Tuff start
Torsdagen den 21 september 2017
Oj, oj, oj… Idag är det fjärde dagen på sjukhuset. Det har varit lite kaos och jag har dragit på mig en ordentlig förkylning… Men det är väl lika bra att ta allting från början…?
Tidigt på söndagsmorgonen landade jag i ett regnigt Kerala. Därefter gick tågresan från Kochi upp till Kannur förvånansvärt smidigt. Tydligen skulle jag få min sittplats bekräftad 4 timmar innan tåget skulle gå, så fina Jasi ringde till mig och gav mig alla nummer jag behövde. För er som inte vet så är det näst intill omöjligt att beställa tågbiljetter i Indien om man inte är indisk medborgare. Efter ett flertal försök fick jag därför fick hjälp av Pratibhas kompis Jasi att köpa en tågbiljett. Tågen var dock utsålda, och jag hamnade därför på någon slags väntelista. Men sedan fick jag tydligen en plats och allt löste sig smidigt.
Tåget var cirka en timme sent och sedan stod det stilla i ungefär en timme till någonstans på vägen. Trots det kom det ändå fram till Kannur med endast en halvtimmes försening. Hur nu det går ihop…?
Min handledare kom och hämtade mig på tågstationen och körde mig till sjukhusets campusområde. Han bjöd mig på jättegod indisk middag i matsalen de har här på området och efter det tog han mig till rummet. Det var så skönt att äntligen vara framme, efter cirka 30 timmars resa.
Jag bor som ensam människa i en lägenhet med 2 sovrum, 2 badrum, ett vardagsrum och ett kök. Jag undrar vad det kommer att kosta, för jag har inte riktigt fått reda på det än… Rummet delar jag i alla fall med med ett ganska stort antal ödlor och mygg, en del myror, några spindlar, ett par kackerlackor, en snigel och en tusenfoting. - Välkommen till djungeln!
Dag 1:
Jag vaknade upp mitt i natten av att jag blev fullkomligt uppäten av mygg. Jag började jaga myggor och ta på mig kläder. Jag har varit i tropikerna ett antal gånger innan, men knappt fått några myggbett alls. Därför gjorde jag det stora misstaget att tänka att ”om jag märker att jag behöver myggnät så får jag väl köpa det på plats”. Jag hade verkligen aldrig kunnat föreställa mig hur det skulle vara såhär mycket mygg! När jag vaknade på morgonen hade jag 10 illröda upphöjda prickar i ansiktet. Förutom det hade jag ett stort antal myggbett på kroppen och dessutom ont i halsen…
Jag tog en kalldusch, åt lite frukost och gick därefter ner till sjukhuset. Där började problemen…
Min handledare har varit väldigt dålig på att svara på mina frågor. Ställer jag flera frågor i samma mail får jag i bästa fall svar på en fråga. I många fall får jag mycket luddiga svar som leder till att jag behöver ställa ett par följdfrågor som han i sin tur inte svarar på. Detta ledde till att jag bestämde mig för att söka turistvisum, trots att min handledare sa att jag skulle söka studentvisum när jag frågade honom.
När jag började fylla i min ansökan om studentvisum visade det sig att man måste skicka med ett antagningsbevis från en accepterad utbildning på ett godkänt indiskt universitet. Den enda informationen jag hade fått var att jag skulle göra mitt projektarbete på ett indiskt sjukhus, vilket inte riktigt faller in under kriterierna. Jag började läsa på och läste att många hade fått vänta i flera månader för att sedan bli nekade studentvisum. Jag läste också att många gjort liknande arbeten på turistvisum och att det inte är några problem eftersom myndigheterna inte kontrollerar visumet. Jag läste till och med om en student som fått ett Minor Field Studies stipendium och som av SIDA blivit rekommenderad att söka turistvisum och ha med bevis på att hon var student vid ett svenskt universitet. - För tekniskt sett är jag ju inte student på ett universitet i Indien, utan en student i Sverige som gör ett projekt på ett sjukhus utomlands.
För att få projektvisum eller forskarvisum är man tvungen att ha massa intyg på att man var utbildad, skicka med projektplan samt ha ekonomisk sponsring, så det visumet föll också bort.
