Mekongfloden, Luang Prabang och Vientiane
De följande två dagarna åkte vi slowboat fram på Mekongfloden.
De hade ett väldigt bra bokningssystem för båtarna. Verkligen. Man kunde boka båtturen via sitt vandrarhem eller lite var stans i staden. Man kunde även boka biljetter i förväg redan i Thailand, vilket han som hade vandrarhemmet i Chiang Rai försökte sälja till oss flera gånger när vi var där. Det fungerade som så att man fick en reserverad sittplats, men när man väl kom till båten var det först till kvarn som gällde. Vårt vandrarhem annonserade att de sålde säten längst fram i båten. De såg därefter till att vi kom dit redan klockan 10, fast båten skulle inte gå förrän vid 11.30. På så sätt fick vi våra platser där fram. Jag tycke synd om dem som kom dit i sista stund i lugn förvissning om att de hade reserverade platser. Vissa hade dessutom blivit lurade att betala mångdubbla priser av försäljare i Thailand för att få ”de bästa säterna”. Det var många upprörda miner när folk hänvisades till platser som var lediga och än mer upprörda miner när sätena dessutom tog slut. De som kom sist fick sitta på golvet utanför toaletten eller bak i maskinrummet. Inte så trevligt när man är inställd på att få sitta och titta ut över Mekongfloden i 6h...
Själv satt jag och läste och njöt av se hur landskapet sakta flöt förbi längs med båtens sidor.
Dagen därpå gick vi upp tidigt. Vi bodde på ett vandrarhem precis vid floden i Pak Beng. Båten skulle gå klockan 9 den dagen, med med gårdagens platssituation i minnet började turister gå i klungor mot båten över en timme innan den skulle gå. Jag gick ner och paxade en plats till Hanna och mig. Det var en annan båt den dagen. Båten hade tyvärr höga kanter, vilket gjorde att man inte kunde se floden alls när man satt ner. Den var i alla fall lite större, vilket gjorde att alla fick en sittplats.
Båtfärden flöt lugnt på i cirka 4h. Sedan hände något med båten. Den började driva baklänges på floden och besättningen började springa fram och tillbaka och skrika. Vi flöt förbi en liten by och några bybor kom snabbt till undsättning i sina små motordrivna kanoter. Några män tog tag i båtens rep och försökte förgäves få den att stanna. De kastade sig i vattnet och tappade repen. Båten flöt mot den steniga strandkanten. Den skrapade i kanten och några ur lokalbefolknigen på båten hoppade i land. En kvinna missade och hamnade i vattnet. Vi turister stod och höll i oss i relingen medan båten flöt vidare och undrade vad som stod på. Det kom fler bybor i kanoter till undsättning och till slut fick de stopp på båten och kunde binda fast den vid flodbanken.
Vi befann oss då cirka 4h från Pak Beng och lika många timmar uppströms från Luang Prabang. Vi fick höra att det blivit fel på växelspaken så båten bara kunde backa, men att de skulle försöka åtgärda felet. Jag förberedde mig på en lång väntan, men så kom en liten gubbe åkande i en kanot – troligen byns mekaniker. Växelspaken fixades på mindre än en timme och vi kunde fortsätta vidare mot Luang Prabang. Trots stoppet kom vi fram ungefär på utsatt tid.
Dagen därpå tog vi det ganska lugnt. Vi gick upp till utkikspunkten över staden där de även hade ett tempel, men det var så disigt att att allt fick en gråaktig ton. Vi trodde att det berodde på att det var molnigt, men vi fick senare reda på att dimman egentligen var rök. Den här tiden på året kallas för ”burning season” här och lantbrukare eldar då på sina risfält för att göra marken bördig inför nästa skörd. Dessutom bränns skogsområden av för att skapa nya risfält under samma tid på året. Det förklarade de många bränderna vi sett på vår färd genom Laos och varför det alltid tycktes lukta rök...
På kvällen gick vi en sväng till en nattmarknad. Jag fascinerades bland annat av smycken som gjorts utav bomber. Mellan år 1964 och 1973 släppte USA cirka 2 miljoner ton bomber över Laos. 2 miljoner ton! Det är helt sjukt mycket bomber! Man uppskattar att ungefär 30% av bomberna inte utlösts och hittills har bara någon procent av dessa odetonerade bomber undanröjts. Röjningsarbetet väntas pågå över 100 år till. Det förklarar varför de hade toaletter med jämna mellanrum på The Gibbon Experience – man går ju inte gärna av stigen för att kissa med den vetskapen...
