zyanyasarah

Torsdagen den 13 november 2014

 

Efter en 17 timmars lång flygresa med mellanlandning i Paris och Mumbai kom jag fram till Goa på eftermiddagen lördagen den 1 november. Jag gick förväntansfyllt ut i väntsalen där någon från Green Lion skulle stå och vänta med en skylt med mitt namn på. Jag möttes dock av en hel skock med indier som alla viftade med skyltar. Jag hittade i alla fall snart lilla Mandib, och vi åkte till volontärboendet i Saligao.

   Jag frågade Mandib lite om projekten på vägen, men han sa att den andra samordnaren, Mikel, skulle berätta mer under den kommande veckan och att jag därefter skulle få välja projekt. Jag sa att jag redan visste att jag ville jobba på barnhem, men Mandib sa då att ”man inte kan jobba på barnhem längre”. Jag blev arg och besviken, för det var ju just för att jag ville jobba på barnhem som jag valde att åka med Green Lion via svenska GoXplore från början. Om jag hade vetat om det innan jag bokade hade jag valt att åka med en annan organisation.

   Hon jag pratade med på GoXplore i Sverige sa att de samarbetade med flera stycken barnhem och skickade information om bland annat arbete på Moder Theresas barnhem. Hon sa att man åker till det barnhemmet som behöver mest hjälp för tillfället. De på plats här nere säger dock att de inte har samarbetat med Moder Theresas barnhem på över 3 år!

   Jag får dock skylla mig själv lite, för jag måste medge att jag inte gjorde någon direkt efterforskning innan jag åkte hit. Jag brukar alltid titta på vad folk skriver för omdömmen innan jag bokar, samt kontakta organisationen på plats. Jag gjorde inget av detta innan jag bokade den här gången... Kanske just för att de var så himla tillmötesgående på GoXplore. Samordnaren hemma i Sverige hade själv varit här nere och berättade för mig om barnhemmen, och jag fann ingen anledning att tvivla på att det var det jag skulle få jobba med. Jag tycker att det är dåligt att de inte är bättre uppdaterade, och det är inte ens lagligt att marknadsföra felaktig information på det sättet.

   Hur som helst. När jag kom fram skulle de andra volontärerna precis ut och festa. De frågade om jag ville följa med, men de skulle vara där i minst 5 timmar och kanske även gå ut på nattklubb efteråt. Jag var ganska hungrig och trött efter flygresan och hade ingen aning om vart jag var eller hur jag skulle ta mig tillbaka. Det lät därför som en typisk dålig idé att gå med ut och festa med folk jag precis träffat, särskilt när hemreseplanerna var så oklara.

   Jag hann i alla fall prata lite med några av de andra innan de åkte. De berättade att projekten är ganska flummiga och man bara jobbar 1,5h på förmiddagen och 1,5h på eftermiddagen. Dessutom sa de att det var väldigt få barn på de olika projekten, och att flera personer har åkt härifrån för att jobba på andra orter där det finns fler barn och är mer seriöst. Mycket berodde dock på att det hade varit skollov den veckan och att många av projekten därför stängdes ner. Det skulle vara lov även även veckan därpå, och jag var väldigt glad att jag precis missade lovveckorna i alla fall!

   Jag försökte göra det bästa av situationen och tänka att det trots allt är väldigt coolt att jag är i Indien, även om det inte verkade bli alls så som jag hade tänkt mig. Jag fick se en hel del kor på färden mellan flygplatsen och boendet, så jag begav mig ut på en liten promenad i förhoppning om att få se fler. Haha, en del av mitt hjärta är och kommer nog alltid att förbli en cowgirl. Jag blev inte besviken; jag hann inte gå mer än några meter längs gatan innan en ko kom travande.

   Det är verkligen slående grönt här i Goa. Det känns som att de bara har huggit ner lite träd i regnskogen för att göra plats åt hus och gator. Det finns små floder här och var och är väldigt gulligt. Dessutom är det 30-35 grader varmt om dagarna och bara nästan svalt på nätterna.

   Det blev mörkt och jag satt och pratade lite med svenska Alice, som var den enda som inte festade eftersom hon var magsjuk. Jag kände mig dock ganska ensam och besviken den dagen.

