Ho Chi Minh, Da Nang / Hoi An och Hue
Onsdagen den 10 april 2019
Det gick smidigt för oss att korsa landsgränsen Môc Bài mellan Kambodja och Vietnam. Vi hade redan vårat e-visum fixat eftersom vi tänkt stanna längre än de 15 dagarna man får stanna om man inte ansökt om visum i förväg. Vi behövde därmed inte lämna våra pass till personalen på bussbolaget som de andra passagerarna behövde göra – något vi var ganska tacksamma för.
Vid gränsen träffade vi nämnligen en panikslagen fransk pensionär. Hon gick mellan de olika personerna som arbetade vid gränskontrollen och grep tag i deras blå kläder i ett desperat försök att få dem att förstå henne. Alla vände henne ryggen. När vi kom av bussen grep hon tag i Hanna och frågade om hon pratade franska. Det visade sig att kvinnan hade gått på toaletten precis när hennes grupp skulle passera den kambodjanska gränsen eftersom hon uppfattat att de skulle stanna där ett tag. När hon kom tillbaka hade den blå bussen hon kommit med åkt därifrån. Alla hennes saker var på bussen. Inklusive hennes pass som hon varit tvungen att lämna till personalen och hon kom därmed inte över gränsen. Hon pratade knappt ett ord engenska och hon mindes inte namnet på bussbolaget hon kommit med. Till slut fick jag i alla fall tag på en man ur gränspatrullen som förstod tillräckligt mycket engelska för att kunna förstå vad som hänt och därmed kunde hjälpa henne. Han ringde ett par samtal och därefter tror jag han sa att bussen väntade på henne vid den vietnamesiska gränsen. Kvinnan gick i varje fall iväg med honom och hon var inte där när vår grupp kom dit, så jag hoppas och tror väl att det löste sig för henne till slut.
Vi fortsatte därefter vidare till Ho Chi Minh. Väl framme var det första som hände att vi blev lurade på pengar av en taxichaufför. De har inga tuc-tucs i Vietnam och alla taxichaufförer kör ”enligt taxametern”. Det låter ju bra. Om det inte vore för att vår chaufför gjort något med sin taxameter så att den räknade upp priset ungefär 10 gånger så fort som den borde! Vi åkte inte långt innan vi bad honom släppa av oss igen. Därefter hittade vi lyckligtvis en annan chaufför som inte lurade oss utan tog oss till vårt vandrarhem till ett normalt pris.
Dagen därpå åkte vi på en tur till Cu Chi-tunnlarna. Vi gjorde misstaget att bo på ett vandrarhem en bit utanför centrum. Turen vi bokat skulle avgå från centrum klockan 8 på morgonen, men vi fick rådet av tjejen i receptionen att åka från vandrarhemmet redan klockan 6 för att inte fastna flera timmar i rusningstrafiken. Vi följde hennes råd och kom fram i tid. Vi åkte därefter iväg med en stor buss fylld av turister. Vi fick en guide som konstant skämtade och sjöng covers. Däremellan berättade han lite om Vietnams historia, men det han berättade blev inte så sammanhängande och jag tappade ofta koncentrationen eftersom han pratade om så mycket annat däremellan.
Vi kom fram till tunnlarna vid 11tiden och fick möjlighet att gå ner genom de små hålen i marken och hukandes ta oss genom några av de trånga tunnlarna i det över 250 km långa tunnelsystemet som användes av nordvietnameserna under Vietnamkriget. Vi fick se olika rum som använts och fällor som gillrats. Jag blev överraskad över hur intressant jag tyckte att turen var. Vietnameserna var verkligen listiga. Deras tortyrliknande fällor och hemliga gömställen i djungeln hade nog fått vilka soldater som helst att vända om och aldrig återvända!
