zyanyasarah

Jag bokade 2 dagars kamelsafari, med övernattning under bar himmel. På safarit var det även en tysk tjej; Katie, och en kille från Israel; Itay.

   En chaufför kom och hämtade oss på hotellet och körde oss till en övergiven ruinstad. Det sägs att staden övergavs väldigt hastigt, då några shamaner kastade en förbannelse över den. Förbannelsen sägs fortfarande vila över staden och det sägs även att det spökar där.

Efter att ha vandrat runt bland ruinerna en stund bar det vidare. Vi fortsatte längs med vägen, till dess att chauffören stannade upp. Där i sanden intill vägkanten satt en liten indisk man; Mila, och väntade tillsammans med två yngre killar och fyra kameler. Kamelerna låg ner och var ganska hårt packade med framförallt kamelmat. Jag häpnade över hur stora och starka djur kameler egentligen är. Mila berättade senare att de med lätthet kan bära 3 vuxna personer.

   Vi fick var sin kamel. Alla kamelerna hade indiska namn, utom min som hette Michael Jackson.

   Mitt på dagen var det en lång paus. Guiderna stannade på ett ställe under ett träd och tog av kamelerna all packning. De släppte dem därefter lösa, med enbart ett löst sittande snöre som band ihop deras ena framben med bakbenet. De kunde i princip gå som vanligt med benen ihopbundna, men det skulle hindra dem från att trava eller galoppera iväg. Kamelerna vandrade därefter iväg och förvann snart utom synhåll. Vi själva satt kvar under ett trädet och pratade, medan guiderna lagade mat och bakade chapati över elden de gjorde upp. Itay berättade väldigt pedagogiskt för oss om Israel och konflikterna där, vilket var väldigt intressant att få höra om från någon som är därifrån.

   Några timmar senare gick killarna iväg för att leta upp kamelerna. De var borta ett ganska bra tag, och vi hann börja skämta smått seriöst om att vi skulle få gå hem. Killarna dök i alla fall upp med kamelerna en stund senare och det bar av igen. Vi red bort till ett område med sanddyner medan solen började gå ner...

   Mörkret föll och tusentals stjärnor tittade fram. Itay tog fram sin gitarr, och vi satt runt elden och sjöng och åt mat. Mila kände inte till några av låtarna vi spelade, utan sjöng istället några indiska folkvisor för oss.

   Det blev ganska kyligt, så det var skönt att krypa in i en varm sovsäck en stund senare. Guiderna la ut filtar som vi sov på på marken. Vi fick även ett par filtar att ha över oss, men trots det var det lite kallt under natten.

Dagen därpå vaknade jag i soluppgången. Jag satt och tittade på hur solen gick upp över sanddynerna, medan kamelerna gick och betade av några buskar i fjärran.

   Ett par timmar senare red vi iväg igen. Mila hoppade upp och satte sig uppe på packningen bakom mig på min kamel. Han sjöng folkvisor och vi travade iväg över sanden med de andra i släptåg. Michael Jackson fick gå i täten hela dagen, och Mila styrde honom med hjälp av reptyglar bakom mig. Efter en stund frågade jag om jag kunde få styra istället. Det fick jag. Mila satt kvar bakom mig ett tag, innan han hoppade ner och vandrade iväg. Han höll sig sedan en bit ifrån oss och gick tillsammans med killarna. Jag fick på så vis leda gruppen resten av vägen, medan Mila ropade åt mig vart jag skulle styra med jämna mellanrum.

   Vi red förbi en by och därefter till ett vattenställe där kamelerna fick dricka. Ett par timmar senare var ritten över, och vi slog oss ner under ett träd igen. Guiderna lagade än en gång samma grönsaksgryta och chapati över elden.

   Några timmar senare var det dags att säga hejdå till guiderna och kamelerna och åka tillbaka till Jaisalmer... Jag gillade verkligen kamelsafarit, och skulle lätt ha kunnat stanna ett par dagar till. Mycket för att jag hade så trevligt sällskap.

   Katie, Itay och jag umgicks några timmar till på hotellet, innan det var dags för oss alla att hoppa på nattbussar åt olika håll. Det är det enda jag inte gillar med att resa; att man träffar så himla trevliga människor för en tid, för att sedan skiljas åt och troligen aldrig ses igen.

