Marari Beach, Alleppey och Munnar
Måndagen den 4 december 2017
Så var det äntligen dags att återse Hanna, efter 9 långa veckor… Det regnade ganska ordentligt i Cochin när jag landat och där stod hon i hotellreceptionen och väntade på mig.
Vi hade bestämt oss för att bo en natt på hotellet precis vid flygplatsen igen, så att Hanna kunde vila på hotellet under dagen.
Dagen därpå kom en taxi som vandrarhemmet ordnade med och tog oss till Marari Beach, där vi skulle bo i 4 nätter. Vi bodde på ett litet homestay bara ett par minuter från stranden och tillbringade dagarna med att sola, bada och bara umgås med varandra.
På lördagen åkte vi tuc-tuc cirka 20 minuter in till Alleppey, för att därifrån åka ut med husbåt på Keralas Backwaters. Mannen som hade stället där vi bodde på Marari Beach hjälpte oss att organisera en tur med några han kände.
Turen började med att vi åkte en stund på floden, innan vi kom ut på en stor sjö. De åkte ut i sjön och stannade där i ett par timmar innan de styrde vidare in på floderna igen. Omgivningen var väldigt vacker och båten var stor och verkade fräsch. Den hade ett uppehållsrum med bord, stolar, en soffa och bänkar längs med sidorna där man kunde sitta. Det var 3 personer som arbetade på båten och vi var de enda gästerna, så det kändes lite krystat att sitta där. De lagade i alla fall väldigt god mat och höll sig undan från oss största delen av tiden.
Vid 17tiden la de till i hamnen för natten. Massa båtar lade till bredvid oss, så det fanns mycket folk runt omkring. Vi gick en liten promenad, men viste inte riktigt vad vi skulle hitta på efter det. Det var en hel del mygg, så vi kunde därför smita in på vårt rum och hålla oss där resten av kvällen utan att känna oss för otrevliga mot personalen.
Vi somnade gott, bara för att vakna ett par timmar senare utav en otrevlig upptäckt... Hanna vaknade nämligen av att någonting kröp över hennes ansikte. När vi tände lampan visade det sig att vi hade sällskap av en enorm kackerlacka i rummet! Vi funderade på vad vi skulle göra med den och under tiden vi funderade pilade den upp i sängen ett par gånger. Den kröp rätt över oss, helt orädd. Vi kom fram till att vi omöjligen kunde sova med den i rummet och bestämde oss för att kasta ut den genom fönstret med hjälp av vår kära burk.
Under tiden vi jagade den upptäckte vi 3 kackerlackor till. Vi kastade ut 3 av dem, men den fjärde sprang in i ett hål i väggen och kom inte fram igen. Vi tejpade för hålet i väggen med silvertejp och gick därefter och la oss igen. Därefter låg vi och lyssnade i mörkret och hörde då massvis med krasande ljud som vittnade om att det fanns långt många fler kackerlackor än de vi hittat och slängt ut under vår timmes långa jakt. Som tur var hade jag mitt enorma myggnät med mig, så vi satte upp det runt sängen för att förhindra att de kröp på oss när vi sov i alla fall!
När solen äntligen gick upp igen var vi väldigt glada över att vi inte skulle spendera ytterligare nätter på båten... Vi åt god frukost medan vår kapten styrde båten tillbaka till Alleppey. Vi var framme någon timme senare och åkte tuc-tuc cirka 5 minuter till vårt vandrarhem.
Vandrarhemmet låg precis vid floden;
Vi ville gärna åka ut med en lite mindre båt och åka in på mindre floder, så de på vandrarhemmet ringde en av sina grannar som hade en kanot.
Bara nåra minuter senare kom en liten gubbe paddlandes i en kanot som hade ett litet tak och som en tvåsitssoffa med dynor och ryggstöd. Han tog oss på en 2 timmar lång tur längs med de små floderna runt deras hus. Det var verkligen så vackert där…
Vi såg hur folk satt och diskade och tvättade sig i floden och det kändes lite märkligt att vi i princip åkte runt i folks trädgårdar. När han paddlat runt området tog han oss plötsligt till ett risfält där två barn fiskade i en liten bäck. De visade oss stolt fiskarna de fångat.
Efter turen åkte vi in till Alleppey en stund och därefter satt vi vid floden på hotellet och tog det lugnt resten av dagen. Det känns som att vartenda hotell i Kerala erbjuder ayurvedabehandlingar. Nu när jag redan blivit härdad och van vid massage, bestämde jag mig för att prova en fotmassage på eftermiddagen.
