zyanyasarah

Tisdagen den 22 oktober 2013

När jag lämnade ett regnigt Australien för lite drygt två år sen lovade jag mig själv att återvända och fortsätta resan så snart jag kunde……… Den 12 januari är det dags!!

Jag har en enkelbiljett till Brisbane. Sen har jag även en biljett från Queenstown till Buenos Aires, där jag ska träffa Hanna sista mars. Vi ska resa runt i Sydamerika tillsammans i lite drygt tio veckor, innan vi flyger hem från Rio de Janeiro 11 juni.

Jodå, det blev en bra sommar. Det första som hände när jag kom till jobbet var att hon som är personalansvarig kallade in mig på sitt kontor och undrade om jag kunde tänka mig att jobba hela sommaren. Jag sa att jag gärna ville jobba mer än de tre veckor jag hade schemalagt, men inte hela sommaren. Jag fick därför jobba i fem veckor, så jag hade mycket tid att träffa folk, ta det lugnt, bada osv.

   Det var stressigare på jobbet det här året. De hade dragit ner på vikarier en del och kortat av arbetspassen med två timmar på eftermiddagen, vilket gjorde att det blev svårt att hinna städa och göra sådant som behövdes göras men inte hanns med på morgonen/förmiddagen. Förra sommaren kunde vi fixa med sådant mitt på dagen, då det brukar vara ganska lugnt, men i somras hann vi inte med att göra mer än det absolut nödvändigaste. Jag saknade de där två lugna timmarna mitt på dagen, då man hann sitta och prata med de boende, kanske kunde ta en promenad med någon… Jag känner därför att jag inte fick samma kontakt med de boende den här sommaren.

   Förutom det var det trevligt att jobba. Jag fick vara på en annan avdelning ungefär halva tiden, så nu känner jag de boende på två avdelningar istället för en, vilket gör mig mer flexibel som vikarie nu under hösten.

Lördagen den 6 juni åkte Hanna och jag till Grekland.

   Vi blev avsläppta på en gata i Rethymnon mitt i natten, med instruktionen att vi skulle gå ner för gatan till hotellet som låg precis där. Sagt och gjort, vi kom fram till lägenhetshotellet där dörren till trapphuset stod på vid gavel. På dörren satt en lapp som hälsade oss välkomna, informerade oss om vilket rumsnummer vi hade och sa att nyckeln till rummet satt i dörren.

Fine - vi gick upp för trapporna till vårt rum, där vi möttes av en låst dörr… Utan nyckel. Det fanns inte nycklar till någon annan dörr heller, ingen svarade när vi knackade på dörren till vårt rum och det stod att expeditionen skulle öppna först på måndagen!

   Efter ett litet tag fick vi i alla fall tag på en sömnig danska på Apollos jour-telefon. Hon ringde några samtal och sa sedan att ”en man skulle komma”. Så vi satte oss ute och väntade på att denne man skulle dyka upp och rädda oss från att tillbringa resten av natten i trapphuset.

   Efter några minuter öppnades en av dörrarna, och ut kom en yrvaken dam i tofflor och nattlinne. Hon pekade på våra väskor och pratade med oss på grekiska, så vi trodde först att hon var arg på oss för att vi förde oväsen i trapphuset. Det visade sig dock att hon jobbade på hotellet och bodde på bottenplanen i huset. Hon låste upp vår lägenhet, och när vi väl kommit in satt vår nyckel så fint i ställningen precis innanför dörren. De hade bara glömt att sätta ut den när de städade rummet, och damen kunde gå och lägga sig igen.

Det blev en bra vecka, med långa dagar på stranden, utflykter, mysiga kvällar på uteserveringar vid havet och en massa tzatsiki.

   Vi tog det lugnt de första tre dagarna, sen åkte vi och red en tvåtimmarstur på stranden på onsdagen. De hade olika svårighetsgrader på ridturerna, så vi kunde välja en avancerad grupp där vi fick galoppera på stranden!

