Everest Base Camp

 
Fredagen den 3 november 2017


Dag 1: Kathmandu – Lukla (2840m) – Phakding (2610m)

 

Klockan 6 på morgonen på söndagen kom vår guide, Mano, och den ”tyska” tjejen, Alexandra och hämtade mig utanför mitt hotell. Eftersom jag bokade min resa så sent sa de på organisationen att det inte var säkert att jag skulle få plats på flyget till Lukla. De sa dock till mig att inte oroa mig över det. De sa att jag stod på en väntelista och om de inte skulle få en plats till mig så skulle de låta mig åka upp till Lukla i helikopter - utan extra kostnad!
   När vi kom fram till flygplatsen dröjde det inte många minuter innan Mano kom och viftade åt mig att följa med. Det fanns en plats över i en helikopter som skulle transportera ett amerikanskt par upp till Everest Base Camp. 
   Jag fick därför åka helikopter upp till Lukla! Jag blev verkligen förvånad över hur snabbt och högt en helikopter kan flyga. Den flög till Lukla lika snabbt som flygplanen och ibland långt över molnen.
   Jag kom till Luklas flygplats runt 7.30. Luklas flygplats består av en lutande landningsbana som är 527m lång. Landningsbanan slutar tvärt med en bergvägg, så har planen inte lyckats bromsa in tillräckligt vid det laget åker de rakt in i bergväggen. När de landar får de hjälp av gravitationen i uppförsbacken för att hinna bromsa in innan bergväggen. När man flyger därifrån åker flygplanen istället i nedförsbacke rakt ut för ett stup. Därefter måste planen svänga ganska skarpt för att inte åka in i bergen på andra sidan dalen. Därefter flyger de små planen som rymmer cirka 20 personer mellan de tusentals meter höga bergstopparna ut ur dalen.
   Luklas flygplats är världens mest olycksdrabbade flygplats, men det har inte hänt olyckor på många år och de flesta olyckor har skett utanför flygplatsen när flygplanen flugit över bergspassen i dålig sikt. Det har hänt ett par olyckor när flygplanen inte hunnit bromsa in ordentligt och därför har åkt in med nosen i bergväggen, men då har alla i planet klarat sig oskadda. Planen får inte längre flyga till Lukla när det är dålig sikt, vilket gör flygturen mycket tryggare. Det gör dock även att man riskerar att bli många dagar försenad på sin tur om det är molnigt uppe i bergen. 

 

Flygplatsen har inte heller något radarsystem, så piloterna får helt enkelt kontakta de på flygplatsen, säga vart de är och fråga om de kan landa. Jag satt och tittade fascinerat på planen som kom och flög iväg igen medan jag väntade på Alexandra och Mano. Vid ett tillfälle kom 2 plan till synes samtidigt. Det ena planet fick då ta en sväng runt dalen medan det väntade på sin tur att landa. Ett tiotal flygplan hann landa innan det blev för molnigt för planen att flyga.

   Tyvärr kom varken Alexandra eller Mano med ett plan den dagen, men som tur var var bäraren, Sunil, redan på plats. Vi satt och väntade på de andra och jag träffade en nederländsk kriminalutredare som jag umgicks med under tiden.

   Efter lunch började Sunil och jag den cirka 3 timmar långa vandringen mot tehuset i Phakding, där vi skulle sova vår första natt. Sunil var bara 19 år gammal och räckte mig ungefär till axeln. Det kändes inte så lite fel att han skulle bära min väska!

   När vi kom fram till Phakding somnade jag. Hur ska jag kunna klara av nattjourer i framtiden när en enda natt utan sömn gör mig trött i flera dagar efteråt? När jag vaknade åt vi traditionell nepalesisk mat, dal bhat, och efter det kom det en massa barn och uppträdde utanför tehuset. Egentligen var Diwali över, men Sunil berättade att många firade en extra dag. - Varför fira bara 5 dagar?

   De hade med sig en enorm högtalare och en mikrofon och de sjöng och dansade för oss medan de skickade runt en bricka där vi kunde skänka pengar. Ibland bjöd de upp till gemensam dans, så vi dansade tillsammans med barnen på gatan utanför tehuset.

