zyanyasarah

Efteråt åkte vi och lunchade i en fiskeby. Vår grupp bestod av 4 läkarstudenter från USA, 2 italienska tjejer och vi, så det var en trevlig grupp. Efter lunch åkte vi vidare till en tempelgrotta med en stor liggande Buddha i. Utanför fanns det apor och massa skyltar att man inte skulle mata aporna. På andra ställen stod det att man skulle mata aporna. Lite förvirrande alla apdjur?

   Hanna började känna sig dålig den dagen... På kvällen fick hon feber...

Dagen därpå hade Hanna feber och var mycket förkyld. Hon uppvisade ganska typiska influensasymptom, stackarn. Hon låg och sov i stort sätt hela dagen. Jag gick till stranden en stund och satt därefter och läste.

På måndagen verkade det som att vi skulle få vara kvar i Ao Nang ett litet tag. Jag bestämde jag mig för att försöka göra lite saker som Hanna ändå inte var så pepp på att göra under tiden hon vilade sig. Jag gick därför upp tidigt och gick ner till stranden för att försöka ta en båt till Hong Island för att paddla kajak. Jag hade pratat med dem som sålde båtbiljetter dagen innan och de sa att det inte brukade vara några problem att ta båten självständigt till Hong Island, men att man behövde vara 6 personer. De sa att många ville åka dit och att jag bara kunde sitta och vänta på att en båt skulle fyllas. Så var det dock inte den dagen...

   Jag satt och väntade en timme, men inte en enda människa verkade vilja åka till Hong Island. Till slut gick jag och pratade med några olika turistbyråer, men alla dagens turer till Hong verkade redan ha åkt. På den sista byrån jag gick till frågade säljaren dock om jag ville åka nu direkt. Jag svarade glatt ja och han ringde då ett hetsigt samtal och skrev ett litet kvitto där han skev upphämtning kl 8.30. Klockan var då 9.20, men han sa att gruppen inte hade åkt än. Han sprang därefter iväg och viftade åt mig att springa efter. Han hoppade på sin moped och tecknade åt mig att hoppa på bakom. Vi åkte därefter i snabb fart mot en av grannstränderna där vi fann en turistgrupp som precis skulle gå ombord på en long tail-båt för att åka. Så tack vare den snälla försäljaren kom jag iväg till Hong Island den dagen ändå!

   Vi åkte först till den berömda lagunen, där vi fick bada en stund. Därefter bar det vidare till ett ställe där man kunde snorkla och därefter till en strand där gruppen lunchade. Därefter åkte vi tillbaka till Hong Island för att paddla kajak.

   Jag träffade en vältränad fransk familj där 2 i familjen arbetade som gymnastiklärare. De var udda till antalet och en av gymnastiklärarna erbjöd sig att paddla med mig. Vi paddlade iväg till lagunen igen, som nästan var helt vattentom på grund av att tidvattnet vänt. Familjen fick därefter för sig att paddla runt hela ön. Vi hade ingen aning om hur stor ön var, men man kan ju alltid vända om efter halva tiden om det inte verkar som att man kommit mer än halva vägen.

   Vi paddlade runt ön i ganska snabb fart och hade därfter en stund över då vi kunde vandra runt på naturstigarna på ön innan vi åkte hemåt igen.

Dagen därpå åkte jag på en halvdagsutflykt till en äventyrspark där man kunde åka linbana och klättra på en höghöjdsbana. De hade byggt 4 olika banor utmed ett berg, så man kom längre och längre upp och fick väldigt fin utsikt över regnskogen på sina ställen. Banorna var inte så svåra, men jag lyckades slå mig ganska ordentligt när jag krashlandade efter första linbanan. De hade en kudde som skydd på plattformen där det var tänkt att man skulle landa... Där landade dock inte jag. På något sätt lyckades jag hamna snett, missa plattformen och i hög hastighet slå i smalbenet i den utstickande kanten där det inte fanns någon kudde. Mitt smalben svullnade upp så det seriöst såg ut som att jag hade en tennisboll under huden ett tag! Guiden vi klättrade med blev förskräckt och sa att de skulle ta mig till sjukhuset. De tjatade om att jag skulle träffa en läkare och det kändes då väldigt bra att kunna säga att jag själv är läkare och att det inte behövdes. De började då skratta istället och gav mig en påse is.

