zyanyasarah

Lördagen den 31 mars 2012

Japp, då vart jag en riktig läkarstudent och inte längre en enkel amphiox!

Efter den intensiva nollningsperioden var det bara att ta tag i plugget den sista tiden innan tentan i översiktlig anatomi. Det var en rolig kurs, och det känns som att vi fick koll på lite av varje; de viktigaste benen och musklerna, organsystemet, nervsystemet osv… Vi hade tentan på lördagen den 25 februari kl. 16.30 – 20.30. Efter det var det tentafest på Kontiki, ett ställe som var väldigt mysigt och påminde mig om en trädkoja i djungeln.

...Ungefär tre veckor senare fick jag reda på att den första tentan blev godkänd, och det känns jätte skönt. Nu känns det lite mer som att jag går här på riktigt, och inte bara flummar runt på massa aktiviteter i väntan på att de ska komma på att det var ett misstag att släppa in mig... Hihi.

...  Nu läser vi 16,5 poäng molekylär cellbiologi (MCB) fram till sommaren...

Det har inte alls varit lika full fart som det var den första tiden, men jag lyckas hålla mig ganska upptagen för det mesta med att träffa kompisar, plugga, rida osv.

... Vi blev bjudna på vinnarmiddag med nollnigskommittén på studentboendet på Hisingen, där vi bland annat gjorde någon lek som kan beskrivas som blandning mellan alias och charader. Vi hittade på egna ord man skulle beskriva och illustrera med kroppen, vilket kunde bli ganska intressant och annorlunda då det bara var naturmännikor/läkarstudenter där. Någon fick till exempel försöka illustrera en elektron accelerator, en annan könsherpes osv. Jag blev väldigt sugen på att bo i studentkorridor! Tror jag ska försöka göra det om ett par år…

Några andra höjdpunkter under månaden var inflyttningsfest hos Linnea, återträff med gången hos Niklas, praktik igen på vårdcentralen och hoppnig på ridskolan…

Jag red min första Pay and Jump den 19e februari och då på Stella. Pay and Jump fungerar som så att man får hoppa en bana och får en rosett om man klarar den felfritt. Jag tog den lägsta höjden, 40 cm, och var därmed först ut av storhästarna. Mamma, mormor och morfar var där och tittade på mig, vilket var tur för annars hade jag kanske struntat i att gå dit på morgonen för att jag var för nervös.

... Vi kom dit redan kl 10 på morgonen, då det stod att man skulle var där, men det var väldigt många ponnyer som skulle hoppa först, så det blev inte min tur förrän vid 13.30. Stackars mormor och morfar hade varit där en ganska bra stund då, och mamma hann dyka upp med.

...Jag hade ridit träning inför pay and jump på fredagen på Stella, och hon sprang mest runt med mig i ridhuset i en himla fart. Min ridlärare sa iaf till mig att hon är duktig på att hoppa, så allt jag egentligen behövde göra var att styra henne mot rätt hinder, så skulle hon sköta resten själv...

...Det var precis det jag gjorde på söndagen och vi tog hindren i en himla fart! Vid ett tillfälle hann vi inte svänga, så vi missade ett hinder, fick sakta av och lägga en volt innan vi hoppade resten av banan. Efter att vi kommit över det sista hindret hade vi hög fart och kom galopperandes mot hörnet där utgången var. Det skulle bli alldeles för snävt att svänga åt det andra hållet och om vi fortsatte så skulle hindren komma i vägen igen, så det slutade med att vi lämnade banan i galopp. Eftersom vi var först ut av hästarna tror jag inte folk ens förstod att vi hade hoppat färdigt banan innan vi försvann därifrån! Vi tog banan i en himla fart, sen var det bara tack och adjö. De som pratade i mikrofonen hann inte säga något innan vi hade stuckit - en ganska speciell sorti måste jag säga. ;)

Lördagen den 11 februari 2012

Kaoz på Villa Villekulla!! Vårt tema på nollningen beskriver ganska bra hur mitt liv har sett ut de senaste veckorna. - En lite kaosartad blandning mellan föreläsningar, nollningsaktiviteter, stallet, plugg, filmfestival, körövningar, gamla och nya vänner… Tidsoptimist, javisst!

Först, en liten sammanfattning av hösten;

   Jag kom hem den 25e augusti, sen började litteraturvetenskapen första september. Jag har bara haft två föreläsningar i veckan under hösten, så det har varit en ganska lugn hösttermin.

   Grundkursen i litteraturvetenskap bestod av fyra kurser om vardera 7,5 universitetspoäng;

- Litteraturen i mediesamhället

- Den litterära texten

- Litteraturens historia och genrer

- Litteraturens villkor och värdering.

   Det var en intressant kurs, och jag tycker att jag har lärt mig en del om litteratur, men sen tror jag att jag behöver lite mer struktur för att hålla igång och plugga. Det känns som att jag tappade motivationen väldigt ofta när jag bara satt hemma med olika böcker jag skulle läsa.

Hm, vad mer hände under hösten? Jag var på intervju för läkarprogrammet i Umeå någon gång i slutet av november... Åkte upp till Linköping och hälsade på Mirjam i ett par dagar tillsammans med Anna Erika…

   Jag jobbade på Sirtaki tre veckor under september. Jag fick mycket mer ansvar än innan och jobbade många kvällar. Under den tiden var det bara jag och Sara (ägaren) som jobbade där, vilket är alldeles för lite. Det blev lite svårt att hinna med att plugga samtidigt, så fick säga att det nog vore bra om de anställde någon ny ändå…

   Pluggade även en del inför högskoleprovet tillsammans med Anna Erika.

Den 8 december kom antagningsbeskedet:

Weeeei!! Hopp, studs och studs i krokodilbukten. :D Så himla skönt att inte behöva flytta till Umeå, även fast jag älskade stan…

Litteraturvetenskapen fortsatte fram till och med fredagen den 13e januari, då vi hade muntlig examination på Litteraturens villkor och värdering. Elin och jag fikade efteråt, sen på söndagen hade jag och några till fadderfika med våra faddrar inför terminsstarten dagen därpå på söndagen.

   Jag trodde att vi bara skulle ha en fadder som hade ett par stycken fadderbarn, men när jag kom till fadderfikan var det fler faddrar än nollor där. Två av de som sa att de skulle börja dagen därpå var ganska udda och det visade sig att de hade varit så kallade ”fejknollor”! Det vill säga att de egentligen redan gick termin två, och bara låtsades vara nya. Jag undrar hur kul de hade åt oss riktiga nollor egentligen, där vi satt där intet ont anande och försökte konversera med våra ”nya klasskompisar”.

Den 16 januari vaknade jag kl 3 på natten och kunde inte somna om. Uppropet var kl 8.00 på medicinareberget, och innan dess träffade jag Anna och Linnea på Redbergsplatsen.

   Det var väldigt mycket folk utanför föreläsningssalen där vi skulle hålla till. Vi gick in och satte oss och en stund senare började ”uppropet”.

   Uppropet blev bara mer och mer underligt, och jag undrar om det egentligen var någon som inte förstod att allt var på skämt efter ett tag. Själv har jag kompisar som går i högre terminer som har berättat om sina upprop, så jag förstod genast att det var något lurt på gång. Däremot blev jag förvånad över att det var så himla många äldrekursare som var med på fuskuppropet!

   Vi fick en massa falsk information under den första timmen, därefter riktig information med avbrott för gemensam lunch, ett antal timmar. Därefter var det dags för stadsvandring och de första nollningsaktiviteterna.

Jag hamnade i en helt underbar nollningsgrupp med Jakob, Sofia L, Sofia H, Jenny, Joachim och Erik. Alla var mycket kreativa och vi gjorde en del små skådespel under dagen. Vi dansade i mitten av Nordstan, Jakob åkte ner för rulltrappan i Nordstan med en ros till en av nollningsledarna medan vi sjöng ”åh denna natt”. Vi sjöng nationalsången på en turistbyrå, gjorde lekar vid Domkyrkan och Bältespännarparken m.m.

   Vandringen avslutades uppe vid Götaplatsen och därefter gick hela klassen till Villa Medici, där vi fick träffa våra faddrar och de olika nollningstemana presenterades. Vi fick tema Astrid Lindgren – Kaos på Villa Villekulla!

Dagarna därpå hade vi föreläsningar 8-16. Det var mest introduktion och inspiration inför utbildningen, som till exempel ”läkarlinjen i backspegeln”, föreläsningar om etik och mänskliga rättigheter, genus osv. Det kändes så himla bra att sitta där i den stora föreläsningssalen!

   Efter vi slutat var det aktiviteter. Tisdagen hade vi fadderbjudning. Jag blev utnämnd till gruppens Ronja, och vi klädde ut oss till våra respektive Astrid Lindgrenkaraktärer. Nollningsledarna, Columna Vertebralis, kom under kvällen och vi sjöng då en sång som Joachim hade skrivit om texten till så att den passade temat.

På onsdagen var jag ganska slut efter föreläsningarna, och bestämde mig därför för att hoppa över ärtsoppesittningen på kvällen.

Torsdagen hade jag hopplektion. Jag har börjat på ridskolan igen, och får rida en jättefin häst som heter Stella. Hon tände till ordentligt på hoppningen!

Fredagen hade vi HLR, hjärt- och lungräddning, och därefter grupparbete inför vår praktik under våren. På kvällen var det intropub på Villan, och representanter för alla föreningar kom dit för att försöka värva medlemmar.

På lördagen tog vi färjan över till Donsö. Jag tyckte att sovmorgon kändes som en bra idé, så tog därför en senare färja. Väl där hade vi en del aktiviteter och tävlingar under dagen, följt av förberedelser inför kvällens spex. Jag var Ronja igen och vi sjöng en del snapsvisor med omskrivna texter, hade fiskedamm för Columna m.m.

   På kvällen kändes det som att det höll på att spåra ur lite, och jag blev därför glad att det gick en färja hem vid tolv. Pappa kom och hämtade mig på Saltholmen och jag sov hemma.

På söndagen var jag därför, till skillnad från alla andra nollor, helt utvilad. Träffade Anna Erika och vi tänkte att vi skulle passa på att gå en långpromenad i snön och utforska en ny väg. Vi gick via Blacktjärn upp på en väg, som kartan sa skulle leda oss till Delsjön om vi bara fortsatte rakt fram. Vi gick ett antal kilometer längs vägen och kom helt plötsligt fram till ett bostadsområde. Det visade sig att vi hade hamnat i Mölnlycke!

   Eftersom klockan tickat på och det snart skulle bli mörkt bestämde vi oss för att ta bussen tillbaka, vilket resulterade i att vi satt och drack varm choklad ur en termos i en busskur på Korsvägen en stund senare. Planen var ju som sagt att dricka varm choklad när vi kommit fram till Delsjön… hehe…

Måndag – onsdag hade vi föreläsning i Översiktlig Anatomi. Filmkväll på villan på måndag.

På tisdagen gick jag till biblioteket och hämtade ut böckerna jag reserverat inför omtentan i Litteraturens historia och genrer. Tentan lades upp på torsdagen och vi hade en vecka på oss att skriva den. Jag svängde förbi Stadsbiblioteket och beställde böckerna på fredagen, ifall jag skulle få för mig att skriva tentan under veckan. Analyserade Don Quijote, Medea och dikter av Gunnar Ekelöf under dagen. Utifrån kurslitteraturen den här gången erhm, erhm… :p

Dagen därpå, onsdag, började jag läsa Familjen H*** på morgonen. Föreläsning 13-16, följt av avskedsfika med Anna Erika, som kommit in på läkarlinjen i Umeå! Efter det gick jag till körövningen med medicinarekören Chorus Acusticus 18.30-21.00. De nya, däribland jag, fick stanna och sjunga "vem kan segla förutan vind" med körledaren efteråt. Efter det gick jag upp en våning till Singstarkvällen med nollningen. Vi hade musikquiz och Anna och jag sjöng en låt från djungelboken.

På torsdagen hade vi labb 9-12, då vi fick odla bakterier. Efter det åkte jag hem och läste färdigt Familjen H***, som jag även passat på att läsa på bussen mellan alla aktiviteter dagen innan. Analyserade den, åkte till stallet och red, kom hem och läste igenom hela tentan och skickade in den kl 23. Familjen H*** var helt underbar bitvis!

Fredagen hade vi fortsättning på labben, då vi fick titta på våra bakterieodlingar i mikroskop och försöka identifiera dem med hjälp av bland annat färgning.

   Efter labben åkte jag hem och hade fritid i flera timmar. Det kändes väldigt underligt efter två veckors intensiv aktivitet. Efter det hade vi provsits på Villan, vilket innebar trerätters middag, utklädning och spex. Vårt spex var hur bra som helst! …och jag tycker att det är okej att skryta, eftersom jag inte var med och skrev det. :p

   Vi var våra Astrid Lindgrenfigurer igen, men den här gången var alla läkare. Jag var doktor Ronja och väckte en medlem från Columna Vertebralis med ett ”vårskrik”, efter en operation utförd av Jocke med kniven. Vi hade även ambulans Karlsson, doktor Långstrump, doktor Emil, läkarstudentrumpnissar och Astrid Lindgren som berättare. Jag avslutade spexet med den typiska Ronja melodin, i ett ”vårskrik”, som fick publiken att stämma in i allsång.

   Efter det sjöng vi ett antal verser av ”jag är en fattig bonddräng” men med texten ”jag är en enkel nolla”, skrivna av Joachim. Vi fick senare på kvällen reda på att vi vunnit tävlingen och blivit ÅRETS NOLLEGUPP!!

Haha, notera att det står gupp ist för grupp! Det var nog den roligaste kvällen på hela nollningen…

Och så var nollnigen slut…

På lördagen försökte jag komma igång med plugget lite grann, träffade därefter Jassie.

Söndagen skulle vi ha filmkväll hos Hanna B, men satt bara och pratade. Somliga sov… haha.

Måndag- tisdag föreläsningar… Simmade och köpte present till pappa. Onsdag fyllde pappa år. Torsdag gick vi 9-16 och jag åkte och red efteråt.

På fredagen hade vi frågestund och självtest i en timme på morgonen, vilket jag tyckte var onödigt, så jag förklarade mig själv ledig den dagen. Pluggade lite och fikade med Hanna S och Emma på eftermiddagen. Efter det gick Emma och jag på filmfestivalen och såg "Ufo in her eyes". En ganska skum kinesisk film, där ett ufo landade i en kinesisk bergsby, fast vi vet inte om det verkligen var ett ufo…

På lördag morgon hade jag hopplektion på ridningen. Jag hade köpt en extra lektion av en tjej. Jag fick rida en ny häst, Sally, som var hur snäll som helst, fast som inte förstod att man skulle hoppa över hindren utan bara sprang rakt igenom dem. Vi rev därför alla hinder, och ridläraren sa att det inte var mycket jag som ryttare kunde göra åt det, eftersom det ändå i slutändan var hästen som måste lyfta på sina hovar(!)

   Efter ridlektionen åkte jag till Sagåsen, där många pratade engelska den här gången, så det var intressant att höra folk berätta.

På söndagen gick vi på en argentinsk film, "the student", följt av fika Emma, Kristina, Louise och jag.

Måndag. Tema 3 – nervsystemet. Fikade med Elin från litteraturen på eftermiddagen. Jag hämtade ut mina tentor på humanisten. Haha, jag fick ”Jättebra!!!” på tentan som inte blev godkänd och bara ”bra.” på omtentan som blev godkänd. Antar att jag blev lite väl ivrig och kom alldeles för långt bort från ämnet på första… men jag är mycket mer nöjd med den än med omtentan, där jag bara skriver utifrån kurslitteraturen och inte analyserar själv… Det har ju funkat att inte använda kurslitteraturen på tidigare tentor liksom… hehe… Men jag blev glad iaf, och på så vis blev jag tvungen att läsa Familjen H***.

Tisdagen hade vi vår första praktikdag på vårdcentral! Erik, Thomas, Miralda och jag tog bussen ut till Älvängens vårdcentral, där vi var 9-15. Vi blev uppdelade och fick följa med var sin läkare. Jag kom med vår handledare, Gerd.

   Vi hade fyra patienter under två timmars tid. Jag fick ställa lite frågor, och vid ett tillfälle blev jag lämnad ensam med en patient(!), då Gerd var tvungen att kila iväg och titta på en annan läkares patient. Det var väldigt intressant och spännande att få vara med, lyssna och titta. Jag trodde inte att det skulle vara så mycket fart på en vårdcentral! :)

Onsdag – centrala och perifera nervsystemet. Pluggade med Anna en stund på eftermiddagen innan körövningen.

Torsdag – grupparbete i neuroanatomi och sen ridning på kvällen.

Ledig på fredagen, igår. Klippte mig hos Sandra och hade därefter fadder återbjudning hemma hos Joachim;

Vi åt tacos, hade lite frågesport och spelade pictionary. Vi har underbara faddrar… Jag är väldigt tacksam för vårt Astrid Lindgren tema, det har varit jätteroligt!

Idag är det lördag. Om ungefär två timmar ska jag bege mig till Villan, där vi ska ha finsittning, eller Amphioxgasque, som de kallar det.

   Temat är Hollywood 30-40-tal och det ska nu firas att vi inte längre är nollor utan blir T1or. - Riktiga läkarstudenter med egen ryggrad!

Lördagen den 17 december 2011

He he, nu har jag varit hemma ett tag… Tänkte att jag skulle avsluta Australienresan med ett sista inlägg.

   Jag satt och pusslade lite med dagarna och kom faktiskt ihåg ganska precis vad jag hade för mig den där sista veckan, trots att det är hela fyra månader sedan nu. Jag som knappt kommer ihåg vad som hände förra veckan! ;)

Jag gick upp tidigt på måndagsmorgonen (den 16 augusti) och begav mig till gatan där de skulle plocka upp mig för att åka till fallskärmshoppsstället. En trevlig kille från södra Australien körde minibussen. Han hade ett stort ärr över hela ansiktet och berättade att han hade fått det när han precis börjat lära sig att hoppa fallskärm och inte riktigt behärskade landningen. Han kraschlandade helt enkelt i ett träd.

   När vi kom till Jump The Beach’s kontor fick vi som vanligt fylla i lite papper. Jag fick vänta till den andra omgången, som var två timmar senare. Jag träffade Joanne från Singapore och vi såg att en av instruktörerna bara hade ett ben, vilket fick oss att känna oss ännu lite lugnare.

   De fick en del instruktioner och därefter åkte vi en buss till flygplatsen och lämnade av de som skulle hoppa första omgången. Jag åkte med till stranden och stod där nere och såg dem komma ner.

   När alla lyckligt landat på stranden var det dags att bege sig tillbaka för att hämta nästa omgång hoppare. Min instruktör hade en ganska speciell humor, vilken jag inte uppskattade överdrivet mycket just då. Han tyckte att det var jättekul att säga saker som att ”ja, om någonting skulle gå fel så är det bara för mig att koppla loss dig, för det är ju jag som har fallskärmen. Du sitter bara fast i det här lilla spännet” osv.

   Vi steg in i ett litet plan, där alla satt efter varandra på en slags låg pall. Jag och min instruktör fick hoppa på andra plats. De öppnade dörrarna. Oväsen. Han knuffade mig mot utgången och sa ”kommer du ihåg allt? Benen under planet sen banana-position”. Jag hann inte svara, och jag har ingen som helst aning om vart mina ben hamnade, innan vi tumlade runt i bara luften. Jag fick för mig att jorden snurrade några gånger innan vi började falla rakt, men det kanske bara var jag som blev yr eller förvirrad…?

   Fallet då? Jag trodde att det skulle pirra sjukt mycket i magen, men det gjorde det inte. Skumt… Första sekunderna var jag bara väldigt disorienterad, därefter kändes det som att stå helt stilla, men ha en enorm fläkt framför sig. Det dånade i öronen av fartvinden, men eftersom man inte såg att man rörde sig framåt så kändes det ganska overkligt.

   Fritt fall i en minut, därefter plopp och så var fallskärmen utvecklad. Det blev inget ryck, som jag förväntat mig, utan allting blev bara tyst helt plötsligt och jorden var mycket närmare. Vi svävade omkring... Jag fick hålla i något handtag så att vi kunde snurra i en ring, och jag tror att jag först då insåg hur högt upp vi var.

   Någon minut senare landade vi ytterst graciöst på rumpan på stranden. Japp, det var det. Nu har jag hoppat fallskärm!

Joanne och jag stannade och åt lunch, därefter fick vi gratis tågbiljetter tillbaka till Brisbane. Jag tror de tyckte att det var onödigt att köra bussen tillbaka när det bara var vi två som skulle tillbaka in till stan.

Dagen därpå gick jag till Queensland Art Gallery/Center och tog bussen mot Sydney på kvällen.

Jag kom till Sydney på onsdag morgon och bokade in två nätter på ett vandrarhem i China Town. Vandrade runt och turistade i Sydney i två dagar.

Det var ganska kallt och andra dagen regnade det, så jag satt mest och läste och skrev inne på ett café. Jag tänkte att jag skulle bege mig till Bondi Beach, men vad vore poängen när det var 10-15 grader, regn och blåst? Tror inte en enda kotte skulle varit där och surfat, och det kändes som ett mycket bra beslut att åka hem veckan därpå.

På fredagen tog jag tåget till Lewisham, där Marcel kom hämtade mig på tågstationen. Vi åkte till hans familjs hus två timmars bilväg från Sydney, har ingen aning om åt vilket håll…

   De bodde i ett jättefint hus precis vid en sjö. Jag fick bo i deras gäststuga, där Marcel nyligen hade flyttat in, medan han själv bodde uppe i huset. Hans föräldrar var fortfarande ute på sin resa runt Australien, så det var bara vi och den talade, skrattande och dansande papegojan B.J. där.

   Det öste ner i tre dagar. Vi satt mest inne och spelade sällskapsspel, pratade och drack ohälsosamt mycket kaffe.

Efter tre dagar i huset åkte vi till Marcels bors radhus i Lewisham, eftersom Marcel lovat att ta hand om hans katt medan han var bortrest. Katten fräste åt oss och jag funderade på om den skulle attackera vid ett flertal tillfällen, men tror det mest var för att den var rädd…

På tisdagen, dagen innan jag skulle åka hem till Sverige, tog jag tåget till Blue Mountains och vandrade. Marcel skulle skriva ansökningar till några universitet, så det passade ganska bra.

   Det var så dimmigt där uppe på morgonen att man inte såg mer än någon meter framför sig. Jag hittade iaf från tågstationen till nationalparken och började gå Prince Henry Cliff Walk mot de stora vattenfallen. Det var jättehäftigt, trots den dåliga sikten. Jag gick inte hela vägen ner, för jag hittade en skylt som sa att jag gick åt fel håll om jag skulle till Echo Point och Three Sisters, och det skulle jag ju, så jag vände och gick dit istället. Dimman hade lättat när jag kom dit, så jag kunde se utsikten ner då. :) Jag vandrade vidare till the Giant Stairway och ner ungefär 900 trappsteg.

Efter en stunds vandring till kom jag till Scenic Railway, som var mitt slutmål. Det är en liten järnväg, som de sa var den brantaste i världen.
   En grupp amerikaner kom ner i en vagn, tog några foton och åkte upp igen. Jag hade då vandrat i ca 4 h och var helt uppfylld av den fina naturen… - De missade verkligen något!

   Jag bestämde mig för att inte lägga några pengar på att åka upp, utan vandrade mot den alternativa vägen. Tog en liten avstickare via ett vattenfall på vägen och var uppe på toppen någon timme senare.

   Eftersom jag ändå hade vandrat hela dagen tyckte jag att jag lika gärna kunde gå in till staden och järnvägen också, så jag gick ytterligare någon halvtimme. Drack kaffe på ett medeltida café och tog tåget tillbaka till Lewisham på kvällen.