Jag köpte inga smycken, men däremot köpte jag en klänning och åt äggfria kokospannkaksbollar.
Dagen därpå tog vi en tuk-tuk till Kuang Si Waterfalls.
Turkost vatten föll i etapper i ett område där man fick gå omkring. På vissa ställen fick man bada och på ett ställe kunde man simma in under ett litet vattenfall. Jag fick känslan av att kliva in i någon form av vattenpark – som om stället var konstgjort istället för skapat av naturen.
Vi vandrade upp på en liten stig som tog oss upp ovanför det högsta vattenfallet och sedan tillbaka igen. De hade även en park intill där de hade björnar som nyvaket började röra på sig när turisterna började strömma in.
Resten av dagen hängde vi på ett café i stan.
Dagen därpå gick vi åter upp tidigt och åkte ut till ett lokalt risplantage.
Här i Laos äter de ”sticky rice”, vilket är ett särskilt klibbigt ris, 3ggr/dag. De formar riset till bollar som de doppar i såser eller äter som tillbehör. Stället vi åkte till heter Living Land Farm och där visade de oss hur man sådde riset, skördade det, förberedde och lagade det i 13 steg. Vi fick se och testa på alla steg.
De började med att dela ut stråhattar och visade oss därefter hur man med hjälp av salt och ett flytande ägg kan separera de bra riskornen från de dåliga. Vi tog med oss de bra kornen ut på risfältet och fick kliva ner i knädjup lera för att sprida ut kornen. Vi fick fortsätta vidare till ett ställe där de små risplantorna redan vuxit ett tag och därmed var redo att planteras om. Vi fick plocka de små plantorna och därefter gå vidare till ett ställe där de plogade med hjälp av vattenbufflar. Vi fick gå efter buffeln och testa hur man gjorde.
Efter det planterade vi om de små risplantorna vi nyligen plockat. Plantorna skulle därefter stå och växa i 4 månader, men de tog oss vidare till ett ställe där riset redan var redo att skördas. Vi fick skära av riset med traditionella knivar. Därefter fick vi prova att slå riset, separera det och se på hur de bankade riset för att få ut riskornen. En kvinna kom och visade hur man separerade ut de användbara riskornen och sedan fick vi se hur de ångkokade riset för att skapa sitt traditionella ”sticky rice”. Vi fick även testa att pressa sockerrör på gammaldags vis, smaka på den söta saften samt se hur några äldre män flätade figurer och stråhattar.
Turen avslutades med att vi fick smaka på lite olika risprodukter. Turen var väldigt välplanerad och det var intressant att få se hur de gör. Tänk så mycket arbete det är och så många steg det är för att få lite ris!
Dagen därpå åkte vi minibuss cirka 14 mil upp till Nong Khiaw. Resan tog cirka 4 timmar och en stor del av vägen bestod av grusväg.
På lördagen åkte vi på en tur som tog oss till en vandring som kallas ”100 Waterfalls Trek”. Med på turen var 2 franska killar och en kille från Österrike, förrutom guiderna och vi. Vi åkte båt i cirka en timme till en by där en lokal guide mötte oss. Därefter vandrade vi en kort bit till vattenfallets början. Vi fortsatte därefter vår vandring upp lägs med och genom vattenfallet. På några ställen hade de satt upp stegar för att man skulle kunna ta sig fram och upp.
Någon timme senare var vi uppe på toppen och vi fick stekt ris inrullat i bananblad. Därefter fick vi gå ner på en väg bredvid vattenfallet.
Vi gick tillbaka till byn och åkte därefter båt till en grotta i närheten av Nong Khiaw. Vi fick låna pannlampor och gå in i grottan. Det fanns massor med Buddhastatyer vid grottans öppning. Vi fortsatte inåt och fick krypa fram på ett ställe, men vi kunde inte gå allra längst in eftersom hålet var för litet för de flesta av gruppens medlemmar att komma in genom. Hanna och jag gick tillbaka till utgången medan killarna och guiderna roade sig med att krypa omkring i olika hål en stund till.