När vi började titta lite mer i detalj på vad vi tänkt göra i Vietnam och hur lång tid det skulle ta insåg vi att vi omöjligen kommer hinna med att åka till alla platser vi hade velat. Vi bestämde oss därför för att inte göra några stopp längs med kusten upp till Da Nang och flyga dit istället för att åka tåg i 18 timmar.
Vi kom tillbaka till centrum igen vid 14-tiden och flyget skulle gå vid 21. Vi var tvugna att ta oss genom staden för att hämta våra väskor på vandrarhemmet och med tanke på hur lång tid det tog att åka genom staden bestämde vi oss för att åka ganska direkt. Vi kom fram till flygplatsen i ganska lagom tid. Jösses... Ett hett tips är att bo mitt i centrum om ni besöker Ho Chi Minh – om ni inte tycker om att sitta och titta på hur staden sakta kryper förbi genom en bilruta vill säga!
Flyget var lite sent, men det tog under en timme att komma fram när det väl lyfte. Jag satt bredvid en vietnamesisk tjej, Anna/Truc Thanh, och vi pratade hela vägen. Vi bytte kontaktuppgifter och sa att vi skulle försöka ses igen under dagarna vi var i Da Nang eller Hoi An.
Vi hade beställt upphämtning på flygplatsen och det var tur för även i Da Nang hade vi bokat ett boende en bit utanför staden. Vi kom fram närmare midnatt och vandrarhemmet var igenbommat, men en nyvaken medelålders man med håret på ända och ett stort leende kom och öppnade för oss när vi ringde på dörren. Han kunde ingen engelska men pratade ivrigt med oss ändå och visade oss till vårt rum.
Dagen därpå blev vi inbjudna att dricka te och kaffe med mannen och hans brorson. Brorsonen var trevlig och pratade bra engelska.
Rummet vi bokat skulle ligga intill en strand. Vi gick dit med badkläderna i högsta hugg, men insåg att det inte direkt var någon badstrand vi bodde vid. Det var massvis med fiskebåtar och nät. Jag tog ett snabbt dopp, men sedan tog vi en taxi till Da Nangs turiststrand istället. Där var det väldigt fint och vi var där några timmar.
Efter det vandrade vi till och över Da Nangs kända drakbro. Vi åt middag på ett nudelställe i stan innan vi tog en taxi tillbaka till vårt boende igen.
Vi hade enbart bokat 2 nätter i Da Nang eftersom inte visste om vi ville stanna i Da Nang eller Hoi An, som endast ligger ett par mil bort. Vi bestämde oss för att vi ville åka vidare till Hoi An och det ångrade vi verkligen inte!
Vi packade ihop våra saker morgonen därpå, men begav oss först en sväng till Marble Mountains. Vi tog lokalbussen, som inte var speciellt lätt att hitta. Kvinnan som arbetade på bussen var helt tokig och tur var väl det för det var hon som hittade oss och inte tvärt om! Hon hängde över folk, hängde ut genom fönstren, gapade och skrek på folk som skulle av och på bussen. Hon hetsade oss att ställa oss vid utgången flera minuter innan vi skulle av. Bussen saktade in längs med motorvägen och vi fick hoppa ut medan den fortfarande rullade medan kvinnan viftade ilsket åt trafiken bakom att inte köra om bussen. För tänk vad många sekunder de skulle förlorat om de blivit omkörda!
Det var inte långt till bergen från stället vi blivit avsläppta och ungefär 2 timmar efter att vi lämnat vandrarhemmet började vi gå upp för trapporna för att utforska området. Det fanns ett antal grottor i bergen, bland annat en ”Djävulsgrotta” och en ”Himmelsgrotta” där de hade massvis med statyer av plågade människor och djävulslikande monster respektive en staty av jungfru Maria. En grotta hade en stor Buddha i sig. Utöver detta fanns det ett flertal tempel och utkikspunkter uppe i bergen. I de större grottorna spelades stämningsfull musik, vilket gjorde upplevelsen ännu bättre. Jag hade inga direkta förväntningar på Marble Mountains alls, men jag blev mycket positivt överraskad.
