zyanyasarah

Jag packar... Jag ska bara hitta min mobil först!!

Söndagen den 24 maj 09

Fast jag hann inte skriva färdigt den dagen... Eller... Såhär var det, för att vara ärligt, jag satt och skrev lugnt och fridfullt på mitt rum när jag helt plötsligt råkade komma åt någon knapp och det helt plötsligt blev punkter mellan alla ord istället för mellanslag och det dök upp små ilskna svarta tecken lite här och var. Efter en stunds grymtande och försök att återställa allt som det var innan, då jag bland annat provade alla knappar som fanns på datorn (förutom de som såg läskiga ut och jag inte vågade trycka på), som endast resulterade i att jag lyckades radera halva min text och sen fick ge upp och stänga av datorn, för att hoppas på ett mirakulöst "tillfrisknande" till nästa gång jag satte på den. Datorn tillfrisknade inte, och hemma fick jag sen reda på att datorns underliga beteende tydligen var helt normalt och att man kunde ta bort det enkelt. Frågan var bara hur... Men jag fick bort det tillslut! Mohahahaa, jag lyckades överlista den elaka datorn och nu är det tillbaka som det var och jag kan äntligen publicera det jag skrivit utan att man får huvudvärk när man försöker läsa. Passade sen på att skriva slutet med, det som hände på måndag och tisdag innan jag åkte hem.

  

Så njut av mina fina mellanslag mellan orden när ni läser!

Jaha, då var det söndag kväll igen. Sitter som vanligt på min säng hos familjen och det är otroligt vaaarmt! Fönstren står på vid gavel, men det gör ingen skillnad. Inte ens den kalla duschen jag nyligen gjorde mycket skillnad. Det är skumt, för solen har knappt visat sig, det bara har vart otroligt tryckande varmt idag. Vid sidan av min säng står min resväska packad och klar och väger exakt 22 kg. Jag hoppas att de inte bryr sig om 2 kilos övervikt på planet... Handbagaget med dator och allt väger 10,6 kg, så får eventuellt ner lite till (max 12 kg) men jag tänkte att det var bra att spara lite vikt där för det brukar ju alltid komma till nåt litet man har glömt, köper eller får på slutet.

   Jag är jätte nervös för att ska ha glömt någonting viktigt, inte ska hitta flygplatsen, att flyget ska vara inställt, att jag inte kommer igenom med min väska, att grejer ska komma bort, att vi inte ska hinna till Bordeaux i tid, att det ska vara en olycka på autorouten så att man ej kan ta sig fram, att bilen ska gå sönder, att någonting ska komma upp eller hända så att Christophe inte kan köra mig, att vi ska ha missuppfattat något och missa flyget, att min biljett inte ska funka, att min biljett ska komma bort, att flyget ska köra fel, att jag ska hamna på fel flyg... Jag skulle kunna hålla på ett tag till och rabbla upp saker som skulle tänkas kunna gå på tok, men ska försöka lunga ner mig och tänka att det kommer att gå bra istället. För en gångs skull är jag inte så vidare värst rädd för att flyget ska krascha och jag har inte haft mina mardrömmar om explosioner och störtningar som troget brukar komma några dagar innan jag ska flyga i vanliga fall. Kanske har vart för upptagen av att tänka på allt annat...?

   Shit vad skumt det känns nu! Det känns ungefär som om jag står på tröskeln mellan två rum i tvärdrag, för att försöka beskriva känslan. Jag ser inte vad som finns inne i rummen, men är medveten om vad som döljer sig i dem. Jag vet vart allting står och har sin plats, likt man vet vart man har toaletten på natten, och ej behöver tända ljuset för att leda en, utan försiktigt letar sig fram med utsträckta händer, samtidigt som man hoppas att man inte snubblar på någons framställda skor på vägen. Jag vet att jag måste välja att gå in i något av rummen och står och reflekterar en stund, men kan inte göra det för länge, eftersom övriga dörrar i huset hotar att slå igen med smäll i det plötsliga vindsuget. Jag står på kanten mellan två liv, och måste snart stänga den ena dörren bakom mig och kliva in i det andra rummet. Det betyder inte att det andra rummet inte längre existerar, jag bara inte finns i det längre. Visst jag kan gå tillbaka in i det någon gång, men jag kommer inte att vara en självklar del i det längre. Jag står på tröskeln en stund till, tiden stannar liksom till, men snart fortsätter jag. Jag kan knappt fatta att det snart är över...

