Norra Vietnam
Vi kom fram till Phong Nha Ke Bang vid lunchtid och hämtades upp med moped av familjen som drev vandrarhemmet där vi skulle bo. Vi tog det lugnt på rummet och jag satt och skrev lite under dagen. På eftermiddagen lånade vi cyklar och cyklade den lilla biten in till centrum.
Dagen därpå åkte vi på en organiserad tur för att besöka några grottor.
Först bar det iväg till The Dark Cave där vi fick börja med att åka en kort linbana över en sjö. Därefter fick vi simma cirka 50 meter till grottans öppning. Efter det gick vi ett par hundra meter in i grottan på broar som de byggt. När broarna tog slut fortsatte vi gå och krypa djupare in i grottan genom leriga och ibland trånga passager. Vi kom slutligen fram till en liten grotta med midjedjup lera där den som ville kunde lägga sig och flyta.
Vi fick sedan gå tillbaka samma väg och bada i rent vatten på vägen. Vi paddlade den korta biten över sjön för at komma tillbaka till starten där de byggt en liten hinderbana över vattnet. Det fanns en linbana som man kunde hänga sig i och åka ut över sjön. Tanken var att man skulle släppa taget och på så vis falla/hoppa cirka 2 meter ner i vattnet när man kommit till mitten av sjön. Jag åkte ett par gånger, men Hanna var mycket tveksam. Några av framförallt de asiatiska turisterna lyckades landa både på mage och på rygg när de släppte taget, men jag försäkrade Hanna om att hon troligen skulle landa på fötterna. Man vet ju hur man hoppar i från en höjd om man har gjort det tidigare tänkte jag. Men icke...
När det i princip var dags att gå därifrån tog Hanna slutligen mod till sig. Hon hängde sig och åkte skrikandes ut över sjön. Allas ögon vändes mot henne. Det såg bra ut – till en början. Hon åkte ut över sjön... Men hon släppte inte taget! Ett par meter senare hade de satt upp stoppklossar så man inte skulle kunna åka för långt. Hanna åkte med i full fart in i stoppklossarna. Linbanan tvärstannade och hon fick sving och tappade taget. Hon föll på så vis ner i vattnet med huvudet före! Alla gapskrattade, inklusive Hanna när hon väldigt förvånad kom upp till ytan igen. Hon stod verkligen för dagens underhållning!
Efter det åkte vi till ett lunchställe och därefter vidare med båt till Phong Nha Cave, som är världens längsta flodgrotta som hittills hittats. Floden Son flyter cirka 14 km genom berget.
När vi kom fram till grottan stängde de av motorn på båten. De fällde ner taket och rodde sakta in i grottan. Det var väldigt vackert där inne. Floden har fört med sig sediment som bildat små stränder och ett ökenliknande landskap på vissa ställen i grottan. Vi fick gå av båten och vandra omkring en stund över sanden innan vi åkte vi tillbaka till staden igen.
Dagen därpå åkte vi på ytterligare en till organiserad tur. Vi besökte först Paradise Cave, vilket är en enorm grotta som sträcker sig cirka 31 kilometer genom berget. Även där hade de byggt broar som man kunde vandra på och man kunde gå flera kilometer in i berget.
Vi åkte därefter vidare till ett litet tempel intill 8 Ladies Cave. Grottan har fått sitt namn efter 8 personer som blev instängda där efter att en bomb fått ingången att rasa samman. De 8 personerna dog där inne och det var nu en minnesplats för de som dött.
Vi åkte vidare mot Tra Ang Cave. Vi gick först cirka 20 minuter genom djungeln och fick därefter bada lite i floden medan lunch dukades upp på presenningar på marken. Vi fick rulla våra egna vårrullar till lunch. Varje person fick en egen liten skål med jordnötter att strö i sina rullar. Jag lyckades haffa åt mig lite ris och sallad innan jordnötterna började flyga vilt.
Efter lunch simmade vi cirka 300 meter in i grottan. Det blev snabbt beckmörkt och vi simmade vidare med pannlampor. När vi kommit till slutet av grottan fick alla stänga av sina lampor och vi simmade en bit i totalt mörker innan vi började se det svaga ljuset från utgången. Vi fortsatte simma mot ljuset hela vägen ut och det var en häftig upplevelse.
Vi fick lite varmt kaffe när vi kom upp från vattnet och därefter vandrade vi tillbaka mot bussen igen medan det började åska och dundra i fjärran. Himlen blev snabbt mörk och det dröjde inte länge innan regnet började falla. Vi hade precis kommit upp till vägen när himlen bestämde sig för att öppna sig och vi blev alla dyngblöta under den lilla stunden det tog att gå på bussen.
Det var en ung och väldigt sprallig tjej som ledde turen. Hon lyckades verkligen skapa en bra stämning och få alla i gruppen att prata med varandra. Hon delade skrattande ut öl/läsk och satte på vietnamesisk musik medan vi åkte tillbaka till staden genom regnet. Det kändes tråkigt att vi inte skulle fortsätta resa runt tillsammans som grupp...
När vi kom tillbaka till vandrarhemmet åt vi bara middag, duschade och bytte kläder innan vi hoppade på nattbussen mot Ha Long. Vi hade köpt bussbiljetter av kvinnan på vandrarhemmet men inte fått några biljetter. Kvinnan hade åkt iväg till grannstaden för att släppa av några andra turister och hann inte komma hem innan vi var tvungna att åka. Hennes pappa skjutsade oss till busshållplatsen på moped och det blev lite problematiskt när vi blivit avsläppta utan biljetter... Ingen pratade engelska, men till slut kom pappan tillbaka till vår undsättning. Han redde upp situationen och det visade sig att kvinnan på restaurangen bredvid hade våra biljetter!
Klockan 04 morgonen därpå blev vi avsläppta i Tam Coc. Vår anslutande buss skulle gå först vid 08 fick vi höra, så det var bara att vackert sätta sig och vänta.
Vi kom med rätt buss till slut och blev avsläppta vid piren i Ha Long vid lunchtid. Eftersom vi tidigare bott så off hade vi bokat boende i ”centrum” med hopp om att det skulle vara lätt att ta sig runt och boka turer därifrån. Det visade sig inte vara fallet... Vi trodde att Ha Long skulle vara en liten hamnstad och att det skulle vimla av turister som ville besöka Ha Long-bukten. Det visade sig dock att i stort sätt alla turer till bukten avgår från huvudstaden Hanoi...
