Zhangjiajie
Det ösregnade när vi tog kabinliften upp på Tianmen Mountain. Vi hoppades att det skulle klarna upp något under dagen så att vi skulle kunna se i alla fall lite av utsikten, alternativt att vi skulle komma upp ovanför molnen. Det gjorde vi inte. Vi såg knappt en meter. Det regnade... Och regnade... Trots det gick vi runt stora delar av området och ut på en av glasbroarna, men det skulle kunnat vara vilken bro som helst. Vi såg ingenting alls under oss när vi gick över bron, iklädda i de obligatoriska tygtofflorna, och försökte att inte halka på den våta glasytan. Vi frös och blev ganska blöta trots att vi hade regnkläder på oss. Vi åkte en lång rulltrappa ner för berget till Heaven’s Gate, där man för en liten stund kunde skymta berg genom dimman och molnen. Efter en lång rulltrappa till gick det därefter bussar tillbaka till Zhangjiajie.
Det var söndag och väderprognosen visade regn alla dagar utom onsdagen då den visade sol och moln. Vi kände oss ganska besvikna, eftersom Zhangjiajie har varit ett av våra absolut favorittippade resmål och vi tänkt spendera ett antal dagar i nationalparken... Vi bestämde oss dock för att stanna kvar och sätta vårt hopp till onsdagen. – Ett beslut som vi verkligen inte ångrade!
Dagen därpå tog vi det bara lugnt och var mestadels på rummet. Det var bara cirka 10 grader ute och regnet vräkte ner. Vi torkade våra kläder med hårfön, som verkar finnas på alla rum här i Kina, och kröp in under våra täcken för att inte frysa.
På tisdagen hade vi bestämt oss för att ta oss till Furong – en liten medeltida stad som ligger precis intill ett vattenfall. När klockan ringde och regnet hamrade mot fönsterrutan bestämde vi oss dock för att strunta i att åka iväg. Ett par timmar senare ångrade vi oss igen och skyndade till busstationen.
Busschauffören kom och satte sig på förarplatsen 3 gånger under en timmes tid, bara för att lämna den igen och ilsket gräla med en kvinna utanför. Fjärde gången gillt, chauffören stannade på sin förarplats och vi kom äntligen iväg.
Resan tog ungefär 1,5 timme och vi kom fram till Furong vid 13. Sista bussen tillbaka skulle gå vid 17, så det blev lite stressigt att besöka staden. Den gamla stadsdelen låg 2 kilometer från busshållplatsen och vi tog oss dit med minibuss. Vi gick därefter genom smala gränder, liknande de i Lijiang, fram till vattenfallet. Staden var byggd på en höjd precis intill vattenfallet och man kunde även gå in under det på en liten väg. Det kändes nästan som att befinna sig i en saga.
Ifall det varit bättre väder skulle det ha varit trevligt att stanna längre, men vi var ganska nöjda, och blöta, efter ett par timmar och tog bussen tillbaka redan vid 16.
Sedan var det onsdag... Vi drog upp rullgardinen av strå och kunde knappt tro våra ögon när vi såg den blå himlen utanför! Även väderprognosen hade ändrats och visade solsken flera av de kommande dagarn.
Vi hade bokat boende 2 nätter i byn Tianzi Shan nära norra entrén till Zhangjiajie nationalpark. Ivrigt skyndade vi till busstationen och åkte de cirka 2 timmarna dit. Bussen stannade lite var stans längs med vägen och plockade upp folk. En kvinna hade med sig 2 nästan vuxna kycklingar i en liten nätkorg. När hon skulle gå av välte korgen och kycklingarna rymde. Kvinnan fick snabbt tag i en av dem, men den andra sprang iväg under stolarna. Den kom fram till Hannas ben och tog skydd bakom hennes väska. Flera kinesiska kvinnor började leta efter kycklingen under stolarna och vi gestikulerade att vi hade den hos oss. De uppmanade oss hetsigt att ge dem kycklingen, men ingen av oss har någon aning om hur man tar fast fåglar. En av kvinnorna hängde sig då över oss och tog upp kycklingen som flaxade vilt. Jösses...
Vi blev upphämtade på busshållplatsen av mannen som hade vandrarhemmet. Han hade tidigare arbetat som guide i nationalparken och med många ”but here – walk. But here – no!” visade han oss vart han tyckte vi skulle åka. Vi undrade hur vi kunde ta oss till den kända glasbron som går över Kinas ”Grand Canyon”, men han berättade att det inte gick några bussar dit från byn. Vi funderade över hur vi skulle göra de följande dagarna, men började med att åka buss upp i bergen och titta på Avatarbergen...
