zyanyasarah

Au cours du maths:

Mme Mira: «Jusqu'à ici ça a l'habitude de marcher... Mais maintenant c'est à vous de faire les exercices et c'est maintenant que je vais trouver que vous n'avez rien compris du tout. Allez, au travail!»

Söndagen den 17 maj 09

Ett ljus för min kanin Skrållan

som dog förra veckan.

Född 13 februari 2003

En ros till min mormor och morfar

Som är några av de snällaste människorna på jorden.

Som tagit hand om henne det här året och alla somrar innan.

De är de bästa morföräldrar man kan tänka sig.

Det finns inga andra som ni...

Nu är det söndag igen...

Den här veckan har också vart seg. Inte lika som förra veckan, men den har ändå gått väldigt långsamt...

   Jag har börjat förbereda för att åka hem, pratat med lärare, gått till bokhandeln för att försöka återsälja mina böcker (vilket inte verkar funka... suck), skrivit ut mig från internatet den sista tiden, försökt skriva ut mig från Baccen etc.

   Haha, jag har knappt tänkt på att jag är inskriven till att göra Baccen. Jag har ju intalat alla lärare att jag inte ska göra den och att det inte gör något att jag inte hänger med på kurserna, så ni skulle bara se min klassföreståndares blick när han delade ut papperna med tiderna och salarna och fick se mitt super seriösa schema med skriftlig och muntlig franska, svenska som andra språk etc. Han bara: "Men Sarah, du ska ju inte göra Baccen har du sagt!" Jag: "Um... Nej, det ska jag inte..." Han: "Men här har du alla dina papper, vet de på receptionen att du inte ska göra den?" Jag: "Um, tydligen inte..."

   Jag fick lite missmodig vackert traska dit och förklara att jag inte ska göra den och kände mig lite lagom dum när hon utbrister "Men hur kommer det sig?!" och jag börjar förklara att jag ska åka hem istället. Hon: "och det kommer du på nu? Efter allt besvär vi haft med att skriva in dig?! Det här vill jag ha en skriftlig förklaring till som jag ska visa för rektorn!".

   Wops... Men jag ville skriva in mig på baccen, även fast jag inte hade någon lust att göra den... Jag ville ha möjligheten att ändra mig och göra den om jag helt plötsligt fick för mig att jag skulle försöka ta ikapp allt och bli seriös. Jag ville vara inskriven för att ha alla vägar öppna, av samma anledning som jag inte ville köpa flygbiljett hem fast jag var ganska säker på att jag skulle stanna tills slutet. För att ha möjligheten att kunna ändra mig. För att jag inte vet riktigt vad jag vill och ändrar mig snabbare än vädret. Och se, det är ju jättetur att jag inte har en flygbiljett hem i slutet av junin nu när jag äntligen kommit på hur gärna jag vill hem till studenten. Men jag ska skriva en fin liten förklaring tänkte jag, vad ska de göra, efterlysa mig? Dessutom rådde programkontoret oss att skriva in oss, skriva ut sig kan man alltid göra i efterhand, men skriva in sig efteråt går inte. Det hade inte behövt bli så krångligt att skriva in sig, om hon bara inte hade gjort allting så komplicerat för att hon inte vetat hur man skulle göra, så att vi var tvungna att skriva ett brev till något rektorat i Bordeaux. Jaja...

Okej, jag vet att jag inte ska gå på någon bal det här året... Men jag hittade en underbar klänning, på marknaden de har på onsdagar, förra veckan som är nästan exakt så som jag tänkt mig att min balklänning ska se ut. Den hängde där och dinglade i vinden i ett av de liknande partytälten de har sina olika stånd i, och fanns olika varianter i olika färger. Hellånga klänningar, som de flesta var tvådelade och jättefina. Jag blev förälskad i en av dem och gick runt runt och frågade om jag fick ta kort på dem och om de skulle finnas kvar nästa vecka. Det fick jag och det skulle de, sa gubben jag frågade. De skulle bara förflytta sig till den stora öppna platsen framför Périgueux teater, men vara där varje vecka med samma klänningar.

   Så den här veckan traskade jag dit efter lunchen för att se om klänningen var lika fin på mig som den var på skyltdockan. Jag hittade ståndet, men inte min klänning, gick runt och kikade på alla klädhängare och konstaterade besviket att den inte fanns kvar, innan jag frågade tjejen som jobbade vart min klänning tagit vägen. Hon svarade ivrigt att de inte hängt fram alla klänningarna eftersom vädret var hotfullt och att hon hade de andra i lastbilen de hade bredvid sitt stånd, men att hon skulle ta fram den genast och att jag kunde följa med. Jag följde med in i bilen där de hade som en stor garderob av klänningar och andra kläder de sålde på marknaden. Plastskyltdockorna, på vilka klänningarna var påsatta, hängde på en liten sak i taket och hon tog ner klänningen jag spanat in. Jag frågade om jag kunde prova den och hon svarade att visst självklart kunde jag det, och så röjde hon undan lite bråte så att jag kunde få plats att prova inne i bilen, där hon hände för ett skynke och det fanns en ganska lågt sittande spegel. Jag satte på mig klänningen och stod och vände och vred på mig i lagringsutrymmet, lite nedhukad för att se hela mig, innan hon kom tillbaka och tittade, lyfte bort skynket och började applådera och tyckte att den såg perfekt ut. Hon hämtade en liten spegel så att jag skulle kunna se mig själv på långt håll, samtidigt som en grupp turister kom förbigående och nyfiket undrade vad som stod på i baken på bilen. Redan röd i ansiktet, eftersom det var otroligt varmt inne i bilen, ocn nu ännu rödare vinkade jag lite förläget och kände mig väldigt "mal placée" upplädd i långklänning i lastbilen på marknaden. Önskade att hon ville dra för skynket igen så inte alla förbigående människor skulle titta, vilket hon till sist gjorde iaf, och jag frågade om jag kunde få packa upp fler klänningar och prova. Provade några, innan jag fick halvt värmeslag och slutade. Bestämde mig för att köpa den blåa klänningen! :D  Kanske kan använda den nästa års bal eller något annat speciellt tillfälle. Jag älskar den, nu ligger den insvept i en påse i mitt skåp och jag är ytterst nöjd.

   Efter klänningsköpandet träffade jag utbytesgänget med AFS som slutade språklektion kl 15 och gick runt en liten stund på stan innan jag begav mig av till skolan igen.

