Berg, storstad och hav
Torsdagen den 20 februari 2014
Jag kom fram till Blue Mountains någon gång före 23 på fredagen. Dagen därpå var det dags att klättra!
Vi träffades i en affär som liknade naturkompaniet och fick vår utrustning; selar, klätterskor, hjälmar m.m. Det var 6 stycken som hade bokat första dagen, så vi hoppade in i bilen och begav oss av mot ett klätterställe med vår guide; Gemma.
Vi stannade på toppen av berget där det fanns metallhandtag som Gemma satte fast topprepen i. Efter det fick vi vandra ner på en stig för att sedan klättra upp och säkra varandra. Alla hade klättrat innan, så alla var vana vid att säkra. Dessutom var man två som säkrade ibörjan, så det kändes väldigt tryggt.
Det var jättehäftigt att klättra i berg!
Eftersom vi klättrade på väggar som var ca 20-30 meter precis på toppen av bergen så hade vi en otrolig utsikt ner över de djupa dalarna när vi kom upp till toppen. Då kunde vi sitta och titta ner på utsikten en stund, så vi hann bli höjdrädda och önska att vi kunde gå runt istället för att bli nedfirade igen...
Jag tycker även att det var mer utmanande. När jag har klättrat på vägg innan har jag kunnat se precis vart jag ska ta tag med händerna, vilket gör att man vet att det finns grepp dit man häver sig upp. På berget hade man ingen aning.
Vår guide lärde oss en del tekniker. Vi fick band annat lära oss klättra mycket mer med fötterna än jag gjort tidigare, eftersom man aldrig visste om man skulle få ett bra handgrepp eller inte. Vi fick även lära oss hur man vinklar händerna för att få grepp i lodräta sprickor i berget.
Vi klättrade ända fram till eftermiddagen och blev därefter avsläppta i Katoomba igen vid 17 tiden. Gud vad trött i kroppen jag var då!
Jag hade lyckats pricka in så att jag var i Katoomba under en ukulelefestival. Folk från hela världen kom med sina ukuleler och det var konserter uppe på ett hotell i staden. Jag gick dit med en japansk tjej och lyssnade på lite ukulelemusik. Efter det fick jag skypat med Hanna en stund på kvällen.
Det var bara 3 stycken som hade bokat två dagars klättring, så vi var en mindre grupp andra dagen. Gemma visade oss hur man skulle använda olika former av utrustning när man klättrade utan att ha ett topprep. Hon visade oss hur man skulle knyta för att göra olika oberoende ankare, så om en släppte så skulle man alltid ha två andra som var individuellt säkrade i berget. Vi fick säkra henne nedifrån medan hon klättarde upp och fäste ett topprep och därefter klättarde vi som vanligt. Det var väldigt intressant att se hur man gör för att klättra på ett säkert sätt i vanliga berg, som inte har några förutsatta handtag.
Vi fick klättra på svårare väggar den dagen. En del var lite för svåra, så jag och den norska tjejen jag klättarde med kom inte upp, vilket var lite frustrerande. Men det är väl så man lär sig antar jag...? Killen och guiden klättrade i alla fall upp som små apor.
På kvällen gick jag och den norska tjejen jag klättrat med och tittade på solnedgången vid Three Sisters.
Det är så vackert i Blue Mountains. Jag rekomenderar er verkligen att åka dit...
På måndagen tog jag tåget till Wentworth Falls tillsamanns med en tysk klättertjej som bodde i samma rum som jag. Hon hade åkt till Blue Mountains för att klättra, så hon träffade folk över nätet som hon klättrade tillsammans med. Vi gick på en 3,5 lång promenad i bergen, och hon berättade om klättring och vad man skulle tänka på när man klättrade i olika bergstyper.
Vi tänkte gå till Three Sisters för att se solnedgången igen på kvällen, men vi missade den med någon kvart. Vi var båda lite för tidsoptimistiska...
Dagen därpå tog jag tåget ner till Wollongong, ungefär 2h söder om Sydney, för att hälsa på Amanda. Hon kom och hämtade mig med bil vid tågstationen och körde hem mig till lägenheten hon delar med 4 andra. Jag förstår att hon tycker om att bo där! Det var en liten stad precis vid havet, ganska nära till Sydney, mycket billigare och med bra surfing.
