Kathmandu, Ayurveda och Jaipur
Söndagen den 19 november 2017
Efter att ha kommit hem från vandringen tog jag det lugnt i tre dagar. Jag satt och läste, strövade runt lite i staden och umgicks med mina vänner på kvällarna.
På måndagen var det dags för stadsturen som vandringsföretaget skulle anordna. De sa att jag skulle bli upphämtad utanför mitt hotell, men eftersom jag inte bodde på samma hotell som de andra som skulle på turen hade jag en liten känsla av att de skulle glömma bort mig. När de var cirka 20 minuter sena ringde jag till dem och de sa då till mig att det skulle dröja ytterligare 15 minuter innan de kom eftersom ”guiden hade glömt bort att han skulle guida idag”. Under tiden var det en ganska påträngande kille som stod och ville prata med mig på gatan där jag skulle vänta. Killen blev glad över att höra att jag var tvungen att vänta ett tag till. Några minuter senare ringde de dock från organisationen igen, bad mig gå till det andra hotellet ändå och sa att jag skulle skynda mig. Jag sa att jag inte hade någon aning om vart det låg, men killen var då snäll och följde mig dit. Jag förstår inte varför de skulle envisas med att hämta mig utanför mitt hotell från början. Det hade ju varit så mycket enklare om jag i lugn och ro hade kunnat kolla upp vart hotellet låg och sedan tagit mig dit i god tid!
Vi kom i alla fall iväg och på turen var det en grupp från Australien som skulle börja sin vandring mot Base Camp dagen därpå. Stadsturen var en speciell upplevelse. Vår guide var extremt hetsig. På turen skulle vi titta på 4 sevärdheter och äta lunch däremellan. Guiden sa dock att vi kunde ”hinna allt innan lunch”. Han sa åt oss att skynda oss och försvann hela tiden i förväg. Ifall någon stannade och ville ta ett foto var någon i gruppen tvungen att följa efter guiden för att se vilken väg han tog medan någon väntade inom synhåll för personen som tog fotot. På så vis kunde vi göra en kedja av folk som vinkade åt varandra och därmed hålla ihop gruppen. Trots det tappade vi bort guiden ett antal gånger under turen och fick stå och vänta på att han skulle komma tillbaka igen och hämta oss. Guiden vände sig också enbart till mig när han pratade och ropade på mig hela tiden, så jag kände mig som om jag var på en privat tur. När han sedan nämnde att han ville visa mig ett café efteråt började jag misstänka att det var därför han skyndade så mycket. Vid sista stoppet var klockan 14 och alla var trötta och griniga. Jag sa då vänligt men bestämt att jag ville äta tillsammans med gruppen och vi fick då äntligen lunch. Jösses...
Första stoppet var vid aptemplet och jag var glad över att jag hade varit där innan eftersom stoppet blev så kort.
Andra stoppet var vid Durbar Square, vilket är ett stort tempelområde där en ”levande gudinna” bor. Denna levande gudinna är just nu en treårig liten flicka. Den förra gudinnan blev nyss... Avsatt? Avgudad? Vad ska man kalla det när en person går från att vara gudinna till att vara en helt vanlig flicka?
Gudinnorna, eller Kumaris som de kallas, väljs ut bland små flickor från en viss klan. Efter en lång process väljs en flicka ut och de tror sedan att hon är en gudinna. Hon får gå igenom en mängd ritualer och får därefter bo i templet fram till hon får sin första mens. När flickan får sin första mens blir det ett bevis för att hon inte är gudinna och hon får då flytta ut från templet och en ny flicka väljs ut. Så håller det på, och nya Kumaris väljs därför ut ungefär var tionde år. Jag kunde inte förstå hur deras tradition kan leva vidare så länge och att de gång på gång väljer ut en ny gudinna med så stor omsorg trots att det gång på gång visar sig att de inte funnit den ”riktiga gudinnan”. När jag läste på om det i efterhand verkar det dock som att de tror att Gudinnan bor i flickans kropp för en tid, men att hon lämnar kroppen vid första mensen.
Flickorna får växa upp i templet och de får endast lämna det vid enstaka högtider. De får då inte vidröra marken utan måste bäras fram. De tvingas lämna sina familjer och får endast umgås med vissa personer som vet hur de ska behandla gudinnorna, eftersom ingen får uppmana dem till någonting eller neka dem några av deras önskningar. De får numera utbildning av särskilda lärare i templet, men tidigare fick de inte det. Tänk att växa upp så! Hur ska de kunna ha vanliga relationer och kunna leva ett vanligt liv senare?
Mina vänner berättade att de fått höra att de flesta av gudinnorna blir psykiskt sjuka senare i livet... De förblir även ogifta eftersom folk är rädda för dem. Mycket kritik har riktats mot Nepals regering för att de tillåter Kumaris och de försöker därför nu skapa bättre förutsättningar för flickorna genom att ge dem en utbildning...
Vi fick stå nere i templet med sammanförda händer och titta upp mot balkongen där gudinnan skulle visa sig. Den lilla hårt sminkade treåringen visade sig på balkongen och tittade ner på oss medan folk tillbad henne... Det var inte tillåtet att fotografera henne, men ni kan se balkongen här;
Nästa stopp var vid Pashupatinath Temple vid Bagmati River. Vi fick se hur lik brändes och askan slängdes i floden.
Sista stoppet var vid Boudhanath – en jättestor stupa. Stupan var nybyggd eftersom den rasat samman under jordbävningen. Överallt i Kathmandu finns det spår av den stora jordbävningen 2015. Vart man än går hörs ljudet av renovering och byggnad av hus. Det finns fortfarande massor med stenhögar och delvis nedrasade hus. Under turen stannade guiden ofta och pekade på rasmassorna och berättade att det legat ett tempel där innan.
På tisdagen följde jag med mina vänner till sjukhuset där de gör sina projekt. Under födelsedagsfesten som vi var på en av de första dagarna jag var i Nepal pratade jag med en psykiatriker. När jag sa att jag var intresserad av psykiatri sa han att jag gärna fick följa med honom en dag. Han visade oss därför runt på sjukhuset och berättade om psykiatrin i Nepal. Han var väldigt engagerad och hade studerat ett år i Norge. Det kändes som att han hade liknande syn på psykiatrin som vi har och han har gjort väldigt mycket för den psykiatriska vården i Kathmandu. Det var väldigt häftigt att få följa med honom. Tänk att arbeta i ett land där man kan göra så stor skillnad!