   Vi klättrade därefter vidare och guiden åkte före mig på linbanorna och såg till att jag inte krashlandade fler gånger. Jag tror jag hade lite för långa ben för linbanorna här!

   På kvällen kom min klasskompis Eda och hennes bror, Martti, hit och vi gick ut och åt tillsammans.

På onsdagen åkte vi på en tur som kallas 4-island tour. Det verkar som att den turen är den mest populära turen här och jag förstår varför. Vi hade hoppats att Hanna skulle må tillräckligt bra för att följa med, men hon var då inne på sin 4e dag med feber och tvingades stanna hemma då med...

   Eda, Martti och jag åkte i alla fall iväg. Vi samlades på stället med alla turister och fick var sin klisterlapp. Vi fick därefter åka iväg i en speed-boat istället för long tail-båten som vi hade bokat. Snabbt gick det och vi åkte till först till Railey Beach igen och utforskade grottorna lite mer samt simmade runt klipporna. Det bar därefter vidare till ett snorklingsställe och därefter till Chicken och Tup Island.

 
När det är lågvatten är det möjligt att vandra på en strandslinga som förbinder öarna, men när vi var där var det för högt vatten för att kunna göra det.

   Vi åkte vidare till Poda Island där vi stannade ett par timmar. Vi solade och badade och allt var frid och fröjd, fram till några minuter innan det var dags att gå. Jag tittade då upp och märkte att en apa var i färd med att försöka öppna min ryggsäck som jag hade lagt vid min huvudända. Apan och jag fick ögonkontakt och innan jag knappt hann blinka gjorde den ett utfall mot mig med ilsken blick och huggtänderna blottade. Jag for upp och försökte springa åt sidan, men fötterna hann inte riktigt med så det blev istället att jag föll. Resultatet blev i alla fall att jag kastade mig åt sidan och undgick att bli biten av apan med några centimeters marginal. Apan gav sig därefter på Eda istället som tog skydd av sin ryggsäck. Apan gav sig inte utan fortsatte jaga henne medan hon sprang runt och skrek och folk runt omkring började filma händelsen! Shit alltså, vilken adrenalinkick. Jag som alltid älskat apor, men nu vet jag vad de är kapabla till. De är absolut inte lika söta när de är arga!

   Edas bror hade så lägligt gått på toaletten just då, så han missade hela spektaklet. Därefter åkte vi i alla fall tillbaka till tryggheten i Ao Nang.

   När vi kom tillbaka fick jag plötsligt väldigt ont i huvudet, började frysa och mådde inte alls bra. Jag kröp in under en filt och försökte sova en stund. På kvällen gick vi ut och åt igen och Hanna mådde äntligen lite bättre och orkade följa med. Jag hade fortfarande dunkande huvudvärk. Kanske fick jag solsting?

 

På torsdagen hade vi beslutat oss för att åka vidare upp till Khao Sok för att vi ska hinna med att åka norrut innan visumet går ut. Hanna mådde bättre, men kände sig fortfarade inte riktigt bra. Jag mådde inte heller riktigt bra och det visade sig att jag också hade lite feber när vi kom fram på eftermiddagen.

 

Dagen därpå var Hanna äntligen feberfri! Jag hade inte heller någon feber, men vi var båda väldigt trötta. Vi sov båda halva dagen och tog det bara lugnt på vandrarhemmet. Vi bodde i en mysig liten stuga vid en flod precis vid ingången till Khao Sok national park. Det var behagligt att vara där, omgivna av massa djungelljud från diverse olika djur. Kvinnan på vandrarhemmet förstod precis min allergi och lagade vilken thai-rätt jag än bad om med salt och socker istället för fisksås eller räkpasta. Det var roligt att kunna testa på lite olika maträtter!

  

På lördagen åkte vi upp till Cheow Lan sjön i Khao Sok National Park.

 
Vi åkte runt på sjön en stund och därefter tog de oss till ett ställe där vi fick mat och det fanns flytande bungalows för de som skulle stanna över natten. Hanna stannade där medan jag gick med gruppen på djungelvandring till en grotta 2,5 km därifrån. Vi gick på slingrande små stigar och vadade över vattendrag. Vi såg bland annat apor och en giftig huggorm som låg och sov i trädet.