De hade ett smidigt system för att ta sig runt i nationalparken där gratis bussar gick mellan olika stationer.
Vi vandrade längs med några av vandringslederna och tittade på bergen...
En av lederna gick till ett ställe som kallas för ”Tianbo Mansion”. Där kunde man klättra upp till toppen av ett av pelarbergen på stegar.
Vi tog oss tillbaka till byn. Mannen och hans familj bodde på nedervåningen av vandrarhemmet och de lagade mat till oss på kvällen. Han sa att han hade funderat en del och tyckte att vi skulle ta oss genom parken till Wulingyuan och sova över där dagen därpå istället för hos honom. På så sätt skulle vi kunna se större delen av nationalparken på vägen och sedan kunna besöka glasbron nästa dag. Han sa att han kunde skicka vårt bagage till valfritt hotell och han ville inte heller ha betalt för den andra natten vi bokat hos honom! Han var verkligen så sjukt snäll och vi fick inte så lite ont i hjärtat när vi tacksamt accepterade planen.
När solen gått ner blev det snabbt kallt i bergsbyn. Understället åkte på och Hanna visade mig ytterligare en fantastisk funktion en hårfön kan ha – att blåsa in varmluft innanför kläderna! Vi brukar skämta om att jag inte har använt hårfön sedan högstadiet, men kanske ska jag börja med det kalla vinterdagar hemma med?
Dagen därpå var det molnigt. Vi tog oss upp i bergen och tittade på utsikten från ett par ställen vi inte hunnit besöka under gårdagen. Vi åkte därefter kabinlift ner i dalen och vandrade längs med en liten flod genom det sagolika landskapet...
Hundratals små apor skuttade längs med vägarna och på broräckena och jag kände hur min apkärlek väcktes till liv igen. Kärleken försvann ganska abrupt i Thailand efter att den ilskna apan attackerat mig, men dessa aporna visade ingen som helst aggressivitet. De levde sina liv och ignorerade oss i stort sett totalt.
Vi vandrade ett par timmar innan vi kom fram till stället där bussen till utgången skulle gå. Det var fortfarande tidig eftermiddag och vi tog bussen till ett annat ställe där det fanns ett litet turisttåg som åkte upp i bergen. Vi tog tåget och blev avsläppta ett par kilometer längre upp längs med en vandringsled. Vi vandrade tillbaka längs med leden och åkte därefter vidare med buss till Wulingyuan.
Vi tog oss till det nya boendet och fann till vår glädje att vårt bagage stod där och väntade på oss.
Dagen därpå lyste solen från en klarblå himmel och vi tog bussen till Grand Canyon för att besöka den stora glasbron. Det gick smidigt att komma dit, men väl där fick vi veta att det inte var tillåtet att ta med sig kamera ut på bron. Vi var tvungna att lämna våra kameror, och min dator som jag inte velat lämna i bagagerummet på vandrarhemmet, i ett litet skåp. För att öppna skåpet var man tvungen att scanna av en kod, vilket vi inte kunde eftersom vi inte har ett kinesiskt simkort. En kille som arbetade vid entrén sa att han kunde hjälpa oss öppna skåpet. Vi hade inget val annat än att vackert lita på honom och låsa in våra värdesaker i skåpet bara han kunde öppna. Jag förstår verkligen inte varför man inte får ta med sig kamera ut på bron...? Mobiler var i alla fall tillåtna och vi hjälptes åt att fota med Hannas mobil.
Efter att vi lämnat av våra saker dröjde det inte länge innan vi var ute på bron.
Vi gick över bron och vandrade därefter på trätrappor ner i dalen. Väl nere följde en vandring på cirka 2,5 timme längs med floden. Vi gick förbi vattenfall och ibland flöt floden genom smala sprickor. På ställen där floden flöt lugnt hade vattnet samlats i turkosa dammar.
Vi blev förvånade över att märka att vi uppskattade vandringen längs med floden mer än själva besöket på bron, vilket ju varit anedningen till att vi åkt dit från början!
Vi kom slutligen fram till en sjö och fick åka båt en kort bit till utgången på andra sidan sjön. Efter det tog vi oss med buss upp till entrén för att hämta våra saker. Vi fick tag på killen som kunde låsa upp skåpet och jag kände mig ganska lättad när jag kunde packa ner mina saker igen.
