zyanyasarah

Lördagen den 29 mars 2014

Vi gick och åt lunch och en tjej från Tyskland följde med. Efter det mötte vi upp några till från vandrarhemmet på stranden ett par timmar, innan det var dags att ta bussen ner till Christchurch. Justin; 25åriga fiskaren i Alaska, skulle med samma buss, så jag fick sällskap.

   Väl i Christchurch väntade jag en stund på att Joe skulle komma och hämta mig. Han kom direkt från pubben och hade glömt bort att han slutade jobba den dagen, och därmed var tvungen att lämna in sin tjänstebil. Han blev därför skjutsad dit av sin kompis på ett cykelstyre istället för att köra. Vi åkte därefter taxi hem till honom, var där en stund och gick ut och åt senare på kvällen.

Dagen därpå, lördagen, kom Joes mamma ner från Kaiteriteri med familjens bil. Joe skulle flytta ut allt han hade i sitt rum och köra upp det till sin mammas hus, eftersom han ska tillbringa åtminståne ett år i Europa. Hans mamma skulle flyga till Paris från Christchurch, så det passade bra att han kunde ta bilen därifrån.

   Vi åkte runt i Christchurch och tittade på staden med bilen. Joe visade mig en massa förstörda hus efter jordbävningen 2011. Det var massa hål i gatorna, kala ytor där hus hade fått rivas, halvt ihopfallna kyrkor, hus där delar av väggarna hade rasat in m.m. Det är otroligt vad naturens krafter kan åstadkomma. En del av staden befinner sig till och med ungefär en meter längre ner i marken än den gjorde innan!

   Staden drabbas dessutom av översvämningar stup i kvarten nu, eftersom stora delar av deras avflödessystem gick sönder i jordbävningen. Joe jobbade som ingenjör på ett projekt med att återuppbygga avflödessystemet.

   Förutom att det var så trasigt och övergivet tycker jag att Christchurch var en fin stad. Det fanns mycket träd som började bli gula i den kommande hösten, en ringlande flod och en massa parker och kyrkor.

   Vi åkte till en strand och hamn lite längre bort, och efter det tillbaka till huset Joe delar med några andra. Vi knödde in alla hans saker i bilen, åkte och städade lite på hans kontor och bestämde oss för att åka upp till Kaiteriteri samma dag istället för på söndagen, eftersom det fortfarande var ganska tidigt när vi var klara. Vi skulle på så sätt få en extra dag där uppe och slippa köra i cyklonen.

   Sagt och gjort. På ringlande vägar mellan berg och dalar körde Joe upp till sin mammas hus. Vi kom fram vid 23tiden på kvällen och träffade Georgina; Joes syster, som jag också träffade i Cairns för snart tre år sedan.

På söndagen blåste och regnade det en massa. Joe och Georgina behövde köpa en del saker och fixa inför flytten till Europa, så vi åkte in till Nelson och handlade och fikade med en av Georginas vänner.

   På kvällen fick vi för oss att gå ner och bada i havet i stormen, vilket kanske inte var världens bästa idé... Efter det kunde vi i alla fall kura upp oss i soffan, titta på film och äta kakor vi bakat. ”Fika”, som är ett av Joes favoritord.

På måndagen sken solen från en klarblå himmel igen. Dessvärre är Joes mamma både tidsoptimist och perfektionist. Blandningen resulterade i att hon planerade att fixa en massa saker innan hon åkte till Europa, men inte hann. Hon lämnade därför en två A4sidor lång lista med saker hon ville att hennes barn skulle göra innan de åkte. De skulle göra ett ”husbyte” med några europeiska familjer, vilket innebär att de åker och bor i deras hus i Europa medan de kommer till Nya Zeeland och bor i deras.

   De konstaterade att listan, och allt annat de behövde fixa själva innan de åkte, skulle ta dem åtminståne tre dagar. De skulle åka till Europa på lördagen, och det var meningen att Joe och jag skulle ut och vandra delar av Abel Tasman National Walk i ett par dagar innan dess. Joe insåg att det inte skulle vara möjlig att vandra och spendera speciellt mycket tid med mig... Deras båt startade inte, och de skulle dessutom sova hos Georginas vän de sista dagarna, så det kändes väldigt oplanerat och dumt att jag skulle vara där ända tills på fredagen... Särskilt som det fanns en del saker jag ville se på vägen söderut, men kände att jag inte skulle hinna...

   Jag ville i alla fall se Abel Tasman National Park och vandra lite på leden, även om inte Joe kunde göra det. Joe visade mig hur jag kunde ta båten upp till Anchorage Point, och vandra tillbaka därifrån. Båten tog ungefär en timme, så jag var på stranden där en stund och vandrade sedan tillbaka.