   En pratglad kvinna från Belgien kom och hämtade oss klockan 6.20, och körde oss till sin gård där kanske tio stycken till hade samlats för ridningen. Ridturen startade någon gång efter 8, vilket gjorde att stranden började fyllas på med folk när vi var på väg tillbaka. Att stranden började fyllas på med turister var dock inget som hindrade vår snabba framfart. Guiden galopperade först, viftade med armarna och ropade ”horses coming!”, när vi kom farande. Det var då bara för turisterna att snällt flytta sig ur vägen för oss. Haha, det är något som jag har svårt att tänka mig att man skulle få göra i Sverige, eller någon annan stans heller för den delen. I Australien fick vi ju lov att rida på stranden, men inte i snabbare tempo än skritt.

På torsdagen åkte vi på en heldags cykeltur. De hämtade oss på morgonen och släppte av oss och cyklarna upp i bergen. Därifrån fick vi sedan cykla längs de ringlande vägarna hela vägen ner till södra kusten. Väl där badade vi och åt buffé, innan de lastade på cyklarna på flakbilen och körde upp oss i bergen igen. Vi cyklade därefter ner på norra sidan av ön och till en av Kretas insjöar. Det var ett väldigt roligt sätt att se ön tycker jag, och eftersom det gick fort nedför nästan hela vägen var det inte särskilt jobbigt eller varmt heller. Det enda som var riktigt jobbigt var för händerna, som var tvungna att hålla ett hårt tag om handbromsarna hela tiden.

På fredagen åkte vi till södra sidan ön och snorklade i den här lilla viken;

 

 

Vi var de enda som hade bokat snorkling den dagen, så vi fick en väldigt trevlig och duktig guide alldeles för oss själva.

 

Sista dagen var vi på stranden hela dagen och gick och åt sen på kvällen. När vi satt och åt som bäst, och tänkte att vi hade velat stanna ett litet tag till, vibrerade plötsligt min telefon till. Det kom ett sms från Apollo, som informerade oss om att flyget blivit uppskjutet till dagen därpå och att de skulle släppa av oss på ett nytt hotell i Chania. Så på så sätt fick vi en extra natt på Kreta och slapp flyga hem på natten.

   Vi fick sova på ett hotell ute på landet, med fruktodlingar precis utanför fönstret och tuppar som gol på avstånd. Dagen därpå kom vi utvilade till Landvetter på eftermiddagen istället, och möttes av mamma stod där och väntade.

 

Innan jag lämnar Grekland måste jag bara berätta lite om grekisk organisation också…

   Egentligen skulle vi snorklat på tisdagen. Vi bokade på måndagen, men då kunde inte hon som jobbade på turistbyrån få tag på organisationen. Hon sa att hon trodde att de skulle plocka upp oss utanför en kyrka nära vårt hotell klockan 8.30, men att vi skulle komma tillbaka senare på kvällen för att bekräfta tid och plats när hon fått tag på dem.

   När vi kom tillbaka hade hon slutat för dagen, och hon som jobbade när vi kom och frågade om vi fått korrekt information sa bara ”det blir bra”, vilket inte lät särskilt lugnande.

   Morgonen därpå mådde inte Hanna så bra, så jag ringde till organisationen och frågade om vi kunde få komma på fredagen istället. Det visade sig att de inte alls hade tänkt hämta upp oss den dagen, utan morgonen därpå! Det gick i alla fall bra att byta dag, som tur var.

   Några timmar senare fick jag dock ett sms där de undrade vem det var som hade ringt på morgonen och vad det var jag ville, så jag fick förklara igen och frågade om de kunde vara snälla och bekräfta tid och plats för upphämtningen. De svarade inte, och på torsdag kväll undrade vi om de skulle komma dagen därpå eller inte. Jag smsade dem igen och fick då svaret ”ja, vi kommer och hämtar er imorgon! Varför är ni så oroliga?” Jösses alltså…

 

Vi fick inte heller reda på när, var eller hur vi skulle komma till cykelutflykten förrän klockan 22 dagen innan. När vi väl kom dit frågade vi hur vi skulle komma tillbaka till Rethymnon. De svarade då att de inte visste än, men att de skulle lösa det under dagen! Det slutade med att vi fick ta lokalbussen hem.

