zyanyasarah

Fredagen den 24 april 09

Jag vaknade vid 9 tiden i morse och öppnade mina "volets" för att mötas av underbart vackert väder. Solen sken, fåglarna kvittrade... och jag gick upp och eldade baguette i brödrosten.

   Vanligen brukar jag stoppa i lite baguette i rosten och låta dem vara i medans jag tar fram det jag använder för att äta frukost, och när jag gjort det är det helt lagom att ploppa upp mackorna. Men imorse tog det antagligen lite längre tid än vanligt, jag var nog lite tankspridd, för plötsligt luktade det bränt och när jag skyndade mig till rosten och tryckte på "hoppa upp" knappen så satt mackan fast i botten... och brann! Förskräckt fick jag blåsa och blåsa för att den skulle slockna och sen peta loss en halvt kolsvart macka med brödkniven medan jag tacksamt tänkte att det är såna här morgonar som jag är så otroligt glad att de inte har brandvarnare i köket/vardagsrummet! Jag vet inte hur många gånger vi lyckats sätta på vår i hallen hemma hos dej mamma, när vi lagar mat, och viftande med tidningar fått springa ut i hallen för att få tyst på den och inte väcka alla grannar. Jag tror jag skulle ha lyckats sätta på den 3-4 ggr redan om det fanns en hos familjen, så jag understryker igen min enorma tacksamhet. Det är också såna här morgonar som jag är så glad att jag för det mesta är ensam när jag äter frukost på morgonen. Shit, jag undrar bara vad Lola skulle sagt om hon såg vad jag pysslade med på frukosten imorse!

Idag har jag inte gjort mycket... Läst lite, vart ute och gått ganska långt i skogen. Jag blev jätte förskräckt när jag gick förbi ett av grannhusen, för de har en hund som är ungefär lika stor som Timmy och ett staket som är på tok för lågt. Varje gång jag går förbi känns det som att hunden, som så glatt vill hälsa, ska hoppa ut men bara inte riktigt vågar. Denna gången när jag gick förbi studsade den över staketet och försvann i all världens fart över ängen och bort till villaområdet lite längre bort. Jag undrade om jag skulle gå in i trädgården och knacka på huset för att se om jag hittade dess ägare, men det såg så tomt och stängt ut så att jag bestämde mig för att lite försiktigt vandra bortåt och se vart hunden tagit vägen.

   Jag såg inget spår av den sen iaf och fortsatte min promenad i tankar på att jag kunde knacka på på tillbakavägen istället. På tillbakavägen efter någon timmes vandring i skogen träffade jag två tjejer som bodde i närheten som gjorde mig sällskap en bit och när vi var bara ca 10 min hemifrån och utanför huset med den förrymda hunden så såg jag att den åter var i sin trädgård men med ett glatt skutt hoppade ut igen och började följa med oss. Han följde med mig nästan ända hem och när jag sa hejdå till tjejerna frågade jag vad jag skulle göra med honom, men de lugnade mig med att det var lugnt att han brukade hoppa ut och att han hittade hem själv, så jag traskade vidare och undrade vad min värdfamilj skulle säga när jag kom hem med en hund. Men han vände tillbaka lite innan jag kom till deras hus, som tur var. Det var jätte mysigt att vara ute och gå med en vov, om han brukar göra så kanske jag kan plocka upp honom på vägen nästa gång jag går ut och går och på så sätt få fyrbent sällskap. Jag saknar min vovov mycket mycket. Turpo-bollen...

I tisdags åt jag och Léa lunch hos mormorn. Morfarn är fortfarande på något slags sjukhem där han ska vara i 2 veckor nu efter hjärtoperationen för att träna, vila osv.

   Sen efter lunchen tog vi bussen tillsammans jag och Léa ner till Périgueux där jag träffade Stephanie en stund och gick runt lite för att sen vandra hem till henne och börja se på en film på eftermiddagen.

I måndags kväll skickade Stephanie ett litet sms där hon frågade om jag ville följa med henne och hennes värdfamilj till havet på onsdagen. Jag blev jätteglad, och i onsdags var det dags.

   Det var lite molnigt på morgonen, men det hade spåtts bli kanonväder framåt lunchdags, och jag gick upp vid 7 tiden eftersom de skulle komma och hämta mig lite innan 8. Klockan tickade iväg och jag satt inne på mitt rum, läsandes på min säng, och började undra vart de höll hus när Steph ringde vid halv 9 och sa att de var nästan framme. Försiktigt för att inte väcka min värdmamma smög jag mig ut från mitt rum, bara för att höra henne komma uppspringande för att hon trodde att det var en inbrottstjuv som smög in i huset eftersom det var så sent. Eller... otidigt. Ursäktandes kom jag iaf iväg.

   Stephanie bor hos en värdfamilj vars son, Eliot, är en av Delphines bästa vänner, så jag har ätit lunch någon gång med honom och några andra men aldrig riktigt pratat något.

   I bilen satt värdmamman i framsätet med Eliot framför ratten och där bak hennes värdsyster och värdsysterns pojkvän. Jag och Steph satt i bagageluckan på extrasäten, vilket var väldigt trångt och man satt helt snett, men det var mysigt. Det var knäpptyst och jag började försiktigt försöka prata med Stephanie, men tystnade sen undrandes om jag störde nåt, jag vet att hon har haft det lite jobbigt i sin värdfamilj på sista tiden och ska åka hem på tisdag i nästa vecka, och det kändes som om det var väldigt spänt. Men jag tror bara att de var trötta. Efter en 2,5 timmes lång bilfärd kom vi vid lunchdags fram till Arcachon, en liten stad precis vid havet som är en riktig turistort. Det kändes verkligen som om vi var på solsemester. Palmer lite här och där på gatorna, lyxiga hotell och en stoor stor sandstrand. Vi gick runt där ett tag innan vi åkte vidare och picknickade i skogen nära den enorma sanddunen, vilken var vårt mål för dagen.

Vi knödde sen in oss i bagageluckan igen och åkte runt till sanddunen.

   Den var verkligen imponerande. Jag har aldrig sett något liknande i hela mitt liv tidigare. Det var liksom som en kulle i en sandöken, om ni tänker er, bara otroligt ortoligt mycket större!