När vi utforskat hela området bestämde vi oss för att ta en taxi tillbaka till vandrarhemmet. Vi skulle därefter ta lokalbussen till Hoi An, men vi blev erbjudna taxi hela vägen för ungefär halva priset av vad det normalt ska kosta. Vi tackade glatt ja till erbjudandet och blev skjutsade hela vägen till homestayet vi bokat.
När vi kom möttes vi av en mycket gammal gumma. Hon viftade åt oss att slå oss ner och vänta. Vi väntade i cirka 10 minuter medan hon lugnt satt och pratade i telefon. Därefter kom en kvinna på moped som sa att vårt rum inte var färdigt. Vi väntade ytterligare någon kvart innan den yngre kvinnan visade oss upp till deras arbetsrum/vardagsrum där de hade en säng. Hon ursäktade sig och sa på mycket knagglig engelska att de tyvärr inte hade något rum till oss, men att vi fick sova där för halva priset. Vi blev ganska förvånade över förslaget, men hade inte lust att bo mitt i deras arbetsrum... Kvinnan räckte mig en telefon med en annan kvinna på tråden som pratade engelska och som tycktes vara ganska upprörd över att vi inte ville stanna utan istället valde att avboka.
Vi gick vidare till ett ställe som låg längre upp på gatan och som var mycket bra. Vi åt traditionell vietnamesisk mat på en restaurang precis vid floden i närheten av stället där vi bodde.
Vi tyckte verkligen om Hoi An, så det slutade med att vi stannade i 5 nätter där! Första dagen hyrde vi cyklar och cyklade cirka en halvtimme bort till stranden An Bang.
Vi cyklade hem igen och åt åter mat på restaurangen intill floden där vi bodde. Det kliade till lite i min hals och jag fick typiskt allergiont i magen, men det skulle inte vara någonting i maten jag ätit. Det försvann i alla fall ganska snabbt med en allergitablett. Kanske hade de blandat någon sked någonstans eller stekt maten i samma panna som annat jag inte tålde?
På lördagen åkte vi på en organiserad tur till Ba Na Hills. Vi blev upphämtade på stället vi bodde och därefter åkte vi till kullarna. Vi åkte världens längsta kabinlift upp till toppen av bergen och stannade till vid The Golden Bridge.
Vi gick därefter vidare till en botanisk trädgård. Därefter tog vi en annan kabinlift vidare till en fransk by som byggdes under 1800-talet då Vietnam var en fransk koloni. Byn förstördes under något av alla krigen i Vietnam, men den håller nu på att återuppbyggas. I byn fanns även ett litet nöjesfält med bergochdalbana och diverse andra åkattraktioner i ett flera våningar högt spelhus. Det fanns även tempel, buddhastatyer, massvis med andra konstiga statyer, Moulin Rouge, en liten Notre Dame, restauranger... Ja, det fanns verkligen lite av varje där uppe ovanför molnen!
Ingen tappade bort sig, även om ett colombianskt par var på villovägar ett tag. Vi åkte ner genom molnen och tillbaka till Hoi An.
På kvällen var det helt tomt på restaurangen i närheten av stället där vi bodde. Vi åt vår middag men frågade därefter vart alla var. De berättade då att det var fullmåne och därmed extra mycket firande med ljus i gamla stan. Vi skydade oss att vandra in till staden och var där en stund på kvällen.
På söndagen hyrde vi åter cyklar. Vi cyklade in till den gamla staden och tittade i några av de historiska byggnaderna. Vi besökte några samlingshallar, ett gammalt familjehus och den japanska bron som byggdes i slutet av 1500-talet.
Hoi An var en viktig handelsstad som byggdes upp under 1400 – 1700-talet. I slutet av 1700-talet flyttades dock den mesta av handeln till Da Nang istället och den gamla hamnstaden lämnades i stort sett orörd.