Sista dagen i Australien…

   Det var mycket som kunde gått fel den dagen… Till att börja med var Marcel jättenära att stänga dörren till huset utan att ha med sig nycklarna. Dörren låser sig av sig själv, det finns inga fönster som går att bryta sig in igenom, hans brorsa skulle inte komma hem förrän två dagar senare och det fanns ingen extra nyckel. Pass, pengar, all packning och Marcels insulin fanns där inne… Fatta hur glad jag är att jag höll i dörren lite extra, medan jag frågade om han hade nyckeln med sig! Och att jag inte heller släppte den när han svarade ja, utan väntade medan han letade igenom sina fickor för att komma på att han inte hade den med sig trots allt! Puh…

   Vi gick till banken och det funkade fortfarande inte att föra över mina pengar till mitt svenska konto, så jag fick ta ut allt i kontanter och ta med hem.

   Marcel skjutsade mig sedan till flygplatsen på eftermiddagen. Jag hann bli ganska nervös på vägen, eftersom han inte visste exakt vart den låg utan lugnade mig med att den låg österut och ”om vi åker med solen i ryggen, så borde vi snart se en skylt”.

   Vi satt fast i kö ett tag, men två kvarter längre bort satt mycket riktigt en skylt som pekade mot flygplatsen, och jag kunde äntligen andas ut. Jag undrar om jag någonsin kommer vänja mig vid att det faktiskt finns folk med sjukt bra lokalsinne och som orienterar sig via väderstreck! Det var ju så på rancherna med…

Vi satt och fikade på flygplatsen en stund, sen var det dags att säga hejdå till Marcel och Australien. Det kändes sorgligt…

26 h senare landade jag i Köpenhamn och ungefär 4 h efter det rullade tåget in på Centralstationen i Göteborg, där mamma, pappa och Jacob stod och väntade…

Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan jag kan åka tillbaka och göra allt som jag fortfarande vill göra!! Så jag säger väl fortsättning följer... ;)

Söndagen den 14 augusti 2011

45 000 hektar mark, 4 000 kor, 150 hästar... och jag var där i nästan 6 veckor.

Vissa dagar var jättebra... Som de två sista gångerna vi var ute och drev in kor...

...Det tog oss cirka 5 timmar att driva in dem. Jag befann mig oftast på rätt plats vid rätt tillfälle, och tillsammans fick vi in dem utan några större problem.

...Eller de två sista dagarna, då bara Colin och jag drev avvänjningskalvarna från en hage till en annan på förmiddagen och tillbaka på eftermiddagen. Tiden mellan red vi och kollade lite staket och genom några tomma hagar, i jakt på kor som hoppat genom staketen. Min häst, Mapolie, var pigg men samtidigt lugn och det var jätteroligt att rida henne. Jag kommer sakna henne...

Vissa dagar var hemska... Som de första gångerna vi var ute och drev in kor...

...De kunde bli så himla arga. Det är sällan jag har sett någon människa så arg som Colin kunde bli när vi hanterade korna. Varken jag eller Kirsten (kanadensiska) kunde förstå ett ord av vad han sa när han bara skrek på oss. Ord som ”don’t” före en instruktion försvinner, och för det mesta hade vi inte ens någon aning om vem av oss instruktionen gällde.

...Kor sprang iväg, de skrek ursinnigt på oss, hundarna bet kalvar blodiga och Colin skrämde vettet ur både mig och min häst. Jag var tvungen att rida tillbaka, men svor att jag skulle åka därifrån så fort jag kunde stiga av min häst...

...Men på något underligt sätt lyckades vi alla lugna ner oss fram tills dess att vi ridit tillbaka, och dagen därpå fortsatte vi som om ingenting hade hänt. Det var alltid så; hur arga de än varit under dagen så var det bortglömt på kvällen, då Colin hällde upp lite rum och började dra en av sina många historier.

En del dagar trevliga, men otroligt improduktiva... Som de dagar vi åkte bil i flera timmar mellan deras olika egendomar, eller bara runt i hagarna för att se så att alla boskapsdjuren hade vatten och att staketen inte gått sönder.

Men de allra flesta dagar var enbart långtråkiga... Som de dagar vi klippte buskar, grävde hål, plockade sten eller försökte fixa saker som gått sönder.

På Yarrawonga bodde (i människoväg) Colin, hans fru Joe, sonen Math, Kirsten och jag. Colin och Math jobbade på ranchen, medan Joe jobbade som mäklare i Blackwater. De hade två döttrar också, varav en brukade komma och hälsa på på söndagarna, då vi brukade ha några timmar ledigt.

...Jag bodde tillsammans med Kirsten, en ganska tyst, men väldigt trevlig kanadensiska, vars största intressen i livet var djur, heavy metal, skräckfilmer och TVspel. Jag har tittat på skräckfilmer och drömt om zombies ett antal gånger, hihi.

...Vi bodde i ett ganska stort och fint trähus med var sitt sovrum och ett gemensamt rum med en soffa och kök. I huset bodde även en del möss, som av någon anledning klättrade ner i fällan trots att vi aldrig stoppade något i den. (Fast när de väl klättrat ner så började de ju svälta efter ett tag, så då var vi ju tvungna att mata dem, så de kanske lärde sig det...?) Huset beboddes också av en hel del ödlor och några grodor som brukade hålla till på toaletten.

Vi jobbade kl 7.30 – 18/19 måndag - lördag, men det hände att vi inte slutade förrän fram emot 21tiden. Söndagarna hade vi sovmorgon fram till kl 9 och jobbade därefter oftast fram till lunch och även ett par timmar på kvällen.

...För det mesta hade vi en timmes lunchrast mitt på dagen, och om vi fortfarande var kvar på gården framåt 10tiden så brukade vi ta oss en kopp kaffe i trädgården.

...Varje morgon gick jag direkt till stallet och började ta av täcken, medan Kirsten matade hönsen och flyttade några av hästarna mellan två hagar. Efter det jobbade jag med Colin och Kirsten med Math reste av dagen, för att avsluta gemensamt med att sätta på täckena och fodra hästarna på kvällen.

...När vi slutat gick vi upp till huset och åt middag, som Math för det mesta lagade. Det ligger någonting i uttrycket att ”cowboys pratar inte om de inte har något att säga”; vi kunde jobba i timmar sida vid sida utan att säga ett enda ord till varandra. Jag pratade en del med Colin och Kirsten när vi var på tu man hand, men när vi var alla 4 var det som om ingen ville bryta tystnaden. Jag tror inte jag växlade mer än några få meningar med Math och Joe under hela tiden jag var där... Lite skumt egentligen... Colin brukade dock kunna hålla låda en stund med alla sina historier om folk som slagit sig på olika sätt. Efter det brukade vi sitta i tystnad vid middagsbordet ett tag, innan alla lite förstrött började läsa någon av tidningarna som de hade liggande på bordet. Nu när jag tänker på det påminner det mig lite grann om middagarna hos morföräldrarna i Gilmore Girls, haha.

...Vi stannade för det mesta någon timme uppe i huset, därefter gick Kirsten och jag tillsammans ner till vårt hus. Så vi hade inte mycket tid för oss själva, vilket var bra, eftersom ensamheten var den största anledningen till att jag lämnade Withersfield...

Colin brukade föda upp, rida in och sälja hästar, men det var ett par år sedan han gjort det senast. Han hade två avelshingstar, men även fler som gick runt i olika hagar. När vi satt och läste hästtidningar på kvällen brukade han ofta peka ut någon häst som vunnit något och antingen säga att han fött upp hästen, eller att någon av hans hästar var släkt med hästen i fråga. Han verkade även känna, eller åtminstone känna till, de flesta av ryttarna.

...Han brukade även ta emot ”problemhästar” ibland, för att träna dem åt sina ägare. Det var väldigt coolt att se honom hantera hästarna, även fast min idé om djurhållning skiljer sig en del från hans... De hade en enorm respekt för honom.

150 hästar och 4 000 kor... Det låter mycket, fast de flesta såg jag aldrig röken av eftersom de var fördelade över en så stor yta.

...Hästarna drevs oftast in med motorcykel, och en dag rullade Colin iväg för att hitta en ny häst till Kirsten. Vi stod kvar vid ingången till hagen vi använde, och efter bara några minuter kom ett tiotal hästar springande. Han åkte iväg igen, och efter en stund kom ytterligare hästar springande. Det pågick ett tag. Hästar kom galopperande från alla möjliga håll, tills dess att vi hade vi ca 50 hästar i den lilla hagen, och Colin nöjt hoppade av motorcykeln för att skilja ut den hästen han ville ha. Hästen drevs in i en annan hage och därefter fick de andra springa ut i det fria igen.

...En annan gång red vi ut i en av hagarna vid St Helen’s för att hitta Mapolie, som jag skulle få börja rida.

En otroligt snäll och söt liten häst, fast som inte gärna rörde på sig mer än absolut nödvändigt...

Efter ett tag fick jag börja rida Mapolie istället;

Ett 6årigt engelskt fullblod, som det var ganska mycket krut i. Hon verkade tycka att galopp var en passande gångart i de allra flesta fall, och varför gå runt ett föremål när man kan hoppa över det? Stå stilla var även något som var fruktansvärt långtråkigt och onödigt, så bäst att konstant röra sig i sidled eller vifta med huvudet.

...Efter en del övning på volter lugnade vi båda ner oss antal hekton. (För er som inte är hästmänniskor; när man pratar om en ”volt” menar man en cirkel man rider på, inte sättet man faller av på. Oftast inte i alla fall! ;) )

Vi jobbade inte överdrivet mycket med hästarna och korna, men vi red ett par gånger i veckan. Det var bara vid några tillfällen som vi var ute alla fyra på en stor ”kodrivning”, i brist på bättre ord. När jag säger stor menar jag då vi var ute och drev in ca 200 stycken vuxna djur plus kalvar. Annars drev vi in lite mindre flockar, till exempel tjurarna från en mindre hage, och då behövde vi inte vara allihop.

...De allra flesta korna var snälla, inte ”tama” på samma sätt som jag antar att korna är hemma i Sverige, men de var inte överdrivet rädda eller attackerade oss. Det hände dock att några av dem var lite ilskna ibland, och då var det fort upp på stängslen som gällde! Jag önskar jag hade haft tillfälle att filma det...

Den här kon var ganska ilsken, har jag för mig, men som ni ser så kan man lätt hoppa upp på eller igenom staketen.

Landskapet var väldigt platt och öppet i jämförelse med Withersfield med sina berg, skogar och vattendrag... De körde bil på grusade vägar mellan hagarna, som även var ganska välordnade och avgränsade.

...Om vi skulle driva kor långt bort så lastade vi in hästarna i en stor lastbil och åkte dit, för att sen återvända på kvällen. Ingen camping, så mycket modernare och inte lika mycket fantasy över det hela som det var på Withersfield...

Men nu är det över, och jag kommer hem om lite mer än en vecka... Det känns bra, även fast jag tror att jag fortfarande skulle varit där om jag hade kunnat... Fast nu när jag inte kunde det känns det förvånansvärt skönt.

...Tre månader, som var mitt mål att stanna, kändes som en hel evighet. Jag försökte att inte tänka så mycket och ta en dag i taget, för jag hade beslutat mig för att inte åka därifrån på eget bevåg. Min brist på blogginlägg kan delvis förklaras med att jag ville vänta med att skriva tills dess att jag var säker på att jag skulle stanna.

...Jag kom aldrig ens i närheten av säker... Jag tror att jag är alldeles för mycket i behov av full fart och människor runt omkring mig för att klara av att vara cowgirl... Men jag har lärt mig en massa är glad över att jag har provat på det!!

Men varför komma hem och inte fortsätta resa? Särskilt när jag fortfarande har så mycket kvar som jag vill göra här nere?

...Det är ganska enkelt egentligen... Resa runt känns väldigt dåligt tajmat. Min plan var hela tiden att jag skulle jobba under vintern, för att sen ha tillräckligt med pengar för att resa runt lagom tills det blir vår. Det är vinter nu, vilket inte gör överdrivet mycket, men jag vill så mycket hellre resa runt när det är sommar. De flesta av mina planer söderut bygger på att det är bad och campingvärme. Jag skulle tekniskt sett kunnat göra det mesta nu och komma hem helpank om några veckor, men varför inte skjuta på det?

...Jag längtar hem och har lust att plugga litteraturvetenskap, som jag kommit in på. Australien ligger förhoppningsvis kvar några år, vilket ger mig gott om tid att komma tillbaka och fortsätta resa när det är sommar... Jag bara flyttar om mina planer lite, så att allt passar mycket bättre! :)

Nu är jag i Brisbane. Jag har mest drivit runt ett par dagar och försökt låta allting sjunka in... Jag bokade mitt fallskärmshopp för imorgon. Hm... Jag tror inte jag har fattat det heller riktigt...

Efter det åker jag till Sydney en vecka, sen hem!!

Måndagen den 4 juli 2011

Hur mycket jag än avskyr att ta farväl av människor och platser jag tycker om kan jag ändå inte undkomma att jag älskar att vara påväg någonstans...

Jag har tillbringat ytterligare 11 dagar i Cairns sen jag skrev senast. Det har egentligen inte hänt så mycket sen sist... De senaste 6 dagarna har det regnat, vilket har fått Cairns att stanna upp lite. Det känns som om hela staden kretsar runt att ligga vid lagoonen, vara ute och festa och att folk åker ut till Stora Barriärrevet. Nu i regnet har det varit ganska folktomt på gatorna och inte funnits så mycket att göra. Mig har det inte gjort så mycket att det har regnat, men jag började bli lite rastlös på slutet...

...Marcel kom tillbaka, han orkade inte ta sig hela vägen upp till Cape York, så vi hängde ihop några dagar innan han liftade vidare mot Alice Springs. Jag var en hel del med Mathilde och gänget från Koala’s, såg ett par filmer och började jobba för gratis boende medan jag gjorde några halvhjärtade försök att hitta ett café/restaurangjobb...

...Försöken ledde till att jag fick provjobba på ett café/restaurang, där alla sprang omkring och var jättestressade. Jag städare, skrubbade stekpannor och plockade sopor på Koala’s några timmar varje förmiddag, medan jag undrade vad sjutton jag sysslade med egentligen. - Jag åkte till Australien för att vara cowgirl, eller möjligen surfare, absolut inte städpersonal!

...Tre månader innan jag planerat att dra söderut kändes plötsligt som en väldigt lång tid. Jag fick inga svar från ranchjobben jag sökte på egen hand, blev ledsnare och ledsnare över att ha lämnat Withersfield och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till.

...VisitOZ har hela tiden tydligt sagt att de inte tänker hjälpa oss att hitta ett nytt jobb om vi lämnar vårt gamla efter mindre än några månader. Jag var ju bara där i två veckor, så jag har kännt att det har varit ganska kört.

...Hur som helst bestämde jag mig för att skriva till dem med en förklaring till varför jag åkte därifrån, be om ursäkt och be dem att hjälpa mig igen. Det visade sig då att de varit i kontakt med Diana (förra arbetsgivaren) och att hon uppmuntrat dem att hjälpa mig igen. De sa att de förstod att jag lämnat Withersfield ”under speciella omständigheter” och att de skulle göra sitt allra bästa för att hjälpa mig skaffa ett nytt jobb!!

...Jag känner bara för att krama om dem allihop! Så nu har jag fått en andra chans, vilken jag verkligen, verkligen hoppas att jag inte sumpar...

Jag fick två nummer att ringa, och ett nytt jobb efter bara tre dagar!! ...Och precis efter att  jag pratat med min nya arbetsgivare, Colin, gick jag till Woolshed och vann ett fallskärmhopp! Så jag har haft läskigt mycket tur på senaste tiden...

...Jag och Mathilde delade på priset, men jag har nu en värdekupong som säger till mig att hoppa fallskärm utanför Brisbane innan första januari. Vi får väl se hur det blir med det... :p

Nu skiner solen. Jag sitter på Mc Donald’s i Rockhampton igen, ganska precis 6 veckor sen jag var här senast. Nu påväg mot ett nytt ranchjobb, då påväg norrut efter att precis ha lämnat Withersfield... Jag åker precis samma väg tillbaka, med enda skillnaden att jag hoppar av bussen en timme innan Emerald den här gången, så jag ska till nästan precis samma ställe som förut.

Det känns bra att vara tillbaka, och jag tror jag egentligen föredrar att vara här nere. Det är inte lika tropiskt klimat, jag tycker naturen är vackrare och, bäst av allt, det finns inga krokodiler! Det kunde vara lite varmare dock...

Jag hoppas så att jag stannar några månader på ranchen den här gången, så jag kan åka nedåt sen. Jag har ju redan rest upp från Rockhampton, så det känns som en perfekt utgångspunkt för nästa resa!

Vägen till skogen har varit väldigt fin dock... Vi får väl se om jag stannar i outbacken eller om jag tar mig en ny skogsprommenad snart. ;)

.............Jag hoppas att jag inte tar mig en ny skogsprommenad!!

Tisdagen den 21 juni 2011

Ojojoj, nu har det hänt mycket sen jag skrev sist. Får se hur detaljerad jag orkar vara...

Jag jobbade ytterligare två dagar på Magnetic Island. Ridturerna fortsatte att vara underbara, men allt annat var väldigt skumt. Det blev inte bättre utav att en ny tjej kom och skulle ta över mitt jobb, trots att jag fortfarande var kvar. Jag funderade på att åka därifrån när hon flyttade in, men Lucy sa att jag kunde jobba tills på onsdagen. Det kändes väldigt konstigt att stanna kvar, men när jag tänkte på att få rida Bungie ner till stranden två dagar till så blev valet ganska enkelt ändå.

...Näst sista dagen fick jag rida Bungie ner i vattnet! Han brukar alltid få stå kvar på stranden, av någon anledning, så har bara ridit andra hästar ner i vattnet, men den dagen sa de till mig att jag kunde rida honom ner. Jag trodde ett tag att han skulle slänga av mig, eftersom varken de eller någon annan någonsin rider ner med honom, men det gick finfint. Barbacka ner i vattnet... Han spände sig lite men var hur snäll som helst när han väl vandrat ut i vågorna.

...Usch vad jobbigt det var att lämna honom och åka därifrån! Vi stod i hagen och mös i flera minuter innan han vandrade iväg med sina hästkompisar på kvällen... Jag kände mig som en hästtokig liten tolvåring igen... Saknar honom, och skulle velat ta med honom hem... Fast jag är lite för lång för honom egentligen...

Okej, nog med hästprat. På torsdagen missade jag bussen (man kan väl inte hinna med bussar man inte betalat för!?) så fick vänta i över en timme på nästa. Kom in till Townsville på förmiddagen och bestämde mig för att ta nattbussen till Cairns. Jag dumpade min väska i ett skåp och vandrade runt i i stan på dagen. Det var en fin stad, fast ganska svårt att ta sig fram för allt byggarbete.

...På kvällen pratade jag lite med en asiatisk tjej som också skulle till Cairns, vilket ledde till att jag vandrade till Subway för att köpa en macka åt henne och blev upplockad av Ben, som körde cykeltaxi. Jag sa att jag inte hade några pengar, men han tyckte jag kunde åka en sväng ändå eftersom han slutat jobba för kvällen.

...Så han körde mig till Subway, och därefter fick jag prova på attt cykla med honom där bak. Det var lite svårt i början, man skulle absolut inte luta sig som på en vanlig cykel, för då svängde hela cykeln runt, vilket vi fick erfara några gånger. Vi lämnade mackan hos tjejen och cyklade sen runt på Townsvilles gator medan Missy Higgins sjöng från min inpluggade iPod. Jag körde bara in honom i en stolpe en enda gång, då jag missbedömde hur stor själva grejen bakom cykeln egentligen var...

Jag checkade in på Koala Beaches på fredag morgon, vilket inte är det allra billigaste stället man kan hitta i Cairns, men ändå billigare än vanligt och dessutom ett lugnt med trevligt folk. Jag sov hela förmiddagen och begav mig ut för att leta efter jobb när jag vaknat.

...På kvällen stötte jag på ett australiensiskt par som hade ridit på Magnetic Island några dagar tidigare, så jag slog mig ner med dem ett tag. En stund senare kom ett syskonpar från Nya Zeeland och gjorde oss sällskap. De var hur trevliga som helst och bara i stan ett par dagar för att gå på sina kusiners bröllop. Kvällen slutade med att de bjöd in mig till bröllopets efterfest dagen därpå.

En fransk tjej, Mathilde, låg och sov på rummet när jag kom tillbaka på fredagkvällen, så vi började prata morgonen därpå. Hon och två killar, Edouard och Marcel, hade hyrt bil och rest upp från Sydney tillsammans. Vi fyra umgicks lördag – måndag. Var vid lagoonen, vandrade runt, lagade lite mat, var ute på kvällen m.m.

...Jag gick en sväng till bröllopsefterfesten på lördagen, där jag kände mig lite väl malplacerad bland alla kostymer och långklänningar. Vi stannade inte så länge, utan gick upp till syskonens rum istället, och efter det gick jag och Joe ut på promenad längs esplanaden när Georgina ville sova. Vi hittade en klättervägg och satte oss på toppen av den och pratade.

Jag har funderat och funderat på om jag ska försöka hitta ett nytt ranchjobb, eller försöka få jobb här i Cairns. Det känns som om alla backpackers vallfärdas hit nu över vintern, så det verkligen kryllar av folk som letar efter jobb...

...Jag blev sugen på mer hästjobb efter att ha ridit på turridningsstället ett tag, men ett jobb med hästar innebär säkerligen att jag måste åka söderut igen. Ovanför Cairns finns massa vacker regnskog, Cape Tribulation och Daintree nationalpark, så om jag ska åka söderut igen borde det väl vara ett logiskt beslut att se den innan jag åker?

...Problemet var bara att inga lokala bussar gick upp dit, och att alla turistpaket var superdyra. Jag hade ingen lust att betala en massa för att åka på krokodilkryssning i Daintree River och se alla andra uppstyltade turistattraktioner på vägen, däremot ville jag gärna se Port Douglas, vandra runt på tropiska skogsstigar, se lite vattenfall, ligga på stranden och jungelsurfa i Cape Tribulation. Inga paket inkluderade allt, och skulle dessutom kosta mig flera tusen.

...Marcel ville också åka upp och göra samma sak utan att betala en förmögenhet, så han undrade om jag någonsin övervägt att lifta. Hm... Jag skulle aldrig som ensam tjej lifta någonstans upp i jungeln, men att lifta tillsmmans med Marcel lät som en bra idé när jag tänkt lite närmare på det under ett par dagar.

Sagt och gjort. På tisdag morgon sa vi hejdå till Mathilde och Edouard och vandrade iväg längs vägen;

Vi fick skjuts av 12 olika människor på vägen till Cape Tribulation, och det längsta vi någonsin väntade var en halvtimme precis utanför Cairns. Nu vill jag inte att ni ska oroa er för mig när ni läser det här (vänder ig till släkten), för det var verkligen ingen fara och jag skulle aldrig liftat om jag trodde att det skulle vara det!

Första dagen tog vi oss till Kuranda Village och vandrade ner till vattenfallet Barron Falls, eller Din Din fallen;

Vi tältade, vilket var väldigt kallt och jag sov knappt något. Jag måste köpa en sovsäck om jag ska campa mycket mer... Kokade ris och nudlar över Marcels spritkök etc.

Dag två (onsdag) gick vi på jungelvandring och liftade upp till en strand, som jag aldrig kommer ihåg namnet på, och på eftermiddagen åkte vi upp till Port Douglas. Jag tyckte att det var en dålig idé att sova på stranden när det satt massa skyltar med varning för saltvattenkrokodiler överallt, och det dessutom inte var tillåtet att tälta, så jag tog in på ett vandrarhem istället. Marcel sov ute och vi sågs morgonen därpå istället.