   Vi kom fram till Nam Talu Cave och fick låna pannlampor av vår guide. Därefter lyste vi vår väg in genom grottsystemet. En liten bit in i grottan fick vi se att det hängde hundratals fladdermöss i taket. Vår guide visade oss även massor med syrsor och en hel del spindlar och grodor. Vi fortsatte djupare in i berget och på vissa ställen var det trångt att gå. På vissa ställen fick vi vada genom vattnet och på ett par ställen fick vi simma lite för att komma vidare. Efter cirka en kilometers vandring inne i bergets beckmörker kunde vi se solen leta sig in. Vi fick kliva ut genom ett litet hål och vips befann vi oss ute i djungeln igen. Det var riktigt häftigt att vandra genom berget måste jag säga!

   Vi gick tillbaka genom djungeln, åkte båt över sjön igen och därefter minibuss tillbaka till vandrarhemmet.

 

Dagen därpå vandrade jag i nationalparken. Jag hade tänkt vandra cirka 7 km och se några vattenfall. Jag vandrade till det första, men eftersom det inte är regnperiod var det ungefär som en bäck. Jag doppade mig snabbt och fortsatte vidare, men efter cirka 3 km blev vägen endast en liten stig. Jag fortsatte ytterligare någon kilometer, men sedan såg jag massor med apor som hoppade runt i träden. Aporna började göra massa ljud och svinga sig nedåt. Troligen lekte de bra med varandra, men jag tyckte det var läskigt att vara där ute i djungeln helt själv, så jag vände och gick tillbaka istället.

   Resten av dagen tog vi det bara lugnt på vandrarhemmet innan vi hoppade på nattbussen till Bangkok.

 

Vid klockan 6 morgonen därpå släppte bussen av oss i Bangkok. Vi slog följe med en fransk familj som skulle till ungefär samma ställe som oss och tryckte in oss 6 stycken i en liten taxi. Vi dumpade av våra saker på vandrarhemmet och gick därefter runt och turistade i Bangkok.

   Vi vandrade först till The Grand Palace.

 
Jag lyckades få resans första allergi den morgonen... Äggallergi mot en dum grillad macka, det är väl typiskt? Men jag tycker inte riktigt det räknas, för det kunde lika gärna ha hänt hemma. Jag satt med en spypåse redo och knaprade i mig lite allergimedicin i templet med den gyllene Buddhan. Vi fortsatte därefter runt och tittade på palatset.

   Ett par timmar senare mådde jag bätttre och vi fortsatte även till templet Wat Pho där de har Thailands största liggade Buddha.

   Efter det hade klockan hunnit bli så pass mycket att vi kunde bli insläppta på vandrarhemmet och kunde sova ett par timmar. På kvällen gick vi ut på Khao San Road, vilket är en stor turistgata. Vi såg bland annat massor med grillade insekter som den som ville kunde köpa och äta. Vi valde att äta på en mysig restaurang istället.

Dagen därpå gick vi upp klockan 6 för att åka på en tur till ett ställe där de har en marknad mitt på tågspåren.

 
8 ggr/dag kommer tåget och då skyndar sig försäljarna att packa undan eller täcka över sina varor och fälla ner alla skynken. Tåget passerar och lika snabbt packas allt upp igen. Marknaden fortsätter därefter som om ingenting hänt!

Vi åkte vidare till en flytande marknad.

Vi roddes sakta fram av en kvinna bland de olika stånden. Det var så mycket turister att båtarna knappt kunde komma fram, men det var roligt att se marknaden.

   På eftermiddagen tog vi oss med färja över vattnet till templet Wat Arun. Vi åkte därefter tillbaka och fann ett litet gatukök vid vattnet. Vi bestämde oss för att ta något att dricka och se på hur solen gick ner över templet. Vi blev dock utkastade från gatuköket cirka en kvart innan solen skulle gå ner eftersom kvinnan som hade det sa att det stängde. Detta trots att det var massa andra gäster som fortfarande satt och åt!

 

Idag tog vi det lugnt på vandrarhemmet på förmiddagen. Därefter tog vi en taxi till Lumpini Park som är känd för at ha massvis med stora ödlor som har förökat sig helt okontrollerat. Tyvärr har regeringen nyligen beslutat sig för att tömma parken på ödlor... Men vi fick i alla fall se en ödla som lyckats undkomma utrensningen.

   Vi vandrade runt i parken en stund och efter det åkte vi till The Golden Mount. Därefter vandrade vi till China Town innan vi åkte tillbaka till vandrarhemmet igen.

   Nu ska vi snart ta nattbussen upp till Chiang Mai där vi planerar att vandra och besöka några traditionella stammar.

