska trångt. De var trevliga och berättade att även de varit i Jaipur för ett bröllop.

 

På fredagen gick jag upp klockan 5 för att bege mig till stället där de sålde biljetter för att åka ut på tigersafari. Det fungerade inte för mig att boka online, och man kunde inte köpa biljetter i förväg på något annat sätt. De på gästhuset där jag sov sa att det var viktigt att jag var där 5.30, och att deras granne var en av guiderna. Grannen skulle åka dit vid den tiden, så jag kunde därför få skjuts av honom.

   Klockan 5.45 hade grannen dock fortfarande inte dykt upp, och den sömniga receptionskillen gick och knackade på hos dem. Guiden öppnade dörren, gav mig en kopp te och sa att han snart var klar för att åka. Han berättade lite om reservatet på vägen. För att förhindra att det blir för mycket folk på ett och samma ställe har de delat upp området i 8 olika zoner. Man får önska i vilken zon man vill åka ut på safari i, och han gav mig lite tips. Klockan gick och jag hoppades att jag skulle få tag på en biljett över huvud taget...

   Jag var vid biljettluckan vid 6.10, och då vimlade det av folk. Jag hittade en glad irländska med en regnbågsfärgad turmössa. Hon gick runt och bjöd på kakor och berättade att hon redan hade varit på 6 safarin och sett tigrar 2 gånger. Hon hade varit där sedan klockan 4 på morgonen och pratat med guiderna. Hon berättade att guiderna sagt att en tiger hade dödat en hjort i zon 6 dagen innan. Den skulle troligen vara där och äta av sitt byte under dagen, och hon skulle därför försöka åka dit. Jag bestämde mig för att försöka haka på henne och fick plats i samma jeep.

   En stund senare skumpade vi iväg i en jeep med öppet tak, medan solen gick upp över det savannliknande landskapet. Vi hämtade upp en tigerspårare, och det var riktigt spännande att åka längs de sandiga vägarna och leta efter tigern. Spåraren berättade att tigrarna ofta använder sig av vägarna för att ta sig fram, och vi kunde mycket riktigt se dess fotavtryck i sanden. De tog oss till stället med bytesdjuret... och där låg tigern!!


Det var extremt coolt att få se en vild tiger på så nära håll! Jag skulle säga att vi parkerade jeepen 20-30 meter ifrån tigern. Jag var lite nervös först, men tigern brydde sig inte ett dugg om jeeparna som kom och parkerade runt den. Guiden berättade att de flesta av tigrarna är födda i reservatet och därför är väldigt vana vid att människor kommer och tittar på dem. Tigrarna hade dödat ett par människor genom åren, men bara folk som kommit gående till fots. En skogsvaktare hade blivit attackerad en gång och även någon som kom dit för att olagligt avverka skog.

   Tigern la sig för att sova och vi stannade ett ganska bra tag innan vi åkte vidare. Det fanns massor med hjortar, rådjur, apor och fåglar.

   Efter safarit hade jag några timmar på mig innan nästa safari på eftermiddagen. Jag vilade på rummet och gick för att äta lunch. Efter det mötte jag upp den irländska tjejen igen. Hon hade åter varit där och pratat med guiderna, och berättade att de hade sett tigrar i zon 3 på morgonen. Eftersom tigrar vanligen inte flyttar på sig under dagen var det stor chans att de skulle vara kvar där även på eftermiddagen. Djuren är aktiva vid soluppgång och solnedgång, då de kan smälta in med sina färger i ljuset.

   Det fanns inte plats i någon jeep, men vi fick plats i en turistbuss. Den hade även den öppet tak och rymde cirka 20 personer. Jag hann precis köpa min biljett innan jag plötsligt började må väligt illa. Jag sprang ut och satte mig på huk vid vägkanten medan min kropp förberedde sig för att spy. Jag trodde inte att jag skulle kunna följa med på safarit ett tag... Jag hade ju redan fått se en tiger, så jag var extremt nöjd och var väldigt nära att inte följa med ut igen.

