zyanyasarah

Det gick snabbt och smidigt att ta sig genom Mumbai vid 6 tiden på morgonen. Det var en hel del folk på gatorna redan, och man kunde verkligen se staden vakna till liv medan solen gick upp.

   På flyget till Jaipur satt jag bredvid ett indiskt par med en liten ettåring. Mannen var från Mumbai och  kvinnan från Jaipur. Jag frågade hur de hade träffats, och de berättade då att det var deras föräldrar som hade träffats över en internetsajt. Föräldrarna hade tyckt att deras barn var ett matchande par och därmed sett till att de kom i kontakt med varandra. Paret hade sedan pratat över Skype i 2 veckor och därefter bestämt sig för att gifta sig. De var väldigt trevliga och gav mig tips på ställen jag kunde besöka i Jaipur.

   När jag kom av flyget stod en man från hotellet jag bokat och väntade på mig. Han sa att han jobbade där och var väldigt påträngande med att jag skulle boka en guidad tur med honom. Jag tänkte att det skulle bli jobbigt att bo där om de anställda var så på, men det visade sig som tur var att han bara var en chaufför de ringde ibland.

   De på hotellet var extremt trevliga. De bjöd på masalate titt som tätt, och så fort jag kom dit berättade killen i receptionen att det fanns en annan svensk tjej där. Han sa att han redan hade berättat för henne att jag skulle komma, och att vi kunde dricka te på eftermiddagen. Han gav mig ett av deras bästa rum, till samma pris som standardrummet jag bokat. Han sa att det ändå nästan aldrig var någon som bokade de dyra sviterna, så jag kunde lika gärna bo där.

   Jag fick en karta och begav mig av ut för att besöka den rosa staden och vindpalatset; Hawa Mahal. Hela den gamla delen av staden målades rosa när prinsen av Wales skulle komma på besök för länge sedan. Sedan dess måste alla husen där vara målade rosa, och folk får betala böter om de bryter mot reglerna.

   De på hotellet sa att det skulle ta ungefär 20 minuter att gå till den gamla delen av staden, men när jag hade gått i 1,5h, och fortfarande bara kommit halvvägs, bestämde jag mig för att hoppa in i en av de hundratals rikshorna som passerade mig.

   Det var fullt med folk och marknader längs med gatorna i den rosa staden. Folk skrek på mig, och det kändes som att jag konstant var omgiven av en skara män som ville att jag skulle komma till deras butiker. När jag stannade för att titta på palatset kom folk fram och ville ”prata”. Jag har dock knappt mött någon som inte vill något mer, och mycket riktigt - killen som följde efter mig och ”ville lära sig engelska” ville såklart att jag skulle titta in i hans butik när vi passerade den. Folk gick till och med så långt som att ropa att de kända platserna låg åt helt andra håll än det jag var påväg åt. Första gången det hände vände jag tacksamt håll och fick sällskap av en man som ”ändå skulle den vägen”.  Efter några minuter blev jag dock skeptisk. Det visade sig att även han ville ta mig till sin butik och att jag varit påväg åt rätt håll från början. Jag pendlar verkligen mellan att tycka att Indien är ett fantastiskt land och bli helt tokig på det.

   Jag tröttnade på folkvimlet efter en stund och tog mig något uppgivet tillbaka till hotellet. Väl där presenterade killen i receptionen mig för Liselotte som bodde i Uppsala. Vi kom väldigt bra överens och spenderade hela kvällen tillsammans, innan hon skulle ta nattåget till Jaisalmer. Hon berättade och visade bilder från ett bröllop som hon hade blivit inbjuden till av hotellägaren.

Dagen därpå hjälpte de på hotellet mig att boka en riksha som skulle ta mig runt till olika platser hela dagen. Det kom dock en man i en bil istället, eftersom hans riksha var ”sönder”. - Troligen ett annat trick för att tjäna mer pengar. Han sa dock att han skulle ta mig runt för samma pris som med rikshan.

   Vi började med att åka till Amber Fort;

 

När jag har tänkt på Indien har jag alltid tänkt att det skulle vara extremt mycket folk, kryddor, kor, elefanter, apor och ormtjusare. Jag såg allt det nämnda utom ormtjusare i Goa, och jag trodde knappt de fanns längre. Men nedanför Amber Fort fanns en!

   Man kunde rida elefant upp till fortet, och jag begav mig ner till stället varifrån elefanterna startade sin rutt. Det var en väldigt häftig upplevelse att rida elefant upp till fortet på höjden.

   Jag delade sadel med en kvinna från USA, som hade kommit till Indien tillsammans med en grupp vänner för att vara med på ett indiskt bröllop. Efter ridturen hyrde de en guide, och jag hakade på deras grupp. Vi besökte templet och fortet, och guiden berättade en del om konstruktionen och kungafamiljen som hade bott där. Chauffören som väntade på mig hade dock sagt att det skulle ta mig max 2 timmar att besöka fortet, så efter ett tag kände jag mig därför tvungen att lämna gruppen för att han inte skulle tro att jag var helt vilse.  

