Slutet på resan... för den här gången!
Lördagen den 17 december 2011
He he, nu har jag varit hemma ett tag… Tänkte att jag skulle avsluta Australienresan med ett sista inlägg.
Jag satt och pusslade lite med dagarna och kom faktiskt ihåg ganska precis vad jag hade för mig den där sista veckan, trots att det är hela fyra månader sedan nu. Jag som knappt kommer ihåg vad som hände förra veckan! ;)
Jag gick upp tidigt på måndagsmorgonen (den 16 augusti) och begav mig till gatan där de skulle plocka upp mig för att åka till fallskärmshoppsstället. En trevlig kille från södra Australien körde minibussen. Han hade ett stort ärr över hela ansiktet och berättade att han hade fått det när han precis börjat lära sig att hoppa fallskärm och inte riktigt behärskade landningen. Han kraschlandade helt enkelt i ett träd.
När vi kom till Jump The Beach’s kontor fick vi som vanligt fylla i lite papper. Jag fick vänta till den andra omgången, som var två timmar senare. Jag träffade Joanne från Singapore och vi såg att en av instruktörerna bara hade ett ben, vilket fick oss att känna oss ännu lite lugnare.
De fick en del instruktioner och därefter åkte vi en buss till flygplatsen och lämnade av de som skulle hoppa första omgången. Jag åkte med till stranden och stod där nere och såg dem komma ner.
När alla lyckligt landat på stranden var det dags att bege sig tillbaka för att hämta nästa omgång hoppare. Min instruktör hade en ganska speciell humor, vilken jag inte uppskattade överdrivet mycket just då. Han tyckte att det var jättekul att säga saker som att ”ja, om någonting skulle gå fel så är det bara för mig att koppla loss dig, för det är ju jag som har fallskärmen. Du sitter bara fast i det här lilla spännet” osv.
Vi steg in i ett litet plan, där alla satt efter varandra på en slags låg pall. Jag och min instruktör fick hoppa på andra plats. De öppnade dörrarna. Oväsen. Han knuffade mig mot utgången och sa ”kommer du ihåg allt? Benen under planet sen banana-position”. Jag hann inte svara, och jag har ingen som helst aning om vart mina ben hamnade, innan vi tumlade runt i bara luften. Jag fick för mig att jorden snurrade några gånger innan vi började falla rakt, men det kanske bara var jag som blev yr eller förvirrad…?
Fallet då? Jag trodde att det skulle pirra sjukt mycket i magen, men det gjorde det inte. Skumt… Första sekunderna var jag bara väldigt disorienterad, därefter kändes det som att stå helt stilla, men ha en enorm fläkt framför sig. Det dånade i öronen av fartvinden, men eftersom man inte såg att man rörde sig framåt så kändes det ganska overkligt.
Fritt fall i en minut, därefter plopp och så var fallskärmen utvecklad. Det blev inget ryck, som jag förväntat mig, utan allting blev bara tyst helt plötsligt och jorden var mycket närmare. Vi svävade omkring... Jag fick hålla i något handtag så att vi kunde snurra i en ring, och jag tror att jag först då insåg hur högt upp vi var.
Någon minut senare landade vi ytterst graciöst på rumpan på stranden. Japp, det var det. Nu har jag hoppat fallskärm!
Joanne och jag stannade och åt lunch, därefter fick vi gratis tågbiljetter tillbaka till Brisbane. Jag tror de tyckte att det var onödigt att köra bussen tillbaka när det bara var vi två som skulle tillbaka in till stan.
Dagen därpå gick jag till Queensland Art Gallery/Center och tog bussen mot Sydney på kvällen.
Jag kom till Sydney på onsdag morgon och bokade in två nätter på ett vandrarhem i China Town. Vandrade runt och turistade i Sydney i två dagar.
Det var ganska kallt och andra dagen regnade det, så jag satt mest och läste och skrev inne på ett café. Jag tänkte att jag skulle bege mig till Bondi Beach, men vad vore poängen när det var 10-15 grader, regn och blåst? Tror inte en enda kotte skulle varit där och surfat, och det kändes som ett mycket bra beslut att åka hem veckan därpå.