På kvällen mötte vi upp killarna och åt middag tillsammans. Jag gick därefter med dem till en bar där de tänkt spela boule. Vi hittade dock inte till boulebaren, utan gick istället in på en lokal karaokebar. Vi tog en dricka medan gästerna turades om att sjunga – somliga hellre än bra kan man lugnt säga.
Dagen därpå tog vi bussen tillbaka till Luang Prabang och tog det bara lugnt på eftermiddagen.
På måndag morgon gick jag till ett ställe som heter ”Big Brother Mouse”. Det är ett ställe dit folk kan komma för att lära sig engelska. Stället drivs av volontärer och turister och vi fick reda på att det fanns genom att prata med en liten kille som stod på nattmarknaden. Han hade en tröja där det stod något i stil med ”hjälp mig förbättra min engelska genom att prata med mig”. Han berättade om organisationen och sa att han skulle få en gratis engelskabok ifall vi gick dit. Vi sa att vi skulle försöka gå dit och han gav oss sitt nummer så de ska veta vem som ska få boken sedan.
Väl där fick jag prata med en 20årig tjej som berättade att hon ursprungligen är från landsbygden, men att hon numera bor i staden och arbetar som servitris. Hon berättade även att hon pluggar med hopp om att kunna bli sjuksköterska en dag. Hon var ganska duktig på engelska och det var trevligt att prata med henne. Hon var dock tvungen att gå efter ett tag eftersom hon skulle starta sitt skift på restaurangen.
Därefter fick jag prata med en 21årig kille som presenterade sig som ”King-Kong”. Han berättade att han arbetar som vandringsguide. Han pratade flytande engelska och det var väldigt spännande att kunna fråga honom om saker. Han berättade en hel del om sitt liv och om landet. Hans berättade att hans föräldrar är risodlare, som så många här i landet där mer än 2/3 av befolkningen bor på landsbygden. Han berättade även att han har 10 syskon och att han varit munk under cirka ett år.
På eftermiddagen åkte Hanna och jag båt cirka 2 timmar upp på floden till Pak Ou Cave – en grotta med massvis med buddistiska och hinduiska statyer inuti. Vi åkte därefter tillbaka och tog nattbussen ner till huvudstaden Vientiane.
Nattbussen vi åkte var ett äventyr i sig. Istället för vanliga säten hade den som små våningsängar där de som var lite kortare än jag kunde sträcka ut sig. Jag fick överslafen i sängen i bussens mittgång. Jag spände fast mig och la mig ner medan busschauffören till en början körde som en galning på de kurviga vägarna. Efter ett tag stannade han och några av passagerarna började leta efter saker i buskarna utmed vägkanten. De letade en bra stund och vi alla turister var mycket nyfikna på vad det var de letade efter. Vi åkte slutligen vidare utan att få reda på om de hittat vad de sökte.
Resten av färden gick lugnare och jag lyckades sova ganska bra den natten.
Cirka 11 timmar senare kom vi fram till ett regnigt Vientiane. Vi tog en tuk-tuk till vandrarhemmet, men det skulle dröja många timmar innan vi fick komma in på rummet. Solen tittade fram och vi bestände oss för att åka på en liten rundtur i staden medan vi väntade på att få komma in i rummet.
Vi tog en tuk-tuk som körde oss runt till några olika tempel och till stadens Triumfbåge. Man märker verkligen att Laos har varit franskt innan. Det finns ofta information på franska och det säljs baguetter i varje gatuhörn. Största delen av turisterna här är också franska skulle jag säga, så man hör franska vart man går.
Hanna har pratat om att hon är så sugen på grekisk mat hela resan och på kvällen hittade vi en restaurang som serverade grekisk mat. Tyvärr blev hon helt plötsligt mycket illamående i väntan på maten och kunde inte äta den. Hon började kräkas en stund senare...
Dagen därpå åkte jag till Buddhaparken som Vientiane är känd för.
Vi hade gjort upp med tuk-tuk-föraren från dagen innan om att han skulle hämta upp oss klockan 9. Hanna kräktes ett flertal gånger under natten och kunde inte följa med, men eftersom vi bokat flyg ner till Kambodja dagen därpå så det fanns ingen annan dag vi kunde åka dit tillsammans på...
Buddhaparken har hundratals både buddistiska och hinduistiska statyer. Statyerna ser väldigt gamla ut, men det är de egentligen inte eftersom parken och statyerna började byggas 1958.