När jag läst på lite frågade jag en annan student som varit här nere hur hon hade gjort. Hon sa att hon åkt på turistvisum och att det inte hade varit några problem alls. Jag slutade därför fundera så mycket över det och tog aldrig diskussionen med min handledare om det, eftersom jag ansåg att det skulle bli för krångligt att försöka förklara. Jag tänkte att han säkert inte hade koll ändå. Istället fokuserade jag på saker som jag faktiskt trodde skulle kunna bli ett problem, som till exempel att jag inte lyckades få tag på tågbiljett, att min handledare inte verkade lyckas få fram det etiska tillståndet som min studie kräver, att min handledare aldrig kunde bekräfta att jag skulle få ett boende, att han inte verkade ha läst igenom min projektplan osv. Det var först någon dag innan jag skulle åka som jag äntligen fick bekräftat att jag skulle få ett eget rum på campusområdet. Han sa då också vad det skulle kosta, men han sa inte om det var per månad eller för hela vistelsen. När jag frågade om det svarade han inte, och jag vet som sagt inte det ännu.
Lång historia sammanfattat: jag sökte turistvisum istället för studentvisum, vilket i sig är en ganska krånglig historia om man ska stanna lite längre i landet.
Vi skulle ses utanför sjukhuset klockan 9 första dagen för introduktion. Jag stod där och väntade, men min handledare dök inte upp. Klockan 9.30 smsade jag honom eftersom jag började undra om jag hade missförstått tid och plats. Då kom en underläkare; Bahiya, och hämtade mig. Hon visade mig runt lite och sedan var det dags för mig att registrera mig. Det var då problemet med mitt visum dök upp…
Min handledare blev väldigt upprörd när han fick reda på att jag sökt turistvisum. Han lyssnade inte alls på mig när jag försökte förklara varför och sa att jag troligen inte kunde stanna kvar och göra mitt projekt. Han ringde många ilskna samtal, pratade upprört på malayalam (språket här) med massa människor vi gick runt till. Han gav mig många arga blickar när han pratade med folk, och jag kunde inte göra annat än att snällt stå bredvid och säga att jag var ledsen över att det blivit fel…
Därefter fick Bahiya och jag åka till Foreign Centre i Kannur. Vi satt där i vad som kändes som en evighet. Det blev massvis med telefonsamtal, fundersamma miner från alla och ett evigt ifyllande av papper och uppgifter. Tur för mig att jag hade med mig så många passfoton!
Det var varmt och jag hade ont i halsen och huvudvärk. Och, som om inte det vore nog med det, så kände jag hur jag fick mens när vi satt där hos myndigheterna, trots att det var flera dagar för tidigt. Jag hade med skydd såklart och jag sa att jag behövde få tag på en toalett, men det fanns ingen toalett hos myndigheterna…
Efter att vi var färdiga där var vi tvungna att stå i massa fler köer, fylla i fler papper och stå i nya köer. Överallt kryllade det av människor och ingen toalett fanns att få tag på så långt ögat nådde. Bahiya sa att jag fick vänta tills vi kom tillbaka till sjukhuset, eller att vi kunde gå till någon restaurang när vi var färdiga med papperna om det var brådskande. Men när vi stått klart i alla köer och jag äntligen kom till en toalett var det ju redan försent för länge sen… Jag hade blött igenom byxorna ganska rejält. Ett par personer hann se mig och fnittra på sjukhuset innan jag äntligen kunde få komma tillbaka till mitt rum och byta byxor. Jösses… Så då var jag inte längre bara den myggbitna dumma studenten som sökt turistvisum, utan även den som blött igenom sina byxor…
Den kvällen kände jag mig mycket ledsen, ensam och orolig. Orolig över att jag inte skulle få vara kvar, orolig över vad alla tyckte och tänkte om mig och framförallt orolig över att jag skulle få mitt visum indraget och aldrig mer få komma tillbaka till Indien… De sa att studenten som jag pratat med innan hade haft turistvisum, men att de fått stora problem året efter det. Det hade blivit en stor uppståndelse kring sjukhuset när min handledare blivit påkommen av myndigheterna med att ha bjudit in en grupp svenska forskare till en konferens på sjukhuset. De hade alla haft turistvisum och efter det hade min handledare blivit förhörd av polisen under en tid. Så min handledare lät säkert så arg bara för att han var orolig…
Jag kände mig som en fullkomlig idiot… Nu i efterhand kan jag dock känna att det inte bara är mitt fel. Om jag hade fått svar på mina frågor och min handledare hade varit lite tydligare så hade det här inte hänt. Det kändes inte som att min handledare hade koll och jag trodde att det var mycket större risk att jag skulle bli nekad visum än att de skulle kontrollera vilket visum jag hade…
Jag kunde inte sova den kvällen utan låg bara och tänkte på allt... Dessutom drog allt ut på tiden och jag ville inte snurra in till stan själv i jakt på myggnät den kvällen. Bahiya hjälpte mig att köpa någon slags doftgrej som man kopplar i och har på rummet. Hon sa att det skulle hjälpa mot myggen och att vi kunde köpa ett myggnät dagen därpå. Jag jagade därför myggor hela den kvällen och kastade även ut en kackerlacka med hjälp av en burk. Sedan låg jag och försökte sova till det dova surrandet av blodtörstiga myggor.