  

Dagen därpå var bättre. Jag sov länge och åkte sedan till stranden med tre av de andra volontärtjejerna. Hela Goas kustremsa täcks av kilometerlånga stränder.

 

På måndagen började den inledande kulturveckan. Det var bara jag och en 50årig kvinna från Tyskland, Silvia, som skulle börja den veckan. Indiska Namita kom vid 9.30 och pratade någon timme om kulturen och olika gudar. Efter det fick vi skriva upp några meningar på hindi.

   De andra åkte ut på projekten under tiden. De kom hem cirka 2 timmar senare och vi hade lunchrast i några timmar. Efter det åkte vi till Mapusa och gick runt lite på en marknad där. Det fanns extremt mycket olika frukt- och kryddstånd, och var mycket liv och rörelse.

   På kvällen skjutsade Mikel oss till ett internetcafé i Saligao. Det tar bara cirka en kvart att gå dit, men det är bara öppet på kvällarna och jag vet inte hur säkert det är att gå dit till fots själv än.

 

På tisdagen fick vi stiga upp tidigt och träna yoga klockan 6 på morgonen. Det var en ganska speciell upplevelse, då vi fick sitta och andas på många olika sätt ur specifika näsborrar. Mannen som höll i det var i övre medelåldern och undrade bland annat om jag skulle bli en homeopatisk eller ayuruvedisk läkare. Jag svarade tveksamt ”en biologisk”, varpå han grymtade lite missnöjt. Han ifrågasatte varför man ens behövde läkare; om alla skulle hålla på med yoga skulle ju inga bli sjuka! Han lovade Silvia att han skulle kunna bota hennes närsynthet på 6 månader.

   På förmiddagen kom Namita och tog oss till Aguada Fort, vilket är ett gammalt fängelse. Efter det åkte vi in till Mapusa för att få fotmassage, vilket också var en underlig upplevelse. Kvinnan som utförde massagen hällde olja på mig med en slev, varpå hon knådade mina vader ett tag. När hon var färdig blåste hon mig på benen med het ånga från en liten ångmaskin.

   Eftersom det var en stor högtid, Devali, den dagen var vi till vår lycka tvugna att åka till massagecentret redan innan lunch. Vi kunde därför följa med ut på ett av projekten på eftermiddagen. Jag åkte med till slummen, där vi spelade pictionary och volleyboll med barnen. Det kändes verkligen som att barnen uppskattade att vi kom, och de kom springande så fort vår bil rullade in på deras uppfart.

   De på organisationen säger att det är bättre att jobba i slummen, eftersom barnen där behöver oss mer än de som bor på barnhem. De på barnhem har ofta föräldrar, går i skolan, får mat m.m. Barnen i slummen har däremot har väldigt lite. Jag vet inte vad jag själv har för uppfattning om det än, men de som bor i slummen har i alla fall sina familjer. De är fattiga och bor i konteinerliknande hus, men de äldre barnen går i skolan och de verkar ha så att de klarar sig.
   På kvällen gick vi ut och åt på en restaurang som ligger precis här bredvid med de andra volontärerna.

 

På onsdagen fick vi åter gå upp klockan 6 och träna yoga. Efter det fick vi laga indisk mat. Namita visade oss olika kryddor och även hur man bakade chapati.

   Efter lunch åkte vi till Anjuna; en stor marknad som ligger precis vid havet. Vi solade och badade i någon timme.

   Det fanns hel del kor på stranden, och helt plötsligt kunde det komma ko gående mellan solstolarna! ”Ko”olt?

   Jag mådde dåligt av att pruta först. Det måste vara väldigt frustrerande för dem att veta att vi har så mycket pengar, och lätt skulle kunna betala mycket mer. Det känns som om jag borde ge dem mer pengar, just för att jag kan. Efter ett tag kände jag dock att jag gärna ger dem ett bra pris, så länge de ger mig ett också. Försöker de grundlura mig tycker jag inte det är schysst från deras sida heller. Jag tänker att även om vi tycker att det är billigt så får de ganska mycket för de pengarna i deras samhälle.   

   Det blev lättare att pruta när jag släppte några av mina samvetskval och fick koll på ungefär vad saker och ting kostar här. Försäljarna är duktiga på att veta om man är nyanländ eller om man har koll på läget. När man har koll vet de om det, och man behöver inte diskutera priset så mycket längre.