Dag tre (torsdag) var vi i Port Douglas. Vi hyrde cyklar och cyklade till en gitarraffär en bit utanför stan. Marcel hade en gitarr som lät fruktansvärt... Vi försökte att stämma den, men den blev bara värre och värre. Jag har aldrig sett en gitarr där strängarna satt så längt från halsen, vilket vi upptäckte berodde på att halsen hade en stor spricka i sig. Sprickan växte och växte ju mer vi drog åt strängarna, vilket ledde till att vi var tvugna att dra åt dem mer för att stämma den och snart lutade hela halsen inåt.

...De skrattade åt gitarren när vi kom till affären och sa att det bara var att slänga den och köpa en ny, vilket han gjorde. Vi cyklade tillbaka längs stranden, satt vid hamnen och vandrade runt i Port Douglas på dagen.

...En tjej som jobbade i receptionen på vandrarhemmet där jag sov bodde några mil från Cape Tribulation, så hon tog oss nästan hela vägen upp dit på eftermiddagen samma dag. Hon släppte av oss vid ett mysigt vandrarhem mitt ute i skogen, där vi fick sova för halva priset.

Vi vandrade runt mer i jungeln dagen därpå (fredag) och liftade upp till Cape Tribulation efter lunch.

...Wei, vi nådde vårt mål! Jag bokade jungelsurfingen och bestämde mig för att sova på vandrarhem igen, för jag tyckte fortfarande att det var en dålig idé att sova bland krokodiler... Marcel beslutade sig för att göra det samma, eftersom det faktiskt bodde två krokodiler i området.

...Vi träffade två tyska killar, Andy och Dennis, som skulle åka tillbaka till Cairns på söndagen, så där var problemet med hur jag skulle ta mig tillbaka redan löst.

Jungelsurfing på lördagen. För alla som inte vet vad det är så är det som ett antal linbanor som går mellan några plattformar uppe i trädkronorna. Så man sitter fast i en sele och åker från träd till träd;

Vi var en grupp med fem amerikaner och två svenska tjejer, Emma och Maja. Det var roligt, men själva surfingen var över på bara några ögonblick!

...Därefter träffade jag Marcel igen och vi vandrade runt ytterligare några timmar i jungeln och ner till stranden. På kvällen kom ett band och spelade och hela campingområdet svämmade över av hippies.

Söndagen checkade vi ut igen, satt och pratade med folk från bandet och tog det mest lugnt, innan jag åkte iväg med tyskarna och Marcel fortsatte sin färd norrut. Jag skulle åka någon timme senare och han stod fortfarande vid vägkanten och försökte få lift när vi åkte förbi. Det kändes konstigt att lämna honom där alldeles själv, men fick höra senare att han blivit upplockad ganska snart efteråt.

...Vi åkte till Port Douglas och var där några timmar, innan de släppte av mig utanför Koalas i Cairns igen på eftermiddagen.

...Jag träffade Mathilde och Edouard igen några timmar senare, och slöt upp med tyskarna på Woolshed på kvällen.

Igår tillbringade jag och Mathilde största delen av dagen vid lagoonen och på kvällen träffade vi en hel grupp franskar som hon träffat några dagar tidigare. Det kryllar av franska människor i Cairns!

Det är skönt att vara tillbaka. Jag tycker om den här stan... Jag borde leta efter jobb, men just nu tycker jag att det är så himla skönt att bara vara... Ligga vid lagoonen, äta billig mat, träffa en massa trevligt folk och ha nära till allting...

Jag vet som vanligt inte vart det bär av näst, men den som lever får se!

Måndagen den 6 juni 2011

Efter en kväll full av spökhistorier ute vid lagoonen på Airie Beach tog jag bussen till Townsville på lördag morgon.

...Väl framme vandrade jag lite förstulet mot färjan, hittade en turistinformation och bad tjejen som jobbade där att övertyga mig att åka ut till Magnetic Island. Hon sa att jag definitivt borde åka dit och kunde ta färjan som skulle gå om 2 minuter. ”Herre gud, det hinner jag väl aldrig?” Jag vet att jag brukar tycka att två minuter är fullt tillräckligt med tid när jag ska springa till bussen hemma, men inte om man betalar dyrt för en biljett och dessutom har 15 kg extra att släpa på... Men; ”jodå, kapten står där och väntar på dig om du vill åka” sa hon pekade på en man som nickade uppmuntrande.

...Så på så sätt bar det av till Magnetic Island och Koala Village i Bungalow Bay, där jag kom att fastna ett tag. ;)

Jag hamnade i ett rum där även två hurtiga norska tjejer, Silje och Mari, bodde.

...Magnetic Island är en jättefin ö med stränder, berg och skog med massa vandringsleder och vilda djur, så morgonen därpå gick vi upp tidigt och begav oss ut på ”tur” upp till en utkiksplats ”The Forts”. Vi såg en vild koala på vägen!

...Stranden en sväng på dagen, där ingen badade och det satt skyltar med varning för maneter... Plötsligt låg en kille ner lite längre bort på stranden, livräddarna kom springande och tydligen kom ambulansen och hämtade honom en stund därpå. Fast har i efterhand fått höra att det troligen var någon giftig fisk... Stingerperioden är tydligen över, så det är ingen större fara att bada längre. :)

...Vi gick på en guidad tur i den lilla djurparken på kvällen, där vi fick hålla i bland annat små krokodiler, pytonormar, fåglar, sköldpaddor och slutligen en koala.

Det finns en ranch med turridning på ön, så klockan tio på måndag morgon checkade jag ut från vandrarhememt, men bestämde mig för att vänta med att boka bussbiljett upp till Cairns tills jag gått dit och hört om jag eventuellt kunde få vara volontär där.

...De ville att jag skulle komma på provridning dagen därpå, så klockan 11 checkade jag in på vandrarhemmet igen, till deras stora förvåning. ”Var inte du precis här?”

...Jag tog bussen tillsammans med några engelsmän till ett ställe där vi matade wallabies, en liten släkting till kängurun, på eftermiddagen.

Tisdagen fick jag rida min lilla älskling, Bungie, på provridningen på morgonen. Vi hade bara en turist med oss, och när vi suttit av beslutade Naomi att jag kunde komma och börja jobba dagen därpå.

...Resten av dagen var jag och en av tjejerna på stranden, och den dagen hade vi väldigt trevligt tillsammans.

Tidigt följande morgon flyttade jag in på Horseshoe ranch.

Där har jag nu jobbat onsdag till söndag, vilket har varit väldigt omtumlande... Jag kan sammanfatta det hela med att jobbet och hästarna har varit underbara, men det mänskliga sällskapet... Hm, jag vet inte vad jag ska beskriva det med för ord riktigt...

...De andra två tjejerna, Florence och Senara, har fått mig att må väldigt dåligt, och det är med dem jag tvingas tillbringa större delen av mitt dygn, och de som pratar med chefen. Så nu har chefen plötsligt kommit på att de inte behöver vara mer än två stycken, så jag ska åka härifrån...

Så bläääääääää... :(

Fast jag har äntligen fått rida på stranden som jag så länge velat! Jag har pratat lugnande med runtskumpande turister, förälskat mig i en underbar häst, fått prova på att stå upp på hästryggen och hoppa ner i vattnet etc...

Det var ett väldigt lätt jobb; i princip bara att fodra, borsta och salda hästar. Rida två eller fyra timmar varje dag och sitta och läsa tiden emellan.

...Det hade varit perfekt, om det inte vore för tjejerna... Orka vara taskiga mot varandra! :(

Idag har jag min lediga dag, så har vandrat ner till stranden där jag sitter vid ett litet bord. Det är mulet och ganska svalt idag, till skillnad från stekande sol och varmt som det har varit alla dagar hittills på ön. Jag tror jag ska köpa en glass... :)

Fredagen den 27 maj 2011

Är på Airlie Beach nu, och har varit det sen i måndags morse. Fattar fortfarande inte att jag lämnade ranchen... :/

Jodå, jag blev ledig dagen därpå med, så vi åkte in till Emerald.

På tisdagen putsade jag alla sadlar och städade i lite i stallet.

Onsdagen red vi ut och drev in avvänjningskalvarna plus lite fler kor från hagen, därefter separerade vi dem ytterligare beroende på kön, om de skulle vara kvar eller säljas osv. In i fållor, olika knipsningar i öronen. Vissa skulle brännmärkas och kastreras, andra bara registreras. Jag fick lära mig en hel del, och fick i uppdrag att skriva upp deras nummer, kön, färg och om de skulle säljas vidare i en bok.

...Eftermiddagen fick jag spola och skrapa gegga från fållorna och på kvällen kom pappan och sa till mig att packa min väska inför upp till 10 dagars camping dage därpå.

...Vi red inte iväg direkt på morgonen på torsdagen, så jag fick köra runt polarisen och hämta lite saker och därefter tvätta den med tryckspolare.

...Någon gång innan lunch kom de och sa att de var klara att rida iväg och jag fick panik över tanken på att vara ute och inte kunna ta mig tillbaka på 10 dagar. Så innan jag visste ordet utav det hade jag suttit av min häst och sagt att jag inte kunde göra det...

...De blev ganska upprörda, vilket jag har full förståelse för, men Diana (mamman) var otroligt snäll efter att jag förklarar hur jag kände över en kopp te senare. De andra red iväg med hästarna, och jag tittade på med en känsla av overklighet...

Så det var slutet på min ranchvistelse... Jag hade bara en sådan himla hemlängtan när jag var där... Antar att jag hade alldeles för mycket tid att tänka...

Diana körde mig till Emerald dagen därpå, där hon sa att det skulle gå en buss till Rockhampton. Det visade sig att den bussen slutat gå för något halvår sen, så jag fick tillbringa natten där och ta bussen tidigt på morgonen dagen därpå istället.

Kom till Rockhampton på lördagen och träffade engelska Mark på bussen, så vi hängde ihop hela dagen. Vi vandrade till turistbyrån, där de fick sig ett regält skratt åt att jag verkligen inte hade någon aning om vart jag skulle ta vägen näst. De gav mig en hel trave med turistbrochyrer, och efter en del grubblande bestämde jag mig för att åka norrut.

Söndagen åkte Mark vidare, så jag vandrade runt själv hela dagen och tog bussen till Airlie Beach kl 3 på natten.

Det ösregnade när jag kom till Airlie Beach på måndag morgon. Tydligen regnade det även kraftigt in i bagageutrymmet på bussen, för den övre delen av min ryggsäck var genomblöt när jag fick ut den.

...På nyheterna sa det att det skulle regna några dagar, så jag var riktigt nära att strunta i allting och åka vidare till Cairns. Eller hem...

...På vandrarhemmet träffade jag senare amerikanska Hillary och irländska Una, som precis varit ute och seglat i två nätter. Trots vädret rekomenderade de starkt att åka ut till öarna; The Withsundays.

...Det klarnade upp och skulle tydligen bli skapligt väder ute vid kusten ändå, så det slutade med att både jag och Hillary bokade en tredagars båttur.

Vädret blev underbart. Vackra stränder, turkost hav, jättego grupp där de flesta var från Storbritannien... Jag är så glad att jag åkte!

...Vi snorklade två gånger, låg en förmiddag på stranden och dök en gång vid White Haven. Vi såg ingenting förutom sand och grumligt vatten när vi dök, men det var spännande ändå och ganska mycket att hålla reda på.

...På kvällarna tog de oss till ett vandrarhem på en av öarna, så alla satt på klubben precis vid stranden och pratade. Sen gick vi upp klockan 6 på morgonen och steg på båten igen för nya äventyr.

Jag önskar bara att jag hade tagit med mig varmare kläder! En önskan vi alla på båten delade...

Det har fortsatt att vara undervart väder och vi har legat vid lagoonen på Airlie Beach nu i två dagar. Gruppen har hållt ihop och de flesta, inklusive jag, bestämde sig för att stanna en dag längre än vi tänkt från början.

Imorgon bär det av till Townsville!

Söndagen den 15 maj 2011

Mitt jobb var att driva fram dem till fållorna, hålla fast ena bakbenet, så de inte kunde sparka Will i huvudet, och knipsa små bitar av deras små öron. Efter det försökte vi få avvänjningskalvarna att traska runt lugnt i hagen, så vi skulle kunna driva dem tillbaka till gården dagen därpå utan att de blev helt knasiga.

Det tog oss precis hela lördagen att driva hem avvänjningskalvarna, så jag satt i princip på hästryggen från soluppgången fram till en bra stund efter det att solen gått ner. Kalvarna var nervösa först, och några av dem rymde tillbaka (vilket tydligen inte gjorde så jättemycket, för de kan ta hem dem i oktober, när de driver in dem nästa gång istället), men sen blev de trötta och traskade på så lugnt så, och jag kunde bara njuta av en underbar ridtur hem över kullarna i solnedgången.

Det hade varit så mycket bättre att sova ute under stjärnorna om det inte vore för all dagg!
Här är min ”swag”;

Första natten låg jag och sov utan att rulla in mig i min swag ordentligt. Jag tyckte att det var så mysigt att sova under stjärnhimlen, men jag hann bara sova någon timme innan jag vaknade av att jag var kall och blöt. Då var det så lagom mysigt längre! Natten därpå var ganska blöt den med, men sen lärde jag mig hur jag skulle snurra in mig så att den inte trillade av mig när jag rörde på mig.

Vi lagade mat över elden, drack och tvättade oss i bäcken och jobbade från soluppgång till solnedgång.

Efter att ha jobbat i sex dagar och sovit ute fyra nätter, var det väldigt skönt att komma tillbaka till Withersfield på kvällen, duscha varmt och sova i en säng igen...

Idag är jag ledig, och jag hoppas att jag är det imorgon också, så jag kan åka med dem in till Emerald och fixa lite grejer... Lisbeth åkte till en annan ranch i torsdags och Linnea åker vidare imorgon, så jag tror det blir lite tomt här framöver. Vi får väl se vart jag tar vägen...

Efter en väldigt hektisk sista tid i Sverige hoppade jag på flyget på tidsag kväll. Mellanlandade i Bryssel någon timme senare, åkte därefter nattflyg till Abu Dhabi, vidare till Singapor och kom tillslut fram till Brisbane kl 9 på torsdag morgon (australiensisk tid).

Kan ni se regnbågen? Vi delade rum med killarna och tillbringade det mesta av dagarna på stranden och kvällarna på vandrarhemmets restaurang/pub/sällskaprum. En av dagarna gick vi på ”Bush walking” genom skogen upp till en sanddyn med utsikt över havet och Fraser Island. Alla vandrade omkring barfota överallt, så jag slutade helt att oroa mig för spindlar och ormar som jag gjort de första dagarna. Där uppe fick vi bland annat prova på att kasta boomerang!

De tog oss till en affär där vi fick köpa långärmade skjortor och ridskor och hjälpte oss att fixa allt pappersarbete innan vi begav oss ut i vildmarken. Afrikanerna fick åka till en annan ranch och vi träffade det här gänget istället;

Nu är det fredag kväll och vi har precis grillat... Imorgon kl 7.45 går bussen in till Gympie, där jag ska ta tåget ut till ranchen där jag ska börja jobba!

Söndagen den 24 april 2011

Aah, i övermorgon åker jag till Australien!!
…Jag måste packa…

Det är underbart väder, och det känns korkat att lämna Sverige just nu, när det börjar bli som finast…

Just nu sitter jag vid köksbordet i Marstrand och funderar på att ta upp bloggen igen… Det är så länge sen jag skrev, så jag tänkte sammanfatta lite kort de två år som har gått...

Sommaren efter Frankrike var underbar. Det var så skönt att komma hem igen, träffa alla, ha frihet, bo hemma, prata svenska, kunna göra som man vill… Så skönt att jag blev väldigt anti mitt år i Frankrike, och endast kunde tänka på det negativa under en tid. Nu känns det som om jag har fått mer perspektiv på det hela, och kan minnas både bra och mindre bra saker och ändå vara väldigt glad att jag åkte.

Jag utförde en del av mitt projektarbete på Universeum, och det var en träff precis i början av sommaren. När jag kom till träffen stötte jag direkt på Erika, Linnea W och Thomas, vilka visade sig gå i klassen jag skulle börja i till hösten. Vi träffades en gång under sommaren och det kändes skönt att lära känna några trevliga människor från klassen innan skolan började.

ARVIKA!! Jag var så lycklig... Vi jobbade i incheckningen ett stort gäng. Byggde upp tält, jobbade under festivaldagarna med att checka in folk, gick på massa konserter, hängde i funkiscafét, gick på konserter och plockade sopor efteråt.

Efter sommaren råkade jag ut för det här goa gänget;
 

Det kändes knappt som om Anna och jag var nya i klassen. Åh, nu blir jag nostalgisk…

Parisresa med Franskasektionen på hösten. Erika och jag gjorde vårt arbete i historia om Mont Martre.



Lite redovisningar...



Studenten 2/6-2010!



Efter några timmar med klassen, bland annat studsandes på flaket av en lastbil, hade vi studentmottagning i trädgården hemma hos pappa. Det var underbart att ha en sådan blandning så många människor man tycker om samlade på en och samma plats samtidigt! En väldigt positiv sak med att ta studenten året efter man egentligen skulle är att även gamla klasskompisar kunde komma på mottagningen. Tack igen alla som kom! Synd bara att jag var så himla hes… Efter  det festade vi på Trädgår’n halva natten.

Tågluff med Erika!!

Nattåg till Paris där vi var en dag och bodde på gamla köra MIJE. Vi höll på att missa tåget till Bordeaux på morgonen och fick springa som galningar genom gångarna i tunnelbanan.   Hann med tåget och kom till Bordeaux, där vi bodde i Lolas studentlägenhet.
   Åkte vidare till Périgueux dagen därpå. Vi vandrade runt och jag visade Erika allt. Det var roligt att vara tillbaka, fast väldigt skönt att inte behöva stanna. Vi träffade Hugo och Paul och gick in på Jay de Beaufort en stund, men i princip alla jag kände hade ju slutat året innan…
   Bodde hos Justine en natt och tog sen nattåget till Barcelona, där vi bodde hos Erikas syster i tre nätter. Det regnade mycket… Några fina timmar på stranden en eftermiddag, annars ägnade vi oss mest åt kulturella saker tycker jag. ;)
   Därefter åkte vi till Montpellier och träffade Emma. Väldigt fin stad och väldigt fint väder. Cyklade till stranden, åt goda nudlar, gick runt och var med Emma. Sen bar det vidare till Rom.
   Vi bodde på Corean Hostel, där rummen saknade lås och en jättekul kille med stort afro jobbade och gick runt i rummen som han ville. Åkte turistbuss och träffade väldigt trevliga amerikanare när vi gick ut på kvällen.
   Efter det ville vi bada! Så vi åkte till Rimini. En riktig turistort. Stranden en dag och dans på kvällen innan regnet kom och vi åkte vidare till Venedig.
   Regn, regn, regn… Det känns som om vi åt konstant för att kunna sitta inne undan regnet. När det blev för dyrt gick vi till bagagerummet på hostelet där bland två asiater misshandlade sin resväska i ett försök att stänga den, och, när inte det gick, öppna den igen.
   Åkte vidare till Salzburg. Sound of Music. Jättefint rum! Åkte lift upp till en alptopp och vandrade ner.
   Tog tåget till Prag. Det var väldigt fint där, men det jag nästan minns bäst är hur himla mycket träningsvärk vi hade i våra lår och vader. Haha. Nedförsbackar var en pina, så vi försökte mest gå i uppförslutning, till skillnad från alla andra turister. Var på ett stort dansställe och sen åkte vi hem tidigt på morgonen dagen därpå.

Peace and Love i Borlänge med Hanna S och Hanna J! Träffade Mathias igen, jobbade som säkerhetsvakt, gick på konserter, campade… :)

Arvika! Incheckningen igen, dock inte lika kul som tidigare år. Sorry Arvika…

Åkte på tredagars intensivkurs i westernridning på Jultorp ranch, bara några mil härifrån. Fick en otroligt seg häst, men känns bra inför Australien att ha provat på westernridning.

Efter några sköna dagar i Marstand började jag jobba som servitris på restaurang Sirtaki, nära Kungsportsplatsen.



Jag har alltid tyckt att det ser så roligt ut att vara servitris och har velat prova på det. Det var väldigt roligt, och det är definitivt något som jag skulle kunna tänka mig att jobba som igen. God mat, trevliga kunder... Stressigt vissa stunder, men oftast lugnt. Jobbade ungefär 25 timmar i veckan, så hade mycket fritid, då jag träffade vänner och pluggade en hel den inför högskoleprovet. Jag har kommit på att jag troligen vill in på läkarlinjen, så skulle behöva ett bra resultat. Det gick dessvärre inte så bra som jag hade hoppats, men jag får väl hoppas att det gör det en annan gång eller att jag kommer in på annat vis. Nu ska jag hur som helst ut och fösa kor istället! :)

Så nu bär det iväg snart! Planen är att jag ska komma ner till Australien, jobba några månader på en ranch och sen resa runt. Jag vill göra det mesta; rida, surfa, vandra, klättra… Hoppas kunna åka och hälsa på Georgia på Nya Zeeland och Amanda i Sydney. Vi får väl se hur det går… Jag kanske kommer hem om någon vecka igen! ;)
   Jag åker i alla fall dit med organisationen VisitOZ, via svenska Blueberry, så förhoppningsvis kommer någon att stå på flygplatsen och vänta på mig när jag kommer fram. Därefter åker vi Submarine Hostel, och sen vidare till Rainbow Beach dagen därpå. Efter en helg på stranden bär det vidare till Springbrook Farm, där vi ska få rida, åka motorcykel, såga med motorsåg etc. De flesta brukar bli erbjudna jobb under tiden de tillbringar med organisationen, så jag hoppas att jag också får det… Nu ska det bli en riktig cowgirl utav mig! Hoppas jag i alla fall…

  Älska hösten..


         

Den här veckan har vi haft hur mycket skolarbete som helst..

Tur att man kan ta sin flykt ut i naturen..

och att man har en kamera, tack Hanna! :)

Imorgon bär det av till Paris!!

Lördagen den 6 juni 09

Sveriges Nationaldag, och Emmans födelsedag!

(Fast hann inte skriva slutet samma dag, så skrev färdigt söndagen den 7e)

Då vart jag hemma igen... Äntligen.

Jag har precis suttit i en halvtimme och funderat på vilket språk jag ska fortsätta att skriva blogg på, om jag ska göra det, och igår spenderade jag största delen av kvällen med att skriva ner saker som jag vill minnas och ha total beslutsamhetsångest hur vida jag ska fortsätta att skriva blogg nu när jag är hemma igen eller inte. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra i fortsättningen, jag vet bara hur otroligt glad jag är att jag har skrivit under hela mitt Frankrikeår och hur bra det känns att spara vad som händer. Den här första tiden hemma har vart hel totalt underbar och jag bara känner att jag måste dela med mig av den och spara den, sen får jag väl se hur jag gör i fortsättningen...

