zyanyasarah

Lördagen den 6 juni 09

Sveriges Nationaldag, och Emmans födelsedag!

(Fast hann inte skriva slutet samma dag, så skrev färdigt söndagen den 7e)

Då vart jag hemma igen... Äntligen.

Jag har precis suttit i en halvtimme och funderat på vilket språk jag ska fortsätta att skriva blogg på, om jag ska göra det, och igår spenderade jag största delen av kvällen med att skriva ner saker som jag vill minnas och ha total beslutsamhetsångest hur vida jag ska fortsätta att skriva blogg nu när jag är hemma igen eller inte. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra i fortsättningen, jag vet bara hur otroligt glad jag är att jag har skrivit under hela mitt Frankrikeår och hur bra det känns att spara vad som händer. Den här första tiden hemma har vart hel totalt underbar och jag bara känner att jag måste dela med mig av den och spara den, sen får jag väl se hur jag gör i fortsättningen...

Klockan 22.15 landade jag på Landvetters flygplats i kära Göteborg, efter en pirrig flight med mellanlandning och byte av plan i Amsterdam. På det första planet var det nästan inga människor alls, båda sätena bredvid mig var tomma, vilket iofs var väldigt skönt, innan vi landade i Amsterdam där jag skulle ha ungefär 1 h på mig att ta mig genom flygplatsen till nästa flyg. Optimistisk, som jag så ofta är, tänkte jag att den här gången skulle jag nog hinna äta, eftersom vi inte var försenade som förra gången. Jag bestämde mig, som tur var, för att hitta min gate först och började leta efter ett flyg som var helt försvunnet från alla skärmar. När jag äntligen fick ruskat tag i en människa som visste någonting, så sa de att flyget skulle gå från en annan terminal och att jag nog gjorde bäst i att skynda mig om jag skulle hinna dit i tid, eftersom det var "en bra bit at gå". Det var en ganska bra bit, särskilt som rullbanden på trapporna inte fungerade, så att man fick traska vackert i normalfart genom de oändligt långa korridorerna. Jag hittade tillslut till gaten iaf och stannade och försökte få ut en chokladkaka ur en automat som låg på vägen, eftersom jag vid det laget var väldigt hungrig och det ej fanns något annat att köpa inom synhåll, men den svalde mitt mynt och spottade ej ut någonting.

   Det andra flyget gick snabbt och var väldigt roligt. Det var en manliig flygvärdinna som såg ut att vara sisådär i 35 års åldern som såg ut som en liten busig pojke med tandställning i hela munnen och skojade med alla runt omkring hela tiden. Han och hans personal avbröt varandra hela tiden när de pratade i mikrofonen, och även fast jag inte fattade direkt vad de pratade om så var det väldigt underhållande.

   Jag åkte ner för att hämta mig resväska, som kom utrullande en utav de första som kom på bandet, och begav mig sen ut där mamma, pappa och någon som stod vänd åt ett annat håll och sen vände sig om, det var nog ingen jag kände, nej vänta... Det är ju min lillebror! Jag kände seriöst inte igen honom först. Lika lång som jag ungefär, glasögon och aa... Inte liten längre, helt enkelt. Det blev kramar och köp av wasa knäckebröd innan vi begav oss hem till mamma en sväng och pratade sen ner till pappa där jag mättes av en ylande glad hund som ville ut och gå. Sen fick jag dunsat i säng någon gång vid 2 tiden.

Jag vankande sen dagen därpå i mitt eget rum. Mitt rum. Hemma.

Strosade runt ett tag innan jag tog min kära 17 buss in till stan till Burgården för att gå på Sandras student tillsammans med Hanna S, Suzana och Sabbi som dök upp sen. Jätte roligt att se alla igen och Sandra var sjukt glad, jättefin, och duktig som hon är hade hon blivit utsedd till årets frisör och fått stipendium på 10.000 kr. Efter en stunds väntande ute i blåsten så skulle Hanna vidare till en annan student och jag och Suzi gick och tog en fika på Condeco. Kvällen var mysig hemma hos mamma med Katarina som tittade förbi en sväng.

På torsdagen bestämde jag mig för att vara seriös.

Jag har sagt till mig själv att jag skulle börja träna direkt när jag kom hem, vilket är så lätt att säga men så mycket svårare att hålla i verkligheten. Sagt och gjort iaf, jag tog på mig träningskläder och begav mig ut och sprang. Det gick väldigt segt och jag orkade inte alls lika mycket som jag gjorde förra året, men jag tyckte ändå att jag var duktig som tog mig ut. Voven var helt totalt utslagen hela dagen sen och sov som sten i trädgården i flera timmar, stackarn.

   Drog sen in en sväng till stan är jag träffande Emma utanför Hvitfeldtska, och sen se andra klassenmänniskorna som kom droppandes ut från sina franskaprov för DELF och DALF (franska språkdiplom ungefär som Cambridge examens). Folk blev nog ganska förvånade över att se mig sitta där i korridoren och det var roligt att se allas miner och att återse alla. Vi begav oss och fikade på ett litet ställe någonstans i Vasastan Hanna, Emma och jag. Myspys.

