zyanyasarah

Torsdagen den 28 september 2017

Nu har det gått en vecka sen jag skrev senast och nu har det vänt och börjat bli riktigt trevligt att vara här.

På fredagen blev jag väldigt hes. Min handledare föreslog då att jag skulle ta antibiotika. Han tittade något oförstående på mig när jag sa att jag inte ville ha antibiotika, utan att jag med allra största sannolikhet hade drabbats av ett virus. Vi hade därefter en liten diskussion om antibiotika och antibiotikaresistens.

   Jag berättade att vi näst intill alltid tar en bakterieodling innan vi startar antibiotikabehandling på sjukhus hemma i Sverige. Om patienten är mycket sjuk så ger vi bredspektrumantibiotika i ett par dagar, men så fort vi får odlingssvaren byter vi till ett smalare antibiotikum för på så sätt att minska resistensutvecklingen. Min handledare tycker dock inte att det är så stor idé att odla direkt. Han tycker att det är bättre att ge ett brett antibiotikum som troligen kommer fungera. Om det inte fungerar kan de ta en odling och eventuellt byta antibiotika då. Han säger gång på gång att ”om vi skulle vänta på odlingssvar här så skulle patienten dö”. Men det är ju inte det jag menar att de ska göra. Jaja, jag är väldigt glad över att jag bor i Sverige och har tillgång till svensk sjukvård…

   Odlingar tas inte så ofta här, och en del av mitt arbete går ut på att ta reda på hur ofta bakterieodlingar tas. Min handledare har dock börjat säga till folk att ta odlingar nu så att jag ska kunna titta på resistensmönster. Odlingsfrekvensen kommer därför inte riktigt spegla hur det brukar vara på sjukhuset, men jag kommer få in mer material för att titta på resistensmönster. Jag tycker att det är bra att de odlar mer när jag är här. Förhoppningsvis kan jag så in ett litet frö om att det är bra att byta till smalare antibiotikum när jag är här nere. Det är i alla fall det jag vill försöka uppnå.

På lördagen kom jag i kontakt med mikrobiologen. Sjukvårdspersonal jobbar tydligen vanligen måndag-lördag här, så det blir bara söndagar ledigt för min del med.

   Efter att ha pratat med min handledare lovade de på mikrobiologen att odla bakteriekulturer gratis för patienterna i min studie. I vanliga fall får patienter betala för sina odlingar, vilket har blivit lite problematiskt eftersom min handledare har sagt till de olika avdelningarna att odla på patienterna. På mikrobiologen håller de i alla fall med om att det vore bättre resistensbestämma och byta till smalare antibiotika efter odlingssvar. De får ju se resultaten av odlingarna hela tiden, så resistensläget blir ju lite mer påtagligt för dem än för andra läkare på sjukhuset. Det är lite läskigt att se hur resistenta vissa bakterier är av det jag har sett hittills…

På söndagen var vi lediga och det skulle bli fint väder. Achash frågade om jag ville åka till stranden med henne och hennes kompis Albin. Det ville jag såklart! Jag har verkligen längtat efter att komma till stranden. Jag blev något besviken när hon föreslog att vi skulle åka från sjukhuset först vid 16tiden. Alla har skrattat åt mig när jag har sagt att jag vill åka till stranden för att bada. De säger att man inte badar här, utan att man åker dit för att gå på promenad och titta på solnedgången. De tycker inte att det är säkert att bada och säger att jag skulle dra till mig alldeles för mycket uppmärksamhet om jag gjorde det. Dessutom kan väldigt få simma och de tror därför att de ska bli utdragna av underströmmarna och drunkna. Vi får väl se hur det blir med mitt badande…

   Hur som helst så åkte vi från sjukhuset vid 15. Vi åkte förbi en klädaffär på vägen eftersom jag ville köpa några indiska kläder och Achash sagt att hon skulle hjälpa mig att välja ut några. Det slutade med att jag köpte 2 klänningar. Så nu ser jag något mer indisk ut när jag springer omkring på sjukhuset med alla mina oorganiserade papper och letar efter patienter!

Vi köpte glass och stod där i vattnet och åt medan det mörknade mer och mer. Även på natten är det upp emot 30 grader ute, så glassen smälte fort.

   Efter det åkte vi till gallerian och åt middag. Jag slutar aldrig upp att fascineras över hur mycket folk det är överallt och hur många som jobbar med olika uppgifter som inte existerar hemma i Sverige. Till exempel när vi skulle parkera på köpcentret och säkert 10 personer arbetade med att dirigera in bilar på rätt plats! Varje gång vi skulle svänga stod det en man och viftade åt oss vart vi skulle åka och den sista mannen viftade in oss på en fri parkering. Om de inte skulle finnas där och dirigera bilarna skulle det säkerligen bli lika kaos i parkeringshuset som det är i trafiken.

