Igång!
Torsdagen den 28 september 2017
Nu har det gått en vecka sen jag skrev senast och nu har det vänt och börjat bli riktigt trevligt att vara här.
På fredagen blev jag väldigt hes. Min handledare föreslog då att jag skulle ta antibiotika. Han tittade något oförstående på mig när jag sa att jag inte ville ha antibiotika, utan att jag med allra största sannolikhet hade drabbats av ett virus. Vi hade därefter en liten diskussion om antibiotika och antibiotikaresistens.
Jag berättade att vi näst intill alltid tar en bakterieodling innan vi startar antibiotikabehandling på sjukhus hemma i Sverige. Om patienten är mycket sjuk så ger vi bredspektrumantibiotika i ett par dagar, men så fort vi får odlingssvaren byter vi till ett smalare antibiotikum för på så sätt att minska resistensutvecklingen. Min handledare tycker dock inte att det är så stor idé att odla direkt. Han tycker att det är bättre att ge ett brett antibiotikum som troligen kommer fungera. Om det inte fungerar kan de ta en odling och eventuellt byta antibiotika då. Han säger gång på gång att ”om vi skulle vänta på odlingssvar här så skulle patienten dö”. Men det är ju inte det jag menar att de ska göra. Jaja, jag är väldigt glad över att jag bor i Sverige och har tillgång till svensk sjukvård…
Odlingar tas inte så ofta här, och en del av mitt arbete går ut på att ta reda på hur ofta bakterieodlingar tas. Min handledare har dock börjat säga till folk att ta odlingar nu så att jag ska kunna titta på resistensmönster. Odlingsfrekvensen kommer därför inte riktigt spegla hur det brukar vara på sjukhuset, men jag kommer få in mer material för att titta på resistensmönster. Jag tycker att det är bra att de odlar mer när jag är här. Förhoppningsvis kan jag så in ett litet frö om att det är bra att byta till smalare antibiotikum när jag är här nere. Det är i alla fall det jag vill försöka uppnå.
På lördagen kom jag i kontakt med mikrobiologen. Sjukvårdspersonal jobbar tydligen vanligen måndag-lördag här, så det blir bara söndagar ledigt för min del med.
Efter att ha pratat med min handledare lovade de på mikrobiologen att odla bakteriekulturer gratis för patienterna i min studie. I vanliga fall får patienter betala för sina odlingar, vilket har blivit lite problematiskt eftersom min handledare har sagt till de olika avdelningarna att odla på patienterna. På mikrobiologen håller de i alla fall med om att det vore bättre resistensbestämma och byta till smalare antibiotika efter odlingssvar. De får ju se resultaten av odlingarna hela tiden, så resistensläget blir ju lite mer påtagligt för dem än för andra läkare på sjukhuset. Det är lite läskigt att se hur resistenta vissa bakterier är av det jag har sett hittills…
På söndagen var vi lediga och det skulle bli fint väder. Achash frågade om jag ville åka till stranden med henne och hennes kompis Albin. Det ville jag såklart! Jag har verkligen längtat efter att komma till stranden. Jag blev något besviken när hon föreslog att vi skulle åka från sjukhuset först vid 16tiden. Alla har skrattat åt mig när jag har sagt att jag vill åka till stranden för att bada. De säger att man inte badar här, utan att man åker dit för att gå på promenad och titta på solnedgången. De tycker inte att det är säkert att bada och säger att jag skulle dra till mig alldeles för mycket uppmärksamhet om jag gjorde det. Dessutom kan väldigt få simma och de tror därför att de ska bli utdragna av underströmmarna och drunkna. Vi får väl se hur det blir med mitt badande…
Hur som helst så åkte vi från sjukhuset vid 15. Vi åkte förbi en klädaffär på vägen eftersom jag ville köpa några indiska kläder och Achash sagt att hon skulle hjälpa mig att välja ut några. Det slutade med att jag köpte 2 klänningar. Så nu ser jag något mer indisk ut när jag springer omkring på sjukhuset med alla mina oorganiserade papper och letar efter patienter!