Jag och min kameldoftande sovsäck kom fram till Jaipur morgonen därpå. Därifrån tog jag första bästa buss till Agra. Trots det var jag inte framme i Agra förrän på eftermiddagen. Jag tog mig till hotellet och skyndade mig sedan till Taj Mahal;

   Byggnaden var verkligen imponerande. Mausoleet byggdes på 1600talet av mogulhärskaren Shah Jahan till minne av hans älskade hustru Mumtaz. Jag gick runt, tittade på byggnaden och försökte föreställa mig den storslagna kärlek som inspirerade till bygget... Att stackars Mumtaz i själva verket dog när hon födde deras 14e barn kan ju få en att börja fundera...

   Man kunde gå in i mausoleet och titta på stengravarna. Mumtaz och Shah Jahan ligger egentligen begravda under byggnaden, men de har byggt upp marmorgravar inuti för syns skull. Vi turister var tvugna att täcka över våra fötter när vi gick in, medan indierna själva fick gå barfora. Man kan ju undra vad logiken bakom det är?

Dagen därpå åkte jag och tittade på Agra Fort. Efter att ha låtit uppföra Taj Mahal tillfångatogs Shah Jahan av sin son. Han spärrades in i fortet, och fick därifrån betrakta Taj Mahal på avstånd under resten av sitt liv. Han begravdes senare jämte sin fru.

   Jag åkte därefter vidare till ett ställe som de kallar för ”Baby-Taj”, vilket var en byggnad som liknar Taj Mahal och byggdes innan.

   På eftermiddagen träffade jag en kille från Argentina. Vi drack te tillsammans och jag fick damma av min spanska lite. Senare på kvällen åt jag middag tillsammans med ett svenskt par, innan jag tog nattåget vidare till Varanasi.

   Jag höll på att bli tokig på allt folk i Agra, så det var ganska skönt att åka därifrån. Jag hade svårt att ta mig fram på gatorna, eftersom det var så sjukt mycket folk som följde efter mig hela tiden. De ville allt ifrån att jag skulle åka med dem, komma till deras affärer, byta hotellrum till deras hotell, ta foton med dem osv.

   Det kommer väldigt ofta fram folk som vill ta foton tillsammans med turister i Indien. Jag tycker själv om att fota människor, så ibland säger jag ja. Det gäller dock då att det inte finns för mycket folk runt omkring. Är det mycket folk kan man vara säker på att man snart har en hel klunga med människor runt sig som också vill ta kort. Klungan har en tendens att växa, tills dess att man får trycka sig fram för att komma därifrån.

   När jag var vid Taj Mahal gjorde jag misstaget att säga ”visst” till en gullig familj som ville fota sig tillsammans med mig. Det slutade med en sådan folksamling att en vakt kom och fick skingra människorna. Jag trodde att vakten skulle bli arg på mig, men han sa bara till mig att inte ta fler bilder med folk.

   Resten av resan aktade jag mig noga från fotande indier, trots att jag känner mig så otrevlig när jag nekar folk. Familjer brukar se sårade ut för de vill ju ”bara ha en bild”, och man orkar inte förklara för dem. Ifall man vill prova på att vara kändis för en dag rekommenderar jag starkt att åka till Agra!

Jag kom fram med tåget till Varanasi vid lunchtid på luciadagen. Ett ”lusse-tåg”, hehe.

   Varanasi är en stad som ligger precis vid den heliga floden Ganges. För hinduer anses platsen vara jordens medelpunkt och stället där världens civilisation startade. Det är därför deras heligaste stad, och hinduer från hela landet vallfärdas dit för att ta ett renande dopp i floden. Staden ligger även väldigt nära platsen där Buddha ledde sin första predikan och där buddhismen började sin framfart.

   Det var ganska kallt och mulet när jag kom fram. Jag tog mig till gästhuset där jag bokat rum, och gick därefter ut på en promenad längs med floden. Eftersom det inte var regnperiod kunde jag gå längs med floden på de många stentrapporna; ”ghats”.