Vi åkte genom ett industriområde in till centrum som mer var som ett bostadsområde. Himlen var askgrå och väderprognosen spådde ösregn och åskoväder de kommande dagarna. Jag hade inte sovit en blund på hela natten och Hanna endast någon timme. Vi var inte supertaggade på att stanna i Ha Long kan man säga...
Efter att vi fått i oss lite mat och sovit en stund bestämde vi oss för att åka vidare. Ha Long har varit ett av de ställen vi helst av allt velat besöka på resan och ingen av oss ville åka ut och sova på en båt i ovädret... Vi bokade bussbiljetter till Sapa uppe i bergen istället. Det spåddes regn där med, men att vandra i ösregn är ju ganska mysigt, eller vad säger ni?
Sagt och gjort. Dagen därpå gick vi upp klockan 05. Den första utmaningen blev att ta sig ut från hotellet. Dörren var nämnligen låst och barrikerad och ingen svarade i telefon eller när vi ringde på klockan i receptionen. Till slut började jag ropa efter någon och kvinnan som hade stället kom då ner för trappan och öppnade dörren för oss.
Bussen skulle gå klockan 07, men vi skulle infinna oss på busstationen klockan 6.15 för att få våra biljetter. Vi hade bokat biljetter över internet och hade en bokningsbekräftelse på engelska – något som inte var populärt. Det blev problem att få biljetterna då varken mannen i luckan eller busschauffören pratade engelska. Ingen av dem var speciellt villig att hjälpa oss och det verkade inte som om de någonsin hade varit med om att någon bokat över internet innan. Till slut ringde i alla fall mannen i biljettluckan till telefonnumret som stod på bokningsbekräftelsen. Han pratade därefter med chauffören och vi fick slutligen gå på bussen.
Det var bara vi, några ut lokalbefolkningen och en spansk turist som skulle med bussen. När bussen skulle gå satt chauffören och rökte och pratade med sina vänner. Nära en timme senare startade han äntligen motorn och vi rullade iväg. Vi rullade dock inte långt innan bussen stannde igen för att byta inte bara ett, utan alla bussens däck! Klockan närmade sig 10 när vi äntligen började åka mot Sapa. Jösses...
Vi kom fram till Sapa runt 17. Det var så dimmigt i staden att man bara såg ett par meter framför sig, men det var ganska mysigt. Vi hittade ett jättemysigt café/restaurang i närheten av stället där vi bodde. Rummet var fint och familjen som ägde vandrarhemmet trevlig och hjälpsam.
Dagen därpå var det lika dimmigt och regnade en del. Vi satt på olika caféer och tog det bara lugnt. Vi bokade en vandringstur med Sapa Sisters till dagen därpå.
Nästa dag var det mycket dimmigt på morgonen. Vi skulle vara vid Sapa Sisters kontor vid 09 och ungefär vid den tiden bestämde sig dimman och molnen för att skingras.
Vi mötte upp vår guide, 29-åriga Chai, och började vår vandring över risfälten ner i dalen. 2 försäljarkvinnor gjorde oss sällskap. De försökte prata lite med oss på engelska och varje gång stigen blev brant eller halkig hoppade de helt oberörda förbi och erbjöd oss skrattande sina hjälpande händer.
Sapa Sisters anställer bara kvinnor ur Hmongfolket, vilket är en ganska utsatt folkgrupp som lever i bergen. Företaget vill på så vis stärka kvinnornas positioner och ge dem vägar till andra liv.
Chai berättade att hon aldrig gått i skolan. Hon berättade att hon har 2 äldre systrar. Den ena systern gifte sig frivilligt när hon var 13 år och fick sitt första barn när hon var 14. Den andra systern hade vägrat gifta sig med mannen som frågat efter hennes hand. Mannen och hans familj hade då kidnappat henne – med systerns egen familjs tillåtelse! Efter det hade systern varit tvungen att gifta sig med mannen, eftersom ingen annan man skulle vilja ha henne då hon inte längre var oskuld...
Chai berättade att hon hade vägrat gifta sig och att hennes föräldrar hade valt att lyssna på henne. Kanske ångrade de att de gifte bort hennes äldre syster så brutalt mot hennes vilja? Hon berättade stolt vidare att hon inte fått sitt första barn förrän hon var 21 år gammal. Hon hade då anställning som vandringsguide och hade valt sin make själv.
Vi vandrade cirka 13 kilometer över risfält och genom skogsdungar. Vi besökte ett par bergsbyar på vägen och åt lunch hos Chais svägerska. Under lunchen packade försäljarkvinnorna upp precis allt som de burit i sina flätade korgar på ryggen under vandringen. Vi köpte var sin sak av dem och de lämnade oss till synes nöjda.
Vi fortsatte vår vandring mot byn Ta Van som var vårt slutmål. Ni som varit hemma hos Hanna och mig kanske har sett den enorma tavlan med fotot på en bro som vi har i vårt sovrum? Ända sedan vi köpte tavlan har vi undrat vart fotot är taget och när vi googlade på vandringar i Sapa hittade vi bron! Bron kallas ”The Cloud Bridge” och finns just i Ta Van, så nu har vi sett den i verkligheten och tagit egna foton.
Efter att ha varit vid bron ett tag och fått möjlighet att vandra ut på den sa vi hejdå till Chai och åkte minibuss tillbaka till Sapa.
Dagen därpå tog vi bussen cirka 6 timmar ner till Vietnams huvudstad Hanoi. Vi hade bokat boende mitt i den gamla stadsdelen och besökte som hastigast den kända japanska bron och sköldpaddetemplet.
Dagen därpå besökte vi ”Temple of Literature” som är ett universitet och tempel som grundades på 1000-talet. Det är tradition för studenter som tar examen att åka dit och vi såg massvis med framförallt små barn iförda i långa examenskåpor och tillhörande hattar.
Vi hittade ett mysigt nudelställe där vi åt lunch alldeles intill templet och vandrade därefter tillbaka till den gamla staden. Vi satt på ett café i några timmar och gick därefter på en vattendockteater. Vattendockteater är en konstform som utvecklades för cirka 1000 år sedan under regnperioderna här i Vietnam. Vi såg på hur olika dockor simmade runt i en liten pool och dansade till traditionell musik. De hade gjort ett tiotal olika sketcher där bland annat drakar, fiskar och risodlare simmade omkring i vattnet. Det var verkligen en märklig konstform.
På kvällen åt åt vi middag tillsammans med min kollega Elin och hennes vän Veronica. De är också på rundresa i Vietnam.