 

Kramar på er!!

 

 

Vi kom fram till Phuket tidigt på tisdag morgon. Vi blev upplockade på flygplatsen och tagna till gästhuset där vi skulle bo. Vi hade då varit vakna i över 24h och såg verkligen fram emot att få lägga oss och sova en stund, men så blev det inte riktigt. Jag tror jag blivit bortskämd med att oftast få komma in på rummet när jag kommer fram, men det fick vi inte i Phuket.

   Gästhuset var igenbommat och nedsläckt när vi kom fram. En städerska öppnade i alla fall för oss och vi fick lägga in våra saker. Därefter fick vi bege oss till stranden i 5 timmar innan vi slutligen fick komma in på rummet. Det var 32 grader varmt och jag kan säga att vi njuter betydligt mer av värmen nu när vi är utvilade!

Vi tillbringade 3 dagar i Phuket vid Karon Beach. Vi badade, badade, badade och därefter badade vi lite till. Vi besökte ett tempel och åkte upp till en stor Buddha. En av kvällarna åkte vi in till Phuket och åt middag. På kvällarna satt jag och skrev färdigt underläkarguiden till psykiatriska akutmottagningen, som jag egentligen planerat bli färdig med innan vi åkte.

På fredagen åkte vi ut till Phi Phi-öarna och då började semestern för mig på riktigt. Vi köpte en biljett till färjan på en turistbyrå och då ingick det även att en minibuss hämtade upp oss utanför vårt vandrarhem. Efter att chauffören plockat upp oss åkte han runt och letade efter andra turister. Vi snurrade runt en bra stund för att hitta 2 indiska tjejer och chauffören ringde ett antal samtal innan han slutligen hittade dem. Därefter körde han gasen i botten för att vi skulle hinna till färjan. Det var tur att färjan var försenad – annars hade vi missat den!

   Vi hade bokat 2 nätter i en bungalow på Phi Phi, men det slutade med att vi stannade där i 5 nätter.

   Första dagen var vi bara på stranden och badade. Andra dagen tog vi oss upp till utkikspunkten.

Därefter gick vi för att boka lite olika turer. Vi hade tänkt göra ett introduktionsdyk på Phi Phi för att se om vi tyckte om det och därefter eventuellt ta dykarcertifikat på Koh Tao på östkusten. Jag har gjort ett introduktionsdyk i Australien tidigare, men då tyckte jag inte alls om det. Vi var då ett gäng på nära 10 personer som gick på led ut från stranden. Vi såg knappt några fiskar alls och jag var rädd för deras supergiftiga maneter eftersom det fortfarande var säsong för dem. Dessutom fick jag väldigt ont i öronen eftersom jag inte lyckades tryckutjämna.

   Vi gick för att boka introduktionsdyket på Adventure Club, som Hanna tittat upp tidigare. Vi stod och pratade med ägaren en bra stund och det hela slutade med att vi blev övertygade om att vi skulle boka in oss på Open Water-kursen istället.

   Kursen för att få dykarcertifikat bestod av en halvdag med övningar på grunt vatten, 4 dyk över 2 dagars tid, 5 videolektioner med frågor till, ett simprov och slutligen ett teoriprov. Vi började titta på första videon redan samma kväll.

Dagen därpå åkte vi ut på en 10h lång snorklingtur. Hanna är fulkomligt galen i undervattensliv och snorkling, så hon uppskattade turen väldigt mycket. Jag uppskattade den med, men den var ett par timmar för lång för min del. Jag blev ganska kall eftersom vi var så mycket i vattnet och inte riktigt hann bli torra mellan de olika stoppen. Men undervattenlivet runt Phi Phi-öarna är verkligen fantastiskt! Vi såg bland annat minihajar och clownfiskar den dagen.

   Turen tog oss runt till olika öar och stannade vid olika korallrev. Vi åkte bland annat till en strand där det var massvis med apor och besökte även Maya Bay, men själva stranden är avständ i nuläget eftersom de håller på att plantera ut nya koraller.

   När det blivit mörkt var det dags för den sista simturen. Vi satte på oss snorklarna igen och simmade runt bland tusentals plankton som fick vattnet att glittra runt oss när vi rörde oss.

