Chiang Mai, Chiang Rai och Huay Xai (Bokeo)
Vi tog nattbussen upp till Chiang Mai. Vi bokade via vårt vandrarhem och då ingick det att vi skulle bli upphämtade från vandrarhemmet. Tidigare har vi blivit hämtade av en minibuss, men den här gången kom två killar på moped och hämtade oss. Kvinnan på vandrarhemmet vinkade glatt hejdå och vi fick hoppa upp där bak på mopederna med våra stora ryggsäckar. De sicksackade sig därefter fram på gatorna och jag var ganska lättad när jag fick hoppa av. Det kändes jätteklumpigt att åka med en så stor ryggsäck på sig!
Dagen därpå kom vi fram till Chiang Mai. Vi blev avsläppta utanför vårt vandrarhem och insläppta direkt. Vi sov en stund och gick därefter ut på stan för att boka en vandringstur inför morgondagen.
Dagen därpå bar det upp i bergen. Vi stannade vid en by och började vår vandring med att korsa en bro byggd av bambu där det saknades räcken på vissa ställen. Därefter gick vi över risfält och fortsatte upp i bergen. Vi vandrade ungefär 14 kilometer den dagen och stannade vid 3 olika vattenfall som vi kunde bada i. Därefter fortsatte vi vår vandring upp, upp, upp. Enligt väderprognosen var det 37 grader i Chiang Mai, men några grader svalare uppe i bergen. Vandringen var ganska ansträngande, men det blev väldigt behagligt framåt eftermiddagen.
Framåt 17-tiden kom vi fram till stugorna uppe på berget som vi skulle sova i. Jag fick laga min egen thai-mat över elden och kunde därför rädda den från ostronsås och ett par andra mystiska ingredienser utan innehållsförteckning.
Vår grupp bestod av en familj från Québec, en fransk och en skotsk kille, våra guider och vi. Vår guide var uppväxt i en by längre bort och tillhörde därmed Karenfolket som bor i bergen och härstanmmar från Kina och Myanmar. Det var hans vänner som startat familjeföretaget och på kvällen kom flera av deras kusiner och hjälpte till med att bland annat laga mat. En av dem hade med sig ett klassiskt stränginstrument och spelade och sjöng låtar på thailändska som handlade om folket i bergen. Emellanåt spelade han några melodier på engelska, bland annat”today, we visited a waterfall. Tomorrow we visit a waterfall” om och om igen blandat med lite ”happy birthday to you”.
Vi satt och lyssnade och spelade kort medan vi tittade ut över dalen under oss. När vi vandrade passerade vi många ställen där det tidigare brunnit och det hade brunnit alldeles intill stugorna där vi bodde någr veckor tidigare. På håll kunde vi se hur det brann i skogen på andra sidan dalen. Elden var dock långt borta och den verkade inte bekymra våra guider alls.
Följande dag vaknade vi tidigt. Vi trodde att vi skulle börja gå tidigt på morgonen eftersom det under natten är ungefär 18 grader och därmed väldigt behagligt vandringsväder under förmiddagen. Vår guide tittade på oss som om vi var helt från vettet. Han sa att det var på tok för kallt för att bada i vattenfallen om vi skulle börja gå tidigt på morgonen. Vi började därför gå vid 10-tiden och genomförde den största delen av vandringen under dagens varmaste timmar.
Först vandrade vi ner till en närliggande by.
Vår guide berättade lite om livet i byn och visade oss runt. Byborna ignorerade oss och det kändes väldigt skönt att bara få vandra genom byn och titta, utan att det kändes som en turistattraktion.
Därefter vandrade vi vidare till ett vattenfall som man kunde gå in under.
Efter det återstod det bara någon timmes vandring tillbaka till byn som vi startat vid. Totalt vandrade vi ungefär 10 kilometer den dagen.
Under vandringen såg vi ett antal olika spindlar och guiderna såg även 3 stycken ormar, varav en kobra som snabbt slingrade sig in i sitt hål. Istället för att akta sig för ormarna slängde sig vår ena guide efter dem och försökte fånga dem. Han blev mycket missnöjd över att de kom undan medan vi i gruppen blev väldigt lättade.
