South Island och Milford Track
Lördagen den 29 mars 2014
Vi gick och åt lunch och en tjej från Tyskland följde med. Efter det mötte vi upp några till från vandrarhemmet på stranden ett par timmar, innan det var dags att ta bussen ner till Christchurch. Justin; 25åriga fiskaren i Alaska, skulle med samma buss, så jag fick sällskap.
Väl i Christchurch väntade jag en stund på att Joe skulle komma och hämta mig. Han kom direkt från pubben och hade glömt bort att han slutade jobba den dagen, och därmed var tvungen att lämna in sin tjänstebil. Han blev därför skjutsad dit av sin kompis på ett cykelstyre istället för att köra. Vi åkte därefter taxi hem till honom, var där en stund och gick ut och åt senare på kvällen.
Dagen därpå, lördagen, kom Joes mamma ner från Kaiteriteri med familjens bil. Joe skulle flytta ut allt han hade i sitt rum och köra upp det till sin mammas hus, eftersom han ska tillbringa åtminståne ett år i Europa. Hans mamma skulle flyga till Paris från Christchurch, så det passade bra att han kunde ta bilen därifrån.
Vi åkte runt i Christchurch och tittade på staden med bilen. Joe visade mig en massa förstörda hus efter jordbävningen 2011. Det var massa hål i gatorna, kala ytor där hus hade fått rivas, halvt ihopfallna kyrkor, hus där delar av väggarna hade rasat in m.m. Det är otroligt vad naturens krafter kan åstadkomma. En del av staden befinner sig till och med ungefär en meter längre ner i marken än den gjorde innan!
Staden drabbas dessutom av översvämningar stup i kvarten nu, eftersom stora delar av deras avflödessystem gick sönder i jordbävningen. Joe jobbade som ingenjör på ett projekt med att återuppbygga avflödessystemet.
Förutom att det var så trasigt och övergivet tycker jag att Christchurch var en fin stad. Det fanns mycket träd som började bli gula i den kommande hösten, en ringlande flod och en massa parker och kyrkor.
Vi åkte till en strand och hamn lite längre bort, och efter det tillbaka till huset Joe delar med några andra. Vi knödde in alla hans saker i bilen, åkte och städade lite på hans kontor och bestämde oss för att åka upp till Kaiteriteri samma dag istället för på söndagen, eftersom det fortfarande var ganska tidigt när vi var klara. Vi skulle på så sätt få en extra dag där uppe och slippa köra i cyklonen.
Sagt och gjort. På ringlande vägar mellan berg och dalar körde Joe upp till sin mammas hus. Vi kom fram vid 23tiden på kvällen och träffade Georgina; Joes syster, som jag också träffade i Cairns för snart tre år sedan.
På söndagen blåste och regnade det en massa. Joe och Georgina behövde köpa en del saker och fixa inför flytten till Europa, så vi åkte in till Nelson och handlade och fikade med en av Georginas vänner.
På kvällen fick vi för oss att gå ner och bada i havet i stormen, vilket kanske inte var världens bästa idé... Efter det kunde vi i alla fall kura upp oss i soffan, titta på film och äta kakor vi bakat. ”Fika”, som är ett av Joes favoritord.
På måndagen sken solen från en klarblå himmel igen. Dessvärre är Joes mamma både tidsoptimist och perfektionist. Blandningen resulterade i att hon planerade att fixa en massa saker innan hon åkte till Europa, men inte hann. Hon lämnade därför en två A4sidor lång lista med saker hon ville att hennes barn skulle göra innan de åkte. De skulle göra ett ”husbyte” med några europeiska familjer, vilket innebär att de åker och bor i deras hus i Europa medan de kommer till Nya Zeeland och bor i deras.
De konstaterade att listan, och allt annat de behövde fixa själva innan de åkte, skulle ta dem åtminståne tre dagar. De skulle åka till Europa på lördagen, och det var meningen att Joe och jag skulle ut och vandra delar av Abel Tasman National Walk i ett par dagar innan dess. Joe insåg att det inte skulle vara möjlig att vandra och spendera speciellt mycket tid med mig... Deras båt startade inte, och de skulle dessutom sova hos Georginas vän de sista dagarna, så det kändes väldigt oplanerat och dumt att jag skulle vara där ända tills på fredagen... Särskilt som det fanns en del saker jag ville se på vägen söderut, men kände att jag inte skulle hinna...