Vi tog därefter bussen tillbaka till Wulingyuan och hämtade våra väskor. Efter det tog vi bussen till Zhangjiajie.
Igår besökte vi Tianmen Mountain för andra gången och denna gång sken solen!
Vi läste att kabinliftarna skulle börja gå klockan 08, så vi tänkte naivt att vi kunde vara vid biljettluckorna vid 7.30 för att hinna före folkmassorna.
Hinna före folkmassorna kunde vi glömma! Tusentals människor var redan där när vi kom dit och vi fick veta att vi inte skulle få ta kabinliften upp förrän klockan 14. Kvinnan i biljettluckan sa dock att vi kunde ta bussen upp istället. I såna fall skulle vi kunna åka direkt. Självklart ändrade vi våra planer och ungefär en timme senare var vi framme vid Heaven’s Gate.
Jag vandrade upp för trapporna medan Hanna tog rulltrappan. Därefter fortsatte vi upp med rulltrappa till toppen av berget.
Vi vandrade åter runt området och den här gången kunde vi faktiskt se något! Vi vandrade ut på deras 3 glasbroar.
Mycket nöjda med dagen, och vårt besök i Zhangjiajie, tog vi därefter kabinliften ner för berget. Vi köade ungefär en timme för att komma fram till liften och blev åter häpna över hur mycket folk det är här. Varje gång man tror att man kommit till slutet av kön väntar minst ett rum med köfållor till innan man kommer fram. Man måste gå flera hundra meter i olika köfållor... Men jag måste verkligen säga att de har en fantastiskt bra organisation för att hantera folkmassor här. Köerna flyter på hela tiden och det är väldigt uppordnat. En sak som jag dock tycker är mycket lustigt här är hur alla kineser lungt kan stå i kö ena sekunden för att sedan springa och armbåga sig fram för att komma först i andra. Så fort folk kommit förbi en avspärrning verkar de springa för att komma vidare, som om de är rädda att de inte ska komma med. Ett exempel på när det händer har varit i stort sett alla gånger vi skulle med en buss i nationalparken. Vakter stod och räknade människor så alla skulle få en sittplats på bussen, men trots det sprang alla kineser den korta biten fam till bussen. Väl framme ställde de sig lugnt i kö igen och väntade på sin tur att stiga på. Märkligt...
Nu sitter vi på tåget mot Xi’an. Vi bytte tåg i Changsha och kommer vara framme vid 23-tiden ikväll. Vi ska vara i Xi’an i 3 dagar och titta på terrakottaarmén samt besöka ett berg. Därefter ska vi vara 4 dagar i Beijing innan vi kommer hem!
Regnet återvände till Zhangjiajie imorse, ungefär 5 minuter innan vi skulle gå. Regnkläderna åkte på igen och vi fick oss en ordentlig dusch när vi gick den korta biten till tågstationen. Vi tackar verkligen vår lyckliga stjärna över att regnmolnen skingrades för några dagar så vi fick möjlighet att uppleva de fantastiska bergen i Zhangjiajie nationalpark!
Puss och kram!
Lijiang och Chengdu
Vi kom med flyget till Lijiang till slut. De följande 3 dagarna utforskade vi den vackra gamla staden med dess små gränder, kanaler och traditionella kinesiska hus med toppiga takknutar.
En av dagarna gick vi till Black Dragon Pool Park.
Vi spenderade även ett stort antal timmar med att vandra runt och leta efter olika saker som en mataffär, busstationen, vandrarhemmet när vi gått vilse i gränderna osv...
Folk pratade inte engelska och vi fick använda oss av google-translate. Det fungerade någorlunda bra, men det var ändå ganska krångligt att försöka organisera och planera. Många turister verkar kunna lite kinesiska här och de flesta försöker prata väldigt långsamt med oss på kinesiska. När vi inte förstår höjer många rösten och de kan låta riktigt arga. Det slutar dock oftast med att de skrattar glatt, oavsett om vi har förstått varandra eller gett upp våra försök att kommunicera.
Det var förvånandsvärt lugnt och skönt att vara i Lijiang. Det kändes väldigt uppordnat, folk lät oss vara ifred, ingen försökte lura oss på pengar och det var cirka 20 grader varmt. Det doftade precis som det gör hemma i början av sommaren. Doften av tusentals nyutslagna blommor blandat med barrskog... Det kändes väldigt mycket mer som hemma jämfört med de andra länderna vi varit i under resan.