Åkte sen hem till Jassie en liten sväng.

Fredagen gick jag ut och sprang igen på morgonen och sen vet jag att jag gjorde någonting på dagen, jag kan bara verkligen inte komma på vad det var jag gjorde... På kvällen hade de i klassen uppspel av sin franskapjäs som de jobbat med ett tag i franskan. "L'avare", "den girige", av Molière.

   Jag blir så himla glad varje gång jag går in genom de stora dörrarna till Hvitfeldtska. Hvitfeldsta är mitt Hogwarts, haha. Johanna och Rebecka stod i dörrarna till "Stora Salen", norra aulan, i fint målade masker och släppte in folk. Jag träffade också Fraenkel innan jag fick mitt program och gick in och satte mig och såg pjäsen, vilken var underbar! De var så himla duktiga, även fast de inte tycker att de var de själva. De hade peruker och klänningar och framförde pjäsen på näst intill perfekt franska, i två hela timmar! Folk bytte av varandra i rollerna, men det var inte ett dugg svårt att hänga med på vem som var vem och jag var grymt imponerad efteråt. Fick pratat lite med Natascha, den nya franskaläraren och Åsa, rektorn. Det var jätte roligt att se pjäsen och jag åkte hem och var helt glad efteråt. Hoppas så att jag också får Natascha som lärare nästa år och att vi kan göra en teater då med!

Lördagen hann jag inte så mycket mer än att snurra runt och hämta en massa grejer och ut med Timmy innan jag traskade hem till Hanna B klockan 13 för att där vänta på Maral som skulle komma och hämta oss med bil och köra oss till Viktorias 18årsfest på hennes sommarstuga i Åsa. Det är så himla coolt att kompisar har körkort nu och det gick jätte snabbt och smidigt att ta sig dit. Vi var en stund på stranden medan vi väntade på Viktoria och vädret var mycket vackert. Väl hos henne, i en gullig liten stuga med många små rum, så lagade vi en hel del mat. Jag tyckte att det var jätte roligt, men var dock lite nervig, men vad kan väntas, efter 9 månader i min värdfamilj, som tycker att jag gjorde precis allt fel, så jag vågade inte riktigt blanda saker med varandra och göra grejer utan att minst en person samtyckte. Blev dock lite säkrare sen och det skedde bara ett missöde med ett halvt paket yoghurt som hamnade i fel bytta, men det löste vi bra sen och efterrätten blev jättebra! *stolt*

   Det kom lite fler folk och vi grillade, satt ute i solen, gick ner till stranden, åt, pratade och det var en hellyckad kväll. Det enda jag skulle kunna klaga på är att jag började få väldigt ont i halsen helt plötsligt framåt dagen.

   Jag och Emma bänkade oss i ett av sovrummen och sov så gott så gott, fram tills ett glatt huvud plötsligt stack in i rummet vid 9 tiden dagen därpå. Huvudet tillhörde Viktoria, fick jag sen blinkade klart för mig, och hon annonserade att det var dags att gå upp med ett soligt "Godmorgon!".

Det var fortfarande helt underbart väder på söndagen och vi satt alla ute och mumsade i oss frukost innan det blev städning och jag på något sätt lyckades få plats i Marals bil och fick skjuts ända hem. Så jag var hemma redan vid 11-12 tiden och hade hela dagen kvar, vilken jag tillbringade ute i trädgården med Dadan, läsande delar av hans uppsatts i engelska, som han av någon anledning vill att jag ska läsa och hjälpa honom med, vilket jag lovade att göra. Jag skred till verket och läste några djurdikter och började läsa vad han skrivit, men det gick väldigt segt och var svårt. Kom med några få idéer, men gjorde inte mycket så jag fattar inte riktigt varför han fortsatte att envisas med att jag skulle fortsätta och "hjälpa till". Kanske mest för att göra något tillsammans...

   På kvällen var det klassmiddag med N3AB (min klass. Eller tja, det som skulle vart min klass om jag inte åkte iväg. Min gamla klass). Goa klassentjejerna bjöd med mig hem till Birgitta, min gamla, deras, klassföreståndare, som är hur go som helst och, precis som förra året, bjudit in hela klassen på middag med knytkalas i sin fina lägenhet, på översta våningen i en gammal slottsliknande byggnad någonstans, på en gata man inte hittar om man inte vet vart den ligger, nära Linnégatan.

   Det var också helt underbart att se alla klassenmänniskor igen, och på något sätt kändes allting som om jag hörde hemma där och allt var som vanligt. Jag var glad. Vi satt ute och pratade en del på hennes balkong, åt plockmat och pratade lite till.

Jag vill verkligen komma igång och övningsköra nu. Jassie började för ett tag sen och verkar ha kommit en bit med körlektioner, så jag frågade henne när jag var där när hennes nästa körlektion var och om jag eventuellt kunde följa med henne dit och prata med dem.