Torsdagen tänkte jag eventuellt åka till "festival de lycéens", som är en festival för gymnasieungdomar med olika talanger och projekt de gjort i eller utanför skolan. Det kommer dit en massa människor från hela Frankrike och visar upp sina projekt under 3 dagars tid och det är allt från band som spelar till cirkusnummer, till improvisationsteater, till dockteater och jag vet inte allt. Delphine skulle vara med med några i sin klass som gjort en film tillsammans, men synd nog får man inte komma in om man inte är med i ett projekt. Jag hade ändå tänk att jag kunde gå dit och frågat om jag inte kunde få komma in ändå, har ju funkat tidigare, eftersom vi inte hade någon gympa den dagen och jag slutade kl 14. Men det regnade så mycket att jag inte hade någon lust att ta mig till Marsac med buss för att försöka komma in när det inte alls var säkert att det skulle funka. Det blev till skolbiblan istället...

Gud, vad har jag gjort den här helgen egentligen...? Typ ingenting... Vart ute och gått lite... Pluggat lite fransk grammatik, som M. Bondue lånat mig en bok som han kallar sin "bibel" med fransk/engelsk grammatik. Han tycker verkligen om mi,g min engelskalärare, och hatar de flesta andra elever. I fredags fick han stackars lilla snälla Julie att storgråta på lektionen. När han sen bad mig att stanna efter lektionen kastade alla ängsliga blickar på mig och undrade sen oroligt vad för slags trubble jag var i och vilka hemskheter han skulle säga, och blev ytterst förvånade när jag kom ut med hans "bibel". Skumt...

   Tittat på melodifestivalen! Jag var ensam i huset, så kunde vrida upp volymen ordentligt och det var jätte mysigt :) Den var ju skitbra i år ju och Norge wei. En sak jag bara inte fattar; vad skjutton är det för mening med att ha en fransk människa som babblar hela tiden efter den engelska om de ändå har andra franska människor som pratar så att man över huvud taget inte snappade ett ord av vad de sa ändå?! *Efter en stunds reflektion* Kankse för alla franska människor i publiken! Hihi.

Jag räknar ner dagarna för att åka hem. Det kändes inte alls ledsamt och jobbigt i skolan när jag berättade att jag skulle åka hem, konstigt nog, och jag ångrar inte ett dugg att jag bestämt mig för att åka. Tvärt om, jag är så himla glad att jag insåg hur gärna jag vill hem innan det var för sent. Jag blir så glad när jag tänker på att träffa alla, studenten och alla roliga saker som kommer att hända.

Jag längtar, längtar , längtar och saknar er en massa.

Bara 9 dagar kvar...

Fast det känns som att 9 dagar är jätte långt, hoppas det inte blir lika segt den här veckan...

Kraaamar

Söndagen den 10 maj 09

Klockan är lite före 11 och jag har vart vaken i ca 2,5 h.

Det regnar ute och är alldeles grått och otroligt försommar grönt.

Perfekt väder för att sitta inne och skriva, vilket jag tänkt göra idag, mysa och titta på film, Gilmore Girls säsong 1, för fjärde gången sen i julas. ;)

Den här veckan har vart seeeeg.

Lektionerna har dragit igång som vanligt, vilket innebär att jag mest sitter av tiden och tänker på annat. Efter lektionerna har det också vart segt. Jag har i princip inte haft något att göra, känt mig lite nere och dragit min iväg till skolbiblioteket och läst på det mesta av min lediga tid. På internatet har det vart tråkigt också, jag tror det mycket har haft att göra med mitt humör den här veckan, för jag har bara känt mig så... regnmolnig. Typ som ett mörkgrått regnmoln som hänger i luften, håller ihop sig och hindrar regnet från att börja falla i tunga droppar, men alla som är ute skyndar sig in i värmen.

Efter förra veckan, som var super verkligen, och en helg hos familjen, som också var den bästa hos dem sen jag kom hit, så var jag så säker på att jag ville stanna tills i slutet av juni... Stanna till efter baccen, även fast jag inte ska göra den.

Jag föreställde mig en fullspäckad början på sommarlovet här nere, där jag skulle vara med vänner, gå på avslutningsbalen, bara njuta av tiden och av att vara ledig här nere ett tag medan de pluggar inför och gör avslutningsproven och sen träffa alla människor igen efteråt, fira med dem och sen åka hem ett par tre dagar efteråt. På så sätt verkligen avsluta mitt år här nere och sen komma hem lagom till Arvika, träffa alla hemma igen och speeda upp tempot en aning för att sen kunna komma hem och landa och bara njuta av att fortfarande ha ett två månaders långt sommarlov kvar hemma.

Sen var det ju det med att jag tydligen inte kan stanna kvar här hos mig värdfamilj...

Egentligen gör det mig inte så mycket, jag hade ändå inte tänkt stanna hemma och hänga på dem, men allt blev med ens bara så bökigt. Jag vet att jag antagligen skulle ha någonstans att bo och att det skulle lösa sig på ett eller anat vis (några kompisar har sagt att jag skulle kunna bo hos dem den sista tiden, eller i alla fall några dagar), och det kändes som om det skulle kunna bli ett ganska roligt avslut att vara lite på resande fot, i två veckors tid, som avslutning på utbytesåret. Sen skulle jag få bo hos Delphine de allra sista dagarna, då hon eventuellt tänkte fixa en stor fest med camping i hennes trädgård och på så sätt bjuda in massor av de människor jag tycker om och umgås med här nere. Sen pang, komma hem och börja om lite på nytt där hemma...Det låter väl bra?

   Men med ens kändes allting så bökigt... Jag hade liksom räknat med att jag kunde bo hos min värdfamilj, iaf ett par dagar om jag inte hittade annat boende, och på så sätt ha en fast punkt att återvända till, där jag hade alla mina grejer och iaf skulle kunna vara den sista dagen innan jag beger mig av hem. Jag tror inte de kommer slänga ut mig, eller låta mig ta in på hotell, om jag inte hittar någonstans att bo någon natt. Det är inte det jag är rädd för, bara det att jag helt plöstligt kände mig så ovälkommen hos dem. Det bara kändes som att lusten att vara här lite gick ur mig.. Som en luftmadrass med ett litet hål i, där luften sakta åker ur och man till slut hamnar med rumpan och ryggen på golvet och önskar att all luften skulle vilja åka ur för att det skulle göra det bekvämare och fördela vikten mer jämt.