Joe och Georgina fixade saker inför Europa och kom och hämtade mig i Motueka på kvällen. Jag hjälpte dem med lite saker, vi bakade lite till på kvällen och tittade på mer film. Vi bestämde sedan att jag skulle ta bussen på onsdagen istället, så de fick tid att fixa det de behövde och vi kunde hitta på roliga saker dagen därpå.

  

Så tisdagen blev en intensiv dag. Först åkte Joe och jag mountainbike på morgonen. Det fanns massa ringlande mountainbikeleder i skogen. Joe har tävlat i mountainbike, så han susade iväg och studsade omkring med sin cykel. Själv kom jag efter så fort jag kunde, och hade fullt upp med att bara styra. Det var jätteroligt!

   Efter det fick jag prova på ”paddleboard”, vilket är som en stor surfbräda man står upp på och paddlar. Jag trillade i ett par gånger innan jag fick kläm på det, och vi paddlade ut runt en liten ö nära stranden.

   Vi var på stranden en stund efteråt med Georgina, och åkte därefter upp i bergen alla tre och vandrade till ett 150 meter djupt hål i berget. Hålet var tycktes komma från ingenstanns, och jag blev lite höjdrädd när jag kikade neröver kanten. Tänk att vara ute och vandra och komma fram till det här hålet;

 

 

Efter det lagade vi indisk mat och tittade på mer film på kvällen. Jag började känna mig förkyld, så det passade bra att jag skulle ha en lång vilodag på bussen dagen därpå.

 

Dagen därpå släppte Joe av mig i Motueka klockan 7 på morgonen. Därifrån tog jag bussen ner till Franz Josef, som är känd för sina glaciärer.

 

På torsdagen gick jag en promenad på fyra timmar till glaciärens fot tillsammans med några andra jag träffade utanför vandrarhemmet. Jag var ganska förkyld, så jag forsökte ta det lugnt och gå långsamt. Jag hade en väldig beslutsamhetsångest om jag skulle stanna kvar en extra dag i Franz Josef och åka helikopter upp på glaciären dagen därpå, eller om jag skulle åka vidare till Wanaka... Folk på rummet visade mig bilder och övertygade mig dock om att det var en fantastisk upplevelse att åka upp och vandra på glaciären, så jag bestämde mig för att stanna.

 

Så på fredagen åkte jag helikopter upp på Franz Josef glaciär! Det var så coolt att åka helikopter! Det kändes som att vara inuti en stor insekt/robot som gungade fram genom luften.

   Vi landade på isen, fick ta på oss våra snöskor och därefter började en lätt vandring uppåt. Vi fick titta på hål som formades av smältvatten och fick gå genom trånga sprickor som den här;

 

 

Sprickorna bildas när isen förflyttar sig över en klippavsatts. Den börjar därefter smälta och sprickorna växer därför i storlek. Vår guide berättade att isen på toppen av glaciären rörde sig nedåt med cirka 4 till 5 meter per dag. Isen längre ner rörde sig 20 centimeter till 1 meter per dag, och det är därför en av världens snabbast förflyttande glaciärer.

   Guiden ledde vägen på uthuggna trappsteg i isen. Ibland var han tvungen att stanna och hugga ut nya trappsteg, eller förbättra de som redan fanns. På vissa branta ställen fanns det rep att hålla sig i för att gå upp eller ner.

   Vi var på isen i cirka tre timmar, innan vi kom ner till stället där vi blivit avsläppta och helikoptern kom och hämtade oss igen. Jag ångrar verkligen inte att jag gjorde det!

 

På lördagen tog jag bussen till Wanaka, så jag kom fram dit på kvällen. Det var en liten stad precis vid en sjö, med en massa hundar överallt. Jag hann inte så mycket mer än att gå en liten sväng innan solen gick ner. Jag pratade sedan med Hanna på skype senare på kvällen.

 

Dagen därpå gick jag en promenad upp på Mount Iron precis bredvid staden. Jag var sedan på stranden, badade i den kalla sjön, satt på ett café några timmar, handlade mat för fyra dagars vandring och tog därefter bussen ner till Queenstown på kvällen. Det tog bara lite drygt en timme ner, så jag strosade runt lite i Queenstown på kvällen.

 

På måndagen tog jag bussen till Te Anau klockan 7 på morgonen. Te Anau ligger nära Milford Track, som jag skulle vandra längs i fyra dagar med start dagen därpå.

   Jag vet inte riktigt vart tiden tog vägen den dagen... Jag hämtade ut mina biljetter, handlade det sista jag behövde, packade och förberedde mig inför vandringen. Jag gick och hyrde en liten kastrull på ett ställe där man kunde hyra campingutrustning, eftersom ”basic cooking facilities” tydligen inte inkluderade mer än en gasspis i stugorna.