Efter klänningsköpet åkte vi till en fyr. Vi gick upp i fyren och tittade på utsikten. Därefter satt vi på klipporna, pratade och tittade ut över havet och stranden som man kunde se en bit bort. Vi tänkte åka till stranden för att titta på solnedgången därifrån, men vi hann inte till stranden förrän solen hade gått ner, haha. De tog mig nämligen inte till den stora stranden som ligger alldeles intill fyren, utan till en strand där alla kör omkring med sina bilar. Vi parkerade på stranden och gick ut i vattnet. Äntligen fick jag komma till vattnet! Synd bara att det redan hade blivit mörkt…
Vi köpte glass och stod där i vattnet och åt medan det mörknade mer och mer. Även på natten är det upp emot 30 grader ute, så glassen smälte fort.
Efter det åkte vi till gallerian och åt middag. Jag slutar aldrig upp att fascineras över hur mycket folk det är överallt och hur många som jobbar med olika uppgifter som inte existerar hemma i Sverige. Till exempel när vi skulle parkera på köpcentret och säkert 10 personer arbetade med att dirigera in bilar på rätt plats! Varje gång vi skulle svänga stod det en man och viftade åt oss vart vi skulle åka och den sista mannen viftade in oss på en fri parkering. Om de inte skulle finnas där och dirigera bilarna skulle det säkerligen bli lika kaos i parkeringshuset som det är i trafiken.
Efter det skulle vi ta hissen upp ett par våningar. Inne i hissen jobbade självklart en liten man. Han satt på en liten pall och dirigerade in folk i hissen. Han organiserade så att folk kom på och av och att det inte blev för mycket folk i hissen. ”Max 10 personer” läste jag på en skylt när hissen sakta men säkert masade sig uppåt med cirka 20 personer inuti…
På måndagen började jag piggna till och min röst var nästan helt tillbaka. Teena frågade om jag ville ta bussen in till Kannur för att äta lunch tillsammans med henne och hennes rumskompis. Jag hade redan ätit lunch, men tänkte att jag kunde följa med och ta en kopp te. Allt drog dock ut på tiden, som det alltid gör här. Först kom vi inte iväg förrän vid 16.30 och därefter fick bussen motorstopp. Klockan hann bli 18 innan vi kom fram till ”lunchstället”. Perfekt tid för middag tyckte jag och vi delade på en pizza och drack färskpressad juice.
Efter middagen gick vi och shoppade. Vi åkte till gallerian igen och det verkar som att det är dit alla går. Vi stötte på ett helt gäng från sjukhuset och gick runt tillsammans med dem. Jag köpte en jättefin sänglampa, så nu kan jag sitta och skriva i mysbelysning istället för under de kala lysrören som finns i mitt rum. Jag fick också köpt nya sängkläder, så nu kan jag tvätta de gamla. Det tar ungefär 2 dygn för saker att torka här, om man hänger dem under fläkten och vrider upp den på full effekt. Jag har därför inte velat tvätta mina sängkläder eftersom det skulle innebära att jag skulle få sova med fuktiga lakan kvällen därpå.
Allting är fuktigt här nere. Alla böcker och papper krullar sig i kanterna. Jag märkte även att mina converse, som jag ställt i hallen och inte tittat så noga på sedan jag kom hit, helt plötsligt hade blivit väldigt ”dammiga”. De hade blivit helt grå på ovansidan, och när jag tog mig en närmare titt såg jag att de var täckta av ett pälslager av mögel. Jag antar att de blev blöta första dagen jag kom hit och att de inte har torkat sedan dess…
På tisdagen var jag bara på rummet efter att jag slutat, men på onsdagen åkte Bahiya och jag in till Kannur igen för att försöka skaffa mig ett indiskt SIM-kort. Allting är ju väldigt komplicerat här nere, så att skaffa simkort är ingen enkel sak. Det krävs passfoto, information påskrifter och referenspersoner i Indien. Dessutom gick det inte att köpa det på ett vanligt ställe där de säljer SIM-kort, utan vi var tvungna att åka till något slags huvudkontor. Det hela tog sin lilla tid och det var mycket fundersamma miner innan jag slutligen fick mitt simkort. Kruxet är att det nu inte verkar gå att aktivera det... Bahiya har försökt på alla vis idag. Till slut tog mitt batteri slut och vi får fortsätta imorgon. Jag känner att jag inte nödvändigtvis behöver ett SIM-kort, men alla ringer till varandra precis hela tiden här så de tycker att det är väldigt svårt för mig att klara mig utan ett.