Efteråt visade mina vänner mig runt på sjukhuset och det roligt att få se hur de hade det och se allt som de berättat om!
På eftermiddagen arbetade jag lite med min studie. Jimna har mailat mig uppföljningar på de flesta patienterna som fortfarande var inneliggande när jag åkte, så jag är väldigt tacksam.
På kvällen tränade vi yoga och därefter gick vi ut och åt för sista gången i Nepal tillsammans.
Dagen därpå sa jag hejdå till mina vänner och åkte tillbaka till Indien för att träffa mamma på ayurvedastället där hon varit i 2 veckor. Egentligen skulle vi träffats efter att hon varit där, men eftersom jag hade mer tid på grund av visumproblemet gjorde jag henne sällskap i 3 dagar och deltog i programmet.
Planet skulle mellanlanda i Delhi. Det var i tid, men när vi skulle landa hördes plötsligt ett meddelande från piloten i högtalarna. Han sa att vi befann oss ovanför Delhi, men att det blivit kaos på flygplatsen på grund av renovering. Han sa att vi därför inte kunde landa på minst en timme. Piloten flög därför runt i cirklar i 1,5 timme innan han kunde landa och vi kände oss alla nog lite smått sjösjuka när vi äntligen kunde landa.
Planet ner till Cochin var 3 timmar sent, så jag kom fram till Ayurvedastället vid klockan 01 på natten. Stackars han som skulle hämta mig...
Så fick jag träffa mamma igen! Vi satt och pratade i någon timme innan vi gick och la oss för en kort natts sömn.
Klockan 5.45 morgonen därpå knackade det på dörren. Utanför stod en liten kvinna med mammas lavemang. I slutet av en längre period på ayurvedacentret får de tydligen gå igenom en ”rening”. Mamma var något missnöjd med att vi inte skulle kunna träna yoga tillsammans, utan att hon skulle spendera dagen på toaletten. Jag tyckte att det var lite komiskt. Min mamma valde att frivilligt bajsa hela dagen när vi sågs för första gången på 7 veckor!
För mig började dagen med yoga. Yogan bestod dock mest av att vi skulle sitta och massera oss själva, vicka på olika kroppsdelar och sedan ligga och slappna av. Den var inte ett dugg fysiskt ansträngande som den varit i Nepal. Efter det var det dags för frukost och därefter fick jag träffa en ayurvedisk läkare.
Läkaren tog puls och blodtryck på mig och ställde en del frågor. Jag fick därefter fylla i ett formulär och han berättade att jag var en ”pitta-kapha”. Pitta är eld och kapha vatten och jord. Jag är dock dubbelt så mycket pitta som kapha. Han undrade om jag var en otålig människa. - Ja... Det tror jag! Jag frågade honom hur han kunde känna på min puls att jag var en pitta, men jag förstod inte vad han svarade. Någonting om dess rytm och känsla. Han sa dock att man måste ha mycket erfarenhet av att känna på pulsar för att kunna avgöra vilken typ av person man har framför sig genom att bara känna på pulsen.
Efter det var det dags för ayurvedisk lunch och därefter helkroppsmassage. Jag fick klä av mig helt naken och en kvinna fäste ett minimalt höftskynke runt mig. Därefter masserade hon i stort sätt allt utom könet. Efteråt torkade hon av all olja och fäste åter skynket om mig. Det var en väldigt udda upplevelse. Jag som inte ens har velat ha ryggmassage av okända människor innan!
På kvällen var det meditation på schemat. Vi satt med korslagda ben och mediterade i solnedgången. Vi andades genom olika näsborrar och lyssnade på vågorna som rullade in på stranden, blandat med kråkornas kraxande. Efter en stund fick vi lägga oss ner... Jag vaknade med ett ryck när yogaläraren tog tag i min fot. Tydligen hade han då sagt åt oss upprepade gånger att sätta oss upp, men jag reagerade inte utan hade somnat så gott.
Ayurvedastället låg precis vid havet, så vi badade och låg på stranden på dagarna mellan aktiviteterna/behandlingarna. Det serverades ayurvedisk mat, som var balanserad på olika sätt för att skapa harmoni mellan elementen inom oss. Kryddor användes väldigt sparsamt och vi fick inte heller äta socker eller dricka kaffe. Till alla måltider serverades massa färsk frukt. På yogastället var det förutom mamma och jag tre andra svenskar. De var alla trevliga och intresserade av alternativ medicin.
Nästa dag såg ungefär lika dan ut, med undantag för meditationen på kvällen. Istället för meditation hade vi matlagning. Vi fick stå och se på när de lagade puttu och en grönsaksgryta. Mamma hade bajsat färdigt så hon deltog också i aktiviteterna den dagen.
Sista dagen hoppade jag över yogan. Den var helt enkelt alldeles för långtråkig för den sanna pittan som jag är. Eftersom jag sagt att jag haft ont i svanskotan när jag sitter sedan 2 år tillbaka fick jag under samtalet med läkaren en olja den dagen. Han sa att jag skulle ligga med oljan indränkt i en handduk över svanskotan i en kvart varje dag i cirka en månad. Vi får väl se hur det blir med det...
På eftermiddagen sa vi hejdå till alla på centret och åkte till Cochin.
På söndagen gick vi på en shoppingrunda eftersom mamma ville köpa lite indiska kläder. Försäljarna var extremt på och efter ett tag åkte vi till ett shoppingcenter istället. Efteråt åkte vi till de gamla judiska kvarteren och fikade vid vattnet.
På kvällen gick vi ut och åt jättegod mat på en restaurang vid hotellet.
Dagen därpå ville mamma fortsätta shoppa, men jag stannade kvar på hotellet så länge. Därefter försökte vi gå på en tempelrunda. Vi ville se templen i området, men de vi kom till var antingen stängda eller inte öppna för icke-hinduer. Efter det satt jag på ett café medan mamma gick runt i butiker ett tag till. Trots mina försök att undvika shopping slutade det ändå med att jag fick följa med mamma i nära 3 timmar på kvällen innan vi åt mat på samma restaurang som dagen innan.