   Efter det skulle vi ta hissen upp ett par våningar. Inne i hissen jobbade självklart en liten man. Han satt på en liten pall och dirigerade in folk i hissen. Han organiserade så att folk kom på och av och att det inte blev för mycket folk i hissen. ”Max 10 personer” läste jag på en skylt när hissen sakta men säkert masade sig uppåt med cirka 20 personer inuti…

 

På måndagen började jag piggna till och min röst var nästan helt tillbaka. Teena frågade om jag ville ta bussen in till Kannur för att äta lunch tillsammans med henne och hennes rumskompis. Jag hade redan ätit lunch, men tänkte att jag kunde följa med och ta en kopp te. Allt drog dock ut på tiden, som det alltid gör här. Först kom vi inte iväg förrän vid 16.30 och därefter fick bussen motorstopp. Klockan hann bli 18 innan vi kom fram till ”lunchstället”. Perfekt tid för middag tyckte jag och vi delade på en pizza och drack färskpressad juice.

   Efter middagen gick vi och shoppade. Vi åkte till gallerian igen och det verkar som att det är dit alla går. Vi stötte på ett helt gäng från sjukhuset och gick runt tillsammans med dem. Jag köpte en jättefin sänglampa, så nu kan jag sitta och skriva i mysbelysning istället för under de kala lysrören som finns i mitt rum. Jag fick också köpt nya sängkläder, så nu kan jag tvätta de gamla. Det tar ungefär 2 dygn för saker att torka här, om man hänger dem under fläkten och vrider upp den på full effekt. Jag har därför inte velat tvätta mina sängkläder eftersom det skulle innebära att jag skulle få sova med fuktiga lakan kvällen därpå.

   Allting är fuktigt här nere. Alla böcker och papper krullar sig i kanterna. Jag märkte även att mina converse, som jag ställt i hallen och inte tittat så noga på sedan jag kom hit, helt plötsligt hade blivit väldigt ”dammiga”. De hade blivit helt grå på ovansidan, och när jag tog mig en närmare titt såg jag att de var täckta av ett pälslager av mögel. Jag antar att de blev blöta första dagen jag kom hit och att de inte har torkat sedan dess…

 

På tisdagen var jag bara på rummet efter att jag slutat, men på onsdagen åkte Bahiya och jag in till Kannur igen för att försöka skaffa mig ett indiskt SIM-kort. Allting är ju väldigt komplicerat här nere, så att skaffa simkort är ingen enkel sak. Det krävs passfoto, information påskrifter och referenspersoner i Indien. Dessutom gick det inte att köpa det på ett vanligt ställe där de säljer SIM-kort, utan vi var tvungna att åka till något slags huvudkontor. Det hela tog sin lilla tid och det var mycket fundersamma miner innan jag slutligen fick mitt simkort. Kruxet är att det nu inte verkar gå att aktivera det... Bahiya har försökt på alla vis idag. Till slut tog mitt batteri slut och vi får fortsätta imorgon. Jag känner att jag inte nödvändigtvis behöver ett SIM-kort, men alla ringer till varandra precis hela tiden här så de tycker att det är väldigt svårt för mig att klara mig utan ett.

   Efter att vi köpt SIM-kortet åkte vi till gallerian och drack juice innan vi åkte tillbaka hem igen.

 

Idag skrev jag om min projektplan lite efter att jag slutat på sjukhuset. Jag har kommit fram till att det inte kommer bli så stora förändringar trots allt. Min handledare ville att jag skulle lägga till en del information på mina formulär, men det mesta som jag har lagt till hade jag ändå hade tänkt samla in information om och analysera i efterhand. Vi inkluderar en bredare patientgrupp samt barn, men min ursprungliga tanke om vad jag ska göra är ungefär den samma. Sedan har jag tagit mig friheten att ”hoppa över” att anteckna lite flummig information samt att begränsa mig till vissa avdelningar. Annars kommer arbetet bli lite för ostrukturerat och jag kommer inte få något riktigt grepp om det. Jag hoppas att det kommer lösa sig...

 

En vanlig dag ser ut ungefär såhär; jag går upp runt 8 och tar en kalldusch. Därefter går jag ner till matsalen och äter frukost. Ofta är folk jag lärt känna redan där, men om det inte är det börjar nästan alltid folk börja prata med mig och bjuder in mig att sitta vid deras bord. Efter frukosten går jag upp till min handledares kontor och så går vi på rond vid 9.30. Ronden avslutas på sjukhusets café, där min handledare bjuder oss på kaffe eller te. Efter det börjar jag gå omkring och leta efter patienter till min studie.

   Nu börjar jag med att gå till mikrobiologen för att se om de har fått fram några odlingssvar eller om de fått in odlingar från några nya patienter. Därefter går jag till akuten och ser om de har lagt in några nya patienter med infektionssymtom. Efter det går jag runt till de olika avdelningarna och letar efter patienterna som jag fått namnet på från akuten eller mikrobiologen, samt går igenom alla nya patienters journaler i jakt på folk som lagts in med antibiotikabehandling. Jag brukar vara färdig vid 14tiden, vilket är tiden då de flesta går på lunch. Efter det är jag oftast ledig.

   Än så länge har jag fått ungefär 40 patienter till min studie, vilket betyder lika många papper. Jag har nu lyckats få in ett någorlunda fungerande system där jag sorterar upp patienterna efter våningar och avdelningar, men jag står ändå och bläddrar fundersamt i mina papper en ganska bra stund varje dag. Jag har aldrig varit en särskilt organiserad person när det kommer till papper och anteckningar. Fråga bara min mamma… - allt ligger överst!

