zyanyasarah

Söndagen den 30 november 2014

Det var ”barnens dag” på fredagen, så det var ingen undervisning på förskolan. Vi lekte och gjorde lite tävlingar istället, bland annat hela havet stormar och bowling med hjälp av plastkäglor och en liten boll. Jag blev riktigt tävlingsinriktad och delade upp barnen i lag etc.

   Det regnade, så vi kunde inte lägga ut mattorna i slummen och undervisa. Vi spelade volleyboll ett tag, men åkte därifrån tidigare.

   Efter det bar det av till Hampi! Det tog oss 14 timmar att komma fram, men bussfärden kändes ändå inte så lång eftersom jag kunde sova ganska mycket. Bussen hade som små hytter med sängar där man kunde ligga ner. Dessutom hade hytterna gardiner, så man kunde dra för så att det blev som ett litet rum.

   När vi kom fram möttes vi av en hel grupp rikshachaufförer som ville att vi skulle åka med dem. Vi fick trycka oss fram genom folkhopen, och en hel klunga med människor följde efter oss för att få oss att åka med just dem. Vi hoppade in i en av rikshorna och chauffören tog oss till floden med den lilla färjan.

 

När vi kom fram höll en tempelelefant precis på att bada!

   Vi åkte över floden checkade in på ett hotel på andra sidan. Efter det begav vi oss tillbaka över floden för att besöka ruinerna och de många templen.

   Landskapet var väldigt annorlunda, med stora runda stenblock så långt ögat kunde nå. Det fanns en hel del tempel, och mycket tempelruiner. Hampi grundades på 1300-talet och växte därefter till ett av Indiens största hinduistiska kejsardömen på 1500-talet. Jag hade därför bilden av att det skulle vara mer som en sammanhängande tempelstad. Ruinerna och templen var dock ganska utspridda, så vi hyrde en riksha som släppte av oss på olika ställen.

   Vi besökte många tempel den dagen, varav ett fortfarande används som böneplats. De hade en fastkedjad elefant där inne, och jag tyckte synd om elefanten. Vi fick även se ett tidigare elefantstall, tempel och ännu mer tempel.

   Bilden är tagen vid ett av de mest kända templen och man kan se guden Vishnus farkost i mitten.

 

Dagen därpå hyrde vi cyklar och åkte till några till tempel och en sjö. Det var inte så långt som vi trodde till de olika ställena, så vi hade tid att cykla tillbaka några timmar mitt på dagen.

   På eftermiddagen cyklade vi till det berömda aptemplet uppe på ett berg. Vi fick lämna cyklarna och gå upp för trappor för att komma fram. Det fanns så många apor där uppe! En liten apa öppnade dragkedjan till min ryggsäck. Den hann som tur var inte ta något, eftersom några andra turister ropade varningar till mig. En stund senare snodde en annan tjuvaktig liten apa min vattenflaska.

   Vi stannade uppe vid aptemplet och tittade på solnedgången. Det var en väldigt speciell stämning i Hampi. Man strövade omkring barfota och tittade på tempel, folk mediterade och landskapet var så annorlunda. Jag fylldes av ett sådant lugn i där...

   Att cykla hem var ett litet äventyr i sig. Det blev beckmörkt och det fanns såklart inga lampor på cyklarna. Vägen var väldigt dålig på sina ställen, så vi fick cykla långsamt och försöka undvika hålen i vägarna så gott vi kunde i mörkret.

Vi stannade i Hampi på måndagen också, men eftersom vi redan hade sett det vi ville se de första två dagarna tog vi det bara lugnt den dagen. Vi satt och läste på Laughing Buddha i stort sett hela dagen. Därefter tog vi nattbussen tillbaka till Goa.

Vi kom tillbaka på tisdag morgon och åkte direkt till projekten. Det var en ganska bra vecka. Jag fortsatte att vara på förskolan på förmiddagen och i slummen på eftermiddagen.

På onsdagen åkte vi som vanligt till marknaden i Anjuna, där jag bland annat köpte en världskarta till förskolan. Jag brukade ta med mig en bok med kartor och bilder från olika länder som de hade på volontärboendet. De lite äldre barnen lärde sig världsdelarna, och nu kan de fortsätta titta på kartan även när jag slutar. Jag har även försökt lära dem lite organ i kroppen, så det har väl blivit mitt lilla kunskapsbidrag till förskolan.