Fotmassagen var en underlig upplevelse. Kvinnan som masserade var väldigt hårdhänt, och jag kände hur det krasade i foten när hon högg i. Hon sa åt mig att slappna av flera gånger, och när jag äntligen lyckade någorlunda kom hon fram bara några centimeter från mitt ansikte och sa ”are you sleeping madam?”. Så mycket för den avslappningen…
Dagen därpå åkte vi buss cirka 6 timmar upp till Munnar. Munnar är en liten ort i bergen som är känd för sina teplantager. Vägarna var väldigt smala och ringlade sig upp för de branta bergen. Jag vet inte hur många gånger bussen fick stanna och alla mötande bilar fick backa för att göra plats åt oss. Det satt apor längs med vägarna och det kändes som att åka rakt in i djungeln.
Väl i Munnar bodde vi på ett hotell med utsikt över dalen.
Nästa dag begav vi oss ut på en cirka 5 timmars lång vandring. Vi träffade vår guide och 2 killar från Kanada och Vietnam som också skulle vandra med oss. Det föll ett stilla regn och första delen av vandringen gick ganska brant uppåt på en pytteliten stig genom högt gräs. Guiden hade med sig salt och han stannade till lite då och då för att vi skulle få chans att ta bort alla blodiglar som sög sig fast på våra skor och byxor.
Vi stannade och drack te på ett teplantage på vägen och fortsatte sedan upp på en kulle. Sikten var dålig på grund av molnen, så vi kunde endast glimta utsikten korta stunder när dimman lättade.
Guiden visade oss elefantspår i leran och pekade på massa avbrutna träd som
stått i vägen för elefanternas framfart. Han berättade att det fanns många vilda elefanter i området och att det kommit in en hel elefantflock på djurparken i staden veckan innan. De hade varit tvungna att stänga parken och människor hade sökt skydd i templen. Han berättade också att det var väldigt vanligt att se elefanter i teplantagen.
Han följde elefanternas fotspår för att vi skulle få en chans att se dem. Jag gick efter och var inte helt säker på att jag ville att han skulle hitta elefanterna... Jag tyckte att det kändes lite obehagligt att leta efter vilda elefanter när man oftast inte kunde se mer än några meter framför sig i dimman. Tänk om man skulle befinna sig i deras väg när de kom framfarande! Vi såg ju vad som hände med träden liksom…
Vi gick upp och ner längs med kullarna ett tag och till slut hörde vi elefanternas trumpetliknande ljud på avstånd. Mitt hjärta bultade fort medan vi smög närmare och närmare. Dimman lättade och vi kunde så de 3 vuxna elefanter och en elefantunge på några hundra meters avstånd - mitt uppe i teplantaget!
Vi skyndade oss närmare och vi befann oss sedan cirka 100 meter ifrån dem. Då fick elefanterna nog av vår närvaro och började gå därifrån. Upprymda vandrade vi ner genom teplantagen.
Efter vandringen åkte vi vidare för att bada i ett vattenfall. Vi mötte upp en annan guide som arbetade på hotellet där vi bodde, samt en tjej från Australien. Vi skumpade därefter iväg i en jeep till vattenfallet. Det fanns som en liten inhägnad betongdamm att bada i nedanför vattenfallet, men det var ganska kallt och Hanna avstod därför från att bada. Något hon inte borde gjort…
Efter det åkte vi till en kryddträdgård. Vi hade en guide som berättade om växterna och hur användes som olika ayurvediska mediciner. Han berättade allt otroligt snabbt och inlevelsefullt. Han upprepade samma saker minst två gånger och lyckades för det mesta prata vidare trots att han skrattade massa samtidigt. Hans skratt smittade av sig och ett flertal gånger fick han avbryta sig för att vi alla skulle få skratta färdigt. Han hade lärt sig att säga många av kryddorna och växterna på svenska/tyska, så han var rolig när han stakade fram de näst intill oigenkännliga orden. Han verkade älska sitt arbete i trädgården och han fick oss verkligen på gott humör.
Rundturen började lida mot sitt slut och den tog abrupt slut när Hanna plötsligt märkte att hon blött igenom sina skor. Det var ganska mycket blod och hennes strumpa var full med blodklumpar. Det blödde fortfarande en del och de som arbetade i en liten affär i kryddträdgården började torka blod med tidningspapper i brist på annat. Till slut hittade de i alla fall ett plåster som vi kunde sätta på. Det var som ett litet, litet blödande hål på hennes smalben och runt det såg det ut som ett blåmärke/sugmärke. Med allra största sannolikhet var det en blodigel som suttit och smaskat på henne under hela dagen och som därefter släppt taget.
Efter det kände vi oss båda ganska mätta på dagens tur. Det hade blivit mörkt för ett tag sedan och det var skönt att skumpa tillbaka mot hotellet igen.