   När det var dags att åka en halvtimme senare mådde jag fortfarande väldigt dåligt. Jag ville dock verkligen åka ut igen, så jag bestämde mig för att följa med runt och hämta upp de andra turisterna i alla fall. Vi åkte runt någon timme och jag började må bättre. Det blev bättre och bättre under safarits gång, och jag är så himla glad att jag åkte med!

   Landskapet var väldigt annorlunda jämfört med i zon 6, med mycket skog och en stor sjö. Vid sjön låg ett tempel och det var ett väldigt vackert landskap. Det fanns massvis med påfåglar och det var varmt, till skillnad från den iskalla morgonen.

   Guiden berättade att en tiger med 3 ganska stora ungar ofta rörde sig i zonen. Vi parkerade bussen vid sjön i förhoppnig om att tigrarna komma för att dricka. Någon timme senare började vi alla bli lite rastlösa och hade nästan förlorat hoppet om att få se några tigrar. Solen började gå ner, och det var snart dags för oss att åka tillbaka.

   Då, plötsligt, kunde vi skymta en tiger på andra sida sjön! Några minuter senare kom ungarna efter!!


De traskade över de nedfallna trädet och försvann ett tag, för att sedan dyka upp i vassen nära bussen. Ungarna skuttade runt och lekte med varandra och vi alla turister var helt lyriska. De kom upp nära bussen och traskade lugnt förbi oss för att jaga på kullarna bakom.

   Vi åkte förbi kullarna dit tigrarna begett sig på vägen tillbaka, och man kunde se hur hjortarna och rådjuren betedde sig nervöst. Vi ville så gärna stanna, och man kunde se att guiderna verkligen också ville det. Vi var dock tvugna att åka tillbaka, då nationalparken skulle stänga. Guiden berättade att safarit var bland det bästa han guidat på, och jag hade verkligen en sådan himla tur. Folk berättade att de varit där i veckor utan att se några tigrar, och jag hade definitivt inte sett några om jag inte stött på irländskan med turmössan!

   Jag satt bredvid en amerikanska på safaribussen. Hon hade åkt till Ranthambhore med en privatchaufför, och undrade om jag ville åka tillbaka med henne. Jag åkte därför bil tillbaka med henne, istället för att vänta och ta tåget senare på kvällen.

 

Dagen därpå var det dags för det indiska bröllopet, som jag sett fram emot så ivrigt.

   Hotellägaren och hans fru skulle komma och hämta mig klockan 11, men indisk tid blev det klockan 13. Vi började med att åka till fruns systers hus, där de satte upp mitt hår och hjälpte mig att sätta på mig min sari. De sminkade mig, så jag inte såg klok ut, och satte även på mig massa smycken. Därefter bar det av till festligheterna.

   Bröllopen här i Indien är inte riktigt kloka. De håller på i 4 dagar och är fullspäckade med dans, musik och olika ceremonier. Det kommer hundratals med gäster, och hotellägaren berättade att han i genomsnitt var tvungen att gå på olika avlägsna släktingars bröllop en gång i veckan. Han var väldigt trött på bröllop, men det tillhörde god uppfostran att gå. Han berättade dock att de vanligen endast brukade dyka upp sista dagen för att närvara vid själva huvudceremonin.

   De tog med mig till ett bröllop som var inne på sin 3e dag, och vi kom fram till ett ställe där de dansade till indisk musik på gatan. Jag försökte hålla en lite låg profil till en början, men det visade sig vara helt omöjligt. De formade en dansande ring omkring mig, tog foton, filmade mig m.m. Jag började dansa lite tafatt på indiskt vis och de visade mig olika rörelser. Alla tittade på mig och det var definitivt inte rätt ställe att vara blyg på!