   Vi åkte vidare till ett sol- och aptempel. Jag träffade ett väldigt trevligt par från Nederländerna vid soltemplet, och vi satt och pratade lite med en kvinna som bodde bredvid templet och tog hand om det. Hon försökte såklart sälja lite saker hon hade i en låda, och tjejen från Nederländerna köpte. Kvinnan var trevlig och ville bjuda in oss på te efteråt, men vi bestämde oss för att inte stanna.

   Jag traskade sedan vidare till aptemplet, som låg vackert inklämt mellan bergen. Det fanns sjukt många apor där och på bergen runt omkring. De sa att det bodde mellan 5000 och 10 000 apor där. Det fanns även massor med ormtjusare, och jag vande mig vid att sicksacka mellan korgarna med mer eller mindre aktiva kobror.

   Efter det var det hög tid för lunch, så chauffören tog mig till sina vänners restaurang i centrala Jaipur. Efter det tyckte han att vi skulle dricka te hemma hos hans farbror. Det blev en obekväm stämning under lunchen, eftersom chauffören började flörta mer och mer seriöst. Jag gjorde misstaget i Jaipur att automatiskt svara nej på frågan om jag hade en pojkvän, vilket gjorde att väldigt många var väldigt på. Inte så att jag kände mig hotad på något sätt, utan mer att det blev en konstig stämning.

   Chaufförens farbror hade en juvelaffär, och han visade mig såklart alla sina smycken medan vi satt där och väntade på te. Jag sa redan från början att jag inte ville köpa något, men kände ändå visst dåligt samvete när jag gick därifrån. Chauffören ville sedan ta mig vidare till sina vänners affärer, men jag envisades med att jag ville tillbaka till hotellet. Han visade då ett öppet missnöje, men tog mig till en resebyro på vägen så jag kunde boka min biljett vidare till Jaisalmer. Tåget var fullbokat så det fick bli buss istället, vilket jag i efterhand tyckte var ett bättre alternativ.

   När vi kom tillbaka till hotellet drack jag te med killen i receptionen. Han började dock också ställa alltför påträngande frågor, vilket kändes synd...

På onsdagen hade jag tänkt åka vidare till Jaisalmer, men jag pratade med hotellägaren på morgonen. Han sa att han och hans familj skulle gå på bröllop både på fredagen, lördagen och söndagen och att jag var välkommen att följa med om jag hade möjlighet. Jag ville verkligen vara med på et indiskt bröllop, så jag flyttade runt mina planer lite för att kunna komma tillbaka till på lördagen.

   Jag tog mig tillbaka till resebyron där jag hade bokat min bussbiljett och frågade om de kunde ändra min resa till på söndagen istället. Det kunde de, och det tog dem bara en halv minut.

   Därefter tog jag mig till tågstationen för att köpa en biljett till Swai Madhopur, som ligger alldeles intill Ranthambhore tigerreservat. Att köpa tågbiljetten gick däremot inte så smidigt. Det tog mig ungefär 2 timmar, då jag blev skickad fram och tillbaka mellan olika kassor. De skickade mig slutligen till ett annat hus, där jag blev runtskickad några varv till. Till slut sa de att jag var tvungen att köpa min biljett i kassa 1 – den enda kassan som var stängd. De sa att kvinnan som jobbade där skulle komma tillbaka 2 timmar senare. Jag han bli ganska upprörd, men som tur var dök kvinnan upp ett par minuter senare. Hon skickade runt mig ytterligare 3 gånger för att fylla i något himla formulär om vilket tåg jag ville åka. När jag fyllt i allt var tåget fullbokat, och jag var tvungen att köa om för att fylla i ett nytt formulär om ett annat tåg. Hon bokade i alla fall min biljett till tigerreservatet till slut.

   Jag ville sedan att hon skulle boka min biljett tillbaka, och samma karusell satte igång igen. Kvinnan skrek gång på gång ”varför gör du såhär?!”, tills jag tappade humöret och skrek tillbaka. Hon bokade då trumpet min biljett och smällde därefter igen luckan och gick därifrån. Jag tyckte så synd om de stackars engelska killarna bakom mig i kön. Även de hade blivit runtskickade på en liknande runda, och de kunde inte göra annat än att sätta sig ner och hoppas att den arga kvinnan skulle komma tillbaka snart. Vid sådana tillfällen blir jag tokig på Indien.

   På kvällen åkte jag till ett ställe som heter Chokhi Dhani. Det var det indiska paret på flygplatsen som tipsade mig om att åka dit. Hotellet fixade en riksha som tog mig dit, väntade på mig i 2 timmar och körde mig tillbaka. Allt för cirka 70 kronor, vilket var samma pris som jag betalade för en heldagsturen dagen innan. Det är otroligt att chaufförer här nere kör runt en och väntar på en för så lite pengar. Det finns verkligen tusentals rikshor överallt och konkurrensen är därför stenhård.

