Lençois Maranhenses, Rio de Janeiro och Foz do Iguazú

Söndagen den 1 juni 2014

 

Det gick väldigt smidigt för oss att ta oss till Barreirinhas dagen därpå. Vi träffade nämnligen två fransmän på vandrarhemmet som skulle med bussen dit morgonen därpå. Bussen skulle komma och hämta dem utanför vandrarhemmet, så det var bara för oss att haka på.

   En sådär fyra timmar senare var vi framme i  Barreirinhas. Det var en liten stad precis intill en flod och inte alls långt ifrån Lençóis Maranhenses. Vi ville bo någonstans där det fanns kök, så vi fick rekommenderat ett vandrarhem en bit ifrån de vanliga längs huvudgatan.

   Vandrarhemmet i fråga bestod av ett par hus där en familj bodde och hade några gästrum. Det låg precis intill en damm, och vi var i princip de enda gästerna där. Köket låg i deras hus, men de var väldigt trevliga och viftade in oss i köket och visade oss att vi fick laga mat på deras spis. På morgonen kom de ut med kaffe och varma mackor till oss och så vidare. Jättegulliga.

   Det mulnade på ordentligt fram emot eftermiddagen, så vi strövade omkring en stund längs gatorna, bokade en halvdagstur till sanddynerna inför morgondagen och var sedan på vandrarhemmet resten av dagen medan det regnade.

Dagen därpå, onsdagen, var det fint väder. Vi gick och badade vid stranden intill floden på förmiddagen, och åkte sedan ut till Lençóis Maranhenses på eftermiddagen.

   Färden dit gick på ett lastbilsflak, som var utrustat med tak och några bänkar. Vi var tvugna att korsa floden först, så alla fick gå av flaket och vada ut till en liten färja. Lastbilen körde sedan ut i vattnet och upp på färjan på en liten ramp. Själva färjan såg mest ut som en stor flotte, och de som jobbade fick hoppa upp och ner i vattnet för att fixa med ramperna vid varje stopp. Den hade en liten motor med en propeller kopplad till ute på en stav. De drog igång motorn, och sänkte ner propellern i vattnet för att på så sätt sakta kunna tuffa frammåt. Hela motorgrejen var inte större än en liten gräsklippare, och det var en ganska udda färjtur.

   Efter att vi korsat floden åkte vi i en himla fart på en väg i den mjuka sanden. Någon timme senare var den skumpiga lastbilsfärden över, och vi fick klättra upp till sanddynerna och sjöarna;

 

Vi fick gå en bit ner till en av sjöarna och bada. Efter det gick vi ytterligare en bit fram till en av deras mest kända sjöar i nationalparken; Laguna Bonita. Vi gick därefter tillbaka och tittade på solnedgången, innan det skumpade tillbaka till Barreirinhas.

   När vi kom tillbaka vimlade det av folk på vandrarhemmet. De hade fått massa gäster och familjen hade dessutom vänner på besök. De satt och åt middag i köket och hade massa kastruller puttrande på spisen, när jag helt plötsligt dök upp för att laga mat. Jag ursäktade mig och började vända om i dörren, men det kom inte på fråga. De bjöd in oss, undrade om vi ville smaka på fisken de åt och gjorde lite plats åt oss att laga mat. Det kändes väldigt brasilianskt. Folk är generellt väldigt trevliga och välkomnande här. Det är dock väldigt svårt att förstå vad de säger...

 

På torsdagen åkte vi på en heldagstur längs floden fram till den mötte havet. Den gjorde några stopp på vägen, där det första var i en liten by intill floden där de hade ”tama” apor. Aporna var väldigt vana vid att människor matade dem, och de sålde små korgar med uppskurna bananer för ändamålet. Jag köpte en korg, men hann inte långt förrän de små aporna hade hoppat på mig och kastat ut hela korgen.

   Jag gjorde ett nytt försök. Sedan ännu ett, innan jag lyckades behålla mina bananer tillräckligt länge för att få aporna att stanna och äta ur min hand.


Tricket var, som ni kanske ser på bilden, att hålla bananerna instängda mot kroppen och bara ta ut dem en och en. Hanna gjorde också ett försök, men lyckades inte heller behålla bananerna någon längre stund. Hon lyckades däremot mata en liten söt apa, bli påhoppad bakifrån av en större apa, snurra runt och springa rakt in i alla drickbackar. Backarna stod lyckligtvis stabilt staplade mot väggen.

   Nästa stopp var vid en fyr. Vi började prata med två brasilianska läkarstudenter som var på samma tur som vi. Vi gick upp i fyren tillsammans, och gick sedan och åt glass.

  Efter det åkte vi till det sista stoppet vid havet. Vi skulle vara där i tre timmar, men regnet hängde i luften och vi var därför inte något vidare badsugna. Vi gick ner till stranden en stund, åt lunch och satt och pratade på lunchrestaurangen fram tills det var dags att åka tillbaka.