   De slutade dansa efter en stund och en ceremoni där vi fick sitta ner och hålla våra händer på en kockosnöt ägde rum. Efter det åkte vi vidare till släktingarnas hus. De bodde cirka 40 personer tillsammans i ett stort hus. Barnen visade mig stolt sina rum, och de flesta verkade ha ett eget. Det påminde lite om klimatet på ”gången” hemma, där alla barnen lekte tillsammans och gick från rum till rum. Den enda egentliga skillnaden var att alla var släkt eller ingift släkt med varandra, och att det var ett enda gemensamt hus istället för några mindre individuella.

   De målade mina armar med henna, serverade mig frukt och te m.m. Vi gick därefter ut utanför, där ett hundratal människor hade samlats för en ceremoni. Jag satt och pratade med de indiska flickorna, medan de fortsatte måla mina armar med henna. De var alla 10-12 år, utom Tina som var 19. De var duktiga på engelska, ställde massa frågor och berättade om sig själva.

   Alla undrade om jag var gift eller skulle gifta mig snart. Jag frågade dem om de själva ville gifta sig, men de svarade alla nej. De ville jobba och resa - inte alls bli hemmafruar som sina mammor. Man kunde se en väldigt tydlig skillnaden mellan generationerna. Deras mammor pratade väldigt lite engelska, och det var därför väldigt roligt att se att de små flickorna var så duktiga och framåt.

   Efter ceremonin lämnade vi flickorna och åkte vidare till ett bröllop som var inne på sin sista dag. Hotellägaren släppte av oss mitt på motorvägen, där en stor grupp människor gick i ett dansande tåg längs med vägen. I täten gick två indiska fullblod (hästar), därefter ett hundratal människor och längst bak en elefant med brudgummen på ryggen. De hade en orkester och massor med trummisar. Runt gruppen gick folk och bar på lyktor och ljusslingor för att avskärma bröllopet från den susande trafiken på motorvägen.

   Vi gick några hundra meter till själva bröllopsstället. Väl där dansade vi en stund utanför, innan vi gick in och fick äta av en stor buffé. Det var cirka 400 gäster som dansade och umgicks utanför huset där brudgummen, och även senare bruden, befann sig. Jag trodde att musiken och festandet skulle göra en paus när det var dags för själva bröllopsceremonin, men icke. Bruden kom, folk fortsatte att festa utanför och droppade eventuellt in i huset för att ta sig en snabb titt på brudparet.

   Vi gick in i huset så fort bruden anlände och tittade på när paret möttes. En ceremoni där de hängde kransar om varandras halsar ägde rum, och vad jag förstod det så var det själva huvudceremonin i bröllopet. Folk jublade och tog bilder av det nygifta paret efteråt;


Hotellägaren berättade att paret var ungt och att det var ett arrangerat äktenskap. Han berättade även att bröllopet inte var slut i och med ceremonin, utan att det skulle fortsätta med olika ceremonier hela natten.

   Brudparet såg inte så glada ut, särskilt inte brudgummen... Men det kanske är så man ser ut efter 4 dagars ceremonier i ett äktenskap man inte har valt själv? Särskilt när man vet att man fortfarande har en lång natt med olika ceremonier framför sig...? Hotellägaren sa att han själv hade varit helt utmattad efter sitt bröllop. Han och hans fru hade fått lära känna varandra i 2 timmar innan de fick ta ett beslut om att gifta sig eller inte. ”Först giftemål, sedan kärlek”, som de säger här.

   Vi stannade en stund till, men åkte sedan tillbaka till hotellet vid 22tiden på kvällen. Massor med bröllopståg blockerade trafiken längs med gatorna. Det är bröllopssäsong nu, och hotellägaren muttrade buttert över alla bröllop medan han sicksackade sig fram med bilen.

 

Dagen därpå tog jag det bara lugnt och väntade på att ta nattbussen till Jaisalmer på kvällen. Bussresan var inte så trevlig... Mitt fönster gick inte gick att stänga helt, så det blåste iskallt på mig hela natten. Dessutom spelade bussen en väldigt högljudd och snabb melodislinga på trumpet så fort chauffören tutade, vilket han gjorde precis hela tiden. Det blev därför väldigt svårt att sova.

