Cañon del Colca, Cusco och Inkaleden

Onsdagen den 7 maj 2014

 

Vi kom fram till Chivay på torsdagen och spenderade lite tid på torget i den pyttelilla staden den dagen.

 

Dagen därpå hade vi planerat att åka lokalbuss till Cruz del Condor. Det är en utkikspunkt över Cañon del Colca, där man kan se många av de stora kondorfåglarna flyga över dalen. Vi tänkte stanna där ett tag och därefter ta bussen vidare till grannstaden; Cabanaconde.

   Hanna blev dock väldigt förkyld, så hon orkade inte åka iväg när vi vaknade på mogronen. Det var den enda dagen vi kunde åka dit, eftersom vi skulle åka vidare dagen därpå. Jag ville verkligen inte missa att åka till dalen, som är en av världens djupaste, så jag åkte dit själv.

   Bussen skulle gå klockan 7 på morgonen, enligt han som jobbade i receptionen på vandrarhemmet, men när jag kom dit så visade den sig inte gå förrän 7.30. En hel hop försäljare började följa efter mig och ropa ut vad de sålde, varav en ropade ”kaffe, kaffe!”. Det tyckte jag lät som en mycket bra idé, om inte annat för att komma undan alla försäljare fram tills dess att bussen skulle gå. Så på så vis kom det sig jag satt på en pall och drack kaffe i en liten kiosk, i sällskap av en peruansk försäljare, medan jag väntade på bussen.

   På bussen träffade jag sedan direkt andra backpackers, bland annat ett trevligt par från Australien. Vi åkte iväg på den otroligt skumpiga vägen upp till utkikspunkten, dit vi kom fram ungefär 2 timmar senare.

 

 

Två stycken killar från Lima började prata med mig, och en stund senare hakade en fransk tjej, Stephanie, också på sällskapet. Bussen vidare till Cabanaconde skulle inte gå förrän tre timmar senare, så vi bestämde oss för att gå dit istället. Promenaden skulle ta ungefär en timme, men precis när vi skulle börja gå fick Stephanie en idé. Det stod nämnligen en bil med flak där, vilken skulle ta alla försäljarkvinnor tillbaka till Cabanaconde en stund senare. Chaffören sa att vi kunde få åka med på flaket, om vi fick plats vill säga.

 

 

Det blev en trång historia, men färden in till staden tog bara cirka 10 minuter.

   Stephanie skulle vandra i Cañon del Colca i 3 dagar, så hon visade oss till vandringsleden hon skulle gå längs. Jag ville gärna gå på ett par timmars promenad, men bussarna tillbaka till Chivay gick bara klockan 14 och 22. Det kändes så sent att åka tillbaka längs den branta grusvägen klockan 22, och jag ville gärna tillbaka och äta middag med Hanna. Dessutom tycker jag om att promenera upp på berg för att få se på utsikten. Då är det liksom värt att det är jobbigt på vägen upp, för man kan sedan njuta av den på den lättare vägen ner. I Cañon del Colca var vi redan på toppen, och det kändes bara dumt att gå ner i dalen för att sedan behöva kämpa sig upp till utsprungspunkten igen. Dessutom var det varmt, uppe på hög höjd, jag började bli hungrig och visste inte om jag skulle hinna tillbaka innan det blev mörkt...

   Killarna från Peru och jag bestämde oss därför för att vända efter någon timme, och åka tillbaka till Chivay med bussen klockan 14. Hanna och jag gick därefter ut och åt tillsammans på kvällen istället.

 

Dagen därpå tog vi bussen till Arequipa. När vi kom fram bestämde vi oss för att åka vidare till Cusco med nattbussen, istället för att spendera en natt i Arequipa och åka nästa dag.

   Vi hade några timmar på oss innan bussen skulle gå, så vi åkte in till centrum och vandrade runt lite. Det var väldigt fint i Arequipa, och mycket större än jag trodde det skulle vara.

 

På tisdagen kom vi fram till Cusco - världens mittpunkt. I alla fall enligt inkafolket.

   Det var väldigt turistigt i Cusco. Vi gick runt på stan lite den dagen och besökte ett inkamuseum.

 

Dagen därpå, valborgsmässoafton, fyllde Hanna 26 år! Jag sprang iväg till ett konditori och köpte fika på morgonen. Vi hade därefter en lugn dag i Cusco, då Hanna gick runt lite på stan och jag satt på ett café istället. Vi gick på vår obligatoriska information om inkaleden, som vi skulle vandra två dagar senare.

   På kvällen gick vi ut och åt på restaurang och fortsatte fira.