På tisdagen sa jag hejdå till mamma som skulle åka hem till Sverige igen. Själv flög jag upp till Jaipur för att träffa Tina och hennes familj.
Tina, hennes farbror och bror kom och hämtade mig på flygplatsen. Jaipur var som jag mindes det; fullt med bilar, mopeder, kor, åsnor, hästar och ibland kameler trängdes på gatorna under ett konstant tutande.
Vi umgicks med hennes familj och gick även över till hennes grannar en stund på kvällen.
Dagen därpå åkte vi till byn där Tina bodde innan hon och hennes familj flyttade in till stan. I huset bodde 3 av hennes farbröder, deras fruar, alla deras barn och Tinas farmor.
Vi knödde in oss 8 personer i en bil och åkte och besökte 2 tempel. Det var ganska trångt i bilen kan man lugnt säga... Då stannade de plötsligt bilen och öppnade bagageluckan - varför inte låta några åka i bagageutrymmet?
Det visade sig dock inte vara en bra idé på den vägen, eftersom att det dammade så mycket. De berättade att det dock gick utmärkt att färdas på det sättet på asfalterade vägar.
Jag vet inte hur många släktingar, vänner, grannar och bekanta jag träffade den dagen. De som inte kunde komma förbi eller vi inte kunde besöka videochattade vi med. Jag satt och svarade på enkla frågor och däremellan satt de och pratade ivrigt med varandra på hindi. Tinas kusin Akanksha sov därefter över hos oss.
Dagen därpå startade vi åter dagen med att besöka Tinas grannar och dricka te där. Vi spelade badminton på deras takterrass, men efter att jag skjutit upp fjädern på deras skorsten 2 gånger på endast ett par slag tyckte de att vi kunde spela ute på gatan istället.
Därefter åkte vi moped till Tinas brors frus familj en stund. Efter det till Nagar Fort. Tina, Akanksha och Shivani berättade ivrigt om fortet. Efter det besökte vi en spegelsal och ett vaxmuseum som låg intill fortet. Efter det åkte vi till ett nöjesfält och åkte en stor gunga. Säkerheten var verkligen inte bra och jag blev faktiskt ganska rädd under åkturen.
Först fick man bokstavligen klättra in i attraktionen och mellan stolarna kunde man trilla ner på botten av attraktionen. Jag trodde inte att gungan skulle åka så högt eftersom det inte fanns någon form av säkerhetsbälten, men den gick så högt att vi lyfte från sätena. Man fick hålla i sig och om man hade ramlat hade man ramlat flera meter ner. Jag höll i mig för glatta livet och bad om att ingen skulle trilla ned ovanför mig.
Efter det åkte vi till en marknad och åt mat och därefter hem till Tina. De klädde mig i en av grannarnas saree, sminkade mig och visade mig hur man dansade på indiskt vis. Det slutade med att cirka 20 grannar satt i vardagsrummet och tittade på medan vi dansade inför dem. Akaknsha dansade och visade mig rörelser och jag följde henne så gott jag kunde.
På fredagen åkte Tina, Shivani och jag till ett museum. Därefter åkte vi och besökte Timas mormor som låg inne på sjukhus. Efter det åkte vi och shoppade en stund och därefter hem till Tina igen. Tinas syster och systerdotter kom på besök och stannade över natten.
På lördagen åkte vi till hotellet där jag bodde när jag var i Jaipur för 3 år sedan. Det är en släkting till Tina som har hotellet, och det var hans familj som tog med mig till bröllopet där Tina och jag träffades. Det var roligt att komma tillbaka till hotellet och hälsa på familjen igen.
På kvällen var jag hemma hos Tinas grannar och drack te. Därefter spelade jag badminton med alla barn på gatan utanför. När det började bli för mörkt för att spela löste en av killarna problemet genom att föra ihop två sladdar som gått av som hörde till gatlyktan. Det slog små gnistor om sladdarna, men efter ett par försök fick han igång lyktan och vi kunde fortsätta spela. Senare fick vi middag hos grannarna och åter var det massvis med grannar som samlades och ville se och prata med mig. De gav mig presenter, ville sätta upp mitt hår, ta massa bilder osv. Jag kände mig som en kändis. Alla var så ledsna att jag skulle åka därifrån och ville att vi skulle hålla ”daglig kontakt”. Det kändes lite sorgligt att säga hejdå till dem alla, men förhoppningsvis kommer jag åka tillbaka och hälsa på dem igen inte alltför snart. Till dess ska jag lära mig mer hindi!
Imorse ringde klockan vid 5.30. Jag sa hejdå till Tinas familj och vi fick skjuts av hennes granne till flygplatsen.
Nu sitter jag på flygplatsen i Mumbai och skriver. Det har varit 4 ganska intensiva dagar i Jaipur, men jag är väldigt tacksam över att jag fått bo och ta del av allt tillsammans med framförallt dessa 3 tjejer;
Det kändes som att det var en sådan fantastisk gemenskap hos Tina och hennes familj/grannar. Alla umgicks så mycket med varandra. Grannar kom och gick. De la ut mattor på golvet där folk kunde sitta om det inte fanns plats i sängarna. De drack mängder med sött te och det fanns nästan alltid mat i köken som de värmde om någon var hungrig. Barnen sprang omkring och kvinnorna hjälptes åt att passa barnen och laga mat tillsammans. Det kändes som att Tinas rum och sängen vi delade alltid var fylld med folk...
Jag blev dock medveten om hur stort behov jag har av egen tid. Hos Tina kändes det som att egen tid knappt existerade, även om det sannolikt är mycket lugnare i vanliga fall när de inte har en ”utlänning på besök”. Jag är nog väldigt svensk ändå... Jag tycker om att umgås, men det är så skönt att få vara ifred och att inte folk kommer instövlande hela tiden!
Om bara några timmar ska jag träffa Hanna igen!! Vi ska vara i Kerala i 10 dagar tillsammans innan vi åker hem igen.
Ha det så fiint så ses vi snart!
Kraaaamar!