Dagen därpå åkte vi till ett naturområde med vilda djur i. Hundratals turister trängde in sig i turistbussar och åkte upp i bergen för att se på de utrotningshotade vilda djuren som är kända för området.
Vi var några av väldigt få som var icke-indier, vilket gjorde att väldigt många ville fotografera oss. Vi var tvungna att ständigt röra oss framåt för att inte för mycket folk skulle komma och tjata. Jag tycker alltid att det känns så otrevligt att säga nej till att vara med på bild, men det blir verkligen kaos ibland om man stannar och börjar ta foton med folk.
Vi hade i alla fall tur och fick se det vilda djuret… - En get!!
Efteråt bar det vidare till diverse olika turistattraktioner. Det var små dammar, små broar över små dammar, lite större dammar och lite större broar som guiden/chauffören stannade vid för att vi skulle få gå ut och fota. Han tog oss till en ”rosenträdgård”, som verkligen såg ut som en helt vanlig blomsteraffär med olika krukväxter under ett plåttak.
Målet för dagen var att vi skulle upp till den berömda ”toppstationen”, som är en utkikspunkt uppe i bergen cirka 4 mil från Munnar. Tyvärr var det väldigt dimmigt när vi kom dit, så vi såg väldigt lite av utsikten.
På vägen hem stannade chauffören till på vägen och pratade med en annan chaufför/guide. Den guiden berättade att det var vilda elefanter som badade nere vid sjön. Vi stannade där och kunde se elefanterna på andra sidan sjön. Det fanns även apor vid sjön där vi stannade, så det blev dagens höjdpunkt.
Det var skönt att bli avsläppta på hotellet igen. Det kändes som en väldigt lång dag och jag tror att vi var alldeles för snabba vid de olika utkikspunkterna. Det gjorde att chauffören var tvungen att stanna på fler ställen för att få tiden att gå.
Dagen därpå tog vi bussen till Cochin. Vi hade tänkt ta bussen vid 10tiden för att hinna till Cochin innan rusningstrafiken. De på hotellet tyckte att vi skulle ta bussen från Munnar, eftersom vi då kunde gå på först och därmed var säkra på att få sittplatser och få plats med vårt bagage. Det tyckte vi lät som en bra idé och tog därför en tuc-tuc in till Munnars busstation.
Vi satt där och väntade på bussen i 45 minuter. När bussen slutligen kom var vi var de enda passagerarna. De skrattade de lite åt oss och körde iväg med bussen. Bussen körde ett varv runt centrala Munnar och sedan tillbaka till busstationen igen. Cirka 2,5 timmar efter att vi lämnat vårt hotell stannade den nästan helt tomma bussen utanför hotellet. Suck… Vi skulle såklart tagit bussen utanför hotellet istället för att ha åkt in till stan och krånglat, då hade vi dessutom hunnit med en tidigare buss!
Vi fram till Cochin mitt i rusningstrafiken och det tog en halv evighet att åka de sista 5 kilometerna in till staden. Därefter åkte vi tuc-tuc till hotellet i Fort Cochin där mamma och mamma jag bodde innan. Vi hann i alla fall gå en liten promenad och titta på fiskenäten på Cochins strandpromenad i solnedgången.
Dagen därpå åkte vi en kort sväng till de judiska kvarteren. Vi satt på restaurangen vid vattnet i ett par timmar innan vi åkte tillbaka till hotellet och vidare mot flygplatsen. Regnet hängde i luften och det började blåsa mer och mer.
När vi var i Munnar sa de att det var väldigt ovanligt att det regnade vid den här tiden på året. De sa att det dåliga vädret berodde på att en cyklon dragit in över Tamil Nadu, som ligger till öster om Kerala. Nu började cyklonen blåsa in över Kerala…
Det regnade och blåste en del, men vi kom iväg med vårt flyg vid 20tiden som tänkt. När vi sedan kommit hem fick vi veta att de varit tvungna att stänga Cochins flygplats dagen efter vi åkt hem och att staden drabbats av översvämningar. Vilken tur att vi hann åka därifrån!
Det var dock nära att vi inte kom ifrån Indien på mer än ett sätt den kvällen… När jag lämnade fram min flygbiljett sa nämligen mannen som skulle checka in oss att jag bara hade flygbiljett till Mumbai. 2 män till kom och de ringde ett par samtal, innan de slutligen checkade in både mig och min väska hela vägen till Göteborg. För Hanna var det också trubbel vid incheckningen. Trots att vår incheckningsman fick hjälp av en mer erfaren kollega fick de fick skriva ut boardingpassen 3 gånger innan det blev ”rätt”. Tur att vi var där i så god tid! Så då var problemen lösta… Eller?