Klockan 22.15 landade jag på Landvetters flygplats i kära Göteborg, efter en pirrig flight med mellanlandning och byte av plan i Amsterdam. På det första planet var det nästan inga människor alls, båda sätena bredvid mig var tomma, vilket iofs var väldigt skönt, innan vi landade i Amsterdam där jag skulle ha ungefär 1 h på mig att ta mig genom flygplatsen till nästa flyg. Optimistisk, som jag så ofta är, tänkte jag att den här gången skulle jag nog hinna äta, eftersom vi inte var försenade som förra gången. Jag bestämde mig, som tur var, för att hitta min gate först och började leta efter ett flyg som var helt försvunnet från alla skärmar. När jag äntligen fick ruskat tag i en människa som visste någonting, så sa de att flyget skulle gå från en annan terminal och att jag nog gjorde bäst i att skynda mig om jag skulle hinna dit i tid, eftersom det var "en bra bit at gå". Det var en ganska bra bit, särskilt som rullbanden på trapporna inte fungerade, så att man fick traska vackert i normalfart genom de oändligt långa korridorerna. Jag hittade tillslut till gaten iaf och stannade och försökte få ut en chokladkaka ur en automat som låg på vägen, eftersom jag vid det laget var väldigt hungrig och det ej fanns något annat att köpa inom synhåll, men den svalde mitt mynt och spottade ej ut någonting.

   Det andra flyget gick snabbt och var väldigt roligt. Det var en manliig flygvärdinna som såg ut att vara sisådär i 35 års åldern som såg ut som en liten busig pojke med tandställning i hela munnen och skojade med alla runt omkring hela tiden. Han och hans personal avbröt varandra hela tiden när de pratade i mikrofonen, och även fast jag inte fattade direkt vad de pratade om så var det väldigt underhållande.

   Jag åkte ner för att hämta mig resväska, som kom utrullande en utav de första som kom på bandet, och begav mig sen ut där mamma, pappa och någon som stod vänd åt ett annat håll och sen vände sig om, det var nog ingen jag kände, nej vänta... Det är ju min lillebror! Jag kände seriöst inte igen honom först. Lika lång som jag ungefär, glasögon och aa... Inte liten längre, helt enkelt. Det blev kramar och köp av wasa knäckebröd innan vi begav oss hem till mamma en sväng och pratade sen ner till pappa där jag mättes av en ylande glad hund som ville ut och gå. Sen fick jag dunsat i säng någon gång vid 2 tiden.

Jag vankande sen dagen därpå i mitt eget rum. Mitt rum. Hemma.

Strosade runt ett tag innan jag tog min kära 17 buss in till stan till Burgården för att gå på Sandras student tillsammans med Hanna S, Suzana och Sabbi som dök upp sen. Jätte roligt att se alla igen och Sandra var sjukt glad, jättefin, och duktig som hon är hade hon blivit utsedd till årets frisör och fått stipendium på 10.000 kr. Efter en stunds väntande ute i blåsten så skulle Hanna vidare till en annan student och jag och Suzi gick och tog en fika på Condeco. Kvällen var mysig hemma hos mamma med Katarina som tittade förbi en sväng.

På torsdagen bestämde jag mig för att vara seriös.

Jag har sagt till mig själv att jag skulle börja träna direkt när jag kom hem, vilket är så lätt att säga men så mycket svårare att hålla i verkligheten. Sagt och gjort iaf, jag tog på mig träningskläder och begav mig ut och sprang. Det gick väldigt segt och jag orkade inte alls lika mycket som jag gjorde förra året, men jag tyckte ändå att jag var duktig som tog mig ut. Voven var helt totalt utslagen hela dagen sen och sov som sten i trädgården i flera timmar, stackarn.

   Drog sen in en sväng till stan är jag träffande Emma utanför Hvitfeldtska, och sen se andra klassenmänniskorna som kom droppandes ut från sina franskaprov för DELF och DALF (franska språkdiplom ungefär som Cambridge examens). Folk blev nog ganska förvånade över att se mig sitta där i korridoren och det var roligt att se allas miner och att återse alla. Vi begav oss och fikade på ett litet ställe någonstans i Vasastan Hanna, Emma och jag. Myspys.

Åkte sen hem till Jassie en liten sväng.

Fredagen gick jag ut och sprang igen på morgonen och sen vet jag att jag gjorde någonting på dagen, jag kan bara verkligen inte komma på vad det var jag gjorde... På kvällen hade de i klassen uppspel av sin franskapjäs som de jobbat med ett tag i franskan. "L'avare", "den girige", av Molière.

   Jag blir så himla glad varje gång jag går in genom de stora dörrarna till Hvitfeldtska. Hvitfeldsta är mitt Hogwarts, haha. Johanna och Rebecka stod i dörrarna till "Stora Salen", norra aulan, i fint målade masker och släppte in folk. Jag träffade också Fraenkel innan jag fick mitt program och gick in och satte mig och såg pjäsen, vilken var underbar! De var så himla duktiga, även fast de inte tycker att de var de själva. De hade peruker och klänningar och framförde pjäsen på näst intill perfekt franska, i två hela timmar! Folk bytte av varandra i rollerna, men det var inte ett dugg svårt att hänga med på vem som var vem och jag var grymt imponerad efteråt. Fick pratat lite med Natascha, den nya franskaläraren och Åsa, rektorn. Det var jätte roligt att se pjäsen och jag åkte hem och var helt glad efteråt. Hoppas så att jag också får Natascha som lärare nästa år och att vi kan göra en teater då med!

Lördagen hann jag inte så mycket mer än att snurra runt och hämta en massa grejer och ut med Timmy innan jag traskade hem till Hanna B klockan 13 för att där vänta på Maral som skulle komma och hämta oss med bil och köra oss till Viktorias 18årsfest på hennes sommarstuga i Åsa. Det är så himla coolt att kompisar har körkort nu och det gick jätte snabbt och smidigt att ta sig dit. Vi var en stund på stranden medan vi väntade på Viktoria och vädret var mycket vackert. Väl hos henne, i en gullig liten stuga med många små rum, så lagade vi en hel del mat. Jag tyckte att det var jätte roligt, men var dock lite nervig, men vad kan väntas, efter 9 månader i min värdfamilj, som tycker att jag gjorde precis allt fel, så jag vågade inte riktigt blanda saker med varandra och göra grejer utan att minst en person samtyckte. Blev dock lite säkrare sen och det skedde bara ett missöde med ett halvt paket yoghurt som hamnade i fel bytta, men det löste vi bra sen och efterrätten blev jättebra! *stolt*

   Det kom lite fler folk och vi grillade, satt ute i solen, gick ner till stranden, åt, pratade och det var en hellyckad kväll. Det enda jag skulle kunna klaga på är att jag började få väldigt ont i halsen helt plötsligt framåt dagen.

   Jag och Emma bänkade oss i ett av sovrummen och sov så gott så gott, fram tills ett glatt huvud plötsligt stack in i rummet vid 9 tiden dagen därpå. Huvudet tillhörde Viktoria, fick jag sen blinkade klart för mig, och hon annonserade att det var dags att gå upp med ett soligt "Godmorgon!".

Det var fortfarande helt underbart väder på söndagen och vi satt alla ute och mumsade i oss frukost innan det blev städning och jag på något sätt lyckades få plats i Marals bil och fick skjuts ända hem. Så jag var hemma redan vid 11-12 tiden och hade hela dagen kvar, vilken jag tillbringade ute i trädgården med Dadan, läsande delar av hans uppsatts i engelska, som han av någon anledning vill att jag ska läsa och hjälpa honom med, vilket jag lovade att göra. Jag skred till verket och läste några djurdikter och började läsa vad han skrivit, men det gick väldigt segt och var svårt. Kom med några få idéer, men gjorde inte mycket så jag fattar inte riktigt varför han fortsatte att envisas med att jag skulle fortsätta och "hjälpa till". Kanske mest för att göra något tillsammans...

   På kvällen var det klassmiddag med N3AB (min klass. Eller tja, det som skulle vart min klass om jag inte åkte iväg. Min gamla klass). Goa klassentjejerna bjöd med mig hem till Birgitta, min gamla, deras, klassföreståndare, som är hur go som helst och, precis som förra året, bjudit in hela klassen på middag med knytkalas i sin fina lägenhet, på översta våningen i en gammal slottsliknande byggnad någonstans, på en gata man inte hittar om man inte vet vart den ligger, nära Linnégatan.

   Det var också helt underbart att se alla klassenmänniskor igen, och på något sätt kändes allting som om jag hörde hemma där och allt var som vanligt. Jag var glad. Vi satt ute och pratade en del på hennes balkong, åt plockmat och pratade lite till.

Jag vill verkligen komma igång och övningsköra nu. Jassie började för ett tag sen och verkar ha kommit en bit med körlektioner, så jag frågade henne när jag var där när hennes nästa körlektion var och om jag eventuellt kunde följa med henne dit och prata med dem.

   På måndagen var det dags och jag åkte med henne och hennes mormor till en trafikskola ute på Hisingen, där jag fick åka med i bilen på hennes körlektion med en coollugn körlärare som hette Arne. Jassie var jätte duktig och jag lärde mig en hel del av att bara sitta med där bak och lyssna. Så nu vet jag i teorin hur man backar och vänder på smala gator med korsningar, hihi. Jag är jätte taggad på att börja köra nu. Snälla Jassie och hennes mormor väntade på mig medan jag lite nervöst gjorde synundersökningen man måste göra för att få sitt körkortstillstånd. Eftersom verkligen nästan alla i min släkt tillbala i flera generationer har glasögon och jag har blivit intalad sen jag var typ 10 att det bara är en fråga om när jag skulle börja se dåligt och få mina, så tänkte jag att det då säkert var dags. Jag började kika i apparaten och konstaterade buttert att jag inte kunde urskilja bokstäverna så bra, gissade lite halvt på vissa och ansträngde mig hårt, sen sattes ljuset på och plötsligt såg jag alting jätteskarpt. Jag läste understa raden i razer fart och fick läsa om den för att tjejen inte hann följa med på kartan och skrattande informerade mig om att man inte fick extra poäng för turbofart. Jag ser iaf jättebra, vilket var väldigt roligt. Hon gav mig sen alla papper jag behöver för att komma igång, så nu är det handledarkursen och utredningen från länsstyrelsen om tillståndet jag väntar på, sen är det bara att tuta och köra!

På tisdagen tog Jassie studenten! Jag och Hanna träffades på Järntorget och åkte tillsammans ut till Stenaline terminalen där International IT college of Sweden håller till. Väldigt glada, en del halvt oförstående studenter kom utspringande och det blev kramar och gratulationer i massor. När Jassie sen satte sig med några vänner i en raggarbil, för att tutande köra runt stan, åkte jag och Hanna tillbaka in till centrum och letade studentpresent till Jassie och piercade mina öron.

   Jag hade väl inte riktigt tänkt att jag skulle ta hål i öronen så där direkt på stört egentligen, utan hade mest tänkt att jag ville gå till det där stället som Jassie och Hanna älskar och prata med dem. Jag har ju haft hål i öronen två gånger tidigare som slutat med infektioner, blod och tårar, och lovade mig själv sist att jag aldrig mer skulle göra hål i öronen. Men det är ju så fint... och jag ville inte låta mamma trycka igenom sitt pärlörhänge i mitt öra, hur goda än hennes intensioner var. Jag gick dit, pratade och de var så himla snälla och när de sa att de hade tid om en timme så bara jag impulsivt, med mycket ivrigt stöd från Hanna, bokade in mig på den tiden. De sa att man har mycket större chans att få det att fungera om man tar hål med nål och inte med en sån där häftpistol, sen tvättar ordentligt och har ringar i titan som man in princip inte kan vara allergisk emot och som tillåter hålen att luftas och inte klämmer åt om örat svullnar. Det lät bra, lite läskigt, men de var jätte proffsiga. Han som gjorde hålen mätte ut jätte ordenligt pratade en massa och frågade en massa saker. Jag: "Um, jag hörde inte riktigt det där... Kan du sätta i ringen och upprepa när den är i?". Det är väl inte s konstigt att man inte kan koncentrera sig när någon sticker en stor läskig nål igenom ens öra?

   Vi åkte sen hem till Jassie på studentmottagning. De hade dukat upp jättefint med bord och partytält i hennes trädgård där alla människor satt ute. Jag fick äntligen träffat hennes andra "styvsyster" om man säger så fortfarande, har innan bara träffat den lilla, Emma.

   Det blev ganska ordentligt kallt och det hämtades alla möjliga former av täcken och filtar för att hålla folk varma, men frånsätt kylan var det mycket lyckat! Fick sen cyklat hem när jag äntligen hittat min cykel igen, efter att nästan blivit övertygad om att Stefan hade dumpat min cykel på tippen tillsammans med Rolfs gamla cykel (Rolf är Jassies morfar och de bor i ett tvåmannahus på bottenvåningen under Jassie och hennes familj), eftersom han utan att blinka sa det så många gånger och höll fast vid det så länge. Jag hade nämligen dagen innan lämnat min cykel där för att kunna cykla hem på kvällen efter mottagningen. Förlåt Jassie, om du läser det här, men det känns som om det är just en sån sak som bara skulle kunnat hända hos er. Inget illa ment alls, jag älskar din familj, verkligen, och det vet du. Ni är något helt unikt! ;) Hittade cykeln sen iaf, som tur var, och kunde cykla hem.

Onsdagen. Hvitfeldtskas student och min "smygstudent".

Oj, oj, oj. Vilken daaaag!

Jag vaknade ganska sent och missade två bussar, kom iaf med den tredje bussen. Nu börjas det igen... suck. Jag hade lovat Hanna dagen innan att jag skulle komma dit 11.45 och hjälpa till att dekorera det stora 120mannaflaket de hyrt tillsammans tre klasser och både min förra klass och Hannas klass skulle vara på. Det krisade lite med folk som kunde komma dit och hjälpa till att sätta upp allt björkris, alla ballonger och lakan och det dröjde mig ett ganska bra tag att komma på att jag faktisk kunde komma dit och hjälpa till själv. När jag tillslut äntligen kommit på den snilleblixten att jag själv fanns till (jag måste vara lika smart som Einstein, eller hur?), försökte jag samla ihop fler människor som kunde hjälpa till, men av någon anledning verkade inga kunna. Jag kände mig sen så lagom dum när jag insåg hur sen jag skulle bli dit, men på något skumt vis kom jag ändå dit 5 minuter tidigt och så snabbt tror jag aldrig jag har åkt till Hvitfeldtska någon gång med buss/spårvagn tidigare.

   Träffade Hanna och klassentjejerna och det var massor med människor på flaket som i halvpanik försökte sätta upp allting innan de skulle samlas i aulan 10 min senare. Jag hittade en rulle med silvertejp, som jag började använda för att tejpa upp lite ballonger, men fick den i princip ryckt ur händerna och beslöt mig för att vänta med att dekorera tills de andra halvt panikslagna människorna begett sig iväg. Hannas pappa, David, dök upp några minuter senare, och även en snäll lillasyster som hjälpte till, och tillsammans satte vi upp resten av björkriset och allt annat när de andra gått och det äntligen blev lite lugn och ro.

   Det gjorde det så småningom och klass efter klass sprang ut till olika låtar de valt och stod och hoppade tillsammans. Ju längre tiden gick och ju fler klasser som sprungit ut, desto mer droppade människorna som stod på bra platser av för att ta emot sina studenter. Så jag hade lyckats knö mig fram till att stå precis längst fram och konstaterade nöjt att jag skulle filma min klass när den sprang ut. Dessvärre så kunde inte mina gamla kära klasskompisar hålla sig en minut till, efter tre år på Hvitfeldtska, så helt plötsligt kom hela klassen utspringande, innan den förra klassen ens hade kommit av scenen och de hunnit bli presenterade! Deras musik kom på efter ett litet tag och människan med mikrofonen fick skyndat sig att presentera N3AB, men jag hann inte filma något. Jaja.

   Efteråt tänkte jag att jag helt enkelt kunde ta mig ett varv runt skolgården eftersom jag inte såg någon från min klass inom synhåll, och tyckte att jag hade ganska goda förutsättningar att hitta iaf någon jag kände, eftersom det faktiskt var en hel klass plus andra människor från parallellklasserna. Så jag drog mig lite planlöst bakåt och strövade bortåt stora ingången, men ingen kom inom syne och jag vände på klacken igen, bara för att springa på Emma och My som stod med mobilerna tryckta mot öronen och även de försökte hitta sina familjer och skyltar. Det kändes lite lustigt, vilsna studenter på Hvitfeldtska.

När vi stannade för sista gången vid Götaplatsen fick alla gå av och jag hann stoppa i mig lite att äta innan jag tog spårvagnen ut till Långedrag till Emmas studentmottagning.

   Där var det mycket folk och jag fick skakat hand med ett antal människor, innan Emmas mamma sa till mig att komma runt och ta för mig av maten, så att jag skulle slippa hälsa på alla. Det var jätte trevligt att vara där (gud vad jag använder ordet trevligt hela tiden i det här inlägget), och jag hittade Rebecka och Alina och två till tjejer som kände någon som kände någon som var där. Fast vart vi än var och slog oss ner var vi ganska i vägen. Vi flyttade på oss ett antal gånger, ända tills Emma kom och slog sig ner med oss och vi helt enkelt satte oss på golvet i vardagsrummet. Lyxigt nog fick jag sen åka med Emma i taxi in till studentfesten inne i stan, där vi skulle träffas några stycken innan på lejontrappan i Brunnsparken ungefär kvart över halv. Efter lite till bubbel gick vi till Trädgårn', där studentfesten skulle hållas på kvällen.

   Förutom en ett antal incidenter med en blodig fot, en My som är minderårig men vi ändå skulle få in, en borttappad mobil, en kavaj som försvann och några tårar så var studentfesten jätte lyckad och jag hade en underbar kväll. Vi dansade och dansade, och jag aktar mig noga för speglar! Hahaha. (Okej, lite internt skämt. Jag har mycket ogärna dansat sen i 7an då jag på ett skoldisco råkade få syn på mig själv dansandes i en spegel på väggen och mitt dansande då fick ett abrupt slut.)

   Vissa lärare var där. Jag och Emma pratade en del med Johan, matteläraren, vilket var roligt. Johan är en skitcool lärare vi haft sen... mitten på matte B? och han bjuder alltid på glass den sista lektionen. Det här året hade tjejerna bestämt sig för att själva köpa ett glasspaket med ett antal glassar i, som de givetvis trodde att han skulle dela med sig av när de gav honom det, men istället tackade han så mycket, stod och pratade en stund innan han vandrade iväg med hela glasslådan under armen. Jag tycker att det var så himla klockrent gjort, och på festen kändes det som ett lysande tillfälle att säga det... Kanske hade att göra med det där bubblet...?

   Vi var där ända till klockan 3 på natten. Jag hade nog tyckt att det räckt ungefär vid 2, sen var jag ganska trött. Förstår inte riktigt hur alla andra människor, som vart uppe sen 6 på morgonen för champagnefrukosten och allt, orkade fortsätta att hoppa runt.

   Det fanns två dansgolv. Ett stort där de i princip bara spelade tecno och dunk dunk musik, en trappa upp till ett annat dansgolv där de spelade bättre musik och hade en balkong. Sen fanns det en bar där nere och ett uteställe också med bar och ställen att sitta på. Äh, ni som läser det här har väl säkert själva varit där någon gång?

   Fick sen skjuts hem av Joannas mamma och jag och Hanna var så hesa att vi knappt fick fram ett ljud och satt där bak i bilen och viskade eller pep fram ord. Det var alldeles ljust ute och jag satt och drack te, med min nyss vaknade mamma, i köket när jag väl kommit hem vid ca 5 tiden. Det kändes konstigt att gå och lägga sig och nana sen, fast jag somnade som en sten.

Torsdagen gjorde jag inte mycket alltså. Jag var förkyld och väldigt trött och spenderade i stort sätt hela dagen hemma och inne. Det är så underbart att bara vara hemma och vara med familjen!

På fredagen gick jag upp och ut med Timmy. Tog mig sen så långt som till busshållplatsen, där bussen åkte ifrån mig och himlen sen öppnade sig. Jag var påväg till Suzanas student, fast jag vände... Kanske är en elak människa, men jag satt på hållplatsen och begrundade livets gåtor och beslutade mig tillslut för att köpa någon mumsbit i kiosken och gå hem och bara ha en till dag hemma och mysa i regnet, istället för att åka in till utspringet. Så jag vände och traskade hem igen. Jag och dadan hängde vid tvn istället och sen blev det en promenix med Jassie och hundarna. Vi hämtade sen mina paket på posten, som kommit fram för någon vecka sen, och hade sen turbostädning på kvällen tillsammans. Vi städar inte så ofta, men när vi väl gör det, så städas det mycket och intensivt. Det var verkligen väldigt välbehövligt, och jag kan knappt beskriva hur skönt det kändes att kunna städa och göra saker utan att ha min värdfamilj stående och iskallt iaktta varenda rörelse jag gör och inte tycka att det är tillräckligt bra.

Lördag morgon började jag att skriva det här, innan jag fick avbryta för att få skjuts runt halva stan och sen ut till Mönlycke, av en övningskörande Hanna, ut till Viktoria som hade sin studentmottagning. Vi stannade där till någon gång efter 18 och åkte sen hem till Joanna, Joanna, Maral, Linnea och jag. Var där fram till jag traskade hem på kvällen.

Idag vaknade jag vid 9.30 av att goa mamma kom in med te med honung i mitt rum och väckte mig. Hon hade vart uppe sen 7 och väldigt taggad på att åka ut och shoppa, så en timme senare satt vi i bilen påväg till Allum. Vi vandrade runt ett tag och åt sen lunch på Paprika, då Katarina också kom, och vi sen vandrade runt ett tag till alla 3. Vi hittade en klänning för bara 100 kr, som både Katarina och jag köpte lika dana, åt en glass med mamma, åkte och röstade och tadaa nu är jag här! Hur nu tiden har kunnat gå så snabbt och allt det här redan har kunnat hända sen jag kom hem från Frankrike. Frankrike känns redan väldigt väldigt avlägset... Jag borde maila alla där nere... Ska nog göra det ikväll... Eller någon dag snart...

Studentkramar från en Sarah som är hemma. Fatta, HEMMA!!

Så underbart, så underbart...

Söndagen den 24 maj 09

Fast jag hann inte skriva färdigt den dagen... Eller... Såhär var det, för att vara ärligt, jag satt och skrev lugnt och fridfullt på mitt rum när jag helt plötsligt råkade komma åt någon knapp och det helt plötsligt blev punkter mellan alla ord istället för mellanslag och det dök upp små ilskna svarta tecken lite här och var. Efter en stunds grymtande och försök att återställa allt som det var innan, då jag bland annat provade alla knappar som fanns på datorn (förutom de som såg läskiga ut och jag inte vågade trycka på), som endast resulterade i att jag lyckades radera halva min text och sen fick ge upp och stänga av datorn, för att hoppas på ett mirakulöst "tillfrisknande" till nästa gång jag satte på den. Datorn tillfrisknade inte, och hemma fick jag sen reda på att datorns underliga beteende tydligen var helt normalt och att man kunde ta bort det enkelt. Frågan var bara hur... Men jag fick bort det tillslut! Mohahahaa, jag lyckades överlista den elaka datorn och nu är det tillbaka som det var och jag kan äntligen publicera det jag skrivit utan att man får huvudvärk när man försöker läsa. Passade sen på att skriva slutet med, det som hände på måndag och tisdag innan jag åkte hem.

Så njut av mina fina mellanslag mellan orden när ni läser!

Jaha, då var det söndag kväll igen. Sitter som vanligt på min säng hos familjen och det är otroligt vaaarmt! Fönstren står på vid gavel, men det gör ingen skillnad. Inte ens den kalla duschen jag nyligen gjorde mycket skillnad. Det är skumt, för solen har knappt visat sig, det bara har vart otroligt tryckande varmt idag. Vid sidan av min säng står min resväska packad och klar och väger exakt 22 kg. Jag hoppas att de inte bryr sig om 2 kilos övervikt på planet... Handbagaget med dator och allt väger 10,6 kg, så får eventuellt ner lite till (max 12 kg) men jag tänkte att det var bra att spara lite vikt där för det brukar ju alltid komma till nåt litet man har glömt, köper eller får på slutet.