 

På torsdagen åkte vi med Namita till Old Goa, där vi besökte ett gammalt kloster och en kyrka. Majoriteten av befolkningen i södra Goa är kristna, medan majoriteten i norra delen är hinduer. Goa är även den enda delstaten i Indien som inte stod under brittiskt styre, utan istället portugisiskt.

   Efter besöket i den gamla staden åkte vi till Panjim, vilket är delstatens största stad. Vi åt väldigt god lunch på en restaurang och gick därefter på en Bollywoodfilm tillsammans med Namita och Babloo. Filmen var på hindi, utan engelsk undertext, och verkade vara ganska vettig till en början. Den flippade dock ut ganska ordentligt efter ett tag, men det är väl så Bollywoodfilmer ska vara?

 

Fredagen var lätt den bästa dagen på introduktionsveckan. Vi började med att åka till ett hinduiskt tempel. Därefter åkte vi till ett vattenfall och en grotta, vilka båda var av religiös betydelse.

   Efter det var det dags för det omtalade besöket på ett kryddplantage, där man även hade möjlighet att få rida på elefanter!

   Plantaget låg vackert beläget precis vid en flod, så man fick gå över lång brygga för att komma dit. Vi fick gå en guidad tur i trädgården och därefter äta en indisk buffé, där jag, hör och häpna, tålde allt utom en skaldjursoppa!

   Det har varit så mycket enklare med maten än jag trodde det skulle vara här nere. De använder i princip inte ägg i någonting, eftersom så många är veganer. De flesta är duktiga på engelska, och de förstår vad jag menar när jag säger att jag inte tål jordnötter. De anväder inte direkt jordnötter i mat, de vet vad maten innehåller och även vilken olja de använder. Det är så himla skönt! Eftersom jag hade såndana problem med maten i Sydamerika var det maten jag var mest orolig för när jag åkte.

   Efter buffén gick vi till elefanterna. Namita sa att hon känner de som har hand om dem och att de behandlar dem bra. Jag bestämde mig därför för att rida på dem.

   En av de norska tjejerna fyllde år den dagen, så vi gick åter ut och åt på restaurangen bredvid boendet på kvällen.

 

Vi spenderade i stort sätt hela helgen på stranden. De andra volontärerna stannade bara en stund, men Silvia och jag stannade hela dagarna.

   På lördagen satte oss på en uteservering på kvällen och tittade på solnedgången över havet.

 

På söndagen hakade vi på de andra som skulle ut på restaurang igen. Det är väldigt billigt att äta ute här, och en vanlig middag på restaurang går på cirka 40 kronor. Eftersom vi inte tillbringar så mycket tid på projekten blir det väldigt mycket tid i huset om vi inte hittar på andra saker. Det blir ett trevligt avbrott att vara iväg i ett par timmar på kvällen, och man kan själv välja om man vill äta i huset innan och bara gå med och ta en dricka.

   Jag och Silvia åkte ”tuc-tuc, eller ”riksha”, hem från restaurangen efteråt. De andra volontärerna åkte mopeder som de hade hyrt, men jag förstår inte riktigt hur de vågar köra i trafiken här nere. En riksha är dock som en moped, men har som ett litet hus där man sitter bakom chauffören.

   Trafiken här är ganska crazy. Gatorna är små och krokiga och de kör gasen i botten. Förutom bilar kör det omkring tusentals mopeder. Det är tydligen lag på att man måste bära hjälm om man åker moped; en lag alla bryter mot. Alla fordon trängs på vägarna tillsammans med cyklar, fotgägare, kor, hundar och ibland även grisar och getter! Reglerna tycks vara ”kör där det finns plats, tuta så att folk hör att du kommer, bromsa när du verkligen måste och håll helst åt vänster”. Det är dock inte alls ovanligt att bilar kör på fel sida av vägen när det passar bättre.    

 

Så var den inledande kulturverkan över. Det var en spännande och bra vecka, om än ganska långsam. När jag läser det jag skriver ser det ut som vi har gjort en hel del, men de flesta sakerna har bara tagit någon timme, så vi har spenderat mycket tid i huset.

   Det finns 4 sovrum i huset, så vi bor 3-4 stycken i varje rum. Huset är fint, även om det möglar en del.