   Till en början tyckte jag att det var väldigt svårt att hitta i journalerna, men det har blivit lättare nu. Journalerna består av massa tunna papper, men papperna har olika färger och när man lärt sig vilka som är vilka går det lättare att hitta. Sedan heter många läkemedel inte samma sak som hemma, så det är ibland svårt att veta om patienterna har fått antibiotika eller inte. Dessutom finns det så mycket förkortningar för olika sjukdomar och behandlingar att jag blir förvirrad av den anledningen. Men oftast är sjuksköterskorna mycket hjälpsamma. Ibland är de lite för hjälpsamma och tar helt enkelt journalerna ifrån mig och letar upp informationen själva. I vissa fall fungerar det jättebra, men i vissa fall ser jag att de missar information jag behöver. Jag får då vänligt men bestämt försöka få tag i journalen själv igen.

   I vissa fall händer det att jag inte lyckas hitta patienterna eller att de blivit utskrivna innan jag hittar deras journaler. Om det händer har jag börjat strunta i att inkludera de patienterna i studien. Så fort patienten har blivit utskriven är det nämligen mycket svårt att hitta journalen. En dag försökte jag leta efter 4 sådana journaler. Tydligen ska journalerna hamna i ett förråd i källaren, men det finns ett för mig okänt antal platser där journalen kan hamna innan den når förrådet. Jag satt i förrådet i över en timme medan ett par sjuksköterskor som arbetade där ringde runt till olika personer och fundersamt bläddrade i alla sina papper. Vi hittade inte en enda av journalerna som jag letade efter den dagen... Ganska tröttsamt och inte riktigt värt ansträngningen för varken dem eller mig.

 

Ibland känns det som att det kryllar av folk runt mig när jag försöker leta efter informationen. Sjuksköterskor, läkare, studenter, patienter, patienters släktingar, städerskor och alla möjliga personer kommer fram och ställer sig runt mig när jag ska leta efter information i journalerna. Alla undrar vart jag kommer ifrån, vad jag heter, hur gammal jag är och om jag är gift. Jag känner mig nästan otrevlig ibland när jag svarar ganska kort på alla frågor och fortsätter läsa i journalen. Jag försöker vara trevlig mot alla och prata med folk, men om jag skulle prata med alla så skulle jag inte få något gjort alls!

   De flesta patienterna ligger i stora salar där de finns plats för 30 patienter. Patienter med olika typer av infektioner ligger bredvid varandra med endast en liten kakelvägg som skiljer dem från patienten i sängen bredvid. När de sätter sig upp har de huvudena bredvid varandra. Andra sängar står med ett par meters mellanrum och har ingen kakelvägg emellan. Hela tiden går fläktarna för fullt i taket, vilket göt att alla papper flyger iväg om man inte håller i dem eller lägger något tungt på dem. Handsprit används sällan eller aldrig. Det känns inte helt optimalt ur smittsynpunkt…

   Sjukhuset är ett privat sjukhus, men de behandlar även patienter som inte har så mycket pengar. De får antingen vård till halva priset, eller nästan gratis om de är mycket fattiga. Det finns även kommunala sjukhus där patienter kan söka i stort sätt gratis vård. De rikare patienterna får betala fullpris för vården och de brukar också ofta betala för att få ett privatrum på en annan våning.

   Här är sjukhuset;

 
Kannur Medical College Super Specialised Hospital är ett universitetssjukhus. Det ligger även andra universitet i närheten där ingenjörer, sjuksköterskor, tandläkare m.m. läser. De flesta bor på campusområdet, så det är väldigt mycket sjukvårdspersonal och studenter överallt. Folk umgås i stort sett hela tiden och de flesta delar rum 3 stycken. De flestas familjer bor långt bort och de kan därför inte åka till dem så ofta eftersom de bara har en dag ledigt i veckan. Det gör att alla blir som en stor familj. Jag umgås mest med Teena och Achash;

 

 

Och med Bahiya till vänster på bilden;

 
Sedan har jag börjat lära känna en del andra med, men dem har jag inte umgåtts med så mycket än.

 

Folk är väldigt avslappnade här. Alla går långsamt och ingen tycks stressa. När jag påpekade hur ostressade alla verkade vara sa de helt enkelt ”men varför skulle vi stressa?” - Skön inställning! Ibland kan jag dock bli lite frustrerad över att sitta och vänta så mycket... Det verkar inte vara så strikt här heller. Underläkarna ska alltid finnas tillgängliga på telefon, men ingen verkar bry sig om de inte är fysiskt på plats så länge de kan infinna sig någorlunda snabbt. Det gör att folk ”försvinner” hela tiden, och det är verkligen inte ovanligt att en läkare lämnar kliniken och är borta i någon timme eller två. För mig är det lite oklart vart de tar vägen och vad de gör när de är borta, men jag gissar att de går till olika avdelningar och hälsar på sina vänner. Det händer nämligen ganska ofta att någon kommer och ”hälsar på” oss på kliniken. Däremot kan folk inte lämna sjukhusområdet så ofta, vilket gör det svårt för folk att hitta på saker. Jag har nog inte riktigt förstått hur det fungerar med deras joursystem än, för det känns som att alla har jour hela tiden…

 

Problemet med spindeln i badrummet löste sig någon dag senare. Den satt snällt i taket ett tag och jag kontrollerade alltid att den var på plats innan jag gick in i badrummet. Men så plötsligt började den kravla nedåt en morgon när jag satt på toaletten! Den och en ödla började ”jaga” varandra fram och tillbaka i badrummet. Jag vet inte vem det var som ville äta upp vem egentligen, för först var det som om spindeln jagade ödlan. Sedan attackerade ödlan spindeln så den tappade 3 ben. Därefter höll den på att vandra omkring på sina 5 ben på golvet till dess att jag slog ihjäl den. Jösses…

 

Puss och kram!