På fredagen gjorde vi ett andra försök att åka till den berömda skärgården utanför Ha Long. Vi hade hittat en tur som utgick från Hanoi och först skulle ta oss till Cát Bà Island. Vi skulle sedan sova en natt på Monkey Island och därefter åka ut i Lan Ha-bukten som är mindre turistig än Ha Long.
Det visade sig att vi var de enda som bokat just den tursammansättningen. Vi blev upphämtade från vårt vandrarhem och åkte buss, färja och åter buss till ön Cát Bà. Alla andra turister skulle tydligen stanna på ön. Vi blev avsläppta på en restaurang där det dukades fram lunch. Chauffören som släppte av oss sa att någon skulle komma och hämta upp oss 2 timmar senare.
Ungefär 2 timmar senare dök mycket riktigt en kille upp och presenterade sig som vår guide för dagen. Vi åkte och besökte en grotta där ett sjukhus byggts inuti. Guiden visade oss runt och berättade att sjukhuset används under kriget med USA. Han berättade att folket på ön, inklusive hans föräldrar, tagit skydd i grottan medan bomberna föll över ön.
Efter det åkte vi vidare till öns nationalpark. Det var tydligen planerat att vi skulle gå på en 2 timmars lång vandring upp till en utkikspunkt. Det stod ingenting om vandring i beskrivningen av turen, så jag blev mycket positivt överraskad. Vi vandrade genom regnskogen upp i bergen och tittade på utsikten över de toppiga skogstäckta bergen.
Efter vandringen blev vi avsläppta i hamnen och fick följa en annan man till en färja. Vandringsguiden sa att mannen på båten skulle informera oss om var och när vi skulle bli upphämtade nästa dag. Mannen på båten hade dock ingen aning om vart vi skulle näst...
Vi åkte i alla fall till Monkey Island och bodde i en bungalow på en jättefin resort på stranden. De i receptionen ringde till turföretaget och informerade oss sedan om hur morgondagen skulle se ut.
Morgonen därpå hämtades vi och några andra turister upp med båt. Vi blev tagna till en större båt där vi mötte upp ett tjugotal turister som bokat en heldagstur till Lan Ha-bukten från Cát Bà Island. Så bar det ut i bukten.
Ha Long / Lan Ha är en samling av tusentals små öar. Det finns massa fiskebyar som ligger och flyter på vattnet.
Vi kryssade mellan öarna ett par timmar och stannade därefter på ett ställe där vi fick paddla kajak en stund till några små grottor.
Efter det blev det lunch och jordnötskalas på båten. De verkligen strösslar med jordnötter här i Vietnam... Jag hann norpa åt mig lite ris och grönsaker innan alla började blanda allt.
Vi åt lunchen samtidigt som vi höll på att skratta ihjäl oss åt hur 2 kinesiska kvinnor i stora hattar paddlade fram och tillbaka, fram och tillbaka från bryggan med kajakuthyrningen. De diskuterande vilt med varandra och det tog dem seriöst ungefär 20 minuter att komma på hur de skulle vända sin kajak! Till slut fick de äntligen kläm på hur de skulle göra och kunde därmed paddla iväg åt rätt håll. De var på för långt håll för att vi skulle kunna instruera dem kanske jag ska tillägga?
Efter lunch åkte vi till en liten ö med en strand där vi fick simma iland.
Efter det åkte vi tillbaka till Cát Bà Island och blev avsläppta vid en turistbyrå. På något märkligt sätt blev vi sedan tagna tillbaka med buss, färja och buss till Hanoi. Det dök alltid upp någon person som hade mitt namn på någon lista och när ingen dök upp följde vi de andra turisterna och kom rätt ändå. Jag vet inte om det var tur eller skicklighet som låg bakom det hela. Turen var inte riktigt som vi tänkt oss, men vi var ändå mycket nöjda med den. Vi fick se mycket och det var verkligen vackert både på öarna och ute i bukten!
När vi kom tillbaka till Hanoi hade hela vårt kvarter förvandlats till en stor marknad. Det vimlade av folk och det var som att befinna sig mitt i ett festivalområde. Klockan hann bli 21 innan vi trötta var tillbaka på vårt rum.
Dagen därpå gick vi upp tidigt och åkte på en organiserad tur till Ninh Bình. Vi åkte först till Hoa Lu, som var Vietnams huvudstad i lite drygt 40 år på 1000-talet. Vi besökte där 2 tempel.
Efter det åkte vi vidare till Tam Coc. Vi fick oss ett gott skratt när vi stannade och åt lunch på restaurangen som låg precis bredvid stället där vi tillbringat 4 timmar natten då vi åkte från Phong Nha Ke Bang till Ha Long! Vi hade en mycket bra urspunglig resplan tyckte vi, men på grund av det dåliga vädret och att vi så spontant ändrade om så blev det en del åkande fram och tillbaka.
Efter lunch åkte vi båt ut på floden Ngô Dông. En kvinna rodde med fötterna och vi flöt fram på floden mellan de höga bergen. Ris växte upp ur vattnet på båda sidor om oss.
Jag lyckades inte riktigt fånga landskapet på bild, men det är verkligen ett av de vackraste ställen jag varit på. Jag satt och drömde mig bort medan vi flöt fram på floden...
Efter det fick vi låna cyklar och cykla cirka 4 kilometer och titta på landskapet med risfälten.
Mycket trötta och nöjda åkte vi därefter tillbaka till Hanoi. Turen till Tam Coc var ett perfekt avslut på Vietnamresan!
Idag har vi flugit till Kina. Tyvärr hade flygbolaget lagt till ytterligare en mellanlandning och dessutom ändrat så vårt anslutande flyg skulle avgå en timme tidigare än när vi bokade. När de dessutom inte kunde checka in vårt bagage hela vägen insåg vi att vi omöjligen skulle hinna med vårt anslutande flyg till Lijiang från Kunming...
Mycket riktigt – vi missade flyget. Flygbolaget ordnade dock så vi fick en ny flygbiljett imorgon. De ordnade även så att vi blev skjutsade till ett hotell nära flygplatsen där vi får bo och äta helt gratis!
Nu sitter jag på det lyxiga rummet i Kunming och skriver. Jag lyckades ta ut pengar förut, efter att ha testat inte mindre än 7 stycken olika bankomater innan jag hittade en som fungerade! Tjejerna i receptionen kan ingen engelska alls, men de använder sig av en översättningsapp på mobilerna som fungerar vädigt bra.
Imorgon ska vi flyga till Lijiang uppe i bergen. Det är synd att vi måste lämna rummet redan klockan 04.20 nu när vi har ett så lyxigt rum!