   Chokhi Dhani är ett ställe där de har olika stationer där de bland annat visar traditionella indiska hus, dansar, har olika matstånd, trollkarlar, affärer m.m. Jag fick äta massor med traditionell indisk mat. Servitörerna kom med ett antal olika skålar till var och en och fyllde sedan på dem hela tiden i takt med att man åt. Jag fortsätter hela tiden häpnas över att jag kan äta nästan all mat här nere.

Dagen därpå tog jag tåget ner till tigerreservatet. Inga av de jag har pratat med som har varit där har sett några tigrar, och jag hade därför inte så stora förhoppningar om att verkligen få se någon. Jag tänkte att jag skulle få se andra djur och att det därför skulle bli roligt ändå.

   Tågresan tog lite drygt 2 timmar, och jag delade kupé med 10 indier med massor med packning. De flesta var halvstora barn som kunde sitta i knäna på de vuxna, men det var ändå ganska trångt. De var trevliga och berättade att även de varit i Jaipur för ett bröllop.

På fredagen gick jag upp klockan 5 för att bege mig till stället där de sålde biljetter för att åka ut på tigersafari. Det fungerade inte för mig att boka online, och man kunde inte köpa biljetter i förväg på något annat sätt. De på gästhuset där jag sov sa att det var viktigt att jag var där 5.30, och att deras granne var en av guiderna. Grannen skulle åka dit vid den tiden, så jag kunde därför få skjuts av honom.

   Klockan 5.45 hade grannen dock fortfarande inte dykt upp, och den sömniga receptionskillen gick och knackade på hos dem. Guiden öppnade dörren, gav mig en kopp te och sa att han snart var klar för att åka. Han berättade lite om reservatet på vägen. För att förhindra att det blir för mycket folk på ett och samma ställe har de delat upp området i 8 olika zoner. Man får önska i vilken zon man vill åka ut på safari i, och han gav mig lite tips. Klockan gick och jag hoppades att jag skulle få tag på en biljett över huvud taget...

   Jag var vid biljettluckan vid 6.10, och då vimlade det av folk. Jag hittade en glad irländska med en regnbågsfärgad turmössa. Hon gick runt och bjöd på kakor och berättade att hon redan hade varit på 6 safarin och sett tigrar 2 gånger. Hon hade varit där sedan klockan 4 på morgonen och pratat med guiderna. Hon berättade att guiderna sagt att en tiger hade dödat en hjort i zon 6 dagen innan. Den skulle troligen vara där och äta av sitt byte under dagen, och hon skulle därför försöka åka dit. Jag bestämde mig för att försöka haka på henne och fick plats i samma jeep.

   En stund senare skumpade vi iväg i en jeep med öppet tak, medan solen gick upp över det savannliknande landskapet. Vi hämtade upp en tigerspårare, och det var riktigt spännande att åka längs de sandiga vägarna och leta efter tigern. Spåraren berättade att tigrarna ofta använder sig av vägarna för att ta sig fram, och vi kunde mycket riktigt se dess fotavtryck i sanden. De tog oss till stället med bytesdjuret... och där låg tigern!!

Det var extremt coolt att få se en vild tiger på så nära håll! Jag skulle säga att vi parkerade jeepen 20-30 meter ifrån tigern. Jag var lite nervös först, men tigern brydde sig inte ett dugg om jeeparna som kom och parkerade runt den. Guiden berättade att de flesta av tigrarna är födda i reservatet och därför är väldigt vana vid att människor kommer och tittar på dem. Tigrarna hade dödat ett par människor genom åren, men bara folk som kommit gående till fots. En skogsvaktare hade blivit attackerad en gång och även någon som kom dit för att olagligt avverka skog.

   Tigern la sig för att sova och vi stannade ett ganska bra tag innan vi åkte vidare. Det fanns massor med hjortar, rådjur, apor och fåglar.

   Efter safarit hade jag några timmar på mig innan nästa safari på eftermiddagen. Jag vilade på rummet och gick för att äta lunch. Efter det mötte jag upp den irländska tjejen igen. Hon hade åter varit där och pratat med guiderna, och berättade att de hade sett tigrar i zon 3 på morgonen. Eftersom tigrar vanligen inte flyttar på sig under dagen var det stor chans att de skulle vara kvar där även på eftermiddagen. Djuren är aktiva vid soluppgång och solnedgång, då de kan smälta in med sina färger i ljuset.

   Det fanns inte plats i någon jeep, men vi fick plats i en turistbuss. Den hade även den öppet tak och rymde cirka 20 personer. Jag hann precis köpa min biljett innan jag plötsligt började må väligt illa. Jag sprang ut och satte mig på huk vid vägkanten medan min kropp förberedde sig för att spy. Jag trodde inte att jag skulle kunna följa med på safarit ett tag... Jag hade ju redan fått se en tiger, så jag var extremt nöjd och var väldigt nära att inte följa med ut igen.