   Shit vad skumt det känns nu! Det känns ungefär som om jag står på tröskeln mellan två rum i tvärdrag, för att försöka beskriva känslan. Jag ser inte vad som finns inne i rummen, men är medveten om vad som döljer sig i dem. Jag vet vart allting står och har sin plats, likt man vet vart man har toaletten på natten, och ej behöver tända ljuset för att leda en, utan försiktigt letar sig fram med utsträckta händer, samtidigt som man hoppas att man inte snubblar på någons framställda skor på vägen. Jag vet att jag måste välja att gå in i något av rummen och står och reflekterar en stund, men kan inte göra det för länge, eftersom övriga dörrar i huset hotar att slå igen med smäll i det plötsliga vindsuget. Jag står på kanten mellan två liv, och måste snart stänga den ena dörren bakom mig och kliva in i det andra rummet. Det betyder inte att det andra rummet inte längre existerar, jag bara inte finns i det längre. Visst jag kan gå tillbaka in i det någon gång, men jag kommer inte att vara en självklar del i det längre. Jag står på tröskeln en stund till, tiden stannar liksom till, men snart fortsätter jag. Jag kan knappt fatta att det snart är över...

Veckan har gått ganska fort, det var ju bara tre dagar i skolan, varav en dag bara tills klockan 10. Måndagsmorgonen fick en hemsk start hos familjen och jag kände mig typ gråtfärdig på vägen till skolan, det blev dock mycket bättre sen på dagen. Tisdagen började jag att säga hejdå till alla lärare jag inte kommer att ha mer innan jag åker och frågade om jag fick ta kort på dem. M. Garsia i filosofin, hon blev jätte glad och rörd när jag berättade att jag verkligen uppskattade hennes lektioner och har kommit att upptäcka att jag älskar filosofi, kändes jätte tråkigt att säga hejdå till henne. Sen vart det M. Augras i franska, också en super lärare som hela tiden tagit sig tid med mig på våra tisdagar med privatlektioner och diktanalysering. Kändes med tråkigt, men inte lika. Sen M. Mira i matte, som blev strålande glad när jag tackade henne och ursäktade mina föga arbetsinsatser, man att jag trots allt lärt mig en del och att jag uppskattade hennes lektioner. Hon skrattade och målade en cirkel på krittavlan medan jag hivade fram min kamera.

   Det kändes jätte tråkigt att säga hejdå till lärarna... De har varit så himla snälla emot mig hela tiden och det kändes som om det blev mer verkligt att jag faktiskt skulle åka därifrån då... På tisdagskvällen var det min sista dag på internatet. Jag packade ihop alla mina grejer och insåg ganska snabbt att det skulle bli väldigt svårt att få ner allt som jag tänkt i min lilla rullväska, som alla andra där tycker är minimal redan från början. Med täcke, lakan, lite kläder man dumpat i skåpet, handduk och alla skolböcker samt det man haft med sig för veckan så skulle jag nog behövt 3 lika dana väskor. Minst. Det tog ej lång tid att packa dock och jag gav Delphine små saker som jag tyckte var synd att kasta bort, men ingen människa någonsin kommer att ha nytta av eller använda igen. Jag har typ flera lådor fulla med sånt som bara tar plats hemma och ligger och väntar på bättre tider i mina understa lådor. Men det känns typ fel att slänga det... Delphine tycks dela min "den där mojängen kan nog kanske eventuellt vara bra att ha någon gång då den sparar jag nog" egenskap, så hon fick en del småplock hon kan spara. *skrattar* Annars var allt som vanligt på internatet. Jag sa på middagen att det var min sista natt, ingen stor grej alls. Satt ute som vanligt i gräset och tittade på de som spelade basket, tittade på klockan ett antal gånger och undrade om det inte var dags att gå in snart. Jag fick ingen som helst känsla av att "oh shit, nu är det sista gången jag gör det här" och försöka klamra mig fast vid tiden. Den kanske kommer senare...?

På onsdagen gick jag upp tidigt. Jag och Delphine har blivit totalt hopplösa på sista tiden med att komma upp på morgonen och ut från internatet. Precis i början av året var iaf jag alltid upp klockan 06.45 när klockan ringde första gången, senare började jag slumra lite längre. Snart hade vi Delphines mobil som ringde kl 06.55 sen 7.00 sen 07.05 och gick upp då, men nu sover vi bara och brukar vakna när klockan ringer ut 07.15 om vi ens vaknar då, för då brukar vi sova så gott att vi tror att klockan bara ringt en gång och fortfarande är 06.45. Gudars, men i onsdags var jag upp tidigt iaf för att packa ner mitt täcke och allt, eftersom jag smart nog kom på att det inte var någon idé att försöka packa ner allt på kvällen, så man kunde vara färdig direkt på morgonen. Fick knökat ner täcket och alla lakan, gympasaker, handduk etc i en trasig plastpåse, som vägde ett ton och man inte kunde bära på något normalt sätt, för att handtagen hade låtsat, och när man inte bar den med båda händerna så började allt att rymma ut ur påsen. I min väska hade jag alla skolböcker och anteckningar för året, så även den vägde tungt. Jag fick stanna på varje våning, för att trycka ner saker i påsen, innan jag äntligen var nere vid frukosten.

   Fysik/kemin gick snabbt och jag sa hejdå till M. Lagarde, som även han var otroligt trevlig och jag fick tagit kort, sen gick jag en stund till cdi innan de andra slutade kl 12 och jag gick och åt lunch med Mariah (USA). Marina blev hemskickad till Brasilien samma dag föresten. Hon har gjort en del dumma saker där nere... Fast jag vet inte riktigt hur det blev med att komma tillbaka för henne... Senast jag pratade med henne så sa hon att hon tänkte lämna sitt pass hos någon tant som bodde på landet och på så sätt inte kunde åka tillbaka, men jag vet inte hur hon gjorde... Jag har inte hört någonting ifrån henne sen hon åkte iväg med tåget till Paris för att sen därifrån bli hemskickad, så jag undrar hur det gick...

   Efter lunchen gick vi runt en sväng jag och Mariah, Georgia är iväg på runtur i Frankrike med sin mamma från Nya Zeeland, som kommit för att hälsa på i lite mer än en vecka, så Mariah var själv på språkkursen. De börjar bli kort om utbytesstudenter nu, känner jag.

Jag gick och satte mig på bokhandeln och läste medan hon var på sin språkkurs och efter det gick vi och köpte en glasskartong med 400 mg chokladglass, som vi på något sätt, jag vet inte hur, lyckades trycka i oss tillsammans med hjälp av en delad plastsked i Parc des Arènes. Vi satt där ett tag i solen och njöt av glassen och det fina vädret och pratade en hel del. Det var väldigt roligt för vi har liksom inte riktigt pratat jag och Mariah så mycket innan. Det är liksom antingen jag och Georgia som pratar på franska eller så går Georgia och Mariah igång och pratar för fullt på engelska, så att jag bara känner mig dum när jag försöker slänga in något jag tycker låter intelligent på knagglig engelska, så jag och Mariah har liksom inte riktigt pratat så mycket med varandra. Dels för att Mariah är så himla blyg också. Det var riktigt bra för henne att hon och Georgia var tvungna att vara med varandra i början, eftersom deras värdmammor är bästa vänner, så att de verkligen lärde känna varandra, för Mariah är så blyg och tillbakadragen för folk hon inte känner men när hon väl känner någon är hon helt underbar och liksom en helt annan människa.

   Sen bar det hem till familjen på eftermiddagen. Jag kände mig som en liten packåsna på bussen när jag skulle ha in all min packning med täcke, väska, påse och allting. Jag fick lasta in väskan först och med ett litet "vänta lite" springa ut igen och hämta resten. Fick sen sitta och vänta i en timme och en kvart på minibussarna, eftersom det var onsdag så gick det inga som vanligt på eftermiddagen, så det tog mig ungefär 2 timmar att komma hem. Men det var ju sista gången, så vem kan förvänta sig att det ska gå smidigt? Jag satt iaf väldigt bekvämt lutad emot täcket och läste och var på gott humör. Familjen informerade mig om att de skulle iväg när jag kom hem, så jag var ensam hemma hela kvällen, till min stora lycka, och det blev oväder med blixtar som jag satt ute i vardagsrummet på golvet i mörkret och tittade på.

Torsdagen var helt okej. Jag packade i stort sätt hela dagen. Vägde saker och konstaterade att jag nog var tvungen att köpa ett par lådor på posten och skicka en del packning hem. Jag kände mig ganska färdigplanerad och strukturerad efter att ha tömt alla lådor och insett att med 2 lådors hjälp skulle få ner allting och vara färdig för hemresa. Sen efter middagen kom Justine och hämtade mig med sin bil och vi gick till Café à la Place där vi träffade Hugo och två av hans kompisar varav den ena, Pierre, jag antaglighen kunde bott hos den sista tiden. Jag var inte riktigt på humör den kvällen och Hugo och hans kompisar pratade i princip bara med varandra, så det blev väl halvlyckat. Men men... Det var mysigt att sitta där på det gamla torget. Senast jag var där på kvällen var när vi hade överraskningsfesten för Nick, som skulle åka hem någon vecka senare. Nu var det helt redan ett halvår senare och det var jag som skulle hem, och kanske 20 grader varmare och jag drabbades av ett plötsligt infall av "shit vad tiden ändå har gått". Det kändes ganska underligt...

   Justin var så rolig när hon kom, för hon hade knappt någon bensin kvar och trodde att vi skulle få motorstopp på vägen till Marsac och macken, men att det var tur att det var nerförsbacke hela vägen, för då skulle det tydligen gå lätt att knuffa bilen den sista biten. Som tur var kom vi dit och fick tankat och kom sen in till Périgueux.

Sen var det fredag...

Seriöst, om jag skulle vara hemma hos min värdfamilj en enda helg till. 4 dagar till tillsammans, då kunde man väl ändå stå ut med varandra och anstränga sig lite till...? Bara det allra sista liksom. Är det för mycket begärt? Så jag bestämde mig för att försöka vara så positiv som möjligt, men min värdfamilj verkade tycka motsatsen...

   Jag fick börja städa hela deras hus. Egentligen skulle det inte stört mig så mycket, eller alls, om de vänligen frågade mig om jag kunde städa deras hus. Det var bara sättet de befallde mig att göra det på som störde mig väldigt mycket. De sa att jag var tvungen att göra det och enbart för att de blev sura på mig. Sura på att de hittade några hårstrån på golvet i deras vardagsrum där jag suttit dagen innan, utan att ha uppsatt hår! Jag hade minsann tagit mig friheter när de inte var hemma, så nu fick jag minsann städa efter mig. Ordentligt. I alla rum, och det gjorde mig bara så himla arg. Det var som om de ville straffa mig, för en helt sjuk anledning egentligen. De ställde dammsugaren mitt i hallen sen åkte de iväg en sväng. När jag  vackert lugnat ner mig och städade deras hus åt dem, jätte ordentligt för att de inte skulle kunna klaga på något. Jag lämnade sen dammsugaren där den stått, eftersom jag inte ville ställa dem fel, och blev då utskälld två gånger när de kom hem för att jag lämnat dammsugaren i hallen. Först av min värdlillasyster, vilket är irriterande men bara är att förvänta sig av henne, men sen även av pappan.

   När jag även samma dag fick en uppläxning av mamman av hur chockad hon var över att jag aldrig gör någonting i huset och bara är på mitt rum hela tiden var jag så arg att jag inte trodde att jag skulle klara hela 4 nätter till hos familjen och istället skulle ta mitt pick och pack, be dem dra åt pipsvängen och ringa Justine för att se om jag kunde vara hos henne det allra sista nätterna eller ta in på hotellet i stan. Jag var tvungen att åka in till stan och sitta några timmar i Parc des Arènes innan jag lugnat ner mig så pass att jag kunde tänka klart och besluta mig för att det nog var dumt att dra min väg och att 4 dagar till där trots allt inte var en omöjlig uppgift. Dessutom hade de lovat att skjutsa mig till Bordeaux och, nervös som jag redan var, ville jag inte krångla med tåg och det kändes allmänt bökigt.

   Jag gick till posten och köpte två boxar att skicka, som var ganska stora att gå runt och släpa på stan, insåg jag när hon hämtade de ej hopvikta kartongerna och hade betalat. Så med två st ca 1,5 meter långa ljusblå kartonger vandrade jag runt och åkte sen bussen hem med under armen. Jag fixade sen lådorna och gick och la mig, utan att se familjen mer den dagen. 

Lördagen var en bra dag. Lite små blixtar mellan mig och Lola på morgonen, men jag blev förvånad över att även Léa, som visserligen inte sagt ett ljud till mig i princip sen jag kom dit men aldrig varit rakt ut otrevlig eller elak, kom med spydiga inflikar.

   Georgias mamma kom och hämtade mig, för hon och Georgia var tillbaka till Périgueux och hennes mamma hade lovat att gå runt och roa sig själv i några timmar, medan Mariah, Georgia och jag fick en sista eftermiddag tillsammans. Jag frågade snälla Georgias mamma om vi inte kunde åka förbi posten en kort sväng, som skulle stänga 10 min senare, så att jag fick postat mina lådor, vilket vi kunde. Så det blev gjort iaf och vi åkte in till stan. Georgias mamma var så lik henne och de pratade så härligt! Det blev ingen franska den dagen, och jag kunde ändå prata okej när jag väl kom igång. Vi gick och åt lunch på ett jätte mysigt ställe och satt där ett ganska bra tag, gick runt i affärer och satt sen och pratade på en parkbänk på höjden vid katedralen, där det finns en mycket liten park. Äntligen kände jag mig glad och helt tillfreds igen. Det var en underbar dag, fast vi var alla tre sorgsna... De hade någon medeltidsdag precis vid det minimala torget vid katedralen, fast vi missade själva grejen eftersom vi kom dit på eftermiddagen men vi fick se några ungar komma ridande barbacka och utklädda på ponnys som de lät gå och beta i parken.

   När Gerogias mamma sen släppte av mig hemma igen hade jag planerat att fly in på mitt rum och stanna där hela kvällen, men familjen skulle tydligen ha grillkväll med massa människor de kände. Det var Léas 18årsdag och hon hade sin stora fest på kvällen och föräldrarna hade typ en fest för henne, med alla sina vänner, utan henne. De hade gjort t-shirtar med Léas namn tryckt och alla hade röda halsdukar. Jag satt ute och tittade på folket ett tag innan jag kunde rymma in på mitt rum för det kändes bara fel... På kvällen, lite efter midnatt, så skulle alla människor åka till Léas fest och "titta in". De frågade om jag ville följa med, men det kändes himla dumt. Hon bjöd inte ens in mig, flera av mina kompisar var där och skulle jag då åka dit med en grupp vuxna människor och typ "hej, surprise, grattis!"? Jag gick och la mig istället, till Lolas stora lättnad. Äntligen ifred.

Söndagen var jag hemma. Léa hade en kompis med sig hem från festen och de sov hela dagen, så därför skulle alla vara jättetysta och jag hade därför en bra anledning till att inte visa mig på hela dagen nästan, gå en lång promenad och när jag kom tillbaka få så ilskna blickar av alla för att jag ville äta en macka som vanligt på mellanmålet och tassade förbi till köket när pappan låg och sov i soffan och spärrat av vardagsrummet sen 15. Jag var mycket ilsk även den dagen.

Sen var det sista dagen i skolan. Jag gick på historian på morgonen och sa hejdå till Mme Charrie och hoppade sen dubbeltimman i matte. Åt lunch med klassen och gick sen på engelskan. Hejdå till M. Bondue och jag fick sagt ett ord inför klassen, eftersom inte alla än riktigt fattat att jag redan skulle åka hem igen, när lektionen slutade. Alla blev jätte söta och reste sig upp och kom och kindpussade, sa söta saker och jag var på vippen att börja gråta.

Jag stannade kvar i skolan så länge som möjligt den dagen, sen när jag väl kom hem så satt jag och pratade med min värdmamma, och det kändes bra ett tag, innan de åkte ändå iväg sen på kvällen till några vänner. Léa och Pierre (alla heter Pierre i Frankrike! Jag träffade 4... Iaf den Pierre som hon hade festen med) hade tagit körkort samma dag, så det skulle hem till dem och firas. Så sista kvällen hos värdfamiljen var jag ensam med Lola, som inte följde med eftersom hon var sjuk. När hon stängde in sig på sitt rum för att gå och lägga sig knackade jag försiktigt på, vänligt inställd och vemodig efter dagen, för att säga hejdå. Jag började försiktigt från dörröppningen "Um... Går du och lägger dig nu?" Hon: "Ja. Hur så?" Jag: "Jo för jag åker imorgon och du kommer att ha åkt till skolan innan jag vaknar, så vi ses inte mer." Hon: "Okej." Jag: "Tja...Hejdå" så gav jag henne kindpussarna och hon stängde sen dörren. Tjaa... Det är Lola...

   Sa hejdå till Léa med på kvällen, vilket var något varmare än Lolas avsked.

På tisdagen, hemresedagen, gick jag upp ganska tidigt. Stängde mina väskor och förberedde allt det sista. Nathalie kom sen och hämtade mig vid 11 och körde mig till Christophes jobb, där vi slängde in väskorna. Sa sen hejdå till henne med. Typ tack för den här tiden, ha det bra. Inget mer. Gick till skolan och där däremot blev det ett utdraget hejdå till klassenmänniskorna, som satt och väntade i skolcaféet, med foton och massa kramar. Stackars Georgia och Mariah, med vilka jag skulle gå och äta lunch på stan, fick vänta en stund. Jag fick presenter, en rubiks kub med tjejernas namnteckningar på, en värsta seriös penna av Adrien, som jag i princip inte pratat mycket med alls, och sen ett fotoalbum att fylla av Georgia och en bränd skiva av Mariah med söta brev. Jag kände mig som om det var min födelsedag eller något. Bara sorgligare.

   Vi gick och åt tillsammans på samma ställe som i helgen. Usch, jag blir ledsen när jag skriver det här. Det var svårt att säga hejdå till Georgia och Mariah... Vi stod i parc des Arènes medans det började ösregna. Jag kommer verkligen att sakna de två...

   Traskade sen iväg och, jag vet inte hur, men helt plötsligt satt jag utanför Christophes jobb och väntade på honom.

   I bilen till Bordeaux försökte vi prata första 20 minuterna, sen satt vi tysta. Det var en lättnad att kliva igenom dörrarna och säga hejdå till honom. Nu behöver jag aldrig mer vara hos dem mer. Det kändes ungefär som att andas ut riktigt långsamt efter att ha varit spänd ett tag.

Det kändes bara tomt, på något sätt, medan jag väntade på flyget. Jag var liksom... Likgiltig. Där har vi ordet. Jag var likgiltig. Jag var ledsen över att säga hejdå till alla goa människor och hela mitt liv jag haft här nere i ett år, men samtidigt lättad att det var över. De sista dagarna var en sån pers att inte börja kasta saker runt omkring mig i familjen och få ett utbrott och de sista veckorna så långa och tråkiga att de liksom tyngde ner allt bra och sög ur all glädje över att snart vara hemma. Jag bara ville därifrån, bort, samtidigt som jag inte ville det och jag bara kom att befinna mig i någon form av likgiltighet. Oförstående, tror jag... Det var alldeles för mycket att ta in på en gång.

Den hann dock rinna av mig till viss del och jag var glad när jag landade i Sverige sen.

Underbart att vara hemma blev det först någon dag senare, när jag faktiskt fattade vad som hade hänt och kunnat lägga allt annat bakom mig lite grann och verkligen börja vara här och nu.

Au cours du maths:

Mme Mira: «Jusqu'à ici ça a l'habitude de marcher... Mais maintenant c'est à vous de faire les exercices et c'est maintenant que je vais trouver que vous n'avez rien compris du tout. Allez, au travail!»

Söndagen den 17 maj 09

Ett ljus för min kanin Skrållan

som dog förra veckan.

Född 13 februari 2003

En ros till min mormor och morfar

Som är några av de snällaste människorna på jorden.

Som tagit hand om henne det här året och alla somrar innan.

De är de bästa morföräldrar man kan tänka sig.

Det finns inga andra som ni...

Nu är det söndag igen...

Den här veckan har också vart seg. Inte lika som förra veckan, men den har ändå gått väldigt långsamt...

   Jag har börjat förbereda för att åka hem, pratat med lärare, gått till bokhandeln för att försöka återsälja mina böcker (vilket inte verkar funka... suck), skrivit ut mig från internatet den sista tiden, försökt skriva ut mig från Baccen etc.

   Haha, jag har knappt tänkt på att jag är inskriven till att göra Baccen. Jag har ju intalat alla lärare att jag inte ska göra den och att det inte gör något att jag inte hänger med på kurserna, så ni skulle bara se min klassföreståndares blick när han delade ut papperna med tiderna och salarna och fick se mitt super seriösa schema med skriftlig och muntlig franska, svenska som andra språk etc. Han bara: "Men Sarah, du ska ju inte göra Baccen har du sagt!" Jag: "Um... Nej, det ska jag inte..." Han: "Men här har du alla dina papper, vet de på receptionen att du inte ska göra den?" Jag: "Um, tydligen inte..."

   Jag fick lite missmodig vackert traska dit och förklara att jag inte ska göra den och kände mig lite lagom dum när hon utbrister "Men hur kommer det sig?!" och jag börjar förklara att jag ska åka hem istället. Hon: "och det kommer du på nu? Efter allt besvär vi haft med att skriva in dig?! Det här vill jag ha en skriftlig förklaring till som jag ska visa för rektorn!".

   Wops... Men jag ville skriva in mig på baccen, även fast jag inte hade någon lust att göra den... Jag ville ha möjligheten att ändra mig och göra den om jag helt plötsligt fick för mig att jag skulle försöka ta ikapp allt och bli seriös. Jag ville vara inskriven för att ha alla vägar öppna, av samma anledning som jag inte ville köpa flygbiljett hem fast jag var ganska säker på att jag skulle stanna tills slutet. För att ha möjligheten att kunna ändra mig. För att jag inte vet riktigt vad jag vill och ändrar mig snabbare än vädret. Och se, det är ju jättetur att jag inte har en flygbiljett hem i slutet av junin nu när jag äntligen kommit på hur gärna jag vill hem till studenten. Men jag ska skriva en fin liten förklaring tänkte jag, vad ska de göra, efterlysa mig? Dessutom rådde programkontoret oss att skriva in oss, skriva ut sig kan man alltid göra i efterhand, men skriva in sig efteråt går inte. Det hade inte behövt bli så krångligt att skriva in sig, om hon bara inte hade gjort allting så komplicerat för att hon inte vetat hur man skulle göra, så att vi var tvungna att skriva ett brev till något rektorat i Bordeaux. Jaja...

Okej, jag vet att jag inte ska gå på någon bal det här året... Men jag hittade en underbar klänning, på marknaden de har på onsdagar, förra veckan som är nästan exakt så som jag tänkt mig att min balklänning ska se ut. Den hängde där och dinglade i vinden i ett av de liknande partytälten de har sina olika stånd i, och fanns olika varianter i olika färger. Hellånga klänningar, som de flesta var tvådelade och jättefina. Jag blev förälskad i en av dem och gick runt runt och frågade om jag fick ta kort på dem och om de skulle finnas kvar nästa vecka. Det fick jag och det skulle de, sa gubben jag frågade. De skulle bara förflytta sig till den stora öppna platsen framför Périgueux teater, men vara där varje vecka med samma klänningar.