   Det var 5 trevliga killar på rummet, som alla var där för att vandra, så vi satt och pratade i timmar på vandrarhemmet.

 

På tisdagen var det dags att vandra!

   Det regnade på morgonen, så jag la alla mina saker i plastpåsar, satte på mig regnkläder och därefter bar det av till Milford Track i Fiordland.

   Man måste ta en buss och därefter båt ut till början av vandringsleden. De släppte av mig och 39 andra ett par timmar senare och vi fick vandra till förtsa stugan; Clinton Hut.

   Första dagen tycker jag man knappt kan räkna till vandringen, eftersom det endast tog 1,5 timme till första stugan. Jag gick i precis samma takt som en medelålders australiensisk man; Dan, så vi slog följe.

   Vi kom fram till stugan redan klockan 13, så vi bestämde oss för att dumpa av våra väskor och fortsätta en bit till på leden. Vi gick därför en promenad på cirka två timmar till, och efter det satt vi och pratade med de andra vandrarna i stugan.

   På eftermiddagen kunde man gå en gratis guidad tur med han som hade hand om stugorna. Han pratade en del om naturen och djuren runt omkring. Han visade oss bland annat ett ställe där vi kunde titta på lysmaskar när det blivit mörkt, så det gjorde vi senare på kvällen. Det finns tydligen gott om lysmaskar på Nya Zeeland.

  

På onsdagen började vandringen på riktigt. Det var minusgrader på morgonen, min ryggsäck var tung och naturen fin, men det var långt ifrån så coolt som jag trodde det skulle vara. Jag tror att jag hade alldeles för höga förväntningar på vandringen. Jag föreställde mig att det skulle vara som att komma in i en helt annan värld, som hämtat direkt ur en fantasybok.

   På eftermiddagen började det luta uppför, och jag trodde vi aldrig skulle komma fram till Mintaro Hut...

 

På torsdagen började leden leva upp till mina förväntningar mer. Solen sken och vi vandrade i cirka 7 timmar över Mackinnon Pass och ner i dalen på andra sidan fram till sista stugan; Dumpling Hut. Det var jättefin utsikt uppe på berget och fullt med vattenfall i skogen på vägen ner.

   På vägen kunde man ta en extra tur på lite över en timme till Sutherland Falls; Nya Zeelands högsta vattenfall på 580 meter.

  

På fredagen fortsatte leden genom skogen, över floder, förbi sjöar och vattenfall i nära två mil. Ryggsäcken var betydligt lättare sista dagen, när nästan all mat var uppäten, och det var ganska plan mark hela vägen. Det regnade lite lätt och jag gick och drömde mig bort ända fram till Sandfly Point, där båten kom och hämtade oss vid ledens slut.

   ”Sandfly Point”. Ja, sandflugor finns det got om på Nya Zeeland! Maorifolket säger att när gudarna skapade Nya Zeeland så insåg de att det var så fint att ingen någonsin skulle vilja lämna landet. De skapade därför sandflugan för att folk skulle komma, njuta av landet och sedan åka därifrån. Betten är som myggbett, med enda skillnaden att de stannar kvar och kliar mycket längre.

   Bussen tillbaka till Te Anau skulle gå klockan 17, så jag gick och fikade med några andra som också var tidspessimistiska och hade bokat den senaste bussen. Jag kom sedan till Te Anau vid 19 på kvällen. Jag hade lite ont i min vänstra hälsena, så det var skönt att inte behöva vandra långt dagen därpå. Jag tror den blev lite överbelastad av att bära på ryggsäcken upp över bergspasset.

 

Så nu har jag vandrat 53 kilometer längs Milford Track. Jag vet inte hur länge jag har drömt om att vandra den leden...

 

Nu sitter jag på Starbucks i Queenstown och dricker cappuccino med vaniljsmak. Jag fick skjuts hit i förmiddags av ett par jag träffade på leden; engelska Amy och franska Romain. Jag har två dagar att bara ta det lugnt och fixa lite saker här, innan jag lämnar Nya Zeeland...

 

Så snart lämnar jag Oceanien... Det känns konstigt... Den här resan har varit min dröm så länge...

 

Men från en dröm föds en annan... - Nu bär det av till Sydamerika!!

 

 

Fredagen den 14 mars 2014

De kom och hämtade oss med bussar som tog oss ut till Maoribyn, Tamaki, någon kvart utanför Rotorua. Vi fick där välja fyra stycken hövdingar som skulle representera de olika minibussarna. De fick ställa sig längst fram och efter det började välkomstritualen, där Maorifolket dansade någon form av krigsdans innan de välkomnade våra hövdingar, och därmed även oss, till sin by genom att låta sina näsor mötas två gånger.