   På måndagen var det dags och jag åkte med henne och hennes mormor till en trafikskola ute på Hisingen, där jag fick åka med i bilen på hennes körlektion med en coollugn körlärare som hette Arne. Jassie var jätte duktig och jag lärde mig en hel del av att bara sitta med där bak och lyssna. Så nu vet jag i teorin hur man backar och vänder på smala gator med korsningar, hihi. Jag är jätte taggad på att börja köra nu. Snälla Jassie och hennes mormor väntade på mig medan jag lite nervöst gjorde synundersökningen man måste göra för att få sitt körkortstillstånd. Eftersom verkligen nästan alla i min släkt tillbala i flera generationer har glasögon och jag har blivit intalad sen jag var typ 10 att det bara är en fråga om när jag skulle börja se dåligt och få mina, så tänkte jag att det då säkert var dags. Jag började kika i apparaten och konstaterade buttert att jag inte kunde urskilja bokstäverna så bra, gissade lite halvt på vissa och ansträngde mig hårt, sen sattes ljuset på och plötsligt såg jag alting jätteskarpt. Jag läste understa raden i razer fart och fick läsa om den för att tjejen inte hann följa med på kartan och skrattande informerade mig om att man inte fick extra poäng för turbofart. Jag ser iaf jättebra, vilket var väldigt roligt. Hon gav mig sen alla papper jag behöver för att komma igång, så nu är det handledarkursen och utredningen från länsstyrelsen om tillståndet jag väntar på, sen är det bara att tuta och köra!

På tisdagen tog Jassie studenten! Jag och Hanna träffades på Järntorget och åkte tillsammans ut till Stenaline terminalen där International IT college of Sweden håller till. Väldigt glada, en del halvt oförstående studenter kom utspringande och det blev kramar och gratulationer i massor. När Jassie sen satte sig med några vänner i en raggarbil, för att tutande köra runt stan, åkte jag och Hanna tillbaka in till centrum och letade studentpresent till Jassie och piercade mina öron.

   Jag hade väl inte riktigt tänkt att jag skulle ta hål i öronen så där direkt på stört egentligen, utan hade mest tänkt att jag ville gå till det där stället som Jassie och Hanna älskar och prata med dem. Jag har ju haft hål i öronen två gånger tidigare som slutat med infektioner, blod och tårar, och lovade mig själv sist att jag aldrig mer skulle göra hål i öronen. Men det är ju så fint... och jag ville inte låta mamma trycka igenom sitt pärlörhänge i mitt öra, hur goda än hennes intensioner var. Jag gick dit, pratade och de var så himla snälla och när de sa att de hade tid om en timme så bara jag impulsivt, med mycket ivrigt stöd från Hanna, bokade in mig på den tiden. De sa att man har mycket större chans att få det att fungera om man tar hål med nål och inte med en sån där häftpistol, sen tvättar ordentligt och har ringar i titan som man in princip inte kan vara allergisk emot och som tillåter hålen att luftas och inte klämmer åt om örat svullnar. Det lät bra, lite läskigt, men de var jätte proffsiga. Han som gjorde hålen mätte ut jätte ordenligt pratade en massa och frågade en massa saker. Jag: "Um, jag hörde inte riktigt det där... Kan du sätta i ringen och upprepa när den är i?". Det är väl inte s konstigt att man inte kan koncentrera sig när någon sticker en stor läskig nål igenom ens öra?

   Vi åkte sen hem till Jassie på studentmottagning. De hade dukat upp jättefint med bord och partytält i hennes trädgård där alla människor satt ute. Jag fick äntligen träffat hennes andra "styvsyster" om man säger så fortfarande, har innan bara träffat den lilla, Emma.

   Det blev ganska ordentligt kallt och det hämtades alla möjliga former av täcken och filtar för att hålla folk varma, men frånsätt kylan var det mycket lyckat! Fick sen cyklat hem när jag äntligen hittat min cykel igen, efter att nästan blivit övertygad om att Stefan hade dumpat min cykel på tippen tillsammans med Rolfs gamla cykel (Rolf är Jassies morfar och de bor i ett tvåmannahus på bottenvåningen under Jassie och hennes familj), eftersom han utan att blinka sa det så många gånger och höll fast vid det så länge. Jag hade nämligen dagen innan lämnat min cykel där för att kunna cykla hem på kvällen efter mottagningen. Förlåt Jassie, om du läser det här, men det känns som om det är just en sån sak som bara skulle kunnat hända hos er. Inget illa ment alls, jag älskar din familj, verkligen, och det vet du. Ni är något helt unikt! ;) Hittade cykeln sen iaf, som tur var, och kunde cykla hem.

Onsdagen. Hvitfeldtskas student och min "smygstudent".

Oj, oj, oj. Vilken daaaag!

Jag vaknade ganska sent och missade två bussar, kom iaf med den tredje bussen. Nu börjas det igen... suck. Jag hade lovat Hanna dagen innan att jag skulle komma dit 11.45 och hjälpa till att dekorera det stora 120mannaflaket de hyrt tillsammans tre klasser och både min förra klass och Hannas klass skulle vara på. Det krisade lite med folk som kunde komma dit och hjälpa till att sätta upp allt björkris, alla ballonger och lakan och det dröjde mig ett ganska bra tag att komma på att jag faktisk kunde komma dit och hjälpa till själv. När jag tillslut äntligen kommit på den snilleblixten att jag själv fanns till (jag måste vara lika smart som Einstein, eller hur?), försökte jag samla ihop fler människor som kunde hjälpa till, men av någon anledning verkade inga kunna. Jag kände mig sen så lagom dum när jag insåg hur sen jag skulle bli dit, men på något skumt vis kom jag ändå dit 5 minuter tidigt och så snabbt tror jag aldrig jag har åkt till Hvitfeldtska någon gång med buss/spårvagn tidigare.