De förklarade att atlantvindarna blåser in sand som samlas och lägger sig på varandra och på så sätt formar en enorm kulle, en dun, som växer för varje år mer och mer upp och in i skogen. Den var brant på baksidan, där det fanns trappor man kunde ta upp om man inte ville kämpa i sanden. Värdmamman tog trapporna, men vi ville såklart klättra upp. I början i alla fall... Jag trodde inte att det skulle vara SÅ jobbigt att ta sig upp! Okej att min kondition har gått ner sig nu när jag knappt tränat nåt på ett år, men det var jätte jobbigt!

   Tänk er att gå i en jätte brant uppförsbacke, men för varje steg ni tar sjunker ni ner lika mycket igen som ni gått uppåt. Man avancerade knappt alls framåt om man inte satte ner händerna och kröp på alla fyra upp och även då var det jätte jobbigt. Värdmamman stod där uppe och hade roligt åt oss och tog kort. Moi, voilà:

Kämpandes kämpandes... haha.

Där uppe var utsikten fantastisk. Det var inte alls lika brant på andra sidan och vi vandrade ner genom sanden tills vi befann oss ganska nära havet fast en bit upp ändå, och la oss ner för att sola en stund för att bli riktigt varma innan vi badade. Det blåste ganska rejält uppe på toppen, så man var inte direkt varm trots kampen för att ta sig upp.

Vi solade och badade. 2 ggr. Det var ganska kallt i vattnet, inte överdrivet, men tillräckligt för att pojkvännen, som vart så kaxig i bilen och sagt att han skulle bada nöjde sig med att doppa fötterna och kalla mig något i stil med "himla nordbo" som simmade runt i vågorna.

Äh, de är bara de som är badkrukor och vana vid typ 25 gradigt vatten. De tyckte inte att jag var riktigt klok när jag berättade att vi ofta badade i maj med vänner hemma i Sverige, där det är betydligt kallare vid den här årstiden.

   Vi stannade till ca 16 tiden innan vi började vandra upp för dunen igen för att ta oss tillbaka till bilen. Jag fattar verkligen vad du menar nu, Emma, med träningsvärk i tårna efter att ha spelat beach volleyboll!

Väl uppe kunde jag inte låta bli att ta fler kort. Titta:

Det är liksom som att vara uppe på fjället när man är på skidsemester, och det är betydligt brantare än vad det ser ut! Tillräckligt brant för att jag skulle tvekat alvarligt på att försöka ta mig ner på skidor innan jag bestämt mig för att åka, och då åkt med benen mer än en meter isär och knäna vridna inåt med stavarna flängande hit och dit, i ett försök att hålla balansen. Innan jag åker över kanten på pisten och ut och lägger mig i djupsnö för att skidorna inte vill stanna och jag redan åkt tvärs över en allt för liten pist. För att ge er en beskrivning.

Fast det var inte alls svårt att gå ner, eftersom man liksom fastnar med fötterna nersjunkna i sanden.

Bilfärden hem gick snabbt som ögat. Vi höll på med ordlekar allihop och alla var på glatt humör. Jag stupade sen i säng typ vid 9 oförmögen att hålla ögonen öppna, nöjd och glad.

Tack så otroligt mycket till Stephanies värdfamilj som bjöd med mig! :D

Torsdagen var jag åter igen med Stephanie.

Som jag nämnt tidigare åker hon hem på tisdag, så vi får passa på nu medan hon fortfarande är här... Hennes föräldrar skulle komma på kvällen vid 17-18 tiden med bil och stanna några dagar i Périgueux innan de beger sig av hem till Tyskland och hon var så otålig och upplivad och visste inte vad hon skulle ta sig för en hel dag medans hon väntade p dem, så jag sa att jag kunde komma och hålla henne sällskap.

   Så jag vandrade till Chancelade och hade jätte tur med bussen som kom direkt, för en gångs skull, så jag var hos henne på mindre än en timme. Väl där gick vi ut och gick lite, tittade på en massa photon som vi bytte med varandra och satte oss sen vid 17 tiden utanför hennes hus och väntade på en blå efterlängtad bil. Hennes mamma hade vart i Sverige ett tag och pluggat och hade enligt Stephanie blivit överförtjust när hon sa att hon hade en svensk kompis, så vi tyckte att det vore kul om jag stannade och hälsade när de kom.

   Plötsligt var alla bilar blåa, seriöst hur många blåa bilar finns det i vanliga fall? Varenda bil som körde förbi var blå när vi satt och väntade, och vi båda flög upp ett antal gånger i tron om att det var hennes föräldrar. Jag blev typ lika ivrig som hon, det kändes nästan som om det var mina föräldrar som skulle komma. Jag var dock sen tvungen att ta min buss senast 18.15 och klockan 18 var vi lite... misshoppfulla (gud är det ens ett ord? Nej, jag vet! Missmodiga!) ...var vi lite missmodiga att de skulle hinna komma innan jag var tvungen att dra mig hemåt.

   Vi gick in och hämtade min väska och Steph skulle följa med och vänta på bussen med mig precis utanför, och gissa vad? När vi öppnade ytterdörren stod hennes föräldrar där och blinkade förvånat för att de inte ens hade hunnit ringa på dörrklockan innan dörren slogs upp.

Det blev glada skrik och kramar och jag skakade hand med föräldrarna (skitskumt, jag var så nära att kindpussa dem, skaka hand har jag inte gjort på evigheter!) Jag försökte prata lite på svenska med mamman men kom fram till att hon inte förstod ett ord (eller så var hon kanske bara chockad?), så jag drog mig iväg till min buss och lämnade dem i deras glädje av att återförenas.

   Vandrade sen hem från Chancelade och var hemma på ca en timme. Mina värdföräldrar var iväg bjudna på middag på kvällen, så jag var ensam hemma med Léa.

Nu är det bara lördag och söndag kvar på lovet och jag vet inte vad jag ska ta mig för... Nåt blir det väl antagligen, och annars går tiden ändå...

Det ska bli regnväder i en hel vecka nu och i skolan kommer det att vara bac blancs mån-tors.

J'ai pas envie d'y aller! Mais, bon...

Sorliga varma gosiga kraaamar på er alla!

« C'était bien à Paris? »

« Oui, c'était super, mais la tour Eiffel était partie ! Et aussi le Louvre et l'arc du Triomphe...Je pense qu'ils sont enlevés par les Turcs. »

« Maintenant tu rigoles. »

« Oui. »

Måndagen den 20 april 09

Klockan är snart 18 och jag sitter på min säng i mitt rum hos familjen.