Därefter bar det av tillbaka till Chiang Mai och vi fick säga hejdå till gruppen. På kvällen testade vi att äta ”mango sticky rice” till efterätt. Det är en väldigt känd efterrätt här och innan vi åkte skämtade vi om att jag i alla fall kan leva på det om det inte fungerar för mig att äta övrig thai-mat.
Dagen därpå gick vi upp tidigt för att ta den lokala bussen upp till Chiang Rai. Bussen vi tänkt ta var dock full, så vi fick vackert sitta ner och vänta i 2h på nästa buss. Vi kom fram till staden framåt eftermiddagen och hade lite problem med att hitta till vårt vandrarhem.
Vi har blivit väldigt bortskämda med att det alltid har funnits någon som väntat vid bussen eller att vi kan be första bästa tuk-tuk-förare att ta oss till vårt vandrarhem. När vi visade upp adressen i Chiang Rai var det dock ingen som visste vart vårt vandrarhem låg. Tuk-tuk-förare efter tuk-tuk-förare skakade på huvudet och sa att vi fick hitta någon annan som kunde köra oss. Till slut hittade vi i alla fall en äldre man som visste vart gatan med vårt vandrarhem låg. Han körde dit och körde ett par varv runt kvarteret innan han gav upp och bad oss kliva av.
Hanna satte sig ner och väntade med väskorna medan jag gick runt kvarteret igen och frågade mig fram efter vandrarhemmet. Vandrarhemmet verkade inte existera och jag återvände något uppgiven till Hanna. Jag frågade en sista person om vart det låg och då skrattade han och sa ”men, det ligger ju där!”. Han pekade cirka 5 meter framför mig – mitt emot stället där Hanna satt och väntade! Vandrarhemmet hade seriöst den minsta skylten jag sett! Vi fick oss i alla fall ett gott skratt när vi korsade den lilla vägen och äntligen kunde checka in.
På kvällen gick vi en kort bit för att köpa lite snacks inför morgondagen. Vi kom ut på en större gata och såg att en folksamling hade samlats vid en stor gyllene klocka. Precis när vi kom dit slog klockan 20. Klockan började då spela musik, ändra färg och saker inuti den började röra sig. Turisterna stod och fotade och filmade. Tydligen hade vi av en slump lyckats gå förbi en av stadens huvudsakliga turistattraktioner.
Nästa dag åkte vi ut till ett elefantcenter. Stället vi besökte tar hand om elefanter och försöker få dem att bli vilda igen. De öppnade först ett center i Kambodja, men för cirka 2 år sedan öppnade de även i Thailand. För tillfället har de 5 elefanter som de arbetar med. Centret är byggt mitt i en park där elefanterna får röra sig fritt, vilket gör att elefanterna har en stor yta att röra sig på och besökarna kan se på elefanterna från mitten.
Vi fick gå ut i parken och sitta och titta på elefanterna på håll.
Våra guider berättade om elefanterna och elefantindustrin i Thailand. De berättade även att de har 3 olika platser där de försöker rehabilitera elefanterna och att stället vi besökte var det första steget. De berättade att elefanter som arbetat länge inte vet hur de ska bete sig när de blir släppta på alltför stor yta. De berättade att elefanterna går vilse och att de blir mycket stressade av att bryta sina gamla vanor helt. En av elefanterna kunde till exempel inte äta gräs när den först kom dit eftersom den endast blivit matad med annat när den arbetade. På grund av detta handmatade de fortfarande 3 av elefanterna varje dag för att bibehålla några av deras vanor så att de ska känna sig trygga.
Det finns möjlighet att stanna på centret och volontärarbeta och på eftermiddagen fick vi möjlighet att testa på vad volontärerna gör. Vi åkte först en kort bit och fick såga ner var sitt bananträd. Bananträden lastades därefter på ett flak och vi åkte tillbaka och sågade dem i bitar för att kunna mata elefanterna med på eftermiddagen. Vi fick därefter följa med en av guiderna och skotta lera och plocka elefantbajs. Vi blandade bajset med lera och vatten och kletade därefter sörjan på träd för att inte elefanterna ska gnugga sig mot dem och på så sätt fälla alla träden i parken. Hanna och jag var sedan de enda besökarna som stannade kvar över natten.