   Träffade Hanna och klassentjejerna och det var massor med människor på flaket som i halvpanik försökte sätta upp allting innan de skulle samlas i aulan 10 min senare. Jag hittade en rulle med silvertejp, som jag började använda för att tejpa upp lite ballonger, men fick den i princip ryckt ur händerna och beslöt mig för att vänta med att dekorera tills de andra halvt panikslagna människorna begett sig iväg. Hannas pappa, David, dök upp några minuter senare, och även en snäll lillasyster som hjälpte till, och tillsammans satte vi upp resten av björkriset och allt annat när de andra gått och det äntligen blev lite lugn och ro.

   Det blev riktigt fint och vi var färdiga snabbt. Jag strövade bort till skolan och tassade försiktigt in längst bak i aulan där personalkören precis stod och sjöng Mamma Mia med annan text och alla applåderade och viftade med sina studentmössor. Gick sen ut på skolgården för att se om jag kunde kämpa mig fram till en plats där man såg någorlunda bra rampen där de skulle springa ut. Suzana kom dit och vi stod tillsammans och väntade på att det skulle börja.

   Det gjorde det så småningom och klass efter klass sprang ut till olika låtar de valt och stod och hoppade tillsammans. Ju längre tiden gick och ju fler klasser som sprungit ut, desto mer droppade människorna som stod på bra platser av för att ta emot sina studenter. Så jag hade lyckats knö mig fram till att stå precis längst fram och konstaterade nöjt att jag skulle filma min klass när den sprang ut. Dessvärre så kunde inte mina gamla kära klasskompisar hålla sig en minut till, efter tre år på Hvitfeldtska, så helt plötsligt kom hela klassen utspringande, innan den förra klassen ens hade kommit av scenen och de hunnit bli presenterade! Deras musik kom på efter ett litet tag och människan med mikrofonen fick skyndat sig att presentera N3AB, men jag hann inte filma något. Jaja.

   Efteråt tänkte jag att jag helt enkelt kunde ta mig ett varv runt skolgården eftersom jag inte såg någon från min klass inom synhåll, och tyckte att jag hade ganska goda förutsättningar att hitta iaf någon jag kände, eftersom det faktiskt var en hel klass plus andra människor från parallellklasserna. Så jag drog mig lite planlöst bakåt och strövade bortåt stora ingången, men ingen kom inom syne och jag vände på klacken igen, bara för att springa på Emma och My som stod med mobilerna tryckta mot öronen och även de försökte hitta sina familjer och skyltar. Det kändes lite lustigt, vilsna studenter på Hvitfeldtska.

   Efter en hel del gratulationer följde jag strömmen ut mot flaken, som stod och väntade på Molinsgatan, och liksom bara råkade klättra upp på 120 flaket och beblanda mig med mina klasskamrater, som redan befann sig där uppe. Hoppsan så det kan gå. ;) Vi åkte flak runt, runt stan länge, länge och det var helt underbart. Alla började hoppa runt och sjunga, skrika, dansa. Helt otroligt vilken energi det var medan högtalarna dånade ut musik. Tack My för dina öronproppar, om du läser det här, annars hade jag nog seriöst fått tinitus. Stannade vid Poseidon på Götaplatsen ett antal gånger och folk badade, så glada så glada.

När vi stannade för sista gången vid Götaplatsen fick alla gå av och jag hann stoppa i mig lite att äta innan jag tog spårvagnen ut till Långedrag till Emmas studentmottagning.

   Där var det mycket folk och jag fick skakat hand med ett antal människor, innan Emmas mamma sa till mig att komma runt och ta för mig av maten, så att jag skulle slippa hälsa på alla. Det var jätte trevligt att vara där (gud vad jag använder ordet trevligt hela tiden i det här inlägget), och jag hittade Rebecka och Alina och två till tjejer som kände någon som kände någon som var där. Fast vart vi än var och slog oss ner var vi ganska i vägen. Vi flyttade på oss ett antal gånger, ända tills Emma kom och slog sig ner med oss och vi helt enkelt satte oss på golvet i vardagsrummet. Lyxigt nog fick jag sen åka med Emma i taxi in till studentfesten inne i stan, där vi skulle träffas några stycken innan på lejontrappan i Brunnsparken ungefär kvart över halv. Efter lite till bubbel gick vi till Trädgårn', där studentfesten skulle hållas på kvällen.

   Förutom en ett antal incidenter med en blodig fot, en My som är minderårig men vi ändå skulle få in, en borttappad mobil, en kavaj som försvann och några tårar så var studentfesten jätte lyckad och jag hade en underbar kväll. Vi dansade och dansade, och jag aktar mig noga för speglar! Hahaha. (Okej, lite internt skämt. Jag har mycket ogärna dansat sen i 7an då jag på ett skoldisco råkade få syn på mig själv dansandes i en spegel på väggen och mitt dansande då fick ett abrupt slut.)

