zyanyasarah

Söndagen den 13 april 2014

Efter ungefär ett dygns resa med mellanlandningar i Sydney och Santiago kom jag fram till Buenos Aires på måndag eftermiddag. Väl där skulle jag vänta i 5 timmar på flygplatsen på att Hanna skulle komma fram. Hennes plan blev dock ganska försenat, så det blev en lång väntan innan hon äntigen kom ut genom dörrarna.
   Det kändes bra att jag hade bestämt mig för att vänta i alla fall, för det första som hände när vi skulle ta oss till vandrarhemmet var att jag blev lurad att betala dubbelt så mycket pengar till taxichaffören.
  
Dagen därpå hann vi inte gå mer än ett kvarter innan jag plötsligt fick ”fågelbajs” på mig. En medelålders kvinna kom och sa något i stil med ”hoppsan, vill du ha papper?”. Hon ville torka av mig, men Hanna viftade som tur var med mig bort. Hon hade läst att det tydligen är ett vanligt trick för att sno turister på saker här. - Någon kastar klet på en och erbjuder sig att torka, medan någon annan plockar ens saker.
   Jösses, vilket välkomnande till Sydamerika!

Trots den ryckiga starten hade vi 4 mysiga dagar i Buenos Aires, utan fler större missöden. Vi gick runt till några parker, besökte den färgglada stadsdelen La Boca och kyrkogården där Evita ligger begravd. Vi provade på att dansa tango på vandrarhemmet, gick ut och åt väldigt god mat, snurrade runt en hel del och bara njöt av att umgås med varandra igen.
   Det var helt underbart att bo ett dubbelrum! Jag tror det var första gången på 11 veckor som jag kunde sova en hel natt, utan att bli väckt av olika människor. Nej okej, på turridningen kunde jag med sova bra med. Men förutom då...

På fredag kväll tog vi nattbussen till La Rioja; en resa som tog 16 timmar. Argentina är dock kända för att ha väldigt bra bussar, så vi köpte ett liggsäte och bussen var väldigt lyxig. Vi fick middag, fika, de visade film och man fick filt och kudde. Vägen var stor och rak och vi lyckades båda sova en del på natten, vilket gjorde att resan inte kändes så lång.
 
På lördag förmiddag kom vi fram till La Rioja, dit vi åkte för att besöka Talampaya nationalpark och Valle de la Luna.
   Vi tog det mest lugnt den dagen och försökte fixa en tur till parken. Det skulle bli dyrt att åka bara vi två, eftersom man var tvungen att ha en chafför om man ville se båda parkerna. På kvällen knackade det dock på vår dörr, och de på vandrarhemmet hade hittat två till som också ville åka på turen dagen därpå.

Så på söndagen bar det först av till Valle de la Luna – Måndalen. Det är ett naturreservat med klippformationer av samma berg och mineral som finns på månen.

Det fanns även dinosauriefossiler och helt runda stenar, som formats av väder och vind och begravts i berget. När berget långsamt vittrar sönder kommer de runda stenarna upp igen.
   Precis bredvid parken fanns det röda berg, och gränsen mellan de grå månlandskapsberget och det röda berget var knivskarp. De olika bergsarterna kom från två olika kontinentalplattor, och de fördes ihop när Anderna skapades för miljontals år sedan.
   En guide berättade om geografin på spanska, och jag förstod faktiskt en del. Hanna hjälpte till att översätta resten.
   Vi åkte därefter vidare till Talampaya och tittade på fler coola klippformationer.


Vi hade bokat tre nätter i La Rioja, för vi visste inte hur lång tid det skulle ta att fixa turerna till Talampaya och Valle de la Luna. Vi tyckte att det gick så smidigt att åka nattbuss att vi bestämde oss för att göra det igen, så vi hade därför två dagar till i den lilla staden när vi varit iväg på turen.
   Det var så skönt att komma iväg från storstaden och allt folk i Buenos Aires. La Rioja är en liten stad, och det kändes väldigt tryggt där. Vi satt på uteserveringar och vid fontänen på Plaza de Julio och tog det bara lugnt resten av tiden vi hade i staden.

Vi försökte besöka ett inkamuseum, men vi kom dit precis när det stängde för siestan. Jag har fortfarande inte vant mig vid att allting stänger här mellan cirka 13 och 18 på dagen. Om man är lite seg ut så hinner man inte mycket innan allting stänger. När man sedan varit ute ett antal timmar, och det börjar bli dags att gå hem och laga mat, så öppnar allt igen i ett par timmar. Om man sedan har lust att gå ut efter middagen, om man är lite långsam, så kommer man ut lagom till allting stänger igen.

På tisdagkvällen tog vi alltså nattbussen i 14 timmar upp till Salta, vilket också är en mindre stad vid bergen och som bland annat är känd för bra utomhusaktiviteter. Vi bokade ett flerbäddsrum, och hade tänkt vara där i ungefär 3 dagar och prova på forsränning. Sedan ville vi eventuellt också åka ut till en argentinsk ranch och rida.
   Det visade sig inte vara så lätt att boka forsränningen, eftersom de var tvugna att vara minst 4 personer för att göra turen. Det är inte riktigt säsong nu, men de sa att det kanske skulle lösa sig till helgen. Vi bokade därför en heldags ridning inför torsdagen istället.
  