På tisdagen släppte de på elefantcentret av oss utanför The White Temple, eller Wat Rang Khur.
Det var ett gammalt tempel som var i behov av renovering då en konstnär köpte templet. Han rustade upp det och gjorde om det till något slags konstprojekt/utställning. Templet var väldigt coolt. Det var som ett buddistiskt tempel, men det fanns massvis med konstiga figurer överallt. Inuti fanns en stor buddhastaty och väggmålningar av bland annat Pokémon, Sailor Moon och Ninja Turtles.
Vi kom dit ganska tidigt på morgonen, men det dröjde inte länge innan templet fylldes av folk. Vi åkte därifrån och tog det lugnt i stan resten av dagen.
På kvällen gick vi en sväng till en kvällsmarknad. Det var väldigt lugnt och skönt på marknaden och vi kunde gå runt och titta utan att några försäljare var på oss. Det var snarare tvärt om. Jag hittade en kjol som jag ville prova, men försäljare ville inte låta mig prova den utan bad mig lämna affären. Mycket märkligt...
Vi gick förbi en bar och såg att 3 av guiderna på Elefantcentret var där. De hälsade glatt och undrade om vi ville göra dem sällskap. Det ville vi och vi satt och pratade med dem en del under kvällen. Två av dem hade studerat engelska som huvudämne på universitetet och det var därför möjligt att verkligen prata med dem. Det var intressant att höra dem berätta om hur det är att leva i Thailand. Den ena tjejen drog sig inte för att prata om politik och det var spännade att höra vad hon tyckte och tänkte. Det var meningen att det skulle hållas ett val här den 24/2, men valet skjöts upp en månad. Ingen vet ifall det kommer bli val nu i mars, men tjejerna vi pratade med trodde i alla fall att det skulle hållas ett val ganska snart.
Vi avslutade kvällen med att spela en omgång biljard med dem som Hanna och jag förlorade.
Dagen därpå gick vi åter upp tidigt. Med buss, tuk-tuk och därefter buss igen tog vi oss över gränsen till Laos. Vi utnyttjade våra thailändska visum till max och lämnade Thailand dagen då våra visum skulle gå ut. Med 1,5 miljoner kip i väskan åkte vi vidare mot Huay Xai med minibuss. De borde seriöst stryka några nollor från sina pengar! Det gick väldigt smidigt att ta sig över gränsen och vi var i Huay Xai redan vid lunchtid. Vi tog oss till kontoret för The Gibbon Experience, som vi skulle åka ut på dagen därpå. Efter det tog vi det bara lugnt och njöt av utsikten över Mekongfloden från vandrarhemmet där vi bodde.
På torsdagen var det dags att bege sig ut på The Gibbon Experience, vilket är en av de saker vi först tittade på och bestämde att vi ville göra på vår resa.
Gibbonaporna är utrotningshotade, bland annat till följd av tjuvjakt. 1996 påbörjades arbetet med att bygga linbanor och världens högst belägna trädkojor. Tjuvjägare anställdes som guider och pengarna som projektet drar in går till att bevara naturen i området, förhindra tjuvjakt samt till lokalbefolkningen.
I tre dagar åkte vi linbanor över djungeln och bodde 2 nätter i ett trädhus cirka 30 meter över marken.
Vi åkte från kontoret på morgonen den första dagen. Det tog ungefär 2 timmar att åka ut på lansbyggden och upp i bergen i Nam Ha National Parc. Därefter vandrade vi några timmar och åkte ett par linbanor för att komma till trädhuset där vi skulle bo.
För att komma in i huset fick man åka en kortare linbana och landa på en plattform i trädhuset.