   Silvia valde att stanna kvar ändå, så vi satt och lyssnade på live-musiken på serveringen vid havet efter marknaden.

På fredagen var det ingen förskola, eftersom det var någon kristen högtid som bara inträffar vart tionde år. Istället för att åka till förskolan följde jag därför med till ett annat slumområde där de har projekt på förmiddagarna. Majoriteten av barnen var flickor, och det var mycket mer stillsamt än i eftermiddagsslummen.

   De flesta av barnen bodde i tält längs med vägkanten, eftersom deras föräldrar jobbade med vägarbete. De som arbetar med att bygga och reparera vägar bor oftast i tält och flyttar längs med vägen. När de har gjort färdigt ett arbete packar de ihop sina tält och flyttar till nästa väg som behöver repareras. Väldigt få av barnen där gick därför i skola, eftersom de hela tiden befinner sig på resande fot.

   Läraren på förskolan bjöd in oss till sig på kvällen. Hon sa att det skulle vara ett religiöst möte i hennes hus, och jag ville gärna åka dit för att se vad det var. Dessvärre verkade det krångligt att åka buss och dyrt att åka taxi hela vägen till Assanora och tillbaka själv, så jag trodde inte att jag skulle kunna åka dit. Det visade sig dock att franska Julian ville följa med, så han kunde skjutsa mig dit på moped.

   Jag trodde ju inte att jag skulle åka moped här, men efter lite övertalning kändes det som en ganska bra idé. Sagt och gjort. Jag fick låna en hjälm utav en av samordnarna och därefter susade vi iväg.

   Väl framme hos läraren visade det sig att hon ledde en gudstjänst. Det var ett femtiotal gäster där och alla sjöng och bad i kör. Någon timme senare tog det slut och vi serverades kikärtor med chokladkaka. Udda kombination?

   När vi kom tillbaka från mässan gick vi ut och åt på restaurangen bredvid huset, eftersom det var några av tjejernas sista dag.

På lördagen kom en engelsk tjej; Charlotte. Hon skulle bara stanna en dag innan hon åkte vidare, så hon följde med Silvia och mig till stranden i Anjuna. Vi spenderade hela dagen på stranden och återvände inte till huset förrän på kvällen.

På söndagen åkte vi också till stranden, men då till Vagator i sällskap av resten av volontärerna. Jag gillar stranden i Anjuna mycket bättre, för man får vara ifred där.

   På stranden i Vagator och Baga kommer väldigt många försäljare fram till en när man ligger och solar. De vill sälja lite allt möjligt och erbjuder en olika tjänster. Det underligaste är att så många kommer och vill ”vaxa” ens ben med hjälp av snören. De börjar bokstavligen snurra och dra i håren på en om man inte stoppar dem! Man får sätta sig upp, dra åt sig benen och nästan vara otrevlig för att de ska gå därifrån. Det känns minst sagt konstigt att ha en hel grupp indiska kvinnor runt sig. De ger sig inte i första taget, utan går vidare med att stirra och även vilja ta hand om hår på ens mer privata ställen.

Den här veckan har jag fortsatt på samma projekt, men 2 eftermiddagar har jag följt med till ett kvinnocenter istället för att åka till slummen. Meningen är att utsatta kvinnor ska få ett tillfälligt boende tills dess att de kommer på fötter och kan klara sig själva.

   Jag tror att många av kvinnorna som bor där har lämnat sina män och inte riktigt har någonstans att ta vägen. Så många kvinnor arbetar endast fram till dess att de gifter sig, om de ens hinner arbeta alls innan dess. De bor hos sina föräldrar och flyttar sedan oftast hem till makens föräldrar efter giftemålet. Om de sedan, av någon anledning, väljer att lämna sina män blir livet väldigt svårt.

   Det är inte så vanligt att man skiljer sig här nere. De flesta äktenskap är arrangerade, även om fler och fler nu vill gifta sig av kärlek. Jag pratade med Namita en del om förhållanden och äktenskap. Hon är också 24 år, och säger att hon vill vänta några år till innan hon gifter sig. Hennes familj får en del förfrågningar om giftemål, men hon har hittills nekat till alla. Hon säger att hon vill arbeta och vara fri ett tag till, eftersom hon automatiskt kommer bli hemmafru så fort hon gift sig. När hon är gift kommer hon med största sannoliket flytta in hos sin mans familj, och hon kommer då behöva be dem om tillåtelse att få göra saker.