   Jag skulle vara tvungen att packa ihop allting redan nu, behöva planera en massa för vart jag skulle ta vägen i 2 veckors tid, då jag säkert inte kommer att ha mycket att göra ändå eftersom att alla människor håller på att plugga som galningar inför baccen eller är och gör avslutningsproven. Georgia ska ta en del av baccen (den delen som L gör i 2an) och hon är så totalt uppbokad hela tiden så att det i princip är omöjligt att göra saker med henne om man inte bokar tid eller tar nummerlapp i princip, med all steppdans, kör i Brantôme, barnvakteri och utflykter med värdfamiljen hon gör samtidigt som hon pluggar en massa, går i kyrkan och jag vet inte allt. Så henne är ingen att räkna med de två veckorna utan skola och terminalare.

   Mariah bor så långt bort och det är typ omöjligt att ta sig dit om man inte har bil, Marina skulle antagligen iväg med sin värdfamilj och sen följa med ett tv team som hennes värdmamma fixat så att hon fick följa med och "praoa" ungefär, i slutet av juni. Internatmänniskorna åker hem till sig och tja... Helt plötsligt insåg jag att jag nog kommer att få klara mig själv det mesta av tiden. Jag skulle nog ha ställen att sova på, men sen mest strosa omkring själv, och jag är så himla f*cking tired på att bara driva omkring och inte ha saker att göra!

   Jag tänkte att jag skulle kunna sätta mig på ett café någonstans och prata med folk eller ägarna, Emma R från förra året inspirerar mig, dessutom ska hon flytta hit i början av juni och sa att vi alltid kunde hitta på saker tillsammans om jag inte skulle ha något att göra... Förhoppningsvis skulle det vara fint väder och jag kunde dyka ner i några bra böcker annars börja plugga lite inför nästa år eller nåt, om jag kände för att vara sriös. Jag skulle säkert hitta saker att göra...

   Det skulle nog bli bra... Sen hem till Delphine 3 dagar och... Det känns som om det skulle bli roligt... Sen Au revoir la France!

   Hem, hemma 2 dagar, iväg till Arvika med alla människor (så himla glad att vi ska dit allihop), hem och bara njuta av att vara hemma ett tag, åka till mormor och morfar i Marstrand, vara ute och gå, till sommarstugan, vänner, familj, Timpan, hästar, hav, skogar, sjöar, sommarlov...

Det var det jag hade planerat.
Nästan bestämt mig för. 
Verkligen trodde att jag skulle göra.

Men så var veckan så otroligt lång...

Varje gång man stoppar in sitt kort i bamba för att få ut sin bricka så står det vilken tid och datum det är. Jag kollade på frukosten på morgonen, 5e maj, suck bara början av maj... Kollade på lunchen, 5e maj, shit är det fortfarande 5e maj...? Kollade på middagen, 5e maj, man vad tusan, hur kan det fortfarande bara vara den 5e maj?! Det här kommer att bli långt... Men det var inte förens igår, lördag, som jag verkligen bestämde mig.

Jag åker hem.

Jag åkte med Nathalie in till Périgueux när hon började jobba vid 11 med halvförhoppningar om att träffa Marina. Vi hade sagt att vi skulle ses under långhelgen (vi var lediga i fredags eftersom vi firar slutet på andra världskriget), och hade smsat lite kvällen innan i stil med "Hej, har du lust att ses imorgon?". "Ouiuiii. Men jag vet inte riktigt än, hör av mig om någon timme." 3 h senare: "Et alors, hur blir det imorgon?". Inget svar. Så jag tänkte att jag åkte dit i vilket fall, för jag hade inte lust att sitta inne hela dagen hos min värdfamilj, och tog med mig en bok med tanken att jag kunde öva mig och prova på att strosa runt, om jag ändå skulle göra det den 10 - 24 juni.

   Marina kom aldrig (en viss fransk pojke hon tycker om hade visst frågat om hon ville hitta på nåt och det är ju ganska förståeligt att hon ville dit ist), så jag gick runt ett tag, fortfarande på mitt halvdeppiga humör och med rösten i mitt huvud "Jag vill hem nu!". Jag hade tänkt att det skulle bli bra att träffa Marina i helgen och bli lite peppad av henne, hon har sån himla energi den tjejen ibland, men när hon inte kom och jag inte hade någon som helst lust att varken gå runt på stan eller sätta mig på ett café någonstans och vara tvungen att köpa nåt, så hamnade jag, som så ofta, i Parc des Arènes på en parkbänk.

   Jag började skriva dagbok för fullt och gjorde en för och emot lista för att stanna i Frankrike tills slutet av juni eller ej. Men för och emot lista fungerar inte så jättebra i det här fallet, för så mycket beror på hur jag känner mig, mår och gör av tiden, så jag övergick i stället till att fundera på vad det egentligen är som gör att jag vill stanna här.

   Det blev ett antal punkter, men jag kom fram till att nästan allt på listan var saker jag lika väl kunde göra hemma eller vid senare tillfällen, i de flesta fall till och med bättre vid senare tillfällen. Allt det andra var så vagt bestämt ändå och skulle med största sannolikhet inte bli av. Jag kom också på att det är väldigt, väldigt långt till 10e juni då sista skoldagen är, och sen väldigt väldigt långt till baccen är slut den 24e, och det är mest det jag ser fram emot. Precis efter baccen då allt roligt troligen kommer att hända. I tre dagar. Sen åker jag hem i vilket fall för att hinna till Arvika, som jag verkligen inte vill missa. De muntliga bac prövningarna håller på till den 2a juli, så det är först då som det är slut, slut. Jag skulle kanske ändå inte hinna vara med på någon av festligheterna, och det skulle ju kännas lite surt i så fall.

Så egentligen har jag ingen anledning till att stanna.

Varför stanna då?

Varför stanna när det kommer hända så otroligt mycket mer hemma? Varför stanna för att jag är rädd att jag kommer att känna mig ensam och utanför i allt vimmel som hör studenten till om jag kommer hem till studenten men inte är del av den? Varför stanna för att jag är rädd för att ångra mig om jag åker hem tidigare och sakna Franskrike en massa? Varför dra ut på hemkomsten av rädsla att ingenting kommer att kännas som förut? Varför stanna när det säkert kommer att bli toppen att komma hem och jag inte har någon anledning att egentligen oroa mig..?