Efter att vi köpt SIM-kortet åkte vi till gallerian och drack juice innan vi åkte tillbaka hem igen.
Idag skrev jag om min projektplan lite efter att jag slutat på sjukhuset. Jag har kommit fram till att det inte kommer bli så stora förändringar trots allt. Min handledare ville att jag skulle lägga till en del information på mina formulär, men det mesta som jag har lagt till hade jag ändå hade tänkt samla in information om och analysera i efterhand. Vi inkluderar en bredare patientgrupp samt barn, men min ursprungliga tanke om vad jag ska göra är ungefär den samma. Sedan har jag tagit mig friheten att ”hoppa över” att anteckna lite flummig information samt att begränsa mig till vissa avdelningar. Annars kommer arbetet bli lite för ostrukturerat och jag kommer inte få något riktigt grepp om det. Jag hoppas att det kommer lösa sig...
En vanlig dag ser ut ungefär såhär; jag går upp runt 8 och tar en kalldusch. Därefter går jag ner till matsalen och äter frukost. Ofta är folk jag lärt känna redan där, men om det inte är det börjar nästan alltid folk börja prata med mig och bjuder in mig att sitta vid deras bord. Efter frukosten går jag upp till min handledares kontor och så går vi på rond vid 9.30. Ronden avslutas på sjukhusets café, där min handledare bjuder oss på kaffe eller te. Efter det börjar jag gå omkring och leta efter patienter till min studie.
Nu börjar jag med att gå till mikrobiologen för att se om de har fått fram några odlingssvar eller om de fått in odlingar från några nya patienter. Därefter går jag till akuten och ser om de har lagt in några nya patienter med infektionssymtom. Efter det går jag runt till de olika avdelningarna och letar efter patienterna som jag fått namnet på från akuten eller mikrobiologen, samt går igenom alla nya patienters journaler i jakt på folk som lagts in med antibiotikabehandling. Jag brukar vara färdig vid 14tiden, vilket är tiden då de flesta går på lunch. Efter det är jag oftast ledig.
Än så länge har jag fått ungefär 40 patienter till min studie, vilket betyder lika många papper. Jag har nu lyckats få in ett någorlunda fungerande system där jag sorterar upp patienterna efter våningar och avdelningar, men jag står ändå och bläddrar fundersamt i mina papper en ganska bra stund varje dag. Jag har aldrig varit en särskilt organiserad person när det kommer till papper och anteckningar. Fråga bara min mamma… - allt ligger överst!
Till en början tyckte jag att det var väldigt svårt att hitta i journalerna, men det har blivit lättare nu. Journalerna består av massa tunna papper, men papperna har olika färger och när man lärt sig vilka som är vilka går det lättare att hitta. Sedan heter många läkemedel inte samma sak som hemma, så det är ibland svårt att veta om patienterna har fått antibiotika eller inte. Dessutom finns det så mycket förkortningar för olika sjukdomar och behandlingar att jag blir förvirrad av den anledningen. Men oftast är sjuksköterskorna mycket hjälpsamma. Ibland är de lite för hjälpsamma och tar helt enkelt journalerna ifrån mig och letar upp informationen själva. I vissa fall fungerar det jättebra, men i vissa fall ser jag att de missar information jag behöver. Jag får då vänligt men bestämt försöka få tag i journalen själv igen.
I vissa fall händer det att jag inte lyckas hitta patienterna eller att de blivit utskrivna innan jag hittar deras journaler. Om det händer har jag börjat strunta i att inkludera de patienterna i studien. Så fort patienten har blivit utskriven är det nämligen mycket svårt att hitta journalen. En dag försökte jag leta efter 4 sådana journaler. Tydligen ska journalerna hamna i ett förråd i källaren, men det finns ett för mig okänt antal platser där journalen kan hamna innan den når förrådet. Jag satt i förrådet i över en timme medan ett par sjuksköterskor som arbetade där ringde runt till olika personer och fundersamt bläddrade i alla sina papper. Vi hittade inte en enda av journalerna som jag letade efter den dagen... Ganska tröttsamt och inte riktigt värt ansträngningen för varken dem eller mig.