Kramar!
Ho Chi Minh, Da Nang / Hoi An och Hue
Onsdagen den 10 april 2019
Det gick smidigt för oss att korsa landsgränsen Môc Bài mellan Kambodja och Vietnam. Vi hade redan vårat e-visum fixat eftersom vi tänkt stanna längre än de 15 dagarna man får stanna om man inte ansökt om visum i förväg. Vi behövde därmed inte lämna våra pass till personalen på bussbolaget som de andra passagerarna behövde göra – något vi var ganska tacksamma för.
Vid gränsen träffade vi nämnligen en panikslagen fransk pensionär. Hon gick mellan de olika personerna som arbetade vid gränskontrollen och grep tag i deras blå kläder i ett desperat försök att få dem att förstå henne. Alla vände henne ryggen. När vi kom av bussen grep hon tag i Hanna och frågade om hon pratade franska. Det visade sig att kvinnan hade gått på toaletten precis när hennes grupp skulle passera den kambodjanska gränsen eftersom hon uppfattat att de skulle stanna där ett tag. När hon kom tillbaka hade den blå bussen hon kommit med åkt därifrån. Alla hennes saker var på bussen. Inklusive hennes pass som hon varit tvungen att lämna till personalen och hon kom därmed inte över gränsen. Hon pratade knappt ett ord engenska och hon mindes inte namnet på bussbolaget hon kommit med. Till slut fick jag i alla fall tag på en man ur gränspatrullen som förstod tillräckligt mycket engelska för att kunna förstå vad som hänt och därmed kunde hjälpa henne. Han ringde ett par samtal och därefter tror jag han sa att bussen väntade på henne vid den vietnamesiska gränsen. Kvinnan gick i varje fall iväg med honom och hon var inte där när vår grupp kom dit, så jag hoppas och tror väl att det löste sig för henne till slut.
Vi fortsatte därefter vidare till Ho Chi Minh. Väl framme var det första som hände att vi blev lurade på pengar av en taxichaufför. De har inga tuc-tucs i Vietnam och alla taxichaufförer kör ”enligt taxametern”. Det låter ju bra. Om det inte vore för att vår chaufför gjort något med sin taxameter så att den räknade upp priset ungefär 10 gånger så fort som den borde! Vi åkte inte långt innan vi bad honom släppa av oss igen. Därefter hittade vi lyckligtvis en annan chaufför som inte lurade oss utan tog oss till vårt vandrarhem till ett normalt pris.
Dagen därpå åkte vi på en tur till Cu Chi-tunnlarna. Vi gjorde misstaget att bo på ett vandrarhem en bit utanför centrum. Turen vi bokat skulle avgå från centrum klockan 8 på morgonen, men vi fick rådet av tjejen i receptionen att åka från vandrarhemmet redan klockan 6 för att inte fastna flera timmar i rusningstrafiken. Vi följde hennes råd och kom fram i tid. Vi åkte därefter iväg med en stor buss fylld av turister. Vi fick en guide som konstant skämtade och sjöng covers. Däremellan berättade han lite om Vietnams historia, men det han berättade blev inte så sammanhängande och jag tappade ofta koncentrationen eftersom han pratade om så mycket annat däremellan.
Vi kom fram till tunnlarna vid 11tiden och fick möjlighet att gå ner genom de små hålen i marken och hukandes ta oss genom några av de trånga tunnlarna i det över 250 km långa tunnelsystemet som användes av nordvietnameserna under Vietnamkriget. Vi fick se olika rum som använts och fällor som gillrats. Jag blev överraskad över hur intressant jag tyckte att turen var. Vietnameserna var verkligen listiga. Deras tortyrliknande fällor och hemliga gömställen i djungeln hade nog fått vilka soldater som helst att vända om och aldrig återvända!
När vi började titta lite mer i detalj på vad vi tänkt göra i Vietnam och hur lång tid det skulle ta insåg vi att vi omöjligen kommer hinna med att åka till alla platser vi hade velat. Vi bestämde oss därför för att inte göra några stopp längs med kusten upp till Da Nang och flyga dit istället för att åka tåg i 18 timmar.
Vi kom tillbaka till centrum igen vid 14-tiden och flyget skulle gå vid 21. Vi var tvugna att ta oss genom staden för att hämta våra väskor på vandrarhemmet och med tanke på hur lång tid det tog att åka genom staden bestämde vi oss för att åka ganska direkt. Vi kom fram till flygplatsen i ganska lagom tid. Jösses... Ett hett tips är att bo mitt i centrum om ni besöker Ho Chi Minh – om ni inte tycker om att sitta och titta på hur staden sakta kryper förbi genom en bilruta vill säga!
Flyget var lite sent, men det tog under en timme att komma fram när det väl lyfte. Jag satt bredvid en vietnamesisk tjej, Anna/Truc Thanh, och vi pratade hela vägen. Vi bytte kontaktuppgifter och sa att vi skulle försöka ses igen under dagarna vi var i Da Nang eller Hoi An.
Vi hade beställt upphämtning på flygplatsen och det var tur för även i Da Nang hade vi bokat ett boende en bit utanför staden. Vi kom fram närmare midnatt och vandrarhemmet var igenbommat, men en nyvaken medelålders man med håret på ända och ett stort leende kom och öppnade för oss när vi ringde på dörren. Han kunde ingen engelska men pratade ivrigt med oss ändå och visade oss till vårt rum.
Dagen därpå blev vi inbjudna att dricka te och kaffe med mannen och hans brorson. Brorsonen var trevlig och pratade bra engelska.
Rummet vi bokat skulle ligga intill en strand. Vi gick dit med badkläderna i högsta hugg, men insåg att det inte direkt var någon badstrand vi bodde vid. Det var massvis med fiskebåtar och nät. Jag tog ett snabbt dopp, men sedan tog vi en taxi till Da Nangs turiststrand istället. Där var det väldigt fint och vi var där några timmar.
Efter det vandrade vi till och över Da Nangs kända drakbro. Vi åt middag på ett nudelställe i stan innan vi tog en taxi tillbaka till vårt boende igen.
Vi hade enbart bokat 2 nätter i Da Nang eftersom inte visste om vi ville stanna i Da Nang eller Hoi An, som endast ligger ett par mil bort. Vi bestämde oss för att vi ville åka vidare till Hoi An och det ångrade vi verkligen inte!