Staden ”återupptäcktes” och rustades upp och nu finns det massvis med restauranger och butiker där. Det vimlar dessutom av konstnärer och skräddare och ingen trafik är tillåten i den gamla delen av staden. Det hindrar dock inte alla taxicyklar som kör runt som galningar med turister sittandes framför sig i rullstolsliknande stolar!
Vi cyklade därefter till stranden igen och hängde där till solnedgången innan vi cyklade tillbaka till den gamla staden och åt en fantastisk middag på en grekisk restaurang. Så fick äntligen Hanna sin tzatsiki till slut!
På måndagen åkte vi på en organiserad snorklingstur till Cham Islands. Vi fick snorkla en stund vid ett korallrev och därefter åkte vi till en mycket fin strand. Vi fick lunch där och stannade i några timmar innan vi åkte tillbaka till Hoi An igen.
Vi blev avsläppta i den gamla staden. Vi njöt av vår sista eftermiddag i Hoi An på ett café innan vi åt grekisk middag igen – man måste ju passa på! Tyvärr var det svårare att ta sig mellan Da Nang och Hoi An än vi trott att det skulle vara. Bussarna slutade gå redan vid 18, så vi hade inte möjlighet att träffa den vietnamesiska tjejen igen.
Igår gick vi upp tidigt och åkte på en guidad tur över bergen till Hue via Hai Van-passet.
I Hue besökte vi den näst sista kejsarens grav, åkte en extremt långsam båt på Perfume River och besökte en pagoda. Därefter åkte vi in till centrala Hue och fick testa ett antal vietnamesiska smårätter. Guiden förstod min allergi och förklarade för personalen som också förstod och gjorde specialmat på små fat till mig så jag också kunde äta! Jag uppskattar verkligen så mycket att få möjlighet att prova den mycket allergiovänliga maten som erbjuds här!
Mätta och glada åkte vi vidare till fästningen med det kejserliga palatset och den förbjudna staden inuti.
Vår guide tog oss runt och berättade en om Vietnams historia och om kejsarna som bodde där. Turen var lagom lång och det var intressant att höra.
Efter det blev vi avsläppta utanför vårt vandrarhem i Hue medan de andra åkte tillbaka mot Da Nang / Hoi An.
Vi möttes av nästan för trevliga tjejer i receptionen, om det nu är möjligt. De gjorde stora ögon när de såg att vi bara skulle stanna en natt, men när vi berättade vad vi besökt under dagen och frågade vad mer de rekommenderade oss att göra så skakade de vilt på huvudet och sa att vi gjorde bäst i att åka vidare. De var så roliga och vi hade kunnat stanna i Hue längre, om så bara för att hänga på vandrarhemmet med dem!
Idag tog vi bussen 4 timmar upp till den lilla staden Phong Nha Ke Bang. Här ska vi utforska grottor innan vi åker vidare mot Ha Long!
Hittills tycker jag att Vietnam skiljer sig en hel del från Thailand, Laos och Kambodja, som har varit mer lika varandra. Det känns mer välutvecklat här och inte lika fattigt. Jag tycker, utan att ha varit i Kina än, att det påminner om hur jag tror att Kina kommer att vara. Vietnam har varit kinesiskt i över 1000 år, så det är ju inte så konstigt att landet har påverkat Vietnams kultur väldigt mycket. Maten skiljer sig också en hel del från de andra ländernas och det vilar en smått unken lukt av rökelse och något annat jag inte kan sätta fingret på överallt.
Jag har även lärt mig att ”100% plain milk” kan vara rosa och smaka jordgubb, att om man slår på och av vissa taklampor så ändrar ljuset färg var 3e gång ljuset sätts på och att ”old town” och ”hotel” uttalas nästan exakt lika dant – ”oh-taow” eller ”hoh-taow”!
Som avslut måste jag också bara tillägga att tjejen i receptionen i Hue gjorde äggfria pannkakor till mig imorse!
Ha det fiint!
Kramar!!