   Är det typiskt svenskt att vilja planera och veta hur dagen kommer att bli i förväg? Eller att man vill ha någon slags bekräftelse på att allt är okej när man har bokat en utflykt? Inte bara boka, få veta att ”de hör av sig” och sen inte höra någonting alls. Då tänker i alla fall jag att något är fel. Antingen att de inte fått vår bokning från början, att bokningen inte stämmer eller att de inte får tag på oss för att någon siffra i vårt telefonnummer blivit fel.

   Men man kanske borde lugna ner sig lite och ”lära sig av de gamla grekerna”, att ta livet som det kommer? …fast det känns inte så lite tidsödslande och snurrigt måste jag säga…

 

Efter Grekland jobbade jag ett par veckor till. Hanna kom ut och hälsade på i Marstrand. Vi var på ett antal konserter på Kulturkalaset… 

Den 19e augusti började skolan igen med fortsättningen på anatomikursen. Vi hade en veckas föreläsningar om centrala nervsystemet, vilket är mitt favoritområde, så jag fick en mycket mer positiv bild av kursen än jag hade haft innan sommaren. Efter det fortsatte det med utvecklingsbiologi och därefter dissektionsdemonstationer, som amanuenserna på programmet höll i. Vi hade även en del gruppundervisning i ytanatomi på kvällarna.

   Jag, som så många andra, var redan ganska långt efter i kursen när skolan började, eftersom jag inte orkade plugga så mycket de veckor vi hade innan sommarlovet. Jag planerade att ta ikapp det under lovet, men det blev aldrig riktigt så. Jag hann ta ikapp det till tentan nu i onsdags, men är ganska säker på att jag kommer att få göra om den… Hur som helst är jag glad att anatomikursen är över, så jag slipper sitta och traggla med latinska namn på tusentals strukturer på ett litet tag nu i alla fall.

Jag sov hos pappa i hans nya lägenhet på Hisingen natten innan tentan.

   Efter tentan hade Hanna och jag myskväll, och dagen därpå började patologikursen. Vi är inte uppe på medicinareberget längre, utan läser nere på patologen. Efter uppropet och introduktionen åkte jag hem till mamma och rensade bland det jag hade lämnat kvar hemma hos henne, eftersom hon också flyttar nu i början av november.

   I fredags träffade jag gänget från min gamla gymnasieklass. Sen på lördagen gick Hanna och jag ut och vandrade i Vättlefjäll och hade myskväll hemma hos henne efteråt. Det var jättefint i skogen i lördags… Massa färger, ganska varmt och bara lite regn på slutet.

   I söndags jobbade jag på äldreboendet för första gången på nästan två månader.

Jag gillar tiden precis efter en tenta... Den där känslan av att komma tillbaka till den riktiga världen, efter att ha stängt in sig i en värld av plugg för en tid. Det är så roligt att träffa alla igen, efter att inte ha träffat någon, eller ens varit utanför lägenheten, på flera dagar.

Vi har praktik på vårdcentral den här terminen, och jag hamnade på Närhälsan i Partille. Det känns som att jag kan mycket mer nu än när vi var ute på vårdcentralen på termin 1, vilket är roligt.

Jag har börjat plugga spanska på folkuniversitetet på torsdagskvällar. Jag blev så inspirerad av Jacob, som är i Spanien på utbytesår nu. Det får mig att tänka tillbaka på och minnas hur det var att komma till Frankrike för 5 år sen. Det var så spännande och roligt att träffa så mycket folk och lära sig ett nytt språk…

   Sedan tänkte jag att det vore praktiskt att kunna säga lite mer än bara ”vart är de röda kjolarna?”, när Hanna och jag reser runt i Sydamerika till våren.

   Jag började på en kurs där de andra har pluggat spanska innan, vilket gör att det blir lite högre tempo på lektionerna än det annars skulle ha varit. Vår lärare är från Nicaragua, och det låter så bra när hon pratar. Jag är jättesugen på att lära mig spanska nu.

Det är inte alls långt kvar till jag åker! Det känns overkligt… Jag har suttit och planerat så mycket och tänkt på resan, men den har hela tiden legat så långt fram i tiden. Nu är det inte ens tre månader kvar!!