 

Torsdagen den 21 september 2017

Oj, oj, oj… Idag är det fjärde dagen på sjukhuset. Det har varit lite kaos och jag har dragit på mig en ordentlig förkylning… Men det är väl lika bra att ta allting från början…?

Tidigt på söndagsmorgonen landade jag i ett regnigt Kerala. Därefter gick tågresan från Kochi upp till Kannur förvånansvärt smidigt. Tydligen skulle jag få min sittplats bekräftad 4 timmar innan tåget skulle gå, så fina Jasi ringde till mig och gav mig alla nummer jag behövde. För er som inte vet så är det näst intill omöjligt att beställa tågbiljetter i Indien om man inte är indisk medborgare. Efter ett flertal försök fick jag därför fick hjälp av Pratibhas kompis Jasi att köpa en tågbiljett. Tågen var dock utsålda, och jag hamnade därför på någon slags väntelista. Men sedan fick jag tydligen en plats och allt löste sig smidigt.

   Tåget var cirka en timme sent och sedan stod det stilla i ungefär en timme till någonstans på vägen. Trots det kom det ändå fram till Kannur med endast en halvtimmes försening. Hur nu det går ihop…?

   Min handledare kom och hämtade mig på tågstationen och körde mig till sjukhusets campusområde. Han bjöd mig på jättegod indisk middag i matsalen de har här på området och efter det tog han mig till rummet. Det var så skönt att äntligen vara framme, efter cirka 30 timmars resa.

Jag bor som ensam människa i en lägenhet med 2 sovrum, 2 badrum, ett vardagsrum och ett kök. Jag undrar vad det kommer att kosta, för jag har inte riktigt fått reda på det än… Rummet delar jag i alla fall med med ett ganska stort antal ödlor och mygg, en del myror, några spindlar, ett par kackerlackor, en snigel och en tusenfoting. - Välkommen till djungeln!

Dag 1:

Jag vaknade upp mitt i natten av att jag blev fullkomligt uppäten av mygg. Jag började jaga myggor och ta på mig kläder. Jag har varit i tropikerna ett antal gånger innan, men knappt fått några myggbett alls. Därför gjorde jag det stora misstaget att tänka att ”om jag märker att jag behöver myggnät så får jag väl köpa det på plats”. Jag hade verkligen aldrig kunnat föreställa mig hur det skulle vara såhär mycket mygg! När jag vaknade på morgonen hade jag 10 illröda upphöjda prickar i ansiktet. Förutom det hade jag ett stort antal myggbett på kroppen och dessutom ont i halsen…

   Jag tog en kalldusch, åt lite frukost och gick därefter ner till sjukhuset. Där började problemen…

Min handledare har varit väldigt dålig på att svara på mina frågor. Ställer jag flera frågor i samma mail får jag i bästa fall svar på en fråga. I många fall får jag mycket luddiga svar som leder till att jag behöver ställa ett par följdfrågor som han i sin tur inte svarar på. Detta ledde till att jag bestämde mig för att söka turistvisum, trots att min handledare sa att jag skulle söka studentvisum när jag frågade honom.

   När jag började fylla i min ansökan om studentvisum visade det sig att man måste skicka med ett antagningsbevis från en accepterad utbildning på ett godkänt indiskt universitet. Den enda informationen jag hade fått var att jag skulle göra mitt projektarbete på ett indiskt sjukhus, vilket inte riktigt faller in under kriterierna. Jag började läsa på och läste att många hade fått vänta i flera månader för att sedan bli nekade studentvisum. Jag läste också att många gjort liknande arbeten på turistvisum och att det inte är några problem eftersom myndigheterna inte kontrollerar visumet. Jag läste till och med om en student som fått ett Minor Field Studies stipendium och som av SIDA blivit rekommenderad att söka turistvisum och ha med bevis på att hon var student vid ett svenskt universitet. - För tekniskt sett är jag ju inte student på ett universitet i Indien, utan en student i Sverige som gör ett projekt på ett sjukhus utomlands.

   För att få projektvisum eller forskarvisum är man tvungen att ha massa intyg på att man var utbildad, skicka med projektplan samt ha ekonomisk sponsring, så det visumet föll också bort.

   När jag läst på lite frågade jag en annan student som varit här nere hur hon hade gjort. Hon sa att hon åkt på turistvisum och att det inte hade varit några problem alls. Jag slutade därför fundera så mycket över det och tog aldrig diskussionen med min handledare om det, eftersom jag ansåg att det skulle bli för krångligt att försöka förklara. Jag tänkte att han säkert inte hade koll ändå. Istället fokuserade jag på saker som jag faktiskt trodde skulle kunna bli ett problem, som till exempel att jag inte lyckades få tag på tågbiljett, att min handledare inte verkade lyckas få fram det etiska tillståndet som min studie kräver, att min handledare aldrig kunde bekräfta att jag skulle få ett boende, att han inte verkade ha läst igenom min projektplan osv. Det var först någon dag innan jag skulle åka som jag äntligen fick bekräftat att jag skulle få ett eget rum på campusområdet. Han sa då också vad det skulle kosta, men han sa inte om det var per månad eller för hela vistelsen. När jag frågade om det svarade han inte, och jag vet som sagt inte det ännu.