Det var mulet och duggregnade lite, så vi gick på promenad längs stranden, till en fyr och gick och fikade vid stranden. Efter det åkte vi till universitetet och på kvällen gick vi ut och åt på restaurang tillsammans med den svenska tjejen, Malin, som Amanda har bott med i cirka 3 år.
På onsdagen regnade det fortfarande. Vi gick upp tidigt och tog bilen till en bro precis vid havet och upp på en höjd där man hade jättefin utsikt. Vi såg delfiner hoppa i vågorna!
Efter det fikade vi igen, och åkte därefter hem till Amanda en stund innan jag skulle ta tåget tilll Sydney och Amanda börja jobba.
Jösses vilket vandrarhem jag kom till i Sydney! Det var den tyska tjejen i Blue Mountains som rekomenderade det... Jag kom till ett rum där folk bodde permanent och det var saker precis överallt, inklusive i sängen jag skulle sova. Dörren till vårt rum stod på vid gavel, det spelades hög musik och på våningen under var polisen där för att en kille hade blivit av med alla sina pengar.
Jag skyfflade undan lite saker från golvet, så jag fick en fri yta där jag kunde sätta ner min ryggsäck, därefter tog jag min tillflykt ut på stan. Jag vandrade ner till Darling Harbour och satte mig där och läste tills det blev mörkt. Det var mysigt, med massa hjärtan överallt; flytande i vattnet, målade på gatan, på flaggor m.m. Det var tydligen kärleksmånad och massa regnbågsflaggor vart man än gick. När det började bli mörkt tändes massa ljus och folk kom åkande i små romantiska roddbåtar för två.
De hade spått regn de kommande dagarna, men på torsdagen sken solen från en klarblå himmel. Jag var ute och sprang på morgonen och bestämde mig för att utnyttja det fina vädret och se så mycket som möjligt den dagen.
Sagt och gjort. Med lunchlåda i ryggsäcken traskade jag iväg till hamnen med operahuset och Harbour Bridge. Himlen var fortfarande molnfri så jag bokade ”klättring” över bron till eftermiddagen samma dag. Därefter tog jag färjan till Manly Beach. Jag hade ungefär tre timmar i Manly, så jag var på stranden och kikade omkring lite på gatorna. Det var Australian Open Surfing, så surftävlingar som underhöll mig på stranden medan jag lunchade där.
Efter det tog jag färjan tillbaka och gick till stället där broklättringen började. Hör och häpna, men jag var så tidig att jag fick följa med i en tidigare grupp! Vi var bara tre stycken i gruppen; ett par från USA som var på bröllopsresa och så jag.
Vår guide gav oss selar så vi skulle sitta fast i bron med rep ifall vi trillade. Efter det var det dags att gå ut på bron. Vi fick gå ”inuti” bron en stund, under där bilarna körde, och därefter klättra upp för stegar med bilar och tåg svischande förbi oss. Efter det började själva vandringen på toppen av bron, vilket var som en sakta uppförsbacke med små trappsteg.
Guiden stannade och tog bilder på oss pratade om bron. Han berättade hur den byggdes och berättade massa historier. Det var en jättehäftig upplevelse!
Vi spenderade ungefär 3 timmar på bron, och efter det hade jag nästan tid att äta och vandra ner till Darling Harbour igen till kl. 20. De skulle då börja visa ”Serendipity”, men jag missade ungefär 10 minuter. Jag satt och tittade på kärleksfilm i någon timme, tills det plötsligt började blixtra och ösregna. Hela stället tömdes på folk inom några sekunder och filmen stoppades. Jupp, det skulle ju regna den dagen!
På fredagen, alla hjärtans dag, var himlen alldeles grå igen och jag var glad att jag passat på att göra det jag ville dagen innan. Jag tog bussen till Bondi Beach, vilken var mycket mindre än jag trodde den skulle vara! Jag hade föreställt mig en enorm strand runt staden, ungefär som i Gold Coast, men det tog bara några minuter att gå från ena sidan till den andra.