   Så den här veckan traskade jag dit efter lunchen för att se om klänningen var lika fin på mig som den var på skyltdockan. Jag hittade ståndet, men inte min klänning, gick runt och kikade på alla klädhängare och konstaterade besviket att den inte fanns kvar, innan jag frågade tjejen som jobbade vart min klänning tagit vägen. Hon svarade ivrigt att de inte hängt fram alla klänningarna eftersom vädret var hotfullt och att hon hade de andra i lastbilen de hade bredvid sitt stånd, men att hon skulle ta fram den genast och att jag kunde följa med. Jag följde med in i bilen där de hade som en stor garderob av klänningar och andra kläder de sålde på marknaden. Plastskyltdockorna, på vilka klänningarna var påsatta, hängde på en liten sak i taket och hon tog ner klänningen jag spanat in. Jag frågade om jag kunde prova den och hon svarade att visst självklart kunde jag det, och så röjde hon undan lite bråte så att jag kunde få plats att prova inne i bilen, där hon hände för ett skynke och det fanns en ganska lågt sittande spegel. Jag satte på mig klänningen och stod och vände och vred på mig i lagringsutrymmet, lite nedhukad för att se hela mig, innan hon kom tillbaka och tittade, lyfte bort skynket och började applådera och tyckte att den såg perfekt ut. Hon hämtade en liten spegel så att jag skulle kunna se mig själv på långt håll, samtidigt som en grupp turister kom förbigående och nyfiket undrade vad som stod på i baken på bilen. Redan röd i ansiktet, eftersom det var otroligt varmt inne i bilen, ocn nu ännu rödare vinkade jag lite förläget och kände mig väldigt "mal placée" upplädd i långklänning i lastbilen på marknaden. Önskade att hon ville dra för skynket igen så inte alla förbigående människor skulle titta, vilket hon till sist gjorde iaf, och jag frågade om jag kunde få packa upp fler klänningar och prova. Provade några, innan jag fick halvt värmeslag och slutade. Bestämde mig för att köpa den blåa klänningen! :D  Kanske kan använda den nästa års bal eller något annat speciellt tillfälle. Jag älskar den, nu ligger den insvept i en påse i mitt skåp och jag är ytterst nöjd.

   Efter klänningsköpandet träffade jag utbytesgänget med AFS som slutade språklektion kl 15 och gick runt en liten stund på stan innan jag begav mig av till skolan igen.

Torsdagen tänkte jag eventuellt åka till "festival de lycéens", som är en festival för gymnasieungdomar med olika talanger och projekt de gjort i eller utanför skolan. Det kommer dit en massa människor från hela Frankrike och visar upp sina projekt under 3 dagars tid och det är allt från band som spelar till cirkusnummer, till improvisationsteater, till dockteater och jag vet inte allt. Delphine skulle vara med med några i sin klass som gjort en film tillsammans, men synd nog får man inte komma in om man inte är med i ett projekt. Jag hade ändå tänk att jag kunde gå dit och frågat om jag inte kunde få komma in ändå, har ju funkat tidigare, eftersom vi inte hade någon gympa den dagen och jag slutade kl 14. Men det regnade så mycket att jag inte hade någon lust att ta mig till Marsac med buss för att försöka komma in när det inte alls var säkert att det skulle funka. Det blev till skolbiblan istället...

Gud, vad har jag gjort den här helgen egentligen...? Typ ingenting... Vart ute och gått lite... Pluggat lite fransk grammatik, som M. Bondue lånat mig en bok som han kallar sin "bibel" med fransk/engelsk grammatik. Han tycker verkligen om mi,g min engelskalärare, och hatar de flesta andra elever. I fredags fick han stackars lilla snälla Julie att storgråta på lektionen. När han sen bad mig att stanna efter lektionen kastade alla ängsliga blickar på mig och undrade sen oroligt vad för slags trubble jag var i och vilka hemskheter han skulle säga, och blev ytterst förvånade när jag kom ut med hans "bibel". Skumt...

   Tittat på melodifestivalen! Jag var ensam i huset, så kunde vrida upp volymen ordentligt och det var jätte mysigt :) Den var ju skitbra i år ju och Norge wei. En sak jag bara inte fattar; vad skjutton är det för mening med att ha en fransk människa som babblar hela tiden efter den engelska om de ändå har andra franska människor som pratar så att man över huvud taget inte snappade ett ord av vad de sa ändå?! *Efter en stunds reflektion* Kankse för alla franska människor i publiken! Hihi.

Jag räknar ner dagarna för att åka hem. Det kändes inte alls ledsamt och jobbigt i skolan när jag berättade att jag skulle åka hem, konstigt nog, och jag ångrar inte ett dugg att jag bestämt mig för att åka. Tvärt om, jag är så himla glad att jag insåg hur gärna jag vill hem innan det var för sent. Jag blir så glad när jag tänker på att träffa alla, studenten och alla roliga saker som kommer att hända.

Jag längtar, längtar , längtar och saknar er en massa.

Bara 9 dagar kvar...

Fast det känns som att 9 dagar är jätte långt, hoppas det inte blir lika segt den här veckan...

Kraaamar

Söndagen den 10 maj 09

Klockan är lite före 11 och jag har vart vaken i ca 2,5 h.

Det regnar ute och är alldeles grått och otroligt försommar grönt.

Perfekt väder för att sitta inne och skriva, vilket jag tänkt göra idag, mysa och titta på film, Gilmore Girls säsong 1, för fjärde gången sen i julas. ;)

Den här veckan har vart seeeeg.

Lektionerna har dragit igång som vanligt, vilket innebär att jag mest sitter av tiden och tänker på annat. Efter lektionerna har det också vart segt. Jag har i princip inte haft något att göra, känt mig lite nere och dragit min iväg till skolbiblioteket och läst på det mesta av min lediga tid. På internatet har det vart tråkigt också, jag tror det mycket har haft att göra med mitt humör den här veckan, för jag har bara känt mig så... regnmolnig. Typ som ett mörkgrått regnmoln som hänger i luften, håller ihop sig och hindrar regnet från att börja falla i tunga droppar, men alla som är ute skyndar sig in i värmen.

Efter förra veckan, som var super verkligen, och en helg hos familjen, som också var den bästa hos dem sen jag kom hit, så var jag så säker på att jag ville stanna tills i slutet av juni... Stanna till efter baccen, även fast jag inte ska göra den.

Jag föreställde mig en fullspäckad början på sommarlovet här nere, där jag skulle vara med vänner, gå på avslutningsbalen, bara njuta av tiden och av att vara ledig här nere ett tag medan de pluggar inför och gör avslutningsproven och sen träffa alla människor igen efteråt, fira med dem och sen åka hem ett par tre dagar efteråt. På så sätt verkligen avsluta mitt år här nere och sen komma hem lagom till Arvika, träffa alla hemma igen och speeda upp tempot en aning för att sen kunna komma hem och landa och bara njuta av att fortfarande ha ett två månaders långt sommarlov kvar hemma.

Sen var det ju det med att jag tydligen inte kan stanna kvar här hos mig värdfamilj...

Egentligen gör det mig inte så mycket, jag hade ändå inte tänkt stanna hemma och hänga på dem, men allt blev med ens bara så bökigt. Jag vet att jag antagligen skulle ha någonstans att bo och att det skulle lösa sig på ett eller anat vis (några kompisar har sagt att jag skulle kunna bo hos dem den sista tiden, eller i alla fall några dagar), och det kändes som om det skulle kunna bli ett ganska roligt avslut att vara lite på resande fot, i två veckors tid, som avslutning på utbytesåret. Sen skulle jag få bo hos Delphine de allra sista dagarna, då hon eventuellt tänkte fixa en stor fest med camping i hennes trädgård och på så sätt bjuda in massor av de människor jag tycker om och umgås med här nere. Sen pang, komma hem och börja om lite på nytt där hemma...Det låter väl bra?

   Men med ens kändes allting så bökigt... Jag hade liksom räknat med att jag kunde bo hos min värdfamilj, iaf ett par dagar om jag inte hittade annat boende, och på så sätt ha en fast punkt att återvända till, där jag hade alla mina grejer och iaf skulle kunna vara den sista dagen innan jag beger mig av hem. Jag tror inte de kommer slänga ut mig, eller låta mig ta in på hotell, om jag inte hittar någonstans att bo någon natt. Det är inte det jag är rädd för, bara det att jag helt plöstligt kände mig så ovälkommen hos dem. Det bara kändes som att lusten att vara här lite gick ur mig.. Som en luftmadrass med ett litet hål i, där luften sakta åker ur och man till slut hamnar med rumpan och ryggen på golvet och önskar att all luften skulle vilja åka ur för att det skulle göra det bekvämare och fördela vikten mer jämt.

   Jag skulle vara tvungen att packa ihop allting redan nu, behöva planera en massa för vart jag skulle ta vägen i 2 veckors tid, då jag säkert inte kommer att ha mycket att göra ändå eftersom att alla människor håller på att plugga som galningar inför baccen eller är och gör avslutningsproven. Georgia ska ta en del av baccen (den delen som L gör i 2an) och hon är så totalt uppbokad hela tiden så att det i princip är omöjligt att göra saker med henne om man inte bokar tid eller tar nummerlapp i princip, med all steppdans, kör i Brantôme, barnvakteri och utflykter med värdfamiljen hon gör samtidigt som hon pluggar en massa, går i kyrkan och jag vet inte allt. Så henne är ingen att räkna med de två veckorna utan skola och terminalare.

   Mariah bor så långt bort och det är typ omöjligt att ta sig dit om man inte har bil, Marina skulle antagligen iväg med sin värdfamilj och sen följa med ett tv team som hennes värdmamma fixat så att hon fick följa med och "praoa" ungefär, i slutet av juni. Internatmänniskorna åker hem till sig och tja... Helt plötsligt insåg jag att jag nog kommer att få klara mig själv det mesta av tiden. Jag skulle nog ha ställen att sova på, men sen mest strosa omkring själv, och jag är så himla f*cking tired på att bara driva omkring och inte ha saker att göra!

   Jag tänkte att jag skulle kunna sätta mig på ett café någonstans och prata med folk eller ägarna, Emma R från förra året inspirerar mig, dessutom ska hon flytta hit i början av juni och sa att vi alltid kunde hitta på saker tillsammans om jag inte skulle ha något att göra... Förhoppningsvis skulle det vara fint väder och jag kunde dyka ner i några bra böcker annars börja plugga lite inför nästa år eller nåt, om jag kände för att vara sriös. Jag skulle säkert hitta saker att göra...

   Det skulle nog bli bra... Sen hem till Delphine 3 dagar och... Det känns som om det skulle bli roligt... Sen Au revoir la France!

   Hem, hemma 2 dagar, iväg till Arvika med alla människor (så himla glad att vi ska dit allihop), hem och bara njuta av att vara hemma ett tag, åka till mormor och morfar i Marstrand, vara ute och gå, till sommarstugan, vänner, familj, Timpan, hästar, hav, skogar, sjöar, sommarlov...

Det var det jag hade planerat.
Nästan bestämt mig för. 
Verkligen trodde att jag skulle göra.

Men så var veckan så otroligt lång...

Varje gång man stoppar in sitt kort i bamba för att få ut sin bricka så står det vilken tid och datum det är. Jag kollade på frukosten på morgonen, 5e maj, suck bara början av maj... Kollade på lunchen, 5e maj, shit är det fortfarande 5e maj...? Kollade på middagen, 5e maj, man vad tusan, hur kan det fortfarande bara vara den 5e maj?! Det här kommer att bli långt... Men det var inte förens igår, lördag, som jag verkligen bestämde mig.

Jag åker hem.

Jag åkte med Nathalie in till Périgueux när hon började jobba vid 11 med halvförhoppningar om att träffa Marina. Vi hade sagt att vi skulle ses under långhelgen (vi var lediga i fredags eftersom vi firar slutet på andra världskriget), och hade smsat lite kvällen innan i stil med "Hej, har du lust att ses imorgon?". "Ouiuiii. Men jag vet inte riktigt än, hör av mig om någon timme." 3 h senare: "Et alors, hur blir det imorgon?". Inget svar. Så jag tänkte att jag åkte dit i vilket fall, för jag hade inte lust att sitta inne hela dagen hos min värdfamilj, och tog med mig en bok med tanken att jag kunde öva mig och prova på att strosa runt, om jag ändå skulle göra det den 10 - 24 juni.

   Marina kom aldrig (en viss fransk pojke hon tycker om hade visst frågat om hon ville hitta på nåt och det är ju ganska förståeligt att hon ville dit ist), så jag gick runt ett tag, fortfarande på mitt halvdeppiga humör och med rösten i mitt huvud "Jag vill hem nu!". Jag hade tänkt att det skulle bli bra att träffa Marina i helgen och bli lite peppad av henne, hon har sån himla energi den tjejen ibland, men när hon inte kom och jag inte hade någon som helst lust att varken gå runt på stan eller sätta mig på ett café någonstans och vara tvungen att köpa nåt, så hamnade jag, som så ofta, i Parc des Arènes på en parkbänk.

   Jag började skriva dagbok för fullt och gjorde en för och emot lista för att stanna i Frankrike tills slutet av juni eller ej. Men för och emot lista fungerar inte så jättebra i det här fallet, för så mycket beror på hur jag känner mig, mår och gör av tiden, så jag övergick i stället till att fundera på vad det egentligen är som gör att jag vill stanna här.

   Det blev ett antal punkter, men jag kom fram till att nästan allt på listan var saker jag lika väl kunde göra hemma eller vid senare tillfällen, i de flesta fall till och med bättre vid senare tillfällen. Allt det andra var så vagt bestämt ändå och skulle med största sannolikhet inte bli av. Jag kom också på att det är väldigt, väldigt långt till 10e juni då sista skoldagen är, och sen väldigt väldigt långt till baccen är slut den 24e, och det är mest det jag ser fram emot. Precis efter baccen då allt roligt troligen kommer att hända. I tre dagar. Sen åker jag hem i vilket fall för att hinna till Arvika, som jag verkligen inte vill missa. De muntliga bac prövningarna håller på till den 2a juli, så det är först då som det är slut, slut. Jag skulle kanske ändå inte hinna vara med på någon av festligheterna, och det skulle ju kännas lite surt i så fall.

Så egentligen har jag ingen anledning till att stanna.

Varför stanna då?

Varför stanna när det kommer hända så otroligt mycket mer hemma? Varför stanna för att jag är rädd att jag kommer att känna mig ensam och utanför i allt vimmel som hör studenten till om jag kommer hem till studenten men inte är del av den? Varför stanna för att jag är rädd för att ångra mig om jag åker hem tidigare och sakna Franskrike en massa? Varför dra ut på hemkomsten av rädsla att ingenting kommer att kännas som förut? Varför stanna när det säkert kommer att bli toppen att komma hem och jag inte har någon anledning att egentligen oroa mig..?

Men jag tror verkligen inte att jag kommer ångra att jag åker hem tidigare. Nu känns det som att jag har tänkt igenom det så mycket och verkligen kommit fram till vad jag vill.

   Jag slog ihop dagboken och började läsa istället. Hann dock inte långt innan en skum gubbe, som hette Henry, kom och satte slog sig ner bredvid mig och ville babbla. Jag skakade av mig honom och började vandra på vägen hem mot Chancelade, tänkte att jag skulle se hur lång tid det tar att gå hela vägen hem. Från Chancelade tar det ungefär 40 min, men när jag gått en timme och fortfarande hade en bra bit kvar till Chancelade, så tog jag bussen den sista biten innan Nathalie kom och plockade upp mig på Chancelade les écoles, som hon lovat på morgonen. :)

   På vandringsfärden fick jag tänkt igenom mitt beslut ännu lite till och kom fram till att jag nog gjort rätt. Ringde hem direkt och pratade med Jacob och mamma, ringde sen vidare till Anna C och pratade länge, sen med pappa på kvällen. Det kändes så himla bra.

   Mina värdsystrar var i Bordeaux över dagen med mostern och hennes man och mina värdföräldrar åkte bort en sväng på eftermiddagen, så jag var ensam hemma i huset några timmar, vilka jag utnyttjade till att ringa, dricka cappuccino och studsa runt i huset.

   Jag kände mig så himla lätt. Som om allt regnet fallit och jag är ett alldeles vitt moln som stiger uppåt, alla människor kommer ut i den friska syrerika luften precis efter regnet. Nu äntligen, äntligen vet jag vad jag vill. Ni fattar inte hur mycket jag grubblat på det den senaste tiden, så jag blev så glad. Det är så himla lite tid kvar att det är helt otroligt. Jag längtar hem, jag ser fram emot det, det känns som att allt kommer att bli toppen och jag kan knappt vänta.*studsar omkring lite till*

  
Sen på kvällen började jag lyssna på en sorglig sång och tänka tillbaka på allt som hänt under året. Alla underbara människor som finns här, allt jag kommer att sakna... Allting jag fått vara med om och uppleva under året. Snurret och spänningen med att precis komma hit, klassen och alla snälla lärare, internatet och gänget där, Paris på lovet, Taraval i decembermörkret, Georgia och Mariah, tiden efter jul och fram till nu, då allt har gått så himla mycket lättare och jag trivts så bra. Stephanie och utflykten till havet, filosofilektioner, Jay de Beaufort och allt som hör till, Périgueux, parkerna...

   Jag blev med ens så himla vemodig och sorgsen...

Det är svårt att fatta att allting snart är över...

   Med ens blev jag rädd att mitt vemod tar över. Att jag kommer att komma tillbaka till skolan på måndag på bra humör och vilja stanna. Att när jag annonserar nyheten, att jag drar om två veckor men ännu inte har reserverat biljetten, kommer bli övertygad av alla söta människor att vilja stanna.

   Jag kommer verkligen sakna Frankrike och mitt liv här. Jag saknar det så mycket redan, fast jag inte ens har åkt än! Men... sakna Frankrike och mitt liv här kommer jag att göra i vilket fall, vare sig jag åker hem nu eller väntar en månad, och säga hejdå till mitt liv här måste jag göra hur som helst.

   Jag är ganska övertygad om att det kommer att bli bäst såhär.

På så sätt avslutar jag året på mitt sätt, här och nu, istället för att vänta och åka hem i smeten av "Vi har äntligen slutat gymnasiet". Jag tror att mitt avslut kommer bli bättre om jag kör mitt eget race och skrotar de sista veckorna jag eventuellt skulle kunna vara kvar, så mycket roligt kommer att hända hemma under samma tid, ska jag då sitta och hänga på en parkbänk med en bok och vänta på bättre tider medan ni firar er student?

I don't think so.

So what att jag inte har tagit studenten, jag kan väl vara lika glad för det?

À très très bientôt!! :D :D

KRAAAAMAR

Söndagen den 3 maj 09 (med fortsättning och slutförande den 10 maj)

Gud vilken dag!

Klockan är 22.10 och det är söndag kväll. Jag är trött, men jag har så mycket jag vill berätta och spara att jag inte kan vänta till nästa vecka.

Vi skulle åkt till havet idag med familjen, men när vi kollade på vädret igår kväll så spådde de att det skulle bli väldigt mycket vind och molnigt ute vid kusten, så de bestämde sig för att göra ett försök i nästa helg istället. Mamman, Nathalie, hade lust att åka iväg någonstans och pappan, Christophe, också medan ystrarna ville stanna hemma, så vi började diskutera vart vi kunde åka istället. De började prata om olika se värdigheter och vid nämnde ett ställe dit jag väldigt gärna ville åka; en underjordisk grotta med enorma kalkformningar liksom meterlånga droppar som heter "Gouffre de Proumeyssac, Cathédrale de Cristal". Jag hajjade till vid namnet och nämnde att jag väldigt gärna skulle vilja åka dit och de tyckte att det lät som en bra idé att ta mig dit och visa.

   Sagt och gjort. Klockan 11 imorse packade vi oss iväg och åkte till grottan. Jag funderar på om det finns något bra ord att översätta "gouffre" till på svenska, men min ordbok vill inte hjälpa mig. De förklarade iaf att skillnaden mellan en grotta och en gouffre är iaf att en vanlig grotta kan man gå in i direkt från markytan medans i en gouffre åker man ner långt in i berget. Tidigare hade det bara vart ett litet hål längst upp i toppen och folk åkt ner i en korlgliknande träsak som de firade ner (förr i tiden med hjälp av hästar som drog), men nu hade sprängt en tunnel som tog oss ner i berget och där nere var det helt fantastiskt.

   Vi hade jättetur när vi kom dit och slapp stå i kö mer än någon minut och sen var vi de sista som blev insläppta innan den guidade turen började, så vi slapp vänta någonting. Sen fick vi en jättebra guide som skämtade och pratade alldeles för fort i en mikrofon som ekade i grottan, så mycket att jag inte snappade så mycket om detaljerna och Nathalie fick förklara. Men jag tror det var väldigt bra att hon började komma igång att förklara för sen gick hon verkligen in för det och verkade tycka att det var roligt att få berätta. De hade redan varit där ett antal gånger innan för det är verkligen ett ställe man vill se och man tar dit vänner som kommer till Dordogne för att besöka, så de kunde i princip allting utantill.

   Första stoppet gjordes utanför en beckmörk tunnel som ledde neråt och innåt berget där guiden stannade och förklarade att man inte fick ta foton eller filma, och att hundar inte fick röka osv, innan tunneln plötsligt lystes upp från golvet och vi började vår nerfärd. Vid tunnelns slut fick alla stanna vid ett räcke och guiden bad oss titta ner i mörkret. Jag stod och tittade ner i beckmörkret och lyssnade på vattnet som droppade och förväntansfulla turisters mummel med varandra i några minuter innan flöjtmusik ekande började spelas samtidigt som olika delar lystes upp ovanför och nedanför oss, släcktes ner igen och ljus började fara fram och tillbaka, ända till hela grottan var upplyst och man kunde titta sig runt om i grottan. Det var en helt fantastisk syn. Vi befann oss på en liten avsatts i järn som byggts fast i berget ganska långt ner i grottan, fast ändå något trettiotal meter upp ifrån botten, och runt omkring kunde man se stora kalkdroppar som hängde ner ifrån taken samtidigt som vatten rann nerför dem och droppade ner i källan på bottnen.

Det var förbjudet att ta foton där inne så här har jag fotat ifrån en plansch så att ni kan se lite grann hur det såg ut.

Helt förundrade stod vi och tittade runt omkring oss ett tag medan guiden pratade lite innan vi gick ner till bottnen. Det var ganska kallt där nere, 14 grader året runt, vilket väder det än var ute, eftersom den var så långt in i berget. Vattnet som rann ner var exakt 11 grader, berättade guiden vidare och visade oss olika figurer och ett bord som ställts där nere precis där vattnet droppade ner, för stanna där nere under ett års tid och på så sätt få ett kalk överdrag som glimmade som kristall från det kalkrika vattnet.

   Dataskärmar på bottnen visade oss hur dropparna formades och hur grottan formats för tusentals år sen, då landet fortfarande befann sig under havsytan, hur vattnet sjönk bort men rann ner och sprängde sönder berget och det rinnande vattnet började forma dropparna som växte med några millimeter varje sekel.

   Vi fick sen gå genom en tunnel, som var så smal och låg att man var tvungen att vika sig dubbel och sicksacka mellan dropparna för att ta sig fram, medan vi tittade på olika formationer av stenen etc innan vi fick klättrat upp igen, och efter ytterligare lite prat gå upp genom tunneln och ut i värmen igen.

   Jag var verkligen helt tagen. Om ni åker till Dordogne någon gång måste ni åka till Gouffre de Proumeysssac! Med musiken, ljusshowen, runtvandrandet och småklättrandet.

Och som vanligt låsades jag mig att jag befann mig i mitten av ett fantasy äventyr.