   Det var intressant att vandra längs med flodens ghats och titta på människor som var i färd med olika saker. Folk badade, tvättade kläder, diskade, spelade kricket, satt och mediterade, brände lik m.m. Massvis med människor kommer dit för att bränna sina döda nära och kära och sprida deras aska i floden. Det sägs att om man sprider askan i floden så slipper man att återfödas.

   Jag såg även flera små munkar, som inte kunde vara mer än en 10 år gamla. De diskade sina skålar i det leriga vattnet, och en indier berättade att pojkarna  lämnades av sina familjer vid ett kloster intill floden. De skulle studera och viga sina liv åt religionen, för att slutligen bli heliga män. Jag tyckte så synd om de små pojkarna, som uppenbarligen inte hade ett dyft att säga till om i hur de skulle leva sina liv. Tänk att bli lämnad av sin familj så tidigt och aldrig få chansen att uppleva kärlek...

På söndagen täcktes himlen fortfarande av tunga moln. Jag hade tänkt åka vidare på kvällen, så jag checkade ut från gästhuset på morgonen. Därefter fick jag sällskap av en medelålders kinesisk man ut på en båttur på floden.

   De flesta tåg är mer eller mindre försenade, och killen i receptionen sa att tåget jag hade bokat var känt för att var extremt sent. Han visade mig en internetsida, där man kunde se hur tågen hade gått i veckan. I veckan som varit hade 2 tåg varit 6 timmar sena, 2 över 20 timmar sena och 2 helt inställda. Efter tågresan skulle jag vara tvungen att åka buss eller jeep i några timmar upp till själva Darjeeling, och huruvida jag skulle hinna ta mig hela vägen upp under nästa dag berodde helt på hur sent tåget skulle bli. Jag kunde därför inte boka något rum i förväg, eftersom jag inte visste vart jag skulle behöva övernatta. Ifall tåget skulle bli riktigt sent riskerade jag dessutom att komma fram mitt i den iskalla natten. Allt trubbel för att endast hinna vara där i 2 dagar - om allt gick enligt planen vill säga. Men om tågresan gick någorlunda enligt planerna skulle jag väldigt gärna ha velat åka dit... Saker brukar ju ordna sig...

   Det var ganska många som hängde på takrestaurangen på gästhuset den dagen, och alla skrattade åt min beslutsamhetsångest efter ett tag. De som hade pratat med mig på morgonen kom tillbaka vid upprepade tillfällen och fann mig fortfarande sittande på taket utan att ha bestämt mig. Tiden tog till slut det avgörande beslutet åt mig, då det helt enkelt blev för sent för att hinna ta sig till tågstationen.

   Det kändes som ett bra beslut att inte åka, fast det kändes samtidigt synd. Jag gillade inte Varanasi, och jag hade inte lust att åka till Delhi i mer än ett par dagar. Jag hade sett fram emot att vandra i bergen och dricka te ett par dagar på slutet. Nu blev det istället för lång tid att spendera i Varanasi/New Delhi, men för kort tid för att åka någon helt annan stans.

   Det var i alla fall väldigt trevlig folk som bodde på gästhuset, och även de som jobbade där var extremt snälla. Jag pratade en hel del med en kille och en tjej från Kanada, som hade varit på resande fot i 7 respektive 2 år. Det fanns även 2 stycken från Kina, en mexikanska och en österrikare som var väldigt trevliga. Eftersom det regnade så mycket spenderade vi alla stora delar av dagarna med att umgås uppe på takrestaurangen.

Dagen därpå åkte mexikanskan och jag runt med hotellägaren och tittade på olika tempel. Mexikanskan sa att hon inte var hindu, men väldigt spirituell av sig. Hon gick runt och såg salig ut och bad till de olika gudarna. Själv gick jag runt och tittade, men kände att jag har sett lite för många tempel för att uppskatta dem vid det laget.

   Vi åkte vidare till universitetet, vilket är ett av Asiens största. Därefter bar det vidare till en butik, där de bjöd oss på te och ville att vi skulle köpa saker. Det känns som att de flesta turer slutar i just en affär.