   Lång historia sammanfattat: jag sökte turistvisum istället för studentvisum, vilket i sig är en ganska krånglig historia om man ska stanna lite längre i landet.

Vi skulle ses utanför sjukhuset klockan 9 första dagen för introduktion. Jag stod där och väntade, men min handledare dök inte upp. Klockan 9.30 smsade jag honom eftersom jag började undra om jag hade missförstått tid och plats. Då kom en underläkare; Bahiya, och hämtade mig. Hon visade mig runt lite och sedan var det dags för mig att registrera mig. Det var då problemet med mitt visum dök upp…

Min handledare blev väldigt upprörd när han fick reda på att jag sökt turistvisum. Han lyssnade inte alls på mig när jag försökte förklara varför och sa att jag troligen inte kunde stanna kvar och göra mitt projekt. Han ringde många ilskna samtal, pratade upprört på malayalam (språket här) med massa människor vi gick runt till. Han gav mig många arga blickar när han pratade med folk, och jag kunde inte göra annat än att snällt stå bredvid och säga att jag var ledsen över att det blivit fel…

   Därefter fick Bahiya och jag åka till Foreign Centre i Kannur. Vi satt där i vad som kändes som en evighet. Det blev massvis med telefonsamtal, fundersamma miner från alla och ett evigt ifyllande av papper och uppgifter. Tur för mig att jag hade med mig så många passfoton!

   Det var varmt och jag hade ont i halsen och huvudvärk. Och, som om inte det vore nog med det, så kände jag hur jag fick mens när vi satt där hos myndigheterna, trots att det var flera dagar för tidigt. Jag hade med skydd såklart och jag sa att jag behövde få tag på en toalett, men det fanns ingen toalett hos myndigheterna…

   Efter att vi var färdiga där var vi tvungna att stå i massa fler köer, fylla i fler papper och stå i nya köer. Överallt kryllade det av människor och ingen toalett fanns att få tag på så långt ögat nådde. Bahiya sa att jag fick vänta tills vi kom tillbaka till sjukhuset, eller att vi kunde gå till någon restaurang när vi var färdiga med papperna om det var brådskande. Men när vi stått klart i alla köer och jag äntligen kom till en toalett var det ju redan försent för länge sen… Jag hade blött igenom byxorna ganska rejält. Ett par personer hann se mig och fnittra på sjukhuset innan jag äntligen kunde få komma tillbaka till mitt rum och byta byxor. Jösses… Så då var jag inte längre bara den myggbitna dumma studenten som sökt turistvisum, utan även den som blött igenom sina byxor… 

Den kvällen kände jag mig mycket ledsen, ensam och orolig. Orolig över att jag inte skulle få vara kvar, orolig över vad alla tyckte och tänkte om mig och framförallt orolig över att jag skulle få mitt visum indraget och aldrig mer få komma tillbaka till Indien… De sa att studenten som jag pratat med innan hade haft turistvisum, men att de fått stora problem året efter det. Det hade blivit en stor uppståndelse kring sjukhuset när min handledare blivit påkommen av myndigheterna med att ha bjudit in en grupp svenska forskare till en konferens på sjukhuset. De hade alla haft turistvisum och efter det hade min handledare blivit förhörd av polisen under en tid. Så min handledare lät säkert så arg bara för att han var orolig…

   Jag kände mig som en fullkomlig idiot… Nu i efterhand kan jag dock känna att det inte bara är mitt fel. Om jag hade fått svar på mina frågor och min handledare hade varit lite tydligare så hade det här inte hänt. Det kändes inte som att min handledare hade koll och jag trodde att det var mycket större risk att jag skulle bli nekad visum än att de skulle kontrollera vilket visum jag hade…

   Jag kunde inte sova den kvällen utan låg bara och tänkte på allt... Dessutom drog allt ut på tiden och jag ville inte snurra in till stan själv i jakt på myggnät den kvällen. Bahiya hjälpte mig att köpa någon slags doftgrej som man kopplar i och har på rummet. Hon sa att det skulle hjälpa mot myggen och att vi kunde köpa ett myggnät dagen därpå. Jag jagade därför myggor hela den kvällen och kastade även ut en kackerlacka med hjälp av en burk. Sedan låg jag och försökte sova till det dova surrandet av blodtörstiga myggor.

Dag 2:

Jag vaknade med ytterligare 5 myggbett i ansiktet. Så då var det inte mindre än 15 illröda prickar i mitt ansikte. Jättesnyggt. Verkligen. Jag börjar bli orolig över att jag ska få malaria eller dengue här…

   Jag hade en del ångest inför att gå ner till sjukhuset den dagen kan man säga... Jag masade mig i alla fall upp och fick en fullkomligt underbar start på morgonen. Jag gjorde nämligen upptäckten att min väska var invaderad av hundratals myror! De hade hittat lite godis, som förvisso låg i dubbla plastpåsar, men det hade inte stoppat de godissugna små krypen! Jag började sanera väskan på myror och gjorde en till underbar upptäckt. Det fanns även en annan gäst däri… En spindel! Jag tycker spindlar är väldigt obehagliga. Jag fick dödat spindeln i alla fall och därefter rensade jag ut resten av myrorna. Så, aldrig mer några öppna väskor på golvet!