 

På torsdagen åkte vi på en tur till Sacred Valley. Det är en helig dal för inkafolket, som ligger mellan deras 4 heliga berg och heliga flod.

   Vi fick en guide som pratade väldigt snabbt på både spanska och engelska, så vi knappt förstod någonting på något av språken. Turen var väldigt hetsig, och började med ett stopp på en marknad. Vi hade sett fram emot att gå på marknaden, men vi fick bara stanna där i 20 minuter. Man hann precis gå ett varv runt den i rask takt på den tiden, och att stanna och titta närmare i de olika stånden var det inte tal om att man skulle hinna.

   Turen gick därefter vidare till ett antal olika ruiner, och vi fick vår första skymt av inkaleden. Vi fick även hetsäta en lunchbuffé, eftersom vi bara fick stanna där i totalt 40 minuter. På vägen tillbaka till Cusco stannade vi bland annat i en kyrka och på ett ställe där de visade oss hur de vävde och färgade sina tyger.

 

På fredagen var det dags för den 4 dagars långa vandringen längs inkaleden!

   Vi blev upphämtade på vårt vandrarhem vid 5.30 och fick träffa resten av gruppen. Därefter bar det av med buss till en liten stad, där vi fick äta frukost. Efter det fortsatte bussresan någon timme till fram till starten av leden.

 

 

Vi vandrade ungefär 5 timmar första dagen, och det lutade ganska brant uppför på sina ställen.

   Vi var 16 stycken i vår grupp, varav alla utom Hanna och jag hade engelska som modersmål. Förutom vi turister var det 2 kockar, 2 guider och 20 ”bärare”, som bar tälten och all mat. De flesta i gruppen hade dessutom hyrt en extra bärare, så de inte behövde bära mer än det de behövde under dagen.

 

Andra dagen var väldigt ansträngande. Vi blev väckta av vår guide som kom och serverade kaffe klockan 6 på morgonen. Efter det fick vi frukost, och vandringen började gå någon timme senare. Leden gick brant uppför över ”Dead Woman’s Pass” i cirka 5 timmar, och efter det tog det oss cirka 2 timmar att gå ner till lägret på andra sidan.

 

Tredje dagen var den längsta, men även den finaste dagen. Vi gick i cirka 8 timmar högt upp i bergen, och hade en jättefin utsikt över bergen och dalarna. Det märktes att vi började närma oss Machu Picchu, eftersom ruinerna kom tätare och landskapet började bli mer tropiskt.

 

Den fjärde dagen väcktes vi redan klockan 3.15 på ”morgonen”. Vi gick upp, åt frukost och gick en kort bit fram till grinden in till Machu Picchu. Vi fick där köa i ungefär en timme, innan grinden öppnades vid 5.30. Vi gick därefter i mörkret med våra ficklampor en stund, innan solen gick upp över bergen.

   Vi vandrade i cirka 2 timmar över det sista bergspasset och upp till ”Solporten”, där man skulle få den första glimten av Machu Picchu. Dessvärre möttes vi av en tät dimma när vi kom över toppen på berget, och man kunde inte se mer än några meter framför sig. Jag kände mig då ganska besviken över att man inte skulle kunna se ruinstaden, när vi äntligen kommit fram efter den långa vandringen...

   Vi satte oss ner vid Solporten, och efter ett tag började dimman/molnen skingras! Vi kunde börja skymta bergen på andra sidan dalen... Därefter tåget långt nere i dalen... Och slutligen även Machu Picchu!

   Vi gick därefer ner någon timme till en annan utkikspunkt närmare Machu Picchu, och på den tiden hann det bli riktigt soligt!

 

 

Vi tittade på staden uppifrån ett tag, innan vi fortsatte ner och kom fram cirka klockan 8.

   Efter det var det dags att gå runt på en tur i staden med vår guide, som berättade om denna ”beautiful inka city”. Jag har aldrig hört, och kommer nog aldrig få höra, någon använda ordet ”beautiful” så många gånger som vår guide gjorde! Han stannade och förklarade någonting, och för skojs skull räknade jag hur många gånger han sa ordet endast vid det stoppet. Det blev 53 gånger.

   Jag hade först tyckt att det verkade onödigt att vi skulle gå upp så tidigt och köa en timme innan ens porten till Machu Picchu öppnades, men under den guidade turen förstod jag varför vår guide ville vara där så tidigt som möjligt. Allteftersom tiden gick fylldes det på med turister, tills det fullkomligt kryllade av människor och man knappt kunde ta sig fram längre.