   Vissa lärare var där. Jag och Emma pratade en del med Johan, matteläraren, vilket var roligt. Johan är en skitcool lärare vi haft sen... mitten på matte B? och han bjuder alltid på glass den sista lektionen. Det här året hade tjejerna bestämt sig för att själva köpa ett glasspaket med ett antal glassar i, som de givetvis trodde att han skulle dela med sig av när de gav honom det, men istället tackade han så mycket, stod och pratade en stund innan han vandrade iväg med hela glasslådan under armen. Jag tycker att det var så himla klockrent gjort, och på festen kändes det som ett lysande tillfälle att säga det... Kanske hade att göra med det där bubblet...?

   Vi var där ända till klockan 3 på natten. Jag hade nog tyckt att det räckt ungefär vid 2, sen var jag ganska trött. Förstår inte riktigt hur alla andra människor, som vart uppe sen 6 på morgonen för champagnefrukosten och allt, orkade fortsätta att hoppa runt.

   Det fanns två dansgolv. Ett stort där de i princip bara spelade tecno och dunk dunk musik, en trappa upp till ett annat dansgolv där de spelade bättre musik och hade en balkong. Sen fanns det en bar där nere och ett uteställe också med bar och ställen att sitta på. Äh, ni som läser det här har väl säkert själva varit där någon gång?

   Fick sen skjuts hem av Joannas mamma och jag och Hanna var så hesa att vi knappt fick fram ett ljud och satt där bak i bilen och viskade eller pep fram ord. Det var alldeles ljust ute och jag satt och drack te, med min nyss vaknade mamma, i köket när jag väl kommit hem vid ca 5 tiden. Det kändes konstigt att gå och lägga sig och nana sen, fast jag somnade som en sten.

Torsdagen gjorde jag inte mycket alltså. Jag var förkyld och väldigt trött och spenderade i stort sätt hela dagen hemma och inne. Det är så underbart att bara vara hemma och vara med familjen!

På fredagen gick jag upp och ut med Timmy. Tog mig sen så långt som till busshållplatsen, där bussen åkte ifrån mig och himlen sen öppnade sig. Jag var påväg till Suzanas student, fast jag vände... Kanske är en elak människa, men jag satt på hållplatsen och begrundade livets gåtor och beslutade mig tillslut för att köpa någon mumsbit i kiosken och gå hem och bara ha en till dag hemma och mysa i regnet, istället för att åka in till utspringet. Så jag vände och traskade hem igen. Jag och dadan hängde vid tvn istället och sen blev det en promenix med Jassie och hundarna. Vi hämtade sen mina paket på posten, som kommit fram för någon vecka sen, och hade sen turbostädning på kvällen tillsammans. Vi städar inte så ofta, men när vi väl gör det, så städas det mycket och intensivt. Det var verkligen väldigt välbehövligt, och jag kan knappt beskriva hur skönt det kändes att kunna städa och göra saker utan att ha min värdfamilj stående och iskallt iaktta varenda rörelse jag gör och inte tycka att det är tillräckligt bra.

Lördag morgon började jag att skriva det här, innan jag fick avbryta för att få skjuts runt halva stan och sen ut till Mönlycke, av en övningskörande Hanna, ut till Viktoria som hade sin studentmottagning. Vi stannade där till någon gång efter 18 och åkte sen hem till Joanna, Joanna, Maral, Linnea och jag. Var där fram till jag traskade hem på kvällen.

Idag vaknade jag vid 9.30 av att goa mamma kom in med te med honung i mitt rum och väckte mig. Hon hade vart uppe sen 7 och väldigt taggad på att åka ut och shoppa, så en timme senare satt vi i bilen påväg till Allum. Vi vandrade runt ett tag och åt sen lunch på Paprika, då Katarina också kom, och vi sen vandrade runt ett tag till alla 3. Vi hittade en klänning för bara 100 kr, som både Katarina och jag köpte lika dana, åt en glass med mamma, åkte och röstade och tadaa nu är jag här! Hur nu tiden har kunnat gå så snabbt och allt det här redan har kunnat hända sen jag kom hem från Frankrike. Frankrike känns redan väldigt väldigt avlägset... Jag borde maila alla där nere... Ska nog göra det ikväll... Eller någon dag snart...

Studentkramar från en Sarah som är hemma. Fatta, HEMMA!!

Så underbart, så underbart...

Jag packar... Jag ska bara hitta min mobil först!!