   När det var dags att åka en halvtimme senare mådde jag fortfarande väldigt dåligt. Jag ville dock verkligen åka ut igen, så jag bestämde mig för att följa med runt och hämta upp de andra turisterna i alla fall. Vi åkte runt någon timme och jag började må bättre. Det blev bättre och bättre under safarits gång, och jag är så himla glad att jag åkte med!

   Landskapet var väldigt annorlunda jämfört med i zon 6, med mycket skog och en stor sjö. Vid sjön låg ett tempel och det var ett väldigt vackert landskap. Det fanns massvis med påfåglar och det var varmt, till skillnad från den iskalla morgonen.

   Guiden berättade att en tiger med 3 ganska stora ungar ofta rörde sig i zonen. Vi parkerade bussen vid sjön i förhoppnig om att tigrarna komma för att dricka. Någon timme senare började vi alla bli lite rastlösa och hade nästan förlorat hoppet om att få se några tigrar. Solen började gå ner, och det var snart dags för oss att åka tillbaka.

   Då, plötsligt, kunde vi skymta en tiger på andra sida sjön! Några minuter senare kom ungarna efter!!

   Vi åkte förbi kullarna dit tigrarna begett sig på vägen tillbaka, och man kunde se hur hjortarna och rådjuren betedde sig nervöst. Vi ville så gärna stanna, och man kunde se att guiderna verkligen också ville det. Vi var dock tvugna att åka tillbaka, då nationalparken skulle stänga. Guiden berättade att safarit var bland det bästa han guidat på, och jag hade verkligen en sådan himla tur. Folk berättade att de varit där i veckor utan att se några tigrar, och jag hade definitivt inte sett några om jag inte stött på irländskan med turmössan!

   Jag satt bredvid en amerikanska på safaribussen. Hon hade åkt till Ranthambhore med en privatchaufför, och undrade om jag ville åka tillbaka med henne. Jag åkte därför bil tillbaka med henne, istället för att vänta och ta tåget senare på kvällen.

Dagen därpå var det dags för det indiska bröllopet, som jag sett fram emot så ivrigt.

   Hotellägaren och hans fru skulle komma och hämta mig klockan 11, men indisk tid blev det klockan 13. Vi började med att åka till fruns systers hus, där de satte upp mitt hår och hjälpte mig att sätta på mig min sari. De sminkade mig, så jag inte såg klok ut, och satte även på mig massa smycken. Därefter bar det av till festligheterna.

   Bröllopen här i Indien är inte riktigt kloka. De håller på i 4 dagar och är fullspäckade med dans, musik och olika ceremonier. Det kommer hundratals med gäster, och hotellägaren berättade att han i genomsnitt var tvungen att gå på olika avlägsna släktingars bröllop en gång i veckan. Han var väldigt trött på bröllop, men det tillhörde god uppfostran att gå. Han berättade dock att de vanligen endast brukade dyka upp sista dagen för att närvara vid själva huvudceremonin.

   De tog med mig till ett bröllop som var inne på sin 3e dag, och vi kom fram till ett ställe där de dansade till indisk musik på gatan. Jag försökte hålla en lite låg profil till en början, men det visade sig vara helt omöjligt. De formade en dansande ring omkring mig, tog foton, filmade mig m.m. Jag började dansa lite tafatt på indiskt vis och de visade mig olika rörelser. Alla tittade på mig och det var definitivt inte rätt ställe att vara blyg på!

   De slutade dansa efter en stund och en ceremoni där vi fick sitta ner och hålla våra händer på en kockosnöt ägde rum. Efter det åkte vi vidare till släktingarnas hus. De bodde cirka 40 personer tillsammans i ett stort hus. Barnen visade mig stolt sina rum, och de flesta verkade ha ett eget. Det påminde lite om klimatet på ”gången” hemma, där alla barnen lekte tillsammans och gick från rum till rum. Den enda egentliga skillnaden var att alla var släkt eller ingift släkt med varandra, och att det var ett enda gemensamt hus istället för några mindre individuella.

   De målade mina armar med henna, serverade mig frukt och te m.m. Vi gick därefter ut utanför, där ett hundratal människor hade samlats för en ceremoni. Jag satt och pratade med de indiska flickorna, medan de fortsatte måla mina armar med henna. De var alla 10-12 år, utom Tina som var 19. De var duktiga på engelska, ställde massa frågor och berättade om sig själva.

   Alla undrade om jag var gift eller skulle gifta mig snart. Jag frågade dem om de själva ville gifta sig, men de svarade alla nej. De ville jobba och resa - inte alls bli hemmafruar som sina mammor. Man kunde se en väldigt tydlig skillnaden mellan generationerna. Deras mammor pratade väldigt lite engelska, och det var därför väldigt roligt att se att de små flickorna var så duktiga och framåt.

   Efter ceremonin lämnade vi flickorna och åkte vidare till ett bröllop som var inne på sin sista dag. Hotellägaren släppte av oss mitt på motorvägen, där en stor grupp människor gick i ett dansande tåg längs med vägen. I täten gick två indiska fullblod (hästar), därefter ett hundratal människor och längst bak en elefant med brudgummen på ryggen. De hade en orkester och massor med trummisar. Runt gruppen gick folk och bar på lyktor och ljusslingor för att avskärma bröllopet från den susande trafiken på motorvägen.