Dagen därpå tittade vi på 3 dykvideor på förmiddagen och efter lunch började vi göra övningarna på grunt vatten med vår mycket trevliga och duktiga engelska instruktör; Josh. På Adventure Club har en instruktör endast 2 elever på dykkursen, så vi fick privatundervisning. Hanna hade dock stora problem med att genomföra övningarna, så vi tvingades avbryta. Josh sa att vi fick komma tillbaka morgonen därpå för att fortsätta öva.

   På kvällen tittade vi klart på den sista videon.

Nästa dag fortsatte vi öva på grunt vatten, men Hanna tvingades avbryta kursen. Josh och jag fortsatte gå igenom övningarna, och på eftermiddagen var det dags för de första 2 dyken.

   Det var långt mycket häftigare att dyka än jag trodde det skulle vara! Det kändes som att jag befann mig i ett enormt akvarium och jag kände mig verkligen som en del av undervattenlivet där jag tyngdlöst flöt fram. Vi simmade in i stim med tusentals gula fiskar så fiskarna totalt omslöt oss. Vi såg fler hajar, ett tiotal clownfiskar och en sköldpadda!

   Jag fick ont i öronen precis när vi började dyket och några minuter trodde jag inte att det skulle fungera för mig att genomföra dyket. Mitt ena öra ville inte alls tryckutjämna först, men slutligen bestämde det sig för att börja sammarbeta och ploppade till med ett högt tjut. Därefter fungerade det fint och vi kunde fortsätta nedåt.

   Vi gick ner till 11 meters djup den dagen. Hanna följde med på båten och snorklade istället.

   När vi kom tillbaka på eftermidagen gjorde vi båda teoriprovet. Hanna ska försöka ta certifikatet en annan gång när hon har övat mer och då slipper hon göra om teorin.

Dagen därpå dök Josh och jag på morgonen. Hanna åkte på en organiserad snorklingstur med samma företag istället för att följa med på båten.

   Jag gjorde de sista 2 dyken och vi gick ner till 18 meters djup, vilket är det maximala djupet man får dyka på när man har gjort Open Water-kursen.

   I pausen mellan dyken fick jag göra simprovet i form av att simma 200 meter och därefter hålla mig flytande i 10 minuter. När jag var färdig gick vi igenom lite saker och därefter var pausen över. Dags för det sista dyket.

   Vi såg ungefär samma fiskar som dagen innan med tillägg av en giftig Lion fish. Precis när vi skulle avsluta sista dyket såg vi en till sköldpadda.

   När jag kom upp till ytan igen var jag en certifierad Open Water Diver!

På torsdagen tog vi en long tail båt till Railey beach, vilket endast tog cirka 15 minuter. Vi bokstavligen klättrade upp till en utkikspunkt. Vi letade därefter efter en lagun, men vi cirkulerade runt ett tag utan att hitta den. Istället hittade vi en jättestor ödla och lite apor. Vi hittade även några turister som hittat fram till lagunen men berättade att den nästan var helt vattentom. Vi klättrade därför ner istället för att leta vidare efter lagunen.

   Vi var vid stranden och badade och utforskade grottorna på ön, innan vi tog båten tillbaka till Ao Nang igen.

Igår bokade vi en organiserad tur som tog oss till några varma källor; Krabi Hot Springs.

Vi åkte därefter vidare till ett ställe där man kunde vandra upp lite drygt 1200 branta trappsteg för att se en stor Buddha. Vi hade redan en del träningsvärk från att ha klättrat upp till utkikspunkten dagen innan, och det var minst sagt ansträngande att vandra upp till Buddhan. Väl uppe möttes vi i alla fall av en fantastisk utsikt och det kändes nästan som att befinna sig i ett flygplan.

Idag har vi också varit iväg på en organiserad tur till bland annat James Bond Island, men det får ni höra mer om i nästa inlägg!

För att sammanfatta Thailand så här långt så är det väldigt vackert, väldigt varmt och väldigt turistigt.

   Det vimlar verkligen av turister, på gott och ont. Det är som sagt väldigt lätt att ta sig runt och det finns massa olika typer av restauranger. Här i Ao Nang har vi till exempel ätit fantastisk mexikansk och indisk mat.

   Än så länge har det fungerat bra med min allergi. Jag vill gärna äta thai-mat, men det kan vara svårt. Folk är inte så bra på engenska, men allergikortet har fungerat bra hittills. De flestas svar är dock att jag kan få friterat ris med grönsaker. Jag är väldigt tacksam över att det finns på de flesta ställen, men det är inte så roligt att äta i längden. Jag har i alla fall lyckats äta thaigrytor 5 gånger hittills utan att bli allergisk!