Efter besöket i grottan började det att närma sig lunchdags och jag trodde vi skulle åka hem och äta, men inte. Vi åkte iväg en liten sväng innan vi stannade precis vid floden Dordogne, som flyter genom landskapet Dordogne (lite förvirrande va?), och åt en baguette på ett litet uteställe, innan vi fortsatte och åkte kanske en 40 minuter till "Château de Castelnaud" som också är jätte känt. Det var ett jätte vackert slott uppe på en höjd och inuti var det ett krigsmuseum från medeltiden.

Utsikten var fantastisk och Nathalie berättade lite saker medan jag förundrad gick runt och tog foton på allt möjligt.



Château de Castelnaud:



Här har vi Christophe den Stora Puman och Sarah den Lille Tappre:

Redan förvånad över att vi inte åkte hem och åt lunch, utan åt lunch ute och åkte till slottet, blev jag sen ytterligare förvånad över att det inte var över än, för när vi begav oss till bilen började diskutera vart de skulle ta mig där näst. De kom fram till att vi skulle besöka staden "Sarlat", som också är jättekänd och väldigt vacker, och vi åkte ytterligare någon halvtimme innan vi kom fram.

   Nathalie bodde där fram tills hon var 10, och efter att vi vandrat runt i den medeltida staden, nästan helt i sten med små gator som slingrade sig lite labyrintaktigt fram och tillbaka kors och tvärs med massa ännu mindre gränder lite över allt, så gick vi och kollade där hon bott när hon var liten. Hennes morföräldrar startade ett hotell/restaurang tillsammans med hennes föräldrar och de bodde tillsammans på hotellet där de arbetade. Så hon och hennes syster delade på ett hotellrum när de var små, ganska coolt va?

   Vi satte oss och drack lite, det var otroligt varmt inte ett spår av molnen som spåtts, innan vi gick runt lite mer, in i en kyrka, och sen åkte hem igen och var hemma lite efter 18 tiden.

Ingen orkade typ säga någonting i bilen på vägen tillbaka, helt utpumpade av dagen.

   Jag var iaf jätteglad. Förvånad och jätte tacksam över att de tagit med mig och visat mig olika saker med sådan entusiasm och jag tror att mina värdföräldrar också var nöjda med dagen, det kändes som det iaf. :D

Värdföräldrar!

Det känns som att det aldrig har gått så bra i familjen som denna helgen. Eller, jo precis i början när jag kom ht var det toppen, men.. sen dess.

Förutom att de inte vill att jag ska stanna hos dem till i slutet av juni............

Jag tänkte att det var ett bra tillfälle att ta upp och delge dem i mina funderingar på när jag ska åka hem igen, då när allt kändes så bra och vi satt i bilen på väg till slottet efter grottan. Lite försiktigt började jag att förklara hur jag tänkte och de olika alternativen jag hade.

Jag blev då väldigt förvånad när de utbrast något i stil med "Va? Nej men du måste ju åka hem efter skolan slutar den 10 juni, vad ska du annars göra här? Ska du bo på internatet helt själv, gå upp klockan 7 varje morgon och vara i Périgueux då varje dag menar du?" Jag förklarade att internatet stänger och att alla åker hem till sina familjer en vecka innan baccen. De fortsätter: "Nej det vet vi inte alls om vi går med på. Vi har accepterat att ta emot dig endast på helger, att stanna 3 veckor till hos oss på heltid är ju en helt annan sak!" Jag fortsatte försiktigt med att de ju accepterat att ta emot mig på helger och skollov och att terminen faktiskt inte var markerad slut förens den 2e juli i papperna från programkontoret, men de tyckte ändå att det inte räknades som skollov, eftersom skolan slutat, och sen fortsatte vi inte att prata mer om det. Jag blev inte ledsen alls, konstigt nog, bara väldigt förvånad och skakade av mig det ganska direkt och fortsatte att prata med dem om annat och fortfarande vara på gott humör medans vi åkte vidare.

Jag tänkte nu plocka upp där jag slutade skriva förra gången och beskriva från början och frammåt istället för bakifrån och snurra.

   Så, i lördags precis i slutet av lovet... Den 25 april...

Det hände inte så mycket på dagen, men sen på kvällen kom det en kille som jag känner igen ifrån skolan, Pierre, med hans föräldrar till familjen. De kom för att planera inför Léa och hans 18 årsfest, som de ska att ha tillsammans i en stor hyrd lokal, där de har bjudit in typ 100 människor från skolan, men ej frågat om jag vill komma. Det gör mig inte så mycket egentligen, det bara stör mig att värdföräldrarna tycker att det är synd att jag inte försöker vara mer med Léa och inte verkar tycka att jag någonsin försökt.

Hur som helst så var Pierre och hans föräldrar jätte trevliga, de planerade en massa för festen, det åts plockmat och pratades en massa.

Sen på söndagen åkte jag hem till Georgia på dagen. Jag kom till henne någon gång vid 14-15 tiden och blev påhoppad av hennes värdlillasyster, som älskar mig och är jättesöt, Héloise.

Vi spelade Uno ett litet tag med Héloise innan vi gick ut och gick en sväng i Brantôme och pratade. Pratade franska för det var enklast så, jag har svårt för engelska just nu, jag hoppas jag hittar tillbaka till den sen när jag kommer hem...

Sen på måndagen vart det tillbaka till skolan som gällde.

   Jag kom på att jag hade bac blanc hela dagen, filosofi mellan 8 och 12 och sen engelska 14 - 17. Stephanie hade planerat att komma och säga hejdå till alla på andra våningen i glashuset på 10 rasten. Eftersom jag kom på att jag inte kunde vara där skickade jag iväg ett sms att jag fick säga hejdå på det viset men hon skrev tillbaka att hon kunde komma dit innan 8 och säga hejdå till mig. Glad lovade jag att vara där klockan 07.40, som jag är när jag tar den tidiga bussen.

   Jag missade bussen. Halvt. Fick panik. Det är första gången jag missar bussen här nere. Ha, det kan ni inte tänka er va, där hemma i Sverige där jag alltid kommer flängande till skolan oftare sent än i tid? Jag insåg att klockan var 07.02 och att jag fortfarande var i huset med ostängd internatväcka, slängde ihop allt och började springa runt, för att öppna ytterdörren och se busen åka förbi. Nooooo.  Som tur är så åker bussen en liten sväng på en gata till en busshållplats innan den vänder i rondellen och kör tillbaka och förbi vår hållplats igen, och busschauffören bestämde sig för att vara snäll och plocka upp mig på vägen där jag viftande med händerna och med rullväska stod och väntade mitt på gatan. Fast han var inte glad. Med den senare bussen kommer jag dit när de ringer in fem i åtta och de hade sagt till oss att absolut inte vara sena till bac blancen, och Stephaine som lovat att komma dit 2 timmar tidigare bara för min skull... Så, tack tack till den sura busschauffören som räddade min dag.

   Jag kom till Jay de Beaufort och blev helt lycklig av att vara tillbaka efter lovet. Jätteskumt.

Jag hittade Stephanie och kramade henne hejdå, pratade en liten stund innan hon gick till skolcaféet och joinade sin klass och jag skyndade iväg för att hitta salen där filosofin skulle vara (det var markerade 3 olika salar och berodde tydligen på vad man hette i efternamn). Jag var så glad att vara tillbaka och träffa alla och jag tänkte att jag var så himla glad att det inte var jag som skulle åka hem, utan att jag fortfarande har ett tag kvar här nere...

   Jag hittade sen mitt klassrum, där mitt namn var markerat och jag blev uppropad, innan vi fick våra dissertationsämnen. Jag valde "La conscience morale n-est-elle que l'intériorisation des interdits sociaux", fast jag inte fattade vad som menades med intériorisation utan chansade lite, och började försöka skriva en dissertation. Det kändes som om det gick bra mycket bättre än förra gången jag försökte kludda dit lite saker, men ändå inte direkt bra. Skolklockan ringde 08.55... En timme. Skolklockan ringde till rast 09.50... Två timmar. Klockan ringde in efter rasten 10.05... Tre timmar. Klockan ringde 10.50 fyra timmar och slut på provtiden. Trodde jag. Jag bestämde mig för att strunta i att skriva min tredje del, eftersom man inte är tvungen att göra det och jag inte hade någon tid, och lämnade in mina papper och gick ut lite innan klockan skulle ringa, för att sen vandra ner i skolcaféet där två tjejer i klassen som också gått redan satt och väntade på de andra. Jag frågade dem om vi inte skulle gå till bamba efter att det ringt ut, men de svarade roat "men bamba öppnar inte förens om en timme Sarah." Jag insåg då att klockan bara var 11 och att jag hade haft en hel timme till om jag inte vart så korkad. Pucko!

   Men det gör väl inte så mycket egentligen, hade bara känts kul att avsluta det jag skrivit. Nästa gång ska jag ha på mig en klocka! De andra tyckte att jag var bra lustig...

Efter bamba var det dags för engelskan. Vi fick en text som var jätte enkel och frågor som också var jätte enkla. Jag var färdig efter halva tiden och mycket konfundersam, för även fast jag lugnt är bäst i min klass på engelska har jag alltid svårt att hinna med att svara på allting på de vanliga proven vi har, och övningstexten vi fick inför bac blancen var inte svår direkt, men inte jätte lätt heller. Jag började undra om de missat att ge mig en sida eller vad jag missuppfattat, men kom ej på någonting och allt verkade vara i sin ordning, så jag hoppas att det gick bra, annars spelar det inte så stor roll heller...

På tisdagen förklarade jag mig själv ledig.

Det var historia/geografi på morgonen, och jag har inte gjort ett enda prov i det hittills, så jag antog att jag inte behövde dyka upp på provet, och i annat fall hade en bra anledning till att inte vara där ifall de skulle efterlysa mig eller skicka brev till min värdfamilj. Sen på eftermiddagen var det spanska och det hoppade jag ju av i min tredje vecka eller något sådant, då jag fortfarande var seriös och tänkte ta baccen och ha svenska som mitt andra språk och läsa franska med de i première på spanska lektionerna. Lite tråkigt nu att inte ha läst spanska, men jag ska börja med det så fort jag kommer hem, tror jag...

   Jag gick till skolbiblioteket med intentionen att plugga matte till provet dagen därpå, när Solen, en tjej i klassen som är mycket speciel, kom och slog sig ner bredvid mig och undrade om jag inte ville följa med henne hem till lägenheten hon delar med alla sina systrar i Périgueux. Lite tveksamt hängde jag på, men det blev trevligt. Vi pratade, spelade lite kast på hennes piano och tittade sen på Ghost Whisperer som hon och hennes lillasyrra älskar, innan jag fick bege mig tillbaka till skolan. Hade några minuter till godo och hittade Tam och Hugo i glashuset vilket också var trevligt och gjorde mig glad. Jag läste sen hela kvällen, ingen tanke på den elaka matten som skulle komma och spöka dagen därpå.

Hehe, så var det dags för matteprovet. Jag hade egentligen tänkt plugga matte under lovet, det hade jag faktiskt... Och dagen innan med... Det bara inte blev så...

Blev inspirerad av mitt senaste prov där jag fick bra resultat på delen med statistiken, där jag bestämt mig för att hänga med, och min mattelärare uppmuntrade mig. Men så struntade jag i det ändå sen, vilket gav mig lite dåligt samvete när jag fick provpapperna.

   Det gick åt skogen, men jag målade en gubbe som åkte skidor på en skum halvcirkelformad graf jag inte hittade en primitiv till och därför inte kunde räkna ut. Skrev sen en historia om att gubben åkte skidor, men att det blev brantare och brantare ända tills han trillade, fast det var tur att han hade sin superhjälm på sig. Men trots det fick han så ont i huvudet, där han landat, att han brev riktigt ilsken och bestämde sig för att ta en spade och gräva bort kullen, så att inte några fler skulle slå sig precis som han. Han samlade all snö, sten och jord i sin källare, som var rektangelformad och mycket geometrisk. Källaren blev alldeles proppfull och genom att veta hur långa vägarna var, så kunde han räkna ut hur stor volym kullen hade, och där med arean under grafen. Jag tog sen värdet jag fick från min miniräknare och skrev sen att jag inte kunde svara med det exakta värdet eftersom snön inte hade exakt samma volym när den smälte och att det var svårt att fylla i alla ihåligheter i källeren. Fortsatte sen med att gubben var alldeles för trött för att fortsätta och göra del två och somnade i trappan. Slut.

   Jag skrev på mitt namn och tänkte att jag nog skulle få några poäng för saker på del 1, och lämnade in så fort man fick gå. Kom sen på att jag vart jätte korkad... Hela historien failar ju när källaren var rektangulär och inte kubformad. Volym med bara två dimensioner, jag säger bara igen: pucko! Typ lågstadienivå på matten, min lärare kommer tro att jag inte lärt mig någonting alls i Sverige. Jag var typ glad att jag skrivit färdigt och bara lämnade in utan att tänka. Suck...

   Åt lunch sen lunch med Georgia och Mariah och träffade Delphine, som undrade om jag ville gå på en fotoutställning med henne, i skolcaféet efteråt. Blev glad och ville gärna, så vi vandrade dit och var där 13.40. Lappen på dörren markerade dock att det inte skulle öppna förens klockan 14, men gubben som hade hand om det hälsade glatt på oss och sa att vi var så välkomna att komma in tidigare, så vi slapp vänta ute och var där helt själva. Vissa bilder var fina, de som han hade i böcker och tagit tidigare, men det han ställde ut var ganska förskräckliga, tråkigt nog.

Jag blev hur som helst inspirerad av alla fotoböcker där han hade rest runt hela världen och fotat. Tänk att jobba med att resa och fota, det hade vart något...

   Följde sen med Delpine till Napoléon volant, ett skitskumt café som såg ut som en blandning mellan lekskola, konstateljé och bibliotek och satt där en liten stund medan hon pluggade inför morgondagen och jag väntade på att Georga och Mariahs franskalektion med AFS skulle sluta. När den gjort det träffade jag dem en stund och hann bli blöt blöt på vägen tillbaka till centrum, då det helt plötsligt fick för sig att spöregna endast de 10 minuterna det tog för mig att gå tillbaka. Abbey (Nya Zeeland), Marina och Alexandra kom också och vi gick till ett nyfunnet ställe där de säljer panini med nutella billigt. Ägarna var jätte trevliga och vi hela utbytesgänget satte oss och åt panini. Jag hoppas vi kommer gå dit fler gånger för det var jättemysigt och skitkul att vara där.

På torsdagen var det kemi/fysik på morgonen. Jag gick dit, blev uppropad, fick mitt prov, började lösa lite grann utvalda uppgifter jag trodde jag kunde skaffa lite poäng på och blev bara väldigt anti det hela.

   Vad spelar det för roll om jag skriver dit en massa nonsens och försöker plocka småpoäng här och där för att få typ 3a i betyg? Särkilt som jag vet att jag skulle kunnat lösa det om jag bara hade läst på lite. Kemin har vi typ gått igenom alltihop redan i kemin hemma och fysiken är också på mycket lägre nivå än hemma, även fast det är nya grejer. Vad är det för någon mening med det liksom? Jag bestämde mig för att strunta i det och gå därifrån. När man lämnar in sina papper så får man skriva på sin underskrift att man gjort provet, och jag tror egentligen inte att man får gå utan att skriva under och lämna in, men man får ändå behålla pappret med frågorna, så det skulle ju inte göra någon skada, så jag passade på att rymma min väg när övervakaren var upptagen av att samla in papper från andra elever och få dem att skriva på. Slängde ner mina papper i ryggsäcken och smög ut, snabbt som ögat.

   Gick sen till Parc des Arènes, eftersom biblan var stängd och jag inte hade lust att vara i skolan. Det var kallt och jag hade bara kortbyxor efter att ha ramlat i en lerpöl dagen innan i min flykt från Georgia och Mariah som kittlades. Jag hittade en port till en annan värld, titta. (Fast den här bilden tog jag vid ett senare tillfälle när solen sken, eftersom den jag tog då blev så suddig)

Parc des Arènes är magisk...

Läste ett tag och svarade på vad parken hette till ett antal barn på poängpromenad.

   Åt sen lunch med Georgia och spelade kort en stund innan jag gick hem till Solen igen, som bjudit in mig dagen innan eftersom hon skolkade eftermiddagen för att hon ej fattade någonting av biologin och inte ville gå dit. Jag slutade ju med biologi innan jul, så begav mig hem till henne igen. Jag visade henne vad jag hade skrivit på kemin och hon är så rolig, för hon intygade storögt att jag fattat mycket mer än hon och undrade varför jag hade kvar anteckningarna. När jag förklarade att jag inte lämnat in utbrast hon "Men var du där på uppropet?" Japp, intygar jag. "Hahaha, de kommer inte fatta någonting! Du blev uppropad, men de hittar inga papper och du skrev aldrig på din underskrift". Jag fortsätter; "Nej, de kommer tro att jag inte fattat någonting!". Hon; "Ja, förvirrade svensk, som inte ens förstått att man måste lämna in sina papper för att bli betygsatt!". :p

   Jag åkte sen hem till familjen med bussen, som fastnade i kö så att jag skulle missa min sista minibuss hem och antagligen vara tvungen att gå hela vägen med min väska i ösregnet. Bussen var knökfull, det var valborg hemma (vilket är min absoluta favoritdag på året, förutom kanske jul...) och till råga på allting stod en fyllegubbe och ville prata med mig. Trots det var jag ganska glad. Det kändes bara väldigt komiskt. Yey, happy valborg. Tur att det är valborg varje år iaf...

På fredagen skulle Georgia komma och sova hos mig i familjen. Det är första gången jag har tagit hem någon till familjen och jag tänkte att det väl kunde vara dags nu. Det bara känns så konstigt att bjuda in någon till ett hus där jag inte känner att jag kan slappna av och trivs bäst inne i mitt rum utan att göra väsen ifrån mig.

   Familjen sa att det var jätte okej iaf, och att de skulle åka bort på kvällen, så att de passade bra att hon kom just då. Systrarna bestämde sig i sista stund också för att åka och sova på andra ställen, så lycklig insåg jag att vi skulle ha huset helt för oss själva hela kvällen!

Nathalie till och med skulle låta oss laga mat själva i köket! Det börjar lukta förändring.

   Georgia kom hit vid 18 tiden och vi gick ut och gick en sväng i skogen innan vi hungriga återvände hem och gjorde spaghetti och köttfärssås. Sen satt vi i vardagsrummet och pratade, var på mitt rum och höll på med ett språkprogram för nybörjare på italienska Georgia hade på sin dator hon tog med sig. Det var skitkul och man lärde sig jättesnabbt att förstå enkla saker som "Una donna. La donna beve de l'aqua" osv (vet ej om jag skrivit rätt för kommer inte riktigt ihåg), så fick man härma vad de sa.

Georgia: "How many times do I have to tell you that you have to wait until the freaking button turns green?!" Jag: "But I did wait, c'est nulle cette programme là!"

Lördagen begav vi oss med buss in till Périgueux där de firade St Georges. Jag tror inte det är någon officiell högtid i Frankrike, utan bara att det är här i Périgueux som man firar det. Det finns ett kvarter som har samma namn och där på en lång gata hade massa karuseller och åkattraktioner byggts upp, lotterier och stånd som sålde chichis m.m.

Eftersom jag som sagt har starka överlevnadsinstinkter, visst Linnea?, så åkte jag ingenting, men det var också dyrt och kändes inte värt det. Vi mumsade istället på Pommes d'amour, som jag kände att jag var tvungen att prova innan jag åker hem, vilket är ett äpple doppat i rosa karamell och inte alls är lika gott som jag trodde det skulle vara. Georgia hittade sen något som såg misstänkt likt en mask ut i sitt äpple... Gick på stan ett tag och blev sen upplockade av Christophe som körde hem Georgia till Brantôme.

Söndagen har jag redan berättat om. :)

För att inte bryta traditionen av att berätta vad som föregår här nere tänkte jag bara kort beskriva vad som hänt i denna sega vecka (är nu söndag den 10 maj).

Hanna fyller 19 idag föresten, grattis!

   Det ända roliga som hänt, värt att nämna är att jag var med Delphine på bio i onsdags och såg Coco avant Charnel, missade dock precis i början...

   Torsdagen var det volleyboll igen och läraren fortsätter att tycka att vi är ganska hopplösa. "Men Sarah, inga passar bakåt. Bollen ska framåt!" Men jag siktade ju framåt, tänkte jag, han är lite rolig.

   Lunkade runt lite och blev halvt påhoppad av Hugo som var på väg tillbaka till skolan för att träffa Tam klockan 17, då jag också skulle ta min buss, så vi satte oss i Parc des Arènes och väntade tillsammans. Han var jättesnäll och sa att jag nog kunde bo hos hans kompis, som han skulle kolla upp nu i helgen, nu den sista tiden. Åkte sen hem till famijen. Och tja...

Jag var ute och gick med Nathalie i två timmar i fredags. Visade henne hur man hittade till Merlande genom skogen och vi fattade inte hur vi kunnat gå hela vägen dit och tillbaka på mindre än en timme, när vi sen kom hem och såg att hennes klocka stannat. Tidsamatörer, eller vad?

   Vi pratade en del när vi var ute och gick, vilket var väldigt bra för hon förklarade en hel del saker. Som till exempel att det egentligen inte gjorde henne någonting att jag stannade tills i slutet av juni om jag ville det, det var bara det att systrarna inte ville det.

Hon berättade att man verkligen märkte att Lola var helt olycklig när jag var i huset, och att hon hatade att se Lola olycklig. Egentligen var det bara mamman som velat ta emot en utbytesstudent i familjen, de andra hade vart lite skeptiska men ändå gått med på att prova på. Särskilt eftersom jag bara skulle bo hos dem på helger och lov, men nu var helt inställda på att jag skulle åka bort min väg snart. Det kändes bra att prata med henne... Hon bad också lite om ursäkt för att hon är helt pedantisk och inte klarar av lite smuts och därför blir arg när jag hårar på golven, trots att jag har mitt hår uppsatt hela tiden.

   Hon är lite speciell, men jag går ganska bra ihop med henne, iaf på sista tiden och när inte systrarna är där..

Lördagen, stan själv, stort beslut, men det kommer mer om det sen...

Och idag har jag bara vart hemma med, vart ute och gått en sväng och väntat och väntat på att mina föräldrar ska ringa.

Krameli kram kram!

Fredagen den 24 april 09

Jag vaknade vid 9 tiden i morse och öppnade mina "volets" för att mötas av underbart vackert väder. Solen sken, fåglarna kvittrade... och jag gick upp och eldade baguette i brödrosten.

   Vanligen brukar jag stoppa i lite baguette i rosten och låta dem vara i medans jag tar fram det jag använder för att äta frukost, och när jag gjort det är det helt lagom att ploppa upp mackorna. Men imorse tog det antagligen lite längre tid än vanligt, jag var nog lite tankspridd, för plötsligt luktade det bränt och när jag skyndade mig till rosten och tryckte på "hoppa upp" knappen så satt mackan fast i botten... och brann! Förskräckt fick jag blåsa och blåsa för att den skulle slockna och sen peta loss en halvt kolsvart macka med brödkniven medan jag tacksamt tänkte att det är såna här morgonar som jag är så otroligt glad att de inte har brandvarnare i köket/vardagsrummet! Jag vet inte hur många gånger vi lyckats sätta på vår i hallen hemma hos dej mamma, när vi lagar mat, och viftande med tidningar fått springa ut i hallen för att få tyst på den och inte väcka alla grannar. Jag tror jag skulle ha lyckats sätta på den 3-4 ggr redan om det fanns en hos familjen, så jag understryker igen min enorma tacksamhet. Det är också såna här morgonar som jag är så glad att jag för det mesta är ensam när jag äter frukost på morgonen. Shit, jag undrar bara vad Lola skulle sagt om hon såg vad jag pysslade med på frukosten imorse!