Men jag tror verkligen inte att jag kommer ångra att jag åker hem tidigare. Nu känns det som att jag har tänkt igenom det så mycket och verkligen kommit fram till vad jag vill.

   Jag slog ihop dagboken och började läsa istället. Hann dock inte långt innan en skum gubbe, som hette Henry, kom och satte slog sig ner bredvid mig och ville babbla. Jag skakade av mig honom och började vandra på vägen hem mot Chancelade, tänkte att jag skulle se hur lång tid det tar att gå hela vägen hem. Från Chancelade tar det ungefär 40 min, men när jag gått en timme och fortfarande hade en bra bit kvar till Chancelade, så tog jag bussen den sista biten innan Nathalie kom och plockade upp mig på Chancelade les écoles, som hon lovat på morgonen. :)

   På vandringsfärden fick jag tänkt igenom mitt beslut ännu lite till och kom fram till att jag nog gjort rätt. Ringde hem direkt och pratade med Jacob och mamma, ringde sen vidare till Anna C och pratade länge, sen med pappa på kvällen. Det kändes så himla bra.

   Mina värdsystrar var i Bordeaux över dagen med mostern och hennes man och mina värdföräldrar åkte bort en sväng på eftermiddagen, så jag var ensam hemma i huset några timmar, vilka jag utnyttjade till att ringa, dricka cappuccino och studsa runt i huset.

   Jag kände mig så himla lätt. Som om allt regnet fallit och jag är ett alldeles vitt moln som stiger uppåt, alla människor kommer ut i den friska syrerika luften precis efter regnet. Nu äntligen, äntligen vet jag vad jag vill. Ni fattar inte hur mycket jag grubblat på det den senaste tiden, så jag blev så glad. Det är så himla lite tid kvar att det är helt otroligt. Jag längtar hem, jag ser fram emot det, det känns som att allt kommer att bli toppen och jag kan knappt vänta.*studsar omkring lite till*

  
Sen på kvällen började jag lyssna på en sorglig sång och tänka tillbaka på allt som hänt under året. Alla underbara människor som finns här, allt jag kommer att sakna... Allting jag fått vara med om och uppleva under året. Snurret och spänningen med att precis komma hit, klassen och alla snälla lärare, internatet och gänget där, Paris på lovet, Taraval i decembermörkret, Georgia och Mariah, tiden efter jul och fram till nu, då allt har gått så himla mycket lättare och jag trivts så bra. Stephanie och utflykten till havet, filosofilektioner, Jay de Beaufort och allt som hör till, Périgueux, parkerna...

   Jag blev med ens så himla vemodig och sorgsen...

Det är svårt att fatta att allting snart är över...

   Med ens blev jag rädd att mitt vemod tar över. Att jag kommer att komma tillbaka till skolan på måndag på bra humör och vilja stanna. Att när jag annonserar nyheten, att jag drar om två veckor men ännu inte har reserverat biljetten, kommer bli övertygad av alla söta människor att vilja stanna.

   Jag kommer verkligen sakna Frankrike och mitt liv här. Jag saknar det så mycket redan, fast jag inte ens har åkt än! Men... sakna Frankrike och mitt liv här kommer jag att göra i vilket fall, vare sig jag åker hem nu eller väntar en månad, och säga hejdå till mitt liv här måste jag göra hur som helst.

   Jag är ganska övertygad om att det kommer att bli bäst såhär.

På så sätt avslutar jag året på mitt sätt, här och nu, istället för att vänta och åka hem i smeten av "Vi har äntligen slutat gymnasiet". Jag tror att mitt avslut kommer bli bättre om jag kör mitt eget race och skrotar de sista veckorna jag eventuellt skulle kunna vara kvar, så mycket roligt kommer att hända hemma under samma tid, ska jag då sitta och hänga på en parkbänk med en bok och vänta på bättre tider medan ni firar er student?

I don't think so.

So what att jag inte har tagit studenten, jag kan väl vara lika glad för det?

À très très bientôt!! :D :D

KRAAAAMAR

Söndagen den 3 maj 09 (med fortsättning och slutförande den 10 maj)

Gud vilken dag!

Klockan är 22.10 och det är söndag kväll. Jag är trött, men jag har så mycket jag vill berätta och spara att jag inte kan vänta till nästa vecka.

Vi skulle åkt till havet idag med familjen, men när vi kollade på vädret igår kväll så spådde de att det skulle bli väldigt mycket vind och molnigt ute vid kusten, så de bestämde sig för att göra ett försök i nästa helg istället. Mamman, Nathalie, hade lust att åka iväg någonstans och pappan, Christophe, också medan ystrarna ville stanna hemma, så vi började diskutera vart vi kunde åka istället. De började prata om olika se värdigheter och vid nämnde ett ställe dit jag väldigt gärna ville åka; en underjordisk grotta med enorma kalkformningar liksom meterlånga droppar som heter "Gouffre de Proumeyssac, Cathédrale de Cristal". Jag hajjade till vid namnet och nämnde att jag väldigt gärna skulle vilja åka dit och de tyckte att det lät som en bra idé att ta mig dit och visa.

   Sagt och gjort. Klockan 11 imorse packade vi oss iväg och åkte till grottan. Jag funderar på om det finns något bra ord att översätta "gouffre" till på svenska, men min ordbok vill inte hjälpa mig. De förklarade iaf att skillnaden mellan en grotta och en gouffre är iaf att en vanlig grotta kan man gå in i direkt från markytan medans i en gouffre åker man ner långt in i berget. Tidigare hade det bara vart ett litet hål längst upp i toppen och folk åkt ner i en korlgliknande träsak som de firade ner (förr i tiden med hjälp av hästar som drog), men nu hade sprängt en tunnel som tog oss ner i berget och där nere var det helt fantastiskt.

   Vi hade jättetur när vi kom dit och slapp stå i kö mer än någon minut och sen var vi de sista som blev insläppta innan den guidade turen började, så vi slapp vänta någonting. Sen fick vi en jättebra guide som skämtade och pratade alldeles för fort i en mikrofon som ekade i grottan, så mycket att jag inte snappade så mycket om detaljerna och Nathalie fick förklara. Men jag tror det var väldigt bra att hon började komma igång att förklara för sen gick hon verkligen in för det och verkade tycka att det var roligt att få berätta. De hade redan varit där ett antal gånger innan för det är verkligen ett ställe man vill se och man tar dit vänner som kommer till Dordogne för att besöka, så de kunde i princip allting utantill.