På fredagen tog jag tåget till Lewisham, där Marcel kom hämtade mig på tågstationen. Vi åkte till hans familjs hus två timmars bilväg från Sydney, har ingen aning om åt vilket håll…
De bodde i ett jättefint hus precis vid en sjö. Jag fick bo i deras gäststuga, där Marcel nyligen hade flyttat in, medan han själv bodde uppe i huset. Hans föräldrar var fortfarande ute på sin resa runt Australien, så det var bara vi och den talade, skrattande och dansande papegojan B.J. där.
Det öste ner i tre dagar. Vi satt mest inne och spelade sällskapsspel, pratade och drack ohälsosamt mycket kaffe.
Efter tre dagar i huset åkte vi till Marcels bors radhus i Lewisham, eftersom Marcel lovat att ta hand om hans katt medan han var bortrest. Katten fräste åt oss och jag funderade på om den skulle attackera vid ett flertal tillfällen, men tror det mest var för att den var rädd…
På tisdagen, dagen innan jag skulle åka hem till Sverige, tog jag tåget till Blue Mountains och vandrade. Marcel skulle skriva ansökningar till några universitet, så det passade ganska bra.
Det var så dimmigt där uppe på morgonen att man inte såg mer än någon meter framför sig. Jag hittade iaf från tågstationen till nationalparken och började gå Prince Henry Cliff Walk mot de stora vattenfallen. Det var jättehäftigt, trots den dåliga sikten. Jag gick inte hela vägen ner, för jag hittade en skylt som sa att jag gick åt fel håll om jag skulle till Echo Point och Three Sisters, och det skulle jag ju, så jag vände och gick dit istället. Dimman hade lättat när jag kom dit, så jag kunde se utsikten ner då. :) Jag vandrade vidare till the Giant Stairway och ner ungefär 900 trappsteg.
Efter en stunds vandring till kom jag till Scenic Railway, som var mitt slutmål. Det är en liten järnväg, som de sa var den brantaste i världen.
En grupp amerikaner kom ner i en vagn, tog några foton och åkte upp igen. Jag hade då vandrat i ca 4 h och var helt uppfylld av den fina naturen… - De missade verkligen något!
Jag bestämde mig för att inte lägga några pengar på att åka upp, utan vandrade mot den alternativa vägen. Tog en liten avstickare via ett vattenfall på vägen och var uppe på toppen någon timme senare.
Eftersom jag ändå hade vandrat hela dagen tyckte jag att jag lika gärna kunde gå in till staden och järnvägen också, så jag gick ytterligare någon halvtimme. Drack kaffe på ett medeltida café och tog tåget tillbaka till Lewisham på kvällen.
Sista dagen i Australien…
Det var mycket som kunde gått fel den dagen… Till att börja med var Marcel jättenära att stänga dörren till huset utan att ha med sig nycklarna. Dörren låser sig av sig själv, det finns inga fönster som går att bryta sig in igenom, hans brorsa skulle inte komma hem förrän två dagar senare och det fanns ingen extra nyckel. Pass, pengar, all packning och Marcels insulin fanns där inne… Fatta hur glad jag är att jag höll i dörren lite extra, medan jag frågade om han hade nyckeln med sig! Och att jag inte heller släppte den när han svarade ja, utan väntade medan han letade igenom sina fickor för att komma på att han inte hade den med sig trots allt! Puh…
Vi gick till banken och det funkade fortfarande inte att föra över mina pengar till mitt svenska konto, så jag fick ta ut allt i kontanter och ta med hem.
Marcel skjutsade mig sedan till flygplatsen på eftermiddagen. Jag hann bli ganska nervös på vägen, eftersom han inte visste exakt vart den låg utan lugnade mig med att den låg österut och ”om vi åker med solen i ryggen, så borde vi snart se en skylt”.
Vi satt fast i kö ett tag, men två kvarter längre bort satt mycket riktigt en skylt som pekade mot flygplatsen, och jag kunde äntligen andas ut. Jag undrar om jag någonsin kommer vänja mig vid att det faktiskt finns folk med sjukt bra lokalsinne och som orienterar sig via väderstreck! Det var ju så på rancherna med…
Vi satt och fikade på flygplatsen en stund, sen var det dags att säga hejdå till Marcel och Australien. Det kändes sorgligt…
26 h senare landade jag i Köpenhamn och ungefär 4 h efter det rullade tåget in på Centralstationen i Göteborg, där mamma, pappa och Jacob stod och väntade…
Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan jag kan åka tillbaka och göra allt som jag fortfarande vill göra!! Så jag säger väl fortsättning följer... ;)