Jag gick en kort sväng runt och försökte hitta till en veterinärklinik som Jassie har pratat om, men jag hittade den inte. Efter det tog jag bussen tillbaka och tog det bara lugnt resten av dagen. Jag tittade på en annan utomhusbio; ”While you were sleeping” i Darling Harbour på kvällen. Den här gången hann vi se hela filmenn innan det började regna.
Hela lördagen tillbringade jag på tåget ner till Melbourne, där jag skulle träffa Marcel. Tågresan skulle ta 11 timmar, men när vi nästan var framme blev det något fel med tåget. Den sista sträckan skulle normalt skulle ta 20, men den tog istället 2h för att tåget var tvunget att köra jättelångsamt.
Stackars Marcel var redan på tågstationen när tåget stannade, men snäll som han är så väntade han på mig där så vi kunde åka hem till honom tillsammans.
På söndagen åkte vi till ett ställe där man kunde köpa begagnade cyklar. Marcels cykel hade blivit stulen dagen innan, så han behövde köpa en ny för att ta sig runt. Det var ett ganska coolt ställe som sålde cyklar, odlade grönsaker, sålde veganmat och sköttes enbart av volontärer. Vi fikade en stund på deras café och Marcel fick köpt sig en ”ny” cykel.
Efter lunch skulle Marcel jobba, så jag hade tid att utforska staden lite på egen hand. Det slutade regna och jag hamnade, som så ofta, i en park.
På kvällen skulle jag hitta till caféet/restaurangen där Marcel jobbade. Utan karta... Vi kan väl nöja oss med att säga att Marcel fick cykla dit jag var en timme senare än vi hade tänkt... Vi gick därefter till en veganrestaurang i samma område. Det var gott, men vi fick så lite mat att vi gick till ett texmexställe efteråt.
På kvällen skypade jag med Hanna och la ut en annons på nätet att jag sökte resesällskap till Great Ocean Road, eftersom Marcel var tvungen att jobba.
På måndagen åkte Marcel skateboard medan jag cyklade efteråt på en slinga en bit runt stan. Vi åkte till ett kloster där de serverade veganmat. Stället drevs också av volontärer och nunnor, så man fick betala så mycket man ville för maten. Vi satt där en stund och jag försökte organisera en resa längs Great Ocean Road till dagen efter.
Jag fick en del svar på annonsen jag la ut, men jag kände mig väldigt osäker på om jag skulle åka med de som svarade eller inte. Jag ville inte åka med någon ensam snubbe med bil, utan övervägde om jag skulle försöka boka en guidad busstur istället. Jag ville dock verkligen hyra bil och prova på att köra på fel sida vägen...
En koreansk kille svarade, så jag tänkte att om han följde med så skulle vi åtminstone vara två som tillsammans kunde åka med någon. Men jag var fortfarande väldigt osäker...
Sen ringde plötsligt en studerande backpacker från Nederländerna och ville åka. Då blev det plötsligt en helt annan femma. Vi skulle då vara 4 stycken, och jag kände mig mycket mer bekväm.
Killen från Nederländerna, Koreanen och jag träffades och åt pizza och bestämde oss för att åka dagen därpå. En kille som bodde i Melbourne och hade bil skulle dyka upp efter han slutat jobba vid 21, så vi väntade med spänning på vår siste reskamrat.
Klockan 21 dök en indier i en svart Mercedes upp och presenterade sig som Ajay. Vi undrade om han verkligen ville att vi skulle köra hans bil, eller om vi skulle hyra en istället, men han sa att vi gärna fick köra hans bil, så länge vi hade körkort.
Ajay släppte därefter av oss där vi bodde och sa att han skulle komma och hämta oss vid 10 morgonen därpå.
Så på så vis kom det sig att jag åkte längs Great Ocean Road i en svart Mercedes med ett udda resesällskap på en rik arbetsledare från indien; Ajay, som envisades med att betala för allt. En ytterst förvirrad korean; Luffy, som undrade om vi skulle se havet på Great Ocean Road, knappt pratade engelska, hade kartan upp och ner och utbrast ”oh!” hela tiden. Och slutligen två västerländska läkarstudenter; Johan och jag.
Det första som hände på tisdagen var att Luffy inte var där han skulle bli upphämtad när vi kom. Vi ringde till honom och han svarade yrvaket att han skulle komma om några minuter. Vi fick snurra runt några kvarter för att hitta honom.