   Det regnade inte den dagen, så på kvällen gick vi och tittade på när massvis med människor samlades för att fira floden. Det spelades musik och några heliga män gjorde diverse rörelser och svingade facklor. Efteråt tände vi flytade ljus och skickade iväg dem på den heliga floden.

   När firandet var över gick vi till ett ställe som hade olika uppträdanden. Den dagen var det traditionell indisk musik följt av en dansföreställning som stod på schemat. Vi satt på golvet och lyssnade på en man som spelade på ett gitarrliknande stråkinstrument. Det var ganska långdraget, och jag funderade på att gå därifrån. Som tur var hann jag inte gå innan det var dags för dansen. Dansaren som kom efteråt var extremt duktig. Han hade bjällror kring fötterna och var extremt skicklig på att dansa och samtidigt skaka takten med hjälp av bjällrorna.

På tisdagen checkade jag åter ut från gästhuset. Jag satt och pratade med österrikaren i några timmar på förmiddagen, och gick därefter till ett café där jag satt i resten av dagen. Det var lite varmare inne på caféet, vilket var skönt. Det var ganska kallt uppe i norra Indien. I Rajasthan var det varmt på dagarna, eftersom solen alltid var framme. I Varanasi regnade det och var riktigt ruggigt.

   På eftermiddagen gick killen från Kina och jag till ett berömt Lassi-ställe. Lassi är verkligen något jag kommer fortsätta dricka när jag är hemma i Sverige igen. Det är som en söt drickyoghurt blandad med färsk frukt.

   Jag var lite orolig inför nattåget till Delhi, eftersom många berättade att folk blir av med sitt bagage på det tåget. Så fort jag kom på tåget blev jag dock lugn igen. På tågen sover jag som en boll och har min packning i huvudändan av sängen. Jag knäpper ihop mina ryggsäckar och sover på några av remmarna, så jag skulle därför vakna om någon försökte ta väskorna. Det är ifall jag behöver gå på toaletten och därmed måste lämna min stora ryggsäck en stund som någon skulle kunna ta den. Jag delade dock kupé med en kille från Tyskland, en från Japan och 3 indier, så vi kunde hjälpas åt att hålla koll på väskorna.

På så vis kom det sig att jag kom till New Delhi redan på onsdagen, och därmed hade 4 dagar att fördriva i staden. Det var underbart att komma till hotellet i Delhi. Det var ett lite dyrare, men fortfarande väldigt billigt, ställe nära tågstationen. Sängen hade en riktig madrass och jag kunde duscha varmt för första gången på nära 7 veckor.

   På eftermiddagen gick jag runt lite på Main Bazaar, vilket är en marknadsgata som låg väldigt nära. Jag åt ”thali” (flera smårätter) på en gaturestaurang. Jag har ju varit så glad över att jag tål allting här nere och aldrig har blivit allergisk... Men man ska ju som sagt inte ropa hej innan man hoppat över bäcken...

   De på restaurangen sa att det inte var någonting jag inte tålde i maten, men den stickande känslan i munnen, som jag numera känner igen så väl, kom några minuter efter att jag avslutat måltiden. Läpparna svullnade ordentligt, och jag började knapra allergimedicin med en stigande känsla av panik. Jag hatar när jag inte vet vad det är för typ av allergi och om det ska sluta så, eller om det ska gå vidare och angripa andningen som det gjorde i Venezuela.

   Jag såg en kille som också såg ut som en turist. Han satt och pratade med en indier, och jag frågade om jag fick slå mig ner vid deras bord. De var väldigt trevliga, lovade att hjälpa mig om jag blev riktigt allergisk och försökte distrahera mig bäst de kunde.

   En stund senare började svullnaden lägga sig, och jag kunde börja koncentrera mig på vad de sa. Turisten; Rogriguez, var från Chile och indiern; Pradeep, från södra Indien. De hade jobbat tillsammans några år tidigare och reste nu runt Indien i ett par månader. Vi gick ut och gick ett tag, och jag var extremt tacksam över att de var så snälla.

Dagen därpå var jag verkligen segstartad. På eftermiddagen tog jag mig till New Delhis röda fort, vilket är byggt i samma stil som det röda fortet i Agra. Jag var där först vid 15.30 och stötte då på Pradeep och Rodriguez utanför! Hur stor är sannolikheten i en stad som verkligen kryllar av folk?