   Jag träffade två tjejer från Filippinerna, men som arbetade i England. Vi umgicks under kvällen i den uppvärmda matsalen i tehuset. På i stort sätt alla tehusen fanns det matsalar där de eldade i en kamin, vilket var väldigt skönt. Man kunde därför sitta och umgås på kvällarna i värmen. Tyvärr började de oftast inte elda förrän vid 17tiden, så ett par timmar innan dess fick vi sitta och längta efter värmen.

 

Dag 2: Phakding – Namche Bazar (3440m)

Dagen därpå vandrade vi vidare mot Namche Bazar. Först gick det nedför en bit, men sedan bestod vägen till största delen av brant sluttande trappor. Upp, upp, upp. Vi gick ganska fort, Sunil och jag, så vi var framme redan till lunch. 
 


Det började mulna på och efter någon timme gick det inte att urskilja någonting utanför fönstret längre. Det var ofta så under vandringen; fint väder på morgonen och sedan dimmigt/molnigt framåt eftermiddagen.

   På kvällen träffade jag en grupp vandrare från Storbritannien och vi satt och spelade kort i flera timmar.

 

Dag 3: Acklimatiseringsdag i Namche Bazar

Tredje dagen var det acklimatiseringsdag. Det innebar att vi skulle gå upp till en utkikspunkt för att vänja oss vid högre höjder, men sedan sova på samma höjd som natten innan.

 
Åter igen var Sunil och jag snabba upp, vilket var tur för det mulnade snabbt på. Vi fick en första glimt av Mount Everest;

 
Mount Everest är toppen som nästan är helt täckt av moln precis ovanför min hand. Bara några minuter senare kunde man inte längre urskilja berget, så de allra flesta kunde inte se berget den dagen. Sunil berättade att det alltid var dåligt väder ett par dagar efter Diwali - gudarna gråter eftersom så många djur offrats för att folk ska kunna äta sina festmåltider. Han lovade att det skulle bli fint väder om någon dag eller två.

   Vi drack te på ett hotell uppe på utkikspunkten medan vi väntade på att Alexandra och Mano skulle komma. Det var väldigt kallt när solen försvann och jag undrade hur lång tid det skulle ta innan de kom. Sunil sa att de skulle komma cirka en timme senare. Jag frågade honom om vi inte kunde gå och möta dem istället för att sitta stilla och frysa. Det tyckte han var en bra idé, så vi vandrade iväg.

   Vi mötte upp Alexandra, som visade sig vara från Venezuela istället för Tyskland, och Mano. Därefter gick vi åter till utkiksstället, men då kunde man inte se någonting längre. Efter det gick vi till en grannby för att titta på ett kloster och äta lunch. Det var mycket kallt att vandra tillbaka efteråt. Dags att ta på sig mer kläder!

 

Dag 4: Namche Bazar – Tengboche (3860m)

Dagen därpå var det fint väder ända fram till eftermiddagen, precis som Sunil lovat. Vi vandrade vi upp till Tengboche. Först gick vi ner i en dal för att korsa floden och Alexandra berättade om hur det var att växa upp och vara tonåring i Venezuela, med utegångsförbud och väldigt få möjligheter. Hon flyttade till Tyskland när hon var 19 och hennes föräldrar bor nu i Irland. Hon berättade att det i stort sätt är omöjligt för folk att lämna Venezuela nu… Hon berättade även om den politiska situationen och om upproren i Caracas, vilka ägde rum när vi var där.

   Efter lunch var det några timmars vandring upp, upp, upp. Vi träffade en spansk kille, Alfonso, som skulle bestiga en bergstopp.

   När vi kom fram gick vi på en mässa i klostret som var där. Mässan skulle bara vara i 30 minuter sa vår guide. Vi satt och lyssnade medan munkarna satt och hummade sina böner. Det lät inte speciellt vackert, mer som ett klagande/gnällande som avbröts av att de började blåsa i något horn och slå på en stor gonggong. En munk gick omkring med någon slags urna där det rök en massa ifrån.

   Det var väldigt kallt i klostret, så vi frös trots underställ och dunjacka. Tänk att leva där uppe som munk i bergen och kylan…

   Jag försvann i mina egna tankar ett tag. Alfonso och Alexandra började skruva på sig och jag frågade dem då var klockan var. Jag trodde att det borde vara slut snart, men blev mycket förvånad när jag såg att det bara gått 15 minuter på Alfonsos klocka. De skrattade gott åt mig och sa att det gått en timme och 15 minuter. Hade jag också börjat meditera?