Söndagen den 24 maj 09

Fast jag hann inte skriva färdigt den dagen... Eller... Såhär var det, för att vara ärligt, jag satt och skrev lugnt och fridfullt på mitt rum när jag helt plötsligt råkade komma åt någon knapp och det helt plötsligt blev punkter mellan alla ord istället för mellanslag och det dök upp små ilskna svarta tecken lite här och var. Efter en stunds grymtande och försök att återställa allt som det var innan, då jag bland annat provade alla knappar som fanns på datorn (förutom de som såg läskiga ut och jag inte vågade trycka på), som endast resulterade i att jag lyckades radera halva min text och sen fick ge upp och stänga av datorn, för att hoppas på ett mirakulöst "tillfrisknande" till nästa gång jag satte på den. Datorn tillfrisknade inte, och hemma fick jag sen reda på att datorns underliga beteende tydligen var helt normalt och att man kunde ta bort det enkelt. Frågan var bara hur... Men jag fick bort det tillslut! Mohahahaa, jag lyckades överlista den elaka datorn och nu är det tillbaka som det var och jag kan äntligen publicera det jag skrivit utan att man får huvudvärk när man försöker läsa. Passade sen på att skriva slutet med, det som hände på måndag och tisdag innan jag åkte hem.

  

Så njut av mina fina mellanslag mellan orden när ni läser!

Jaha, då var det söndag kväll igen. Sitter som vanligt på min säng hos familjen och det är otroligt vaaarmt! Fönstren står på vid gavel, men det gör ingen skillnad. Inte ens den kalla duschen jag nyligen gjorde mycket skillnad. Det är skumt, för solen har knappt visat sig, det bara har vart otroligt tryckande varmt idag. Vid sidan av min säng står min resväska packad och klar och väger exakt 22 kg. Jag hoppas att de inte bryr sig om 2 kilos övervikt på planet... Handbagaget med dator och allt väger 10,6 kg, så får eventuellt ner lite till (max 12 kg) men jag tänkte att det var bra att spara lite vikt där för det brukar ju alltid komma till nåt litet man har glömt, köper eller får på slutet.

   Jag är jätte nervös för att ska ha glömt någonting viktigt, inte ska hitta flygplatsen, att flyget ska vara inställt, att jag inte kommer igenom med min väska, att grejer ska komma bort, att vi inte ska hinna till Bordeaux i tid, att det ska vara en olycka på autorouten så att man ej kan ta sig fram, att bilen ska gå sönder, att någonting ska komma upp eller hända så att Christophe inte kan köra mig, att vi ska ha missuppfattat något och missa flyget, att min biljett inte ska funka, att min biljett ska komma bort, att flyget ska köra fel, att jag ska hamna på fel flyg... Jag skulle kunna hålla på ett tag till och rabbla upp saker som skulle tänkas kunna gå på tok, men ska försöka lunga ner mig och tänka att det kommer att gå bra istället. För en gångs skull är jag inte så vidare värst rädd för att flyget ska krascha och jag har inte haft mina mardrömmar om explosioner och störtningar som troget brukar komma några dagar innan jag ska flyga i vanliga fall. Kanske har vart för upptagen av att tänka på allt annat...?

   Shit vad skumt det känns nu! Det känns ungefär som om jag står på tröskeln mellan två rum i tvärdrag, för att försöka beskriva känslan. Jag ser inte vad som finns inne i rummen, men är medveten om vad som döljer sig i dem. Jag vet vart allting står och har sin plats, likt man vet vart man har toaletten på natten, och ej behöver tända ljuset för att leda en, utan försiktigt letar sig fram med utsträckta händer, samtidigt som man hoppas att man inte snubblar på någons framställda skor på vägen. Jag vet att jag måste välja att gå in i något av rummen och står och reflekterar en stund, men kan inte göra det för länge, eftersom övriga dörrar i huset hotar att slå igen med smäll i det plötsliga vindsuget. Jag står på kanten mellan två liv, och måste snart stänga den ena dörren bakom mig och kliva in i det andra rummet. Det betyder inte att det andra rummet inte längre existerar, jag bara inte finns i det längre. Visst jag kan gå tillbaka in i det någon gång, men jag kommer inte att vara en självklar del i det längre. Jag står på tröskeln en stund till, tiden stannar liksom till, men snart fortsätter jag. Jag kan knappt fatta att det snart är över...

Veckan har gått ganska fort, det var ju bara tre dagar i skolan, varav en dag bara tills klockan 10. Måndagsmorgonen fick en hemsk start hos familjen och jag kände mig typ gråtfärdig på vägen till skolan, det blev dock mycket bättre sen på dagen. Tisdagen började jag att säga hejdå till alla lärare jag inte kommer att ha mer innan jag åker och frågade om jag fick ta kort på dem. M. Garsia i filosofin, hon blev jätte glad och rörd när jag berättade att jag verkligen uppskattade hennes lektioner och har kommit att upptäcka att jag älskar filosofi, kändes jätte tråkigt att säga hejdå till henne. Sen vart det M. Augras i franska, också en super lärare som hela tiden tagit sig tid med mig på våra tisdagar med privatlektioner och diktanalysering. Kändes med tråkigt, men inte lika. Sen M. Mira i matte, som blev strålande glad när jag tackade henne och ursäktade mina föga arbetsinsatser, man att jag trots allt lärt mig en del och att jag uppskattade hennes lektioner. Hon skrattade och målade en cirkel på krittavlan medan jag hivade fram min kamera.