Vi packade ihop våra saker morgonen därpå, men begav oss först en sväng till Marble Mountains. Vi tog lokalbussen, som inte var speciellt lätt att hitta. Kvinnan som arbetade på bussen var helt tokig och tur var väl det för det var hon som hittade oss och inte tvärt om! Hon hängde över folk, hängde ut genom fönstren, gapade och skrek på folk som skulle av och på bussen. Hon hetsade oss att ställa oss vid utgången flera minuter innan vi skulle av. Bussen saktade in längs med motorvägen och vi fick hoppa ut medan den fortfarande rullade medan kvinnan viftade ilsket åt trafiken bakom att inte köra om bussen. För tänk vad många sekunder de skulle förlorat om de blivit omkörda!
Det var inte långt till bergen från stället vi blivit avsläppta och ungefär 2 timmar efter att vi lämnat vandrarhemmet började vi gå upp för trapporna för att utforska området. Det fanns ett antal grottor i bergen, bland annat en ”Djävulsgrotta” och en ”Himmelsgrotta” där de hade massvis med statyer av plågade människor och djävulslikande monster respektive en staty av jungfru Maria. En grotta hade en stor Buddha i sig. Utöver detta fanns det ett flertal tempel och utkikspunkter uppe i bergen. I de större grottorna spelades stämningsfull musik, vilket gjorde upplevelsen ännu bättre. Jag hade inga direkta förväntningar på Marble Mountains alls, men jag blev mycket positivt överraskad.
När vi utforskat hela området bestämde vi oss för att ta en taxi tillbaka till vandrarhemmet. Vi skulle därefter ta lokalbussen till Hoi An, men vi blev erbjudna taxi hela vägen för ungefär halva priset av vad det normalt ska kosta. Vi tackade glatt ja till erbjudandet och blev skjutsade hela vägen till homestayet vi bokat.
När vi kom möttes vi av en mycket gammal gumma. Hon viftade åt oss att slå oss ner och vänta. Vi väntade i cirka 10 minuter medan hon lugnt satt och pratade i telefon. Därefter kom en kvinna på moped som sa att vårt rum inte var färdigt. Vi väntade ytterligare någon kvart innan den yngre kvinnan visade oss upp till deras arbetsrum/vardagsrum där de hade en säng. Hon ursäktade sig och sa på mycket knagglig engelska att de tyvärr inte hade något rum till oss, men att vi fick sova där för halva priset. Vi blev ganska förvånade över förslaget, men hade inte lust att bo mitt i deras arbetsrum... Kvinnan räckte mig en telefon med en annan kvinna på tråden som pratade engelska och som tycktes vara ganska upprörd över att vi inte ville stanna utan istället valde att avboka.
Vi gick vidare till ett ställe som låg längre upp på gatan och som var mycket bra. Vi åt traditionell vietnamesisk mat på en restaurang precis vid floden i närheten av stället där vi bodde.
Vi tyckte verkligen om Hoi An, så det slutade med att vi stannade i 5 nätter där! Första dagen hyrde vi cyklar och cyklade cirka en halvtimme bort till stranden An Bang.
Vi cyklade hem igen och åt åter mat på restaurangen intill floden där vi bodde. Det kliade till lite i min hals och jag fick typiskt allergiont i magen, men det skulle inte vara någonting i maten jag ätit. Det försvann i alla fall ganska snabbt med en allergitablett. Kanske hade de blandat någon sked någonstans eller stekt maten i samma panna som annat jag inte tålde?
På lördagen åkte vi på en organiserad tur till Ba Na Hills. Vi blev upphämtade på stället vi bodde och därefter åkte vi till kullarna. Vi åkte världens längsta kabinlift upp till toppen av bergen och stannade till vid The Golden Bridge.
Vi gick därefter vidare till en botanisk trädgård. Därefter tog vi en annan kabinlift vidare till en fransk by som byggdes under 1800-talet då Vietnam var en fransk koloni. Byn förstördes under något av alla krigen i Vietnam, men den håller nu på att återuppbyggas. I byn fanns även ett litet nöjesfält med bergochdalbana och diverse andra åkattraktioner i ett flera våningar högt spelhus. Det fanns även tempel, buddhastatyer, massvis med andra konstiga statyer, Moulin Rouge, en liten Notre Dame, restauranger... Ja, det fanns verkligen lite av varje där uppe ovanför molnen!
Ingen tappade bort sig, även om ett colombianskt par var på villovägar ett tag. Vi åkte ner genom molnen och tillbaka till Hoi An.
På kvällen var det helt tomt på restaurangen i närheten av stället där vi bodde. Vi åt vår middag men frågade därefter vart alla var. De berättade då att det var fullmåne och därmed extra mycket firande med ljus i gamla stan. Vi skydade oss att vandra in till staden och var där en stund på kvällen.
På söndagen hyrde vi åter cyklar. Vi cyklade in till den gamla staden och tittade i några av de historiska byggnaderna. Vi besökte några samlingshallar, ett gammalt familjehus och den japanska bron som byggdes i slutet av 1500-talet.
Hoi An var en viktig handelsstad som byggdes upp under 1400 – 1700-talet. I slutet av 1700-talet flyttades dock den mesta av handeln till Da Nang istället och den gamla hamnstaden lämnades i stort sett orörd.
Staden ”återupptäcktes” och rustades upp och nu finns det massvis med restauranger och butiker där. Det vimlar dessutom av konstnärer och skräddare och ingen trafik är tillåten i den gamla delen av staden. Det hindrar dock inte alla taxicyklar som kör runt som galningar med turister sittandes framför sig i rullstolsliknande stolar!
Vi cyklade därefter till stranden igen och hängde där till solnedgången innan vi cyklade tillbaka till den gamla staden och åt en fantastisk middag på en grekisk restaurang. Så fick äntligen Hanna sin tzatsiki till slut!
På måndagen åkte vi på en organiserad snorklingstur till Cham Islands. Vi fick snorkla en stund vid ett korallrev och därefter åkte vi till en mycket fin strand. Vi fick lunch där och stannade i några timmar innan vi åkte tillbaka till Hoi An igen.
Vi blev avsläppta i den gamla staden. Vi njöt av vår sista eftermiddag i Hoi An på ett café innan vi åt grekisk middag igen – man måste ju passa på! Tyvärr var det svårare att ta sig mellan Da Nang och Hoi An än vi trott att det skulle vara. Bussarna slutade gå redan vid 18, så vi hade inte möjlighet att träffa den vietnamesiska tjejen igen.
Igår gick vi upp tidigt och åkte på en guidad tur över bergen till Hue via Hai Van-passet.