 

På morgonen på måndagen kom jag fram till Jaisalmer och kunde se det stora sandstensfortet torna upp sig över ökenstaden. Fortet är väldigt stort, och jag kunde därför bara få med en liten del av det på bilden;

 
En kille med en skylt kom och hämtade mig på busshållplatsen. Han följde mig den korta promenaden till hotellet.

   Jag spenderade sedan dagen med att utforska fortet och dess jaintempel. Det bor cirka 3000 människor i fortet, och det var jättefint med massor med små gränder. Staden runt omkring var även den i sandsten.

 

Dagen därpå bar det av ut i öknen på kamelsafari, men den historian får jag nog spara till nästa inlägg...

 

 

Hej svejs så länge!

 

 


Hampi, Goa och Mumbai

Söndagen den 30 november 2014

 

Det var ”barnens dag” på fredagen, så det var ingen undervisning på förskolan. Vi lekte och gjorde lite tävlingar istället, bland annat hela havet stormar och bowling med hjälp av plastkäglor och en liten boll. Jag blev riktigt tävlingsinriktad och delade upp barnen i lag etc.

   Det regnade, så vi kunde inte lägga ut mattorna i slummen och undervisa. Vi spelade volleyboll ett tag, men åkte därifrån tidigare.

   Efter det bar det av till Hampi! Det tog oss 14 timmar att komma fram, men bussfärden kändes ändå inte så lång eftersom jag kunde sova ganska mycket. Bussen hade som små hytter med sängar där man kunde ligga ner. Dessutom hade hytterna gardiner, så man kunde dra för så att det blev som ett litet rum.

   När vi kom fram möttes vi av en hel grupp rikshachaufförer som ville att vi skulle åka med dem. Vi fick trycka oss fram genom folkhopen, och en hel klunga med människor följde efter oss för att få oss att åka med just dem. Vi hoppade in i en av rikshorna och chauffören tog oss till floden med den lilla färjan.

 
När vi kom fram höll en tempelelefant precis på att bada!

   Vi åkte över floden checkade in på ett hotel på andra sidan. Efter det begav vi oss tillbaka över floden för att besöka ruinerna och de många templen.

   Landskapet var väldigt annorlunda, med stora runda stenblock så långt ögat kunde nå. Det fanns en hel del tempel, och mycket tempelruiner. Hampi grundades på 1300-talet och växte därefter till ett av Indiens största hinduistiska kejsardömen på 1500-talet. Jag hade därför bilden av att det skulle vara mer som en sammanhängande tempelstad. Ruinerna och templen var dock ganska utspridda, så vi hyrde en riksha som släppte av oss på olika ställen.

   Vi besökte många tempel den dagen, varav ett fortfarande används som böneplats. De hade en fastkedjad elefant där inne, och jag tyckte synd om elefanten. Vi fick även se ett tidigare elefantstall, tempel och ännu mer tempel.

   Bilden är tagen vid ett av de mest kända templen och man kan se guden Vishnus farkost i mitten.

 
På kvällen gick vi till en jättemysig restaurang, Laughing Buddha, vid floden. Borden var inte mer än några centimerer höga och man satt på kuddar på golvet och åt.

 

Dagen därpå hyrde vi cyklar och åkte till några till tempel och en sjö. Det var inte så långt som vi trodde till de olika ställena, så vi hade tid att cykla tillbaka några timmar mitt på dagen.

   På eftermiddagen cyklade vi till det berömda aptemplet uppe på ett berg. Vi fick lämna cyklarna och gå upp för trappor för att komma fram. Det fanns så många apor där uppe! En liten apa öppnade dragkedjan till min ryggsäck. Den hann som tur var inte ta något, eftersom några andra turister ropade varningar till mig. En stund senare snodde en annan tjuvaktig liten apa min vattenflaska.

