zyanyasarah

Onsdagen den 16 juli 2014

Det var roligt och intressant att besöka fågelparken i Foz do Iguazú. De hade samlat väldigt många av Sydamerikas fågelarter på ett och  samma ställe,  så vi fick se många fåglar som är svåra att få syn på i verkligheten. Vi såg tucaner, kolibrier, massa papegojor m.m. De hade till och med en påfågel, trots att de inte finns i Sydamerika. Jag antar att de bara tyckte att den var fin och därför passade att ha i fågelparken.

   Vi hade sedan ett par timmar till i Foz do Iguazú, innan vi åkte vidare med nattbussen till Campo Grande.

Vi kom fram till Campo Grande tidigt på morgonen, och tänkte att vi gjorde bäst i att stanna kvar på busstationen tills dess att staden vaknat till liv. Det fanns en turistinformation som var öppen trots den tidiga timmen, och vi gjorde därför misstaget att gå dit medan vi väntade. Det slutade med att vi hade ett par försäljare som följde efter oss och blev otrevliga när vi sa att vi inte ville boka någnting utan att tänka på det. Det är så man inte ska göra i Sydamerika; ta första bästa tur man hittar, av mer eller mindre desperata försäljare på bussationer efter en lång natts resa. När vi sa att vi ville sova på saken hade de såklart ett vandrarhem för oss också. Det var bara att gå därifrån medan de gick efter och skrek på oss.

   Vi åkte till ett annat vandrarhem och bokade en tur därifrån  istället. Vi bestämde oss för att bara åka på en tvådagarstur, eftersom många aktiviteter var precis samma som  i Amazonas. Djurlivet skiljer sig däremot åt, och det finns bätte möjlighet att få se fåglar i det mer öppna landskapet i Pantanal.

   Resten av dagen spenderade vi med att utforska staden lite.

Dagen därpå, onsdagen, var det dags att åka ut i våtmarken. Turen vi hade bokat var inte direkt den mest välorganiserade turen vi varit på, och det tog en halv evighet att bara komma ut från staden. Efter det skulle vi åka minibuss i timmar, och därefter lastbilsflak. Klockan hann bli 16.30 innan vi äntligen kom ut på vår tur på floden. Solen började då gå ner, men vi hann ändå se ganska mycket fåglar innan det var helt mörkt vid 18tiden. På bilden ser ni vilda tucaner.

Vår guide var väldigt duktig på att hitta djur i mörkret med hjälp av en ficklampa, och han visade oss massa nattfåglar och alligatorer. En del av alligatorerna var väldigt stora, men han tog oss även till ett bo där det fanns flera små ungar. Förutom det så fanns det eldflugor och tusentals andra insekter och flygfän vid floden. Det fanns så mycket att man  knappt kunde öppna munnen, och vi satte på oss våra solglasögon för att inte få in dem i ögonen när vi åkte framåt med båten.

   Efter båtturen fick vi äta en middagsbuffé och sov därefter på en stor båt på floden.

Dagen därpå skulle vi ut och rida i våtmarken. Vi fick åka på lastbilsflaket ett tag och såg massor med alligatorer på vägen till ridstället. De låg till och med uppe på grusvägen och kravlade iväg när bilen kom körande! Just då funderade jag lite på om det verkligen var en bra idé att ge sig ut och rida i träskmarken... Men vi har inte hört om några olyckor, mer än att folk har trillat av sina hästar på turerna. Jag antar att alligatorerna där är för små för att ha hästar, eller människor för den delen, som sina bytesdjur.

   På bilden kan man se tre stycken alligatorer om man tittar noga.

Organisationen hade lovat att vi skulle få ridhjälmar, men hjälmarna var som leksakshjälmar. De var i plast och satt långt upp på huvuet. De skulle nog ha skyddat om man fick något i huvudet eller red in i en gren, men knappast om man trillade av ordentligt.

   Vi var lite över 10 stycken turister, varav de flesta inte hade någon som helst riderfarenhet. Jag fick en häst som jag inte litade på för fem öre. Den surade när jag höll in den och var inte alls van vid att någon försökte bestämma över den. Den sparkade mot de andra hästarna, och jag riktigt kände hur den funderade på att sticka eller försöka kasta av mig vid flera tillfällen. Det gick bra när vi bara gick rakt fram i vattnet, men så fort vi stannade och skulle titta på djurlivet började den bråka. Jag försökte rida en bit ifrån nybörjarna, som varken förstod att de skulle hålla avstånd eller kunde styra sina hästar alls för den delen.

   Naturen var väldigt fin i alla fall, och jag försökte njuta av ridturen så mycket som möjligt när hästarna lugnt vadade genom vattnet.

Trots den fina naturen kände jag mig väldigt lättad när ridturen var över och jag fick sitta av.

   Några timmars biltur senare släppte organisationen av oss utanför vandrarhemmet i Bonito.

Vi var i Bonito i ganska många dagar och bodde på ett vandrarhem som precis öppnats. Ägarna var en väldigt trevlig tjej från England och hennes brasilianske kille. De hade även en katt med jättesöta kattungar, som jag inte kunde hålla mig ifrån att bära omkring på och gosa med.

   Första dagen hyrde vi cyklar på vandrarhemmet och åkte till ett ställe som hette Balneario Municipal.