   Första stoppet gjordes utanför en beckmörk tunnel som ledde neråt och innåt berget där guiden stannade och förklarade att man inte fick ta foton eller filma, och att hundar inte fick röka osv, innan tunneln plötsligt lystes upp från golvet och vi började vår nerfärd. Vid tunnelns slut fick alla stanna vid ett räcke och guiden bad oss titta ner i mörkret. Jag stod och tittade ner i beckmörkret och lyssnade på vattnet som droppade och förväntansfulla turisters mummel med varandra i några minuter innan flöjtmusik ekande började spelas samtidigt som olika delar lystes upp ovanför och nedanför oss, släcktes ner igen och ljus började fara fram och tillbaka, ända till hela grottan var upplyst och man kunde titta sig runt om i grottan. Det var en helt fantastisk syn. Vi befann oss på en liten avsatts i järn som byggts fast i berget ganska långt ner i grottan, fast ändå något trettiotal meter upp ifrån botten, och runt omkring kunde man se stora kalkdroppar som hängde ner ifrån taken samtidigt som vatten rann nerför dem och droppade ner i källan på bottnen.

Det var förbjudet att ta foton där inne så här har jag fotat ifrån en plansch så att ni kan se lite grann hur det såg ut.

Helt förundrade stod vi och tittade runt omkring oss ett tag medan guiden pratade lite innan vi gick ner till bottnen. Det var ganska kallt där nere, 14 grader året runt, vilket väder det än var ute, eftersom den var så långt in i berget. Vattnet som rann ner var exakt 11 grader, berättade guiden vidare och visade oss olika figurer och ett bord som ställts där nere precis där vattnet droppade ner, för stanna där nere under ett års tid och på så sätt få ett kalk överdrag som glimmade som kristall från det kalkrika vattnet.

   Dataskärmar på bottnen visade oss hur dropparna formades och hur grottan formats för tusentals år sen, då landet fortfarande befann sig under havsytan, hur vattnet sjönk bort men rann ner och sprängde sönder berget och det rinnande vattnet började forma dropparna som växte med några millimeter varje sekel.

   Vi fick sen gå genom en tunnel, som var så smal och låg att man var tvungen att vika sig dubbel och sicksacka mellan dropparna för att ta sig fram, medan vi tittade på olika formationer av stenen etc innan vi fick klättrat upp igen, och efter ytterligare lite prat gå upp genom tunneln och ut i värmen igen.

   Jag var verkligen helt tagen. Om ni åker till Dordogne någon gång måste ni åka till Gouffre de Proumeysssac! Med musiken, ljusshowen, runtvandrandet och småklättrandet.

Och som vanligt låsades jag mig att jag befann mig i mitten av ett fantasy äventyr.

Efter besöket i grottan började det att närma sig lunchdags och jag trodde vi skulle åka hem och äta, men inte. Vi åkte iväg en liten sväng innan vi stannade precis vid floden Dordogne, som flyter genom landskapet Dordogne (lite förvirrande va?), och åt en baguette på ett litet uteställe, innan vi fortsatte och åkte kanske en 40 minuter till "Château de Castelnaud" som också är jätte känt. Det var ett jätte vackert slott uppe på en höjd och inuti var det ett krigsmuseum från medeltiden.

Utsikten var fantastisk och Nathalie berättade lite saker medan jag förundrad gick runt och tog foton på allt möjligt.



Château de Castelnaud:



Här har vi Christophe den Stora Puman och Sarah den Lille Tappre:

Redan förvånad över att vi inte åkte hem och åt lunch, utan åt lunch ute och åkte till slottet, blev jag sen ytterligare förvånad över att det inte var över än, för när vi begav oss till bilen började diskutera vart de skulle ta mig där näst. De kom fram till att vi skulle besöka staden "Sarlat", som också är jättekänd och väldigt vacker, och vi åkte ytterligare någon halvtimme innan vi kom fram.

   Nathalie bodde där fram tills hon var 10, och efter att vi vandrat runt i den medeltida staden, nästan helt i sten med små gator som slingrade sig lite labyrintaktigt fram och tillbaka kors och tvärs med massa ännu mindre gränder lite över allt, så gick vi och kollade där hon bott när hon var liten. Hennes morföräldrar startade ett hotell/restaurang tillsammans med hennes föräldrar och de bodde tillsammans på hotellet där de arbetade. Så hon och hennes syster delade på ett hotellrum när de var små, ganska coolt va?

   Vi satte oss och drack lite, det var otroligt varmt inte ett spår av molnen som spåtts, innan vi gick runt lite mer, in i en kyrka, och sen åkte hem igen och var hemma lite efter 18 tiden.

Ingen orkade typ säga någonting i bilen på vägen tillbaka, helt utpumpade av dagen.

   Jag var iaf jätteglad. Förvånad och jätte tacksam över att de tagit med mig och visat mig olika saker med sådan entusiasm och jag tror att mina värdföräldrar också var nöjda med dagen, det kändes som det iaf. :D

Värdföräldrar!

Det känns som att det aldrig har gått så bra i familjen som denna helgen. Eller, jo precis i början när jag kom ht var det toppen, men.. sen dess.

Förutom att de inte vill att jag ska stanna hos dem till i slutet av juni............

Jag tänkte att det var ett bra tillfälle att ta upp och delge dem i mina funderingar på när jag ska åka hem igen, då när allt kändes så bra och vi satt i bilen på väg till slottet efter grottan. Lite försiktigt började jag att förklara hur jag tänkte och de olika alternativen jag hade.

Jag blev då väldigt förvånad när de utbrast något i stil med "Va? Nej men du måste ju åka hem efter skolan slutar den 10 juni, vad ska du annars göra här? Ska du bo på internatet helt själv, gå upp klockan 7 varje morgon och vara i Périgueux då varje dag menar du?" Jag förklarade att internatet stänger och att alla åker hem till sina familjer en vecka innan baccen. De fortsätter: "Nej det vet vi inte alls om vi går med på. Vi har accepterat att ta emot dig endast på helger, att stanna 3 veckor till hos oss på heltid är ju en helt annan sak!" Jag fortsatte försiktigt med att de ju accepterat att ta emot mig på helger och skollov och att terminen faktiskt inte var markerad slut förens den 2e juli i papperna från programkontoret, men de tyckte ändå att det inte räknades som skollov, eftersom skolan slutat, och sen fortsatte vi inte att prata mer om det. Jag blev inte ledsen alls, konstigt nog, bara väldigt förvånad och skakade av mig det ganska direkt och fortsatte att prata med dem om annat och fortfarande vara på gott humör medans vi åkte vidare.