   Den natten bodde vi i några slags ”skjul” med springor mellan fönstren och dörren. Det var också första natten med minusgrader.

 

Dag 5: Tengboche – Dingboche (4410m)

När vi vaknade dagen därpå var landskapet vitt av frost. Det var även frost på insidan av våra fönster. Första delen av vandringen gick nedför och genom skogen. Jag gick i förväg för att få upp värmen. Efter ett tag kom vi ut i solen och det började gå uppför igen, vilket gjorde det varmt. Jag fick verkligen känslan av att vara i fjällen när vi stannade och drack te och kunde ta av oss jackorna igen.

   Landskapet började bli mer alpint;


Jag fick huvudvärk den natten på grund av höjden. Det började bulta i huvudet av den enkla ansträngningen av att vända sig i sängen. Den bultande huvudvärken försvann dock efter någon halvminuts stillaliggande. Huvudvärken var dock ingenting i jämförelse med huvudvärken jag fick i saltöknen i Bolivia, och då hade jag även bultande smärta i magen, så jag kände mig inte orolig över den milda höjdsjukan.

Dag 6: Acklimatiseringsdag i Dingboche

Dagen därpå var det åter acklimatiseringsdag. Vi gick upp på en bergstopp. Upp, upp, upp i 3,5h. Det var en mycket andfådd vandring och varje gång jag stannade fick jag den bultande huvudvärken i några sekunder. Jag kände mig inte så motiverad den dagen… Det kändes inte så lockande att veta att vi skulle upp på ännu högre höjd och att det skulle bli ännu kallare. Vi hade fortfarande 2,5 dagars vandring innan vi skulle vända, vilket kändes långt med tanke på att vi skulle gå hela vägen tillbaka också...

   Det var i alla fall fint att komma upp till toppen av berget. Då hade vi bestigit en topp i alla fall!

Dag 7: Dingboche – Lobuche (4910m)

Vi sa hejdå till Alfonso och började vandra mot Lobuche. Huvudvärken bestämde sig som tur var för att stanna kvar på den lägre höjden och vandringen till Lobuche var lätt. Det sluttade lätt uppåt, istället för att vara timmar av trappor och brant stigande.

   När vi kom fram till tehuset, varför inte då ta oss en extra tur upp på ett litet berg för att titta på utsikten över Everest Base Camp? Vi vandrade ytterligare någon timme upp och ner för en höjd.

   På kvällen satt vi i matsalen i värmen från kaminen och såg på hur det snöade utanför fönstren…

Dag 8: Lobuche – Gorak Shep – Everest Base Camp (5364m) – Gorak Shep (5140m)

Dagen därpå vaknade vi upp till ett snötäckt landskap. Det var 11 minusgrader när vi började vår vandring mot Everest Base Camp. De första 3 timmarna gick jag bara och njöt av snön, landskapet och att vi snart skulle nå målet med vår vandring. Den sista timmen började jag dock bli hungrig och lite grinig. Vi kom fram till Base Camp redan vid 11-tiden. Äntligen framme!

 
Därefter var det en cirka 2 timmars vandring tillbaka till Gorak Shep innan lunch…

   Mano och Sunil hade betett sig mystiskt under dagen, så jag misstänkte att det var något i görningen. Mycket riktigt - på kvällen släkte de plötsligt ner tehuset och kom sjungandes med en chokladtårta till mig! Tyvärr tålde jag inte tårtan, men vi bjöd de andra på tehuset på en bit var. Det var inte så dumt att fira sin födelsedag vid Everest Base Camp måste jag säga!

 

Dag 9: Gorak Shep – Kala Pattar (5550m) – Pheriche (4240m)

När man befinner sig på 5140 meters höjd och det är -17 grader ute. När ens vattenflaska, något fuktiga handduk och alla rör inomhus fryser till is. Finns det då någon anledning till att inte krypa ur sovsäcken klockan 4.45 för att klättra 400 meter upp på ett berg och titta på soluppgången över Mount Everest? - Nej!

   Jag fick låna Manos pannlampa medan han lös med sin mobil istället. Varken min mobil eller kamera klarade av kylan, utan bestämde sig för att gå i ide. Vi vandrade sakta upp för berget. Jag hade på mig alla kläder jag hade med mig men tappade snabbt känseln i fötterna. Luften var tunn och det var andfått att gå, men trots det hoppade jag omkring en del för att försöka få upp värmen något.