Ibland känns det som att det kryllar av folk runt mig när jag försöker leta efter informationen. Sjuksköterskor, läkare, studenter, patienter, patienters släktingar, städerskor och alla möjliga personer kommer fram och ställer sig runt mig när jag ska leta efter information i journalerna. Alla undrar vart jag kommer ifrån, vad jag heter, hur gammal jag är och om jag är gift. Jag känner mig nästan otrevlig ibland när jag svarar ganska kort på alla frågor och fortsätter läsa i journalen. Jag försöker vara trevlig mot alla och prata med folk, men om jag skulle prata med alla så skulle jag inte få något gjort alls!
De flesta patienterna ligger i stora salar där de finns plats för 30 patienter. Patienter med olika typer av infektioner ligger bredvid varandra med endast en liten kakelvägg som skiljer dem från patienten i sängen bredvid. När de sätter sig upp har de huvudena bredvid varandra. Andra sängar står med ett par meters mellanrum och har ingen kakelvägg emellan. Hela tiden går fläktarna för fullt i taket, vilket göt att alla papper flyger iväg om man inte håller i dem eller lägger något tungt på dem. Handsprit används sällan eller aldrig. Det känns inte helt optimalt ur smittsynpunkt…
Sjukhuset är ett privat sjukhus, men de behandlar även patienter som inte har så mycket pengar. De får antingen vård till halva priset, eller nästan gratis om de är mycket fattiga. Det finns även kommunala sjukhus där patienter kan söka i stort sätt gratis vård. De rikare patienterna får betala fullpris för vården och de brukar också ofta betala för att få ett privatrum på en annan våning.
Här är sjukhuset;
Kannur Medical College Super Specialised Hospital är ett universitetssjukhus. Det ligger även andra universitet i närheten där ingenjörer, sjuksköterskor, tandläkare m.m. läser. De flesta bor på campusområdet, så det är väldigt mycket sjukvårdspersonal och studenter överallt. Folk umgås i stort sett hela tiden och de flesta delar rum 3 stycken. De flestas familjer bor långt bort och de kan därför inte åka till dem så ofta eftersom de bara har en dag ledigt i veckan. Det gör att alla blir som en stor familj. Jag umgås mest med Teena och Achash;
Och med Bahiya till vänster på bilden;
Sedan har jag börjat lära känna en del andra med, men dem har jag inte umgåtts med så mycket än.
Folk är väldigt avslappnade här. Alla går långsamt och ingen tycks stressa. När jag påpekade hur ostressade alla verkade vara sa de helt enkelt ”men varför skulle vi stressa?” - Skön inställning! Ibland kan jag dock bli lite frustrerad över att sitta och vänta så mycket... Det verkar inte vara så strikt här heller. Underläkarna ska alltid finnas tillgängliga på telefon, men ingen verkar bry sig om de inte är fysiskt på plats så länge de kan infinna sig någorlunda snabbt. Det gör att folk ”försvinner” hela tiden, och det är verkligen inte ovanligt att en läkare lämnar kliniken och är borta i någon timme eller två. För mig är det lite oklart vart de tar vägen och vad de gör när de är borta, men jag gissar att de går till olika avdelningar och hälsar på sina vänner. Det händer nämligen ganska ofta att någon kommer och ”hälsar på” oss på kliniken. Däremot kan folk inte lämna sjukhusområdet så ofta, vilket gör det svårt för folk att hitta på saker. Jag har nog inte riktigt förstått hur det fungerar med deras joursystem än, för det känns som att alla har jour hela tiden…
Problemet med spindeln i badrummet löste sig någon dag senare. Den satt snällt i taket ett tag och jag kontrollerade alltid att den var på plats innan jag gick in i badrummet. Men så plötsligt började den kravla nedåt en morgon när jag satt på toaletten! Den och en ödla började ”jaga” varandra fram och tillbaka i badrummet. Jag vet inte vem det var som ville äta upp vem egentligen, för först var det som om spindeln jagade ödlan. Sedan attackerade ödlan spindeln så den tappade 3 ben. Därefter höll den på att vandra omkring på sina 5 ben på golvet till dess att jag slog ihjäl den. Jösses…
Puss och kram!
Vad skönt att det börjar rulla på nu. Vi tänker på dig varje dag. Fortsatt lycka till med studien! <3
Kramar från mormor och moster