Det är så otroligt... tomt på mitt rum. På några sekunder skulle jag kunna röja bort alla bevis på att jag bor i det. Dagbok, och ordbok på sängbordet, min lilla rullväska med en tröja ovanpå på golvet bredvid sängen, nalle i sängen, ett par byxor på en galge bredvid en byrå där min necessär står ovanpå, ett par skor på golvet bredvid dörren, min kappa över en stol där min ryggsäck ligger...

   Jag har nyss druckit cappuccino och ätit baguette med nutella. Mums. Sen pratat med dadan...

Jag kom tillbaka till familjen vid lunchtid idag, efter att ha varit i Paris i lite mer än 3 dagar och sen sovit två nätter hos Nathalies syster, och jag har i princip läst sen dess.

"Sur de lointains rivages" av Kristin Hannah. Älska hennes böcker.

Det var super i Paris! Det har ju svårt att slå förra gången vi var där, vilket jag fortfarande tycker är det bästa hittills på mitt utbytes år, men det var jätte bra!

   Jag kom dit lite efter 12 på onsdagen efter att ha åkt tåg i ca 4 timmar. På det första tåget satt jag bredvid en tjej som kom från en ö någonstans utanför Afrika där man pratade ett språk som varken var arabiska, franska eller swahili, men hon lärde mig att säga hej jag heter Sarah på det språket. Vi hjälpte några tanter med att stänga och öppna de högteknologiska dörrarna till toaletterna innan vi bytte tåg i Limoges där jag hamnade bredvid en tant som satt och läste Stieg Larssons "män som hatar kvinnor" och jag tyckte att det var en bra start på en konversation. Bara det att sen ville hon så gärna fortsätta att prata och prata, och det hade väl vart trevligt om bara konversationerna hade flutit på och vi haft någonting att säga, istället blev det bara framtvingade konversationer och jobbigt tyst för att jag viste att hon så gärna ville prata men att vi inte visste riktigt om vad, i tre timmar. Hon var hur som helst jätte snäll och jag fick lova att skicka vykort ifrån Sverige sen när jag kommer tillbaka. Hon sa också att jag alltid var välkommen att bo hos henne några i Limoges, om jag skulle ha vägarna förbi någon gång!

   Efter att ha hittat lite macka och väntat en stund kom Anna och det var underbart att se henne igen! Vi tog oss till MIJE där vi släppte av våra väskor, vandrade ut på stan, gick ett tag och kollade på lite saker medan vi pratade, pratade och pratade.

   Det var ganska varmt ute, tillräckligt för att vi bestämde oss för att lämna jackorna på MIJE, även fast det var molnigt och växlade mellan solsken och att kännas som att det skulle börja regna. Vi hamnade i en park, någonstans jag vet inte var, på en bänk under en stor syrenbuske med sommardoftande blommor och åt yoghurt med skeden som jag lånade, utan att fråga, i bamba i början av året (jag tänker ge tillbaka den). Vi satt åter och pratade ett tag innan det började regna lite smått och vi drog oss tillbaka till MIJE där rummen öppnat. Vi vandrade sen runt och pratade ett tag till innan vi åt middag på falafel stället nära Notre Dame och väntade där på Amanda, som skulle bo med oss i samma rum på MIJE för vi bokade tillsammans. Hon kom sen vid 22 tiden på kvällen, efter att ha vart hemma i Sverige över lovet, och vi gick till hotellet. Vi hade bokat in oss tre i ett 4+ rum på MIJE och fick därför bo i ett fyrbäddsrum där vi bodde bara vi tre den första natten, men sen en spansk tjej kom och flyttade in de andra två nätterna.

Dagen efter gick vi upp tidigt och tog tåget till Versailles där Anna kollat upp att det skulle finnas en häst show vi alla tre hade hört om på "Hippo" när vi var små, och gärna ville utforska eftersom vi är hästintresserade. När vi väl var där och skulle köpa biljetter så kom vi på att det bara var en liten show där de visade oss lite hur de tränade sina hästar i dressyr på morgonen och att själva showen inte var förens vid 15, så efter lite vägande fram och tillbaka bestämde vi oss för att gå på själva showen på eftermiddagen istället, trots att den var lite dyrare, och det ångrar vi verkligen inte!

   Vi strosade runt slottet och tog lite kort, gick dock inte in för det kändes lite dyrt när vi redan betalat för hästshowen och så var det megalång kö, sen blev det lunch på Mc Donald's där vi satt ett tag innan vi begav oss till showen.

   Själva showen var en blandning mellan lite allt möjligt. Den började väldigt segt med 3 människor som sköt med pilbågar, men tog sen fart med dressyr kadrilj, medeltida kläder, fäktning och ett imponerade nummer där de fick hästarna att helt själva göra ett program där de lekte med varandra, sprang runt, rullade sig och lite allt möjligt. Jag funderar fortfarande på hur de gjorde för att få hästarna att göra allt det där själva, för det var helt otroligt.

   Vi åkte sen tillbaka till Paris efter att ha vandrat runt i Versailles ett tag och gick en sväng på Champs-Élysées, blev dock hungriga nästan direkt och åkte en bit bort för att äta på nått ställe med någorlunda billiga priser och hittade en gullig liten pizzeria med jätte trevlig personal. Sen vandrade vi ett tag till innan vi åter begav oss till MIJE.

   Den kvällen var det en spansk tjej som flyttat in. Hon var inte där precis då utan kom lite senare på natten.

På fredag morgon efter frukost träffade vi Anna Z med kusin, Helena. Vi åkte en sväng till Les Halles, men stannade bara jättekort innan vi gick och åt lunch och träffade Louise.

Lunchen blev lång och det kändes nästan som att de ville köra iväg oss efter ett tag på det lilla stället där vi åt, så vi åkte en sväng till Mont Martre där vi gick till den svenska mataffären och sen för att köpa teaterbiljetter till "L'ingénu" av Voltaire, som Anna hade kollat upp att vi kunde gå och se på. Efter mycket prat fick vi sagt hejdå till Louise, Anna och Helena och gick halvt vilse inne på fnac innan vi gick och drack stor cappuccino på Starbuck's, Anna lyckades dock få te istället för kaffe, hrmpf.

   Tidsoptimister är vi allihopa, allihopa, allihopa... Vi tyckte sen att vi hade gott om tid att åka en sväng till Kina kvarteren och äta middag, innan teatern på kvällen vid 21 tiden, men vi åkte fel och hittade dem inte och det slutade med att Anna och Amanda köpte take away sushi och jag köpte en sallad innan vi fick skynda oss tillbaka och då se om vi hade tid att äta innan teatern eller ej. Det hade vi, ca en kvart, och vi satt och åt i ett lågt fönster en liten bit bortanför teatern.