Maten är dock ett kapitel för sig, särskilt i Lijiang. Många restauranger hade en meny på engelska, men jag vet inte vilket översättningsprogram de använt sig av när de översatt menyerna till engelska. På restaurangen i närheten av där vi bodde fanns saker som ”The flavor is red three piles up”, The ham fries the frog skin” och ”Ear thenware cooking pot earth chicken soup” på menyn. Jag visade upp min allergilapp och vi åt ganska underlig mat måste jag säga. Nästan alla ställen verkade ha stekta jordnötter till flertalet av sina maträtter och en dag fick jag in en rätt med massvis med stekta jordnötter på. Det blev därför en hel del nudelsoppa och havregrynsgröt för min del. Ja, vi hittade till vår stora lycka en mataffär som sålde havregryn!
På fredagen tog vi bussen till Qiaotou för att börja vår 2 dagars långa vandring över bergen vid ”Tiger Leaping Gorge”. Resan dit tog ungefär 2,5 timme. Vi blev avsläppta på busshållplatsen och vandrade därefter nära en timme längs med en snirklande betongväg upp i bergen till vi kom fram till själva vandringens start. Vägen gick därefter brant uppför i knappt 2 timmar innan vi kom fram till det första vandrarhemmet där vi lunchade. Efter det vandrade vi ytterligare cirka 2 timmar brant uppför längs med en väg som kallas för ”28 bends”.
Vandringen var ganska ansträngande och om man vände sig nedåt för att titta på utsikten såg man ut över dalen och floden. Det pågick dock någon form av dammbygge, så stora betongblock förstörde utsikten.
Solen stekte på, men när vi nådde toppen av berget blåste det upp. På endast några minuter började det regna, men lika snabbt som regnet kom blåste det förbi igen. Vi vandrade vidare en timme till fram till vandrarhemmet där vi skulle stanna över natten.
Nästa dags vandring var väldigt fin och inte särskilt ansträngande. Vi hade kommit över berget och där pågick inget byggarbete. Vi gick längs med bergets sida ner i dalen och passerade ett par byar på vägen.
Vandringen den dagen tog ungefär 4 timmar, men vi började med att gå en halvtimme åt fel håll, så den tog lite längre tid för oss.
När vi kommit ner lunchade vi på vandrarhemmet vid vandringens slut. Bussen tillbaka till Lijiang skulle gå precis utanför och vi hade bokat bussen klockan 15.30. Vi var dock där ganska tidigt och de ville därför att vi skulle ta en tidigare buss tillbaka så att de som var sena kunde åka med bussen vi bokat. Så blev det och vi kom därför tillbaka till Lijiang redan vid 17-tiden.
Dagen därpå åkte vi för att besöka ”Jade Dragon Mountan”. Vi kom inte iväg så tidigt som vi tänkt, så vi tog en taxi fram till entrén till parken. När vi kom fram till entrén sa mannen, som precis sålt oss entrébiljetter, att biljetterna för att åka upp till glaciären tyvärr var slut för dagen. Vi blev ganska besvikna, men tänkte att vi kunde besöka andra delar av parken eftersom vi ändå var där.
Det vimlade av tusentals kinesiska turister. Vi tog oss till en informationsdisk och kvinnan där sa att vi visst kunde åka upp på glaciären – ifall vi bara tog oss till kabinliftens start. Vi visste inte vem vi skulle tro på... Kön ringlade redan ett hundratal meter lång och vi kände inte direkt för att stå i kön i flera timmar i onödan... Efter en del velande i en kö som stod helt stilla bestämde oss i alla fall för att chansa på att kvinnan hade rätt och stå kvar i kön.
Efter ett tag började kön röra sig framåt i ganska rask takt och det tog ungefär 2 timmar att komma fram till bussarna som skulle ta oss till liftarnas start. Alla kineser knödde och sprang för att komma först fram. Vi kom med en buss och när vi kom fram visade det sig att kvinnan i informationsdisken hade haft rätt! Vi fick köpa våra biljetter och åkte därefter kabinlift upp till glaciären på 4500 meters höjd.
Vi hade läst att nästan alla behövde syrgas uppe på berget eftersom man åker upp på hög höjd så fort med kabinliften. Syrgasen förvarades i några slags sprayburkar med tillhörande mask och de såldes lite var stans i staden för en billig peng. Vi köpte med oss var sin. Vi testade att andas in syrgasen, men kände ingen som helst skillnad. Kineserna andades dock frekvent i sina syrgasmasker.