Dag 2:
Jag vaknade med ytterligare 5 myggbett i ansiktet. Så då var det inte mindre än 15 illröda prickar i mitt ansikte. Jättesnyggt. Verkligen. Jag börjar bli orolig över att jag ska få malaria eller dengue här…
Jag hade en del ångest inför att gå ner till sjukhuset den dagen kan man säga... Jag masade mig i alla fall upp och fick en fullkomligt underbar start på morgonen. Jag gjorde nämligen upptäckten att min väska var invaderad av hundratals myror! De hade hittat lite godis, som förvisso låg i dubbla plastpåsar, men det hade inte stoppat de godissugna små krypen! Jag började sanera väskan på myror och gjorde en till underbar upptäckt. Det fanns även en annan gäst däri… En spindel! Jag tycker spindlar är väldigt obehagliga. Jag fick dödat spindeln i alla fall och därefter rensade jag ut resten av myrorna. Så, aldrig mer några öppna väskor på golvet!
Därefter gick jag ner till matsalen och träffade direkt 2 jättetrevliga killar som jag åt frukost med. Då kändes allt lite bättre… De ville båda åka till USA och höll på att studera inför ett intagningsprov för att kunna åka dit.
Min handledare var mindre arg den dagen, men man kunde fortfarande känna spänningen i luften. Bahiya och jag var tvungna att åka tillbaka in till Kannur igen för att lämna in fler papper och intyg hos myndigheter samt åka till centrum för visumansökningar. Bahiya hade sagt att vi var tvungna att åka dit innan klockan 17 den dagen, vilket jag sa till min handledare på morgonen. Han svarade dock att det var öppet hela kvällen eftersom det var en privat firma. Jag hade ingen aning om vad vi höll på med eller vilka papper det var som krävdes, så jag accepterade svaret och tänkte inte mer på det.
Min handledare är neurolog, så dagen började runt 10tiden med rond av hans patienter. Därefter fick jag sitta med hans underläkare på kliniken. Underläkarna pratade med patienterna först för att få reda på vad som hade hänt och tog därefter blodtrycket på patienterna. Efter det fick patienterna sätta sig utanför igen och vänta på att få komma in till min handledare för bedömning och vidare undersökningar.
Under dagen sågade min handledare även min projektplan. Han sa att han bara godkänt den för att den varit godkänd av min svenska handledare... Han hade ingen koll alls på vad jag skulle göra och tyckte att jag skulle göra om den en hel del. Han gav mig därför lite att läsa inför morgondagen och ville att jag skulle göra ett nytt undersökningsformulär fram till dess. Han ville att jag skulle lägga till en del saker och jag kände mig mycket förvirrad över vad det var han ville att jag skulle göra.
Vid 14tiden åkte Bahiya och jag in till Kannur igen för att fixa med fler papper. Klockan var 17.10 när vi var färdiga med den nya visumansökan, och då hade det såklart redan stängt på stället där vi skulle lämna in alla sammanställda papper. Så då fick vi helt enkelt planera inför en tredje tripp in till Kannur under morgondagen!
Jag fick i alla fall köpt ett myggnät som jag satte upp. Aldrig har jag väl förr känt mig lika nöjd med ett inköp.
Dag 3:
Dagen började med en till något upprörd förebråelse av min handledare om att jag skulle sagt till honom att vi var tvungna att vara hos myndigheterna innan klockan 17 dagen innan. Jag försökte förklara att jag visst frågat honom, men det örat lyssnade han inte på. Vi gick igenom mitt nya formulär och gick därefter på rond.
Under ronden bestämde sig min handledare plötsligt för att jag skulle inkludera hans infektionspatienter och inte bara patienter som läggs in från akuten. Han sa att någon skulle hjälpa mig att hitta patienterna senare under dagen, eftersom alla patienterna fanns på olika våningar och jag inte hade något att anteckna på.
Därefter skulle en bil ta oss till Kannur. Under tiden vi väntade på bilen fick jag sitta med på kliniken igen. Bilen kom aldrig, utan istället fick vi ta en buss vid 15tiden och jag fruktade ett tag att vi inte skulle hinna dit innan 17 den dagen heller… Haha… Vi kom iväg till slut i alla fall och nu verkar det som att alla papper äntligen är fixade!
