Ut i djungeln! - Angelfallen och Amazonas

Måndagen den 19 maj 2014

 

Det var riktigt tur att vi hade kontaktat Osprey Expeditions innan vi åkte till Venezuela, och att de skulle hjälpa oss hela vägen från Caracas till Angelfallen.

   Det började med att flyget från Lima var försenat, så vi hann inte med det anslutande flyget till Puerto Ordaz. Vi ringde till organisationen och de lyckades då fixa så att flygbolaget som gjort oss sena inkvarterade oss på sitt lyxhotell bredvid flygplatsen över natten. De kom även och mötte oss på flygplatsen på kvällen, hade fixat så vi fick åka med första flyget dagen därpå och kunde åka ut på turen till Angelfallen en dag senare.

   Veronica, som kom och hämtade oss, fick ringa ytterligare ett antal samtal, innan hon slutligen sprang in i en från flygbolaget som visste vart vi skulle på den näst intill folktomma flygplatsen.

   Vi fick åka till hotellet, äta gratis middagsbuffé där och sova i cirka 4 timmar, innan vi blev upphämtade igen klockan 4 morgonen därpå.

   Väl på den inrikes flygplatsen vimlade det av folk och alla skrek på varandra att flygen var överbokade hela dagen, så det skulle vara omöjligt för oss att komma med ett flyg. Vi kom dit med våra biljetter och sa att de hade bokat om dem dagen innan, men de sa att det ändå inte fanns plats på flyget. En snäll man, som hade varit på samma flyg från Lima som oss, kom och ordnade upp det genom att höja rösten och säga att vi stod med på listan från gårdagen. Då, mirakulöst, kom någon på att det visst fanns platser för oss. Den snälle mannen gav oss också spontant lite pengar, så vi kunde köpa frukost på flygplatsen, då det inte fanns något ställe där vi kunde ta ut eller växla.  

 

Vi åkte till Puerto Ordaz och möttes där av tyska Joshuen, som flyttade till Venezuela mest för att han fick ta med sig sin hund dit från Europa. Han körde oss därefter till Ciudad Bolívar och till vandrarhemmet där.

   På vägen berättade han lite om vad som händer i Venezuela just nu, och varför landet är i uppror. Vi åkte förbi en jättelång kö med människor som stod utanför den stora mataffären utanför stan. Joshuen berättade då att folk stod och köade i timmar när det skulle komma matleverans. Leveransen kom varannan dag, och de visste inte vad som skulle komma. Just den dagen ryktades det om att det skulle komma mjölk eller olja, så kön var extra lång.

   Han berättade vidare om den skyhöga inflationen, och att vanligt folk inte längre har råd att köpa mat. Dessutom börjar maten ta slut i landet, så folk bunkrar upp med det som finns. Vi försökte hitta någonting att äta till lunch, men det slutade med att vi fick köpa tonfisk och bananer och äta upp resten av brödet vi hade med från Peru.

   Tydligen är regeringen väldigt dålig, och det har uppdagats att det har fuskats en del i valet. Den nuvarande presidenten, Nicolas Maduro, vann nätt och jämt i den folkliga omröstningen efter att Hugo Chavez dött, men tydligen har det kommit fram att många som röstat på presidenten är folk som faktiskt var döda innan valet. En hel del människor med påhittade namn har även röstat på presidenten och så vidare. Många tycker därför att presidenten inte längre har rätt att sitta kvar. Lägg sedan på usla löner, hög kriminalitet och en poliskår som tjänar så dåligt att många gärna tar emot mutor. Allt detta i ett land som egentligen har så mycket tillgångar, och du förstår i princip vad det handlar om och varför folk är i uppror.

   På TV visas dock ingenting från protesterna, utan istället visas en leende Maduro som vinkar åt ett jublande folk var och varannan minut. Det sitter även plancher med texter som ”socialismen eller döden” lite var stanns.