På torsdagen kom därför två stycken ”gauchos”; argentinska cowboys, och hämtade oss och två irländska tjejer. Vi åkte ut till deras gård och red två gånger två timmar, och grillade däremellan.

 

Första ridturen tyckte jag var ganska seg till en början. Vi skrittade på små leriga stigar upp i bergen. De irländska tjejerna var nybörjare, och vi gick på ett långsamt led efter varandra. Jag hade nästan gett upp hoppet på att det skulle bli lite fart på ridturen, när vi kom ner till en äng och gauchon frågade oss om vi ville galoppera. Det ville vi, och jag blev glatt överraskad när guiden sa åt mig att ta täten. Jag och min ganska pigga häst fick därför galoppera iväg med resten av gruppen efter oss.
   Efter några till galopper kom vi tillbaka till gården och grillade. Vi tog det lugnt ett par timmar innan det var dags för den andra ridturen; längs grusvägen som ledde till gården.
   Den ritten var helt fantastisk! Jag fick galoppera i täten, och vi galopperade en hel del. Hästen jag red lyssnade jättefint på mig, trots att jag inte gjorde helt rätt. Hästarna är vana vid långa tyglar och små hjälper, men guiden kom på mig med att korta upp tyglarna på engelskt vis. Det kändes inte som att man hade kontroll med så långa tyglar, och jag kortade upp dem automatiskt.
   Efter halva ridturen bad guiden oss att stanna och hoppa av våra hästar. Hanna fick rida hästen jag ridit istället, eftersom hennes var så seg och inte riktigt ville galoppera. Jag fick rida på guidens häst; en 4 åring som han höll på att rida in! När vi frågade varför sa han bara att han ville ”göra ett experiment”. Han sa även att om jag inte skulle göra helt rätt så skulle jag aldrig få stopp på hans häst. Han bad mig därefter att ta täten igen, så jag galopperade lite nervöst iväg på långa tyglar och hoppades verkligen att jag skulle göra rätt.
   Hans häst var fantastisk. Så känslig... Hon lyssnade hur fint som helst, och vi fick galoppera ganska mycket på tillbakavägen med. Hanna fick, till sin förskräckelse, också fart när hon satt på den piggare hästen. Jag ville aldrig att ridturen skulle ta slut...

På fredagen tog vi en kabinlift upp till toppen av ett berg precis i utkanten av Salta. Vi fikade där uppe och gick därefter ner. Jag fick i mig ägg, för fjärde gången hittills på den här resan. Folk är hopplösa med med att lova att det inte är ägg i saker! Jag mådde bättre på kvällen i alla fall och vi hade en mysig kväll helt själva i flerbäddsrummet, på ett nästan folktomt vandrarhem.
   Vi gick än en gång och hörde om forsränningen skulle bli av dagen därpå, men de sa då att de hade fått ihop en grupp tills på söndagen.

Vi bestämde oss därför för att stanna en extra dag i Salta, och strövade mest omkring på lördagen. Vi hamnade, som vanligt, i en park i ett antal timmar. Vandrarhemmet fylldes med folk igen, och det blev ett himla oväsen på kvällen/natten.

Idag vaknade vi klockan 4 på morgonen av att alla partymänniskor kom hem och fortsatte festa på vandrarhemmet. Jag låg och väntade på att klockan skulle bli 6.30, så vi skulle kunna gå upp och göra oss klara inför forsränningen.
   Vi hade bokat ett paket där man fick åka forsränning på förmiddagen, fick argentinsk barbecue till lunch och därefter fick åka linbana över floden och dalen.
   Forsränningen var okej, men floden var liten och det gick inte lika snabbt som jag trodde det skulle göra. Jag tror jag fortfarande är ganska mätt på floder och forsar efter de tre dagarnas kanotpaddlingen i Wanganui River...
   Det var ungefär 10 stycken klass 3 forsar och några mindre forsar. Vi var 4 stycken plus guiden och två hundar i en liten gummibåt. I en annan båt satt en grupp små gubbar från Chile. De jobbade i gruvorna och påminnde verkligen om de sju små dvärjarna, då de paddlade i precis samma takt med ett ”åhej, åho, åho”. Vi var inte lika duktiga på att paddla i samma takt som varandra i vår båt, hihi.
   Man kunde haka fast fötterna, så det kändes inte som att man skulle trilla i, och vår guide var duktig på att instruera oss hur vi skulle paddla genom forsarna.
   Efter det grillade vi, och sedan var det dags att åka linbana. Det tyckte jag var betydligt mer spännande och läskigt! Linbanan var 600 meter lång och den högsta spände över floden och dalen på en höjd av cirka 200 meter. Vi fick gå upppå en brant stig i ungefär en kvart, och därefter åka 4 gånger på olika linbanor ner till huset igen. Jag blev riktigt höjdrädd inför första åket, men sen var det roligt.
   Här ser man guiden, en av de chilenarna och kan skymta plattformen på andra sidan dalen.  

Nu sitter jag i en soffa på vandrarhemmet och skriver. Hanna ligger och sover bredvid mig. Om några minuter ska vi börja ta oss till busshållplatsen, för att åka nattbuss till Bolivianska gränsen. Om allt går som planerat kommer vi komma dit lagom till det öppnar imorgon. Vi har då hela dagen på oss att korsa gränsen och ta oss till Tupiza.
   I Tupiza ska vi försöka åka ut några dagar till Salar de Uyuni; en saltöken där man bland annat får sova på hotell gjord av salt.


Ciao!