   Det kändes jätte tråkigt att säga hejdå till lärarna... De har varit så himla snälla emot mig hela tiden och det kändes som om det blev mer verkligt att jag faktiskt skulle åka därifrån då... På tisdagskvällen var det min sista dag på internatet. Jag packade ihop alla mina grejer och insåg ganska snabbt att det skulle bli väldigt svårt att få ner allt som jag tänkt i min lilla rullväska, som alla andra där tycker är minimal redan från början. Med täcke, lakan, lite kläder man dumpat i skåpet, handduk och alla skolböcker samt det man haft med sig för veckan så skulle jag nog behövt 3 lika dana väskor. Minst. Det tog ej lång tid att packa dock och jag gav Delphine små saker som jag tyckte var synd att kasta bort, men ingen människa någonsin kommer att ha nytta av eller använda igen. Jag har typ flera lådor fulla med sånt som bara tar plats hemma och ligger och väntar på bättre tider i mina understa lådor. Men det känns typ fel att slänga det... Delphine tycks dela min "den där mojängen kan nog kanske eventuellt vara bra att ha någon gång då den sparar jag nog" egenskap, så hon fick en del småplock hon kan spara. *skrattar* Annars var allt som vanligt på internatet. Jag sa på middagen att det var min sista natt, ingen stor grej alls. Satt ute som vanligt i gräset och tittade på de som spelade basket, tittade på klockan ett antal gånger och undrade om det inte var dags att gå in snart. Jag fick ingen som helst känsla av att "oh shit, nu är det sista gången jag gör det här" och försöka klamra mig fast vid tiden. Den kanske kommer senare...?

På onsdagen gick jag upp tidigt. Jag och Delphine har blivit totalt hopplösa på sista tiden med att komma upp på morgonen och ut från internatet. Precis i början av året var iaf jag alltid upp klockan 06.45 när klockan ringde första gången, senare började jag slumra lite längre. Snart hade vi Delphines mobil som ringde kl 06.55 sen 7.00 sen 07.05 och gick upp då, men nu sover vi bara och brukar vakna när klockan ringer ut 07.15 om vi ens vaknar då, för då brukar vi sova så gott att vi tror att klockan bara ringt en gång och fortfarande är 06.45. Gudars, men i onsdags var jag upp tidigt iaf för att packa ner mitt täcke och allt, eftersom jag smart nog kom på att det inte var någon idé att försöka packa ner allt på kvällen, så man kunde vara färdig direkt på morgonen. Fick knökat ner täcket och alla lakan, gympasaker, handduk etc i en trasig plastpåse, som vägde ett ton och man inte kunde bära på något normalt sätt, för att handtagen hade låtsat, och när man inte bar den med båda händerna så började allt att rymma ut ur påsen. I min väska hade jag alla skolböcker och anteckningar för året, så även den vägde tungt. Jag fick stanna på varje våning, för att trycka ner saker i påsen, innan jag äntligen var nere vid frukosten.

   Fysik/kemin gick snabbt och jag sa hejdå till M. Lagarde, som även han var otroligt trevlig och jag fick tagit kort, sen gick jag en stund till cdi innan de andra slutade kl 12 och jag gick och åt lunch med Mariah (USA). Marina blev hemskickad till Brasilien samma dag föresten. Hon har gjort en del dumma saker där nere... Fast jag vet inte riktigt hur det blev med att komma tillbaka för henne... Senast jag pratade med henne så sa hon att hon tänkte lämna sitt pass hos någon tant som bodde på landet och på så sätt inte kunde åka tillbaka, men jag vet inte hur hon gjorde... Jag har inte hört någonting ifrån henne sen hon åkte iväg med tåget till Paris för att sen därifrån bli hemskickad, så jag undrar hur det gick...

   Efter lunchen gick vi runt en sväng jag och Mariah, Georgia är iväg på runtur i Frankrike med sin mamma från Nya Zeeland, som kommit för att hälsa på i lite mer än en vecka, så Mariah var själv på språkkursen. De börjar bli kort om utbytesstudenter nu, känner jag.

Jag gick och satte mig på bokhandeln och läste medan hon var på sin språkkurs och efter det gick vi och köpte en glasskartong med 400 mg chokladglass, som vi på något sätt, jag vet inte hur, lyckades trycka i oss tillsammans med hjälp av en delad plastsked i Parc des Arènes. Vi satt där ett tag i solen och njöt av glassen och det fina vädret och pratade en hel del. Det var väldigt roligt för vi har liksom inte riktigt pratat jag och Mariah så mycket innan. Det är liksom antingen jag och Georgia som pratar på franska eller så går Georgia och Mariah igång och pratar för fullt på engelska, så att jag bara känner mig dum när jag försöker slänga in något jag tycker låter intelligent på knagglig engelska, så jag och Mariah har liksom inte riktigt pratat så mycket med varandra. Dels för att Mariah är så himla blyg också. Det var riktigt bra för henne att hon och Georgia var tvungna att vara med varandra i början, eftersom deras värdmammor är bästa vänner, så att de verkligen lärde känna varandra, för Mariah är så blyg och tillbakadragen för folk hon inte känner men när hon väl känner någon är hon helt underbar och liksom en helt annan människa.