Everest Base Camp
Fredagen den 3 november 2017
Dag 1: Kathmandu – Lukla (2840m) – Phakding (2610m)
Klockan 6 på morgonen på söndagen kom vår guide, Mano, och den ”tyska” tjejen, Alexandra och hämtade mig utanför mitt hotell. Eftersom jag bokade min resa så sent sa de på organisationen att det inte var säkert att jag skulle få plats på flyget till Lukla. De sa dock till mig att inte oroa mig över det. De sa att jag stod på en väntelista och om de inte skulle få en plats till mig så skulle de låta mig åka upp till Lukla i helikopter - utan extra kostnad!
När vi kom fram till flygplatsen dröjde det inte många minuter innan Mano kom och viftade åt mig att följa med. Det fanns en plats över i en helikopter som skulle transportera ett amerikanskt par upp till Everest Base Camp.
Jag fick därför åka helikopter upp till Lukla! Jag blev verkligen förvånad över hur snabbt och högt en helikopter kan flyga. Den flög till Lukla lika snabbt som flygplanen och ibland långt över molnen.
Jag kom till Luklas flygplats runt 7.30. Luklas flygplats består av en lutande landningsbana som är 527m lång. Landningsbanan slutar tvärt med en bergvägg, så har planen inte lyckats bromsa in tillräckligt vid det laget åker de rakt in i bergväggen. När de landar får de hjälp av gravitationen i uppförsbacken för att hinna bromsa in innan bergväggen. När man flyger därifrån åker flygplanen istället i nedförsbacke rakt ut för ett stup. Därefter måste planen svänga ganska skarpt för att inte åka in i bergen på andra sidan dalen. Därefter flyger de små planen som rymmer cirka 20 personer mellan de tusentals meter höga bergstopparna ut ur dalen.
Luklas flygplats är världens mest olycksdrabbade flygplats, men det har inte hänt olyckor på många år och de flesta olyckor har skett utanför flygplatsen när flygplanen flugit över bergspassen i dålig sikt. Det har hänt ett par olyckor när flygplanen inte hunnit bromsa in ordentligt och därför har åkt in med nosen i bergväggen, men då har alla i planet klarat sig oskadda. Planen får inte längre flyga till Lukla när det är dålig sikt, vilket gör flygturen mycket tryggare. Det gör dock även att man riskerar att bli många dagar försenad på sin tur om det är molnigt uppe i bergen.
Flygplatsen har inte heller något radarsystem, så piloterna får helt enkelt kontakta de på flygplatsen, säga vart de är och fråga om de kan landa. Jag satt och tittade fascinerat på planen som kom och flög iväg igen medan jag väntade på Alexandra och Mano. Vid ett tillfälle kom 2 plan till synes samtidigt. Det ena planet fick då ta en sväng runt dalen medan det väntade på sin tur att landa. Ett tiotal flygplan hann landa innan det blev för molnigt för planen att flyga.
Tyvärr kom varken Alexandra eller Mano med ett plan den dagen, men som tur var var bäraren, Sunil, redan på plats. Vi satt och väntade på de andra och jag träffade en nederländsk kriminalutredare som jag umgicks med under tiden.
Efter lunch började Sunil och jag den cirka 3 timmar långa vandringen mot tehuset i Phakding, där vi skulle sova vår första natt. Sunil var bara 19 år gammal och räckte mig ungefär till axeln. Det kändes inte så lite fel att han skulle bära min väska!
När vi kom fram till Phakding somnade jag. Hur ska jag kunna klara av nattjourer i framtiden när en enda natt utan sömn gör mig trött i flera dagar efteråt? När jag vaknade åt vi traditionell nepalesisk mat, dal bhat, och efter det kom det en massa barn och uppträdde utanför tehuset. Egentligen var Diwali över, men Sunil berättade att många firade en extra dag. - Varför fira bara 5 dagar?
De hade med sig en enorm högtalare och en mikrofon och de sjöng och dansade för oss medan de skickade runt en bricka där vi kunde skänka pengar. Ibland bjöd de upp till gemensam dans, så vi dansade tillsammans med barnen på gatan utanför tehuset.
Jag träffade två tjejer från Filippinerna, men som arbetade i England. Vi umgicks under kvällen i den uppvärmda matsalen i tehuset. På i stort sätt alla tehusen fanns det matsalar där de eldade i en kamin, vilket var väldigt skönt. Man kunde därför sitta och umgås på kvällarna i värmen. Tyvärr började de oftast inte elda förrän vid 17tiden, så ett par timmar innan dess fick vi sitta och längta efter värmen.
Dag 2: Phakding – Namche Bazar (3440m)
Dagen därpå vandrade vi vidare mot Namche Bazar. Först gick det nedför en bit, men sedan bestod vägen till största delen av brant sluttande trappor. Upp, upp, upp. Vi gick ganska fort, Sunil och jag, så vi var framme redan till lunch.
Det började mulna på och efter någon timme gick det inte att urskilja någonting utanför fönstret längre. Det var ofta så under vandringen; fint väder på morgonen och sedan dimmigt/molnigt framåt eftermiddagen.
På kvällen träffade jag en grupp vandrare från Storbritannien och vi satt och spelade kort i flera timmar.
Dag 3: Acklimatiseringsdag i Namche Bazar
Tredje dagen var det acklimatiseringsdag. Det innebar att vi skulle gå upp till en utkikspunkt för att vänja oss vid högre höjder, men sedan sova på samma höjd som natten innan.
Åter igen var Sunil och jag snabba upp, vilket var tur för det mulnade snabbt på. Vi fick en första glimt av Mount Everest;
Mount Everest är toppen som nästan är helt täckt av moln precis ovanför min hand. Bara några minuter senare kunde man inte längre urskilja berget, så de allra flesta kunde inte se berget den dagen. Sunil berättade att det alltid var dåligt väder ett par dagar efter Diwali - gudarna gråter eftersom så många djur offrats för att folk ska kunna äta sina festmåltider. Han lovade att det skulle bli fint väder om någon dag eller två.
Vi drack te på ett hotell uppe på utkikspunkten medan vi väntade på att Alexandra och Mano skulle komma. Det var väldigt kallt när solen försvann och jag undrade hur lång tid det skulle ta innan de kom. Sunil sa att de skulle komma cirka en timme senare. Jag frågade honom om vi inte kunde gå och möta dem istället för att sitta stilla och frysa. Det tyckte han var en bra idé, så vi vandrade iväg.