Veckan har gått ganska fort, det var ju bara tre dagar i skolan, varav en dag bara tills klockan 10. Måndagsmorgonen fick en hemsk start hos familjen och jag kände mig typ gråtfärdig på vägen till skolan, det blev dock mycket bättre sen på dagen. Tisdagen började jag att säga hejdå till alla lärare jag inte kommer att ha mer innan jag åker och frågade om jag fick ta kort på dem. M. Garsia i filosofin, hon blev jätte glad och rörd när jag berättade att jag verkligen uppskattade hennes lektioner och har kommit att upptäcka att jag älskar filosofi, kändes jätte tråkigt att säga hejdå till henne. Sen vart det M. Augras i franska, också en super lärare som hela tiden tagit sig tid med mig på våra tisdagar med privatlektioner och diktanalysering. Kändes med tråkigt, men inte lika. Sen M. Mira i matte, som blev strålande glad när jag tackade henne och ursäktade mina föga arbetsinsatser, man att jag trots allt lärt mig en del och att jag uppskattade hennes lektioner. Hon skrattade och målade en cirkel på krittavlan medan jag hivade fram min kamera.

   Det kändes jätte tråkigt att säga hejdå till lärarna... De har varit så himla snälla emot mig hela tiden och det kändes som om det blev mer verkligt att jag faktiskt skulle åka därifrån då... På tisdagskvällen var det min sista dag på internatet. Jag packade ihop alla mina grejer och insåg ganska snabbt att det skulle bli väldigt svårt att få ner allt som jag tänkt i min lilla rullväska, som alla andra där tycker är minimal redan från början. Med täcke, lakan, lite kläder man dumpat i skåpet, handduk och alla skolböcker samt det man haft med sig för veckan så skulle jag nog behövt 3 lika dana väskor. Minst. Det tog ej lång tid att packa dock och jag gav Delphine små saker som jag tyckte var synd att kasta bort, men ingen människa någonsin kommer att ha nytta av eller använda igen. Jag har typ flera lådor fulla med sånt som bara tar plats hemma och ligger och väntar på bättre tider i mina understa lådor. Men det känns typ fel att slänga det... Delphine tycks dela min "den där mojängen kan nog kanske eventuellt vara bra att ha någon gång då den sparar jag nog" egenskap, så hon fick en del småplock hon kan spara. *skrattar* Annars var allt som vanligt på internatet. Jag sa på middagen att det var min sista natt, ingen stor grej alls. Satt ute som vanligt i gräset och tittade på de som spelade basket, tittade på klockan ett antal gånger och undrade om det inte var dags att gå in snart. Jag fick ingen som helst känsla av att "oh shit, nu är det sista gången jag gör det här" och försöka klamra mig fast vid tiden. Den kanske kommer senare...?

