Kathmandu, Ayurveda och Jaipur
Söndagen den 19 november 2017
Efter att ha kommit hem från vandringen tog jag det lugnt i tre dagar. Jag satt och läste, strövade runt lite i staden och umgicks med mina vänner på kvällarna.
På måndagen var det dags för stadsturen som vandringsföretaget skulle anordna. De sa att jag skulle bli upphämtad utanför mitt hotell, men eftersom jag inte bodde på samma hotell som de andra som skulle på turen hade jag en liten känsla av att de skulle glömma bort mig. När de var cirka 20 minuter sena ringde jag till dem och de sa då till mig att det skulle dröja ytterligare 15 minuter innan de kom eftersom ”guiden hade glömt bort att han skulle guida idag”. Under tiden var det en ganska påträngande kille som stod och ville prata med mig på gatan där jag skulle vänta. Killen blev glad över att höra att jag var tvungen att vänta ett tag till. Några minuter senare ringde de dock från organisationen igen, bad mig gå till det andra hotellet ändå och sa att jag skulle skynda mig. Jag sa att jag inte hade någon aning om vart det låg, men killen var då snäll och följde mig dit. Jag förstår inte varför de skulle envisas med att hämta mig utanför mitt hotell från början. Det hade ju varit så mycket enklare om jag i lugn och ro hade kunnat kolla upp vart hotellet låg och sedan tagit mig dit i god tid!
Vi kom i alla fall iväg och på turen var det en grupp från Australien som skulle börja sin vandring mot Base Camp dagen därpå. Stadsturen var en speciell upplevelse. Vår guide var extremt hetsig. På turen skulle vi titta på 4 sevärdheter och äta lunch däremellan. Guiden sa dock att vi kunde ”hinna allt innan lunch”. Han sa åt oss att skynda oss och försvann hela tiden i förväg. Ifall någon stannade och ville ta ett foto var någon i gruppen tvungen att följa efter guiden för att se vilken väg han tog medan någon väntade inom synhåll för personen som tog fotot. På så vis kunde vi göra en kedja av folk som vinkade åt varandra och därmed hålla ihop gruppen. Trots det tappade vi bort guiden ett antal gånger under turen och fick stå och vänta på att han skulle komma tillbaka igen och hämta oss. Guiden vände sig också enbart till mig när han pratade och ropade på mig hela tiden, så jag kände mig som om jag var på en privat tur. När han sedan nämnde att han ville visa mig ett café efteråt började jag misstänka att det var därför han skyndade så mycket. Vid sista stoppet var klockan 14 och alla var trötta och griniga. Jag sa då vänligt men bestämt att jag ville äta tillsammans med gruppen och vi fick då äntligen lunch. Jösses...
Första stoppet var vid aptemplet och jag var glad över att jag hade varit där innan eftersom stoppet blev så kort.
Andra stoppet var vid Durbar Square, vilket är ett stort tempelområde där en ”levande gudinna” bor. Denna levande gudinna är just nu en treårig liten flicka. Den förra gudinnan blev nyss... Avsatt? Avgudad? Vad ska man kalla det när en person går från att vara gudinna till att vara en helt vanlig flicka?
Gudinnorna, eller Kumaris som de kallas, väljs ut bland små flickor från en viss klan. Efter en lång process väljs en flicka ut och de tror sedan att hon är en gudinna. Hon får gå igenom en mängd ritualer och får därefter bo i templet fram till hon får sin första mens. När flickan får sin första mens blir det ett bevis för att hon inte är gudinna och hon får då flytta ut från templet och en ny flicka väljs ut. Så håller det på, och nya Kumaris väljs därför ut ungefär var tionde år. Jag kunde inte förstå hur deras tradition kan leva vidare så länge och att de gång på gång väljer ut en ny gudinna med så stor omsorg trots att det gång på gång visar sig att de inte funnit den ”riktiga gudinnan”. När jag läste på om det i efterhand verkar det dock som att de tror att Gudinnan bor i flickans kropp för en tid, men att hon lämnar kroppen vid första mensen.
Flickorna får växa upp i templet och de får endast lämna det vid enstaka högtider. De får då inte vidröra marken utan måste bäras fram. De tvingas lämna sina familjer och får endast umgås med vissa personer som vet hur de ska behandla gudinnorna, eftersom ingen får uppmana dem till någonting eller neka dem några av deras önskningar. De får numera utbildning av särskilda lärare i templet, men tidigare fick de inte det. Tänk att växa upp så! Hur ska de kunna ha vanliga relationer och kunna leva ett vanligt liv senare?