Jag vandrade runt i parken i cirka en timme och åkte därefter tillbaka till vandrarhemmet där jag satt och läste resten av dagen.
Idag gick vi upp vid 05 för att flyga ner till Siem Riep i Kambodja. På så sätt besparar vi oss en cirka 24 timmars lång bussresa ner genom Laos. Vi sitter nu på flygplatsen i Pakse och väntar på vårt anslutande flyg. I Siem Riep ska vi bland annat utforska tempelområdet Angkor Wat och jag ska troligen ut och cykla.
Det känns lite sorgligt att lämna Laos för vi har verkligen tyckt om landet. Alla har varit så trevliga och det har varit en vädigt avslappnad stämning hos folket. Ibland är det lite väl avslappnad stämning på nivån att man ursäktandes får väcka personal som ligger och sover och fråga ifall det är öppet ifall man vill köpa något i deras affär eller servering. Folk har dessutom generellt pratat mycket bättre engelska än i Thailand, det har varit enklare för mig med maten och naturen är väldigt vacker. Synd bara att de eldat så förskräckligt under tiden vi har varit här!
Kramar på er!!
Chiang Mai, Chiang Rai och Huay Xai (Bokeo)
Vi tog nattbussen upp till Chiang Mai. Vi bokade via vårt vandrarhem och då ingick det att vi skulle bli upphämtade från vandrarhemmet. Tidigare har vi blivit hämtade av en minibuss, men den här gången kom två killar på moped och hämtade oss. Kvinnan på vandrarhemmet vinkade glatt hejdå och vi fick hoppa upp där bak på mopederna med våra stora ryggsäckar. De sicksackade sig därefter fram på gatorna och jag var ganska lättad när jag fick hoppa av. Det kändes jätteklumpigt att åka med en så stor ryggsäck på sig!
Dagen därpå kom vi fram till Chiang Mai. Vi blev avsläppta utanför vårt vandrarhem och insläppta direkt. Vi sov en stund och gick därefter ut på stan för att boka en vandringstur inför morgondagen.
Dagen därpå bar det upp i bergen. Vi stannade vid en by och började vår vandring med att korsa en bro byggd av bambu där det saknades räcken på vissa ställen. Därefter gick vi över risfält och fortsatte upp i bergen. Vi vandrade ungefär 14 kilometer den dagen och stannade vid 3 olika vattenfall som vi kunde bada i. Därefter fortsatte vi vår vandring upp, upp, upp. Enligt väderprognosen var det 37 grader i Chiang Mai, men några grader svalare uppe i bergen. Vandringen var ganska ansträngande, men det blev väldigt behagligt framåt eftermiddagen.
Framåt 17-tiden kom vi fram till stugorna uppe på berget som vi skulle sova i. Jag fick laga min egen thai-mat över elden och kunde därför rädda den från ostronsås och ett par andra mystiska ingredienser utan innehållsförteckning.
Vår grupp bestod av en familj från Québec, en fransk och en skotsk kille, våra guider och vi. Vår guide var uppväxt i en by längre bort och tillhörde därmed Karenfolket som bor i bergen och härstanmmar från Kina och Myanmar. Det var hans vänner som startat familjeföretaget och på kvällen kom flera av deras kusiner och hjälpte till med att bland annat laga mat. En av dem hade med sig ett klassiskt stränginstrument och spelade och sjöng låtar på thailändska som handlade om folket i bergen. Emellanåt spelade han några melodier på engelska, bland annat”today, we visited a waterfall. Tomorrow we visit a waterfall” om och om igen blandat med lite ”happy birthday to you”.
Vi satt och lyssnade och spelade kort medan vi tittade ut över dalen under oss. När vi vandrade passerade vi många ställen där det tidigare brunnit och det hade brunnit alldeles intill stugorna där vi bodde någr veckor tidigare. På håll kunde vi se hur det brann i skogen på andra sidan dalen. Elden var dock långt borta och den verkade inte bekymra våra guider alls.
Följande dag vaknade vi tidigt. Vi trodde att vi skulle börja gå tidigt på morgonen eftersom det under natten är ungefär 18 grader och därmed väldigt behagligt vandringsväder under förmiddagen. Vår guide tittade på oss som om vi var helt från vettet. Han sa att det var på tok för kallt för att bada i vattenfallen om vi skulle börja gå tidigt på morgonen. Vi började därför gå vid 10-tiden och genomförde den största delen av vandringen under dagens varmaste timmar.