På onsdagen gick jag upp tidigt. Jag och Delphine har blivit totalt hopplösa på sista tiden med att komma upp på morgonen och ut från internatet. Precis i början av året var iaf jag alltid upp klockan 06.45 när klockan ringde första gången, senare började jag slumra lite längre. Snart hade vi Delphines mobil som ringde kl 06.55 sen 7.00 sen 07.05 och gick upp då, men nu sover vi bara och brukar vakna när klockan ringer ut 07.15 om vi ens vaknar då, för då brukar vi sova så gott att vi tror att klockan bara ringt en gång och fortfarande är 06.45. Gudars, men i onsdags var jag upp tidigt iaf för att packa ner mitt täcke och allt, eftersom jag smart nog kom på att det inte var någon idé att försöka packa ner allt på kvällen, så man kunde vara färdig direkt på morgonen. Fick knökat ner täcket och alla lakan, gympasaker, handduk etc i en trasig plastpåse, som vägde ett ton och man inte kunde bära på något normalt sätt, för att handtagen hade låtsat, och när man inte bar den med båda händerna så började allt att rymma ut ur påsen. I min väska hade jag alla skolböcker och anteckningar för året, så även den vägde tungt. Jag fick stanna på varje våning, för att trycka ner saker i påsen, innan jag äntligen var nere vid frukosten.

   Fysik/kemin gick snabbt och jag sa hejdå till M. Lagarde, som även han var otroligt trevlig och jag fick tagit kort, sen gick jag en stund till cdi innan de andra slutade kl 12 och jag gick och åt lunch med Mariah (USA). Marina blev hemskickad till Brasilien samma dag föresten. Hon har gjort en del dumma saker där nere... Fast jag vet inte riktigt hur det blev med att komma tillbaka för henne... Senast jag pratade med henne så sa hon att hon tänkte lämna sitt pass hos någon tant som bodde på landet och på så sätt inte kunde åka tillbaka, men jag vet inte hur hon gjorde... Jag har inte hört någonting ifrån henne sen hon åkte iväg med tåget till Paris för att sen därifrån bli hemskickad, så jag undrar hur det gick...

   Efter lunchen gick vi runt en sväng jag och Mariah, Georgia är iväg på runtur i Frankrike med sin mamma från Nya Zeeland, som kommit för att hälsa på i lite mer än en vecka, så Mariah var själv på språkkursen. De börjar bli kort om utbytesstudenter nu, känner jag.

Jag gick och satte mig på bokhandeln och läste medan hon var på sin språkkurs och efter det gick vi och köpte en glasskartong med 400 mg chokladglass, som vi på något sätt, jag vet inte hur, lyckades trycka i oss tillsammans med hjälp av en delad plastsked i Parc des Arènes. Vi satt där ett tag i solen och njöt av glassen och det fina vädret och pratade en hel del. Det var väldigt roligt för vi har liksom inte riktigt pratat jag och Mariah så mycket innan. Det är liksom antingen jag och Georgia som pratar på franska eller så går Georgia och Mariah igång och pratar för fullt på engelska, så att jag bara känner mig dum när jag försöker slänga in något jag tycker låter intelligent på knagglig engelska, så jag och Mariah har liksom inte riktigt pratat så mycket med varandra. Dels för att Mariah är så himla blyg också. Det var riktigt bra för henne att hon och Georgia var tvungna att vara med varandra i början, eftersom deras värdmammor är bästa vänner, så att de verkligen lärde känna varandra, för Mariah är så blyg och tillbakadragen för folk hon inte känner men när hon väl känner någon är hon helt underbar och liksom en helt annan människa.

   Sen bar det hem till familjen på eftermiddagen. Jag kände mig som en liten packåsna på bussen när jag skulle ha in all min packning med täcke, väska, påse och allting. Jag fick lasta in väskan först och med ett litet "vänta lite" springa ut igen och hämta resten. Fick sen sitta och vänta i en timme och en kvart på minibussarna, eftersom det var onsdag så gick det inga som vanligt på eftermiddagen, så det tog mig ungefär 2 timmar att komma hem. Men det var ju sista gången, så vem kan förvänta sig att det ska gå smidigt? Jag satt iaf väldigt bekvämt lutad emot täcket och läste och var på gott humör. Familjen informerade mig om att de skulle iväg när jag kom hem, så jag var ensam hemma hela kvällen, till min stora lycka, och det blev oväder med blixtar som jag satt ute i vardagsrummet på golvet i mörkret och tittade på.