Det gick hyfsat smidigt fram till vi skulle gå på flyget från Mumbai till Bryssel. Flygplatsen i Mumbai är förresten inte den mest logiska flygplats. Jag, som alltid tänkt att det bara är att följa skyltarna, fick tänka om. Vi fick fråga oss fram ett par gånger och jag var nästan säker på att vi gått fel och gått ut ur säkerhetsspärrarna innan vi slutligen kom rätt.
När vi skulle gå på planet sa de vid disken att Hannas bagage inte var med på flyget. Hon fick visa sin bagagelapp och han ringde ett par samtal. Det lät inte så upplyftande när han pratade med någon i telefon om hennes bagage plötsligt utbrast ”oh, fuck!”. Han lade på luren och sa att hennes bagage var i en container som de höll på att leta igenom. Vi fick stå och vänta och under tiden ropade de ut final call för flygplanet ett antal gånger. Det kändes lite stressande, som att vi skulle missa planet fast de som arbetade stod där med oss.
Det slutade med att Hanna fick springa ner för en trappa på utsidan av planet och identifiera sin väska. Själv stod jag i planets dörr och höll koll så att hon skulle komma med planet. Hon kom upp igen och vi kunde äntligen gå på planet. Då stängde de dörrarna och ropade ut i högtalarna att alla hade kommit så de kunde åka till slut. Jösses… Därefter lämnade vi Indien bakom oss och åkte mot Sverige igen.
På fredagen den första december landade vi på Landvetter. Pappa kom och hämtade oss och bagaget, som lyckligtvis kom fram hela vägen. Det var helt underbart att komma hem igen… Hanna hade julpyntat hemma, och det är verkligen så mysigt! Jag följde med pappa hem och hälsade på hundarna…
På lördagen åkte vi hem till min barndomsvän Hanna och hennes man Adam för julbak.
Igår åkte jag till pappa och hundarna och jag tog därefter med mig Ninya hem. Jag har saknat dem så mycket och det är underbart att få vara med dem och träna med dem igen. Till helgen ska Ninya och jag gå en kurs där jag ska lära mig hur jag kan förbättra mina signaler för att styra henne på banan.
Just nu känner jag mig motiverad och full av energi. Jag längtar efter att träffa alla igen… Jag vill börja träna med hundarna igen, löpträna och börja träna inför triathlon… Det är verkligen så mysigt hemma... Så mörkt, kallt och juligt… Jag känner mig som ett barn igen som bara går runt och myser om dagarna. Hehe, jag rekommenderar verkligen alla att åka bort en längre tid någon gång, om så bara för känslan när man får komma hem igen…
Vad händer nu då?
Först och främst ska jag skriva mitt projektarbete. Vi ska presentera vårt arbete den 10e januari och då ska vi ha en plansch som folk kan titta på. Vår plansch ska skickas till tryckeriet den 18e december. Det innebär att jag behöver få mina resultat färdiga och skriva en sammanfattning som ska tryckas upp på en stor plansch innan dess. Därför behöver jag i stort sätt ha skrivit ett första utkast på hela projektarbetet, eller i alla fall veta någorlunda vad jag ska komma fram till, så att jag kan trycka upp det på en plansch och sedan presentera den utan att skämmas för mycket. Sedan vill jag att min handledare ska hinna titta på arbetet innan jag trycker upp mina resultat, så att jag inte är helt ute och cyklar.
Det är exakt 2 veckor till den 18e… Men arbetet får jag börja med imorgon. Idag ska jag bara njuta av att vara hemma och mysa med Hanna och Ninya! <3
Om allt går som planerat så tar jag examen i juni nästa år. Jag har tänkt vara ledig den sommaren och åka runt och tävla med hundarna. Efter det är planen att vikariera på psykiatrin igen.
…så om man sammanfattar den här resan, så blev den ju inte riktigt som jag hade tänkt. Det var väldigt jobbigt ett tag i början, men sedan ordnade allting upp sig och blev ganska fantastiskt! Jag har träffat så mycket fina människor och det känns som att jag har lärt mig väldigt mycket under resan. Det känns superskönt att vara hemma igen, men det är definitivt inte sista gången jag åker till Indien!
Indien är galet, men jag verkligen älskar landet!
Nu kommer jag göra uppehåll med skrivandet ett tag igen, men förhoppningsvis inte så länge… Nästa resa planerar vi till januari om lite drygt ett år! Då bär det iväg till Sydostasien i 3-4 månader, troligen med Thailand som fösta stopp. Så jag hoppas vi ses här igen då!
Ha det så underbart och tack för at ni har läst!
Kramar!! <3