 

Dagen därpå lämnade vi den söta familjen på vandrarhemmet och åkte tillbaka till São Luís. Chaffören i minibussen körde som en galning på vägen tillbaka, så det var en ganska jobbig resa. Väl framme snurrade vi runt i staden och försökte hitta någonstans att tvätta kläder och handla mat. Vi hade dessvärre ingen större framgång. Det var väldigt varmt, och blev bara en ganska frustrerande dag...

 

På lördagen gjorde vi i princip ingenting. Vi var på vandrarhemmet största delen av dagen och gick och la oss tidigt, eftersom vi skulle gå upp kl 2.30 ”morgonen” därpå för att flyga till Rio de Janeiro.

 

Flyget blev försenat, eftersom det var tillräckligt dåligt väder för att de skulle tvingas stänga hela flygplatsen på en av våra mellanlandningar. Vid tiotiden bestämde de sig för att öppna flygplatsen igen, och vi kunde då åka. Som tur var hade vi så lång bytestid på vårt anslutande flyg, så vi kom ändå dit i god tid. Det blev dock en ganska skumpig flygtur, och vi var glada när den var över.

   Efter ytterligare ett byte kom vi fram till Rio de Janeiro på eftermiddagen/kvällen.

 

Vi tillbringade 4 dagar i Rio de Janeiro.

   Första dagen gick vi ner till Copacabana och var på stranden en stund. Efter det gick vi på promenad längs stranden, och vidare längs Ipanema.

   Vandrarhemmet sålde sedan biljetter till ett ”båtparty” som skulle hållas samma kväll. När vi frågade sa de att festen skulle hållas på en båt i hamnen. Båten skulle sedan åka en kort bit, för att därefter återvända. Hon i receptionen sa att man kunde åka hem när man ville, förutom just då båten åkte ut på den lilla turen. Vi tyckte det lät jättemysigt, och bestämde oss för att gå.

   Det var mysigt. Den första timmen... Efter det ville jag gärna gå därifrån, men det vore ju synd att missa att åka ut på ”den lilla turen” med båten. Båten lämnade hamnen någon gång efter 00, och åkte inte tillbaka förrän klockan 4! Den åkte en bit, för att sedan ligga stilla under en bro timme efter timme efter timme. Det fanns inget sätt man kunde ta sig tillbaka på, så man fick snällt stanna kvar på båten fram tills dess att festen var slut... Jag var hungrig, trött, kall, frustrerad och hade inte den minsta lust att umgås med folk de sista timmarna. Det var nog bland den längsta och tråkigaste festen jag någonsin varit på, just eftersom man var fast där ute så länge. Det var underbart att få komma tillbaka till vandrarhemmet vid 4.30 sedan, och äntligen få äta lite mat. Usch och fy för fester man inte kan gå ifrån när man tröttnar!

 

Anyways. Dagen därpå gick vi ändå upp vid 9 för att börja turista. Vårt mål för dagen var att ta oss upp på Sockertoppen. Det tog oss en ganska bra stund att bara ta oss iväg från busshållålatsen, då två bussar bara åkte förbi oss trots att vi vinkade frenetiskt.

   Vi kom fram till slut i alla fall, och åkte kabinlift upp till toppen. Det var ganska mulet på morgonen, men det klarnade upp och blev väldigt fin utsikt där uppifrån. Vi åkte därefter tillbaka till vandrarhemmet och gjorde inte så mycket mer den dagen. Vi var ganska trötta efter förra nattens ofrivilligt långa festande.

 

Tredje dagen gick vi upp tidigt för att försöka hinna med att se så mycket som möjligt. Regnet öste ner, och vi tänkte börja med att ta oss upp till den kända Jesusstatyn. Dessvärre kom ingen buss som gick dit. Det finns inga busstidtabbeller här, utan man går bara till busshållplatsen och hoppas på det bästa.

  Vi väntade i någon timme, innan vi bestämde oss för prova vår lycka med tunnelbanan istället. Det gick bättre, och vi åkte in till centrum för att besöka Escadaria Selarón;

 

Vi tittade även på en känd akvedukt nära trappan, och tog därefter bussen vidare till Jesusstatyn.

   När vi kom fram till den lilla tågstationen, med tåget som går upp till statyn, fullkomligen öste regnet ner. De som sålde biljetter rådde oss att inte åka upp, eftersom man inte skulle kunna se någonting alls. Vi väntade en stund på att regnet skulle avta något, men bestämde oss sedan för att åka upp ändå. Det spåddes regn inför den kommande dagen med, och vi ville gärna se statyn innan vi åkte vidare.

   När vi kom upp hade det slutat regna. Det bildades en lucka i molnen, och vi kunde se både statyn och staden nedanför!

 

Vi stannade där uppe en stund. Sedan svepte nya regnmoln in och täckte åter staden i dimma.