Vi gick längs med broarna som byggts upp till en utkikspunkt. Därefter åkte vi ner med liften igen och tog bussen vidare till ett ställe där de hade dammar med små vattenfall som föll i etapper liknande de vi sett i Laos. Det vimlade av brudpar som tog sina bröllopsbilder framför fallen och sjöarna.
Vi åkte därefter tillbaka till staden med taxi, men bad chauffören släppa av oss vid tågstationen. Tjejen på vårt vandrarhem hade hjälpt oss boka tågbiljetter, men man måste hämta ut sina biljetter på en tågstation. Vi fick hämtat våra biljetter och därefter var det lätt att ta sig tillbaka till vandrarhemmet med lokalbussen.
Dagen därpå åkte vi snabbtåget ner till Kunming. Vi hade ungefär 2 timmar på oss att byta tåg och fortsätta vidare med snabbtåget till Chengdu.
Det gick verkligen smidigt att ta tåget! Vi fruktade vår första tågresa i Kina eftersom vi hört att det ska vara superkrångligt att hitta rätt. Det finns långa guider på internet om hur man ska hitta rätt och på kinesiskakursen jag började gå i höstas, men inte fortsatte, sa läraren att vi skulle ha separat lektion om just hur man hittar och frågar sig fram på tågstationen. Jag vet inte om det har förändrat mycket de senaste åren, men vi tyckte det var väldigt logiskt och lätt att hitta rätt. Det stod både på kinesiska och på engelska på alla skyltar och det var precis som på en flygplats där man skulle hitta till rätt ”gate”. Det var inga problem att byta tåg i Kunming och vi kom fram som vi skulle till Chengdu på kvällen.
Dagen därpå var det valborgsmässoafton och Hannas födelsedag. Det blev lite havregrynsgröt och kex på sängen. Vi tog det ganska lugnt den dagen, bokade turer inför de kommande dagarna, fixade tågbiljetter till vårt nästa stopp osv. Det fanns ett ställe som sålde tågbiljetter mitt i stan, så vi slapp åka hela vägen till tågstationen. Vi hade en lång diskussion med biljettförsäljaren över google-translate, men han bokade ändå fel datum åt oss – trots att vi sa att det var fel gång på gång. Med handen på hjärtat lovade han oss att han bokade rätt dag. Det var ju hans jobb att boka tågbiljetter och kanske förstod vi bara inte det kinesiska systemet? Men vi stod på oss och till slut insåg han att han bokat fel. Han ville att vi skulle komma tillbaka en annan dag för att boka om våra biljetter, men vi sa uppgivet att vi inte hade möjlighet att komma tillbaka. Då suckade han djupt och bokade om vår biljett. Det tog säkert en halvtimme innan vi fick rätt tågbiljetter. Jösses...
Dagen därpå åkte vi till ett pandacenter och provade på att vara volontärer för en dag. Jag kan inte påstå att vi arbetade särskilt mycket, utan vi fick snarare ett smakprov på hur det skulle vara ifall man stannade där längre.
Eftersom det var första maj och därmed en av Kinas största högtider var pandacentret i stan stängt. Vi åkte därför på en tur till ett ställe som heter Wolong och är mycket mindre turistigt. De har inte har några engelsktalande guider och de krävde därför att vi hade med oss en tolk. En av tjejerna i receptionen följde glatt med oss.
Vi blev upphämtade tidigt på morgonen och åkte upp till centret i bergen. Det var grått och regnet hängde i luften. Vi fick klä på oss blå arbetsoveraller och åkte därefter en liten buss till ett hus där 2 av pandorna bodde. Pandorna stod upp mot gallret och väntade på att vi skulle komma med mat och jag tyckte att de var förvånandsvärt lika Skuttis när han står på bakbenen och hoppar när man kommer hem. Vi fick mocka i en av pandornas inhägnad, slå sönder lite bambu som den skulle äta och mata den med morötter. Efter det fick vi gå omkring i parken en stund och titta på pandorna som släppts ut.
De hade ett tiotal unga pandor som sprang runt och lekte med varandra, gjorde klumpiga försök att klättra i träden och sprang runt och snubblade över sina tassar.