Jag tänkte nu plocka upp där jag slutade skriva förra gången och beskriva från början och frammåt istället för bakifrån och snurra.

   Så, i lördags precis i slutet av lovet... Den 25 april...

Det hände inte så mycket på dagen, men sen på kvällen kom det en kille som jag känner igen ifrån skolan, Pierre, med hans föräldrar till familjen. De kom för att planera inför Léa och hans 18 årsfest, som de ska att ha tillsammans i en stor hyrd lokal, där de har bjudit in typ 100 människor från skolan, men ej frågat om jag vill komma. Det gör mig inte så mycket egentligen, det bara stör mig att värdföräldrarna tycker att det är synd att jag inte försöker vara mer med Léa och inte verkar tycka att jag någonsin försökt.

Hur som helst så var Pierre och hans föräldrar jätte trevliga, de planerade en massa för festen, det åts plockmat och pratades en massa.

Sen på söndagen åkte jag hem till Georgia på dagen. Jag kom till henne någon gång vid 14-15 tiden och blev påhoppad av hennes värdlillasyster, som älskar mig och är jättesöt, Héloise.

Vi spelade Uno ett litet tag med Héloise innan vi gick ut och gick en sväng i Brantôme och pratade. Pratade franska för det var enklast så, jag har svårt för engelska just nu, jag hoppas jag hittar tillbaka till den sen när jag kommer hem...

Sen på måndagen vart det tillbaka till skolan som gällde.

   Jag kom på att jag hade bac blanc hela dagen, filosofi mellan 8 och 12 och sen engelska 14 - 17. Stephanie hade planerat att komma och säga hejdå till alla på andra våningen i glashuset på 10 rasten. Eftersom jag kom på att jag inte kunde vara där skickade jag iväg ett sms att jag fick säga hejdå på det viset men hon skrev tillbaka att hon kunde komma dit innan 8 och säga hejdå till mig. Glad lovade jag att vara där klockan 07.40, som jag är när jag tar den tidiga bussen.

   Jag missade bussen. Halvt. Fick panik. Det är första gången jag missar bussen här nere. Ha, det kan ni inte tänka er va, där hemma i Sverige där jag alltid kommer flängande till skolan oftare sent än i tid? Jag insåg att klockan var 07.02 och att jag fortfarande var i huset med ostängd internatväcka, slängde ihop allt och började springa runt, för att öppna ytterdörren och se busen åka förbi. Nooooo.  Som tur är så åker bussen en liten sväng på en gata till en busshållplats innan den vänder i rondellen och kör tillbaka och förbi vår hållplats igen, och busschauffören bestämde sig för att vara snäll och plocka upp mig på vägen där jag viftande med händerna och med rullväska stod och väntade mitt på gatan. Fast han var inte glad. Med den senare bussen kommer jag dit när de ringer in fem i åtta och de hade sagt till oss att absolut inte vara sena till bac blancen, och Stephaine som lovat att komma dit 2 timmar tidigare bara för min skull... Så, tack tack till den sura busschauffören som räddade min dag.

   Jag kom till Jay de Beaufort och blev helt lycklig av att vara tillbaka efter lovet. Jätteskumt.

Jag hittade Stephanie och kramade henne hejdå, pratade en liten stund innan hon gick till skolcaféet och joinade sin klass och jag skyndade iväg för att hitta salen där filosofin skulle vara (det var markerade 3 olika salar och berodde tydligen på vad man hette i efternamn). Jag var så glad att vara tillbaka och träffa alla och jag tänkte att jag var så himla glad att det inte var jag som skulle åka hem, utan att jag fortfarande har ett tag kvar här nere...

   Jag hittade sen mitt klassrum, där mitt namn var markerat och jag blev uppropad, innan vi fick våra dissertationsämnen. Jag valde "La conscience morale n-est-elle que l'intériorisation des interdits sociaux", fast jag inte fattade vad som menades med intériorisation utan chansade lite, och började försöka skriva en dissertation. Det kändes som om det gick bra mycket bättre än förra gången jag försökte kludda dit lite saker, men ändå inte direkt bra. Skolklockan ringde 08.55... En timme. Skolklockan ringde till rast 09.50... Två timmar. Klockan ringde in efter rasten 10.05... Tre timmar. Klockan ringde 10.50 fyra timmar och slut på provtiden. Trodde jag. Jag bestämde mig för att strunta i att skriva min tredje del, eftersom man inte är tvungen att göra det och jag inte hade någon tid, och lämnade in mina papper och gick ut lite innan klockan skulle ringa, för att sen vandra ner i skolcaféet där två tjejer i klassen som också gått redan satt och väntade på de andra. Jag frågade dem om vi inte skulle gå till bamba efter att det ringt ut, men de svarade roat "men bamba öppnar inte förens om en timme Sarah." Jag insåg då att klockan bara var 11 och att jag hade haft en hel timme till om jag inte vart så korkad. Pucko!

   Men det gör väl inte så mycket egentligen, hade bara känts kul att avsluta det jag skrivit. Nästa gång ska jag ha på mig en klocka! De andra tyckte att jag var bra lustig...

Efter bamba var det dags för engelskan. Vi fick en text som var jätte enkel och frågor som också var jätte enkla. Jag var färdig efter halva tiden och mycket konfundersam, för även fast jag lugnt är bäst i min klass på engelska har jag alltid svårt att hinna med att svara på allting på de vanliga proven vi har, och övningstexten vi fick inför bac blancen var inte svår direkt, men inte jätte lätt heller. Jag började undra om de missat att ge mig en sida eller vad jag missuppfattat, men kom ej på någonting och allt verkade vara i sin ordning, så jag hoppas att det gick bra, annars spelar det inte så stor roll heller...

På tisdagen förklarade jag mig själv ledig.

Det var historia/geografi på morgonen, och jag har inte gjort ett enda prov i det hittills, så jag antog att jag inte behövde dyka upp på provet, och i annat fall hade en bra anledning till att inte vara där ifall de skulle efterlysa mig eller skicka brev till min värdfamilj. Sen på eftermiddagen var det spanska och det hoppade jag ju av i min tredje vecka eller något sådant, då jag fortfarande var seriös och tänkte ta baccen och ha svenska som mitt andra språk och läsa franska med de i première på spanska lektionerna. Lite tråkigt nu att inte ha läst spanska, men jag ska börja med det så fort jag kommer hem, tror jag...