   De hade olika stationer som vi fick gå runt till och lära oss om hur de byggde sina hus, tränade sin snabbhet, tävlade med varandra, tatureade sina ansikten m.m. Martijn anmälde sig frivillig att delta i deras krigsdans, Haki, så han fick dansa, räcka ut tungan och imitera deras krigsljud. Han tyckte sedan att det var en ytterst bra idé att anmälla mig till nästa aktivitet; att snurra en boll som satt fast i ett snöre och fånga den igen. Det skulle dessutom göras upprepade gånger i en viss takt till musik... Ni kan ju föreställa er hur det gick, haha.

   Efter det blev det mer dans och musik och därefter en stor buffé med mat de hade lagat i hål i marken genom att utnyttja den varma jorden. De skämtade med oss backpackers om maten hela tiden. ”Nu kan alla ta för sig en andra gång, och efer det får ni backpackers ta en trejde och en fjärde gång. Imorgon är det tillbaka till nudlar igen!” Vi kände oss träffade...

   På vägen hem började det ryka en massa från bussen. Vår maorichafför stannade, tittade, sa till oss att öppna fönsterna för att vädra ut röken och körde därefter sjungandes vidare.

Dagen därpå, tisdagen, gick Martijn och jag runt i parkerna i Rotorua innan jag tog bussen till Ohakune för att göra Tongariro Crossing och Wanganui River. Martijn själv checkade in i samma rum som jag i Ohakune dagen därpå.

   Det var så kallt i Ohakune de två första dagarna jag var där! Det regnade, blåste och till och med snöade lite högre upp i bergen. Tongariro Crossing var stängd pågrund av den hårda blåsten i bergen. Den hade tydligen varit stängd i över en vecka och skulle vara stängd åtminståne två dagar till, så folk som kommit dit för att vandra åkte därifrån. Själv skulle jag paddla kanot på fredagen, men jag kände mig så lagom pepp på att paddla kanot och campa i det kalla vädret. Att dessutom spendera två dagar i en iskall stuga innan dess kändes kanonkul. Det kändes då surt att jag hade skippat stränderna i norra Nya Zeeland för att ha tid att åka dit...

   Jag längtade hem en stund, innan jag bestämde mig för att det inte finns dåligt väder utan bara dåliga kläder. Jag tog på massa kläder och hade en mysig dag i stugan och på biblioteket på onsdagen. Vädret var fortfarande ruskigt och det såg mörkt ut inför morgondagen. De på vandrarhemmet sa dock till mig att komma tillbaka precis innan de stängde för att få de senaste uppdateringarna om morgondagens väder och eventuell vandring.

   När jag kom dit igen sa de att det troligen skulle vara blåsigt, men att regnet/snön på något mirakulöst sätt passerat snabbare än de trott. Hälften av bussarna skulle gå till bergen dagen därpå och leden skulle vara öppen!

Så på torsdagen åkte jag buss till Tongariro för att gå en 6 timmars lång led över de vulkaniska bergen. Leden har beskrivits som Nya Zeelands finaste dagsvandring och jättemånga har rekomenderat mig att gå den.

   Jag kom dit någon gång efter 8, och bussen tillbaka skulle gå från andra sidan klockan 16. På vägen kunde man gå upp på Mount Doom från Sagan om Ringen. Eller Mount Ngauruhoe, som vulkanen egentligen heter. Det skulle vara en ganska brant vandring som tog cirka 3 timmar från den vanliga leden. Jag visste inte om jag skulle ha tid att gå hela vägen upp och hinna tillbaka till 16, men jag ville verkligen göra det.

   När jag kom fram till avtagsvägen upp till Mount Ngauruhoe bestämde jag mig för att börja gå upp och vända om klockan 11 för att hinna tillbaka. När klockan var 11 var jag dock så nära toppen att jag bestämde mig för att fortsätta vandra/krypa/klättra i gruset och de lösa stenarna hela vägen upp, vilket jag är så glad att jag gjorde!

På andra sidan hade man utsikt ner i kratern.

   Jag stannade flera gånger på vägen upp och undrade hur skjutton jag skulle ta mig ner igen. Folk gled ner på skorna i gruset på de brantare och lösare delarna på sidorna, men jag tyckte att det såg läskigt ut. Jag började gå ner långsamt, men bestämde mig för att också testa glidtekniken efter en stund. Då gick det fort att komma ner! Man tog ett steg och gled därefter vidare, men stannade så fort fötterna grävts djupare ner i gruset. Man placerade vikten långt bak, så när man trillade var det bakåt och man stannade efter några meter. Det kändes lite som en blandning mellan att åka skidor och springa.

   Jag kom ner igen vid 12.30 och började vandringen längs den vanliga leden. Den fortsatte uppåt och jag var väldigt trött i benen när jag äntligen nådde toppen. Den fortsatte därefter ner över det vulkaniska bergslandskapet med sjöar i olika färger. Jag var halvvägs nere vid sjöarna och fundarade på om jag skulle springa en bit för att hinna ikapp tiden, när jag kom ikapp resten av gruppen från bussen. Jag kunde då gå med dem och ta det lugnt igen de sista timmarna.