   Därefter gick jag ner till matsalen och träffade direkt 2 jättetrevliga killar som jag åt frukost med. Då kändes allt lite bättre… De ville båda åka till USA och höll på att studera inför ett intagningsprov för att kunna åka dit.

   Min handledare var mindre arg den dagen, men man kunde fortfarande känna spänningen i luften. Bahiya och jag var tvungna att åka tillbaka in till Kannur igen för att lämna in fler papper och intyg hos myndigheter samt åka till centrum för visumansökningar. Bahiya hade sagt att vi var tvungna att åka dit innan klockan 17 den dagen, vilket jag sa till min handledare på morgonen. Han svarade dock att det var öppet hela kvällen eftersom det var en privat firma. Jag hade ingen aning om vad vi höll på med eller vilka papper det var som krävdes, så jag accepterade svaret och tänkte inte mer på det.  

   Min handledare är neurolog, så dagen började runt 10tiden med rond av hans patienter. Därefter fick jag sitta med hans underläkare på kliniken. Underläkarna pratade med patienterna först för att få reda på vad som hade hänt och tog därefter blodtrycket på patienterna. Efter det fick patienterna sätta sig utanför igen och vänta på att få komma in till min handledare för bedömning och vidare undersökningar.

   Under dagen sågade min handledare även min projektplan. Han sa att han bara godkänt den för att den varit godkänd av min svenska handledare... Han hade ingen koll alls på vad jag skulle göra och tyckte att jag skulle göra om den en hel del. Han gav mig därför lite att läsa inför morgondagen och ville att jag skulle göra ett nytt undersökningsformulär fram till dess. Han ville att jag skulle lägga till en del saker och jag kände mig mycket förvirrad över vad det var han ville att jag skulle göra.

   Vid 14tiden åkte Bahiya och jag in till Kannur igen för att fixa med fler papper. Klockan var 17.10 när vi var färdiga med den nya visumansökan, och då hade det såklart redan stängt på stället där vi skulle lämna in alla sammanställda papper. Så då fick vi helt enkelt planera inför en tredje tripp in till Kannur under morgondagen!  

   Jag fick i alla fall köpt ett myggnät som jag satte upp. Aldrig har jag väl förr känt mig lika nöjd med ett inköp.

Dag 3:

Dagen började med en till något upprörd förebråelse av min handledare om att jag skulle sagt till honom att vi var tvungna att vara hos myndigheterna innan klockan 17 dagen innan. Jag försökte förklara att jag visst frågat honom, men det örat lyssnade han inte på. Vi gick igenom mitt nya formulär och gick därefter på rond.

   Under ronden bestämde sig min handledare plötsligt för att jag skulle inkludera hans infektionspatienter och inte bara patienter som läggs in från akuten. Han sa att någon skulle hjälpa mig att hitta patienterna senare under dagen, eftersom alla patienterna fanns på olika våningar och jag inte hade något att anteckna på.

   Därefter skulle en bil ta oss till Kannur. Under tiden vi väntade på bilen fick jag sitta med på kliniken igen. Bilen kom aldrig, utan istället fick vi ta en buss vid 15tiden och jag fruktade ett tag att vi inte skulle hinna dit innan 17 den dagen heller… Haha… Vi kom iväg till slut i alla fall och nu verkar det som att alla papper äntligen är fixade!

  

Det som händer nu, om jag har förstått rätt, är att jag får vara här och göra min studie medan min visumansökan behandlas. Det kommer ta ungefär 1,5 månad trodde de på myndigheterna. Om jag blir nekad studentvisum får jag åka härifrån då, så jag får snabba på med studien lite. Om jag blir nekad studentvisum säger de på sjukhuset att jag automatiskt kommer ha kvar på mitt turistvisum. Så jag hoppas bara att allt löser sig… Vi ska ju resa runt efter jag är färdig här och jag vill kunna återvända till Indien… Men de har lugnat mig med att säga att vi har gjort vad vi kan nu. Människor är väldigt vänliga och hjälpsamma här nere. Allt är ganska allmänt kaos, och det finns alldeles för många papper som folk inte vet hur de ska fylla i. Efter att en person har tittat på ett papper, funderat en stund och ringt några samtal så brukar personen ta emot pappret, le och vifta med huvudet på indiskt vis för att säga att allt är okej eller att det inte spelar så stor roll.

   Vi kom tillbaka sent och Bahiya sa att hon skulle hjälpa mig hitta mina patienter dagen därpå istället. Min handledare skulle då åka till sin klinik i Kochin, och vi skulle därför ha massor med tid att fylla i informationen om mina patienter.

 

Dag 4 (idag)

Idag skulle en hantverkare komma till mitt rum klockan 9. Jag väntade på honom, men vid 9.30 tänkte jag att de skulle undra vart jag höll hus på sjukhuset. Jag gick därför ner till sjukhuset, men ingen av underläkarna var där. Sjuksköterskorna sa att de inte trodde att de skulle komma den dagen utan att jag kunde ”gå hem” igen. Jag försökte ringa Bahiya men fick inte tag på henne.