  

Det mesta som vi hade planerat göra i Rio förutsatte att det var hyfsat väder. Vi hade planerat att vara en del på stranden och promenera delar av vägarna upp till utkikspunkterna. Vi ville även gå runt i några parker, ha picknick m.m. Inget av det kändes dock lika kul i regn, och dagen därpå var det fortfarande väldigt mulet.... Det regnade i alla fall inte, så vi var på stranden en stund. Resten av eftermiddagen/kvällen spenderade vi på vandrarhemmet. Det var väldigt fint i Rio, och jag skulle gärna vilja åka tillbaka dit någon gång. Någon gång när det är bättre väder!

 

På fredagen var det dags att åka därifrån. Självklart sken solen från en klarblå himmel när vi skulle åka, och det spåddes även sol inför de kommande dagarna. Det bar hur som helst av till Foz do Iguazú för att titta på de berömda vattenfallen. Den här gången hade vi inga mellanlandningar, och allt gick smidigt.

  

Igår tog vi bussen till Parque National Iguazú och tittade på Iguazúfallen från den brasilianska sidan. Vädret växlade mellan regn och ösregn, och det kändes som att hela parken var ett enda stort vattenfall. Regnet i kombination med stänket från vattenfallet duschade oss ordentligt när vi tittade på fallet. Trots regnkläder var jag ganska blöt, då vattnet lyckades leta sig in till kroppen via springor i kläderna.

   Vi tittade på vattenfallet och hade även planerat att klättra en klätterbana uppe i träden i parken. Banan liknande höghöjdsbanan i Partille, men var mycket mindre. Vi var de enda turisterna som hade letat sig dit och ville klättra i ösregnet. De som jobbade försökte avråda oss från att klättra, eftersom det skulle vara mycket halkigt på banan. Brasilianarna har tydligen aldrig hört uttrycket ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”, eftersom de försöker avråda oss från att göra allt. Vi skulle ju ha säkerhetslinor, så inte tänkte vi låta ”lite” regn och eventuell halkighet stoppa oss!

   Guiden suckade och gick iväg för att hämta sig en poncho. Han hade ingen vidare lust att gå ut i regnet, stackarn. Vi klättrade banan, och fick därefter klättra lite på en klättervägg. Klätterväggen var dock väldigt svår när man var så blöt. Jag försökte klättra barfota, men slant bara med både händer och fötter ändå.

   Vi hade tänkt gå till en fågelpark intill vattenfallen efteråt, men hur positiva vi än försökte vara så kände vi ändå inte för att vandra omkring i regnet ytterligare den dagen. Vi bestämde oss för att åka tillbaka och hoppas på bättre väder en annan dag.

 

Idag har vi varit och sett vattenfallet från den argentinska sidan. Vi hörde av folk att det var mycket finare från den sidan, och att man skulle försöka se båda sidor om man hade möjlighet.

   Vi bestämde oss för att åka på en organiserad tur, då man är tvungen att ta tre olika bussar för att korsa gränsen annars. De kom därför och hämtade upp oss på morgonen och fixade med allt.

   Inget regn idag! Fallen var fantastiska från den argentinska sidan, och jag håller med om att det är bättre att se dem därifrån. Dock vet jag inte riktigt om jag kan göra en helt objektiv jämföran, då det fina vädret nog gjorde en hel del för humöret. Man kommer i alla fall mycket närmare fallen på den argentinska sidan, eftersom man är precis ovanför de största fallen istället för på andra sidan floden. Dessutom kan man gå runt på massa små stigar, och det känns mer som att vara ute i djungeln än på den brasilianska sidan. Brasilien har dock en roligare park, med mycket fler aktiviteter man kan göra.

   The Devil’s Throat;

 

Lite mer vatten än i Angelfallen, huh?

 

Förrutom vattenfallen såg vi hundratals av ett djur som heter ”quati”. Djuret ser ut som något av en blandning mellan apa, skunk och gnagare.

   Vi såg även en massa fåglar;

 

Vi gick runt i parken och tittade på fallen i ett par timmar. De är så stora att man kan vandra omkring och se många olika delar av dem.

   Som avslutning åkte vi sedan ut i en liten båt på floden och fram nära vattenfallet. Tjaa... Varför hålla sig torr? Det var en mycket våt båttur, trots att regnkläderna skyddade mot det värsta.

   Efter det bar det tillbaka till Brasilien och det mysiga vandrarhemmet vi bor på här. Det börjar bli ganska sent nu, så jag tror jag ska göra alla i rummet en tjänst och sluta knappra på datorn snart...

 

Imorgon ska vi åka till fågelparken. Jag hoppas det inte regnar imorgon... Brasilien och det ständigt hotande ösregnet... Vi ska sedan ta nattbussen till Campo Grande, varifrån vi tänkte ta oss ut i Pantanals våtmarker.

 

Om mindre än två veckor kommer vi hem igen!

 

 

Kraaaaaaaaaaamar

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0