   Bara en gång har det hänt att de glatt sagt ”a-je-jii?!” och gett mig en gryta där jag kunnat peta ut jordnötter. Den gången var vi på en organiserad tur och stannade på ett mycket stort och hetsigt snabbmatställe. Personalen sprang omkring och serverade olika grytor och hade inte hade tid att lyssna. Men oroa er inte – jag äter aldrig mat här utan att prata med personalen och utan att peta igenom den på jakt efter mystiska saker först. Dessutom kör jag 10 minuters säkerhetsstopp när jag äter thai-mat. Jag vill inte riskera att hinna äta upp en hel maträtt innan det börjar svullna upp i munnen igen, vilket hände mig i Venezuelas djungel.

Men nog om allergi och låt oss avsluta med hur vackert det är i Thaiand. Vart vi än åker möts vi av kritvita stränder, turkost vatten och vackra klippformationer.

Kramar!!

Efter examen var jag ledig i 2 månader under sommaren. Jag tränade massor med agility och tävlade en del. Jag vet inte hur många gånger Ninya och jag har startat nu, men det är som att det låser sig för Lill-tokan på tävling. Hon blir väldigt stressad och springer för det mesta helt åt skogen. När hon väl lyckas hålla fokus är hon väldigt duktig och snabb, så vi har lyckats placera oss 3ggr i hoppklassen. Vi är därmed redo att flyttas upp till klass 2 i hoppningen, men kommer troligen stanna kvar i klass 1 till vi kan flytta upp i agilityklassen med.

Under sommaren åkte jag även på några mindre turer. Hanna och jag åkte på weekend till Borås och mamma och jag vandrade 3 dagar i 30-gradig värme från Grandalen till Skatås och övernattade i Kungälv och Jonsered på vägen. Sedan var vi som vanligt några dagar hos mormor i Marstrand och hos Hannas familj i Småland.

Den första augusti började jag arbeta på psykiatrin igen. Jag trivs väldigt bra på psykiatrin, men bitvis har det varit ganska tufft med mycket tunga samtal och en hel del jourer. Jag har nu avslutat mitt 6 månaders långa vikariat och nu är jag fri igen.

Det har varit ganska mycket att göra den senaste tiden och jag har haft mycket att tänka på, men det mesta verkar ha löst sig nu och vi kan börja fokusera på resan.

   Till vår stora lättnad började Ninya löpa, så vi har kunnat ha Skuttis hos oss i 2 veckor nu. Igår åkte han hem till mormor där han ska stanna i ungefär en vecka. Det är tur att vi har mormor som alltid är så snäll och rycker in när vi behöver djurpassning som bäst!

I övrigt åkte Hanna och jag på en weekend till Hässleholm och tittade på agility-vm under hösten. Vi firade även jul tillsammans för första gången.

Det sista jag vill nämna innan jag avrundar är att jag lyckats skriva färdigt första utkastet till min bok! Den kommer nog behöva en hel del bearbetning innan jag tillåter någon läsa, men det känns ändå väldigt coolt att den är nedskriven på papper. Det kändes näst intill omöjligt att få ner alla röriga tankar, känslor och händelser ett tag, men nu har det mesta fallit på plats och vävts ihop till en sammanhängande helhet.

   Det har varit väldigt spännande och inspirerande att skriva den och på sätt och vis känns även boken som en resa. Att nu kunna börja läsa tillbaka och bearbeta texterna känns lite som att bege sig ut på på resan på riktigt, efter så många timmar av arbete och planering.

   Del två har redan börjat formas i stora drag i tankarna och jag hoppas på massvis med inspiration till fortsättningen under vår resas gång.

Nog om boken – nu ser vi fram emot massor med nya äventyr och erfarenheter på vår resa i den riktiga världen! ...och hoppas att det finns något jag kan äta – trots min allergi mot i stort sätt allt det Asiatiska köket har att erbjuda. Jag förstår inte varför det ska vara räkpasta och fisksås i all mat? Varför kan de inte bara salta? Och varför ska de strö med jordnötter överallt?

   Jag är i alla fall utrustad med ett flertal EpiPen och hemmagjorda allergikort, så jag hoppas och tror väl att det ska gå bra!

Ha det så bra så länge och hoppas ni vill följa vår resa här!