   På kvällen gick jag till kanotstället och fick en förslutbar hink att packa mina saker i inför den tre dagars långa kanotfärden med start dagen därpå.

 

På fredagen kånkade jag min hink till kanotstället och träffade resten av gruppen som skulle paddla längs Wanganui River. Floden är med bland Nya Zeelands ”10 Great Walks”, som listar de 10 finaste vandringarna i landet, trots att det inte är en vandring. Att paddla längs hela floden ner till Wanganui skulle ta 5 dagar, men man kan även välja att göra kortare turer och se det mesta ändå.

   Jag fick paddla med en 25årig kille från USA; Wesley, vilket var väldigt tur. Jag tror inte att jag hade klarat av att paddla de 88 kilometrarna utan att ha en bra och stark paddlare bakom mig.

   Förutom oss var det två 60åriga vänner från USA, ett par 30årigt par från Ungern/Bulgarien och vår guide i gruppen. Vi packade in oss i en minibuss och åkte med kanoterna till floden.

   Väl framme fick vi instruktioner om hur vi skulle paddla och styra i de små klass ett forsarna som vi skulle möta och därefter bar det av.

  

Vi paddlade, och paddlade, och paddlade och paddlade... Ibland gick det fort i forsarna, men för det mesta var det lungt flytade vatten. Wesley var duktig på att styra, så vi klarade alla forsarna utan att kapsejsa eller bli inspolade i bergsväggarna. De andra i gruppen var också duktiga, men amerikanerna var lite för tunga för sin kanot, så guiden sa att de inte skulle klara av klass två forsen sista dagen.

   Mycket riktigt, de tog in för mycket vatten när vågorna slog över kanoten, blev tyngre och tyngre tills de slutligen sjönk. De flöt vidare några hundra meter innan de kom till lugnt vatten och guiden kunde hjälpa dem att vända tillbaka kanoten igen.

   Jag tröttnade på att paddla ungefär 50 gånger innan vi var framme, men det var väldigt fint och vi fick se mycket på vägen.

 

 

Vi tältade första natten och sov i stuga andra. Det var inga andra där på det andra campingstället, så jag fick lyxigt nog en hel stuga för mig själv.

   Första dagen paddlade vi väldigt mycket och fick bada i floden på ett ställe.

   Andra dagen sa vi hejdå till paret från Ungern/Bulgarien, som endast hade bokat två dagars paddling och därför blev upphämtade av en jetbåt. Paddlingen den dagen varvades med en promenad upp till Bridge To Nowhere och en övergiven bondgård.

   Bridge to Nowhere hade byggts som ett sista försök att blåsa liv i byn längs floden, men projektet hade misslyckats. Folk flyttade därifrån, och bron glömdes bort. Den upptäcktes igen av några vandrare många år senare. Långt ut i skogen, och leder bara djupare in i skogen; till ingenstans...

 

 

Det var coolt att se bondgården med. Den var miltals ifrån all annan civilisation och enda sättet man kunde nå den var via floden. En smal brant stig ledde upp på en platå, där det fanns ett öppet fält omgiven av floden på tre sidor och tät ogenomtränglig skog på en fjärde. Jag funderade som bäst på hur man ens kom på idén att bygga en bondgård där, när guiden berättade att mark från regeringen gavs till traumatiserade soldater efter första världskriget. De visste inte vad de skulle göra med soldaterna, så de fick en bit mark de kunde bruka.

   Guiden berättade också en del om landskapet och Maorifolket som levde i området.

Sista dagen var bara en halvdags paddling, så trötta kom vi tillbaka till Ohakune vid 15tiden igen på söndagen. Det var så skönt att slippa paddla mer! Jag var även glad att vi hållt vår kanot upprätt i de lite större forsarna sista dagen.

På måndagen umgicks jag med Laura och Martijn på förmiddagen, innan jag tog bussen till Wellington. Jag var tvungen att byta buss och åka runt, så det tog mig hela dagen.

Tisdagen spenderade jag i Wellington. Min kamera slutade fungera, jag tror den fick grus i sig när jag trillade med den på Tongariro Crossing. Jag tog den till kameradoktorn, men de sa att det inte fanns någonting de kunde göra... Så det var bara att köpa en ny kamera, för jag vill verkligen kunna fortsätta ta bilder...

   Efter det gick jag till Wellingtons museum, umgicks med folk på rummet och gick upp till Mount Victoria för att titta på solnedgången över staden på kvällen.