   Det kändes jättekonstigt att se hur mycket revolutionen faktiskt påverkar landet och alla som bor där. Jag trodde tidigare att det mest rörde sig om en del människor som demonstrerade, men inflationen och matbristen påverkar verkligen alla. Vi försökte till exempel hitta mjölk och yoghurt, men de bara skrattade bittert åt oss och sa att det hade varit slut ett bra tag.

   Det är väldigt mycket prat om att växla pengar på den ”svarta marknaden” i Sydamerika, men hittills har vi inte velat ge oss in på det alls. Det har inte känts som att det har varit värt det, och det känns mycket bättre att spela lagligt. I Venezuela var det däremot en helt annan femma. Vi hade tänkt att åka till landet och ta ut pengar på bankomaten, så som vi alltid gör, men eftersom inflationen är så hög så hänger den officiella och internationella marknaden inte alls med i vad pengarna verkligen är värda. Det hade därför kostat oss flera tusen att stanna i landet i endast några dagar, då priserna är ungefär 7 gånger högre än vad de ska vara enligt den svenska växlingskursen.

   Vi tackar igen organisationen vi åkte med för att de hjälpte oss. Vi kunde överföra pengar till dem på helt lagligt vis över internet, och så gav de oss kontanter i venezuelianska pengar motsvarande vad de faktiskt är värda i landet. De själva växlade in dollar på svarta marknaden i Caracas, och kunde på så sätt uppehålla sin verksamhet.

   Jag tycker så synd om folket i Venezuela och undrar verkligen hur det ska gå för landet... Det är ett så fint land, men det är minst sagt ganska kaos i landet just nu.  

 

Nog om kaoset och vidare till naturen. Dagen därpå var det dags att åka ut i djungeln! Vi åkte först miniflygplan i någon timme till Canaima; en liten stad med 3000 invånare dit man endast kan ta sig via flyg eller möjligtvis på floden. Planet tog bara 6 stycken passagerare, inklusive piloten, och jag fick sitta i sätet bredvid piloten! Det var kul, men även lite läskigt, att flyga i det lilla planet över djungeln. Vi fick se de platta Te Puy bergen; Table Mountains, ovanifrån.

   Väl framme i Canaima fick vi träffa resten av gruppen; ett par från Australien, ett par från Polen, en korean och en familj från Serbien. Vi fick därefter ta det lugnt i ett par timmar, innan vi åkte till ett vattenfall i en motordriven kanot på eftermiddagen. Det var en blöt historia, då det stänkte ganska regält från sidorna på kanoten när de drog på farten. Vi fick gå upp på en stig bakom vattenfallet och in under det.

 


Regnet började ösa ner under tiden vi var vid vattenfallet, så vi blev fullkomligt dyngblöta på vägen tillbaka till Canaima.

   Vi sov sedan i Canaima, och på kvällen fick jag ganska läskig allergi. Det kliade i munnen och gjorde jätteont att andas, men försvann med allergitabletter. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, men de använde en icke identifierbar olja som kan ha varit jordnötsolja.

 

Dagen därpå var det dags för själva exkursionen upp längs floden till Angelfallen.

   Vi hoppade i den motordrivna kanoten igen på morgonen, och åkte i cirka 5 timmar upp längs floden. Eftersom det hade regnat så mycket dagen innan var floden hög, och vi slapp hoppa ur kanoten och putta på den. Tydligen hade de som åkt dagen innan behövt vada en hel del och dessutom blivit dyngblöta i regnet, så det var ju tur för oss att flyget från Lima blivit sent och att vi fick åka en dag senare! Vid vissa ställen fick vi dock gå ur och gå till fots förbi forsar, men kanoten klarade sig upp utan oss i.

   Vi gjorde några stopp på vägen, och kom slutligen fram till vattenfallet på eftermiddagen. Vi fick därefter gå någon timme upp till en utkikspunkt och titta på det 979 meter höga vattenfallet.

 

 

 

 

Som ni ser så är det inte så mycket vatten i fallet just nu, eftersom det är precis i början av regnperioden. Det var i alla fall häftigt att se, även fast det nog är coolare om man åker hit mitt under regnperioden.

   Vi vandrade tillbaka till kanoten medan mörkret föll, såg en giftig orm på vägen och åkte några minuter till fram till nattens läger.