Torsdagen var helt okej. Jag packade i stort sätt hela dagen. Vägde saker och konstaterade att jag nog var tvungen att köpa ett par lådor på posten och skicka en del packning hem. Jag kände mig ganska färdigplanerad och strukturerad efter att ha tömt alla lådor och insett att med 2 lådors hjälp skulle få ner allting och vara färdig för hemresa. Sen efter middagen kom Justine och hämtade mig med sin bil och vi gick till Café à la Place där vi träffade Hugo och två av hans kompisar varav den ena, Pierre, jag antaglighen kunde bott hos den sista tiden. Jag var inte riktigt på humör den kvällen och Hugo och hans kompisar pratade i princip bara med varandra, så det blev väl halvlyckat. Men men... Det var mysigt att sitta där på det gamla torget. Senast jag var där på kvällen var när vi hade överraskningsfesten för Nick, som skulle åka hem någon vecka senare. Nu var det helt redan ett halvår senare och det var jag som skulle hem, och kanske 20 grader varmare och jag drabbades av ett plötsligt infall av "shit vad tiden ändå har gått". Det kändes ganska underligt...

   Justin var så rolig när hon kom, för hon hade knappt någon bensin kvar och trodde att vi skulle få motorstopp på vägen till Marsac och macken, men att det var tur att det var nerförsbacke hela vägen, för då skulle det tydligen gå lätt att knuffa bilen den sista biten. Som tur var kom vi dit och fick tankat och kom sen in till Périgueux.

Sen var det fredag...

Seriöst, om jag skulle vara hemma hos min värdfamilj en enda helg till. 4 dagar till tillsammans, då kunde man väl ändå stå ut med varandra och anstränga sig lite till...? Bara det allra sista liksom. Är det för mycket begärt? Så jag bestämde mig för att försöka vara så positiv som möjligt, men min värdfamilj verkade tycka motsatsen...

   Jag fick börja städa hela deras hus. Egentligen skulle det inte stört mig så mycket, eller alls, om de vänligen frågade mig om jag kunde städa deras hus. Det var bara sättet de befallde mig att göra det på som störde mig väldigt mycket. De sa att jag var tvungen att göra det och enbart för att de blev sura på mig. Sura på att de hittade några hårstrån på golvet i deras vardagsrum där jag suttit dagen innan, utan att ha uppsatt hår! Jag hade minsann tagit mig friheter när de inte var hemma, så nu fick jag minsann städa efter mig. Ordentligt. I alla rum, och det gjorde mig bara så himla arg. Det var som om de ville straffa mig, för en helt sjuk anledning egentligen. De ställde dammsugaren mitt i hallen sen åkte de iväg en sväng. När jag  vackert lugnat ner mig och städade deras hus åt dem, jätte ordentligt för att de inte skulle kunna klaga på något. Jag lämnade sen dammsugaren där den stått, eftersom jag inte ville ställa dem fel, och blev då utskälld två gånger när de kom hem för att jag lämnat dammsugaren i hallen. Först av min värdlillasyster, vilket är irriterande men bara är att förvänta sig av henne, men sen även av pappan.

   När jag även samma dag fick en uppläxning av mamman av hur chockad hon var över att jag aldrig gör någonting i huset och bara är på mitt rum hela tiden var jag så arg att jag inte trodde att jag skulle klara hela 4 nätter till hos familjen och istället skulle ta mitt pick och pack, be dem dra åt pipsvängen och ringa Justine för att se om jag kunde vara hos henne det allra sista nätterna eller ta in på hotellet i stan. Jag var tvungen att åka in till stan och sitta några timmar i Parc des Arènes innan jag lugnat ner mig så pass att jag kunde tänka klart och besluta mig för att det nog var dumt att dra min väg och att 4 dagar till där trots allt inte var en omöjlig uppgift. Dessutom hade de lovat att skjutsa mig till Bordeaux och, nervös som jag redan var, ville jag inte krångla med tåg och det kändes allmänt bökigt.