Jag ville i alla fall se Abel Tasman National Park och vandra lite på leden, även om inte Joe kunde göra det. Joe visade mig hur jag kunde ta båten upp till Anchorage Point, och vandra tillbaka därifrån. Båten tog ungefär en timme, så jag var på stranden där en stund och vandrade sedan tillbaka.
Joe och Georgina fixade saker inför Europa och kom och hämtade mig i Motueka på kvällen. Jag hjälpte dem med lite saker, vi bakade lite till på kvällen och tittade på mer film. Vi bestämde sedan att jag skulle ta bussen på onsdagen istället, så de fick tid att fixa det de behövde och vi kunde hitta på roliga saker dagen därpå.
Så tisdagen blev en intensiv dag. Först åkte Joe och jag mountainbike på morgonen. Det fanns massa ringlande mountainbikeleder i skogen. Joe har tävlat i mountainbike, så han susade iväg och studsade omkring med sin cykel. Själv kom jag efter så fort jag kunde, och hade fullt upp med att bara styra. Det var jätteroligt!
Efter det fick jag prova på ”paddleboard”, vilket är som en stor surfbräda man står upp på och paddlar. Jag trillade i ett par gånger innan jag fick kläm på det, och vi paddlade ut runt en liten ö nära stranden.
Vi var på stranden en stund efteråt med Georgina, och åkte därefter upp i bergen alla tre och vandrade till ett 150 meter djupt hål i berget. Hålet var tycktes komma från ingenstanns, och jag blev lite höjdrädd när jag kikade neröver kanten. Tänk att vara ute och vandra och komma fram till det här hålet;
Efter det lagade vi indisk mat och tittade på mer film på kvällen. Jag började känna mig förkyld, så det passade bra att jag skulle ha en lång vilodag på bussen dagen därpå.
Dagen därpå släppte Joe av mig i Motueka klockan 7 på morgonen. Därifrån tog jag bussen ner till Franz Josef, som är känd för sina glaciärer.
På torsdagen gick jag en promenad på fyra timmar till glaciärens fot tillsammans med några andra jag träffade utanför vandrarhemmet. Jag var ganska förkyld, så jag forsökte ta det lugnt och gå långsamt. Jag hade en väldig beslutsamhetsångest om jag skulle stanna kvar en extra dag i Franz Josef och åka helikopter upp på glaciären dagen därpå, eller om jag skulle åka vidare till Wanaka... Folk på rummet visade mig bilder och övertygade mig dock om att det var en fantastisk upplevelse att åka upp och vandra på glaciären, så jag bestämde mig för att stanna.
Så på fredagen åkte jag helikopter upp på Franz Josef glaciär! Det var så coolt att åka helikopter! Det kändes som att vara inuti en stor insekt/robot som gungade fram genom luften.
Vi landade på isen, fick ta på oss våra snöskor och därefter började en lätt vandring uppåt. Vi fick titta på hål som formades av smältvatten och fick gå genom trånga sprickor som den här;
Sprickorna bildas när isen förflyttar sig över en klippavsatts. Den börjar därefter smälta och sprickorna växer därför i storlek. Vår guide berättade att isen på toppen av glaciären rörde sig nedåt med cirka 4 till 5 meter per dag. Isen längre ner rörde sig 20 centimeter till 1 meter per dag, och det är därför en av världens snabbast förflyttande glaciärer.
Guiden ledde vägen på uthuggna trappsteg i isen. Ibland var han tvungen att stanna och hugga ut nya trappsteg, eller förbättra de som redan fanns. På vissa branta ställen fanns det rep att hålla sig i för att gå upp eller ner.
Vi var på isen i cirka tre timmar, innan vi kom ner till stället där vi blivit avsläppta och helikoptern kom och hämtade oss igen. Jag ångrar verkligen inte att jag gjorde det!
På lördagen tog jag bussen till Wanaka, så jag kom fram dit på kvällen. Det var en liten stad precis vid en sjö, med en massa hundar överallt. Jag hann inte så mycket mer än att gå en liten sväng innan solen gick ner. Jag pratade sedan med Hanna på skype senare på kvällen.
Dagen därpå gick jag en promenad upp på Mount Iron precis bredvid staden. Jag var sedan på stranden, badade i den kalla sjön, satt på ett café några timmar, handlade mat för fyra dagars vandring och tog därefter bussen ner till Queenstown på kvällen. Det tog bara lite drygt en timme ner, så jag strosade runt lite i Queenstown på kvällen.
På måndagen tog jag bussen till Te Anau klockan 7 på morgonen. Te Anau ligger nära Milford Track, som jag skulle vandra längs i fyra dagar med start dagen därpå.
