zyanyasarah

Fredagen den 24 april 09

Jag vaknade vid 9 tiden i morse och öppnade mina "volets" för att mötas av underbart vackert väder. Solen sken, fåglarna kvittrade... och jag gick upp och eldade baguette i brödrosten.

   Vanligen brukar jag stoppa i lite baguette i rosten och låta dem vara i medans jag tar fram det jag använder för att äta frukost, och när jag gjort det är det helt lagom att ploppa upp mackorna. Men imorse tog det antagligen lite längre tid än vanligt, jag var nog lite tankspridd, för plötsligt luktade det bränt och när jag skyndade mig till rosten och tryckte på "hoppa upp" knappen så satt mackan fast i botten... och brann! Förskräckt fick jag blåsa och blåsa för att den skulle slockna och sen peta loss en halvt kolsvart macka med brödkniven medan jag tacksamt tänkte att det är såna här morgonar som jag är så otroligt glad att de inte har brandvarnare i köket/vardagsrummet! Jag vet inte hur många gånger vi lyckats sätta på vår i hallen hemma hos dej mamma, när vi lagar mat, och viftande med tidningar fått springa ut i hallen för att få tyst på den och inte väcka alla grannar. Jag tror jag skulle ha lyckats sätta på den 3-4 ggr redan om det fanns en hos familjen, så jag understryker igen min enorma tacksamhet. Det är också såna här morgonar som jag är så glad att jag för det mesta är ensam när jag äter frukost på morgonen. Shit, jag undrar bara vad Lola skulle sagt om hon såg vad jag pysslade med på frukosten imorse!

Idag har jag inte gjort mycket... Läst lite, vart ute och gått ganska långt i skogen. Jag blev jätte förskräckt när jag gick förbi ett av grannhusen, för de har en hund som är ungefär lika stor som Timmy och ett staket som är på tok för lågt. Varje gång jag går förbi känns det som att hunden, som så glatt vill hälsa, ska hoppa ut men bara inte riktigt vågar. Denna gången när jag gick förbi studsade den över staketet och försvann i all världens fart över ängen och bort till villaområdet lite längre bort. Jag undrade om jag skulle gå in i trädgården och knacka på huset för att se om jag hittade dess ägare, men det såg så tomt och stängt ut så att jag bestämde mig för att lite försiktigt vandra bortåt och se vart hunden tagit vägen.

   Jag såg inget spår av den sen iaf och fortsatte min promenad i tankar på att jag kunde knacka på på tillbakavägen istället. På tillbakavägen efter någon timmes vandring i skogen träffade jag två tjejer som bodde i närheten som gjorde mig sällskap en bit och när vi var bara ca 10 min hemifrån och utanför huset med den förrymda hunden så såg jag att den åter var i sin trädgård men med ett glatt skutt hoppade ut igen och började följa med oss. Han följde med mig nästan ända hem och när jag sa hejdå till tjejerna frågade jag vad jag skulle göra med honom, men de lugnade mig med att det var lugnt att han brukade hoppa ut och att han hittade hem själv, så jag traskade vidare och undrade vad min värdfamilj skulle säga när jag kom hem med en hund. Men han vände tillbaka lite innan jag kom till deras hus, som tur var. Det var jätte mysigt att vara ute och gå med en vov, om han brukar göra så kanske jag kan plocka upp honom på vägen nästa gång jag går ut och går och på så sätt få fyrbent sällskap. Jag saknar min vovov mycket mycket. Turpo-bollen...

I tisdags åt jag och Léa lunch hos mormorn. Morfarn är fortfarande på något slags sjukhem där han ska vara i 2 veckor nu efter hjärtoperationen för att träna, vila osv.

   Sen efter lunchen tog vi bussen tillsammans jag och Léa ner till Périgueux där jag träffade Stephanie en stund och gick runt lite för att sen vandra hem till henne och börja se på en film på eftermiddagen.

I måndags kväll skickade Stephanie ett litet sms där hon frågade om jag ville följa med henne och hennes värdfamilj till havet på onsdagen. Jag blev jätteglad, och i onsdags var det dags.