   Jag gick till posten och köpte två boxar att skicka, som var ganska stora att gå runt och släpa på stan, insåg jag när hon hämtade de ej hopvikta kartongerna och hade betalat. Så med två st ca 1,5 meter långa ljusblå kartonger vandrade jag runt och åkte sen bussen hem med under armen. Jag fixade sen lådorna och gick och la mig, utan att se familjen mer den dagen. 

Lördagen var en bra dag. Lite små blixtar mellan mig och Lola på morgonen, men jag blev förvånad över att även Léa, som visserligen inte sagt ett ljud till mig i princip sen jag kom dit men aldrig varit rakt ut otrevlig eller elak, kom med spydiga inflikar.

   Georgias mamma kom och hämtade mig, för hon och Georgia var tillbaka till Périgueux och hennes mamma hade lovat att gå runt och roa sig själv i några timmar, medan Mariah, Georgia och jag fick en sista eftermiddag tillsammans. Jag frågade snälla Georgias mamma om vi inte kunde åka förbi posten en kort sväng, som skulle stänga 10 min senare, så att jag fick postat mina lådor, vilket vi kunde. Så det blev gjort iaf och vi åkte in till stan. Georgias mamma var så lik henne och de pratade så härligt! Det blev ingen franska den dagen, och jag kunde ändå prata okej när jag väl kom igång. Vi gick och åt lunch på ett jätte mysigt ställe och satt där ett ganska bra tag, gick runt i affärer och satt sen och pratade på en parkbänk på höjden vid katedralen, där det finns en mycket liten park. Äntligen kände jag mig glad och helt tillfreds igen. Det var en underbar dag, fast vi var alla tre sorgsna... De hade någon medeltidsdag precis vid det minimala torget vid katedralen, fast vi missade själva grejen eftersom vi kom dit på eftermiddagen men vi fick se några ungar komma ridande barbacka och utklädda på ponnys som de lät gå och beta i parken.

   När Gerogias mamma sen släppte av mig hemma igen hade jag planerat att fly in på mitt rum och stanna där hela kvällen, men familjen skulle tydligen ha grillkväll med massa människor de kände. Det var Léas 18årsdag och hon hade sin stora fest på kvällen och föräldrarna hade typ en fest för henne, med alla sina vänner, utan henne. De hade gjort t-shirtar med Léas namn tryckt och alla hade röda halsdukar. Jag satt ute och tittade på folket ett tag innan jag kunde rymma in på mitt rum för det kändes bara fel... På kvällen, lite efter midnatt, så skulle alla människor åka till Léas fest och "titta in". De frågade om jag ville följa med, men det kändes himla dumt. Hon bjöd inte ens in mig, flera av mina kompisar var där och skulle jag då åka dit med en grupp vuxna människor och typ "hej, surprise, grattis!"? Jag gick och la mig istället, till Lolas stora lättnad. Äntligen ifred.

Söndagen var jag hemma. Léa hade en kompis med sig hem från festen och de sov hela dagen, så därför skulle alla vara jättetysta och jag hade därför en bra anledning till att inte visa mig på hela dagen nästan, gå en lång promenad och när jag kom tillbaka få så ilskna blickar av alla för att jag ville äta en macka som vanligt på mellanmålet och tassade förbi till köket när pappan låg och sov i soffan och spärrat av vardagsrummet sen 15. Jag var mycket ilsk även den dagen.

Sen var det sista dagen i skolan. Jag gick på historian på morgonen och sa hejdå till Mme Charrie och hoppade sen dubbeltimman i matte. Åt lunch med klassen och gick sen på engelskan. Hejdå till M. Bondue och jag fick sagt ett ord inför klassen, eftersom inte alla än riktigt fattat att jag redan skulle åka hem igen, när lektionen slutade. Alla blev jätte söta och reste sig upp och kom och kindpussade, sa söta saker och jag var på vippen att börja gråta.