Mina vänner berättade att de fått höra att de flesta av gudinnorna blir psykiskt sjuka senare i livet... De förblir även ogifta eftersom folk är rädda för dem. Mycket kritik har riktats mot Nepals regering för att de tillåter Kumaris och de försöker därför nu skapa bättre förutsättningar för flickorna genom att ge dem en utbildning...
Vi fick stå nere i templet med sammanförda händer och titta upp mot balkongen där gudinnan skulle visa sig. Den lilla hårt sminkade treåringen visade sig på balkongen och tittade ner på oss medan folk tillbad henne... Det var inte tillåtet att fotografera henne, men ni kan se balkongen här;
Nästa stopp var vid Pashupatinath Temple vid Bagmati River. Vi fick se hur lik brändes och askan slängdes i floden.
Sista stoppet var vid Boudhanath – en jättestor stupa. Stupan var nybyggd eftersom den rasat samman under jordbävningen. Överallt i Kathmandu finns det spår av den stora jordbävningen 2015. Vart man än går hörs ljudet av renovering och byggnad av hus. Det finns fortfarande massor med stenhögar och delvis nedrasade hus. Under turen stannade guiden ofta och pekade på rasmassorna och berättade att det legat ett tempel där innan.
På tisdagen följde jag med mina vänner till sjukhuset där de gör sina projekt. Under födelsedagsfesten som vi var på en av de första dagarna jag var i Nepal pratade jag med en psykiatriker. När jag sa att jag var intresserad av psykiatri sa han att jag gärna fick följa med honom en dag. Han visade oss därför runt på sjukhuset och berättade om psykiatrin i Nepal. Han var väldigt engagerad och hade studerat ett år i Norge. Det kändes som att han hade liknande syn på psykiatrin som vi har och han har gjort väldigt mycket för den psykiatriska vården i Kathmandu. Det var väldigt häftigt att få följa med honom. Tänk att arbeta i ett land där man kan göra så stor skillnad!
Efteråt visade mina vänner mig runt på sjukhuset och det roligt att få se hur de hade det och se allt som de berättat om!
På eftermiddagen arbetade jag lite med min studie. Jimna har mailat mig uppföljningar på de flesta patienterna som fortfarande var inneliggande när jag åkte, så jag är väldigt tacksam.
På kvällen tränade vi yoga och därefter gick vi ut och åt för sista gången i Nepal tillsammans.
Dagen därpå sa jag hejdå till mina vänner och åkte tillbaka till Indien för att träffa mamma på ayurvedastället där hon varit i 2 veckor. Egentligen skulle vi träffats efter att hon varit där, men eftersom jag hade mer tid på grund av visumproblemet gjorde jag henne sällskap i 3 dagar och deltog i programmet.
Planet skulle mellanlanda i Delhi. Det var i tid, men när vi skulle landa hördes plötsligt ett meddelande från piloten i högtalarna. Han sa att vi befann oss ovanför Delhi, men att det blivit kaos på flygplatsen på grund av renovering. Han sa att vi därför inte kunde landa på minst en timme. Piloten flög därför runt i cirklar i 1,5 timme innan han kunde landa och vi kände oss alla nog lite smått sjösjuka när vi äntligen kunde landa.
Planet ner till Cochin var 3 timmar sent, så jag kom fram till Ayurvedastället vid klockan 01 på natten. Stackars han som skulle hämta mig...
Så fick jag träffa mamma igen! Vi satt och pratade i någon timme innan vi gick och la oss för en kort natts sömn.
Klockan 5.45 morgonen därpå knackade det på dörren. Utanför stod en liten kvinna med mammas lavemang. I slutet av en längre period på ayurvedacentret får de tydligen gå igenom en ”rening”. Mamma var något missnöjd med att vi inte skulle kunna träna yoga tillsammans, utan att hon skulle spendera dagen på toaletten. Jag tyckte att det var lite komiskt. Min mamma valde att frivilligt bajsa hela dagen när vi sågs för första gången på 7 veckor!
För mig började dagen med yoga. Yogan bestod dock mest av att vi skulle sitta och massera oss själva, vicka på olika kroppsdelar och sedan ligga och slappna av. Den var inte ett dugg fysiskt ansträngande som den varit i Nepal. Efter det var det dags för frukost och därefter fick jag träffa en ayurvedisk läkare.
Läkaren tog puls och blodtryck på mig och ställde en del frågor. Jag fick därefter fylla i ett formulär och han berättade att jag var en ”pitta-kapha”. Pitta är eld och kapha vatten och jord. Jag är dock dubbelt så mycket pitta som kapha. Han undrade om jag var en otålig människa. - Ja... Det tror jag! Jag frågade honom hur han kunde känna på min puls att jag var en pitta, men jag förstod inte vad han svarade. Någonting om dess rytm och känsla. Han sa dock att man måste ha mycket erfarenhet av att känna på pulsar för att kunna avgöra vilken typ av person man har framför sig genom att bara känna på pulsen.