   Det var lite molnigt på morgonen, men det hade spåtts bli kanonväder framåt lunchdags, och jag gick upp vid 7 tiden eftersom de skulle komma och hämta mig lite innan 8. Klockan tickade iväg och jag satt inne på mitt rum, läsandes på min säng, och började undra vart de höll hus när Steph ringde vid halv 9 och sa att de var nästan framme. Försiktigt för att inte väcka min värdmamma smög jag mig ut från mitt rum, bara för att höra henne komma uppspringande för att hon trodde att det var en inbrottstjuv som smög in i huset eftersom det var så sent. Eller... otidigt. Ursäktandes kom jag iaf iväg.

   Stephanie bor hos en värdfamilj vars son, Eliot, är en av Delphines bästa vänner, så jag har ätit lunch någon gång med honom och några andra men aldrig riktigt pratat något.

   I bilen satt värdmamman i framsätet med Eliot framför ratten och där bak hennes värdsyster och värdsysterns pojkvän. Jag och Steph satt i bagageluckan på extrasäten, vilket var väldigt trångt och man satt helt snett, men det var mysigt. Det var knäpptyst och jag började försiktigt försöka prata med Stephanie, men tystnade sen undrandes om jag störde nåt, jag vet att hon har haft det lite jobbigt i sin värdfamilj på sista tiden och ska åka hem på tisdag i nästa vecka, och det kändes som om det var väldigt spänt. Men jag tror bara att de var trötta. Efter en 2,5 timmes lång bilfärd kom vi vid lunchdags fram till Arcachon, en liten stad precis vid havet som är en riktig turistort. Det kändes verkligen som om vi var på solsemester. Palmer lite här och där på gatorna, lyxiga hotell och en stoor stor sandstrand. Vi gick runt där ett tag innan vi åkte vidare och picknickade i skogen nära den enorma sanddunen, vilken var vårt mål för dagen.

Vi knödde sen in oss i bagageluckan igen och åkte runt till sanddunen.

   Den var verkligen imponerande. Jag har aldrig sett något liknande i hela mitt liv tidigare. Det var liksom som en kulle i en sandöken, om ni tänker er, bara otroligt ortoligt mycket större!

De förklarade att atlantvindarna blåser in sand som samlas och lägger sig på varandra och på så sätt formar en enorm kulle, en dun, som växer för varje år mer och mer upp och in i skogen. Den var brant på baksidan, där det fanns trappor man kunde ta upp om man inte ville kämpa i sanden. Värdmamman tog trapporna, men vi ville såklart klättra upp. I början i alla fall... Jag trodde inte att det skulle vara SÅ jobbigt att ta sig upp! Okej att min kondition har gått ner sig nu när jag knappt tränat nåt på ett år, men det var jätte jobbigt!

   Tänk er att gå i en jätte brant uppförsbacke, men för varje steg ni tar sjunker ni ner lika mycket igen som ni gått uppåt. Man avancerade knappt alls framåt om man inte satte ner händerna och kröp på alla fyra upp och även då var det jätte jobbigt. Värdmamman stod där uppe och hade roligt åt oss och tog kort. Moi, voilà:

Kämpandes kämpandes... haha.

Där uppe var utsikten fantastisk. Det var inte alls lika brant på andra sidan och vi vandrade ner genom sanden tills vi befann oss ganska nära havet fast en bit upp ändå, och la oss ner för att sola en stund för att bli riktigt varma innan vi badade. Det blåste ganska rejält uppe på toppen, så man var inte direkt varm trots kampen för att ta sig upp.

Vi solade och badade. 2 ggr. Det var ganska kallt i vattnet, inte överdrivet, men tillräckligt för att pojkvännen, som vart så kaxig i bilen och sagt att han skulle bada nöjde sig med att doppa fötterna och kalla mig något i stil med "himla nordbo" som simmade runt i vågorna.

Äh, de är bara de som är badkrukor och vana vid typ 25 gradigt vatten. De tyckte inte att jag var riktigt klok när jag berättade att vi ofta badade i maj med vänner hemma i Sverige, där det är betydligt kallare vid den här årstiden.

   Vi stannade till ca 16 tiden innan vi började vandra upp för dunen igen för att ta oss tillbaka till bilen. Jag fattar verkligen vad du menar nu, Emma, med träningsvärk i tårna efter att ha spelat beach volleyboll!