 

 

 

 

Det ser mycket mysigare ut att sova i hängmatta än vad det faktiskt är... Det var ganska obekvämt, men roligt att prova på.

 

Dagen därpå vaknade vi i soluppgången, och åkte kanot tillbaka nedför floden. Vi fick därefter åka ett större flygplan, med cirka 20 platser, tillbaka till Ciudad Bolívar.

   Vi lyckades hitta ett ställe att äta på, och hängde sedan på vandrarhemmet resten av dagen. En ordentlig värmebölja med nära 40 grader hade dragt in över staden, men det är väl synd att klaga på värmen när vi hade längtat efter den så?

   På kvällen tog vi nattbussen ner till Santa Elena vid brasilianska gränsen.

 

Vi var lite nervösa inför bussresan ner till Brasilien, eftersom vi hört att man kan få en del problem vid gränsen. Folk berättade också att de fick hoppa ur bussarna och packa upp sina väskor flera gånger på vägen vid olika militärkontroller.

   Vi hade dock en himla tur, och blev bara stoppade av militären en gång på vägen. Alla fick då tömma sina väskor, utom vi. De slängde bara en trött blick på våra stora ryggsäckar och viftade förbi oss i kön!

 

På morgonen kom vi fram till Santa Elena, där det bara var att gå in på ett kontor och få en stämpel. De önskade oss en trevlig resa, och därefter fick vi gå och stämpla in oss i Brasilien. Inga problem alls.

   Vi var på den brasilianska sidan gränsen i några timmar, innan vi åkte buss vidare till Boa Vista. Vi var där i någon timme, innan vi åkte vidare med nattbussen ner till Manaus.

 

Vi blev inte stoppade på vägen till Manaus heller. Tidigt på morgonen var vi sedan äntligen framme, efter cirka 30 timmars resa ner från Venezuela.

    Vi tog det bara lugnt i Manaus den dagen, och gick runt för att hitta en tur ut på Amazonasfloden. Det var så skönt att komma till Brasilien, kunna köpa mat och äta ordentligt igen!

 

På torsdagen gick vi runt lite i Manaus på förmiddagen, och åkte till en djurpark efter siestan. När vi sedan kom tillbaka till vandrarhemmet fick vi lämna vårt rum, eftersom de kommit på att de skulle byta sängar just den dagen. Vi fick sitta ute på gården med alla våra saker i flera timmar, innan de gav oss ett annat rum.

 

Dagen därpå bar det av ut i Amazonas djungel! Vi fick åka bil, båt, bil och båt för att komma ut till stugan där vi skulle bo de kommande 2 nätterna. Båten hade tak, så vi blev inte ens blöta när det började ösa ner på vägen. Lyxigt jämfört med Venezuela måste jag säga.

   På vägen fick vi se hur den svarta floden, som kommer från Colombia och flyter precis utanför Manaus, möter den bruna floden från Anderna. Man kunde tydligt se hur vattnet från de olika floderna möttes och hur färgerna blandades.

   Stugorna låg precis vid vattnet, och det dröjde inte många minuter innan jag såg ett par delfiner komma hoppandes bara några meter ifrån oss!

   Vi fick ta det lugnt i stugorna i ett par timmar. Sedan på eftermiddagen var det dags för den första turen ut till den översvämmade skogen.

 

 

Det var bara Hanna, jag, guiden och en kille från Chile i kanoten.

   Guiden lyckades bryta av en gren, som kryllade av myror, precis ovanför mitt huvud. Jag spenderade några minuter med att försöka få bort alla myror, som kröp omkring över hela min kropp och framför allt i mitt hår. Som tur var var det inga myror som bets. Efter det kunde jag börja njuta av naturen, och jag kände mig lite som en indian när vi gled omkring bland träden.

   Vi såg några apor och en sengångare! Guiden frågade om jag tyckte om sengångare och skulle vilja hålla i den. Jag trodde inte han menade allvar, så jag svarade ja. Guiden hoppade då smidigt upp i trädet, och klättrade mellan de smala grenarna upp till toppen. Väl där drog han loss den stackars krabaten från grenen den satt och kramare, klättrade ner med den och räckte över den till mig, innan jag hann protestera allt för mycket.