   Själva teatern var underbart bra så vi blev helt lyckliga. Det var en ganska liten gammal teater och jättefint, vi tog en massa kort i trapporna efteråt och folk tyckte nog att vi var lite konstiga.

Jag och Amanda såg hur många gånger vi hann byta platser med varandra innan teatern började, jag vet inte om vi bytte 4 eller 6 ggr, och det var jätte roligt. Vi skrattade dock lite för mycket för att folk skulle tro att vi hade allvarliga tvångsbeteenden utan fattade att vi bara fjantade för skojs skull. Jag älskar "gatuteater" skulle vilja ha det som yrke...

   Vi vandrade runt lite mer efter teatern och sen tillbaka till hotellrummet, där spanska tjejen satt och läste i sin säng och inte sov. Vi var jätte pigga och pratade lite med henne och ganska mycket del varandra innan vi sen la oss och sov.

Lördagen var det dags att åka hem igen... Mitt tåg skulle gå klockan 14, Amandas vid 17 tiden och Annas inte förens vid 19 och vi bestämde oss för att göra ett nytt försök att hitta kina kvarteren, vilka vi hittade och gick en sväng och tittade i affärer, men hann bara gå in i 2 innan vi var tvungna att åka tillbaka och äta lunch innan mitt tåg skulle gå. Vi hade hittat en sushi restaurang precis bredvid MIJE där vi bestämt oss för att äta lunch, så vi gick dit och jag provade sushi för första gången. Så där hör du mamma, nu har jag provat, här har du till och med bildbevis! ;)

Jag fick sen skynda mig till mitt tåg. Det var en spansk kille som var pytteliten och säkerligen några år äldre än mig som halvt panikslagen och helt borta frågade mig hur han skulle hitta till rätt tunnelbana för att ta sig till Austerlitz tågstation. Eftersom jag skulle dit jag med, och med samma tåg visade det sig sen, sa jag att han kunde hänga på. Han var verkligen helstressad och som ett litet barn sprang iväg åt olika håll, och tittade inte på skyltar alla, så jag fick typ ropa åt honom att stanna och följa efter. Han stressade upp mig en del med, men det var egentligen ganska lugnt att hinna till tåget, även fast vi skulle haft mer gott om tid om han hade coolat ner lite grann.

   På tågstationen hämtade Nathalies syster och hennes man mig vid 18 tiden och jag åkte hem för att stanna hos dem i 2 nätter. De är verkligen jätte trevliga!

Vi åt middag, och han har vart kock så han hade gjort världens godaste fisk med sås, sen satt vi och pratade och sen var jag ute och gick med Laurence och deras hund, en liten terrier som heter Ullis, och kollade vi på andra halvan av en jätte bra science fiction film. Det var en bra kväll, och ganska skönt att komma tillbaka till Périgueux och inte bo hos familjen direkt. De höll på och pratade och busade med Ullis ungefär på samma sätt som vi håller på med Turpor där hemma, så det var lite kul.

   De har dock inte på någon värme i sitt hus och jag hade ett jätte tunt täcke när jag sov, så jag frös och sov med ylletröja. Dagen efter fick jag dock en stor flisfilt så jag sov som en stock i typ 12 timmar. Lite utmattad efter Paris kan man säga. Laurence och hennes man, vet ej vad han heter, åkte iväg till en kennel på morgonen för att lämna av Ullis för att de ska försöka para honom med en tik, och skulle sen åka för att hämta honom på eftermiddagen då Léa och Lola också kom för att följa med, så vi åkte till mormorn och morfarn på dagen och sen iväg till kenneln på eftermiddagen, där de hade en massa jätte söta hundar på utegårdar och valpar inne i en lada. Söta söta! Det blev tydligen inga valpar och de sa att det var svårt att para en hane som aldrig har blivit parad innan om de är över 4 år. Timpa är ju 6... Vi vill ju få valpar med Nasse-mannen! Men det kanske inte går... :(

   Systrarna stannade och åt middag med oss och sen när de åkt gick jag och la mig ganska direkt.

Sen nu på förmiddagen kom Nathalie och hämtade mig och jag åkte hem till familjen igen.

Söndagen, efter det att jag skrev sist, var jag hemma hos värdfamiljen. Det regnade ute och jag satt mestadels inne och läste men hjälpte också till att flytta alla saker i ett rum de ska renovera och inreda till klädkammare till garaget.

Måndag förmiddag spenderade jag med att städa i mitt rum. Jag har 4 lådor i en byrå där jag har mina kläder och i översta lådan lite allt möjligt som jag vill spara men inte vet var jag ska göra av. Det har blivit ganska rörigt i lådorna (det är skitsnyggt på mitt rum men man kan ju inte ha ordning överallt :p), så jag städade där och packade undan mina böcker och alla andra spår på att jag håller till i deras gästrum, för de skulle låna ut det några dagar till en kompis som skulle komma och sova över ett par dagar nu på lovet. Sen på eftermiddagen/början av kvällen skulle familjen till mormorn och morfarn, så de och släppte av mig i Périgueux på vägen, där jag träffade Emma igen. Vi köpte var sin läsk och gick ner till "Le parc des arènes" där vi satte oss och pratade en stund innan Christophe kom och plockade upp oss på hemvägen och släppte av henne utanför sin pojkväns familjs hus en bit utanför centrum.

Tisdagen träffade jag Georgia och Stephanie i Périgueux och gick runt på stan ett tag, till Marbôt en sväng igen, där de fortfarande har så att man kan spela guitar hero. Vi börjar bli värsta duktiga på det nu, hihi, så länge jag inte är på trummor för då åker vi ut innan refrängen. Hjälp vilken taktkänsla jag inte har! Sen satte vi oss i parken igen och försökte skriva en dikt till Mariahs 18årsdag. Den blev ganska konstig, men den rimmade och vi fick fram vad vi ville säga!

  
Sen onsdagen åkte jag till Paris och det har jag redan berättat.

Åh, det är typ skyfall ute. Wow, vad det regnar! det håller på att bli mörkt med så det är helmysigt. Jag tror det är dags för middag strax sen ska jag nog läsa... MYS PYS!

En veckas till lov, yey.

KRAAAAAAAMAR

En parlant de croyance:

Sarah : « Est-ce que tu es crétin ? »

Lördagen den 11 april 09

Tittut!

Jag hann inte skriva förra veckan och det har hänt en massa, så jag tror det här kommer att bli långt, känn er inte tvingade att läsa!