Efter det skulle indiern köpa kamera, så det bar av cirka 11.30 istället för kl 10.
Vi turades om att köra, med undantag för Luffy, som var lika förvirrad i trafiken som han var resten av tiden. Vi stannade ett antal gånger under färden för att titta på utsikten och bada i havet. Ajay köpte badkläder och skuttade runt i havet. Det var första gången han badade i havet och han kunde inte simma, så vi försökte lära honom lite. Luffy kunde simma, men han hade en helt unik simstil jag aldrig har sett förut.
På kvällen kom vi fram till Twelve Apostels;
Vi stannade där någon timme och tittade på solnedgången...
Efter det åkte vi ytterligare en timme till vandrarhemmet i Warrnambool.
Dagen därpå, igår, åkte vi tillbaka längs Great Ocean Road hela vägen till Lorne. Det regnade på förmiddagen, så vi stannade inte så mycket. Efter det åkte vi till Erskine Falls. Vi var där ett tag, tittade på vattenfallet och gick runt i skogen lite, innan vi fortsatte tillbaka mot Melbourne. På vägen besökte vi en Hare Krishna gård där folk kunde bo och äta gratis, öva yoga och meditera.
Vi kom tillbaka igen vid cirka 21tiden och det kändes sorgligt att säga hejdå till alla när Ajay släppte av oss igen. Marcel var och spelade på en ”open mic” den kvällen, så en av hans rumskompisar släppte in mig hos honom, medan han själv kom hem någon timme senare. Det är coolt, när vi åkte runt senast hade han precis börjat spela gitarr. Han hade den där gitarren som lät fruktansvärt och vi åkte och köpte en ny som han började klinka på. Nu försörjer han sig delvis som gatumusikant!
Idag gick jag upp kl 5, sa hejdå till en sömnig Marcel och begav mig av till flygplatsen för att åka till Alice Springs. Det var en massa poliser vid busshållplatsen utanför där Marcel bor, så jag undrade vad som stod på. En alternativ tjej från Frankrike kom och sa att de höll på att protestera mot ett utbygge av en väg, och undarde om jag ville vara med och demonstrara. Enligt henne hade de tydligen kommit dit och demonstrerat kl 6 varje morgon i 5 månader! Dessa fransmän, de ska alltid demonstrera och göra uppror mot allt...
Nu är jag i Alice Springs. Jag har gått runt på stan med en dansk kille, som pratade en massa och inte förstod att jag ville vara ifred. Nu har jag i alla fall lyckats ta min tillflykt till ett bord i skuggan och sitter och skriver. Vi ska troligen gå upp på en kulle och titta på solnedgången över Alice Springs om en stund tillsamamns med resten av de som bor i vårt rum.
Imorgon ska de hämta oss kl 5.30 för tre dagars tur till Ayers Rock! Vad jag har förstått ska vi åka i en grupp om 20 personer. Vi ska sova i swags under stjärnorna, som jag gjorde på ranchen, och vandra en del. Jag har velat åka till den stora röda stenen så länge jag kan minnas. Det känns overkligt att jag äntligen är här...
Kraaamar på er!
Kerewong, Noosa och Fraser Island
Fredagen den 7 februari 2014
Efter att jag skrivit klart förra gången begav jag mig av för att hitta till bäcken jag tänkte gå runt. Det var bara ett par kilometer, så det tog inte så lång tid. Det fanns massa ”flying foxes” där, vilket är fladdermöss stora som fiskmåsar.
Efter det traskade jag vidare till koalasjukhuset. De skulle ha en gratis guidad tur och mata koalorna vid 15, så jag hann precis dit inför det. Det var jätteroligt att höra guiderna berätta om de olika koalorna, vad de hette och hade varit med om. De flesta var där för att de antingen hade brännskador från skogsbränder eller hade blivit attackerade av hundar. Några för att de hade hamnat mitt i stan när de var på jakt efter sina speciella matträd. De kom då tillbaka bara för att upptäcka att det var bebyggt där deras träd brukade vara. En koala hade hittats inne på en toalett i ett nybyggt hus! Förutom det fanns det andra koalor som var sjuka på olika sätt, bland annat en krokig koala med skolios.