I Hue besökte vi den näst sista kejsarens grav, åkte en extremt långsam båt på Perfume River och besökte en pagoda. Därefter åkte vi in till centrala Hue och fick testa ett antal vietnamesiska smårätter. Guiden förstod min allergi och förklarade för personalen som också förstod och gjorde specialmat på små fat till mig så jag också kunde äta! Jag uppskattar verkligen så mycket att få möjlighet att prova den mycket allergiovänliga maten som erbjuds här!
Mätta och glada åkte vi vidare till fästningen med det kejserliga palatset och den förbjudna staden inuti.
Vår guide tog oss runt och berättade en om Vietnams historia och om kejsarna som bodde där. Turen var lagom lång och det var intressant att höra.
Efter det blev vi avsläppta utanför vårt vandrarhem i Hue medan de andra åkte tillbaka mot Da Nang / Hoi An.
Vi möttes av nästan för trevliga tjejer i receptionen, om det nu är möjligt. De gjorde stora ögon när de såg att vi bara skulle stanna en natt, men när vi berättade vad vi besökt under dagen och frågade vad mer de rekommenderade oss att göra så skakade de vilt på huvudet och sa att vi gjorde bäst i att åka vidare. De var så roliga och vi hade kunnat stanna i Hue längre, om så bara för att hänga på vandrarhemmet med dem!
Idag tog vi bussen 4 timmar upp till den lilla staden Phong Nha Ke Bang. Här ska vi utforska grottor innan vi åker vidare mot Ha Long!
Hittills tycker jag att Vietnam skiljer sig en hel del från Thailand, Laos och Kambodja, som har varit mer lika varandra. Det känns mer välutvecklat här och inte lika fattigt. Jag tycker, utan att ha varit i Kina än, att det påminner om hur jag tror att Kina kommer att vara. Vietnam har varit kinesiskt i över 1000 år, så det är ju inte så konstigt att landet har påverkat Vietnams kultur väldigt mycket. Maten skiljer sig också en hel del från de andra ländernas och det vilar en smått unken lukt av rökelse och något annat jag inte kan sätta fingret på överallt.
Jag har även lärt mig att ”100% plain milk” kan vara rosa och smaka jordgubb, att om man slår på och av vissa taklampor så ändrar ljuset färg var 3e gång ljuset sätts på och att ”old town” och ”hotel” uttalas nästan exakt lika dant – ”oh-taow” eller ”hoh-taow”!
Som avslut måste jag också bara tillägga att tjejen i receptionen i Hue gjorde äggfria pannkakor till mig imorse!
Ha det fiint!
Kramar!!
Siem Reap och Phnom Penh
Måndagen den 1 april 2019
Vi kom fram till Siem Reap senare samma dag. Det satt en liten man i immigrationen och tog emot passen och visumansökningarna. Vi betalade och lämnade in våra pass och foton. Han skickade handlingarna vidare till en annan man och sa ”sista mannen kommer ropa upp er”. Han viftade i riktning bortåt rummet, dit vi fick gå och ställa oss i kö. Fascinerat kunde vi därefter se på hur våra pass och ansökningar skickades vidare till inte mindre än 12 olika personer som satt på en lång rad och ordnade med visumen! Alla hade de olika uppfifter som att kopiera passet, stämpla det gånger flera och... Jag vet inte vad för uppgifter alla hade ärligt talat! Den sista mannen bestämde sig mycket lägligt för att ta en liten paus innan han fortsatte arbeta. Under tiden han var borta samlades en hög av pass på hans plats medan kön bakom oss växte i samma takt. När han kom tillbaka blev det ganska rörigt när han med kraftig asiatisk brytning började ropa upp namnen på folk som inte kunde höra honom för att de stod så långt bak i kön. Han fick dock snart koll på i vilken ordning passen hade hamnat och vi fick våra pass med välstämplade visum i och kunde gå vidare.
Vi slogs av den 38-gradiga värmen och fukten när vi lämnade flygplatsen. Vi åkte tuk-tuk till vårt vandrarhem och fick vårt rum. Rummet var litet och hade ett ensamt fönster som vette ut i en stenkorridor. Det hade även ett badrum utan någon som helst ventilation i. Det kändes som att stiga in i en ångbastu och i taket snurrade en fläkt i mycket maklig fart. Vi låg under fläkten och tog det lugnt resten av dagen.
Jag har aldrig varit så varm som jag var den natten då vi sov i det rummet. Jag är inte den som brukar klaga på att det är varmt på natten. Tvärt om brukar jag sova med täcke året runt och stänger helst av fläkten på natten om jag får bestämma själv. Men i Siem Reap var jag helt dyngblöt av svett hela natten. Jag vaknade ungefär en gång i timmen och lakanen var då helt blöta.
Lite innan klockan 6 morgonen därpå blev det strömavbrott. Hanna och jag vaknade omedelbart när den lilla blåsten från fläkten försvann. Vi gick uppgivna ut i receptionen och satt där några timmar. Vi fick höra att strömmen inte skulle vara tillbaka förrän vid 17-tiden samma dag. Vi frågade om vi kunde uppgradera till ett rum med luftkonditionering, men de sa att de inte visste eftersom de inte kunde komma åt bokningssystemet i datorn. Vid klockan 10 stod vi utanför Burger King som precis skulle öppna. Vi satt där ett par timmar och njöt av deras luftkonditionering medan vi funderade på vad vi skulle göra näst. Hanna var fortfarande trött efter matförgiftningen och vi hade ingen lust att bege oss ut till templen i hettan.
Det slutade med att vi bestämde oss för att boka ett annat rum med luftkonditionering och helt enkelt strunta i de nätterna vi redan bokat. Vi hittade ett fantastiskt hotell, seriöst det finaste stället jag bott på någonsin. Det kostade dubbelt så mycket som det andra rummet, men det var fortfarande mycket billigt. Vi hade luftkonditionering, ett kylskåp på rummet, varmvatten och mjuka sängar. Hotellet hade dessutom en pool och supertrevlig personal. Vi trivdes så bra att vi höll på att aldrig komma därifrån!
Vi vilade upp oss en stund innan vi gick och hämtade våra väskor och checkade ut från det andra stället. Det kändes konstigt och lite dumt att checka ut efter bara en natt när vi bokat 5, men det var verkligen så himla skönt att komma till det nya stället!
På eftermiddagen ordnade hotellet med en tuk-tuk-förare som tog oss till kontoret där man köper biljetter till det stora tempelområdet Angkor Wat. Om man köper sin entrébiljett efter klockan 16.40 så gäller den nästa dag med. Vi köpte en 3-dagarsbilett och åkte och tittade på solnedgången över templen.