Först vandrade vi ner till en närliggande by.
Vår guide berättade lite om livet i byn och visade oss runt. Byborna ignorerade oss och det kändes väldigt skönt att bara få vandra genom byn och titta, utan att det kändes som en turistattraktion.
Därefter vandrade vi vidare till ett vattenfall som man kunde gå in under.
Efter det återstod det bara någon timmes vandring tillbaka till byn som vi startat vid. Totalt vandrade vi ungefär 10 kilometer den dagen.
Under vandringen såg vi ett antal olika spindlar och guiderna såg även 3 stycken ormar, varav en kobra som snabbt slingrade sig in i sitt hål. Istället för att akta sig för ormarna slängde sig vår ena guide efter dem och försökte fånga dem. Han blev mycket missnöjd över att de kom undan medan vi i gruppen blev väldigt lättade.
Därefter bar det av tillbaka till Chiang Mai och vi fick säga hejdå till gruppen. På kvällen testade vi att äta ”mango sticky rice” till efterätt. Det är en väldigt känd efterrätt här och innan vi åkte skämtade vi om att jag i alla fall kan leva på det om det inte fungerar för mig att äta övrig thai-mat.
Dagen därpå gick vi upp tidigt för att ta den lokala bussen upp till Chiang Rai. Bussen vi tänkt ta var dock full, så vi fick vackert sitta ner och vänta i 2h på nästa buss. Vi kom fram till staden framåt eftermiddagen och hade lite problem med att hitta till vårt vandrarhem.
Vi har blivit väldigt bortskämda med att det alltid har funnits någon som väntat vid bussen eller att vi kan be första bästa tuk-tuk-förare att ta oss till vårt vandrarhem. När vi visade upp adressen i Chiang Rai var det dock ingen som visste vart vårt vandrarhem låg. Tuk-tuk-förare efter tuk-tuk-förare skakade på huvudet och sa att vi fick hitta någon annan som kunde köra oss. Till slut hittade vi i alla fall en äldre man som visste vart gatan med vårt vandrarhem låg. Han körde dit och körde ett par varv runt kvarteret innan han gav upp och bad oss kliva av.
Hanna satte sig ner och väntade med väskorna medan jag gick runt kvarteret igen och frågade mig fram efter vandrarhemmet. Vandrarhemmet verkade inte existera och jag återvände något uppgiven till Hanna. Jag frågade en sista person om vart det låg och då skrattade han och sa ”men, det ligger ju där!”. Han pekade cirka 5 meter framför mig – mitt emot stället där Hanna satt och väntade! Vandrarhemmet hade seriöst den minsta skylten jag sett! Vi fick oss i alla fall ett gott skratt när vi korsade den lilla vägen och äntligen kunde checka in.
På kvällen gick vi en kort bit för att köpa lite snacks inför morgondagen. Vi kom ut på en större gata och såg att en folksamling hade samlats vid en stor gyllene klocka. Precis när vi kom dit slog klockan 20. Klockan började då spela musik, ändra färg och saker inuti den började röra sig. Turisterna stod och fotade och filmade. Tydligen hade vi av en slump lyckats gå förbi en av stadens huvudsakliga turistattraktioner.
Nästa dag åkte vi ut till ett elefantcenter. Stället vi besökte tar hand om elefanter och försöker få dem att bli vilda igen. De öppnade först ett center i Kambodja, men för cirka 2 år sedan öppnade de även i Thailand. För tillfället har de 5 elefanter som de arbetar med. Centret är byggt mitt i en park där elefanterna får röra sig fritt, vilket gör att elefanterna har en stor yta att röra sig på och besökarna kan se på elefanterna från mitten.
Vi fick gå ut i parken och sitta och titta på elefanterna på håll.
Våra guider berättade om elefanterna och elefantindustrin i Thailand. De berättade även att de har 3 olika platser där de försöker rehabilitera elefanterna och att stället vi besökte var det första steget. De berättade att elefanter som arbetat länge inte vet hur de ska bete sig när de blir släppta på alltför stor yta. De berättade att elefanterna går vilse och att de blir mycket stressade av att bryta sina gamla vanor helt. En av elefanterna kunde till exempel inte äta gräs när den först kom dit eftersom den endast blivit matad med annat när den arbetade. På grund av detta handmatade de fortfarande 3 av elefanterna varje dag för att bibehålla några av deras vanor så att de ska känna sig trygga.