   Vi stannade uppe vid aptemplet och tittade på solnedgången. Det var en väldigt speciell stämning i Hampi. Man strövade omkring barfota och tittade på tempel, folk mediterade och landskapet var så annorlunda. Jag fylldes av ett sådant lugn i där...

   Att cykla hem var ett litet äventyr i sig. Det blev beckmörkt och det fanns såklart inga lampor på cyklarna. Vägen var väldigt dålig på sina ställen, så vi fick cykla långsamt och försöka undvika hålen i vägarna så gott vi kunde i mörkret.

 

Vi stannade i Hampi på måndagen också, men eftersom vi redan hade sett det vi ville se de första två dagarna tog vi det bara lugnt den dagen. Vi satt och läste på Laughing Buddha i stort sett hela dagen. Därefter tog vi nattbussen tillbaka till Goa.

 

Vi kom tillbaka på tisdag morgon och åkte direkt till projekten. Det var en ganska bra vecka. Jag fortsatte att vara på förskolan på förmiddagen och i slummen på eftermiddagen.

  

På onsdagen åkte vi som vanligt till marknaden i Anjuna, där jag bland annat köpte en världskarta till förskolan. Jag brukade ta med mig en bok med kartor och bilder från olika länder som de hade på volontärboendet. De lite äldre barnen lärde sig världsdelarna, och nu kan de fortsätta titta på kartan även när jag slutar. Jag har även försökt lära dem lite organ i kroppen, så det har väl blivit mitt lilla kunskapsbidrag till förskolan.

   Silvia valde att stanna kvar ändå, så vi satt och lyssnade på live-musiken på serveringen vid havet efter marknaden.

 

På fredagen var det ingen förskola, eftersom det var någon kristen högtid som bara inträffar vart tionde år. Istället för att åka till förskolan följde jag därför med till ett annat slumområde där de har projekt på förmiddagarna. Majoriteten av barnen var flickor, och det var mycket mer stillsamt än i eftermiddagsslummen.

   De flesta av barnen bodde i tält längs med vägkanten, eftersom deras föräldrar jobbade med vägarbete. De som arbetar med att bygga och reparera vägar bor oftast i tält och flyttar längs med vägen. När de har gjort färdigt ett arbete packar de ihop sina tält och flyttar till nästa väg som behöver repareras. Väldigt få av barnen där gick därför i skola, eftersom de hela tiden befinner sig på resande fot.

   Läraren på förskolan bjöd in oss till sig på kvällen. Hon sa att det skulle vara ett religiöst möte i hennes hus, och jag ville gärna åka dit för att se vad det var. Dessvärre verkade det krångligt att åka buss och dyrt att åka taxi hela vägen till Assanora och tillbaka själv, så jag trodde inte att jag skulle kunna åka dit. Det visade sig dock att franska Julian ville följa med, så han kunde skjutsa mig dit på moped.

   Jag trodde ju inte att jag skulle åka moped här, men efter lite övertalning kändes det som en ganska bra idé. Sagt och gjort. Jag fick låna en hjälm utav en av samordnarna och därefter susade vi iväg.

   Väl framme hos läraren visade det sig att hon ledde en gudstjänst. Det var ett femtiotal gäster där och alla sjöng och bad i kör. Någon timme senare tog det slut och vi serverades kikärtor med chokladkaka. Udda kombination?

   När vi kom tillbaka från mässan gick vi ut och åt på restaurangen bredvid huset, eftersom det var några av tjejernas sista dag.

 

På lördagen kom en engelsk tjej; Charlotte. Hon skulle bara stanna en dag innan hon åkte vidare, så hon följde med Silvia och mig till stranden i Anjuna. Vi spenderade hela dagen på stranden och återvände inte till huset förrän på kvällen.

 

På söndagen åkte vi också till stranden, men då till Vagator i sällskap av resten av volontärerna. Jag gillar stranden i Anjuna mycket bättre, för man får vara ifred där.