   Vi gick några hundra meter till själva bröllopsstället. Väl där dansade vi en stund utanför, innan vi gick in och fick äta av en stor buffé. Det var cirka 400 gäster som dansade och umgicks utanför huset där brudgummen, och även senare bruden, befann sig. Jag trodde att musiken och festandet skulle göra en paus när det var dags för själva bröllopsceremonin, men icke. Bruden kom, folk fortsatte att festa utanför och droppade eventuellt in i huset för att ta sig en snabb titt på brudparet.

   Vi gick in i huset så fort bruden anlände och tittade på när paret möttes. En ceremoni där de hängde kransar om varandras halsar ägde rum, och vad jag förstod det så var det själva huvudceremonin i bröllopet. Folk jublade och tog bilder av det nygifta paret efteråt;

   Brudparet såg inte så glada ut, särskilt inte brudgummen... Men det kanske är så man ser ut efter 4 dagars ceremonier i ett äktenskap man inte har valt själv? Särskilt när man vet att man fortfarande har en lång natt med olika ceremonier framför sig...? Hotellägaren sa att han själv hade varit helt utmattad efter sitt bröllop. Han och hans fru hade fått lära känna varandra i 2 timmar innan de fick ta ett beslut om att gifta sig eller inte. ”Först giftemål, sedan kärlek”, som de säger här.

   Vi stannade en stund till, men åkte sedan tillbaka till hotellet vid 22tiden på kvällen. Massor med bröllopståg blockerade trafiken längs med gatorna. Det är bröllopssäsong nu, och hotellägaren muttrade buttert över alla bröllop medan han sicksackade sig fram med bilen.

Dagen därpå tog jag det bara lugnt och väntade på att ta nattbussen till Jaisalmer på kvällen. Bussresan var inte så trevlig... Mitt fönster gick inte gick att stänga helt, så det blåste iskallt på mig hela natten. Dessutom spelade bussen en väldigt högljudd och snabb melodislinga på trumpet så fort chauffören tutade, vilket han gjorde precis hela tiden. Det blev därför väldigt svårt att sova.

På morgonen på måndagen kom jag fram till Jaisalmer och kunde se det stora sandstensfortet torna upp sig över ökenstaden. Fortet är väldigt stort, och jag kunde därför bara få med en liten del av det på bilden;

 

En kille med en skylt kom och hämtade mig på busshållplatsen. Han följde mig den korta promenaden till hotellet.

   Jag spenderade sedan dagen med att utforska fortet och dess jaintempel. Det bor cirka 3000 människor i fortet, och det var jättefint med massor med små gränder. Staden runt omkring var även den i sandsten.

Dagen därpå bar det av ut i öknen på kamelsafari, men den historian får jag nog spara till nästa inlägg...

Hej svejs så länge!

Söndagen den 30 november 2014

Det var ”barnens dag” på fredagen, så det var ingen undervisning på förskolan. Vi lekte och gjorde lite tävlingar istället, bland annat hela havet stormar och bowling med hjälp av plastkäglor och en liten boll. Jag blev riktigt tävlingsinriktad och delade upp barnen i lag etc.

   Det regnade, så vi kunde inte lägga ut mattorna i slummen och undervisa. Vi spelade volleyboll ett tag, men åkte därifrån tidigare.

   Efter det bar det av till Hampi! Det tog oss 14 timmar att komma fram, men bussfärden kändes ändå inte så lång eftersom jag kunde sova ganska mycket. Bussen hade som små hytter med sängar där man kunde ligga ner. Dessutom hade hytterna gardiner, så man kunde dra för så att det blev som ett litet rum.

   När vi kom fram möttes vi av en hel grupp rikshachaufförer som ville att vi skulle åka med dem. Vi fick trycka oss fram genom folkhopen, och en hel klunga med människor följde efter oss för att få oss att åka med just dem. Vi hoppade in i en av rikshorna och chauffören tog oss till floden med den lilla färjan.

 

När vi kom fram höll en tempelelefant precis på att bada!

   Vi åkte över floden checkade in på ett hotel på andra sidan. Efter det begav vi oss tillbaka över floden för att besöka ruinerna och de många templen.

   Landskapet var väldigt annorlunda, med stora runda stenblock så långt ögat kunde nå. Det fanns en hel del tempel, och mycket tempelruiner. Hampi grundades på 1300-talet och växte därefter till ett av Indiens största hinduistiska kejsardömen på 1500-talet. Jag hade därför bilden av att det skulle vara mer som en sammanhängande tempelstad. Ruinerna och templen var dock ganska utspridda, så vi hyrde en riksha som släppte av oss på olika ställen.

   Vi besökte många tempel den dagen, varav ett fortfarande används som böneplats. De hade en fastkedjad elefant där inne, och jag tyckte synd om elefanten. Vi fick även se ett tidigare elefantstall, tempel och ännu mer tempel.