Det som händer nu, om jag har förstått rätt, är att jag får vara här och göra min studie medan min visumansökan behandlas. Det kommer ta ungefär 1,5 månad trodde de på myndigheterna. Om jag blir nekad studentvisum får jag åka härifrån då, så jag får snabba på med studien lite. Om jag blir nekad studentvisum säger de på sjukhuset att jag automatiskt kommer ha kvar på mitt turistvisum. Så jag hoppas bara att allt löser sig… Vi ska ju resa runt efter jag är färdig här och jag vill kunna återvända till Indien… Men de har lugnat mig med att säga att vi har gjort vad vi kan nu. Människor är väldigt vänliga och hjälpsamma här nere. Allt är ganska allmänt kaos, och det finns alldeles för många papper som folk inte vet hur de ska fylla i. Efter att en person har tittat på ett papper, funderat en stund och ringt några samtal så brukar personen ta emot pappret, le och vifta med huvudet på indiskt vis för att säga att allt är okej eller att det inte spelar så stor roll.
Vi kom tillbaka sent och Bahiya sa att hon skulle hjälpa mig hitta mina patienter dagen därpå istället. Min handledare skulle då åka till sin klinik i Kochin, och vi skulle därför ha massor med tid att fylla i informationen om mina patienter.
Dag 4 (idag)
Idag skulle en hantverkare komma till mitt rum klockan 9. Jag väntade på honom, men vid 9.30 tänkte jag att de skulle undra vart jag höll hus på sjukhuset. Jag gick därför ner till sjukhuset, men ingen av underläkarna var där. Sjuksköterskorna sa att de inte trodde att de skulle komma den dagen utan att jag kunde ”gå hem” igen. Jag försökte ringa Bahiya men fick inte tag på henne.
Jag väntade ungefär en halvtimme, därefter tänkte jag att jag väl fick sätta igång med studien på egen hand. Vad skulle min handledare annars säga när han kom tillbaka om jag inte lyckats få tag på en enda patient på 2 dagar?
Jag gick till akuten och pratade med de som jobbade där och lämnade några av mina formulär. Därefter försökte jag leta upp de 5 patienter som min handledare ville att jag skulle inkludera i studien. Han hade sagt att jag skulle gå till dem redan dagen innan egentligen, eftersom några skulle bli utskrivna. Efter cirka en timmes letande på sjukhusets 6 våningar hittade jag en av dem. Därefter sprang jag på en av underläkarna från gårdagen. Hon höll på att ronda, så jag hakade på henne och hittade då en patient till. Därefter kom Achash, en AT-läkare som är på neurologen denna veckan, och hämtade mig. Hon sa att hon hade letat efter mig och att hon skulle hjälpa mig med min studie under dagen.
Achash och jag började gå runt till de olika avdelningarna och gå igenom patientjournalerna för att leta efter patienter med infektioner. Jag har i nuläget ingen aning om vad jag håller på med, och jag vet inte hur mycket av det vi fyllde i idag som jag faktiskt kommer kunna använda för min uppsatt, eller vad min svenska handledare kommer tycka om den nya projektplanen… Men vad ska jag göra?
Achash var jättehjälpsam och snäll. Jag började dock få mer och mer ont i halsen samt bli snörvlig och trött under dagen. Vi var nästan färdiga med att gå igenom journalerna vid lunchtid och jag hade då även fått slut på formulär. Skrivaren kan bara skriva ut cirka 5 papper innan den blir överhettad. Vi bestämde oss för att inte bråka vidare med skrivaren utan återuppta vår jakt på patienter dagen därpå istället. Achash sa åt mig att gå och vila mig istället, och jag gick därför tacksam gick jag till mitt rum. Jag kände mig febrig och frös för en stund sen. Jag stängde då av min fläkt och satte på mig en tröja, trots att det är 30-35 grader. Segt…
För övrigt flyttade en superstor spindel in på mitt badrum idag. Den är nästan lika stor som min hand och har typ ”huggtänder”! Den sitter i taket så jag kan inte nå den med papperskorgen… Haha, vad ska jag göra nu?
Ett superlångt inlägg för er som orkat ända hit… Hoppas ni inte blev helt utmattade/uttråkade av att läsa! Jag har mer att berätta, men det får vi ta nästa gång. Nu ska jag gå och lägga mig tror jag. Jag har inte kunnat sova ordentligt sedan jag lämnade Sverige… Jag vill bara bli frisk så att jag kan orka utforska min omgivning lite! Här är utanför min lägenhet i alla fall;
Och här är utsikten från sjukhuset;
Det är väldigt grönt, varmt och fuktigt här… Tropiskt!
Massvis med kramar!
Hej Sarah!
Herregud vad jobbigt du har haft det inledningsvis. Verkligen en tuff start! :( Nu hoppas jag att det vänder och blir lite mer normalt. Du är otrolig som klarar sådana svårigheter. Krya på dig! (Hoppas att du redan har blivit frisk.)
Stor kram <3