De matade dem med sojablandning och behandlade dem så gott de kunde, sen var det meningen att de flesta skulle bli utsläppta igen när de återhämtat sig. Vissa bodde där permanent dock, till exempel de som inte kunde släppas ut där de tidigare bott pga bebyggelse eller de som var för svårt sjuka och inte kunde klara sig ute i det fria.
Senare samma dag kom Cathrine och hämtade mig för att åka till Kerewong. Vi stannade på vägen och plockade upp en medelålders australiensisk man, Peter, och åkte därefter ut till hennes hus på landet.
Cathrine bodde i ett jättefint hus som hämtat direkt ur en av hästböckerna jag läste när jag var yngre. Jag fick ett eget rum, vilket var otroligt skönt efter att ha blivit väckt av alla partymänniskor på surflägret flera gånger varje natt. Precis utanför var en liten damm och hennes 10 hästar gick och betade i stora gröna hagar alldeles intill. Hon hade en liten pool i trädgården, en hund, 7 vackra arabisk fullblod och 3 andra hästar. Hon anordnade turridning i varannan vecka och arbetade på gården resten av tiden. Eftersom hon bara tog emot max 4 ryttare på avancerad nivå, och oftast inte var fullbokad, var det precis så att hon gick runt på gården sedan hon och hennes man separerade för några år sedan.
Det märktes att hon verkligen älskade och kände sina hästar; hon visste precis hur alla skulle reagera i olika situationer och berättade för oss hur vi skulle hantera dem, så jag kände mig trygg hela tiden. Hon var full av roliga historier om hästarna och olika ryttare som kommit och ridit genom åren. Dessutom hade hon vart på en del ridresor runt om i världen, så hon har gett mig massa nya idéer om olika resemål. Bland annat hästsafari i Afrika...
Peter hade bara rdit i 3 år, men han var jätteduktig och fick rida de lite större och lugnare hästarna. Han hade rest runt hela världen och berättade massa om olika länder som han hade besökt... Så jag fick massa inspiration under veckan! Men mest pratade vi om hästar, såklart.
Dagen därpå, måndagen, var det dags för den första ridturen. En medelålders australiensisk kvinna kom och red med oss över dagen, men sen skulle hon jobba igen.
Det var molnigt den dagen och cirka 25 grader, så det var svalt och skönt. Jag fick rida ett 10 årigt arabiskt fullblod som hette Kamal. Cathrine sa att jag skulle ta det lugnt med honom, eftersom han hade tendensen att bli lite hetsig, särskilt första dagen.
”Lite hetsig”...? Vi studsade omkring! Vi galopperade flera långa sträckor i full fart. Australiensaren på sin långsammare häst fick alltid starta före oss, sen kom jag efter på Kamal som satte av och var ikapp de andra på nolltid. Han till och med bockade med mig några språng när han inte tyckte att det var dags att sakta av bakom de andra. Vi hade jätteroligt i alla fall och Cathrine sa att han betedde sig som han hade gjort när han precis var ny, och att det var roligt att se att han fortfarande kunde bli så taggad.
Vi red en lite kortare sträcka första dagen, ungefär 3h ridning. Vid lunchtid red vi till en väg där Cathrine hade kört upp en kyllåda med mat, bord och stolar med bilen på morgonen.
På tisdagen fick jag rida ett annat fullblod, 8 åriga Kuta. Cathrine sa att han brukade ha mycket mer energi än Kamal, så jag blev lite nervös inför den 6 timmars långa ridturen till en vingård. Dessutom skulle jag rida honom med ett ”hackamore träns”, vilket endast har nosrem och inte något bett i hästens mun. ”Hur skjutton ska jag få stopp på den här hästen?” tänkte jag och så bar det av.
Visst, Kuta hade mycket energi, men han var flera kilo lugnare än vad Kamal hade varit dagen innan! Den dagen var nog min favoritdag. Det blev många långa galopper genom skogen, ner i dalar med regnskog, över bäckar och upp på höjder. Ibland var det riktigt brant, men hästarna var jätteduktiga och Kuta lyssnade hur fint som helst.