Vi mötte upp Alexandra, som visade sig vara från Venezuela istället för Tyskland, och Mano. Därefter gick vi åter till utkiksstället, men då kunde man inte se någonting längre. Efter det gick vi till en grannby för att titta på ett kloster och äta lunch. Det var mycket kallt att vandra tillbaka efteråt. Dags att ta på sig mer kläder!
Dag 4: Namche Bazar – Tengboche (3860m)
Dagen därpå var det fint väder ända fram till eftermiddagen, precis som Sunil lovat. Vi vandrade vi upp till Tengboche. Först gick vi ner i en dal för att korsa floden och Alexandra berättade om hur det var att växa upp och vara tonåring i Venezuela, med utegångsförbud och väldigt få möjligheter. Hon flyttade till Tyskland när hon var 19 och hennes föräldrar bor nu i Irland. Hon berättade att det i stort sätt är omöjligt för folk att lämna Venezuela nu… Hon berättade även om den politiska situationen och om upproren i Caracas, vilka ägde rum när vi var där.
Efter lunch var det några timmars vandring upp, upp, upp. Vi träffade en spansk kille, Alfonso, som skulle bestiga en bergstopp.
När vi kom fram gick vi på en mässa i klostret som var där. Mässan skulle bara vara i 30 minuter sa vår guide. Vi satt och lyssnade medan munkarna satt och hummade sina böner. Det lät inte speciellt vackert, mer som ett klagande/gnällande som avbröts av att de började blåsa i något horn och slå på en stor gonggong. En munk gick omkring med någon slags urna där det rök en massa ifrån.
Det var väldigt kallt i klostret, så vi frös trots underställ och dunjacka. Tänk att leva där uppe som munk i bergen och kylan…
Jag försvann i mina egna tankar ett tag. Alfonso och Alexandra började skruva på sig och jag frågade dem då var klockan var. Jag trodde att det borde vara slut snart, men blev mycket förvånad när jag såg att det bara gått 15 minuter på Alfonsos klocka. De skrattade gott åt mig och sa att det gått en timme och 15 minuter. Hade jag också börjat meditera?
Den natten bodde vi i några slags ”skjul” med springor mellan fönstren och dörren. Det var också första natten med minusgrader.
Dag 5: Tengboche – Dingboche (4410m)
När vi vaknade dagen därpå var landskapet vitt av frost. Det var även frost på insidan av våra fönster. Första delen av vandringen gick nedför och genom skogen. Jag gick i förväg för att få upp värmen. Efter ett tag kom vi ut i solen och det började gå uppför igen, vilket gjorde det varmt. Jag fick verkligen känslan av att vara i fjällen när vi stannade och drack te och kunde ta av oss jackorna igen.
Landskapet började bli mer alpint;
Jag fick huvudvärk den natten på grund av höjden. Det började bulta i huvudet av den enkla ansträngningen av att vända sig i sängen. Den bultande huvudvärken försvann dock efter någon halvminuts stillaliggande. Huvudvärken var dock ingenting i jämförelse med huvudvärken jag fick i saltöknen i Bolivia, och då hade jag även bultande smärta i magen, så jag kände mig inte orolig över den milda höjdsjukan.
Dag 6: Acklimatiseringsdag i Dingboche
Dagen därpå var det åter acklimatiseringsdag. Vi gick upp på en bergstopp. Upp, upp, upp i 3,5h. Det var en mycket andfådd vandring och varje gång jag stannade fick jag den bultande huvudvärken i några sekunder. Jag kände mig inte så motiverad den dagen… Det kändes inte så lockande att veta att vi skulle upp på ännu högre höjd och att det skulle bli ännu kallare. Vi hade fortfarande 2,5 dagars vandring innan vi skulle vända, vilket kändes långt med tanke på att vi skulle gå hela vägen tillbaka också...
Det var i alla fall fint att komma upp till toppen av berget. Då hade vi bestigit en topp i alla fall!
Dag 7: Dingboche – Lobuche (4910m)
Vi sa hejdå till Alfonso och började vandra mot Lobuche. Huvudvärken bestämde sig som tur var för att stanna kvar på den lägre höjden och vandringen till Lobuche var lätt. Det sluttade lätt uppåt, istället för att vara timmar av trappor och brant stigande.
När vi kom fram till tehuset, varför inte då ta oss en extra tur upp på ett litet berg för att titta på utsikten över Everest Base Camp? Vi vandrade ytterligare någon timme upp och ner för en höjd.
På kvällen satt vi i matsalen i värmen från kaminen och såg på hur det snöade utanför fönstren…
Dag 8: Lobuche – Gorak Shep – Everest Base Camp (5364m) – Gorak Shep (5140m)
Dagen därpå vaknade vi upp till ett snötäckt landskap. Det var 11 minusgrader när vi började vår vandring mot Everest Base Camp. De första 3 timmarna gick jag bara och njöt av snön, landskapet och att vi snart skulle nå målet med vår vandring. Den sista timmen började jag dock bli hungrig och lite grinig. Vi kom fram till Base Camp redan vid 11-tiden. Äntligen framme!
Därefter var det en cirka 2 timmars vandring tillbaka till Gorak Shep innan lunch…
Mano och Sunil hade betett sig mystiskt under dagen, så jag misstänkte att det var något i görningen. Mycket riktigt - på kvällen släkte de plötsligt ner tehuset och kom sjungandes med en chokladtårta till mig! Tyvärr tålde jag inte tårtan, men vi bjöd de andra på tehuset på en bit var. Det var inte så dumt att fira sin födelsedag vid Everest Base Camp måste jag säga!
Dag 9: Gorak Shep – Kala Pattar (5550m) – Pheriche (4240m)
När man befinner sig på 5140 meters höjd och det är -17 grader ute. När ens vattenflaska, något fuktiga handduk och alla rör inomhus fryser till is. Finns det då någon anledning till att inte krypa ur sovsäcken klockan 4.45 för att klättra 400 meter upp på ett berg och titta på soluppgången över Mount Everest? - Nej!