 

 

Det var jättecoolt att få hålla i en sengångare, men jag tyckte synd om den och hade mycket hellre sett att han lämnade den ifred...

   Vi paddlade vidare och satt och försökte fiska piraya ett litet tag, men utan framgång. Därefter bar det tillbaka till stugan för middag och därefter ut på floden igen för att titta på kaimaner tillsammans med en annan guide.

   Guiden fångade en och la den i mitt knä. Vad är det med att alla ska räcka mig olika djur egentligen? Guiden höll fast den runt nacken, men jag kände ändå att mitt sympatiska nervsystem drog igång ordentligt.

 

Nästa dag gick vi upp 4.30 för att titta på soluppgången. Senare fick vi gå på promenad i skogen, medan guiden berättade om olika växter, djur och frukter. Vår guide tillhörde lokalbefolkningen som bodde vid floden och pratade bara portugisiska, men chilenaren kunde fungera som tolk. Om vi inte hade haft killen från Chile; Daniel, med oss hade vi fått åka med en större grupp med engelsktalade guide, men det var roligt att få åka i en sådan liten grupp.

   På eftermiddagen drog tunga regnmoln in, och vi hade redan hunnit med att göra det vi skulle i vår lilla grupp. Vi fick möjlighet att åka med den stora gruppen ut till den översvämmade skogen igen, men valde att stanna kvar i stugan istället. Vi kunde då ligga i hängmattan under tak, medan det tropiska regnet öste ner på de andra ute på floden.

  

Tredje dagen, igår, åkte vi och hälsade på en familj som bodde vid floden. Vi fick se lite hur de levde. De var jättesöta och försökte kommunicera med oss utan större framgång. Daniel skulle bara vara iväg i 2 dagar, så han hade åkt hem och vi var omringade av bara portugisisktalande människor.

   Efter lunch var det dags att lämna djungeln och åka tillbaka till Manaus. Hanna och jag gick ut och åt på restaurang på kvällen. Vi ville fira vår tvåårsdag, som egentligen inträffade dagen innan.

 

Idag satt jag och skrev det mesta av det här på vandrarhemmet i Manaus på morgonen. Därefter tog vi oss ut till flygplatsen och flög till São Luís, där vi är nu. Vi ska försöka ta oss till Barreirinhas imorgon, där vi tänkte ha några lugna dagar på stranden. Vi tänkte även åka ut till sjöarna och sanddynerna i Lençóis Maranhenses därifrån.

 

Ha det så braaa

 

 

Kramar

 

 

 


Cañon del Colca, Cusco och Inkaleden

Onsdagen den 7 maj 2014

 

Vi kom fram till Chivay på torsdagen och spenderade lite tid på torget i den pyttelilla staden den dagen.

 

Dagen därpå hade vi planerat att åka lokalbuss till Cruz del Condor. Det är en utkikspunkt över Cañon del Colca, där man kan se många av de stora kondorfåglarna flyga över dalen. Vi tänkte stanna där ett tag och därefter ta bussen vidare till grannstaden; Cabanaconde.

   Hanna blev dock väldigt förkyld, så hon orkade inte åka iväg när vi vaknade på mogronen. Det var den enda dagen vi kunde åka dit, eftersom vi skulle åka vidare dagen därpå. Jag ville verkligen inte missa att åka till dalen, som är en av världens djupaste, så jag åkte dit själv.

   Bussen skulle gå klockan 7 på morgonen, enligt han som jobbade i receptionen på vandrarhemmet, men när jag kom dit så visade den sig inte gå förrän 7.30. En hel hop försäljare började följa efter mig och ropa ut vad de sålde, varav en ropade ”kaffe, kaffe!”. Det tyckte jag lät som en mycket bra idé, om inte annat för att komma undan alla försäljare fram tills dess att bussen skulle gå. Så på så vis kom det sig jag satt på en pall och drack kaffe i en liten kiosk, i sällskap av en peruansk försäljare, medan jag väntade på bussen.