   Det var ett lite komiskt möte, då Pradeep stod och viftade och i princip hoppade framför mig innan jag insåg att det var han. Det säger ganska mycket om hur van jag har blivit vid att folk skriker och viftar efter mig. Det känns som att jag konstant är omgiven av en skara män som följer efter mig. Ibland kommer jag på mig själv med att tänka att jag önskar att jag vore osynlig för ett tag. - Då skulle jag kunna gå runt utan att folk var så på.

   Ta exemplet att korsa en väg. Det kanske kan tyckas vara en enkel sak, men först av allt måste man tänka på all trafik i Indien. Indierna själva står oftast och väntar en stund, för att sedan skynda över då det blir en tillfällig lucka i trafiken. Många gånger får man korsa vägen i etapper. Man går över en fil, står jag väntar medan bilar kör på båda sidor av en, korsar en fil till och väntar. Det är lättare när det blir så mycket trafik att det blir kö. Bilarna tvingas då stanna, och man kan passa på att sicksacka sig mellan dem när de står stilla. Ibland står de så nära varandra att man får kliva över dem.

   Jag har dessutom problemet att alla hundratals rikshor stannar framför mig. Så när det blir en lucka i trafiken och alla indier går över gatan har jag garanterat minst en riksha framför mig. En riksha som kör framåt när jag försöker runda framför den, och som backar när jag försöker gå runt bakom den. Moment’s over, trafiken är igång igen och jag får vänta på nästa lucka.

   För det mesta gömmer jag mig bakom en indier och korsar vägen när han korsar, eftersom rikshaförarna inte gärna stannar mitt i vägen för dem på samma sätt. Ett annat alternativ är att helt enkelt gå över vägen med armarna höjda i gesten som betyder ”stanna”. Man får då hoppas att fordonen bromsar in för att unvika att köra på en.

    Jag gick runt i fortet och till ett museum tillsammans med killarna. Därefter gick vi hela vägen hem till stadsdelen där vi bodde. Det var sjukt mycket folk och trafik, men tillsammans med killarna fick jag vara ifred och kunde gå utan att hela tiden bli hindrad. Vi gick och tittade lite i affärer och åt indiska sötsaker de sålde på gatorna.

Dagen därpå gick jag runt på Main Bazaar och handlade färdigt mina julklappar. Det var väldigt mysigt att gå runt i de små affärerna när jag faktiskt skulle köpa saker. Jag blev bjuden på massa masalate av försäljarna och hade en trevlig dag.

   På eftermiddagen tog jag mig till ett ställe som heter Salaam Balaak Trust, vilket är en organisation som tar hand om gatubarn. De ordnar även rundvandringar, som leds av föredetta gatubarn. Jag tyckte att det verkade väldigt intressant, så jag bokade en rundvandring till dagen därpå.

Nästa dag var min sista dag i Indien... För den här gången i alla fall!

   Jag vaknade tidigt och gick till Salaam Balaak Trust. Vi var en grupp om kanske 10 personer som gick på rundturen, och guiderna berättade för oss om livet på gatan. De berättade om sina egna liv, varför de rymde hemifrån, hur de hittades av organisationen och vad de höll på med nu.

   De berättade att många barn som rymmer hemifrån kommer med tåget. De unga flickorna plockas då ofta upp av ligor som som använder dem för prostitution. De på organisationen sa att polisen tror att det finns ungefär 3500 minderåriga flickor som används för prostition runt Delhis tågstationer, för att inte tala om alla de som är över 18 år.

   Folk från Salaam Balaak Trust försöker vara på järnvägsstationerna och plocka upp de ensamkommande barnen och ta dem till sitt barnhem. Organisationen samarbetar även med järnvägspolisen, som även de letar efter barnen och tar dem till organisationen.

   De berättade att det finns många anledningar till att barn väljer att rymma hemifrån. De barn som har verkliga skäl till att rymma får bo kvar på barnhemmet och gå i skola där. De som däremot rymt för att till exempel bli Bollywoodskådespelare försöker de skicka tillbaka till sina föräldrar. Det kan dock vara svårt att hitta deras föräldrar igen, då barnen oftast inte vet varifrån de kommer och det redan gått lång tid från dess att de rymde. Ibland kan man spåra deras ursprung med hjälp av språket, då få pratar varesig engelska eller hindi när de kommer.