   Jag gick till skolbiblioteket med intentionen att plugga matte till provet dagen därpå, när Solen, en tjej i klassen som är mycket speciel, kom och slog sig ner bredvid mig och undrade om jag inte ville följa med henne hem till lägenheten hon delar med alla sina systrar i Périgueux. Lite tveksamt hängde jag på, men det blev trevligt. Vi pratade, spelade lite kast på hennes piano och tittade sen på Ghost Whisperer som hon och hennes lillasyrra älskar, innan jag fick bege mig tillbaka till skolan. Hade några minuter till godo och hittade Tam och Hugo i glashuset vilket också var trevligt och gjorde mig glad. Jag läste sen hela kvällen, ingen tanke på den elaka matten som skulle komma och spöka dagen därpå.

Hehe, så var det dags för matteprovet. Jag hade egentligen tänkt plugga matte under lovet, det hade jag faktiskt... Och dagen innan med... Det bara inte blev så...

Blev inspirerad av mitt senaste prov där jag fick bra resultat på delen med statistiken, där jag bestämt mig för att hänga med, och min mattelärare uppmuntrade mig. Men så struntade jag i det ändå sen, vilket gav mig lite dåligt samvete när jag fick provpapperna.

   Det gick åt skogen, men jag målade en gubbe som åkte skidor på en skum halvcirkelformad graf jag inte hittade en primitiv till och därför inte kunde räkna ut. Skrev sen en historia om att gubben åkte skidor, men att det blev brantare och brantare ända tills han trillade, fast det var tur att han hade sin superhjälm på sig. Men trots det fick han så ont i huvudet, där han landat, att han brev riktigt ilsken och bestämde sig för att ta en spade och gräva bort kullen, så att inte några fler skulle slå sig precis som han. Han samlade all snö, sten och jord i sin källare, som var rektangelformad och mycket geometrisk. Källaren blev alldeles proppfull och genom att veta hur långa vägarna var, så kunde han räkna ut hur stor volym kullen hade, och där med arean under grafen. Jag tog sen värdet jag fick från min miniräknare och skrev sen att jag inte kunde svara med det exakta värdet eftersom snön inte hade exakt samma volym när den smälte och att det var svårt att fylla i alla ihåligheter i källeren. Fortsatte sen med att gubben var alldeles för trött för att fortsätta och göra del två och somnade i trappan. Slut.

   Jag skrev på mitt namn och tänkte att jag nog skulle få några poäng för saker på del 1, och lämnade in så fort man fick gå. Kom sen på att jag vart jätte korkad... Hela historien failar ju när källaren var rektangulär och inte kubformad. Volym med bara två dimensioner, jag säger bara igen: pucko! Typ lågstadienivå på matten, min lärare kommer tro att jag inte lärt mig någonting alls i Sverige. Jag var typ glad att jag skrivit färdigt och bara lämnade in utan att tänka. Suck...

   Åt lunch sen lunch med Georgia och Mariah och träffade Delphine, som undrade om jag ville gå på en fotoutställning med henne, i skolcaféet efteråt. Blev glad och ville gärna, så vi vandrade dit och var där 13.40. Lappen på dörren markerade dock att det inte skulle öppna förens klockan 14, men gubben som hade hand om det hälsade glatt på oss och sa att vi var så välkomna att komma in tidigare, så vi slapp vänta ute och var där helt själva. Vissa bilder var fina, de som han hade i böcker och tagit tidigare, men det han ställde ut var ganska förskräckliga, tråkigt nog.

Jag blev hur som helst inspirerad av alla fotoböcker där han hade rest runt hela världen och fotat. Tänk att jobba med att resa och fota, det hade vart något...

   Följde sen med Delpine till Napoléon volant, ett skitskumt café som såg ut som en blandning mellan lekskola, konstateljé och bibliotek och satt där en liten stund medan hon pluggade inför morgondagen och jag väntade på att Georga och Mariahs franskalektion med AFS skulle sluta. När den gjort det träffade jag dem en stund och hann bli blöt blöt på vägen tillbaka till centrum, då det helt plötsligt fick för sig att spöregna endast de 10 minuterna det tog för mig att gå tillbaka. Abbey (Nya Zeeland), Marina och Alexandra kom också och vi gick till ett nyfunnet ställe där de säljer panini med nutella billigt. Ägarna var jätte trevliga och vi hela utbytesgänget satte oss och åt panini. Jag hoppas vi kommer gå dit fler gånger för det var jättemysigt och skitkul att vara där.

På torsdagen var det kemi/fysik på morgonen. Jag gick dit, blev uppropad, fick mitt prov, började lösa lite grann utvalda uppgifter jag trodde jag kunde skaffa lite poäng på och blev bara väldigt anti det hela.

   Vad spelar det för roll om jag skriver dit en massa nonsens och försöker plocka småpoäng här och där för att få typ 3a i betyg? Särkilt som jag vet att jag skulle kunnat lösa det om jag bara hade läst på lite. Kemin har vi typ gått igenom alltihop redan i kemin hemma och fysiken är också på mycket lägre nivå än hemma, även fast det är nya grejer. Vad är det för någon mening med det liksom? Jag bestämde mig för att strunta i det och gå därifrån. När man lämnar in sina papper så får man skriva på sin underskrift att man gjort provet, och jag tror egentligen inte att man får gå utan att skriva under och lämna in, men man får ändå behålla pappret med frågorna, så det skulle ju inte göra någon skada, så jag passade på att rymma min väg när övervakaren var upptagen av att samla in papper från andra elever och få dem att skriva på. Slängde ner mina papper i ryggsäcken och smög ut, snabbt som ögat.

   Gick sen till Parc des Arènes, eftersom biblan var stängd och jag inte hade lust att vara i skolan. Det var kallt och jag hade bara kortbyxor efter att ha ramlat i en lerpöl dagen innan i min flykt från Georgia och Mariah som kittlades. Jag hittade en port till en annan värld, titta. (Fast den här bilden tog jag vid ett senare tillfälle när solen sken, eftersom den jag tog då blev så suddig)

Parc des Arènes är magisk...

Läste ett tag och svarade på vad parken hette till ett antal barn på poängpromenad.