   På bussen träffade jag sedan direkt andra backpackers, bland annat ett trevligt par från Australien. Vi åkte iväg på den otroligt skumpiga vägen upp till utkikspunkten, dit vi kom fram ungefär 2 timmar senare.

 

 

Två stycken killar från Lima började prata med mig, och en stund senare hakade en fransk tjej, Stephanie, också på sällskapet. Bussen vidare till Cabanaconde skulle inte gå förrän tre timmar senare, så vi bestämde oss för att gå dit istället. Promenaden skulle ta ungefär en timme, men precis när vi skulle börja gå fick Stephanie en idé. Det stod nämnligen en bil med flak där, vilken skulle ta alla försäljarkvinnor tillbaka till Cabanaconde en stund senare. Chaffören sa att vi kunde få åka med på flaket, om vi fick plats vill säga.

 

 

Det blev en trång historia, men färden in till staden tog bara cirka 10 minuter.

   Stephanie skulle vandra i Cañon del Colca i 3 dagar, så hon visade oss till vandringsleden hon skulle gå längs. Jag ville gärna gå på ett par timmars promenad, men bussarna tillbaka till Chivay gick bara klockan 14 och 22. Det kändes så sent att åka tillbaka längs den branta grusvägen klockan 22, och jag ville gärna tillbaka och äta middag med Hanna. Dessutom tycker jag om att promenera upp på berg för att få se på utsikten. Då är det liksom värt att det är jobbigt på vägen upp, för man kan sedan njuta av den på den lättare vägen ner. I Cañon del Colca var vi redan på toppen, och det kändes bara dumt att gå ner i dalen för att sedan behöva kämpa sig upp till utsprungspunkten igen. Dessutom var det varmt, uppe på hög höjd, jag började bli hungrig och visste inte om jag skulle hinna tillbaka innan det blev mörkt...

   Killarna från Peru och jag bestämde oss därför för att vända efter någon timme, och åka tillbaka till Chivay med bussen klockan 14. Hanna och jag gick därefter ut och åt tillsammans på kvällen istället.

 

Dagen därpå tog vi bussen till Arequipa. När vi kom fram bestämde vi oss för att åka vidare till Cusco med nattbussen, istället för att spendera en natt i Arequipa och åka nästa dag.

   Vi hade några timmar på oss innan bussen skulle gå, så vi åkte in till centrum och vandrade runt lite. Det var väldigt fint i Arequipa, och mycket större än jag trodde det skulle vara.

 

På tisdagen kom vi fram till Cusco - världens mittpunkt. I alla fall enligt inkafolket.

   Det var väldigt turistigt i Cusco. Vi gick runt på stan lite den dagen och besökte ett inkamuseum.

 

Dagen därpå, valborgsmässoafton, fyllde Hanna 26 år! Jag sprang iväg till ett konditori och köpte fika på morgonen. Vi hade därefter en lugn dag i Cusco, då Hanna gick runt lite på stan och jag satt på ett café istället. Vi gick på vår obligatoriska information om inkaleden, som vi skulle vandra två dagar senare.

   På kvällen gick vi ut och åt på restaurang och fortsatte fira.

 

På torsdagen åkte vi på en tur till Sacred Valley. Det är en helig dal för inkafolket, som ligger mellan deras 4 heliga berg och heliga flod.

   Vi fick en guide som pratade väldigt snabbt på både spanska och engelska, så vi knappt förstod någonting på något av språken. Turen var väldigt hetsig, och började med ett stopp på en marknad. Vi hade sett fram emot att gå på marknaden, men vi fick bara stanna där i 20 minuter. Man hann precis gå ett varv runt den i rask takt på den tiden, och att stanna och titta närmare i de olika stånden var det inte tal om att man skulle hinna.

   Turen gick därefter vidare till ett antal olika ruiner, och vi fick vår första skymt av inkaleden. Vi fick även hetsäta en lunchbuffé, eftersom vi bara fick stanna där i totalt 40 minuter. På vägen tillbaka till Cusco stannade vi bland annat i en kyrka och på ett ställe där de visade oss hur de vävde och färgade sina tyger.