Efter en hel vecka av influensa och ytterligare en helg att vila på var det underbart att komma tillbaka till skolan och internatet. Delphine och en del andra som är på internatet och i parallellklasser skulle iväg på en festival några mil från Bergerac helgen därpå så därför hade Delphine med sig ett tält, som var jätte lätt, jätte litet och runt. Fascinerad undrade jag vart alla tältpinnar och tillbehörigheter var och hon förklarade då att det var ett tält som fällde upp sig själv om man bara skakade lite på det och knöt upp banden på sidorna. "As coolt, ska vi prova?" Så vi knöt upp knutarna, skakade och så vips hade vi ett litet tvåmannatält på golvet som tog upp största delen av internatrummet. Vi kröp in och satte oss inne i tältet och pratade och jag önskade att jag också skulle följa med på festivalen (fast det kostade jätte dyrt och även fast det har vart ganska varmt på dagarna är det nästan 0 gradigt på natten så jag hade inte riktigt lust att tälta, sen fick jag influensa och slutade tänka på att eventuellt åka på festival). Surveillanten var lite försenad, ofta sitter hon och prickar av oss klockan 18 när vi precis kommer in, men när hon är sen och dörren öppen så kommer hon till våra rum och prickar av oss. Det knackade på dörren och så hörde vi ett lite förvånat "Delphine, Sarah? Mais qu'est-ce que vous faites là les filles?" när hon kom in och möttes av ett tält mitt på golvet. Vi svarade inifrån tältet och det blev ganska komiskt.

   Tältet luktade lite skumt och var sandigt inuti, så vi bestämde oss för att skaka det utanför fönstret vilket resulterade att våra närmsta grannar i rummen bredvid kom och undrade vad vi pysslade med. Lukten förvandlades till god doft när Delphine var färdig med sin parfymflaska och vi funderade på att flytta in våra madrasser och sova i tältet på natten, men vi kom sen på att den nog skulle bli väldigt varmt och att vi nog ändå inte skulle få det eftersom det finns en hel bunt säkerhetsregler för internatet. Jag är dock nästan helt säker på att just tält som blockerar utgången inte är nedskrivet, det kanske blir en ny regel till nästa år? :p

   Delphine började läsa Twilight serien och jag tror aldrig jag har träffat någon som kan bli så helt förlorad i böcker som hon kan bli. Hon börjar läsa och sen glömmer hon bort allting och läser i princip till någon tar boken ifrån henne eller boken tar slut. Hon började iaf att läsa den första boken och fortsatte att läsa när jag sa god natt vid halv 11 tiden. Hon sa att hon bara skulle läsa en liten stund till och sen släcka och jag låg och halvslumrade någon timme, (jag har jättesvårt att sova när hon har ljuset tänt eftersom våra sängar är huvud mot huvud med ljuset emellan oss så när jag sover så har jag lampan rakt i huvudet), somnade sen ett tag och vaknade igen klockan 3 på natten med tron om att det var morgon, eftersom det var så ljust när jag öppnade ögonen. Jag satte mig upp, fick fram min klocka och såg att den var mitt i natten "Delphine, klockan är 3 på natten, läser du fortfarande?" Hon var då nästan färdig med boken och helt chockad över att tiden gått så fort. Hon släckte dock några minuter senare efter lite missnöjt knorrade från min sida och sen när inte det funkade bad henne släcka.

På onsdagen bestämde jag mig för att nu ska jag vara Turist, med stort "t".

Det var egentligen pappas idé, när jag var hemma och var sjuk och ganska trött på att vara här, som föreslog att om jag inte visste vad jag skulle ta mig för så kunde jag ju alltid gå in för att vara turist och besöka alla sevärdigheter som finns i Périgueux nu den sista tiden. I onsdags visste vi inte riktigt vad vi skulle ta oss för, jag och Stephanie, så jag drog med henne på idén och vi skred till verket med att börja besöka katedralen i stan. Vi gick runt och tittade en stund och hon blev sen lika inne som jag på idén att vara turist den sista tiden här nere, så vi gick ner till kanalen där så många vykort från Périgueux är tagna för att man kan titta upp på stan och se katedralen och den gamla delen av stan från vattnet som rinner nedanför. Vi tog lite bilder bestämde oss för att vara turister ordentligt, så vi följde skyltarna markerat med "office du tourisme", och fick gå runt halva stan eftersom det var skyltat från vägen för folk som kom med bil, innan vi kom tillbaka in till centrum och hittade en turistbyrå precis bredvid biografen på en hörna vi inte lagt märke till innan. Vi gick in där och plockade på oss en massa broschyrer och frågade om tips på sevärdigheter om man inte har bil. Hon bakom disken var jätte trevlig och gav oss en karta över Périgueux och undrade hur länge vi skulle stanna. "Till juni" fnissade vi och så blev det lite komiskt igen. Vi vandrade iaf iväg med våra kartor, satte oss utanför biografen för att klura ut vart någonstans vi skulle börja och väntade på Georgia och Marina som slutar sin franskakurs med AFS kl 15. Georgia skulle hem, men Marina och Alexandra följde med oss till "Musée de trompe l'œil" De ville dock inte gå in utan begav sig hem igen medan Stephanie och jag gick in och tittade.

   Det var ett ganska litet museum med mestadels tavlor som var gjorda med tekniker för att på olika sätt lura ögat. En jätte trevlig guide visade runt och förklarade lite de olika teknikerna och det var jätte intressant. Sen höll ett konstnärsteam till i en ateljé bredvid med några konststuderande som kommit dit för att lära sig nya tekniker och guiden öppnade för oss så att vi fick gå in och titta på när de jobbade en liten stund.

   Det var också första april samma dag. Verkligt synd att ni inte gick på mitt lilla aprilskämt (fast jag har hört ryktas om att någon/några nästan gick på det? Hihi), men jag lyckades iaf lite bättre med Delphine på internatet. Hon skulle nämligen åka hem på onsdagen och inte sova på internatet, så jag skickade iväg ett sms att det var översvämning och totalkaos. Slängde upp med att det helt plötsligt hade börjat spruta vatten från taket i vår korridor för att taket plötsligt gått sönder, att alla var jätteblöta och att brandkåren var på väg. Hon var tvungen att ringa till Thaïs och höra efter. ;)

Torsdagen var trevlig, volleyboll med Lauren, Delphine och Carmen och fredagen satt vi hela utbytesgänget i skolcaféet tillsammans och hade det mysigt.