Vi hamnade i samma trädhus som 2 andra tjejer från Sverige; Madeleine och Milena, en tysk tjej; Julia och en holländsk tjej; Suzanne. Vår guide var snäll och rolig och han pratade bra engelska. Vi trodde först att han skämtade när han sa att han skulle ta linbanan tillbaka till en av stugorna vi vandrat förbi under dagen och lämna oss ensamma uppe i trädhuset över natten. En av tjejerna frågade vad vi skulle göra ifall det hände någonting, eftersom det varken fanns täckning på mobilerna eller något annat sätt att kontakta omvärlden. Vår guide svarade enkelt att vi inte kunde kontakta någon. Jag önskade en stund att jag lagt vägen tillbaka till byn på minnet... Vår guide åkte därefter iväg i linbanan och lämnade oss där.
Vi hade en väldigt trevlig kväll tillsammans. Vi såg några langurer (apor) och jätteekorrar. Vi fick massor med traditionell mat från Laos och satt och pratade.
Vi vaknade upp till djungelns alla ljud, blandat med gibbonapornas speciella sång. Jag låg och såg på hur det ljusnade och spanade efter aporna. Våra 2 guider kom åkandes med vår frukost ett par timmar senare och efter frukost bar det av.
Vi vandrade, åkte linbanor över skogen och besökte de andra trädkojorna. Den längsta linbanan var 520 meter lång och som högst åkte vi cirka 150 meter upp över skogen med en hastighet av cirka 60 km/h. Mitt ben är fortfarande svullet efter kraschlandningen på linbanan i Thailand, men på de här linbanorna kraschlandade man inte alls. På de flesta ställen var det svårt att komma hela vägen fram innan man stannade och man fick därför vända sig om och dra sig fram den sista biten. Man hade även en broms att använda ifall man närmade sig plattformen alltför snabbt.
Det jag tyckte var allra häftigast var att besöka den trädkojan som byggts högst upp. Man åkte linbana ut över en djup dal och in i kojan som låg cirka 40 meter upp i luften.
Vi stannade där ett tag och fikade innan det var dags att bege sig tillbaka till vår trädkoja för att äta en sen lunch. När vi kom tillbaka den dagen såg vi gibbonapor hoppa i träden en bit bort.
Efter lunch fick de som ville fortsätta åka linbana och vandra, men Hanna, Julia och jag stannade kvar i trädkojan. Jag tyckte väldigt mycket om att bara vara där uppe bland grenarna och ville få tid att bara vara där lite...
Jag skulle också vilja nämna att det var väldigt häftigt att duscha där. De hade byggt badrummet lite avsides, så man stod och duschade med bara djungeln framför sig och vattnet droppandes ner likt regn över träden under.
Imorse vaknade jag vid 5.30 av att ett träd eller en stor gren brakade ner någonstans i skogen. Det var ändå snart soluppgång, så jag låg vaken och lyssnade på alla ljud. Gibbonaporna sjöng väldigt nära, men vi kunde inte se dem.
Efter frukost var det dags att lämna trädkojan. Vi åkte en del linbana och vandrade sedan tillbaka till byn där minibussarna kom och hämtade oss och tog oss tillbaka till Huay Xai.
Vi stannade vid Gibbonkontoret tillsammans med våra nyfunna vänner en stund efter att vi kommit tillbaka. De hade soffor och gratis kaffe – enkla saker som verkligen uppskattades så mycket av oss alla.
Resten av dagen har vi tagit det lugnt på vårt vandrarhem och jag har suttit och skrivit en stund. Nu på kvällen har gänget som stannade kvar i Huay Xai varit ute och ätit middag tillsammans. Det finns inte så mycket att göra här, utan de flesta som kommer hit gör det för att åka ut på The Gibbon Experience, eller möjligen som ett stopp på vägen mellan Laos och Thailand.
Imorgon ska vi hoppa på en så kallad ”slowboat” för att åka på Mekongfloden österut till Luang Prabang. Resan kommer ta 2 dagar och vi kommer sova över i Pak Beng på vägen. Väl i Luang Prabang väntar vandring till vattenfall och säkert mycket, mycket mer.
Kraaaamar
Åh de där trädkojorna i djungeln - det läte ju helt magiskt. Vi har bott i trädkojor i sydafrika en gång, det var också helt fantastiskt. Fortsatt trevlig resa! Kram