   Jag väntade ungefär en halvtimme, därefter tänkte jag att jag väl fick sätta igång med studien på egen hand. Vad skulle min handledare annars säga när han kom tillbaka om jag inte lyckats få tag på en enda patient på 2 dagar?

   Jag gick till akuten och pratade med de som jobbade där och lämnade några av mina formulär. Därefter försökte jag leta upp de 5 patienter som min handledare ville att jag skulle inkludera i studien. Han hade sagt att jag skulle gå till dem redan dagen innan egentligen, eftersom några skulle bli utskrivna. Efter cirka en timmes letande på sjukhusets 6 våningar hittade jag en av dem. Därefter sprang jag på en av underläkarna från gårdagen. Hon höll på att ronda, så jag hakade på henne och hittade då en patient till. Därefter kom Achash, en AT-läkare som är på neurologen denna veckan, och hämtade mig. Hon sa att hon hade letat efter mig och att hon skulle hjälpa mig med min studie under dagen.

   Achash och jag började gå runt till de olika avdelningarna och gå igenom patientjournalerna för att leta efter patienter med infektioner. Jag har i nuläget ingen aning om vad jag håller på med, och jag vet inte hur mycket av det vi fyllde i idag som jag faktiskt kommer kunna använda för min uppsatt, eller vad min svenska handledare kommer tycka om den nya projektplanen… Men vad ska jag göra?

   Achash var jättehjälpsam och snäll. Jag började dock få mer och mer ont i halsen samt bli snörvlig och trött under dagen. Vi var nästan färdiga med att gå igenom journalerna vid lunchtid och jag hade då även fått slut på formulär. Skrivaren kan bara skriva ut cirka 5 papper innan den blir överhettad. Vi bestämde oss för att inte bråka vidare med skrivaren utan återuppta vår jakt på patienter dagen därpå istället. Achash sa åt mig att gå och vila mig istället, och jag gick därför tacksam gick jag till mitt rum. Jag kände mig febrig och frös för en stund sen. Jag stängde då av min fläkt och satte på mig en tröja, trots att det är 30-35 grader. Segt…

   För övrigt flyttade en superstor spindel in på mitt badrum idag. Den är nästan lika stor som min hand och har typ ”huggtänder”! Den sitter i taket så jag kan inte nå den med papperskorgen… Haha, vad ska jag göra nu?

 

Ett superlångt inlägg för er som orkat ända hit… Hoppas ni inte blev helt utmattade/uttråkade av att läsa! Jag har mer att berätta, men det får vi ta nästa gång. Nu ska jag gå och lägga mig tror jag. Jag har inte kunnat sova ordentligt sedan jag lämnade Sverige… Jag vill bara bli frisk så att jag kan orka utforska min omgivning lite! Här är utanför min lägenhet i alla fall;

 

Och här är utsikten från sjukhuset;

 

Det är väldigt grönt, varmt och fuktigt här… Tropiskt!

 

Massvis med kramar!

 

 

Lördagen den 16 september 2017

Det är redan 3 år sedan jag var i Indien senast… Men nu är det dags att åka tillbaka!

Den här gången åker jag dit för att göra mitt examensarbete. I 8 veckor ska jag samla data på ett sjukhus i Kannur i delstaten Kerala i södra Indien. Tanken är att jag ska följa patienter som kommer in med infektionssymptom via akuten och läggs in med antibiotikabehandling. Efter några dagar ska jag utvärdera vilken antibiotika de har använt, se om de har odlat fram en bakteriekultur, titta på bakteriernas resistensmönster och se ifall läkarna på sjukhuset byter antibiotika efter att ha fått odlingssvaren.

   När jag är färdig med min ”forskning” kommer jag tillbringa en långweekend med min mamma, som kommer åka till Indien för att träna yoga på ett Ayurvedacenter. Efter det åker jag upp och hälsar på Tina och hennes familj i Jaipur. Tina är den tjejen som jag pratade med mest på bröllopet förra gången och den som jag fortsatt hålla kontakten med. Jag kommer bo hos henne i 4 dagar och efter det åker jag åter ner till Kerala och träffar Hanna i Kochin. Vi har bokat tre dagar på ett vandrarhem precis vid stranden. Därefter ska vi troligen åka husbåt på Keralas backwaters och åka till en nationalpark. Sedan åker vi hem tillsammans och landar i Sverige igen den första december. Då har jag cirka 4 veckor på mig att skriva min uppsatts som sedan ska presenteras den 11 januari.

Det är planen i alla fall. Sedan får jag se hur länge den håller… Just nu sitter jag på ett café på Frankfurts flygplats och skriver. Jag har varit vaken sedan 3.30 och jag har ungefär ett dygns resa kvar innan jag är framme… När jag landar i Kochin ska jag ta tåget upp till Kannur och där bli upphämtad av min indiska handledare. Han ska köra mig till universitetets campus, där jag ska bo under min vistelse. Det har dock varit högst oklart ifall jag lyckats få en plats på tåget från Kochin till Kannur, en tågresa på cirka 6 timmar enligt ”indiska tidtabellen”. Min erfarenhet är dock att den ofta kan vara dubbelt så lång i verkligheten som på pappret, så vi får väl se hur dags jag kommer fram imorgon. Om jag kommer fram imorgon. Det ska dessutom ösregna, så jag hoppas att det inte blir översvämning och att man inte kan ta sig fram av den anledningen. Men jag hoppas och tror att det är ordnat med tågbiljetten nu och att jag kommer fram imorgon som tänkt. Om inte så det löser sig alltid på något sätt, även om det inte blir precis som jag tänkt!