Nästa dag när vi kom ner i receptionen var det en man som väntade på oss där – Hinda. Han bodde på hotellet och erbjöd sig att köra oss runt i tuk-tuk för ett väldigt bra pris. Vi tackade ja och det bar iväg.
Vi åkte först till själva Angkor Wat – ett väldigt tempel som byggdes i början av 1100-talet. Därefter åkte vi vidare till Angkor Thom, vilket är en stad med ett flertal tempel och andra byggnader som byggdes lite efter Angkor Wat. Där klättrade vi bland annat upp på templet Baphuon.
Vi åkte vidare till Ta Prohm, vilket är ett gammalt kloster och universitet. Ta Prohms ruiner är kända för eftersom de bland annat har varit med i filmer som Tomb Raider och Indiana Jones. Det var coolt att se hur de enorma träden vuxit och nestlat sig in bland ruinerna.
Dagen därpå fortsatte vi runt och tittade på andra tempel som låg lite längre bort. De har delat upp komplexet kring Angkor Wat i en liten och en stor runda. Den dagen tittade vi på templen som ingick i den stora rundan. Det var molnigt ute och vi kom igång tidigare på morgonen, så det var behagligt att vandra omkring den dagen. Vi var hemma redan vid 14-tiden och hängde därefter vid poolen och på rummet.
Nästa dag hade vi bestämt oss för att ta en paus från att titta på tempel och ruiner. Det skulle dessutom regna den dagen, så vi stannade kvar i Siem Reap och planerade en del inför resten av resan.
Efter lunch åkte vi till ett ställe som heter The Art Box. De hade där målningar som målats med tekniker som gjorde att det såg ut som att man befann sig inuti målnigen när man tog foton framför dem.
På kvällen gick vi på The Phare Circus. Jag rekommenderar verkligen er att gå på den cirkusen ifall ni någonsin åker till Siem Reap!
The Phare Circus är en cirkus som kombinerar akrobatik med musik och konst. Föreställningen som vi var på gestaltade en mycket vacker berättelse om riset och om folket som odlade det. Det var mycket konstnärligt gjort då de kastade runt riset, målade figurer och symboler genom att strö ut det på golvet. Vid ett tillfälle lät de det falla likt ett vattenfall från taket. De som uppträdde var mycket skickliga på både dans, akrobatik och andra cirkuskonster. De spelade traditionell musik, dansade och en konstnär stod och målade tavlor på scenen samtidigt som showen pågick. Tavlorna såldes sedan efter showen. Det som gjorde det hela ännu bättre är att Phare Circus startat som ett projekt för att stödja ungdomar som lever under mycket svåra förhållanden. Intäkterna går till en stor cirkusskola dit barn och unga kan komma och lära sig cirkuskonster, dans och musik. De stödjer även ett flertal vanliga skolor ekonomiskt.
Dagen därpå hade jag bokat en heldagstur som kombinerade cykling på landsbyggden med ett besök på The Floating Villages. Hanna var inte så sugen på varken cykling eller flytande byar, så hon stannade hemma och slappade vid poolen istället.
En minibuss kom och hämtade upp mig och därefter åkte vi och hämtade upp 4 australiensare i pensionsåldern. Vi åkte minibuss cirka en timme ut på landsbyggden. Vi fick sedan kliva av bussen och låna var sin cykel. Vi cyklade mycket långsamt fram i ungefär en halvtimme sammanlagt. Vi cyklade längs med grusvägar och stannade vid en lokal marknad. Vi gjorde därefter ett par stopp till och tittade på några hus, innan vi åkte vi vidare till de flytande byarna.
Byarna är inte direkt flytande just nu eftersom det är torrperiod, men det visste jag redan innan jag bokade turen. Jag tyckte ändå att det var spännande att få se husen som under regnperioden ligger mitt ute i flodens vatten.
Vi åt lunch i ett av husen och åkte därefter båt längs med floden och ut på sjön Tonlé Sap, där det fanns ett annat litet samhälle bestående av hus som låg och flöt på vattnet. Guiden berättade att det var vietnameser som bodde i husen. Han berättade att de bodde i byn under våtperioden, men att de flyttade ut på sjön när det blev torrperiod. Han berättade att vietnameserna där använder sig av elektricitet för att chocka fiskarna till döds när de fiskar. På så sätt får de mycket fisk på kort tid, men det är mycket dåligt för vattenmiljön och det framtida fisket. Guiden berättade att fisket blivit en stor konflikt mellan folket i byarna och att det skapat splittring. De kambodjanska barnen går inte heller på samma skola som de vietnamesiska eftersom de privata aktörer som skänker pengar till byns skola inte vill bidra med pengar till de vietnamesiska barnen. Han berättade även att vietnameserna där börjar i skolan mycket senare, eftersom de stora delar av året bor så långt ut på sjön.
På onsdagen fortsatte vi att utforska tempel och ruiner. Vår käre tuk-tuk-chafför, Hinda, tog oss först tillbaka till Ta Prohm (Tomb Raider-klostret) eftersom vi gärna ville ha lite tid att utforska det mer innan det fylldes på med massvis med andra turister.
Därefer åkte vi vidare till Banteay Srei, eller ”The Lady Temple”. Det byggdes cirka 300 år innan Angkor Wat och är känt för sina många snirkligt uthuggna stendekorationer.
Vi åkte vidare till ett annat tempel och därefter hem igen. Vi var hemma tidigt och hängde vid poolen resten av dagen.
Nästa dag gick jag upp tidigt för att åka ut och rida. Jag ville se mer av landsbyggden och fick höra talas om ”The Happy Ranch” som erbjuder turridning. Jag hörde av mig till dem och fick veta att jag skulle vara den enda turisten som red den dagen. Jag skulle därmed få rida ensam med guiden – något jag då tyckte lät väldigt bra.
Turridningen var... en väldigt blandad upplevelse. Jag fick rida en snäll men inte så väldresserad häst som hette Mary.
De första 2 timmarna av ridturen var bra. Vi skrittade längs med mer eller mindre trafikerade vägar och över fält. Vi besökte ett tempel och galopperade någorlunda kontrollerat ett par gånger. Den sista timmen bestod av... Ganska okontrollerad ridning.