   Vi kom upp till toppen och tittade på soluppgången. Det var dock så kallt att jag bestämde mig för att vandra ner igen innan solen träffade just Mount Everest. Alexandra ville dock stanna kvar en stund.

   På vägen ner började det plötsligt mullra i bergen. På andra sidan dalen for en lavin ner och lämnade ett stort moln med damm efter sig! Till alla som blir oroliga när de läser det här så var det ingen fara. Vi befann oss aldrig just intill de snötäckta bergen, utan det fanns alltid en dal emellan där eventuella laviner skulle störta ner. Jag kände mig aldrig otrygg under vandringen.

   När jag kommit ner en bit befann jag mig äntligen i solen. Jag satte mig då och väntade på de andra medan jag långsamt tinade upp igen.

   Efter vår lilla utflykt upp på berget började vi den cirka 6,2 mil långa vandringen tillbaka mot Lukla. Vi vandrade cirka 5 timmar ner till Periche. Det kändes väldigt skönt att vara på väg tillbaka. Mot lägre höjder och värmen! Det var dock mycket blåsigt den dagen och en stor del av vandringen var i en skuggig dal. Jag var därför ganska frusen mot slutet av vandringen och det var fortfarande minusgrader på kvällen/natten.

   Vi träffade de Filippinska tjejerna igen och satt och kurade runt kaminen tillsammans. Efter att vi nått vårt mål var det som att jag inte kunde tolerera kylan lika bra längre. När vi fortfarande var på väg mot Base Camp kändes det okej att det var kallt, men kvällen i Periche var jag riktigt trött på kylan och minusgraderna.

 

Dag 10: Pheriche – Namche Bazar (3440m)

Ner, ner, ner. Det var som att gå från vinter till vår/sommar till höst på en enda dag. Vi lämnade bergen och det frusna landskapet för att gå in i barrskog som luktade vår och sommar. Därefter kom vi ner i lövskog där höstlöven låg spridda på marken. Solen sken och det blev varmt igen. Sista delen av vandringen var vi tvungna att gå upp från dalen där vi korsat floden, därefter gick vägen runt berget någon timme innan vi kom fram till Namche igen.

   På natten var det plusgrader och det kändes underbart att vi bara hade en dag kvar att vandra!

 

Dag 11: Namche Bazar – Lukla (2840m)

Sista dagen. Det gick nedför i stort sätt hela förmiddagen. Jag kände mig konstigt svag den dagen och tyckte det var väldigt jobbigt att vandra. Vid lunchtid var jag inte alls hungrig, men jag tvingade mig själv att äta ändå. Efter lunch hade vi bara 2 timmar kvar att vandra. De 2 timmarna var dock brant stigning upp till Lukla.

   De 2 timmarna tog oss nästan 4… Jag fick ont i magen efter lunch och kände mig illamående. Det blev värre och värre och det blev extremt jobbigt att gå uppför i de branta trapporna. Jag var tvungen att stanna hela tiden och satt och hulkade emellanåt. När det bara var ”20 minuter” kvar av vandringen kände jag att det inte gick längre. Uppgiven satt jag på en sten, men vi var ju tvungna att fortsätta… Då spydde jag äntligen. Efter det kändes det bättre och jag kunde vandra den sista biten till Lukla.

   Jag tror att jag blev matförgiftad under middagen dagen innan, för jag kände mig lite illamående efter maten den dagen. Vi skrattade alla lite åt att jag spydde när det var så kort bit kvar av vandringen. Vad ska man annars göra? Nej men ärligt talat, de sista 4 timmarna av vandringen är det mest ansträngande timmarna jag någonsin gjort tror jag. När vi äntligen kom fram gick jag direkt och la mig. Jag kände mig febrig och illamående. Snälla Mano kom och gav mig rostat bröd med sylt när jag inte ville ha någon middag, men jag kunde inte äta det. Jag sov från 16.30 till klockan 8 morgonen därpå.

 

Dag 12: Flyg Lukla – Kathmandu

Jag mådde fortfarande inte bra på morgonen, men mycket bättre än under gårdagen. Jag tror jag blev utmattad av vandringen när jag inte mådde bra, så jag vaknade med dunkande huvudvärk. Jag tog en huvudvärkstablett och masade mig ur min sovsäck. Solen sken från en molnfri himmel, vilket bådade gott inför flygturen.