   Efter turen fick vi traska runt i staden på egen hand ett tag. Vi åkte därefter buss ner till Aguas Calientes, där vi åt vi lunch på en restaurang tillsammans med gruppen. Vi hade därefter ett antal timmar i staden, innan tåget och därefter bussen tillbaka till Cusco skulle gå på kvällen. Vi satt på restaurangen en stor del av dagen, pratade med de andra och bara njöt av att slippa vandra något mer.

   Vi kom tillbaka till vandrarhemmet i Cusco vid 23tiden. Efter en, tyvärr, iskall dusch trillade vi slutligen i säng och sov så gott i riktiga sängar igen.

 

Inkaleden var mycket finare och intressantare än jag trodde den skulle vara. Den gick högt uppe i bergen, över ett par bergpass och förbi många inkaruiner på vägen. Det kändes roligt att ha ett mål att gå emot, istället för att bara gå en led över ett fint berg.

   Det var även mer fysiskt krävande än jag trodde det skulle vara. Jag har hört att pensionärer och små barn lätt klarar av att gå leden, men jag tycker att det var riktigt jobbigt på sina ställen eftersom det gick så brant uppför. Den var mycket mer krävande än Milford Track. Trots det tycker jag inte att det var lika jobbigt att gå inkaleden, eftersom jag inte bar alls lika tugnt. Jag tycker lite synd om bärarna, och är samtidigt väldigt imponera av dem, som kilade förbi oss i en himla fart med sina 25 kilos packning på ryggarna.

   Det var verkligen så skönt att slippa bära på sin egen mat! Kockarna förberedde maten och tälten var uppfällda när vi kom fram till lägret, vilket kändes väldigt lyxigt. Maten var god, med soppa som förrätt varje dag. Jag tror jag har ätit mer soppa under de här 3 veckorna i Bolivia och Peru än vad jag har gjort sammanlagt under resten av mitt liv!

   Vi hade en trevlig grupp och vår guide var rolig och snäll. Han hade bara lite väl svårt att komma till poängen ibland, så man hann börja tänka på annat innan han var färdig.

 

Igår sov vi länge och tog det lugnt mest hela dagen. Vi hade jättebra internet på vandrarhemmet, så jag passade på att skypa med min familj.

   På eftermiddagen gick vi till ett chokladmuseum, där vi fick se hur man tillverkar choklad från grunden. De visade oss alla steg; från när frukterna plockas från träden, tills att det blir en färdig chokladkaka. Det var en himla procedur med utvinning av bönorna, flera dagars vila utan syre under bananlöv, rostning, skalning, gnidning så de blir flytande och därefter iblandande av olika ingredienser.

   Vi fick smaka på bönorna under alla stegen av processen, och när guiden berättat färdigt fick vi fylla i flytande choklad i formar och blanda i olika kryddor och ingredienser efter eget huvud. Vi fick sedan behålla chokladen vi hade gjort.

 

Imorse gick vi upp tidigt och tog flyget till Lima, där vi har spenderat dagen. Nu sitter jag på vandrarhemmet och skriver, och imorgon flyger vi till Caracas i Venezuela. Därefter bär det vidare till Ciudad Bolívar, varifrån vi ska åka på en tredagarstur till Angelfallen.

   Vi har diskuterat mycket fram och tillbaka huruvida vi ska åka till Venezuela eller inte. Vi köpte våra flygbiljetter dit i somras, innan det blev oroligt där, och vi vill väldigt gärna se Angelfallen. Trots det har vi funderat på att strunta i det och åka direkt till Brasilien istället, eftersom vi inte vill riskera att fastna länge i landet på grund av strejker och allmänt kaos.

   Nu har vi i alla fall kontaktat ett resebolag som ordnar med turer till vattenfallet, och de ska hjälpa oss med allt. Om allt går som det ska, ta i trä, ska de möta oss på flygplatsen i Caracas imorgon och följa oss till flyget vidare till Puerto Ordaz. När vi landar där ska någon hämta oss och ta oss med bil till Ciudad Bolívar och släppa av oss på vårt vandrarhem. Sedan bär det av ut i djungeln och till världens högsta vattenfall dagen därpå!

   Jag längtar verkligen till djungeln och värmen nu... Det ska bli helt underbart att slippa sova i underställ, för första gången på tre veckor.

  

Önska oss lycka till!

 

 

KRAAAM

 

 


Kommentarer
Postat av: Elise

Åh, vad jag börjar sakna Peru nu! Var där förra hösten och spenderade totalt ca 2 månader i Arequipa, ca 10 dagar i Colca och en vecka i Cusco och Puno. Det är precis så bra som du beskriver det. Och jag vill verkligen gå Inkaleden en vacker dag!

2014-10-31 @ 11:18:51
URL: http://ienstadvidstorsjon.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0