   Åt sen lunch med Georgia och spelade kort en stund innan jag gick hem till Solen igen, som bjudit in mig dagen innan eftersom hon skolkade eftermiddagen för att hon ej fattade någonting av biologin och inte ville gå dit. Jag slutade ju med biologi innan jul, så begav mig hem till henne igen. Jag visade henne vad jag hade skrivit på kemin och hon är så rolig, för hon intygade storögt att jag fattat mycket mer än hon och undrade varför jag hade kvar anteckningarna. När jag förklarade att jag inte lämnat in utbrast hon "Men var du där på uppropet?" Japp, intygar jag. "Hahaha, de kommer inte fatta någonting! Du blev uppropad, men de hittar inga papper och du skrev aldrig på din underskrift". Jag fortsätter; "Nej, de kommer tro att jag inte fattat någonting!". Hon; "Ja, förvirrade svensk, som inte ens förstått att man måste lämna in sina papper för att bli betygsatt!". :p

   Jag åkte sen hem till familjen med bussen, som fastnade i kö så att jag skulle missa min sista minibuss hem och antagligen vara tvungen att gå hela vägen med min väska i ösregnet. Bussen var knökfull, det var valborg hemma (vilket är min absoluta favoritdag på året, förutom kanske jul...) och till råga på allting stod en fyllegubbe och ville prata med mig. Trots det var jag ganska glad. Det kändes bara väldigt komiskt. Yey, happy valborg. Tur att det är valborg varje år iaf...

På fredagen skulle Georgia komma och sova hos mig i familjen. Det är första gången jag har tagit hem någon till familjen och jag tänkte att det väl kunde vara dags nu. Det bara känns så konstigt att bjuda in någon till ett hus där jag inte känner att jag kan slappna av och trivs bäst inne i mitt rum utan att göra väsen ifrån mig.

   Familjen sa att det var jätte okej iaf, och att de skulle åka bort på kvällen, så att de passade bra att hon kom just då. Systrarna bestämde sig i sista stund också för att åka och sova på andra ställen, så lycklig insåg jag att vi skulle ha huset helt för oss själva hela kvällen!

Nathalie till och med skulle låta oss laga mat själva i köket! Det börjar lukta förändring.

   Georgia kom hit vid 18 tiden och vi gick ut och gick en sväng i skogen innan vi hungriga återvände hem och gjorde spaghetti och köttfärssås. Sen satt vi i vardagsrummet och pratade, var på mitt rum och höll på med ett språkprogram för nybörjare på italienska Georgia hade på sin dator hon tog med sig. Det var skitkul och man lärde sig jättesnabbt att förstå enkla saker som "Una donna. La donna beve de l'aqua" osv (vet ej om jag skrivit rätt för kommer inte riktigt ihåg), så fick man härma vad de sa.

Georgia: "How many times do I have to tell you that you have to wait until the freaking button turns green?!" Jag: "But I did wait, c'est nulle cette programme là!"

Lördagen begav vi oss med buss in till Périgueux där de firade St Georges. Jag tror inte det är någon officiell högtid i Frankrike, utan bara att det är här i Périgueux som man firar det. Det finns ett kvarter som har samma namn och där på en lång gata hade massa karuseller och åkattraktioner byggts upp, lotterier och stånd som sålde chichis m.m.

Eftersom jag som sagt har starka överlevnadsinstinkter, visst Linnea?, så åkte jag ingenting, men det var också dyrt och kändes inte värt det. Vi mumsade istället på Pommes d'amour, som jag kände att jag var tvungen att prova innan jag åker hem, vilket är ett äpple doppat i rosa karamell och inte alls är lika gott som jag trodde det skulle vara. Georgia hittade sen något som såg misstänkt likt en mask ut i sitt äpple... Gick på stan ett tag och blev sen upplockade av Christophe som körde hem Georgia till Brantôme.

Söndagen har jag redan berättat om. :)

För att inte bryta traditionen av att berätta vad som föregår här nere tänkte jag bara kort beskriva vad som hänt i denna sega vecka (är nu söndag den 10 maj).

Hanna fyller 19 idag föresten, grattis!

   Det ända roliga som hänt, värt att nämna är att jag var med Delphine på bio i onsdags och såg Coco avant Charnel, missade dock precis i början...

   Torsdagen var det volleyboll igen och läraren fortsätter att tycka att vi är ganska hopplösa. "Men Sarah, inga passar bakåt. Bollen ska framåt!" Men jag siktade ju framåt, tänkte jag, han är lite rolig.

   Lunkade runt lite och blev halvt påhoppad av Hugo som var på väg tillbaka till skolan för att träffa Tam klockan 17, då jag också skulle ta min buss, så vi satte oss i Parc des Arènes och väntade tillsammans. Han var jättesnäll och sa att jag nog kunde bo hos hans kompis, som han skulle kolla upp nu i helgen, nu den sista tiden. Åkte sen hem till famijen. Och tja...

Jag var ute och gick med Nathalie i två timmar i fredags. Visade henne hur man hittade till Merlande genom skogen och vi fattade inte hur vi kunnat gå hela vägen dit och tillbaka på mindre än en timme, när vi sen kom hem och såg att hennes klocka stannat. Tidsamatörer, eller vad?

   Vi pratade en del när vi var ute och gick, vilket var väldigt bra för hon förklarade en hel del saker. Som till exempel att det egentligen inte gjorde henne någonting att jag stannade tills i slutet av juni om jag ville det, det var bara det att systrarna inte ville det.

Hon berättade att man verkligen märkte att Lola var helt olycklig när jag var i huset, och att hon hatade att se Lola olycklig. Egentligen var det bara mamman som velat ta emot en utbytesstudent i familjen, de andra hade vart lite skeptiska men ändå gått med på att prova på. Särskilt eftersom jag bara skulle bo hos dem på helger och lov, men nu var helt inställda på att jag skulle åka bort min väg snart. Det kändes bra att prata med henne... Hon bad också lite om ursäkt för att hon är helt pedantisk och inte klarar av lite smuts och därför blir arg när jag hårar på golven, trots att jag har mitt hår uppsatt hela tiden.

   Hon är lite speciell, men jag går ganska bra ihop med henne, iaf på sista tiden och när inte systrarna är där..

Lördagen, stan själv, stort beslut, men det kommer mer om det sen...

Och idag har jag bara vart hemma med, vart ute och gått en sväng och väntat och väntat på att mina föräldrar ska ringa.

Krameli kram kram!