   Vårt flyg skulle gå klockan 9.30. Det blev dock 3 timmar försenat… Vi satt och väntade medan molnen började hopa sig på himlen och jag trodde inte att vi skulle komma iväg den dagen. Det kom inget flyg på över en timme och Mano försökte förklara för oss hur flygschemat fungerade. Vi skulle vara på ”tredje flyget på andra flighten”. Efter en hel del missförstånd och skratt efter att vi trott att vi förstått hur många flyg som skulle komma innan vårt flygplan så kom i alla fall äntligen vårt flyg.

   Luklas flygplats var en upplevelse i sig. Den var smockfylld med människor och packning. Väskor låg travade i högar på varandra och folk satt på golvet mellan väskorna. När det var vår tur att gå till ett annat väntrum fick vi slänga upp våra väskor på ett litet metalbord och väskorna fick då en liten lapp på sig och blev förflyttade till andra sidan bordet. Vi själva fick gå vidare till säkerhetskontrollen. När vi skulle gå igenom säkerhetskontrollen frågade personalen mig helt enkelt om jag hade någon kniv eller någonting som kunde explodera med mig. Jag svarade såklart nej och de lät mig passera.

   Det kändes som att åka bergochdalbana när vi flög därifrån. Piloterna gasade på nedför backen, stupet närmade sig och vi seglade ut över kanten.

   Väl tillbaka i Kathmandu var det total trafikstockning. Det tog därför ett bra tag innan jag kom tillbaka till hotellet. Framåt eftermiddagen mådde jag helt okej igen och kunde äta middag. Mina vänner hade också blivit matförgiftade samma dag som jag, så de var inte heller de piggaste. Vi gick alla och la oss tidigt.

 

Så då har jag varit vid Everest Base camp! Det känns nästan overkligt nu i efterhand… Det var en väldigt spännande och vacker vandring med växlande natur. Från skog och dalar med broar mellan bergen till kargt bergslandskap, hela tiden omgiven av tusentals meter höga snötäckta bergstoppar. Ibland kändes det som att vi var ute och gick mitt uppe i molnen!

   Vi vandrade mellan små byar och sov i tehus på vägen. Ett flertal gånger varje dag fick vi gå åt sidan på stigen för att ge plats åt ”jaker” som drevs fram längs med de branta stigarna. 

 
Det var kallare än jag trodde att det skulle vara i form av grader, men jag hade inte räknat med att det skulle finnas uppvärmda matsalar eller täcken, så jag frös mindre än jag trodde att jag skulle göra. Jag hade räknat med att behöva ha på mig jacka och alla kläder jag hade med mig under nätterna, men det behövde jag inte. Sedan hade vi en extremt snäll guide och bärare som ordnade med dubbla täcken åt oss, så det gjorde ju mycket!
   Vandringen var mindre fysiskt krävande än jag trodde den skulle vara, men jag tror att det berodde på min inställning. Jag var inställd på att det skulle bli extremt ansträngande, så jag blev positiv överraskad. Men bättre det än tvärt om!


Nu är jag i Kathmandu igen. Jag har suttit i endast t-shirt och skrivit på hotellets innergård. Det är så otroligt skönt att vara tillbaka i värmen igen!

Jag kommer stanna i Kathmandu till på onsdag, så vi får väl se vad jag hittar på fram tills dess. Därefter flyger jag tillbaka till Indien för att träffa mamma på yoga-centret där hon är just nu. Jag hoppas verkligen jag blir insläppt i Indien igen…

 

 

 

Kramar!!

 

 


Kommentarer
Postat av: Katarina

Ojojoj, vad mycket du har varit med om! Spännande att flyga helikopter! Bra att du inte talade om det innan... ;) Vilken läskig flygplats, men de verkar tänka på säkerheten som tur är.

Det låter som en tuff men fantastisk vandring. Tänk att du har varit uppe på "världens tak" och så högt upp som 5550 m! Häftig bild när du har Mt Everest i din hand. :) Otur med matförgiftningen, men skönt att det var mot slutet, för man blir ju helt utmattad av det.

Ska träffa mamma idag och får höra vad ni gjorde. Hoppas du har haft bra dagar i Jaipur, och att du och Hanna får det bra när hon kommer imorgon.
Kram

2017-11-18 @ 13:25:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0