Lördagen träffade jag Georgia och Stephanie på stan vid 11 tiden. Vi skulle gå på bio vid 14 hade vi bestämt, så vi gick runt i affärer lite innan. Vi gick bland annat till Marbôt (bokhandeln där jag alltid tycks hamna). De hade satt upp en TV där man kunde spela Guitar Hero på nedervåningen. Efter några låtars spelande kom vi på att man kunde spela alla tre samtidigt, två på gitarr och en på trummor. (För alla som inte vet vad guitar hero är så är det ett tv spel med låssasinstrument där man spelar olika låtar tillsammans eller själv). Vi blev helt inne i spelet innan Georgia efter vad som tycktes vara några minuter påpekade att vi nog borde sluta eftersom vi redan hållit på en halvtimme och kanske inte borde ockupera spelet hela dan. Stephanie märkte då att Marina hade ringt och att hon väntade på oss utanför biografen/monoprix. Marina är en sån människa som alltid kommer en timme senare än alla andra, så vi hade i princip räknat med att hon inte skulle vara där när de sagt, så den här gången var det vi som fick ursäkta oss när hon fått vänta.

   Vi köpte lite att äta på Monoprix (vi var seriöst på Monoprix 4 ggr den dagen) och satt ute till 14 då vi såg en ganska underlig fransk komedi som hette "Safari". Sen krånglade det med att ta mig hem till familjen som vanligt. Nathalie hade sagt att jag kunde åka med henne hem eftersom hon och Lola var på stan, så jag satt glatt och läste medan jag väntade på dem utanför biografen när Stephanie och Georgia åkt hem. De ringde dock en stund senare och sa att jag inte kunde åka med dem för att de inte var färdiga och inte visste när de skulle åka hem och att de ville att jag skulle ta bussen. Precis efter min buss gått och nästa skulle gå en timme senare. Vid 18 tiden tar det en halv evighet att åka buss hem för all trafik och sen fick jag vandra vägen där inte skolskjutsarna går på helgerna, bara för att nästan precis utanför huset bli upplockad av Nathalie och Lola på väg hem. Irriterande. Jag hade mycket hellre suttit kvar och läst någonstans istället för att flänga runt som en galning...

Söndagen var familjen inbjuden till några grannar vars son fyllde 18 år. Léa var ganska nära kompis med honom när hon var liten men de har nästan ingen kontakt med varandra nu.

Familjen bjöd med mig och jag följde glatt med, fast väl där var det minst sagt långtråkigt.

   Det var bara människor som hans föräldrar bjudit in, vänner till dem, och han stod lite generat och serverade alla dricka och små plockmat att äta, stackaren. Han skulle tydligen ut med kompisar senare och det var helt klart hans föräldrars fest. Hans lillebrorsa, en kille på 9 år som är lite... speciell. Han pratar knappt, ser lite underlig ut och är hur smart som helst. Han har hoppat över en eller två klasser och har 19,5 i genomsnitt av 20 i skolan (otroligt för att vara betyg i Frankrike) han spelade iaf gitarr lite grann med hans pappa som stod bredvid och sa vad han skulle spela. Han var jätteduktig verkligen.

   Vi var där i 3,5 h och jag lyssnade lite smått på vad några tanter satt och pratade om och hade allmänt långtråkigt innan folk äntligen började dra sig hemåt.

Söndag natten var jobbig. Jag vaknade kl 4 och var jätte törstig så jag bestämde mig för att smyga upp och dricka lite. Nathalie sover jätte dåligt och vaknar för minsta lilla, så jag var jätte försiktig och undviker verkligen att gå upp när de sover. Jag gick upp och drack lite iaf, sen var det "någon" (Lola) som var uppe 3, 4 ggr till och spolade i kranen och gick på toa och allmänt lät. Jag kunde inte somna om och undrade vad de sysslade med i huset.

   Christophe kom upp när jag satt och åt frukost sen på morgonen och undrade vad jag hade sysslat med på natten för att de inte kunnat sova. Jag fick förklarat att jag smugit upp en gång och att det sen inte var jag som vart uppe och han verkade tro mig och gick för att prata med mina värdsystrar.

   Det var ganska jobbigt med Lola i förra helgen... Det är mest småsaker, och jag tänker inte rabbla upp allt, men det där med natten och någon som spolade i kranen är ett exempel. Saker som bara råkar hända när jag är hemma hos dem och aldrig annars, så att mina värdföräldrar tror att det är jag som gör dem. Småsaker som gör dem lite irriterade men inte tillräckligt för att de ska ta upp dem med mig utan låter det vara och jag inte vet om jag ska ta upp dem heller. Jaja...

   Jag var hur som helst väldigt irriterad på henne på måndagsmorgonen, dock väldigt positivt överraskad av Léa som jätte gulligt oskyldigt invände med att det nog var kranen som satt på sig själv på natten för att lätta på stämningen. Jag var färdig en halvtimme innan bussen jag brukar ta går, så jag tog den tidigare bussen till skolan. Jag ville bara komma iväg.

   Väl i skolan var jag där tidigt. Hittade Hugo (som har vart i Sverige ett år) och pratade lite med honom och blev på bra humör igen. Fick pratat av mig med Georgia sen på 10 rasten så sen kändes det helt okej och jag var på bra humör igen. Jag åt sen lunch med Georgia bara vi två och satt ute i solen ett tag efter skolan. Jag blir jätte sorgsen när jag tänker på att lämna henne. Jag kommer verkligen att sakna henne, Maria och Delphine särskilt när jag åker hem... Typiskt liksom att den man blir närmast med under ett år i Frankrike ska bo på Nya Zeeland liksom, så långt bort man i princip kan komma ifrån Sverige.

Tisdagen hade jag ingen franska för alla muntliga bac blancs som pågår för tillfället, så jag slutade klockan 15 och det var finfint väder ute. Jag hittade Hugo i skolcaféet och vi gick ut och satte oss och pratade utanför skolan. Det blev ett himla massa bytande emellan franska och svenska när vi pratade. Han frågade nåt på svenska och jag svarade automatiskt på franska och så fortsatte han på franska han med innan jag kom på att jag skulle prata svenska med honom, eftersom han sagt i början av året att han så gärna vill det för att inte tappa sin svenska, så jag byter tillbaka och några meningar senare pratar vi franska igen. Riktigt weird... Thaïs joinade oss lite senare innan hon gick för att plugga och jag vandrade till cdi (skolbiblan/datasalen).