När vi kom fram till vingården var det dags för vinprovning. Ja, det här var en annan slags resa än de jag är van vid! Vi fick smaka på olika viner och äta en massa ost innan vi lastade in hästarna i härttransporten som hennes pensionerade granne, Max, hade kommit till vingården med.
På onsdagen red vi upp på ett berg. Jag fick fortsatta rida Kuta, medan de andra bytte hästar för att de skulle få en vilodag emellan. Vi red i ca 5 timmar och åt lunch där uppe. Max kom med maten i bilen och åt lunch med oss, därefter red vi tillbaka till gården. Precis i början av ridturen såg vi en stor svartorm ligga på stigen. Det är första gången jag har sett en giftig orm i Australien.
På torsdagen var det dags för ridturen på stranden. Vi fick sovmorgon och åkte med hästtransporten någon timme till stranden där vi sedan red i cirka 2 timmar. Jag red Kuta och vi kunde verkligen sträcka ut i galoppen på stranden och rida riktigt fort.
Senare på kvällen grillade vi på Cathrines veranda.
På fredagen var det dags för sista ridturen upp på Comboyne Plateau. Vi red i ungefär 6 timmar upp på en platå och ner igen. Det var massa hagar där uppe och vi skrittade längs en grusväg någon timme innan vi red ner på andra sidan.
Jag fick fortsätta rida Kuta, eftersom han fortfarande hade mycket energi kvar. De andra bytte mellan två hästar så att de hade samma häst varannan dag, men Kuta kunde gå flera dagar och han var betydligt piggare än de andra två även efter den fjärde dagen i rad. Jag tyckte verkligen om den hästen! Han brukade vara lite försiktg av sig och inte våga gå först, men han var jättemodig och vi tog täten gång på gång när de andra hästarna började hetsa upp sig för något de tyckte såg farligt ut. Det var i princip bara i galoppen vi inte red först, för då skulle de andra hästarna inte hänga med i tempot. Men några gånger sa Cathrine till mig att jag kunde fortsätta galoppera tills han blev trött och självmant saktade av, så då galopperade vi i förväg och stod sen och väntade på de andra som kom travandes efteråt.
Kuta fick gå lös när vi stannade för att äta lunch, och varje gång jag skulle gå och hämta honom travade han iväg och gömde sig bakom ett träd. Han gick ingenstans, bara stod där bakom och såg skyldig ut.
Lördag eftermiddag skulle jag ta bussen tillbaka upp till Byron Bay. Peter skulle åka med tåget klockan 9 på morgonen, men klockan halv 8 knackade det på min dörr. Det var Peter som undrade om jag hade lust att rida en sväng till. Vilken fråga... - klart jag ville! Han hade ändrat sitt tåg till eftermiddagen istället, för han ville inte heller åka därifrån. Så en och en halv timme senare var vi sadlade och klara för ytterligare 2,5 timmars ridning.
Jag fick rida Kamal igen, eftersom Kuta skulle få sin väl förtjänade vila. Den här gången var Kamal mycket lugnare än Kuta, så jag förstod vad Cathrine pratade om första dagen. Vi kom fram till att Kamal hade varit så het på grund av vädret då. De andra dagarna var det lite över 30 grader och sol, men det svalare vädret på måndagen gjorde Kamal mycket pigg och springsugen.
Vi hade väldigt tur med vädret under veckan enligt Cathrine. Tydligen var det oftast mycket varmare och fuktigare under sommaren, med åskoväder på eftermiddagarna. Vi hade torrt och svalt väder, om man nu kan kalla 30 grader för svalt...?
Det kändes jättesorgligt att lämna Kerewong på eftermiddagen... Som tur var träffade jag en väldigt trevlig kille från Wales på bussen, så jag fick annat att tänka på än att jag ville ta med mig Kuta hem till Sverige.
Jag kom fram till Byron Bay på kvällen och sov där, innan jag tog bussen upp till Noosa morgonen därpå.
På bussen till Noosa på söndagen träffade jag en jättetrevlig tjej från Israel. Hon hade nyss gift sig med sin flickvän, och berättade massa om hur det var att vara gay i Israel. Tydligen fick de inte gifta sig officiellt, så de var inte gifta på pappret, men de hade haft en borglig ceremoni med 250 gäster.