 

På fredagen var det dags för den 4 dagars långa vandringen längs inkaleden!

   Vi blev upphämtade på vårt vandrarhem vid 5.30 och fick träffa resten av gruppen. Därefter bar det av med buss till en liten stad, där vi fick äta frukost. Efter det fortsatte bussresan någon timme till fram till starten av leden.

 

 

Vi vandrade ungefär 5 timmar första dagen, och det lutade ganska brant uppför på sina ställen.

   Vi var 16 stycken i vår grupp, varav alla utom Hanna och jag hade engelska som modersmål. Förutom vi turister var det 2 kockar, 2 guider och 20 ”bärare”, som bar tälten och all mat. De flesta i gruppen hade dessutom hyrt en extra bärare, så de inte behövde bära mer än det de behövde under dagen.

 

Andra dagen var väldigt ansträngande. Vi blev väckta av vår guide som kom och serverade kaffe klockan 6 på morgonen. Efter det fick vi frukost, och vandringen började gå någon timme senare. Leden gick brant uppför över ”Dead Woman’s Pass” i cirka 5 timmar, och efter det tog det oss cirka 2 timmar att gå ner till lägret på andra sidan.

 

Tredje dagen var den längsta, men även den finaste dagen. Vi gick i cirka 8 timmar högt upp i bergen, och hade en jättefin utsikt över bergen och dalarna. Det märktes att vi började närma oss Machu Picchu, eftersom ruinerna kom tätare och landskapet började bli mer tropiskt.

 

Den fjärde dagen väcktes vi redan klockan 3.15 på ”morgonen”. Vi gick upp, åt frukost och gick en kort bit fram till grinden in till Machu Picchu. Vi fick där köa i ungefär en timme, innan grinden öppnades vid 5.30. Vi gick därefter i mörkret med våra ficklampor en stund, innan solen gick upp över bergen.

   Vi vandrade i cirka 2 timmar över det sista bergspasset och upp till ”Solporten”, där man skulle få den första glimten av Machu Picchu. Dessvärre möttes vi av en tät dimma när vi kom över toppen på berget, och man kunde inte se mer än några meter framför sig. Jag kände mig då ganska besviken över att man inte skulle kunna se ruinstaden, när vi äntligen kommit fram efter den långa vandringen...

   Vi satte oss ner vid Solporten, och efter ett tag började dimman/molnen skingras! Vi kunde börja skymta bergen på andra sidan dalen... Därefter tåget långt nere i dalen... Och slutligen även Machu Picchu!

   Vi gick därefer ner någon timme till en annan utkikspunkt närmare Machu Picchu, och på den tiden hann det bli riktigt soligt!

 

 

Vi tittade på staden uppifrån ett tag, innan vi fortsatte ner och kom fram cirka klockan 8.

   Efter det var det dags att gå runt på en tur i staden med vår guide, som berättade om denna ”beautiful inka city”. Jag har aldrig hört, och kommer nog aldrig få höra, någon använda ordet ”beautiful” så många gånger som vår guide gjorde! Han stannade och förklarade någonting, och för skojs skull räknade jag hur många gånger han sa ordet endast vid det stoppet. Det blev 53 gånger.

   Jag hade först tyckt att det verkade onödigt att vi skulle gå upp så tidigt och köa en timme innan ens porten till Machu Picchu öppnades, men under den guidade turen förstod jag varför vår guide ville vara där så tidigt som möjligt. Allteftersom tiden gick fylldes det på med turister, tills det fullkomligt kryllade av människor och man knappt kunde ta sig fram längre.

   Efter turen fick vi traska runt i staden på egen hand ett tag. Vi åkte därefter buss ner till Aguas Calientes, där vi åt vi lunch på en restaurang tillsammans med gruppen. Vi hade därefter ett antal timmar i staden, innan tåget och därefter bussen tillbaka till Cusco skulle gå på kvällen. Vi satt på restaurangen en stor del av dagen, pratade med de andra och bara njöt av att slippa vandra något mer.