   Bilden är tagen vid ett av de mest kända templen och man kan se guden Vishnus farkost i mitten.

 

Dagen därpå hyrde vi cyklar och åkte till några till tempel och en sjö. Det var inte så långt som vi trodde till de olika ställena, så vi hade tid att cykla tillbaka några timmar mitt på dagen.

   På eftermiddagen cyklade vi till det berömda aptemplet uppe på ett berg. Vi fick lämna cyklarna och gå upp för trappor för att komma fram. Det fanns så många apor där uppe! En liten apa öppnade dragkedjan till min ryggsäck. Den hann som tur var inte ta något, eftersom några andra turister ropade varningar till mig. En stund senare snodde en annan tjuvaktig liten apa min vattenflaska.

   Vi stannade uppe vid aptemplet och tittade på solnedgången. Det var en väldigt speciell stämning i Hampi. Man strövade omkring barfota och tittade på tempel, folk mediterade och landskapet var så annorlunda. Jag fylldes av ett sådant lugn i där...

   Att cykla hem var ett litet äventyr i sig. Det blev beckmörkt och det fanns såklart inga lampor på cyklarna. Vägen var väldigt dålig på sina ställen, så vi fick cykla långsamt och försöka undvika hålen i vägarna så gott vi kunde i mörkret.

Vi stannade i Hampi på måndagen också, men eftersom vi redan hade sett det vi ville se de första två dagarna tog vi det bara lugnt den dagen. Vi satt och läste på Laughing Buddha i stort sett hela dagen. Därefter tog vi nattbussen tillbaka till Goa.

Vi kom tillbaka på tisdag morgon och åkte direkt till projekten. Det var en ganska bra vecka. Jag fortsatte att vara på förskolan på förmiddagen och i slummen på eftermiddagen.

På onsdagen åkte vi som vanligt till marknaden i Anjuna, där jag bland annat köpte en världskarta till förskolan. Jag brukade ta med mig en bok med kartor och bilder från olika länder som de hade på volontärboendet. De lite äldre barnen lärde sig världsdelarna, och nu kan de fortsätta titta på kartan även när jag slutar. Jag har även försökt lära dem lite organ i kroppen, så det har väl blivit mitt lilla kunskapsbidrag till förskolan.

   Silvia valde att stanna kvar ändå, så vi satt och lyssnade på live-musiken på serveringen vid havet efter marknaden.

På fredagen var det ingen förskola, eftersom det var någon kristen högtid som bara inträffar vart tionde år. Istället för att åka till förskolan följde jag därför med till ett annat slumområde där de har projekt på förmiddagarna. Majoriteten av barnen var flickor, och det var mycket mer stillsamt än i eftermiddagsslummen.

   De flesta av barnen bodde i tält längs med vägkanten, eftersom deras föräldrar jobbade med vägarbete. De som arbetar med att bygga och reparera vägar bor oftast i tält och flyttar längs med vägen. När de har gjort färdigt ett arbete packar de ihop sina tält och flyttar till nästa väg som behöver repareras. Väldigt få av barnen där gick därför i skola, eftersom de hela tiden befinner sig på resande fot.

   Läraren på förskolan bjöd in oss till sig på kvällen. Hon sa att det skulle vara ett religiöst möte i hennes hus, och jag ville gärna åka dit för att se vad det var. Dessvärre verkade det krångligt att åka buss och dyrt att åka taxi hela vägen till Assanora och tillbaka själv, så jag trodde inte att jag skulle kunna åka dit. Det visade sig dock att franska Julian ville följa med, så han kunde skjutsa mig dit på moped.

   Jag trodde ju inte att jag skulle åka moped här, men efter lite övertalning kändes det som en ganska bra idé. Sagt och gjort. Jag fick låna en hjälm utav en av samordnarna och därefter susade vi iväg.

   Väl framme hos läraren visade det sig att hon ledde en gudstjänst. Det var ett femtiotal gäster där och alla sjöng och bad i kör. Någon timme senare tog det slut och vi serverades kikärtor med chokladkaka. Udda kombination?

   När vi kom tillbaka från mässan gick vi ut och åt på restaurangen bredvid huset, eftersom det var några av tjejernas sista dag.

På lördagen kom en engelsk tjej; Charlotte. Hon skulle bara stanna en dag innan hon åkte vidare, så hon följde med Silvia och mig till stranden i Anjuna. Vi spenderade hela dagen på stranden och återvände inte till huset förrän på kvällen.

På söndagen åkte vi också till stranden, men då till Vagator i sällskap av resten av volontärerna. Jag gillar stranden i Anjuna mycket bättre, för man får vara ifred där.