Hon reste runt själv i Australien i en månad, men innan dess hade hon och hennes flickvän rest runt på Nya Zeeland tillsammans. Hon var en riktig friluftsmänniska och gav mig massa tips på vart jag kan vandra när jag åker dit.
Jag strosade runt i Noosa på eftermiddagen och gick ut en sväng med några jag träffade på vandrarhemmet på kvällen. Vi bestämde oss för att gå ut och vandra i nationalparken dagen därpå.
Sagt och gjort, vi valde det längsta spåret som skulle ta oss tillbaka till utgångspunkten i nationalparken. Dock tog turen bara 2 timmar att gå, och då gick vi ganska långsamt. Jag trodde att det skulle vara en jättestor park där man kunde vandra i timmar, men den var mycket mindre än jag trott.
Efter det hängde vi på stranden ett tag och lagade sen mat tillsammans på kvällen.
På tisdagen gjorde jag inte så mycket. Jag sprang en sväng i nationalparken på morgonen, vi gick en sväng på gatan med affärer, var på stranden en stund, men sen skulle de andra tjejerna åka vidare på eftermiddagen. Det var ett informationsmöte om Fraser Island på kvällen som jag var tvungen att gå på inför turen till ön dagen därpå.
Klockan 7 på onsdagmorgonen kom bussen och hämtade mig och 12 andra för att åka till världens största sandö; Fraser Island.
Jag hade bokat en tur på två dagar och en natt där vi fick köra själva på ön, så när vi kom till Rainbow Beach träffade vi vår guide och fick information om hur vi skulle köra på ön.
Guiden tog täten med sin bil och så bar det iväg till färjan.
Vårt första stopp på Fraser Island var vid en sanddyn med en sjö uppe på. Vi fick vandra ungefär 30 minuter i mjuk sand för att komma upp till sjön, vilket var väldigt tungt. Vi fick bada och vara vid sjön någon timme innan vi gick tillbaka och åkte till vårt nästa stopp; ett gammalt vrak.
Guiden berättade lite om vrakets historia och efter det var det min tur att köra till dagens sista stopp; en bäck som ringlade fram genom regnskogen.
Vi vandrade upp på träbryggor längs bäcken och fick sedan hoppa i och flyta med strömmen ner till havet.
Efter det skumpade vi vidare med mig som chafför till stället där jag trodde vi skulle campa över natten. Fast tydligen hade turen ändrats för ett tag sen, vilket jag inte visste, så vi fick bo i riktiga rum istället. De hade haft problem med campingen, eftersom det tydligen fanns många giftiga ormar och aggressiva dingos på ön. En 15 årig pojke hade tydligen blivit dödad av de vilda hundarna på ön när han försökte springa ifrån dem för något år sedan.
Vi såg många dingos under våra två dagar på ön;
Jag tyckte det var skönt att slippa campa trots allt, särskillt när det började ösregna framåt natten. Vi satt och pratade under tak på kvällen och jag fick bo i samma rum som tre norrlänska tjejer.
Igår, torsdag, regnade det. Vi åkte till en sjö som ska vara den mest populära på Fraser Island och fick bada i regnet om vi ville. Efter det åkte vi till en gammal järnvägsstation på ön och gick en kort promenad i regnskogen där. Därefter var det dags för lunch, sedan färja tillbaka till fastlandet och därefter buss till Noosa.
Det var skönt att komma tillbaka. Jag tyckte att det var fint på Fraser Island, men det var långt mellan allt, och man var tvungen att köra så långsamt i sanden, så det blev väldigt mycket tid i bilen. Jag var glad att jag bara hade bokat en tvådagarstur och inte tre, som de flesta jag pratat med varit på.
Inatt bodde jag i samma rum som en av tjejerna i Timotej på vandrarhemmet i Noosa.
Idag har det varit en lång resdag. Jag gick upp tidigt och tog bussen ner till Brisbane. Därifrån flög jag till Sydney, vilket besparade mig circa 15 timmars restid jämnfört med att åka buss.
Nu är klockan 20.45 och jag sitter jag på tåget till Blue Mountains, där jag gå en nybörjarkurs i bergsklättring i helgen. Spännande!
Kramar!