I onsdags gick jag upp tidigt och kånkade på min ryggsäck i 50 minuter fram till färjan som skulle ta mig till södna ön. En nyutbildad fysiker på rummet skulle med samma färja och buss, så jag fick trevligt sällskap hela vägen ner till Kaikoura. Han åkte därefter vidare med bussen till Christchurch.

   Busschaffören stannade på ett ställe på vägen där hundratals sälar låg och vilade på klipporna. De små sälungarna skuttade runt som små valpar och lekte med varandra. Så söta!

De har ett otroligt sjöliv här i Kaikoura, och jag åkte hit för att simma med delfiner. Jag hörde av folk att det fanns hundratals, och att man alltid såg dem när man tog en tur... Det gjorde det!

   Det tog bara cirka en kvart innan han som körde båten hittade delfinerna igår, och de uppskattade att det var ungefär 200 stycken den dagen. Iklädda i våra våtdräkter fick vi hoppa i det 16 gradiga vattnet och simma fyra gånger. - Mitt bland de vilda delfinerna!

Måndagen den 3 mars 2014

Vi gick och tittade på solnedgången vid en minnesplats för australiensiska och nya zeeländska soldater. Dagen därpå var det dags för The Rock Tour!

   De kom och hämtade oss i bussar som rymde 20 personer plus guiderna och tog styre mot Ayers Rock/Uluru.

   Första dagen åkte vi buss en stor del av dagen. Vi kom fram till Kings Canyon och gick en promenad upp på de röda bergen till ”canyonen”, där vi kunde titta ner i dalen. Vi fick därefter gå längs kanten till en utkiksplats ner över Garden of Eden, men vi fick inte gå ner i dalen. Tydligen stängde de den delen av vandringen när temperaturen översteg 36 grader, vilket det precis gjorde den dagen. Vi fick gå en promenad uppe på kanten istället, och därefter gå tillbaka samma väg. Våra två guider pausade med jämna mellanrum och pratade om naturen runt omkring. Det var sjukt mycket flugor där! Som tur var hade Johan rådit mig att köpa en flugmask innan turen, och jag var så glad att jag hade den. Flugorna har inga direkta naturliga fienden i det varma och torra klimatet, så de har förökat sig en massa. Det kändes nästan som att vara med i en zombiefilm...

   Efter det åkte vi vidare på en röd grusväg mot stället där vi skulle campa i bushen. De stannade på vägen, så vi fick samla ved för kvällens brasa. En tjej fick äta en stor larv de grävde upp, vilken tydligen skulle vara lika proteinrik som en stor biff.

   När vi kom fram började vi fixa mat över elden. Vi åt och satt och pratade runt elden medan den danska killen spelade gitarr i bakgrunden. Sedan var det dags att rulla ut våra swags och krypa ner för natten.

   Vi fick jättelyxiga swags att sova i! De hade en liten madrass, så man sov mjukt och inte direkt på marken. De hade även dragkedjor, så man behövde inte hålla på att vira in sig och vika den ordentligt för att den inte skulle trilla av när man sov. Den kändes som en blandnig mellan tält, sovsäck och liggunderlag. Vår guide, Tom, sa att varje swag även var utrustad med en så kallad ”monster flärp”, så om vi blev rädda var det bara att fälla upp flärpen över ansiktet så försvann allt farligt.

   De sa att vi skulle göra cirklar runt våra swags för att avstyra eventuella ormar och insekter, samt ha lite stenar nära till hands för att kunna kasta på dingos om de kom för nära. Efter det var det dags att sova under miljontals stjärnor...

På lördag morgon väckte Tom oss klockan 5 genom att sätta på en godmorgon låt. Efter det började en låt med en ensam kille på aukustisk gitarr. Texten började träffsäkert med orden; ”another morning’s here, and I’m still aliiiive”, vilket var ungefär så vi kände. Alla började gapskratta, och så var det dags för en ny dag.

   Vi åt frukost och därefter bar det av mot Kata Tjuta, vilket var som ett berg med 36 röda rundade toppar. Vi gjorde ett stopp på vägen vid en campingplats med duschar m.m. Jag satte ner min ryggsäck, som jag hade burit runt på en stund samt suttit bredvid i bussen på vägen dit. När jag skulle ta upp den igen såg jag att det satt en spindel på den... En spindel med ett enda rött streck på ryggen. Det visade sig vara en ”redback”; Australiens giftigaste spindel.

   Vi gick en promenad på cirka 3 timmar i Kata Tjuta, och det var nog min favoritpromenad. Allt var så rött, det var ganska brant på vissa ställen och man hade en jättefin utsikt över en dal mellan bergen på slutet.

   Efter det åkte vid till ett kulturcenter, där vi fick läsa lite om aboriginerna. Vi kunde även läsa i ”The Sorrow Book”, vilket var en bok där de samlat brev från folk som hade tagit en sten från Uluru när de var där. De trodde sedan att de hade drabbats av en förbannelse, så de skickade tillbaka stenen, berättade vad som hade hänt dem och bad om förlåtelse.