 

På måndagen började själva projekten. Jag fortsatte att tjata om barnhemmet, men när jag insåg att det inte skulle vara möjligt valde jag att vara på förskola på förmiddagen och i slummen på eftermiddagen.

 

I förskolan går det 7 barn; 4 pojkar och 3 flickor. Barnen är mellan 3-5 år gamla och är väldigt lugna och duktiga. De sitter för det mesta tysta och stilla på sina bänkar, men när de inte gör det tar läraren fram en kvist och snärtar till dem på händerna eller knäna.

   När vi först kom dit blev alla jätteblyga och ville inte ens säga sina namn, men det släppte mer och mer redan under första dagen.

   De äldre pojkarna kan skriva och räkna lite, medan de mellanstora flickorna håller på att lära sig alfabetet och siffrorna.2 av dem är bara 3 år gamla, och de sitter mest och lyssnar. De har alla på sig skoluniformer och är så söta! Här är de två småttingarna; Riyash och Sidhayee.

Förskolan är en privat skola som ligger ungefär 45 minuters bilfärd från volontärboendet. Undervisningen sker hemma hos deras lärare, Sarah, och bedrivs till största del på engelska. Det är mysigt att vara där och hjälpa till med att undervisa barnen, men det känns dock som att läraren inte riktigt behöver vår hjälp. Hon har redan så bra pli på barnen och har ju bara har 7 barn. Hon berättade att klasserna i de statliga skolorna har långt många fler. Skolklasser där kan ha upp emot 50 elever i varje klass, och jag trodde att man skulle bli placerad på ett ställe där man verkligen kunde avlasta klassläraren.

   Jag trodde även först att Green Lion stödde skolan med pengar, men enligt läraren betalas allt med hjälp av barnens skolavgifter.

 

På eftermiddagarna är jag som sagt i slummen, och det är långt mycket mer välorganiserat än veckan innan då det var skollov. Jag tycker mycket om projeket och barnen i slummen.

   Vi håller på i ungefär en timme; ungefär så länge de kan koncentrera sig. Därefter spelar vi oftast volleyboll.

 

Efter projekten har vi varit ute några gånger och ätit eller tagit en dricka, bland annat på en uteservering vid havet vid marknaden i Anjuna.

   Det kom 2 nya tjejer veckan efter vi kom; spanska Sarah och australiensiska Danny. Jag är så glad att de har kommit! Det har varit så svårt att få kontakt med de andra volontärerna, och det känns som att de har varit en väldigt sluten grupp. Silvia och jag var mest med varandra första veckan, och vi har inte känt oss så välkomna av de andra.

   Den här veckan känns det som att det har vänt. Mycket på grund av de nya tjejerna, men även för att vi också har börjat på projekten nu. Jag trivs här nu!

 

Idag efter projekten åkte Silvia och jag till Panjim. Silvia hade tänkt stanna i 7 veckor, men ska troligen åka härifrån redan i övermorgon. Hon ville gärna in till stan en gång till innan hon åker.

   Nu sitter jag och skriver i soffan på nedervåningen i volontärhuset. Alla andra har redan gått och lagt sig.

  

Imorgon efter projekten ska Sarah, Danny och jag ta nattbussen till Hampi. Det är en gammal ruin- och tempelstad från 1300-talet, som är en av Indiens största turistattraktioner. Jag har aldrig hört talas om den innan, och inte lagt namnet på minnet när jag kollat upp vart jag ska åka i Indien. Tydligen ligger det bara 10 timmar härifrån, och några av de andra volontärerna var där helgen då jag kom. De säger att det var fantastiskt, så jag ser verkligen fram emot att åka dit!

  

Det känns bra att vara här nu, även om projekten inte är så som jag tänkte mig. Det känns som om Indien är ett land där det finns så mycket man skulle kunna göra, och det gör mig lite arg att organisationen lägger beslag på så många ungdomar som kommer hit och vill jobba. Jag och väldigt många av de andra volontärerna var inställda på att arbeta ganska mycket, men det känns mer som om vi är här på semester. Det är dock en semester där vi får väldigt mycket inblick i den indiska kulturen och får en helt unik möjlighet att lära känna lokalbefolkningen.

   En liten flicka i slummen, Shimli;

 

 

Kraaaaaamar!!