Jag tänkte sammanfatta väldigt kort det som har hänt de senaste 3 åren innan jag börjar skriva från Indien.

Jag började i en väldigt trevlig ny klass och nu har jag läst med dem i 3 år. Jag tar läkarexamen i juni nästa år, och den här sommaren har jag arbetat som underläkare på psykiatrin på Östra Sjukhuset. Hittills är psykiatri mitt favoritområde inom medicin och det var väldigt spännande att arbeta där i sommar! 

 

 

Det var lite chockartat att komma ut i arbete, men det är det väl alltid när man börjar arbeta med något som man är utbildad för att arbeta inom? Helt plötsligt förväntas det att man ska kunna saker och man får ta en massa eget ansvar. Det kändes häftigt att det var mig de hämtade ifall någon patient eller dess anhöriga ville prata med ”en läkare”. Som student är man inte van att göra så mycket utan övervakning av en handledare som nästan alltid tar över så fort patienten har några frågor.

   Jag fick hoppa runt en hel del mellan olika avdelningar, men på slutet fick jag vara på samma avdelning i nästan 3 veckor. Till en början fick jag mest sitta med på samtal och utföra administrativa uppgifter, men efter ett tag fick jag börja jobba mer och mer självständigt. Under 3 veckors tid hade jag en fantastisk överläkare som lät mig göra massa saker och som jag hela tiden hade stort stöd ifrån. Jag kände mig väldigt trygg med honom bakom mig och kunde därför arbeta ganska självständigt. Jag ska med största sannolikhet tillbaka och vikariera där efter examen.

 

I november 2015 fick vår älskade Timmy somna in...

 

…och ett par veckor efter det kom den här underbara varelsen till oss; Ninya <3

 

  

…och sommaren därpå kom ytterligare en underbar liten varelse till oss; Scott. Eller ”Skuttis” som jag kallar honom <3

 

Jag har börjat träna agility med båda två. Ninya är lite drygt 7 månader äldre än Scott, så jag har hunnit träna mycket mer med henne och vi började tävla i somras. Vi har diskat oss i de flesta starter hittills, men i de starter vi inte diskat oss har vi kommit på ganska bra plats även fast vi inte gått felfritt. Agility är ungefär som hästhoppning och snabbast felfria ekipage vinner. Det är väldigt enkelt att diska sig och vi har varit endast ett misstag från felfri runda ett par gånger, men som sagt har vi har inte lyckats gå felfria än. Jag ska fortsätta träna massa när jag kommer hem och förhoppningsvis tävla en del med båda hundarna nästa sommar!

 

I oktober 2016 gick min älskade morfar bort… <3

Morfar är en person som har betytt otroligt mycket för mig… Jag har alltid haft en väldigt nära relation till både mormor och morfar, men morfar är den som jag gjorde mest saker med. Han skjutsade oss fram och tillbaka till simskolan när vi var små i sin lilla snipa… Han brukade vara med mig i stallet varje vecka när jag var liten... Han hjälpte mig att borsta hästarna på ryggen när jag inte nådde att borsta själv och han ledde hästarna när jag var rädd... Han till och med sprang runt när vi skulle galoppera en gång, trots sitt dåliga hjärta! Vi tog med oss matsäck och övningskörde i timmar tillsammans… Haha, jag vet inte hur många ”start i backe” och ”backa runt ett hörn” som morfar fick vara med om i mitt sällskap. Säkert hundratals! Han var alltid så lugn, tacksam och snäll. Jag är så otroligt tacksam för att jag har haft honom i mitt liv och jag tänker på honom nästan varje dag… Och mormor, som jag vet läser det här, dig är jag också såklart precis lika tacksam för. Dig räknar jag med att du kommer finnas kvar i många år till!

 

I övrigt har livet rullat på. Hanna och jag har flyttat till en lägenhet i Kålltorp och där trivs vi jättebra. Pappa och hundarna bor nära, så jag försöker träna och gå ut med dem så ofta jag hinner. Minst en gång i veckan i alla fall.

 

Jag provade på gymnastik med förhoppningen om att nåon gång kunna utföra bakåtvolter. Några månader senare, och efter 2 snygga landningar på nacken, gav jag dock upp det försöket. Jag har nu accepterat att jag inte är bra på gymnastik och har kommit fram till att jag gör klokast i att hålla mig borta från det, haha.

 

Däremot är löpning mer min grej och jag löptränar jag en del. I våras sprang jag Göteborgsvarvet precis under 2 timmar. 

 
Nu sätts det upp nya mål och jag ska bland annat vara med på Triathlon nästa sommar. Jag var med på att Göteborgs Triathlon för ett år sedan, men tvingades då bryta. Nästa år hoppas jag att jag kan slutföra det!

 

Nu ska jag snart leta upp min gate och flyga vidare mot Delhi. Ni får ha det så fint, så ses vi snart här igen hoppas jag!

 

Kramar på er!