    Efter det fick vi se Ayers Rock på nära håll. Vi gick en liten promenad längs stenens fot; The Mala Walk, och guiderna berättade om Anangufolket och deras traditioner. Stenen är helig för dem, och guiderna visade oss olika stenar och målningar som hade betydelse för deras historier och traditioner.

   Vi åkte sedan iväg för att titta på solnedgången vid en utkiksplats lite längre bort;

Guiderna lagade mat medan solnedgången färgade stenen än rödare, och vi satt där och åt i skymningen.

   Efter det åkte vi till en campingplats, rullade ut våra swags och kröp ner under stjärnorna igen efter en stunds prat.

Klockan 5 på söndagen var det dags att vakna igen. Vi packade snabbt ihop oss och åkte tillbaka till Ayers Rock för att titta på soluppgången. Efter det fick vi gå en promenad runt Uluru, vilket vi var klara med kl 9. Det är underligt hur mycket man hinner när man går upp så tidigt! Efter det var det dags att åka tillbaka mot Alice Springs.

   Vi stannade vid en kamelfarm på vägen, där man fick rida kamel om man ville. Jag valde att inte rida och därefter åkte vi den sista vägen tillbaka.

   På kvällen samlades de flesta i gruppen på en bar i stan och åt tillsammans. Vi tog en taxi tillbaka till vandrarhemmet, för de rekomenderade oss att inte gå ute själva på kvällen eftersom det var mycket bråk på gatorna. Jag vet inte hur mycket av det som var överdrivet, men, till skillnad från övriga Australien där alla går barfota hela tiden, så var det massa glassplitter överallt på marken.

   Jag såg en del aboriginer i Cairns förra gången jag var här, men inte alls lika många som i Alice Springs. Aboriginer satt i grupper på gatorna och i parker, och man fick känslan av att de flesta mest ”drev omkring” utan någon direkt sysselsättning. De har egna skolor och slutar skolan redan när de är 12 år, och därefter är arbetslösheten hög. De har även mycket sämre hälsa än resten av befolkningen och mycket alkoholproblem. De kan välja att gå i vanlig australiensisk skola, men hur många barn väljer själva vilken skola de ska gå i när de är 6 år gamla? Det är föräldrarna som väljer, och sedan blir det svårt för barnen att komma in i det australiensiska samhället när det blir tillräckligt gamla för att bestämma själva...

   Det var skumt att se hur segregerat samhället fortfarande är, och jag är kluven i vad jag tycker... Jag tycker att det är viktigt att bevara deras kultur, men samtidigt tycker jag att alla borde ges en likvärdig chans till utbildning. Men jag vet egentligen alldeles för lite för att uttala mig om det över huvud taget...

På måndagen gjorde jag inte något särskilt. Det var mulet och tryckande varmt, så jag spenderade en stor del av tiden i rummet, där det fanns luftkonditionering. På kvällen spelade jag monopol med en tysk kille.

På tisdagen lämnade jag Australien bakom mig och flög till det långa vita molnets land; Nya Zeeland. Det tog hela dagen att flyga från Alice Springs till Auckland via Melbourne, och jag kom fram till vandrarhemmet i Auckland ca 3 på natten. Det låter sent, men klockan var bara 23.30 enligt tiden i Alice Springs.

Onsdag-torsdag traskade jag runt i Auckland. Jag försökte klura ut vad jag skulle göra och hur jag skulle ta mig runt. Det slutade med att jag hade så många broschyrer och tipps på vad jag skulle göra att jag bara kände mig stressad. Dessutom slutade min bankdosa fungera, så jag kunde inte komma åt mina pengar. Det löste sig på kvällen när jag hittade en kille som också hade nordea, så jag kunde låna hans dosa. Snälla mamma ska sen skicka ner en ny till Joes adress.

   Jag lurade ut vad jag skulle hinna göra utan att det skulle bli för mycket, bokade en tur för dagen därpå och kunde pusta ut när jag lämnade storstaden på fredagen.

På fredagen hämtade en buss mig klockan 6.45 för att åka till Waitomo grottorna. Jag hade aldrig hört talas om dem innan, men det är grottor med massa lysmaskar i taket. Vi gick ner i grottorna och fick därefter åka på en båt i bäckmörkret. Vi kunde titta upp i taket, där massa lysmaskar lös upp taket som en stjärnhimmel! Det var jättecoolt att se, och jag tycker inte att Timon och Pumbas teori om att stjärnhimlen består av massa eldflugor alls är korkad längre.