   Namita sa att hon hoppas att hon kommer hitta kärleken, och att han då är av samma kast som hon själv. Det är också något de flesta tar hänsyn till när de gifter sig. Hon säger att trots att det inte är lika strikt med kastsystemet längre, så är det fortfarande djupt rotat i samhället. Alla är väl medvetna om vilket kast de är födda i. De som bor i slummen och de som har det hårda arbetet längs med vägarna har väldigt låga kast. De som arbetar i volontärhuset är alla av medelklass.

   Jag frågade Namita om hon inte skulle gifta sig med sin kärlek om han var av ett annat kast än hon själv. Hon svarade enkelt nej. Det skulle kanske betyda otur i livet, och om hon till exempel skulle få sjuka barn ville hon inte ha det på sitt samvete. Hon sa att hon själv inte trodde så mycket på det, men att personer i hennes omgivning och samhället som helhet inte skulle ge henne samma stöd vid svårigheter. Istället för att tycka synd om henne skulle många tänka att ”det är så det går när man gifter sig över kastgränserna”.

   Hittar hon inte den rätte inom några år sa hon att hon kommer acceptera någon av förfrågningarna hon får. Hon berättade även att hennes familj är ganska öppensinnad, och att de skulle låta henne lära känna/dejta mannen ett tag för att se hur det kändes innan hon bestämde sig. Hennes äldre syster hade dock gifts bort i ett arrangerat äktenskap när hon var 18 år, om jag inte minns fel.

   Nästan alla indier jag pratat med här nere är antingen gifta eller bor hos sina föräldrar. Folk blir alltid förvånade när jag säger att jag bor själv. Det är så annorlunda mot hemma, och det har fått mig att fundera ganska mycket kring samhället och livet. Vad är det egentligen som gör en människa lycklig? Blir man lyckligare av att bo allihop tillsamamns, eller blir man bara extremt ofri och tvingas acceptera situationen oavsett hur den är? Det är nog väldigt olika från person till person...

Tillbaka till kvinnocentret. Jag vet inte riktigt hur många kvinnor som bor där tillsammans med sina barn eller hur länge de har varit där. Det var i alla fall ganska många barn, och vi satt och spelade Uno största delen av tiden.

   En av dagarna åkte vi vidare till ett annat ställe efteråt och hade danslektion för barnen i slummen där. Spanska Sarah lärde de små barnen kycklingdansen, och de var jättesöta när de dansade omkring arm i arm och härmade kycklingar.

På måndagen åkte jag in till Mapusa tillsammans med Dani. Hon och Sarah tänkte åka till Mumbai över helgen, och jag bestämde mig för att haka på. Jag passade även på att köpa en sari!

   Namita tog mina mått och gav den därefter till sin granne som sydde upp den till mig redan till dagen därpå.

   I slutet av veckan var det dags att säga hejdå till barnen. Det kändes lite sorgligt, men ändå ganska bra. Jag tror inte att jag har tillräckligt med tålamod för att undervisa barn i längden.

   Här är barnen på förskolan; Bevinson, Sidhayee, Pritika, Evinson, Subhash och Riyash. Det är bara Nancy som saknas.

   Vi åkte nattbuss upp. Det gick smidigt och det tog cirka 12 timmar att komma fram till Mumbai. Efter det tog det dessvärre över 2 timmar att åka genom centrala Mumbai till hållplatsen vi skulle av på. Därifrån fick vi åka taxi i ytterligare någon timme innan vi äntligen kom fram till hotellet. Taxichauffören slängde upp min ryggsäck på taket, och jag var orolig för att den skulle trilla ner eller bli stulen på vägen.

   Vi hade bokat en vandringstur ut i Dharavi-slummen klockan 14.30, och vi hann precis dumpa av våra saker och ta oss till tågstationen där turen skulle starta fram tills dess. Det känns som att vi spenderade halva dagen med att stå i bilkö i en stekvarm taxi, och jag ångrade lite att jag valt att följa med till Mumbai. Det kom dock att ändras totalt när vi väl kom ut på turen.