På onsdagen fortsatte operation Turist. Vi gick till nästa museum, "Musée d'art et architecture". Det var jätte stort och gratis om man var under 18, vilket jag var, men det fanns inga guider eller folk som jobbade på de olika avdelningarna som man kunde fråga om saker och ting, och då tycker jag inte att det är så intressant. Typ "hej, här har vi en stol, jaha den var väl... gammal". Det blir inte så intressant när man inte kan få någon historia bakom det, typ "hej här har vi en stol som användes som det här och har kommit hit av den här anledningen och det intressanta är..." och nanana. Därför bestämde jag mig för att vara guide själv, tog ett föremål och började hitta på en massa strunt om det innan jag gav ordet till Stephanie som fick berätta om nästa föremål. Det blev faktiskt jätte roligt. Stephanie hitta på värsta mytologin om en gammal staty om att det var en man som skulle bli förgiftad av sin kusin, innan jag avbröt med en liten påpekan att statyn var en kvinna. "Um, ja... Em... Detta är egentligen hans syster, honom själv har vi där borta" *pekar på en staty längre bort*

   Efter ca 1,5 h hade vi iaf tittat på allt och tröttnat på att hitta på våra egna historier och gick runt i affärer en stund. Vi hamnade på Marbôt, som vanligt, där ett författargäng höll till och signerade böcker och pratade. Jag gick fram emot ett av stånden där en gubbe satt och sa något till mig, som jag inte fattade över huvud taget. Jag bad honom upprepa, fattade halvt och svarade innan han sa nått annat jag inte snappade heller och jag fick ursäkta mig med att jag inte var fransk. Yey, då känner man sig riktigt bra på franska, suck... Vi blev iväg slussade till ett annat stånd när jag fått fram att jag gillade fantasy och pratade med en annan gubbe som pratade begripligt. Han berättade om sina böcker och jag var jätte intresserad och frågade om en del saker, eftersom jag själv vill skriva fantasy en dag och börjat lite smått. Jag tror han tyckte att det var roligt att prata med oss för han var jätte trevlig. Vi stod där en liten stund innan vi vandrade iväg och satte oss i parken utanför Monoprix, där Georgia och Mariah satt och väntade på bussen hem. Sen började det regna och jag vandrade tillbaka till skolan och Stephanie hem till sin värdfamilj igen.

Åh gud, i torsdags hade jag min bac blanc muntligt i franska.

Hm... Jag kom dit 11.30 och fick min dikt. "À une passante" av Baudelaire. Jag har läst den innan och analyserat, så det är inte en helt ny och främmande dikt, men man vet inte vilken dikt man får att presentera, av de man läst, innan man kommer dit. Sen hade man 30 minuter på sig att förbereda en muntlig presentation utifrån en fråga man får. Man presenterar dikten under 10 minuter och blir sen frågad olika saker om den 10 minuter till.

Jag blev nervös och det gick inge bra alls... Men men, de andra i klassen tröstade mig med att deras muntliga bac blanc också gick åt skogen förra året. En tjej hade lyckats få en 5/20, och hon har ett av de högre genomsnitten i klassen, så sen kändes det inte så farligt längre.

   Jag åt lunch med Georgia och Marina och helt plötsligt när jag satt i bamba så ringde min mobil och Emma (svenskan som var här förra året med programkontoret) sa att hon var på Taraval och skulle stanna i Frankrike en vecka och undrade om jag hade lust att ses. Jag hade inte tid att se henne på lunchrasten eftersom halva lunchen redan gått åt bac blanc och efter jag hade slutat skulle hon hem till sin pojkvän så vi kunde inte ses den dagen, men vi bestämde oss för att ses dan därpå ist. Matte sen volleyboll.

   Både Lauren som jag brukar vara med och Delphine har vart sjuka i veckan så jag var med Carmen och vi blev ihop parade med lite folk för att spela match på slutet, vilket inte blev mycket spel alls för alla bara missade bollarna hela tiden och läraren blev halvt upprörd. Efter den lektionen kommer alla gympalektioner gå bort förutom en fram till sommarlovet, så nästa gång blir det betygsättning. Efter skolan var det på tok för varmt för att vara ute eller i skolcaféet (glastak och stekhett när solen lyser). Jag satt ändå där en stund med Justine och Tamara innan jag tog flykten till cdi.

I fredags träffade jag Emma vid lunchdags utanför skolan och vi gick iväg och åt lunch, eller tja... om baguette med smör och salami kan kallas lunch, tillsammans på Taraval. Vi babblade en massa och promenerade runt i Périgueux innan vi slog oss ner i parken utanför bion. Köpte sen en varm choklad på ett litet café och pratade ytterligare en stund innan min engelska lektion började kl 15 och hon blev hämtad av Tom, pojkvännen.

   M. Bondue fortsätter att vara på uruselt humör och skicka folk till expeditionen och avbryta sitt långsamma engelska pratande av att säga riktigt elaka saker på franska. Han verkar dock fortfarande tycka jättebra om mig, fast han hatar de flesta andra eleverna.

   Jag stannade sen en timme i skolan innan jag tog bussen med Amélie för hennes syster skulle komma och hämta henne med bil i Chancelade och kunde därför släppa av mig också så jag slapp krångla med elaka bussar.

Idag. Jag började skriva på morgonen, sen åkte jag iväg in till stan med Christophe och Léa, vid 13 tiden, som skulle till körskolan på nåt 3 timmars långt informations möte som de har ibland. I Périgueux träffade jag Stephanie och vi gick runt i affärer till ca 17. Jag hittade äntligen ett par svarta pösiga byxor billigt som jag köpte och Stephanie hittade två klänningar som hon tyckte jättemycket om, hon ska på en fest med de flesta i sin klass med baltema, och kunde inte bestämma sig för vilken av dem hon skulle köpa. Det slutade med att hon köpte dem båda och jag tror hon är jätte nöjd med det även fast det tog sitt lilla tag. Hon ska avbryta och åka hem om 2 veckor... :/ Hon är här med EF och hennes värdfamilj kan inte låta henne bo kvar (jätte invecklat orkar inte beskriva det) och hennes kontaktperson är helt oduglig och kan ingenting göra, så hennes föräldrar kommer och hämtar henne med bil efter lovet. Det kommer att bli skumt utan henne... :(

   Nu har jag precis tittat på halva Pirates of the Caribbean med Lola. Vi har pratat lite med varandra idag och hennes iskalla blickar har börjat smälta. Värsta bra. :)

GLAD PÅSK på er!