Min guides häst var mycket, mycket nervös. Den hoppade och studsade omkring när den skyggade för allt möjligt. Jag vet inte hur många gånger Mary studsade fram och i sidled när hon blev rädd för något, men det var inte i närheten av hur guidens häst höll på. Guiden var inte en så erfaren ryttare och vid ett par tillfällen började hans häst galoppera när hon blev rädd för något. Istället för att hålla in henne och återta kontrollen lät han henne bara fortsätta galoppera iväg mitt bland trafiken! Jag visste inte vad jag skulle göra. Min häst ville springa efter sin kompis och var omöjlig att hålla in. Hon galopperade i full fart för att komma ikapp. Gående fick hoppa åt sidan och trafiken styra undan. Vi fortsatte galoppera i snabb takt till hans häst blev rädd för något annat och tvärstannade så min häst gjorde det samma. Detta hände ett par gånger mot slutet av ridturen och jag skällde till slut på guiden för att han bara satte av. Vägarna var tungt trafikerade på sina ställen och det kändes inte bra att vi inte hade kontroll över hästarna...
Det var med lättnad jag satt av och åkte hem till hotellet igen. Vi tog det därefter lugnt ett tag på hotellet, men än var dagens utmaningar inte över...
På kvällen hade vi planerat att gå och titta på traditionell Apsara-dans på ett ställe nära vårt hotell. Innan dansen skulle börja serverades där en stor buffé. Med tanke på mina allergier och min föreställning om att alla blandar skedar flitigt på bufféer bestämde jag mig för att äta innan.
Vi gick till ett av våra stammisställen och jag beställde en maträtt som jag ätit flera gånger där innan. Maträtten ska normalt inte innehålla jordnötter så de behövde bara exkludera fisksåsen för mig. Jag beställde och bad dem som vanligt att inte hälla fisksås på min mat. De nickade leende. Vi hade varit där ett par gånger tidigare, så jag var väl inte lika noga med att fråga om just jordnötter den gången. In kom maträtten, men med jordnötter i. Nötterna passerade som tur var inte säkerhetsnivå 1, genompetningen, men jag blev ändå lite skakad när jag hittade dem eftersom jag verkligen inte förväntade mig att hitta dem där. Det påminde mig om att jag måste fortsätta vara väldigt försiktig... Även mat som inte ska innehålla jordnötter, mat som jag ätit innan på ställen där jag redan frågat om maten flera gånger kan göra det. Kockarna verkar slänga i lite vad de har lust med och har för tillfället, så ingredienserna kan variera...
Jag fick lite mat till slut och vi kom iväg till Apsara-dansen. Hanna fick prova diverse olika asiatiska grytor och sedan började den traditionella dansen.
Dagen därpå åkte vi på en organiserad tur och besökte ytterligare några tempel som låg några mil utanför Siem Reap. Det var bara en japan och vi som bokat turen och vi åkte först till några tempel. Därefter åkte vi vidare till Koh Ker – ett pyramidliknande tempel. Vi fick gå upp på toppen och titta på utsikten. Precis när vi kom upp började det regna. Regnet tilltog och vi hann bli ganska blöta på vägen ner innan vi kunde söka skydd inne i ett tempel nedanför.
Regnet drog förbi
och efter en lunchpaus åkte vi vidare till Beng Mealea, eller ”Djungeltemplet” som det också kallas.
Jag tyckte att det templet var det coolaste av alla tempel vi sett hittills. Det var häftigt att vandra omkring på de träbryggor som byggts genom templet som nästan ätits upp av den omkringliggande djungeln...
Vår guide var duktig på engelska och väldigt trevlig. Han berättade om templen och en del om folktro.
Dagen därpå tog vi bussen cirka 7 timmar ner till Phnom Penh – Kambodjas huvudstad.
Igår åkte vi tuk-tuk ut till Choueng Ek, eller ”Dödens fält” som det också kallas. Vi tog en audiotur och vandrade omkring i det lilla naturområdet där tusentals människor brutalt slogs ihjäl och begravdes i massgravar under de Röda Khmerernas tid vid makten. Vi lyssnade till rösten på bandet som berättade om åren 1975 – 1979, då upp emot 3 miljoner kambodjaner, en fjärdedel av Kambodjas dåvarande befolkning, svalt ihjäl, dog av utmattning eller mördades under regeringens brutala försök att skapa ett kommunistiskt jordbrukssamhälle.
Det tog ungefär 2,5 timme att lyssna på allt. De varvade fakta med berättelser från personer som hade tvingats arbeta under de slavliknande förhållanderna och berättelser från personer som själv varit Röda Khmerer. De berättade en del om landets historia för att man skulle få en djupare förståelse för hur folkmordet kunde ske och de berättade även en del om Pol Pot och hans bakgrund.
Vi åkte därefter vidare till S-21 – ett av över 300 fängelser där tusentals människor torterades för att de skulle erkänna olika brott så att de därefter kunde avrättas. Även där hade de en mycket bra audiotur som tog ungefär lika lång tid att lyssna på som den på Dödens Fält.
Vi fick besöka fängelset, se tortyrredskap som användts, lyssna på berättelser... På väggarna hängde tusentals fotografier av de många offren... Att vandra omkring på Dödens Fält och i S-21 fängelset var hemskt. Det som hände i Kambodja under Pol Pots regi var verkligen helt fruktansvärt. Så fruktansvärt att det nästan blir omöjligt att förstå och ta in...
Utanför satt 2 av de enda 7 fångarna som kommit ifrån S-21-fängelset levande. Det kändes rörande att se dem i verkligheten och jag köpte den ena mannens bok.
Dagen därpå lämnade vi Kambodja och tog bussen österut till Ho Chi Minh i Vietnam. Det kändes sorgligt att lämna Kambodja. Det fanns så mycket att se och göra och vi trivdes verkligen här. Folket har varit med om så mycket, men ändå tycks alla ha ett leende på läpparna. Alla var så trevliga mot oss och det kändes verkligen som att folket gemensamt försökte bygga upp landet. Många av turerna använde delar av pengarna för att stödja och utveckla landet och så många av människorna jag pratade med verkar vilja göra något för att förändra och hjälpa sina medmänniskor. Jag tycker att det har varit väldigt rörande att se och få ta del av. Vi hade velat se mer av landet, men samtidigt är det så många platser vi vill besöka i Vietnam innan vårt flyg till Kina avgår den 22/4. Vi kände att vi behövde åka vidare, men jag hoppas att vi kan återvända till Kambodja någon gång i framtiden!
Idag har vi åkt buss i 7 timmar till Ho Chi Minh i Vietnam. Vi ska åka vidare mot Da Nang redan imorgon, men först ska vi utforska tunnelsystemet som byggdes under Vietnamkriget!
Hej svejs!