Efter det var det dags för ayurvedisk lunch och därefter helkroppsmassage. Jag fick klä av mig helt naken och en kvinna fäste ett minimalt höftskynke runt mig. Därefter masserade hon i stort sätt allt utom könet. Efteråt torkade hon av all olja och fäste åter skynket om mig. Det var en väldigt udda upplevelse. Jag som inte ens har velat ha ryggmassage av okända människor innan!
På kvällen var det meditation på schemat. Vi satt med korslagda ben och mediterade i solnedgången. Vi andades genom olika näsborrar och lyssnade på vågorna som rullade in på stranden, blandat med kråkornas kraxande. Efter en stund fick vi lägga oss ner... Jag vaknade med ett ryck när yogaläraren tog tag i min fot. Tydligen hade han då sagt åt oss upprepade gånger att sätta oss upp, men jag reagerade inte utan hade somnat så gott.
Ayurvedastället låg precis vid havet, så vi badade och låg på stranden på dagarna mellan aktiviteterna/behandlingarna. Det serverades ayurvedisk mat, som var balanserad på olika sätt för att skapa harmoni mellan elementen inom oss. Kryddor användes väldigt sparsamt och vi fick inte heller äta socker eller dricka kaffe. Till alla måltider serverades massa färsk frukt. På yogastället var det förutom mamma och jag tre andra svenskar. De var alla trevliga och intresserade av alternativ medicin.
Nästa dag såg ungefär lika dan ut, med undantag för meditationen på kvällen. Istället för meditation hade vi matlagning. Vi fick stå och se på när de lagade puttu och en grönsaksgryta. Mamma hade bajsat färdigt så hon deltog också i aktiviteterna den dagen.
Sista dagen hoppade jag över yogan. Den var helt enkelt alldeles för långtråkig för den sanna pittan som jag är. Eftersom jag sagt att jag haft ont i svanskotan när jag sitter sedan 2 år tillbaka fick jag under samtalet med läkaren en olja den dagen. Han sa att jag skulle ligga med oljan indränkt i en handduk över svanskotan i en kvart varje dag i cirka en månad. Vi får väl se hur det blir med det...
På eftermiddagen sa vi hejdå till alla på centret och åkte till Cochin.
På söndagen gick vi på en shoppingrunda eftersom mamma ville köpa lite indiska kläder. Försäljarna var extremt på och efter ett tag åkte vi till ett shoppingcenter istället. Efteråt åkte vi till de gamla judiska kvarteren och fikade vid vattnet.
På kvällen gick vi ut och åt jättegod mat på en restaurang vid hotellet.
Dagen därpå ville mamma fortsätta shoppa, men jag stannade kvar på hotellet så länge. Därefter försökte vi gå på en tempelrunda. Vi ville se templen i området, men de vi kom till var antingen stängda eller inte öppna för icke-hinduer. Efter det satt jag på ett café medan mamma gick runt i butiker ett tag till. Trots mina försök att undvika shopping slutade det ändå med att jag fick följa med mamma i nära 3 timmar på kvällen innan vi åt mat på samma restaurang som dagen innan.
På tisdagen sa jag hejdå till mamma som skulle åka hem till Sverige igen. Själv flög jag upp till Jaipur för att träffa Tina och hennes familj.
Tina, hennes farbror och bror kom och hämtade mig på flygplatsen. Jaipur var som jag mindes det; fullt med bilar, mopeder, kor, åsnor, hästar och ibland kameler trängdes på gatorna under ett konstant tutande.
Vi umgicks med hennes familj och gick även över till hennes grannar en stund på kvällen.
Dagen därpå åkte vi till byn där Tina bodde innan hon och hennes familj flyttade in till stan. I huset bodde 3 av hennes farbröder, deras fruar, alla deras barn och Tinas farmor.
Vi knödde in oss 8 personer i en bil och åkte och besökte 2 tempel. Det var ganska trångt i bilen kan man lugnt säga... Då stannade de plötsligt bilen och öppnade bagageluckan - varför inte låta några åka i bagageutrymmet?
Det visade sig dock inte vara en bra idé på den vägen, eftersom att det dammade så mycket. De berättade att det dock gick utmärkt att färdas på det sättet på asfalterade vägar.
Jag vet inte hur många släktingar, vänner, grannar och bekanta jag träffade den dagen. De som inte kunde komma förbi eller vi inte kunde besöka videochattade vi med. Jag satt och svarade på enkla frågor och däremellan satt de och pratade ivrigt med varandra på hindi. Tinas kusin Akanksha sov därefter över hos oss.