   På stranden i Vagator och Baga kommer väldigt många försäljare fram till en när man ligger och solar. De vill sälja lite allt möjligt och erbjuder en olika tjänster. Det underligaste är att så många kommer och vill ”vaxa” ens ben med hjälp av snören. De börjar bokstavligen snurra och dra i håren på en om man inte stoppar dem! Man får sätta sig upp, dra åt sig benen och nästan vara otrevlig för att de ska gå därifrån. Det känns minst sagt konstigt att ha en hel grupp indiska kvinnor runt sig. De ger sig inte i första taget, utan går vidare med att stirra och även vilja ta hand om hår på ens mer privata ställen.

Den här veckan har jag fortsatt på samma projekt, men 2 eftermiddagar har jag följt med till ett kvinnocenter istället för att åka till slummen. Meningen är att utsatta kvinnor ska få ett tillfälligt boende tills dess att de kommer på fötter och kan klara sig själva.

   Jag tror att många av kvinnorna som bor där har lämnat sina män och inte riktigt har någonstans att ta vägen. Så många kvinnor arbetar endast fram till dess att de gifter sig, om de ens hinner arbeta alls innan dess. De bor hos sina föräldrar och flyttar sedan oftast hem till makens föräldrar efter giftemålet. Om de sedan, av någon anledning, väljer att lämna sina män blir livet väldigt svårt.

   Det är inte så vanligt att man skiljer sig här nere. De flesta äktenskap är arrangerade, även om fler och fler nu vill gifta sig av kärlek. Jag pratade med Namita en del om förhållanden och äktenskap. Hon är också 24 år, och säger att hon vill vänta några år till innan hon gifter sig. Hennes familj får en del förfrågningar om giftemål, men hon har hittills nekat till alla. Hon säger att hon vill arbeta och vara fri ett tag till, eftersom hon automatiskt kommer bli hemmafru så fort hon gift sig. När hon är gift kommer hon med största sannoliket flytta in hos sin mans familj, och hon kommer då behöva be dem om tillåtelse att få göra saker.

   Namita sa att hon hoppas att hon kommer hitta kärleken, och att han då är av samma kast som hon själv. Det är också något de flesta tar hänsyn till när de gifter sig. Hon säger att trots att det inte är lika strikt med kastsystemet längre, så är det fortfarande djupt rotat i samhället. Alla är väl medvetna om vilket kast de är födda i. De som bor i slummen och de som har det hårda arbetet längs med vägarna har väldigt låga kast. De som arbetar i volontärhuset är alla av medelklass.

   Jag frågade Namita om hon inte skulle gifta sig med sin kärlek om han var av ett annat kast än hon själv. Hon svarade enkelt nej. Det skulle kanske betyda otur i livet, och om hon till exempel skulle få sjuka barn ville hon inte ha det på sitt samvete. Hon sa att hon själv inte trodde så mycket på det, men att personer i hennes omgivning och samhället som helhet inte skulle ge henne samma stöd vid svårigheter. Istället för att tycka synd om henne skulle många tänka att ”det är så det går när man gifter sig över kastgränserna”.

   Hittar hon inte den rätte inom några år sa hon att hon kommer acceptera någon av förfrågningarna hon får. Hon berättade även att hennes familj är ganska öppensinnad, och att de skulle låta henne lära känna/dejta mannen ett tag för att se hur det kändes innan hon bestämde sig. Hennes äldre syster hade dock gifts bort i ett arrangerat äktenskap när hon var 18 år, om jag inte minns fel.

   Nästan alla indier jag pratat med här nere är antingen gifta eller bor hos sina föräldrar. Folk blir alltid förvånade när jag säger att jag bor själv. Det är så annorlunda mot hemma, och det har fått mig att fundera ganska mycket kring samhället och livet. Vad är det egentligen som gör en människa lycklig? Blir man lyckligare av att bo allihop tillsamamns, eller blir man bara extremt ofri och tvingas acceptera situationen oavsett hur den är? Det är nog väldigt olika från person till person...

Tillbaka till kvinnocentret. Jag vet inte riktigt hur många kvinnor som bor där tillsammans med sina barn eller hur länge de har varit där. Det var i alla fall ganska många barn, och vi satt och spelade Uno största delen av tiden.

   En av dagarna åkte vi vidare till ett annat ställe efteråt och hade danslektion för barnen i slummen där. Spanska Sarah lärde de små barnen kycklingdansen, och de var jättesöta när de dansade omkring arm i arm och härmade kycklingar.

På måndagen åkte jag in till Mapusa tillsammans med Dani. Hon och Sarah tänkte åka till Mumbai över helgen, och jag bestämde mig för att haka på. Jag passade även på att köpa en sari!

   Namita tog mina mått och gav den därefter till sin granne som sydde upp den till mig redan till dagen därpå.

   I slutet av veckan var det dags att säga hejdå till barnen. Det kändes lite sorgligt, men ändå ganska bra. Jag tror inte att jag har tillräckligt med tålamod för att undervisa barn i längden.

   Här är barnen på förskolan; Bevinson, Sidhayee, Pritika, Evinson, Subhash och Riyash. Det är bara Nancy som saknas.