Det finns möjlighet att stanna på centret och volontärarbeta och på eftermiddagen fick vi möjlighet att testa på vad volontärerna gör. Vi åkte först en kort bit och fick såga ner var sitt bananträd. Bananträden lastades därefter på ett flak och vi åkte tillbaka och sågade dem i bitar för att kunna mata elefanterna med på eftermiddagen. Vi fick därefter följa med en av guiderna och skotta lera och plocka elefantbajs. Vi blandade bajset med lera och vatten och kletade därefter sörjan på träd för att inte elefanterna ska gnugga sig mot dem och på så sätt fälla alla träden i parken. Hanna och jag var sedan de enda besökarna som stannade kvar över natten.
På tisdagen släppte de på elefantcentret av oss utanför The White Temple, eller Wat Rang Khur.
Det var ett gammalt tempel som var i behov av renovering då en konstnär köpte templet. Han rustade upp det och gjorde om det till något slags konstprojekt/utställning. Templet var väldigt coolt. Det var som ett buddistiskt tempel, men det fanns massvis med konstiga figurer överallt. Inuti fanns en stor buddhastaty och väggmålningar av bland annat Pokémon, Sailor Moon och Ninja Turtles.
Vi kom dit ganska tidigt på morgonen, men det dröjde inte länge innan templet fylldes av folk. Vi åkte därifrån och tog det lugnt i stan resten av dagen.
På kvällen gick vi en sväng till en kvällsmarknad. Det var väldigt lugnt och skönt på marknaden och vi kunde gå runt och titta utan att några försäljare var på oss. Det var snarare tvärt om. Jag hittade en kjol som jag ville prova, men försäljare ville inte låta mig prova den utan bad mig lämna affären. Mycket märkligt...
Vi gick förbi en bar och såg att 3 av guiderna på Elefantcentret var där. De hälsade glatt och undrade om vi ville göra dem sällskap. Det ville vi och vi satt och pratade med dem en del under kvällen. Två av dem hade studerat engelska som huvudämne på universitetet och det var därför möjligt att verkligen prata med dem. Det var intressant att höra dem berätta om hur det är att leva i Thailand. Den ena tjejen drog sig inte för att prata om politik och det var spännade att höra vad hon tyckte och tänkte. Det var meningen att det skulle hållas ett val här den 24/2, men valet skjöts upp en månad. Ingen vet ifall det kommer bli val nu i mars, men tjejerna vi pratade med trodde i alla fall att det skulle hållas ett val ganska snart.
Vi avslutade kvällen med att spela en omgång biljard med dem som Hanna och jag förlorade.
Dagen därpå gick vi åter upp tidigt. Med buss, tuk-tuk och därefter buss igen tog vi oss över gränsen till Laos. Vi utnyttjade våra thailändska visum till max och lämnade Thailand dagen då våra visum skulle gå ut. Med 1,5 miljoner kip i väskan åkte vi vidare mot Huay Xai med minibuss. De borde seriöst stryka några nollor från sina pengar! Det gick väldigt smidigt att ta sig över gränsen och vi var i Huay Xai redan vid lunchtid. Vi tog oss till kontoret för The Gibbon Experience, som vi skulle åka ut på dagen därpå. Efter det tog vi det bara lugnt och njöt av utsikten över Mekongfloden från vandrarhemmet där vi bodde.
På torsdagen var det dags att bege sig ut på The Gibbon Experience, vilket är en av de saker vi först tittade på och bestämde att vi ville göra på vår resa.
Gibbonaporna är utrotningshotade, bland annat till följd av tjuvjakt. 1996 påbörjades arbetet med att bygga linbanor och världens högst belägna trädkojor. Tjuvjägare anställdes som guider och pengarna som projektet drar in går till att bevara naturen i området, förhindra tjuvjakt samt till lokalbefolkningen.
I tre dagar åkte vi linbanor över djungeln och bodde 2 nätter i ett trädhus cirka 30 meter över marken.
Vi åkte från kontoret på morgonen den första dagen. Det tog ungefär 2 timmar att åka ut på lansbyggden och upp i bergen i Nam Ha National Parc. Därefter vandrade vi några timmar och åkte ett par linbanor för att komma till trädhuset där vi skulle bo.