Dagen därpå startade vi åter dagen med att besöka Tinas grannar och dricka te där. Vi spelade badminton på deras takterrass, men efter att jag skjutit upp fjädern på deras skorsten 2 gånger på endast ett par slag tyckte de att vi kunde spela ute på gatan istället.
Därefter åkte vi moped till Tinas brors frus familj en stund. Efter det till Nagar Fort. Tina, Akanksha och Shivani berättade ivrigt om fortet. Efter det besökte vi en spegelsal och ett vaxmuseum som låg intill fortet. Efter det åkte vi till ett nöjesfält och åkte en stor gunga. Säkerheten var verkligen inte bra och jag blev faktiskt ganska rädd under åkturen.
Först fick man bokstavligen klättra in i attraktionen och mellan stolarna kunde man trilla ner på botten av attraktionen. Jag trodde inte att gungan skulle åka så högt eftersom det inte fanns någon form av säkerhetsbälten, men den gick så högt att vi lyfte från sätena. Man fick hålla i sig och om man hade ramlat hade man ramlat flera meter ner. Jag höll i mig för glatta livet och bad om att ingen skulle trilla ned ovanför mig.
Efter det åkte vi till en marknad och åt mat och därefter hem till Tina. De klädde mig i en av grannarnas saree, sminkade mig och visade mig hur man dansade på indiskt vis. Det slutade med att cirka 20 grannar satt i vardagsrummet och tittade på medan vi dansade inför dem. Akaknsha dansade och visade mig rörelser och jag följde henne så gott jag kunde.
På fredagen åkte Tina, Shivani och jag till ett museum. Därefter åkte vi och besökte Timas mormor som låg inne på sjukhus. Efter det åkte vi och shoppade en stund och därefter hem till Tina igen. Tinas syster och systerdotter kom på besök och stannade över natten.
På lördagen åkte vi till hotellet där jag bodde när jag var i Jaipur för 3 år sedan. Det är en släkting till Tina som har hotellet, och det var hans familj som tog med mig till bröllopet där Tina och jag träffades. Det var roligt att komma tillbaka till hotellet och hälsa på familjen igen.
På kvällen var jag hemma hos Tinas grannar och drack te. Därefter spelade jag badminton med alla barn på gatan utanför. När det började bli för mörkt för att spela löste en av killarna problemet genom att föra ihop två sladdar som gått av som hörde till gatlyktan. Det slog små gnistor om sladdarna, men efter ett par försök fick han igång lyktan och vi kunde fortsätta spela. Senare fick vi middag hos grannarna och åter var det massvis med grannar som samlades och ville se och prata med mig. De gav mig presenter, ville sätta upp mitt hår, ta massa bilder osv. Jag kände mig som en kändis. Alla var så ledsna att jag skulle åka därifrån och ville att vi skulle hålla ”daglig kontakt”. Det kändes lite sorgligt att säga hejdå till dem alla, men förhoppningsvis kommer jag åka tillbaka och hälsa på dem igen inte alltför snart. Till dess ska jag lära mig mer hindi!
Imorse ringde klockan vid 5.30. Jag sa hejdå till Tinas familj och vi fick skjuts av hennes granne till flygplatsen.
Nu sitter jag på flygplatsen i Mumbai och skriver. Det har varit 4 ganska intensiva dagar i Jaipur, men jag är väldigt tacksam över att jag fått bo och ta del av allt tillsammans med framförallt dessa 3 tjejer;
Det kändes som att det var en sådan fantastisk gemenskap hos Tina och hennes familj/grannar. Alla umgicks så mycket med varandra. Grannar kom och gick. De la ut mattor på golvet där folk kunde sitta om det inte fanns plats i sängarna. De drack mängder med sött te och det fanns nästan alltid mat i köken som de värmde om någon var hungrig. Barnen sprang omkring och kvinnorna hjälptes åt att passa barnen och laga mat tillsammans. Det kändes som att Tinas rum och sängen vi delade alltid var fylld med folk...
Jag blev dock medveten om hur stort behov jag har av egen tid. Hos Tina kändes det som att egen tid knappt existerade, även om det sannolikt är mycket lugnare i vanliga fall när de inte har en ”utlänning på besök”. Jag är nog väldigt svensk ändå... Jag tycker om att umgås, men det är så skönt att få vara ifred och att inte folk kommer instövlande hela tiden!
Om bara några timmar ska jag träffa Hanna igen!! Vi ska vara i Kerala i 10 dagar tillsammans innan vi åker hem igen.
Ha det så fiint så ses vi snart!
Kraaaamar!