   Vi kom tillbaka till vandrarhemmet i Cusco vid 23tiden. Efter en, tyvärr, iskall dusch trillade vi slutligen i säng och sov så gott i riktiga sängar igen.

 

Inkaleden var mycket finare och intressantare än jag trodde den skulle vara. Den gick högt uppe i bergen, över ett par bergpass och förbi många inkaruiner på vägen. Det kändes roligt att ha ett mål att gå emot, istället för att bara gå en led över ett fint berg.

   Det var även mer fysiskt krävande än jag trodde det skulle vara. Jag har hört att pensionärer och små barn lätt klarar av att gå leden, men jag tycker att det var riktigt jobbigt på sina ställen eftersom det gick så brant uppför. Den var mycket mer krävande än Milford Track. Trots det tycker jag inte att det var lika jobbigt att gå inkaleden, eftersom jag inte bar alls lika tugnt. Jag tycker lite synd om bärarna, och är samtidigt väldigt imponera av dem, som kilade förbi oss i en himla fart med sina 25 kilos packning på ryggarna.

   Det var verkligen så skönt att slippa bära på sin egen mat! Kockarna förberedde maten och tälten var uppfällda när vi kom fram till lägret, vilket kändes väldigt lyxigt. Maten var god, med soppa som förrätt varje dag. Jag tror jag har ätit mer soppa under de här 3 veckorna i Bolivia och Peru än vad jag har gjort sammanlagt under resten av mitt liv!

   Vi hade en trevlig grupp och vår guide var rolig och snäll. Han hade bara lite väl svårt att komma till poängen ibland, så man hann börja tänka på annat innan han var färdig.

 

Igår sov vi länge och tog det lugnt mest hela dagen. Vi hade jättebra internet på vandrarhemmet, så jag passade på att skypa med min familj.

   På eftermiddagen gick vi till ett chokladmuseum, där vi fick se hur man tillverkar choklad från grunden. De visade oss alla steg; från när frukterna plockas från träden, tills att det blir en färdig chokladkaka. Det var en himla procedur med utvinning av bönorna, flera dagars vila utan syre under bananlöv, rostning, skalning, gnidning så de blir flytande och därefter iblandande av olika ingredienser.

   Vi fick smaka på bönorna under alla stegen av processen, och när guiden berättat färdigt fick vi fylla i flytande choklad i formar och blanda i olika kryddor och ingredienser efter eget huvud. Vi fick sedan behålla chokladen vi hade gjort.

 

Imorse gick vi upp tidigt och tog flyget till Lima, där vi har spenderat dagen. Nu sitter jag på vandrarhemmet och skriver, och imorgon flyger vi till Caracas i Venezuela. Därefter bär det vidare till Ciudad Bolívar, varifrån vi ska åka på en tredagarstur till Angelfallen.

   Vi har diskuterat mycket fram och tillbaka huruvida vi ska åka till Venezuela eller inte. Vi köpte våra flygbiljetter dit i somras, innan det blev oroligt där, och vi vill väldigt gärna se Angelfallen. Trots det har vi funderat på att strunta i det och åka direkt till Brasilien istället, eftersom vi inte vill riskera att fastna länge i landet på grund av strejker och allmänt kaos.

   Nu har vi i alla fall kontaktat ett resebolag som ordnar med turer till vattenfallet, och de ska hjälpa oss med allt. Om allt går som det ska, ta i trä, ska de möta oss på flygplatsen i Caracas imorgon och följa oss till flyget vidare till Puerto Ordaz. När vi landar där ska någon hämta oss och ta oss med bil till Ciudad Bolívar och släppa av oss på vårt vandrarhem. Sedan bär det av ut i djungeln och till världens högsta vattenfall dagen därpå!

   Jag längtar verkligen till djungeln och värmen nu... Det ska bli helt underbart att slippa sova i underställ, för första gången på tre veckor.

  

Önska oss lycka till!

 

 

KRAAAM

 

 


RSS 2.0