   På stranden i Vagator och Baga kommer väldigt många försäljare fram till en när man ligger och solar. De vill sälja lite allt möjligt och erbjuder en olika tjänster. Det underligaste är att så många kommer och vill ”vaxa” ens ben med hjälp av snören. De börjar bokstavligen snurra och dra i håren på en om man inte stoppar dem! Man får sätta sig upp, dra åt sig benen och nästan vara otrevlig för att de ska gå därifrån. Det känns minst sagt konstigt att ha en hel grupp indiska kvinnor runt sig. De ger sig inte i första taget, utan går vidare med att stirra och även vilja ta hand om hår på ens mer privata ställen.

 

Den här veckan har jag fortsatt på samma projekt, men 2 eftermiddagar har jag följt med till ett kvinnocenter istället för att åka till slummen. Meningen är att utsatta kvinnor ska få ett tillfälligt boende tills dess att de kommer på fötter och kan klara sig själva.

   Jag tror att många av kvinnorna som bor där har lämnat sina män och inte riktigt har någonstans att ta vägen. Så många kvinnor arbetar endast fram till dess att de gifter sig, om de ens hinner arbeta alls innan dess. De bor hos sina föräldrar och flyttar sedan oftast hem till makens föräldrar efter giftemålet. Om de sedan, av någon anledning, väljer att lämna sina män blir livet väldigt svårt.

   Det är inte så vanligt att man skiljer sig här nere. De flesta äktenskap är arrangerade, även om fler och fler nu vill gifta sig av kärlek. Jag pratade med Namita en del om förhållanden och äktenskap. Hon är också 24 år, och säger att hon vill vänta några år till innan hon gifter sig. Hennes familj får en del förfrågningar om giftemål, men hon har hittills nekat till alla. Hon säger att hon vill arbeta och vara fri ett tag till, eftersom hon automatiskt kommer bli hemmafru så fort hon gift sig. När hon är gift kommer hon med största sannoliket flytta in hos sin mans familj, och hon kommer då behöva be dem om tillåtelse att få göra saker.

   Namita sa att hon hoppas att hon kommer hitta kärleken, och att han då är av samma kast som hon själv. Det är också något de flesta tar hänsyn till när de gifter sig. Hon säger att trots att det inte är lika strikt med kastsystemet längre, så är det fortfarande djupt rotat i samhället. Alla är väl medvetna om vilket kast de är födda i. De som bor i slummen och de som har det hårda arbetet längs med vägarna har väldigt låga kast. De som arbetar i volontärhuset är alla av medelklass.

   Jag frågade Namita om hon inte skulle gifta sig med sin kärlek om han var av ett annat kast än hon själv. Hon svarade enkelt nej. Det skulle kanske betyda otur i livet, och om hon till exempel skulle få sjuka barn ville hon inte ha det på sitt samvete. Hon sa att hon själv inte trodde så mycket på det, men att personer i hennes omgivning och samhället som helhet inte skulle ge henne samma stöd vid svårigheter. Istället för att tycka synd om henne skulle många tänka att ”det är så det går när man gifter sig över kastgränserna”.

   Hittar hon inte den rätte inom några år sa hon att hon kommer acceptera någon av förfrågningarna hon får. Hon berättade även att hennes familj är ganska öppensinnad, och att de skulle låta henne lära känna/dejta mannen ett tag för att se hur det kändes innan hon bestämde sig. Hennes äldre syster hade dock gifts bort i ett arrangerat äktenskap när hon var 18 år, om jag inte minns fel.

   Nästan alla indier jag pratat med här nere är antingen gifta eller bor hos sina föräldrar. Folk blir alltid förvånade när jag säger att jag bor själv. Det är så annorlunda mot hemma, och det har fått mig att fundera ganska mycket kring samhället och livet. Vad är det egentligen som gör en människa lycklig? Blir man lyckligare av att bo allihop tillsamamns, eller blir man bara extremt ofri och tvingas acceptera situationen oavsett hur den är? Det är nog väldigt olika från person till person...