Väl uppe kunde jag inte låta bli att ta fler kort. Titta:

Det är liksom som att vara uppe på fjället när man är på skidsemester, och det är betydligt brantare än vad det ser ut! Tillräckligt brant för att jag skulle tvekat alvarligt på att försöka ta mig ner på skidor innan jag bestämt mig för att åka, och då åkt med benen mer än en meter isär och knäna vridna inåt med stavarna flängande hit och dit, i ett försök att hålla balansen. Innan jag åker över kanten på pisten och ut och lägger mig i djupsnö för att skidorna inte vill stanna och jag redan åkt tvärs över en allt för liten pist. För att ge er en beskrivning.

Fast det var inte alls svårt att gå ner, eftersom man liksom fastnar med fötterna nersjunkna i sanden.

Bilfärden hem gick snabbt som ögat. Vi höll på med ordlekar allihop och alla var på glatt humör. Jag stupade sen i säng typ vid 9 oförmögen att hålla ögonen öppna, nöjd och glad.

Tack så otroligt mycket till Stephanies värdfamilj som bjöd med mig! :D

Torsdagen var jag åter igen med Stephanie.

Som jag nämnt tidigare åker hon hem på tisdag, så vi får passa på nu medan hon fortfarande är här... Hennes föräldrar skulle komma på kvällen vid 17-18 tiden med bil och stanna några dagar i Périgueux innan de beger sig av hem till Tyskland och hon var så otålig och upplivad och visste inte vad hon skulle ta sig för en hel dag medans hon väntade p dem, så jag sa att jag kunde komma och hålla henne sällskap.

   Så jag vandrade till Chancelade och hade jätte tur med bussen som kom direkt, för en gångs skull, så jag var hos henne på mindre än en timme. Väl där gick vi ut och gick lite, tittade på en massa photon som vi bytte med varandra och satte oss sen vid 17 tiden utanför hennes hus och väntade på en blå efterlängtad bil. Hennes mamma hade vart i Sverige ett tag och pluggat och hade enligt Stephanie blivit överförtjust när hon sa att hon hade en svensk kompis, så vi tyckte att det vore kul om jag stannade och hälsade när de kom.

   Plötsligt var alla bilar blåa, seriöst hur många blåa bilar finns det i vanliga fall? Varenda bil som körde förbi var blå när vi satt och väntade, och vi båda flög upp ett antal gånger i tron om att det var hennes föräldrar. Jag blev typ lika ivrig som hon, det kändes nästan som om det var mina föräldrar som skulle komma. Jag var dock sen tvungen att ta min buss senast 18.15 och klockan 18 var vi lite... misshoppfulla (gud är det ens ett ord? Nej, jag vet! Missmodiga!) ...var vi lite missmodiga att de skulle hinna komma innan jag var tvungen att dra mig hemåt.

   Vi gick in och hämtade min väska och Steph skulle följa med och vänta på bussen med mig precis utanför, och gissa vad? När vi öppnade ytterdörren stod hennes föräldrar där och blinkade förvånat för att de inte ens hade hunnit ringa på dörrklockan innan dörren slogs upp.

Det blev glada skrik och kramar och jag skakade hand med föräldrarna (skitskumt, jag var så nära att kindpussa dem, skaka hand har jag inte gjort på evigheter!) Jag försökte prata lite på svenska med mamman men kom fram till att hon inte förstod ett ord (eller så var hon kanske bara chockad?), så jag drog mig iväg till min buss och lämnade dem i deras glädje av att återförenas.

   Vandrade sen hem från Chancelade och var hemma på ca en timme. Mina värdföräldrar var iväg bjudna på middag på kvällen, så jag var ensam hemma med Léa.

Nu är det bara lördag och söndag kvar på lovet och jag vet inte vad jag ska ta mig för... Nåt blir det väl antagligen, och annars går tiden ändå...

Det ska bli regnväder i en hel vecka nu och i skolan kommer det att vara bac blancs mån-tors.

J'ai pas envie d'y aller! Mais, bon...

Sorliga varma gosiga kraaamar på er alla!