Efter det blev vi tagna till ett ställe där vi fick se en dokumentär om pandor och pandacentret. Dokumentären var på engelska och vi verkade vara de enda som förstod något av vad som sades. Kineserna började snart knappa på sina mobiler och vi tyckte det var ganska märkligt att de inte hade undertexter med tanke på de flesta kineser vi träffats engelskakunskaper. Vi tyckte dokumentären var intressant i alla fall. Vi fick bland annat veta hur de försöker få pandorna att föröka sig och hur de arbetar för att kunna släppa ut dem i det vilda. Det finns nu cirka 1500 pandor i världen, men populationen ökar tack vare pandacentrens arbete.
Efter dokumentären fick vi äta en lunchbuffé där det inte fanns en enda jordnöt. Alla hivade i sig maten med sina pinnar och Hanna och jag var nog ytterst långsamma i kinesernas ögon. När vi slutligen också var färdiga fick vi gå vidare till ett ställe där vi fick göra ”pandakakor” genom att rulla ihop deg till bullar. Vi fick därefter åka och mata samma panda som på morgonen med lite mer morötter innan turen var över.
Det var som sagt inte så mycket arbete vi gjorde, men vi fick i alla fall möjlighet att se pandor på mycket nära håll! Det var en mycket bra dag, men jag önskar att jag tagit på mig mer kläder... Det var väldigt kallt där uppe i bergen!
Dagen därpå åkte vi på en till organiserad tur, denna gången till pandacentret i staden. Det måste varit tiotusentals kinesiska turister där för att se pandorna. Vi fick veta att kineserna inte bara hade ledigt på första maj, utan att de var lediga resten av veckan också. Det förklarade folkmassorna... Det var ett stort pandacenter, men det kändes som ett festivalområde. Vår guide gick före med en flagga och vi följde med folkströmmarna genom parken. Det var som att vi köade oss igenom hela stället... Guider och de som arbetade på centret ropade saker i megafoner och folk tryckte sig fram för att få se pandorna och kunna fota dem.
När vi lämnade pandacentret cirka 3 timmar senare var jag väldigt lättad. Vi åkte därefter vidare med bussen för att besöka världens största Buddha. Resan dit skulle egentligen ta 2 timmar, men vi var framme efter 3,5. Vi var redan sena eftersom besöket på pandacentret tagit över en timme längre tid än det brukade. Buddhan är uthuggen ur ett berg och det finns möjlighet att vandra upp på trappor längs med den enorma stenfiguren. Guiden berättade dock att hennes vän köat i 6 timmar för att få gå upp längs med trapporna, så hon rekommenderade att vi istället skulle försöka se Buddhan från en båt. Båtarna skulle sluta gå vid 18. Det var bara 3 timmar dit och vi kunde inte ens se slutet på kön... Vår guide undrade ifall vi ville äta lunch, eller om vi ville börja köa direkt. Vi och några andra i gruppen beslutade oss för att äta lunch innan vi gav oss in i kön.
Vi köade därefter i cirka 2 timmar. Ju närmare klockan blev 18 destå mer desperat blev den köande folkmassan. Poliser kom och försökte hålla ställningarna, men varje gång en ny båt kom tryckte sig folk fram och förbi avspärrningarna. Vi kom i alla fall med en båt vid 17.30 och precis när vi kom på båten började det regna. Vi åkte ut den korta biten på floden och stannade till vid Buddhan.
Klockan var 22 när vi kom tillbaka till vårt vandrarhem. Vilken dag det varit... Jag var så glad över att den var över!
Dagen därpå tog vi tåget till Yichang där vi övernattade innan vi tog tåget vidare till Zhangjiajie där vi är nu.
Vi hade ursprungligen bokat ett nattåg, men vi bokade om våra biljetter för att åka på dagen istället. Vi fick dock fortfarande liggplatser och dessutom i olika vagnar. Hanna hade en lugn resa, men i min vagn var det fullt med barnfamijer. Ett antal människor kom och satte sig på min ”säng” och ville prata med mig och ta foton. Jag försökte läsa för att inte uppmuntra fler folk att komma, men en famij var särskilt envis och försökte gång på gång sätta sin bebis hos mig för att fota. Bebisen var inte alls nöjd över att bli satt hos mig och skrek i högan sky. Stackars liten.
Tågresan tog bara cirka 5 timmar, men den kändes betydligt längre.
Nu är vi i Zhangjiajie. Tanken är att vi ska se de tusentals pelarbergen här. Bergen kallas numera även”Avatarbergen” eftersom det sägs att de flytande bergen i Avatarfilmen inspirerats av dem. Tyvärr regnar det väldigt mycket just nu... Vi åkte ändå upp i bergen idag, men det får ni höra mer om i nästa inlägg!
Kramar på er!