Jag fick låna Manos pannlampa medan han lös med sin mobil istället. Varken min mobil eller kamera klarade av kylan, utan bestämde sig för att gå i ide. Vi vandrade sakta upp för berget. Jag hade på mig alla kläder jag hade med mig men tappade snabbt känseln i fötterna. Luften var tunn och det var andfått att gå, men trots det hoppade jag omkring en del för att försöka få upp värmen något.
Vi kom upp till toppen och tittade på soluppgången. Det var dock så kallt att jag bestämde mig för att vandra ner igen innan solen träffade just Mount Everest. Alexandra ville dock stanna kvar en stund.
På vägen ner började det plötsligt mullra i bergen. På andra sidan dalen for en lavin ner och lämnade ett stort moln med damm efter sig! Till alla som blir oroliga när de läser det här så var det ingen fara. Vi befann oss aldrig just intill de snötäckta bergen, utan det fanns alltid en dal emellan där eventuella laviner skulle störta ner. Jag kände mig aldrig otrygg under vandringen.
När jag kommit ner en bit befann jag mig äntligen i solen. Jag satte mig då och väntade på de andra medan jag långsamt tinade upp igen.
Efter vår lilla utflykt upp på berget började vi den cirka 6,2 mil långa vandringen tillbaka mot Lukla. Vi vandrade cirka 5 timmar ner till Periche. Det kändes väldigt skönt att vara på väg tillbaka. Mot lägre höjder och värmen! Det var dock mycket blåsigt den dagen och en stor del av vandringen var i en skuggig dal. Jag var därför ganska frusen mot slutet av vandringen och det var fortfarande minusgrader på kvällen/natten.
Vi träffade de Filippinska tjejerna igen och satt och kurade runt kaminen tillsammans. Efter att vi nått vårt mål var det som att jag inte kunde tolerera kylan lika bra längre. När vi fortfarande var på väg mot Base Camp kändes det okej att det var kallt, men kvällen i Periche var jag riktigt trött på kylan och minusgraderna.
Dag 10: Pheriche – Namche Bazar (3440m)
Ner, ner, ner. Det var som att gå från vinter till vår/sommar till höst på en enda dag. Vi lämnade bergen och det frusna landskapet för att gå in i barrskog som luktade vår och sommar. Därefter kom vi ner i lövskog där höstlöven låg spridda på marken. Solen sken och det blev varmt igen. Sista delen av vandringen var vi tvungna att gå upp från dalen där vi korsat floden, därefter gick vägen runt berget någon timme innan vi kom fram till Namche igen.
På natten var det plusgrader och det kändes underbart att vi bara hade en dag kvar att vandra!
Dag 11: Namche Bazar – Lukla (2840m)
Sista dagen. Det gick nedför i stort sätt hela förmiddagen. Jag kände mig konstigt svag den dagen och tyckte det var väldigt jobbigt att vandra. Vid lunchtid var jag inte alls hungrig, men jag tvingade mig själv att äta ändå. Efter lunch hade vi bara 2 timmar kvar att vandra. De 2 timmarna var dock brant stigning upp till Lukla.
De 2 timmarna tog oss nästan 4… Jag fick ont i magen efter lunch och kände mig illamående. Det blev värre och värre och det blev extremt jobbigt att gå uppför i de branta trapporna. Jag var tvungen att stanna hela tiden och satt och hulkade emellanåt. När det bara var ”20 minuter” kvar av vandringen kände jag att det inte gick längre. Uppgiven satt jag på en sten, men vi var ju tvungna att fortsätta… Då spydde jag äntligen. Efter det kändes det bättre och jag kunde vandra den sista biten till Lukla.
Jag tror att jag blev matförgiftad under middagen dagen innan, för jag kände mig lite illamående efter maten den dagen. Vi skrattade alla lite åt att jag spydde när det var så kort bit kvar av vandringen. Vad ska man annars göra? Nej men ärligt talat, de sista 4 timmarna av vandringen är det mest ansträngande timmarna jag någonsin gjort tror jag. När vi äntligen kom fram gick jag direkt och la mig. Jag kände mig febrig och illamående. Snälla Mano kom och gav mig rostat bröd med sylt när jag inte ville ha någon middag, men jag kunde inte äta det. Jag sov från 16.30 till klockan 8 morgonen därpå.
Dag 12: Flyg Lukla – Kathmandu
Jag mådde fortfarande inte bra på morgonen, men mycket bättre än under gårdagen. Jag tror jag blev utmattad av vandringen när jag inte mådde bra, så jag vaknade med dunkande huvudvärk. Jag tog en huvudvärkstablett och masade mig ur min sovsäck. Solen sken från en molnfri himmel, vilket bådade gott inför flygturen.
Vårt flyg skulle gå klockan 9.30. Det blev dock 3 timmar försenat… Vi satt och väntade medan molnen började hopa sig på himlen och jag trodde inte att vi skulle komma iväg den dagen. Det kom inget flyg på över en timme och Mano försökte förklara för oss hur flygschemat fungerade. Vi skulle vara på ”tredje flyget på andra flighten”. Efter en hel del missförstånd och skratt efter att vi trott att vi förstått hur många flyg som skulle komma innan vårt flygplan så kom i alla fall äntligen vårt flyg.
Luklas flygplats var en upplevelse i sig. Den var smockfylld med människor och packning. Väskor låg travade i högar på varandra och folk satt på golvet mellan väskorna. När det var vår tur att gå till ett annat väntrum fick vi slänga upp våra väskor på ett litet metalbord och väskorna fick då en liten lapp på sig och blev förflyttade till andra sidan bordet. Vi själva fick gå vidare till säkerhetskontrollen. När vi skulle gå igenom säkerhetskontrollen frågade personalen mig helt enkelt om jag hade någon kniv eller någonting som kunde explodera med mig. Jag svarade såklart nej och de lät mig passera.
Det kändes som att åka bergochdalbana när vi flög därifrån. Piloterna gasade på nedför backen, stupet närmade sig och vi seglade ut över kanten.
Väl tillbaka i Kathmandu var det total trafikstockning. Det tog därför ett bra tag innan jag kom tillbaka till hotellet. Framåt eftermiddagen mådde jag helt okej igen och kunde äta middag. Mina vänner hade också blivit matförgiftade samma dag som jag, så de var inte heller de piggaste. Vi gick alla och la oss tidigt.