Idag har jag inte gjort mycket... Läst lite, vart ute och gått ganska långt i skogen. Jag blev jätte förskräckt när jag gick förbi ett av grannhusen, för de har en hund som är ungefär lika stor som Timmy och ett staket som är på tok för lågt. Varje gång jag går förbi känns det som att hunden, som så glatt vill hälsa, ska hoppa ut men bara inte riktigt vågar. Denna gången när jag gick förbi studsade den över staketet och försvann i all världens fart över ängen och bort till villaområdet lite längre bort. Jag undrade om jag skulle gå in i trädgården och knacka på huset för att se om jag hittade dess ägare, men det såg så tomt och stängt ut så att jag bestämde mig för att lite försiktigt vandra bortåt och se vart hunden tagit vägen.

   Jag såg inget spår av den sen iaf och fortsatte min promenad i tankar på att jag kunde knacka på på tillbakavägen istället. På tillbakavägen efter någon timmes vandring i skogen träffade jag två tjejer som bodde i närheten som gjorde mig sällskap en bit och när vi var bara ca 10 min hemifrån och utanför huset med den förrymda hunden så såg jag att den åter var i sin trädgård men med ett glatt skutt hoppade ut igen och började följa med oss. Han följde med mig nästan ända hem och när jag sa hejdå till tjejerna frågade jag vad jag skulle göra med honom, men de lugnade mig med att det var lugnt att han brukade hoppa ut och att han hittade hem själv, så jag traskade vidare och undrade vad min värdfamilj skulle säga när jag kom hem med en hund. Men han vände tillbaka lite innan jag kom till deras hus, som tur var. Det var jätte mysigt att vara ute och gå med en vov, om han brukar göra så kanske jag kan plocka upp honom på vägen nästa gång jag går ut och går och på så sätt få fyrbent sällskap. Jag saknar min vovov mycket mycket. Turpo-bollen...

I tisdags åt jag och Léa lunch hos mormorn. Morfarn är fortfarande på något slags sjukhem där han ska vara i 2 veckor nu efter hjärtoperationen för att träna, vila osv.

   Sen efter lunchen tog vi bussen tillsammans jag och Léa ner till Périgueux där jag träffade Stephanie en stund och gick runt lite för att sen vandra hem till henne och börja se på en film på eftermiddagen.

I måndags kväll skickade Stephanie ett litet sms där hon frågade om jag ville följa med henne och hennes värdfamilj till havet på onsdagen. Jag blev jätteglad, och i onsdags var det dags.

   Det var lite molnigt på morgonen, men det hade spåtts bli kanonväder framåt lunchdags, och jag gick upp vid 7 tiden eftersom de skulle komma och hämta mig lite innan 8. Klockan tickade iväg och jag satt inne på mitt rum, läsandes på min säng, och började undra vart de höll hus när Steph ringde vid halv 9 och sa att de var nästan framme. Försiktigt för att inte väcka min värdmamma smög jag mig ut från mitt rum, bara för att höra henne komma uppspringande för att hon trodde att det var en inbrottstjuv som smög in i huset eftersom det var så sent. Eller... otidigt. Ursäktandes kom jag iaf iväg.

   Stephanie bor hos en värdfamilj vars son, Eliot, är en av Delphines bästa vänner, så jag har ätit lunch någon gång med honom och några andra men aldrig riktigt pratat något.

   I bilen satt värdmamman i framsätet med Eliot framför ratten och där bak hennes värdsyster och värdsysterns pojkvän. Jag och Steph satt i bagageluckan på extrasäten, vilket var väldigt trångt och man satt helt snett, men det var mysigt. Det var knäpptyst och jag började försiktigt försöka prata med Stephanie, men tystnade sen undrandes om jag störde nåt, jag vet att hon har haft det lite jobbigt i sin värdfamilj på sista tiden och ska åka hem på tisdag i nästa vecka, och det kändes som om det var väldigt spänt. Men jag tror bara att de var trötta. Efter en 2,5 timmes lång bilfärd kom vi vid lunchdags fram till Arcachon, en liten stad precis vid havet som är en riktig turistort. Det kändes verkligen som om vi var på solsemester. Palmer lite här och där på gatorna, lyxiga hotell och en stoor stor sandstrand. Vi gick runt där ett tag innan vi åkte vidare och picknickade i skogen nära den enorma sanddunen, vilken var vårt mål för dagen.

Vi knödde sen in oss i bagageluckan igen och åkte runt till sanddunen.

   Den var verkligen imponerande. Jag har aldrig sett något liknande i hela mitt liv tidigare. Det var liksom som en kulle i en sandöken, om ni tänker er, bara otroligt ortoligt mycket större!

De förklarade att atlantvindarna blåser in sand som samlas och lägger sig på varandra och på så sätt formar en enorm kulle, en dun, som växer för varje år mer och mer upp och in i skogen. Den var brant på baksidan, där det fanns trappor man kunde ta upp om man inte ville kämpa i sanden. Värdmamman tog trapporna, men vi ville såklart klättra upp. I början i alla fall... Jag trodde inte att det skulle vara SÅ jobbigt att ta sig upp! Okej att min kondition har gått ner sig nu när jag knappt tränat nåt på ett år, men det var jätte jobbigt!

   Tänk er att gå i en jätte brant uppförsbacke, men för varje steg ni tar sjunker ni ner lika mycket igen som ni gått uppåt. Man avancerade knappt alls framåt om man inte satte ner händerna och kröp på alla fyra upp och även då var det jätte jobbigt. Värdmamman stod där uppe och hade roligt åt oss och tog kort. Moi, voilà:

Kämpandes kämpandes... haha.

Där uppe var utsikten fantastisk. Det var inte alls lika brant på andra sidan och vi vandrade ner genom sanden tills vi befann oss ganska nära havet fast en bit upp ändå, och la oss ner för att sola en stund för att bli riktigt varma innan vi badade. Det blåste ganska rejält uppe på toppen, så man var inte direkt varm trots kampen för att ta sig upp.

Vi solade och badade. 2 ggr. Det var ganska kallt i vattnet, inte överdrivet, men tillräckligt för att pojkvännen, som vart så kaxig i bilen och sagt att han skulle bada nöjde sig med att doppa fötterna och kalla mig något i stil med "himla nordbo" som simmade runt i vågorna.

Äh, de är bara de som är badkrukor och vana vid typ 25 gradigt vatten. De tyckte inte att jag var riktigt klok när jag berättade att vi ofta badade i maj med vänner hemma i Sverige, där det är betydligt kallare vid den här årstiden.

   Vi stannade till ca 16 tiden innan vi började vandra upp för dunen igen för att ta oss tillbaka till bilen. Jag fattar verkligen vad du menar nu, Emma, med träningsvärk i tårna efter att ha spelat beach volleyboll!

Väl uppe kunde jag inte låta bli att ta fler kort. Titta:

Det är liksom som att vara uppe på fjället när man är på skidsemester, och det är betydligt brantare än vad det ser ut! Tillräckligt brant för att jag skulle tvekat alvarligt på att försöka ta mig ner på skidor innan jag bestämt mig för att åka, och då åkt med benen mer än en meter isär och knäna vridna inåt med stavarna flängande hit och dit, i ett försök att hålla balansen. Innan jag åker över kanten på pisten och ut och lägger mig i djupsnö för att skidorna inte vill stanna och jag redan åkt tvärs över en allt för liten pist. För att ge er en beskrivning.

Fast det var inte alls svårt att gå ner, eftersom man liksom fastnar med fötterna nersjunkna i sanden.

Bilfärden hem gick snabbt som ögat. Vi höll på med ordlekar allihop och alla var på glatt humör. Jag stupade sen i säng typ vid 9 oförmögen att hålla ögonen öppna, nöjd och glad.

Tack så otroligt mycket till Stephanies värdfamilj som bjöd med mig! :D

Torsdagen var jag åter igen med Stephanie.

Som jag nämnt tidigare åker hon hem på tisdag, så vi får passa på nu medan hon fortfarande är här... Hennes föräldrar skulle komma på kvällen vid 17-18 tiden med bil och stanna några dagar i Périgueux innan de beger sig av hem till Tyskland och hon var så otålig och upplivad och visste inte vad hon skulle ta sig för en hel dag medans hon väntade p dem, så jag sa att jag kunde komma och hålla henne sällskap.

   Så jag vandrade till Chancelade och hade jätte tur med bussen som kom direkt, för en gångs skull, så jag var hos henne på mindre än en timme. Väl där gick vi ut och gick lite, tittade på en massa photon som vi bytte med varandra och satte oss sen vid 17 tiden utanför hennes hus och väntade på en blå efterlängtad bil. Hennes mamma hade vart i Sverige ett tag och pluggat och hade enligt Stephanie blivit överförtjust när hon sa att hon hade en svensk kompis, så vi tyckte att det vore kul om jag stannade och hälsade när de kom.

   Plötsligt var alla bilar blåa, seriöst hur många blåa bilar finns det i vanliga fall? Varenda bil som körde förbi var blå när vi satt och väntade, och vi båda flög upp ett antal gånger i tron om att det var hennes föräldrar. Jag blev typ lika ivrig som hon, det kändes nästan som om det var mina föräldrar som skulle komma. Jag var dock sen tvungen att ta min buss senast 18.15 och klockan 18 var vi lite... misshoppfulla (gud är det ens ett ord? Nej, jag vet! Missmodiga!) ...var vi lite missmodiga att de skulle hinna komma innan jag var tvungen att dra mig hemåt.

   Vi gick in och hämtade min väska och Steph skulle följa med och vänta på bussen med mig precis utanför, och gissa vad? När vi öppnade ytterdörren stod hennes föräldrar där och blinkade förvånat för att de inte ens hade hunnit ringa på dörrklockan innan dörren slogs upp.

Det blev glada skrik och kramar och jag skakade hand med föräldrarna (skitskumt, jag var så nära att kindpussa dem, skaka hand har jag inte gjort på evigheter!) Jag försökte prata lite på svenska med mamman men kom fram till att hon inte förstod ett ord (eller så var hon kanske bara chockad?), så jag drog mig iväg till min buss och lämnade dem i deras glädje av att återförenas.

   Vandrade sen hem från Chancelade och var hemma på ca en timme. Mina värdföräldrar var iväg bjudna på middag på kvällen, så jag var ensam hemma med Léa.

Nu är det bara lördag och söndag kvar på lovet och jag vet inte vad jag ska ta mig för... Nåt blir det väl antagligen, och annars går tiden ändå...

Det ska bli regnväder i en hel vecka nu och i skolan kommer det att vara bac blancs mån-tors.

J'ai pas envie d'y aller! Mais, bon...

Sorliga varma gosiga kraaamar på er alla!

« C'était bien à Paris? »

« Oui, c'était super, mais la tour Eiffel était partie ! Et aussi le Louvre et l'arc du Triomphe...Je pense qu'ils sont enlevés par les Turcs. »

« Maintenant tu rigoles. »

« Oui. »

Måndagen den 20 april 09

Klockan är snart 18 och jag sitter på min säng i mitt rum hos familjen.

Det är så otroligt... tomt på mitt rum. På några sekunder skulle jag kunna röja bort alla bevis på att jag bor i det. Dagbok, och ordbok på sängbordet, min lilla rullväska med en tröja ovanpå på golvet bredvid sängen, nalle i sängen, ett par byxor på en galge bredvid en byrå där min necessär står ovanpå, ett par skor på golvet bredvid dörren, min kappa över en stol där min ryggsäck ligger...

   Jag har nyss druckit cappuccino och ätit baguette med nutella. Mums. Sen pratat med dadan...

Jag kom tillbaka till familjen vid lunchtid idag, efter att ha varit i Paris i lite mer än 3 dagar och sen sovit två nätter hos Nathalies syster, och jag har i princip läst sen dess.

"Sur de lointains rivages" av Kristin Hannah. Älska hennes böcker.

Det var super i Paris! Det har ju svårt att slå förra gången vi var där, vilket jag fortfarande tycker är det bästa hittills på mitt utbytes år, men det var jätte bra!

   Jag kom dit lite efter 12 på onsdagen efter att ha åkt tåg i ca 4 timmar. På det första tåget satt jag bredvid en tjej som kom från en ö någonstans utanför Afrika där man pratade ett språk som varken var arabiska, franska eller swahili, men hon lärde mig att säga hej jag heter Sarah på det språket. Vi hjälpte några tanter med att stänga och öppna de högteknologiska dörrarna till toaletterna innan vi bytte tåg i Limoges där jag hamnade bredvid en tant som satt och läste Stieg Larssons "män som hatar kvinnor" och jag tyckte att det var en bra start på en konversation. Bara det att sen ville hon så gärna fortsätta att prata och prata, och det hade väl vart trevligt om bara konversationerna hade flutit på och vi haft någonting att säga, istället blev det bara framtvingade konversationer och jobbigt tyst för att jag viste att hon så gärna ville prata men att vi inte visste riktigt om vad, i tre timmar. Hon var hur som helst jätte snäll och jag fick lova att skicka vykort ifrån Sverige sen när jag kommer tillbaka. Hon sa också att jag alltid var välkommen att bo hos henne några i Limoges, om jag skulle ha vägarna förbi någon gång!

   Efter att ha hittat lite macka och väntat en stund kom Anna och det var underbart att se henne igen! Vi tog oss till MIJE där vi släppte av våra väskor, vandrade ut på stan, gick ett tag och kollade på lite saker medan vi pratade, pratade och pratade.

   Det var ganska varmt ute, tillräckligt för att vi bestämde oss för att lämna jackorna på MIJE, även fast det var molnigt och växlade mellan solsken och att kännas som att det skulle börja regna. Vi hamnade i en park, någonstans jag vet inte var, på en bänk under en stor syrenbuske med sommardoftande blommor och åt yoghurt med skeden som jag lånade, utan att fråga, i bamba i början av året (jag tänker ge tillbaka den). Vi satt åter och pratade ett tag innan det började regna lite smått och vi drog oss tillbaka till MIJE där rummen öppnat. Vi vandrade sen runt och pratade ett tag till innan vi åt middag på falafel stället nära Notre Dame och väntade där på Amanda, som skulle bo med oss i samma rum på MIJE för vi bokade tillsammans. Hon kom sen vid 22 tiden på kvällen, efter att ha vart hemma i Sverige över lovet, och vi gick till hotellet. Vi hade bokat in oss tre i ett 4+ rum på MIJE och fick därför bo i ett fyrbäddsrum där vi bodde bara vi tre den första natten, men sen en spansk tjej kom och flyttade in de andra två nätterna.

Dagen efter gick vi upp tidigt och tog tåget till Versailles där Anna kollat upp att det skulle finnas en häst show vi alla tre hade hört om på "Hippo" när vi var små, och gärna ville utforska eftersom vi är hästintresserade. När vi väl var där och skulle köpa biljetter så kom vi på att det bara var en liten show där de visade oss lite hur de tränade sina hästar i dressyr på morgonen och att själva showen inte var förens vid 15, så efter lite vägande fram och tillbaka bestämde vi oss för att gå på själva showen på eftermiddagen istället, trots att den var lite dyrare, och det ångrar vi verkligen inte!

   Vi strosade runt slottet och tog lite kort, gick dock inte in för det kändes lite dyrt när vi redan betalat för hästshowen och så var det megalång kö, sen blev det lunch på Mc Donald's där vi satt ett tag innan vi begav oss till showen.

   Själva showen var en blandning mellan lite allt möjligt. Den började väldigt segt med 3 människor som sköt med pilbågar, men tog sen fart med dressyr kadrilj, medeltida kläder, fäktning och ett imponerade nummer där de fick hästarna att helt själva göra ett program där de lekte med varandra, sprang runt, rullade sig och lite allt möjligt. Jag funderar fortfarande på hur de gjorde för att få hästarna att göra allt det där själva, för det var helt otroligt.

   Vi åkte sen tillbaka till Paris efter att ha vandrat runt i Versailles ett tag och gick en sväng på Champs-Élysées, blev dock hungriga nästan direkt och åkte en bit bort för att äta på nått ställe med någorlunda billiga priser och hittade en gullig liten pizzeria med jätte trevlig personal. Sen vandrade vi ett tag till innan vi åter begav oss till MIJE.

   Den kvällen var det en spansk tjej som flyttat in. Hon var inte där precis då utan kom lite senare på natten.

På fredag morgon efter frukost träffade vi Anna Z med kusin, Helena. Vi åkte en sväng till Les Halles, men stannade bara jättekort innan vi gick och åt lunch och träffade Louise.

Lunchen blev lång och det kändes nästan som att de ville köra iväg oss efter ett tag på det lilla stället där vi åt, så vi åkte en sväng till Mont Martre där vi gick till den svenska mataffären och sen för att köpa teaterbiljetter till "L'ingénu" av Voltaire, som Anna hade kollat upp att vi kunde gå och se på. Efter mycket prat fick vi sagt hejdå till Louise, Anna och Helena och gick halvt vilse inne på fnac innan vi gick och drack stor cappuccino på Starbuck's, Anna lyckades dock få te istället för kaffe, hrmpf.

   Tidsoptimister är vi allihopa, allihopa, allihopa... Vi tyckte sen att vi hade gott om tid att åka en sväng till Kina kvarteren och äta middag, innan teatern på kvällen vid 21 tiden, men vi åkte fel och hittade dem inte och det slutade med att Anna och Amanda köpte take away sushi och jag köpte en sallad innan vi fick skynda oss tillbaka och då se om vi hade tid att äta innan teatern eller ej. Det hade vi, ca en kvart, och vi satt och åt i ett lågt fönster en liten bit bortanför teatern.

   Själva teatern var underbart bra så vi blev helt lyckliga. Det var en ganska liten gammal teater och jättefint, vi tog en massa kort i trapporna efteråt och folk tyckte nog att vi var lite konstiga.

Jag och Amanda såg hur många gånger vi hann byta platser med varandra innan teatern började, jag vet inte om vi bytte 4 eller 6 ggr, och det var jätte roligt. Vi skrattade dock lite för mycket för att folk skulle tro att vi hade allvarliga tvångsbeteenden utan fattade att vi bara fjantade för skojs skull. Jag älskar "gatuteater" skulle vilja ha det som yrke...

   Vi vandrade runt lite mer efter teatern och sen tillbaka till hotellrummet, där spanska tjejen satt och läste i sin säng och inte sov. Vi var jätte pigga och pratade lite med henne och ganska mycket del varandra innan vi sen la oss och sov.

Lördagen var det dags att åka hem igen... Mitt tåg skulle gå klockan 14, Amandas vid 17 tiden och Annas inte förens vid 19 och vi bestämde oss för att göra ett nytt försök att hitta kina kvarteren, vilka vi hittade och gick en sväng och tittade i affärer, men hann bara gå in i 2 innan vi var tvungna att åka tillbaka och äta lunch innan mitt tåg skulle gå. Vi hade hittat en sushi restaurang precis bredvid MIJE där vi bestämt oss för att äta lunch, så vi gick dit och jag provade sushi för första gången. Så där hör du mamma, nu har jag provat, här har du till och med bildbevis! ;)

Jag fick sen skynda mig till mitt tåg. Det var en spansk kille som var pytteliten och säkerligen några år äldre än mig som halvt panikslagen och helt borta frågade mig hur han skulle hitta till rätt tunnelbana för att ta sig till Austerlitz tågstation. Eftersom jag skulle dit jag med, och med samma tåg visade det sig sen, sa jag att han kunde hänga på. Han var verkligen helstressad och som ett litet barn sprang iväg åt olika håll, och tittade inte på skyltar alla, så jag fick typ ropa åt honom att stanna och följa efter. Han stressade upp mig en del med, men det var egentligen ganska lugnt att hinna till tåget, även fast vi skulle haft mer gott om tid om han hade coolat ner lite grann.

   På tågstationen hämtade Nathalies syster och hennes man mig vid 18 tiden och jag åkte hem för att stanna hos dem i 2 nätter. De är verkligen jätte trevliga!

Vi åt middag, och han har vart kock så han hade gjort världens godaste fisk med sås, sen satt vi och pratade och sen var jag ute och gick med Laurence och deras hund, en liten terrier som heter Ullis, och kollade vi på andra halvan av en jätte bra science fiction film. Det var en bra kväll, och ganska skönt att komma tillbaka till Périgueux och inte bo hos familjen direkt. De höll på och pratade och busade med Ullis ungefär på samma sätt som vi håller på med Turpor där hemma, så det var lite kul.

   De har dock inte på någon värme i sitt hus och jag hade ett jätte tunt täcke när jag sov, så jag frös och sov med ylletröja. Dagen efter fick jag dock en stor flisfilt så jag sov som en stock i typ 12 timmar. Lite utmattad efter Paris kan man säga. Laurence och hennes man, vet ej vad han heter, åkte iväg till en kennel på morgonen för att lämna av Ullis för att de ska försöka para honom med en tik, och skulle sen åka för att hämta honom på eftermiddagen då Léa och Lola också kom för att följa med, så vi åkte till mormorn och morfarn på dagen och sen iväg till kenneln på eftermiddagen, där de hade en massa jätte söta hundar på utegårdar och valpar inne i en lada. Söta söta! Det blev tydligen inga valpar och de sa att det var svårt att para en hane som aldrig har blivit parad innan om de är över 4 år. Timpa är ju 6... Vi vill ju få valpar med Nasse-mannen! Men det kanske inte går... :(

   Systrarna stannade och åt middag med oss och sen när de åkt gick jag och la mig ganska direkt.

Sen nu på förmiddagen kom Nathalie och hämtade mig och jag åkte hem till familjen igen.

Söndagen, efter det att jag skrev sist, var jag hemma hos värdfamiljen. Det regnade ute och jag satt mestadels inne och läste men hjälpte också till att flytta alla saker i ett rum de ska renovera och inreda till klädkammare till garaget.

Måndag förmiddag spenderade jag med att städa i mitt rum. Jag har 4 lådor i en byrå där jag har mina kläder och i översta lådan lite allt möjligt som jag vill spara men inte vet var jag ska göra av. Det har blivit ganska rörigt i lådorna (det är skitsnyggt på mitt rum men man kan ju inte ha ordning överallt :p), så jag städade där och packade undan mina böcker och alla andra spår på att jag håller till i deras gästrum, för de skulle låna ut det några dagar till en kompis som skulle komma och sova över ett par dagar nu på lovet. Sen på eftermiddagen/början av kvällen skulle familjen till mormorn och morfarn, så de och släppte av mig i Périgueux på vägen, där jag träffade Emma igen. Vi köpte var sin läsk och gick ner till "Le parc des arènes" där vi satte oss och pratade en stund innan Christophe kom och plockade upp oss på hemvägen och släppte av henne utanför sin pojkväns familjs hus en bit utanför centrum.

Tisdagen träffade jag Georgia och Stephanie i Périgueux och gick runt på stan ett tag, till Marbôt en sväng igen, där de fortfarande har så att man kan spela guitar hero. Vi börjar bli värsta duktiga på det nu, hihi, så länge jag inte är på trummor för då åker vi ut innan refrängen. Hjälp vilken taktkänsla jag inte har! Sen satte vi oss i parken igen och försökte skriva en dikt till Mariahs 18årsdag. Den blev ganska konstig, men den rimmade och vi fick fram vad vi ville säga!

  
Sen onsdagen åkte jag till Paris och det har jag redan berättat.

Åh, det är typ skyfall ute. Wow, vad det regnar! det håller på att bli mörkt med så det är helmysigt. Jag tror det är dags för middag strax sen ska jag nog läsa... MYS PYS!

En veckas till lov, yey.

KRAAAAAAAMAR