Jag vet inte riktigt vart tiden tog vägen den dagen... Jag hämtade ut mina biljetter, handlade det sista jag behövde, packade och förberedde mig inför vandringen. Jag gick och hyrde en liten kastrull på ett ställe där man kunde hyra campingutrustning, eftersom ”basic cooking facilities” tydligen inte inkluderade mer än en gasspis i stugorna.
Det var 5 trevliga killar på rummet, som alla var där för att vandra, så vi satt och pratade i timmar på vandrarhemmet.
På tisdagen var det dags att vandra!
Det regnade på morgonen, så jag la alla mina saker i plastpåsar, satte på mig regnkläder och därefter bar det av till Milford Track i Fiordland.
Man måste ta en buss och därefter båt ut till början av vandringsleden. De släppte av mig och 39 andra ett par timmar senare och vi fick vandra till förtsa stugan; Clinton Hut.
Första dagen tycker jag man knappt kan räkna till vandringen, eftersom det endast tog 1,5 timme till första stugan. Jag gick i precis samma takt som en medelålders australiensisk man; Dan, så vi slog följe.
Vi kom fram till stugan redan klockan 13, så vi bestämde oss för att dumpa av våra väskor och fortsätta en bit till på leden. Vi gick därför en promenad på cirka två timmar till, och efter det satt vi och pratade med de andra vandrarna i stugan.
På eftermiddagen kunde man gå en gratis guidad tur med han som hade hand om stugorna. Han pratade en del om naturen och djuren runt omkring. Han visade oss bland annat ett ställe där vi kunde titta på lysmaskar när det blivit mörkt, så det gjorde vi senare på kvällen. Det finns tydligen gott om lysmaskar på Nya Zeeland.
På onsdagen började vandringen på riktigt. Det var minusgrader på morgonen, min ryggsäck var tung och naturen fin, men det var långt ifrån så coolt som jag trodde det skulle vara. Jag tror att jag hade alldeles för höga förväntningar på vandringen. Jag föreställde mig att det skulle vara som att komma in i en helt annan värld, som hämtat direkt ur en fantasybok.
På eftermiddagen började det luta uppför, och jag trodde vi aldrig skulle komma fram till Mintaro Hut...
På torsdagen började leden leva upp till mina förväntningar mer. Solen sken och vi vandrade i cirka 7 timmar över Mackinnon Pass och ner i dalen på andra sidan fram till sista stugan; Dumpling Hut. Det var jättefin utsikt uppe på berget och fullt med vattenfall i skogen på vägen ner.
På vägen kunde man ta en extra tur på lite över en timme till Sutherland Falls; Nya Zeelands högsta vattenfall på 580 meter.
På fredagen fortsatte leden genom skogen, över floder, förbi sjöar och vattenfall i nära två mil. Ryggsäcken var betydligt lättare sista dagen, när nästan all mat var uppäten, och det var ganska plan mark hela vägen. Det regnade lite lätt och jag gick och drömde mig bort ända fram till Sandfly Point, där båten kom och hämtade oss vid ledens slut.
”Sandfly Point”. Ja, sandflugor finns det got om på Nya Zeeland! Maorifolket säger att när gudarna skapade Nya Zeeland så insåg de att det var så fint att ingen någonsin skulle vilja lämna landet. De skapade därför sandflugan för att folk skulle komma, njuta av landet och sedan åka därifrån. Betten är som myggbett, med enda skillnaden att de stannar kvar och kliar mycket längre.
Bussen tillbaka till Te Anau skulle gå klockan 17, så jag gick och fikade med några andra som också var tidspessimistiska och hade bokat den senaste bussen. Jag kom sedan till Te Anau vid 19 på kvällen. Jag hade lite ont i min vänstra hälsena, så det var skönt att inte behöva vandra långt dagen därpå. Jag tror den blev lite överbelastad av att bära på ryggsäcken upp över bergspasset.
Så nu har jag vandrat 53 kilometer längs Milford Track. Jag vet inte hur länge jag har drömt om att vandra den leden...
Nu sitter jag på Starbucks i Queenstown och dricker cappuccino med vaniljsmak. Jag fick skjuts hit i förmiddags av ett par jag träffade på leden; engelska Amy och franska Romain. Jag har två dagar att bara ta det lugnt och fixa lite saker här, innan jag lämnar Nya Zeeland...
Så snart lämnar jag Oceanien... Det känns konstigt... Den här resan har varit min dröm så länge...
Men från en dröm föds en annan... - Nu bär det av till Sydamerika!!