  

Tillbaka till kvinnocentret. Jag vet inte riktigt hur många kvinnor som bor där tillsammans med sina barn eller hur länge de har varit där. Det var i alla fall ganska många barn, och vi satt och spelade Uno största delen av tiden.

   En av dagarna åkte vi vidare till ett annat ställe efteråt och hade danslektion för barnen i slummen där. Spanska Sarah lärde de små barnen kycklingdansen, och de var jättesöta när de dansade omkring arm i arm och härmade kycklingar.

  

På måndagen åkte jag in till Mapusa tillsammans med Dani. Hon och Sarah tänkte åka till Mumbai över helgen, och jag bestämde mig för att haka på. Jag passade även på att köpa en sari!

   Namita tog mina mått och gav den därefter till sin granne som sydde upp den till mig redan till dagen därpå.

 
En dag var förskolan stängd och låst när jag kom dit. Jag väntade en stund, men när ingen kom gick jag en promenad istället.

   I slutet av veckan var det dags att säga hejdå till barnen. Det kändes lite sorgligt, men ändå ganska bra. Jag tror inte att jag har tillräckligt med tålamod för att undervisa barn i längden.

   Här är barnen på förskolan; Bevinson, Sidhayee, Pritika, Evinson, Subhash och Riyash. Det är bara Nancy som saknas.


I fredags lämnade jag Goa och åkte med Sarah och Dani till Mumbai. Jag var verkligen osäker på om jag skulle åka med dem till Mumbai. Jag gillar inte storstäder, och jag hade bilden av att det skulle vara extremt mycket folk i Mumbai. Mycket avgaser, skyskrapor, varmt och fattigt. Jag bestämde mig dock till slut för att följa med, mest för att det var billigare och smidigare att flyga norrut från Mumbai än från Goa. Om jag skulle flyga från  Goa skulle jag behöva vänta i Mumbai i några timmar och komma fram på kvällen. Valde jag istället att flyga från Mumbai skulle jag kunna flyga direkt och komma till Jaipur redan på förmiddagen.

   Vi åkte nattbuss upp. Det gick smidigt och det tog cirka 12 timmar att komma fram till Mumbai. Efter det tog det dessvärre över 2 timmar att åka genom centrala Mumbai till hållplatsen vi skulle av på. Därifrån fick vi åka taxi i ytterligare någon timme innan vi äntligen kom fram till hotellet. Taxichauffören slängde upp min ryggsäck på taket, och jag var orolig för att den skulle trilla ner eller bli stulen på vägen.

   Vi hade bokat en vandringstur ut i Dharavi-slummen klockan 14.30, och vi hann precis dumpa av våra saker och ta oss till tågstationen där turen skulle starta fram tills dess. Det känns som att vi spenderade halva dagen med att stå i bilkö i en stekvarm taxi, och jag ångrade lite att jag valt att följa med till Mumbai. Det kom dock att ändras totalt när vi väl kom ut på turen.

   Vi hade bokat en tur med realitytoursandtravels, och turen var fantastisk. Vi var en grupp om 6 personer plus guiden. Vi möttes upp på tågstationen och korsade därefter bron över till Dharavi;


Dharavi är ett av världens största slumområden, och ungefär 60% av Mumbais befolkning bor där. Jag trodde att slumområdet skulle vara en hemsk plats där folk levde i extrem fattigdom, men turen visade oss en helt annan bild av slummen. 

   Vår guide berättade att det fanns 2 olika delar av slummen; en industridel och en bostadsdel. Vi började med att besöka industridelen, där de största industrierna är återvinning och lädertillverkning. Det var ganska hemskt att se delar återvinningen... Många jobbar cirka 60 timmar i veckan med att smälta ner plast. De jobbar i små lokaler utan ventilation, och andas på så sätt hela tiden in massa giftiga ämnen. Förutom det fanns det en hel del syfabriker, där män satt och sydde kläder. Det fanns även en hel del bagerier, folk som tillverkade lerkrukor m.m.