Jag stannade kvar i skolan så länge som möjligt den dagen, sen när jag väl kom hem så satt jag och pratade med min värdmamma, och det kändes bra ett tag, innan de åkte ändå iväg sen på kvällen till några vänner. Léa och Pierre (alla heter Pierre i Frankrike! Jag träffade 4... Iaf den Pierre som hon hade festen med) hade tagit körkort samma dag, så det skulle hem till dem och firas. Så sista kvällen hos värdfamiljen var jag ensam med Lola, som inte följde med eftersom hon var sjuk. När hon stängde in sig på sitt rum för att gå och lägga sig knackade jag försiktigt på, vänligt inställd och vemodig efter dagen, för att säga hejdå. Jag började försiktigt från dörröppningen "Um... Går du och lägger dig nu?" Hon: "Ja. Hur så?" Jag: "Jo för jag åker imorgon och du kommer att ha åkt till skolan innan jag vaknar, så vi ses inte mer." Hon: "Okej." Jag: "Tja...Hejdå" så gav jag henne kindpussarna och hon stängde sen dörren. Tjaa... Det är Lola...

   Sa hejdå till Léa med på kvällen, vilket var något varmare än Lolas avsked.

På tisdagen, hemresedagen, gick jag upp ganska tidigt. Stängde mina väskor och förberedde allt det sista. Nathalie kom sen och hämtade mig vid 11 och körde mig till Christophes jobb, där vi slängde in väskorna. Sa sen hejdå till henne med. Typ tack för den här tiden, ha det bra. Inget mer. Gick till skolan och där däremot blev det ett utdraget hejdå till klassenmänniskorna, som satt och väntade i skolcaféet, med foton och massa kramar. Stackars Georgia och Mariah, med vilka jag skulle gå och äta lunch på stan, fick vänta en stund. Jag fick presenter, en rubiks kub med tjejernas namnteckningar på, en värsta seriös penna av Adrien, som jag i princip inte pratat mycket med alls, och sen ett fotoalbum att fylla av Georgia och en bränd skiva av Mariah med söta brev. Jag kände mig som om det var min födelsedag eller något. Bara sorgligare.

   Vi gick och åt tillsammans på samma ställe som i helgen. Usch, jag blir ledsen när jag skriver det här. Det var svårt att säga hejdå till Georgia och Mariah... Vi stod i parc des Arènes medans det började ösregna. Jag kommer verkligen att sakna de två...

   Traskade sen iväg och, jag vet inte hur, men helt plötsligt satt jag utanför Christophes jobb och väntade på honom.

   I bilen till Bordeaux försökte vi prata första 20 minuterna, sen satt vi tysta. Det var en lättnad att kliva igenom dörrarna och säga hejdå till honom. Nu behöver jag aldrig mer vara hos dem mer. Det kändes ungefär som att andas ut riktigt långsamt efter att ha varit spänd ett tag.

Det kändes bara tomt, på något sätt, medan jag väntade på flyget. Jag var liksom... Likgiltig. Där har vi ordet. Jag var likgiltig. Jag var ledsen över att säga hejdå till alla goa människor och hela mitt liv jag haft här nere i ett år, men samtidigt lättad att det var över. De sista dagarna var en sån pers att inte börja kasta saker runt omkring mig i familjen och få ett utbrott och de sista veckorna så långa och tråkiga att de liksom tyngde ner allt bra och sög ur all glädje över att snart vara hemma. Jag bara ville därifrån, bort, samtidigt som jag inte ville det och jag bara kom att befinna mig i någon form av likgiltighet. Oförstående, tror jag... Det var alldeles för mycket att ta in på en gång.

  

Den hann dock rinna av mig till viss del och jag var glad när jag landade i Sverige sen.

Underbart att vara hemma blev det först någon dag senare, när jag faktiskt fattade vad som hade hänt och kunnat lägga allt annat bakom mig lite grann och verkligen börja vara här och nu.