Så då har jag varit vid Everest Base camp! Det känns nästan overkligt nu i efterhand… Det var en väldigt spännande och vacker vandring med växlande natur. Från skog och dalar med broar mellan bergen till kargt bergslandskap, hela tiden omgiven av tusentals meter höga snötäckta bergstoppar. Ibland kändes det som att vi var ute och gick mitt uppe i molnen!
Vi vandrade mellan små byar och sov i tehus på vägen. Ett flertal gånger varje dag fick vi gå åt sidan på stigen för att ge plats åt ”jaker” som drevs fram längs med de branta stigarna.
Det var kallare än jag trodde att det skulle vara i form av grader, men jag hade inte räknat med att det skulle finnas uppvärmda matsalar eller täcken, så jag frös mindre än jag trodde att jag skulle göra. Jag hade räknat med att behöva ha på mig jacka och alla kläder jag hade med mig under nätterna, men det behövde jag inte. Sedan hade vi en extremt snäll guide och bärare som ordnade med dubbla täcken åt oss, så det gjorde ju mycket!
Vandringen var mindre fysiskt krävande än jag trodde den skulle vara, men jag tror att det berodde på min inställning. Jag var inställd på att det skulle bli extremt ansträngande, så jag blev positiv överraskad. Men bättre det än tvärt om!
Nu är jag i Kathmandu igen. Jag har suttit i endast t-shirt och skrivit på hotellets innergård. Det är så otroligt skönt att vara tillbaka i värmen igen!
Jag kommer stanna i Kathmandu till på onsdag, så vi får väl se vad jag hittar på fram tills dess. Därefter flyger jag tillbaka till Indien för att träffa mamma på yoga-centret där hon är just nu. Jag hoppas verkligen jag blir insläppt i Indien igen…
Kramar!!
Diwali i Kathmandu
Lördagen den 21 oktober 2017
Nu är jag i Nepal!
Resan gick bra. Jag blev dock väldigt nervös en stund när jag skulle gå igenom ”immigration”. Det var en ganska ung kille som jobbade där. Han körde in mitt pass och visum i maskinen och såg lite fundersam ut för ett tag. Sedan frågade han mig vad som hade hänt med mitt visum. Jag förklarade situationen för honom och sa att jag skulle åka runt som turist nu. Han log då och sa ”okej, ha en trevlig resa och kom tillbaka på studentvisum nästa gång!”. Då kunde jag äntligen andas ut.
Jag trodde att jag skulle gå igenom immigrationen först i Delhi, men nu kunde jag slappna av hela resan. Det var 9 timmars väntetid i Delhi, men sedan tog det bara 1,5h att flyga till Kathmandu.
När jag väl landat tog det cirka en timme att få visum till Nepal. Det kändes så himla smidigt att man fixar visum på flygplatsen där! När jag fått mitt visum verkade det dock som att mitt bagage hade försvunnit. Det var extremt mycket folk som stod och väntade på sitt bagage och man kunde knappt ta sig fram till rullbandet. 3 flyg hade landat samtidigt och alla 3 skulle hämta bagage på samma rullband, trots att det fanns flera rullband som inte användes. Skumt…
Jag väntade ungefär en timme, sedan kom en som arbetade där och frågade vilket flyg jag kommit på. Han viftade glatt åt mig att följa med. Tydligen hade de dumpat av massor med väskor i ett hörn för att fler väskor skulle få plats på rullbandet, så där stod min väska och väntade på mig!
En kille från hotellet kom och hämtade mig på flygplatsen och körde mig till hotellet där mina vänner bor. Hotellet är jättefint och ägs av en familj som bor där tillsammans. Det finns en takterrass där man kan sitta och de har även en mysig innergård där de har hängt upp massa ljus mellan de stora frukterna som hänger på träden.
Jag satt och väntade på att mina vänner skulle komma hem från sjukhuset och pratade med några fransmän samt med en av de som arbetar på hotellet under tiden. Efter en stund orkade jag dock inte vänta längre utan gick jag och la mig istället. Jag hade ju varit vaken hela natten.
När klockan ringde efter någon timme hade mina vänner kommit hem. Det var så roligt att träffa dem igen! De tog mig med på yoga och därefter gick vi och åt på en mysig restaurang där man satt på kuddar på golvet och åt. Efter det satt vi på takterrassen och pratade.
Dagen därpå gick vi upp klockan 5 för att åka och besöka 3 buddistiska tempel tillsammans med ”hotellpappan”, som även är läkare på sjukhuset där mina vänner gör sina projekt. Varje ny månad åker ”hotellpappan” tillsammans med sin pappa, ”hotellfarfarn”, till templen för att be och offra till gudarna.
Vi åkte från hotellet klockan 5.30 och då var det redan fullt med folk ute på gatorna. Vi åkte förbi en park där massvis med människor tränade yoga i soluppgången. Jag vet inte om det är lika mycket folk ute vid varje månadsskifte, eller om det var extra mycket folk ute eftersom det är en stor högtid här just nu; Diwali.
Vi åkte till de tre templen och hotellpappan visade oss runt. De offrade 5 saker till gudarna; blommor, någon sötsak, färg, ris och pengar. De ringde i klockor och gick runt templen medan de bad. Templen vi åkte till låg lite utanför staden och en bit upp i bergen. Det är väldigt fint att se hur bergen omsluter staden i Kathmandudalen.
Om jag har förstått rätt firas Diwali under 5 dagar här. Första dagen firar man kråkorna. Andra dagen hundarna. Tredje dagen pengarna och korna. Fjärde dagen nyår och den egna kroppen. Femte och sista dagen firar man sina bröder. Tyvärr finns det ingen officiell motsvarande dag när man firar sina systrar, men vissa firar sina systrar ändå.
Den dagen var det hundarna som firades;
Det finns massvis med hundar här och särskilt vid det andra templet kryllade det av hundar.
På tempelturen åkte vi även förbi en oljefabrik innan vi åkte tillbaka till hotellet. Mina vänner åkte därefter till sjukhuset för att arbeta med sina projekt och jag gick och la mig en stund då det inte blivit tillräckligt med sömn de senaste dygnen.