   Vi fick vandra längs med gatorna på Main Bazaar och till tågstationen. Turen avslutades sedan på barnhemmet, där vi fick hälsa på barnen i några minuter. Därefter uppmuntrades vi att skänka en summa till organisationen, vilket vi alla mer än gärna gjorde. De berättade att de tog emot volontärer på organisationen, och jag kände att det var ett sådant ställe jag skulle velat vara volontär på! - En seriös organisation, som verkligen gjorde en livsavgörande  skillnad för så många barn.

Efter turen turistade jag i staden. Jag tog en riksha till Raj Ghat, vilket är ett minnesställe för Mahatma Ghandi.

   Jag åkte vidare med samma 2 chaufförer till India Gate, vilket såg ut ungefär som triumfbågen. Chaufförerna var extremt på om att jag skulle boka en heldag med dem för ett skyhögt pris. Jag blev irriterad och bad dem släppa av mig så jag kunde ta en annan riksha hem. Jag blev då jag upplockad av en trevlig äldre man, som övertygade mig om att det fanns några fler ställen jag borde se. Jag gillar de äldre gifta männen i Indien, för det är de enda av manligt kön man kan ha en normal konversation med. Mannen var duktig på engelska och erbjöd sig att ta mig runt till ett normalt pris.

   Solen tittade fram, för första gången på ett ganska bra tag, och han tog mig till Humayun’s Grav. Det är ett mausoleum som liknade och gav inspiration till Taj Mahal. Det fanns även en borggård med mur runt omkring, och jag tyckte att det var ett mysigt ställe;

   På kvällen mötte jag upp Pradeep och åt middag med honom. Vi gick sedan vidare till ett ställe och drack lassi efteråt. Vi fick sällskap av ett trevligt par från Tyskland, och satt och pratade med dem ett tag. Efter det vandrade jag tillbaka till hotellet för att packa ch förbereda mig inför hemresan dagen därpå.

På söndagen var det dags att åka hem! Resan tog från dörr till dörr cirka 17 timmar, med endast en mellanlandning i Helsinfors. Jag satt bredvid en indisk tjej; Pratipha. Hon skulle till Göteborg för att hälsa på sin pojkvän som jobbar här. Hon var extremt trevlig, och vi satt och pratade stora delar av resan. Vi ska troligen träffas en sväng nu under jullovet, och förhoppningsvis kommer hon flytta hit så småningom.

   Jag kom till Landvetter på kvällen och möttes upp av fina mamma, pappa och Jacob. De skjutsade därefter hem mig till Hanna.

Dagen därpå gick Hanna och jag på julmarknad på Liseberg. Vi mötte upp Jasmine och Alexander och fikade tillsammans med dem några timmar. Därefter gick vi och tittade på isshowen.

Igår bakade Hanna och jag pepparkakor och lussebullar. Vi satt därefter och spelade ett resesällskapsspel som jag fick av Hanna i julklapp. På kvällen åkte jag hem till mamma och sov över där.

Imorse vaknade jag riktigt tidigt. Jag sitter nu i mammas kök, dricker massa kaffe och skriver. Det är julafton och i eftermiddag kommer pappa och farmor hit för att fira.

Imorgon ska vi åka ut till Marstrand, träffa resten av släkten och fira jul med dem.

Nu går mitt upptäckarår går mot sitt slut... Det har varit ett väldigt spännande år, och jag kan knappt fatta att det är över...

   Jag återfick min kursplats på läkarlinjen, så jag ska börja plugga igen den 19 januari. Jag känner mig jättetaggad, men först har jag ett långt jullov framför mig. Det är verkligen så himla mysigt att vara hemma igen!

Tack så mycket för att ni har följt mig på även denna resan! Nu dröjer det nog ett tag till nästa långresa, men jag har redan börjat koka ihop nya reseplaner!

Ha det nu riktigt bra, så ses vi säkert snart!

God jul och gott nytt år!!


KRAMAR!!