   Lunch ingick i turen och, trots att jag bett om specialmat, påminnt dem och frågat extra två gånger, fick jag majonäs i min smörgås. De lovade att det bara var tranbärssås och cream-cheese i den... Halvvägs genom mackan kände jag dock att det var något fel, och jag fick ont i magen. Tur nog tog det cirka tre timmar innan vi var framme vid nästa stopp, så med lite allergimedicin gick det nästan över fram tills dess...

   Nästa stopp; Hobbiton!!!

Vi fick vandra runt bland husen och höra en guide berätta om inspelningarna, hur husen byggdes, hur inspelningarna skulle hållas hemliga m.m. Husen var fiffigt gjorda olika stora beroende på om det var människa eller hobbit som skulle vara med i scenen. Det var bara fasader som hade byggts, medan insidan man ser i filmen hade byggts upp och spelats in i en studio i Wellington.

   Efter den guidade turen fick vi smaka på ginger ale på ett café/bar precis bredvid. Insidan såg ut som i filmen, med runda takvalv och ett antal levande brasor längs väggarna.

   Jag blev sedan avsläppt utanför mitt vandrarhem i Rotorua, där jag fortfarande är.

 

Jag åkte till Nya Zeeland främst för att se naturen, och runt Rotorua finns det massa coola saker att se. Det är ett geotermiskt område, som bildades efter ett vulkanutbrott 1886, och de säger att området därför har det yngsta geotermiska ekosystemet i världen.

   Jag blev förvånad över hur nära allt är. Jag hade föreställt mig att man skulle vara tvungen att vandra i timmar upp på en vulkan för att se allt, men allt är verkligen nära inpå och på marknivå. På ett flerrtal ställen i staden finns det parker med avspärrade områden med rykande sjöar och bubblande vatten och lera. Lite utanför staden finns det nationalparker med gejsrar och sjöar i olika färger på grund av olika metaller.  

 

På lördagen slog jag mig ner bredvid en tysk tjej i mitt rum; Regina, för att äta frukost. Hon sa att hon hade hyrt bil tillsamanns med de andra på rummet, och att de skulle åka till Wai-O-Tapu nationalpark om några minuter. De hade en ledig plats i bilen, så på några röda sekunder var jag färdig att följa med dem.

   En gejser; Lady Knox, skulle börja spruta klockan 10.15, så vi tänkte att vi hade gott om tid på oss att åka de 20 minuterna det skulle ta till parken. Klockan var ju bara lite efter 9.30... Bara det att när vi läste i brochyren en gång till så stod det att man skulle hämta biljetterna senast 9.45...

   Vi stannade bilen 9.55 och sprag för att köpa biljetter. Som tur var hann vi dit med några inuters marginal. Hehe...

   En guide berättade att trycket i gejsern byggdes upp när vattnet långt ner värmdes upp. Det hölls sedan kvar på grund av ytspänningen i det kallare vattnet ovanför. Genom att hälla på surfaktant, vilket även bildas av celler i lungorna, minskar man ytspänningen. De kunde på så sätt framkalla ett utbrott vid ett visst klockslag, så vi turister kunde få se det. Om de inte hällde på surfaktant skulle gejsern ha utbrott cirka var 36e timme, och man skulle inte kunna förutsäga när.

   Efter det gick vi runt i parken och tittade på de rykande sjörna och de hålen i bergen. The Champagne Pool;

 

 

Efteråt åkte vi till Redwood Forest, och gick där en två timmars lång promenad bland de höga talliknande träden med rödaktiga stammar.

   På kvällen gick vi och åt glass vid Lake Rotorua precis i stan.

 

På söndagen, igår, åkte jag buss till den andra parken jag ville se när jag är här i Rotorua; Waimangu Volcanic Valley. Två killar jag träffade på vandrarhemmet; tjeckiska Michal och nederländska Martijn följde med.

   Vi bestämde oss för att gå den cirka två timmars långa promenaden till sjön i andra änden av parken och därefter gå samma väg tillbaka till bussen. Promenaden tog oss förbi bland annat Frying Pan Lake;

 

 

Jag har hört att den ska vara den största kokande sjön i världen, men när vi kom dit kunde vi läsa att sjön i genomsnitt ”bara” hade 55 grader. Bubblorna, som ger intrycket av att sjön kokar, bildas i själva verket av koldioxid- och divätesulfidgas!

   Vi vandrade vidare genom det här landskapet...

 

 

Nu sitter jag på ett café vid Lake Rotorua och skriver. Det regnar och är solsken om vartannat. Jag skypade med Hanna imorse, och har därefter fixat med boende och bussbiljetter för mitt nästa stopp; Ohakune, dit jag åker imorgon för att vandra och paddla kanot.

   Ikväll ska jag på kulturkväll i en Maoriby tillsammans med Martijn. Det ska bli spännande att få se och lära mig lite om deras kultur!

 

 

Puss och kram