   Vi hade bokat en tur med realitytoursandtravels, och turen var fantastisk. Vi var en grupp om 6 personer plus guiden. Vi möttes upp på tågstationen och korsade därefter bron över till Dharavi;

   Vår guide berättade att det fanns 2 olika delar av slummen; en industridel och en bostadsdel. Vi började med att besöka industridelen, där de största industrierna är återvinning och lädertillverkning. Det var ganska hemskt att se delar återvinningen... Många jobbar cirka 60 timmar i veckan med att smälta ner plast. De jobbar i små lokaler utan ventilation, och andas på så sätt hela tiden in massa giftiga ämnen. Förutom det fanns det en hel del syfabriker, där män satt och sydde kläder. Det fanns även en hel del bagerier, folk som tillverkade lerkrukor m.m.

   Guiden tog oss sedan vidare från industriområdet till bostadsområdet. Vi fick gå genom några extremt trånga gränder, vissa där inte något solljus nådde in. Företaget hyr ett hus, så han kunde därför visa oss hur ett typiskt hus ser ut inuti. Han berättade att husen oftast har 2 våningar om vardera 10 kvadratmeter. Övervåningen hyrs ofta ut för att få en extra inkomst, och på en våning bor det vanligen 5-10 personer.

   Guiden berättade även att regeringen har försökt bygga höghus och ”rensa upp” i slummen. Ett antal hus hade därför byggts flera år tidigare, men de står fortfarande tomma. Folk vill inte flytta in där, eftersom det skulle innebära att de inte kan hyra ut sina övervåningar längre och därmed förlorar sin extra inkomst.

      Det finns laglig och olaglig slum, och slummen i Dharavi är en av de lagliga. Det betyder i stort sätt att slummen befinner sig på regeringens mark, och att regeringen därför tar visst ansvar för området. I Dharavi innebär det att de boende har tillgång till vatten och elektricitet 3 timmar om dagen, samt att de offentliga toaletterna rengörs och att sopor till viss del tas om hand. Guiden berättade dock att så mycket som 250 personer kan dela på en toalett, och att köerna blir så långa att många inte orkar använda dem. Det i kombination med trångboddheten gör att sjukdomar som kolera lätt sprids.

   Guiden berättade även att många av de som bor i slummen arbetar i Mumbai, och att de skulle kunna ha råd att bo utanför slumområdet. De väljer dock att att stanna kvar för gemenskapen och att det är så billigt att hyra hus där.

   Överallt på gatorna fanns det massor med folk. Barn kom fram och ville skaka hand med oss och frågade vad vi hette och vi kom ifrån. Barnen lekte och spelade olika bollsporter. Guiden visade oss även skolor, sjukhus, tempel och en moské. Det är som ett helt eget litet samhälle, mitt i centrala Mumbai!

   Jag tyckte att det var fascinerande att se slummen, och min bild av slummen förändrades ganska dramatiskt under turens gång.

   På turen var det 2 journalister med, varav vi deralde taxi tillbaka med en av dem; James. Han är tydligen en ganska känd journalist, som skriver för bland annat National Geographic och New Yorker. Han berättade att han åker runt till olika krigsområden i världen och skriver om dem.

Idag har vi vandrat runt och tittat på kända byggnader och platser i Mumbai. Staden har fortsatt att överraska mig, och jag är så glad att jag åkte hit!

   Det är inte alls så mycket folk och trafik som jag trodde det skulle vara. Det är en väldigt fin stad, med en hamn och massvis med gamla slottsliknande byggnader. Det här är Victoria Terminalen;

   Efter vår rundvandring åkte vi till ett Ghandi museum. Vi åt lunch på en indisk/negerisk restaurang och begav oss därefter tillbaka till hotellet en stund tillsammans.

   Nu sitter jag på hotellrummet och skriver. Dani och Sarah åkte tillbaka till Goa för ett par timmar sedan.

Imorgon ska jag gå upp tidigt och flyga till Jaipur i Rajasthan. Det ska bli spännande att resa runt, men jag är samtidigt lite nervös inför att resa själv. Goa är en ganska välfungerande och rik delstat med mycket turism. Rajasthan är, vad jag har förstått det, en mycket mer traditionell delstat... Så vi får väl se hur det går!

KRAM!!