   Det fanns även papegojor och massa apor, som var riktiga specialister på att sno mat från turisterna.

   Förutom Hanna och mig var det bara japaner som bodde på vandrarhemmet, och på kvällen fick paret på vandrarhemmet för sig att ordna en grillning. Vi satt därför ute och grillade med dem och alla japaner.

Dagen därpå åkte vi och snorklade i Rio da Prata, vilket var det vi främst kommit till Bonito för att göra. Vi fick ta på oss våtdräkter, åka lastbilsflak och vandra en bit i djungeln, innan vi kom fram och kunde hoppa i floden. Vid det laget var vi alla ganska uppätna av mygg. Vi fick sedan flyta med floden i 3 kilometer och titta på alla stora och färgglada fiskar som bodde där.

   Efter det åkte vi vidare till Buraco das Araras, vilket är ett stort hål i berget där det bor hundratals papegojor.

Det regnade dagen därpå, söndagen, och vi tog det bara lugnt på vandrarhemmet.

   Sedan på måndagen började den långa transportsträckan för att komma hem. Vi spenderade det mesta av den dagen med att åka buss tillbaka till Campo Grande.

På tisdagen flög vi till vår resas sista stopp; São Paulo. Vi fick bo en natt hos Daniel, som vi träffade i Amazonas.

   Daniel bor i en lägenhet som han får via sitt jobb. Den ligger längst upp i ett jättelyxigt inglasat hus som har reception, portvakter och till och med en liten fontän. Vi kände oss ganska regält malplacerade när vi kom dit med våra stora ryggsäckar.

   Daniel hade sagt att han skulle lämna en nyckel till oss nere i receptionen på bottenvåningen, och att de som jobbade visste att vi skulle komma. Vi kom dit mitt på dagen och jag sa just detta, men hon i receptionen hade såklart ingen aning om vad jag pratade om. Det blev en ganska lustig situation när jag på trevande spanska försökte förklara att vi kände Daniel, och inte alls var några random turister som ville bli insläppta i en av lägenheterna. De var väldigt skeptiska, men efter ett tag ringde de i alla fall till Daniel och sa att två ”gringas” stod och ville komma in i hans lägenhet. Han redde upp situationen och de gav oss ursäktade nyckeln, som han visst lämnat där till oss. Det var tur att vi fick tag i honom, annars hade vi fått vänta ute ett ganska bra tag. Brasiliansk organisation, jag säger bara det.

   Utsikt över São Paulo från Daniels balkong;

Daniel själv kom hem på kvällen, och vi gick ut och åt på en restaurang med traditionell brasiliansk mat.

Dagen därpå gick Hanna och jag runt i en park och hade lite picknick, sedan på kvällen bar det av till flygplatsen igen. Daniel skulle också med ett flyg ungefär samma tid, så vi slog följe. Vi var i väldigt god tid, men hann ändå bli stressade över att vi skulle missa flyget. De långa köerna kröp fram, och vi fick äta hämtmat ståendes i kön för att lämna in bagaget. Någon timme innan flyget skulle gå blev det dock fart på brasilianarna och allt började då gå i en himla fart.

   Vi sa hejdå till Daniel och flyget satte sedan kurs mot Afrika. Vi mellanlandade i Togo och därefter Etiopien, innan vi kom fram till Stockholm lite drygt ett dygn senare. Vi hann med nöd och näppe ut ur Brasilien, innan det började strejkas ordentligt på flygplatserna runt om i landet.

Det var så skönt att landa i Sverige på morgonen på fredagen. Jag hade verkligen längtat hem... Lyckan och lättnaden över att vara hemma blev dock ganska kortvarig. Mamma och Jacob kom och mötte mig på tågstationen, och det var underbart att se dem igen.

Nu har jag varit hemma i snart 5 veckor. Det har varit en ganska jobbig och omtumlande tid...  men samtidigt en ganska bra tid. Det är så mycket blandade känslor när många saker i livet är helt underbara, medan andra är helt ofattbara. Mitt humör pendlar beroende på vad jag väljer att tänka på för stunden, och jag kan bara hoppas att allt kommer att lösa sig och bli bra igen.

Just nu sitter jag på tåget påväg till Kalmar. Jag ska hälsa på Hanna hemma hos sina föräldrar i Timmernabben i ett par dagar. På måndag börjar jag 3 veckors sommarjobb på Ågrenska; en lägerverksamhet för barn med olika former av fysiska och intellektuella handikapp.

   Jag ska börja plugga igen först i januari, så jag hade tänkt försöka jobba lite som lärarvikarie i höst och eventuellt göra en resa till.

   Min lägenhet är uthyrd och jag har flyttat in hos Hanna. Vi får se hur det fungerar att bo tillsammans ett tag, och sedan ta ställning gemensamt till om jag ska flytta tillbaka min egen lägenhet eller ej.

Jag vet inte riktigt hur det kommer att bli i framtiden och med allt... Vad jag däremot vet är att jag har haft en helt fantastisk resa. Det är tråkigt att den är över, men jag är samtidigt glad över att vara hemma  igen. Det finns så många underbara människor här hemma...

Tack så mycket för att ni har följt mig på den här resan! Det kommer fler resor, jag lovar. Ha det bra så länge!

Massvis med kraaaamar