   Vi åkte nattbuss upp. Det gick smidigt och det tog cirka 12 timmar att komma fram till Mumbai. Efter det tog det dessvärre över 2 timmar att åka genom centrala Mumbai till hållplatsen vi skulle av på. Därifrån fick vi åka taxi i ytterligare någon timme innan vi äntligen kom fram till hotellet. Taxichauffören slängde upp min ryggsäck på taket, och jag var orolig för att den skulle trilla ner eller bli stulen på vägen.

   Vi hade bokat en vandringstur ut i Dharavi-slummen klockan 14.30, och vi hann precis dumpa av våra saker och ta oss till tågstationen där turen skulle starta fram tills dess. Det känns som att vi spenderade halva dagen med att stå i bilkö i en stekvarm taxi, och jag ångrade lite att jag valt att följa med till Mumbai. Det kom dock att ändras totalt när vi väl kom ut på turen.

   Vi hade bokat en tur med realitytoursandtravels, och turen var fantastisk. Vi var en grupp om 6 personer plus guiden. Vi möttes upp på tågstationen och korsade därefter bron över till Dharavi;

   Vår guide berättade att det fanns 2 olika delar av slummen; en industridel och en bostadsdel. Vi började med att besöka industridelen, där de största industrierna är återvinning och lädertillverkning. Det var ganska hemskt att se delar återvinningen... Många jobbar cirka 60 timmar i veckan med att smälta ner plast. De jobbar i små lokaler utan ventilation, och andas på så sätt hela tiden in massa giftiga ämnen. Förutom det fanns det en hel del syfabriker, där män satt och sydde kläder. Det fanns även en hel del bagerier, folk som tillverkade lerkrukor m.m.

   Guiden tog oss sedan vidare från industriområdet till bostadsområdet. Vi fick gå genom några extremt trånga gränder, vissa där inte något solljus nådde in. Företaget hyr ett hus, så han kunde därför visa oss hur ett typiskt hus ser ut inuti. Han berättade att husen oftast har 2 våningar om vardera 10 kvadratmeter. Övervåningen hyrs ofta ut för att få en extra inkomst, och på en våning bor det vanligen 5-10 personer.

   Guiden berättade även att regeringen har försökt bygga höghus och ”rensa upp” i slummen. Ett antal hus hade därför byggts flera år tidigare, men de står fortfarande tomma. Folk vill inte flytta in där, eftersom det skulle innebära att de inte kan hyra ut sina övervåningar längre och därmed förlorar sin extra inkomst.

      Det finns laglig och olaglig slum, och slummen i Dharavi är en av de lagliga. Det betyder i stort sätt att slummen befinner sig på regeringens mark, och att regeringen därför tar visst ansvar för området. I Dharavi innebär det att de boende har tillgång till vatten och elektricitet 3 timmar om dagen, samt att de offentliga toaletterna rengörs och att sopor till viss del tas om hand. Guiden berättade dock att så mycket som 250 personer kan dela på en toalett, och att köerna blir så långa att många inte orkar använda dem. Det i kombination med trångboddheten gör att sjukdomar som kolera lätt sprids.

   Guiden berättade även att många av de som bor i slummen arbetar i Mumbai, och att de skulle kunna ha råd att bo utanför slumområdet. De väljer dock att att stanna kvar för gemenskapen och att det är så billigt att hyra hus där.

   Överallt på gatorna fanns det massor med folk. Barn kom fram och ville skaka hand med oss och frågade vad vi hette och vi kom ifrån. Barnen lekte och spelade olika bollsporter. Guiden visade oss även skolor, sjukhus, tempel och en moské. Det är som ett helt eget litet samhälle, mitt i centrala Mumbai!

   Jag tyckte att det var fascinerande att se slummen, och min bild av slummen förändrades ganska dramatiskt under turens gång.

   På turen var det 2 journalister med, varav vi deralde taxi tillbaka med en av dem; James. Han är tydligen en ganska känd journalist, som skriver för bland annat National Geographic och New Yorker. Han berättade att han åker runt till olika krigsområden i världen och skriver om dem.

Idag har vi vandrat runt och tittat på kända byggnader och platser i Mumbai. Staden har fortsatt att överraska mig, och jag är så glad att jag åkte hit!

   Det är inte alls så mycket folk och trafik som jag trodde det skulle vara. Det är en väldigt fin stad, med en hamn och massvis med gamla slottsliknande byggnader. Det här är Victoria Terminalen;

   Efter vår rundvandring åkte vi till ett Ghandi museum. Vi åt lunch på en indisk/negerisk restaurang och begav oss därefter tillbaka till hotellet en stund tillsammans.

   Nu sitter jag på hotellrummet och skriver. Dani och Sarah åkte tillbaka till Goa för ett par timmar sedan.

Imorgon ska jag gå upp tidigt och flyga till Jaipur i Rajasthan. Det ska bli spännande att resa runt, men jag är samtidigt lite nervös inför att resa själv. Goa är en ganska välfungerande och rik delstat med mycket turism. Rajasthan är, vad jag har förstått det, en mycket mer traditionell delstat... Så vi får väl se hur det går!

KRAM!!