När jag vaknat igen gick jag ut för att försöka boka min vandring. Det finns extremt många företag som anordnar vandringsresor till Everest Base Camp, så det tog ett tag att försöka sålla bland alla och leta upp någon som verkade bra. Jag bestämde mig för en tur som skulle gå på söndagen och gick mot deras kontor för att höra med dem.
Kontoret skulle inte ligga så långt bort, men eftersom det inte finns några namn på gatorna här, gatorna svänger en massa och det finns massvis med små gränder, så var det inte det lättaste att hitta dit. Jag gick och letade och en kille kom och frågade om jag behövde hjälp. Jag visade honom adressen, och han sa att han visste vart det låg och skulle följa mig. Efter att vi gått en bit visade det sig dock att han inte hade någon aning om vart det låg. Jag frågade några fler människor och lyckades vandra iväg ganska långt.
Efter cirka en timmes letande bestämde jag mig för att ge upp och ta en taxi tillbaka. Ingen taxichaufför visste dock vart mitt hotell låg, utan sa att jag helt enkelt fick ta en annan taxi. Det slutade med att jag började gå tillbaka och leta mig fram bäst jag kunde. Jag blev riktigt imponerad av mig själv när jag hittade tillbaka till hotellet på egen hand!
Jag gjorde ett till försök att hitta till organisationen och hittade dit senare på dagen, efter ytterligare en hel del snurr. Jag kollade upp exakt hur jag skulle gå. Första steget var att jag skulle gå längs med en gata och sedan svänga till höger. Det enda lilla kruxet var att det inte fanns någon gata, eller ens en liten gränd, som svängde till höger! När jag äntligen hittade fram visade det sig vara ett pyttelitet kontor gömt ovanför en mattbutik. Chefen var inte där, utan ”kanske skulle komma tillbaka senare”. Jag mailade då istället en organisation som en vän till mig vandrat med, men som inte verkade ha vandringar just den helgen. De ringde upp mig ett par minuter senare och sa att de visst hade en vandring den helgen och bad mig komma till kontoret dagen därpå för att boka. Så då löste det sig.
På kvällen åkte vi hem till en av läkarna på sjukhuset. Hon fyllde år och hade bjudit in mina vänner till sin födelsedagsfest. Jag fick också följa med och det var roligt att få se hur hon bodde. Hon själv stod i köket nästan hela tiden medan hennes gäster satt ute på en takterrass och pratade. Efter att tag gjorde vi henne sällskap i köket och satt på golvet och pratade.
På torsdagen gick jag bokade jag vandringen utan att gå fel en enda gång. Organisationen kändes väldigt seriös och jag fick en bra känsla när jag var där. De sa att det bara var en till som bokat vandringen; en amerikansk man. Jag frågade hur gammal mannen var och vad han hette. ”Han” visade sig heta Alexandra och, efter en del förvirring, kom de på att det var en tysk ”lady” som hade bokat samma tur som jag. När jag frågade om de kunde se hur gammal denna ”dam” var så visade det sig att hon var 22 år! Så då blev jag genast mycket mer sugen på vandringen.
Efter att jag bokat gick jag med guiden till en affär där jag fick prova ut en dunjacka som de skulle hyra till mig. Jag ska även få hyra en sovsäck som går ner till -20 grader. Jag behöver köpa en del varma kläder, eftersom jag endast packat för ett tropiskt klimat.
Jag träffade en australiensisk kvinna som hade vandrat en massa över hela världen. Hon gav mig en del tips på vad jag behövde inför vandringen. Jag började titta runt för att skapa mig en bild av priserna, men jag orkade inte med alla försäljare som försökte hissa upp priserna till de tredubbla. Jag beslutade mig därför för att shoppa det mesta dagen därpå istället.
På kvällen gick vi ut och åt på en tibetansk restaurang. Vi vandrade även bort till ett ställe som är känt för att ha massvis med ljus och dekorationer för att fira Diwali.
Staden är klädd i ljus, flaggor och dekorationer;
Det påminner lite om studenten, med massa musik och folk som åker runt staden på flak. De målar på gatorna och tänder massa ljus. De smäller smällare, dansar på gatorna och massvis med barn kommer och sjunger för att få pengar;
En del av barnen sjunger väldigt fint, men de flesta verkar sjunga så högt de kan för att folk ska tröttna på dem och ge dem pengar för att de ska gå därifrån. Det påminner lite om Halloween, när man ger barnen godsaker för att de inte ska busa med en.
I Kathmandu firar man nyår ett antal gånger varje år, eftersom det finns olika folkslag med olika traditioner. Jag förstår inte riktigt vilket nyår som firas just nu, men jag tror att det är Kathmandus eget nyår. Det är i alla fall år 1138 nu enligt den tidräkning som frias!
På fredagen shoppade jag i stort sätt allt jag tror jag behöver inför vandringen. Det är tur att det är så billigt i Nepal när man gör sådana här spontana resor! Det är alltid ett äventyr att shoppa utomlands…
”Det finns bara en storlek madam! De passar alla!”
”Men jag ser ju att det står XS!”
”Bara prova!” och så provar man och hör ett besviket ”oh...” från försäljaren när underställsbyxorna slutar cirka 10 cm ovanför anklarna. Jösses…
På kvällen hade de ett middagsprogram här på hotellet. En hel del släktingar kom till hotellet och kvinnorna hjälptes åt att laga mat hela dagen. De la fram dynor på marken och dukade fram massvis med frukt, som vi dock inte fick äta av. De satte en stor klick med rödfärgat ris i vår panna och gav oss blommor och diverse olika saker som vi eldade upp i vårt eget lilla ”offerbål”;
Därefter serverade de ett antal olika grytor och röror med traditionell nepalesisk mat.
Idag gick vi upp tidigt för att besöka ett buddistiskt ap-tempel.
Det fanns en hel del apor där. Jag hade en banan i sidofacket på min ryggsäck, vilket resulterade i att 2 apor plötsligt hoppade på mig och snodde bananen!
Nu har nyligen min guide varit här tillsammans med den tyska tjejen. Imorgon klockan 6 ska jag bli upphämtad för att flyga till Lukla. Därifrån ska vi börja gå mot Everest Base Camp - en vandring på 11 dagar som ska ta oss upp till nära 5400 meters höjd!
Önska mig lycka till!
Kraaam!