Här firar de inte påsk förens på måndag. Jag blev jätte förvånad över det och försökte få igång en konversation med min värdpappa, Christophe, om varför inte påsk är på en lördag som den alltid är hemma i Sverige, men det gick inget vidare. De visste inte varför vi firar påsk och när jag började förklara om Jesus på korset och återuppståndelsen etc så avbröt han och sa "Sarah, TROR du verkligen på allt det där?". "Um... Näe, inte direkt, men det är ju därför man från början firar påsk så..." Han fortsätter "Vet du vem Jungfru Maria var? Hon var Jesus mamma: Jungfru, Sarah. Man kan inte få barn om man är jungfru." Så tog konversationen en lustig vändning innan den förklarades avklarad.

   Jag frågade folk i skolan sen, som verkade ha lite mer koll, och de sa att anledningen till att den firas på måndagen är att de firar på den dagen Jesus anses ha återuppstått, inte dagen då han ansågs vara död. Det låter ganska vettigt, det kanske är skumt att ha påskafton på lördag egentligen...?

Jag ska nog träffa Emma någon mer dag på lovet innan jag åker till Paris med Anna C, Amanda och förhoppningsvis lite fler människor som sagt att de nog ska boka själva! Wiie! :D

Det är första dagen på ett 2 veckors långt lov och jag är glaad.

Kraaaaaamar i massor!!

Onsdagen den 1/4 09

Nu har det SERIÖST flippat ur totalt här nere!! Jag fick typ slåss för att få tag på en dator nu på skolbiblioteket. Folk är helt galna!!

Shit jag vet inte vad jag ska börja ens..
Igårkväll anonserades det ut på nyheterna i tv och radio att strömmen ska stängas av i hela Frankrike från och med den 15e april. Hela regeringen hade visst haft ett krismöte efter den 28e när hela Franskrike uppmanades att släcka alla lampor och stänga av alla elektriska apparater. Det gick inte något vidare och de insåg hur totalt beroende Frankrike är av ström och att vi inte skulle klara oss utan den i dagens läge. Så de bestämde sig för att vi måste vänja oss vid att leva utan ström och försöka skapa om vårt samhälle så att vi kan klara oss vid att eventuellt leva helt utan elektricitet i framtiden.

Det har vart stora debatter om miljön ända sen förra veckan tydligen, utan att jag, eller så många andra heller för den delen, har vart medvetna om det, och igår släppte regeringen bomben.

Jag har vart vaken hela natten och bänkad framför TVn i uppehållsrummet tillsammans med alla andra på internatet och ingen kan typ fatta någonting, det är inte riktigt klokt!!

De stora elbolagen ska helt enkelt lägga ner verksamheten fram till i september och spänningen i våra uttag i väggarna kommer bara klippas.

Strömmen ska vara av ända tills i början av september med endast undantag från sjukhus och vissa stora byggnader dit man kan gå om det verkligen skulle krisa där det kommer att jobba personal dygnet runt med rådgivning och hjälp av gamla och svältande människor.

Jag freakade typ ut och ringde till min värdfamilj igå kväll för att fråga dem hur jag ska göra med att ta mig hem i juni när det inte finns någon kommunikation med omvärlden och all flygtrafik kommer att vara nerlaggd, men de har lugnat mig den här morgonen med att vi antagligen kommer ha möjlighet att bila ner till Spanien om vi ansöker om lov att få använda bilen redan nu. Alla stora vägar ska nämnligen också spärras av för att ingen ska ha möjlighet att ta sig någon längre stanns och förbuka fossila bränslen, men man kan ansöka om tillåtelse att passera om man har en speciell anledning. Så hem kommer jag nog, fast det kommer bli krångligt som tusan och de ville hellre att jag skulle försöka att åka hem nu innan strömmen släcks, vilket vi insåg inte var möjligt eftersom flygplatsen i Bordeaux och Toulouse ska släckas ner redan nu i helgen, sen får man ta sig till Paris om man vill fly iväg någon stanns och det är inte alls troligt att man får tag på några biljetter eftersom så många tar sin flykt ut från Frankrike redan nu och de som är födda utomlands, turister etc har företräde.

Här på Jay de Beaufort ska strömmen släckas redan imorgon och i rästen av Périgueux på onsdag i nästa vecka. Jag kan verkligen knappt beskriva kaoset här nere. Det är manifestationer och människor över allt, mycket mer folk än jag trodde det var möjligt ens får plats på gatorna och ett antal militärer vaktar utanför Monoprix, där det råder mer kaos än på gatorna. Folk uppmanas att inte köpa upp och hamstra så mycket mat de kan, utan istället försöka köpa mjöl och andra saker som håller sig länge, men folk har fått panik och lastar sina hela bilar fulla med så mycket mat de kan. Jag fattar inte hur vi ska klara oss när alla affärer stängs! Jag tror inte ens det är möjligt att få tag på mat nu ens till helgen för det måste seriöst vara ett tio tusental männsikor som står utanför ett redant helt tömt monoprix och väntar på nästa leverans.

Skolan är meningen att den ska fortsätta som vanligt när kaoset lagt sig och Baccen ska inte flyttas. Regeringen tror stenhårt på att det kommer att vara svårt, men att folk kommer att anpassa sig, och vill att Frankrike ska föregå med ett gott exempel. Tiderna kommer att vara ungefârliga och man kommer följa solljuset till största del.

De hoppas sen att resten av Europa kommer att hänga på och att vi tillsammans ska göra allt för att rädda klimatet.

Jag hoppas verkligen inte att Sverige kommer att följa på crazy idén, visst måste det finnas andra saker man kan göra för att rädda klimatet utan att klippa strömmen totalt?

Men jag måste säga att det är imponerande hur det kan bli så stort i hela landet och trappas upp så himla fort! Jag tror inte så många fattat allvaret i det hela än, jag fattar typ ingenting själv. Seriöst. Det kommer antagligen bli ännu mer kaos om några dagar, usch, vill inte tänka på det.

Jag säger bara HERRE GUD.

Har ni hört något om det där hemma än? Annars dröjder det nog inte länge innan ni gör det. Nicolas Sarkozy ska åka runt i världen med resten av regeringen och förespråka för miljövänliga energikällor etc, tror de ska till Sverige i maj någon gång..

Nu måste jag gå, det är sista dagen vi får varmmat i bamba och det är typ 30 andra pers som vill åt datorn.

Ni kommer antagligen ite att höra ifrån mig på ett tag, men vi ses förhoppnigsvis i sommar om inte resten av Europa hänger på. *olycklig*

Kraam