   Guiden tog oss sedan vidare från industriområdet till bostadsområdet. Vi fick gå genom några extremt trånga gränder, vissa där inte något solljus nådde in. Företaget hyr ett hus, så han kunde därför visa oss hur ett typiskt hus ser ut inuti. Han berättade att husen oftast har 2 våningar om vardera 10 kvadratmeter. Övervåningen hyrs ofta ut för att få en extra inkomst, och på en våning bor det vanligen 5-10 personer.

   Guiden berättade även att regeringen har försökt bygga höghus och ”rensa upp” i slummen. Ett antal hus hade därför byggts flera år tidigare, men de står fortfarande tomma. Folk vill inte flytta in där, eftersom det skulle innebära att de inte kan hyra ut sina övervåningar längre och därmed förlorar sin extra inkomst.

      Det finns laglig och olaglig slum, och slummen i Dharavi är en av de lagliga. Det betyder i stort sätt att slummen befinner sig på regeringens mark, och att regeringen därför tar visst ansvar för området. I Dharavi innebär det att de boende har tillgång till vatten och elektricitet 3 timmar om dagen, samt att de offentliga toaletterna rengörs och att sopor till viss del tas om hand. Guiden berättade dock att så mycket som 250 personer kan dela på en toalett, och att köerna blir så långa att många inte orkar använda dem. Det i kombination med trångboddheten gör att sjukdomar som kolera lätt sprids.

   Guiden berättade även att många av de som bor i slummen arbetar i Mumbai, och att de skulle kunna ha råd att bo utanför slumområdet. De väljer dock att att stanna kvar för gemenskapen och att det är så billigt att hyra hus där.

   Överallt på gatorna fanns det massor med folk. Barn kom fram och ville skaka hand med oss och frågade vad vi hette och vi kom ifrån. Barnen lekte och spelade olika bollsporter. Guiden visade oss även skolor, sjukhus, tempel och en moské. Det är som ett helt eget litet samhälle, mitt i centrala Mumbai!

   Jag tyckte att det var fascinerande att se slummen, och min bild av slummen förändrades ganska dramatiskt under turens gång.

   På turen var det 2 journalister med, varav vi deralde taxi tillbaka med en av dem; James. Han är tydligen en ganska känd journalist, som skriver för bland annat National Geographic och New Yorker. Han berättade att han åker runt till olika krigsområden i världen och skriver om dem.

 

Idag har vi vandrat runt och tittat på kända byggnader och platser i Mumbai. Staden har fortsatt att överraska mig, och jag är så glad att jag åkte hit!

   Det är inte alls så mycket folk och trafik som jag trodde det skulle vara. Det är en väldigt fin stad, med en hamn och massvis med gamla slottsliknande byggnader. Det här är Victoria Terminalen;


Det finns mycket parker och grönområden. Universitetet ser ut som ett slott, men tyvärr kan man inte längre besöka det eftersom det blivit utsatt för en terrorattack 2008. Mitt i staden finns även en stor plan där massvis med människor spelar kricket.

   Efter vår rundvandring åkte vi till ett Ghandi museum. Vi åt lunch på en indisk/negerisk restaurang och begav oss därefter tillbaka till hotellet en stund tillsammans.

   Nu sitter jag på hotellrummet och skriver. Dani och Sarah åkte tillbaka till Goa för ett par timmar sedan.

 

Imorgon ska jag gå upp tidigt och flyga till Jaipur i Rajasthan. Det ska bli spännande att resa runt, men jag är samtidigt lite nervös inför att resa själv. Goa är en ganska välfungerande och rik delstat med mycket turism. Rajasthan är, vad jag har förstått det, en mycket mer traditionell delstat... Så vi får väl se hur det går!

 

 

KRAM!!

 

 


RSS 2.0