För att komma in i huset fick man åka en kortare linbana och landa på en plattform i trädhuset.
Vi hamnade i samma trädhus som 2 andra tjejer från Sverige; Madeleine och Milena, en tysk tjej; Julia och en holländsk tjej; Suzanne. Vår guide var snäll och rolig och han pratade bra engelska. Vi trodde först att han skämtade när han sa att han skulle ta linbanan tillbaka till en av stugorna vi vandrat förbi under dagen och lämna oss ensamma uppe i trädhuset över natten. En av tjejerna frågade vad vi skulle göra ifall det hände någonting, eftersom det varken fanns täckning på mobilerna eller något annat sätt att kontakta omvärlden. Vår guide svarade enkelt att vi inte kunde kontakta någon. Jag önskade en stund att jag lagt vägen tillbaka till byn på minnet... Vår guide åkte därefter iväg i linbanan och lämnade oss där.
Vi hade en väldigt trevlig kväll tillsammans. Vi såg några langurer (apor) och jätteekorrar. Vi fick massor med traditionell mat från Laos och satt och pratade.
Vi vaknade upp till djungelns alla ljud, blandat med gibbonapornas speciella sång. Jag låg och såg på hur det ljusnade och spanade efter aporna. Våra 2 guider kom åkandes med vår frukost ett par timmar senare och efter frukost bar det av.
Vi vandrade, åkte linbanor över skogen och besökte de andra trädkojorna. Den längsta linbanan var 520 meter lång och som högst åkte vi cirka 150 meter upp över skogen med en hastighet av cirka 60 km/h. Mitt ben är fortfarande svullet efter kraschlandningen på linbanan i Thailand, men på de här linbanorna kraschlandade man inte alls. På de flesta ställen var det svårt att komma hela vägen fram innan man stannade och man fick därför vända sig om och dra sig fram den sista biten. Man hade även en broms att använda ifall man närmade sig plattformen alltför snabbt.
Det jag tyckte var allra häftigast var att besöka den trädkojan som byggts högst upp. Man åkte linbana ut över en djup dal och in i kojan som låg cirka 40 meter upp i luften.
Vi stannade där ett tag och fikade innan det var dags att bege sig tillbaka till vår trädkoja för att äta en sen lunch. När vi kom tillbaka den dagen såg vi gibbonapor hoppa i träden en bit bort.
Efter lunch fick de som ville fortsätta åka linbana och vandra, men Hanna, Julia och jag stannade kvar i trädkojan. Jag tyckte väldigt mycket om att bara vara där uppe bland grenarna och ville få tid att bara vara där lite...
Jag skulle också vilja nämna att det var väldigt häftigt att duscha där. De hade byggt badrummet lite avsides, så man stod och duschade med bara djungeln framför sig och vattnet droppandes ner likt regn över träden under.
Imorse vaknade jag vid 5.30 av att ett träd eller en stor gren brakade ner någonstans i skogen. Det var ändå snart soluppgång, så jag låg vaken och lyssnade på alla ljud. Gibbonaporna sjöng väldigt nära, men vi kunde inte se dem.
Efter frukost var det dags att lämna trädkojan. Vi åkte en del linbana och vandrade sedan tillbaka till byn där minibussarna kom och hämtade oss och tog oss tillbaka till Huay Xai.
Vi stannade vid Gibbonkontoret tillsammans med våra nyfunna vänner en stund efter att vi kommit tillbaka. De hade soffor och gratis kaffe – enkla saker som verkligen uppskattades så mycket av oss alla.
Resten av dagen har vi tagit det lugnt på vårt vandrarhem och jag har suttit och skrivit en stund. Nu på kvällen har gänget som stannade kvar i Huay Xai varit ute och ätit middag tillsammans. Det finns inte så mycket att göra här, utan de flesta som kommer hit gör det för att åka ut på The Gibbon Experience, eller möjligen som ett stopp på vägen mellan Laos och Thailand.
Imorgon ska vi hoppa på en så kallad ”slowboat” för att åka på Mekongfloden österut till Luang Prabang. Resan kommer ta 2 dagar och vi kommer sova över i Pak Beng på vägen. Väl i Luang Prabang väntar vandring till vattenfall och säkert mycket, mycket mer.
Kraaaamar