   Sen bar det hem till familjen på eftermiddagen. Jag kände mig som en liten packåsna på bussen när jag skulle ha in all min packning med täcke, väska, påse och allting. Jag fick lasta in väskan först och med ett litet "vänta lite" springa ut igen och hämta resten. Fick sen sitta och vänta i en timme och en kvart på minibussarna, eftersom det var onsdag så gick det inga som vanligt på eftermiddagen, så det tog mig ungefär 2 timmar att komma hem. Men det var ju sista gången, så vem kan förvänta sig att det ska gå smidigt? Jag satt iaf väldigt bekvämt lutad emot täcket och läste och var på gott humör. Familjen informerade mig om att de skulle iväg när jag kom hem, så jag var ensam hemma hela kvällen, till min stora lycka, och det blev oväder med blixtar som jag satt ute i vardagsrummet på golvet i mörkret och tittade på.

Torsdagen var helt okej. Jag packade i stort sätt hela dagen. Vägde saker och konstaterade att jag nog var tvungen att köpa ett par lådor på posten och skicka en del packning hem. Jag kände mig ganska färdigplanerad och strukturerad efter att ha tömt alla lådor och insett att med 2 lådors hjälp skulle få ner allting och vara färdig för hemresa. Sen efter middagen kom Justine och hämtade mig med sin bil och vi gick till Café à la Place där vi träffade Hugo och två av hans kompisar varav den ena, Pierre, jag antaglighen kunde bott hos den sista tiden. Jag var inte riktigt på humör den kvällen och Hugo och hans kompisar pratade i princip bara med varandra, så det blev väl halvlyckat. Men men... Det var mysigt att sitta där på det gamla torget. Senast jag var där på kvällen var när vi hade överraskningsfesten för Nick, som skulle åka hem någon vecka senare. Nu var det helt redan ett halvår senare och det var jag som skulle hem, och kanske 20 grader varmare och jag drabbades av ett plötsligt infall av "shit vad tiden ändå har gått". Det kändes ganska underligt...

   Justin var så rolig när hon kom, för hon hade knappt någon bensin kvar och trodde att vi skulle få motorstopp på vägen till Marsac och macken, men att det var tur att det var nerförsbacke hela vägen, för då skulle det tydligen gå lätt att knuffa bilen den sista biten. Som tur var kom vi dit och fick tankat och kom sen in till Périgueux.

Sen var det fredag...

Seriöst, om jag skulle vara hemma hos min värdfamilj en enda helg till. 4 dagar till tillsammans, då kunde man väl ändå stå ut med varandra och anstränga sig lite till...? Bara det allra sista liksom. Är det för mycket begärt? Så jag bestämde mig för att försöka vara så positiv som möjligt, men min värdfamilj verkade tycka motsatsen...

   Jag fick börja städa hela deras hus. Egentligen skulle det inte stört mig så mycket, eller alls, om de vänligen frågade mig om jag kunde städa deras hus. Det var bara sättet de befallde mig att göra det på som störde mig väldigt mycket. De sa att jag var tvungen att göra det och enbart för att de blev sura på mig. Sura på att de hittade några hårstrån på golvet i deras vardagsrum där jag suttit dagen innan, utan att ha uppsatt hår! Jag hade minsann tagit mig friheter när de inte var hemma, så nu fick jag minsann städa efter mig. Ordentligt. I alla rum, och det gjorde mig bara så himla arg. Det var som om de ville straffa mig, för en helt sjuk anledning egentligen. De ställde dammsugaren mitt i hallen sen åkte de iväg en sväng. När jag  vackert lugnat ner mig och städade deras hus åt dem, jätte ordentligt för att de inte skulle kunna klaga på något. Jag lämnade sen dammsugaren där den stått, eftersom jag inte ville ställa dem fel, och blev då utskälld två gånger när de kom hem för att jag lämnat dammsugaren i hallen. Först av min värdlillasyster, vilket är irriterande men bara är att förvänta sig av henne, men sen även av pappan.

   När jag även samma dag fick en uppläxning av mamman av hur chockad hon var över att jag aldrig gör någonting i huset och bara är på mitt rum hela tiden var jag så arg att jag inte trodde att jag skulle klara hela 4 nätter till hos familjen och istället skulle ta mitt pick och pack, be dem dra åt pipsvängen och ringa Justine för att se om jag kunde vara hos henne det allra sista nätterna eller ta in på hotellet i stan. Jag var tvungen att åka in till stan och sitta några timmar i Parc des Arènes innan jag lugnat ner mig så pass att jag kunde tänka klart och besluta mig för att det nog var dumt att dra min väg och att 4 dagar till där trots allt inte var en omöjlig uppgift. Dessutom hade de lovat att skjutsa mig till Bordeaux och, nervös som jag redan var, ville jag inte krångla med tåg och det kändes allmänt bökigt.

   Jag gick till posten och köpte två boxar att skicka, som var ganska stora att gå runt och släpa på stan, insåg jag när hon hämtade de ej hopvikta kartongerna och hade betalat. Så med två st ca 1,5 meter långa ljusblå kartonger vandrade jag runt och åkte sen bussen hem med under armen. Jag fixade sen lådorna och gick och la mig, utan att se familjen mer den dagen. 

Lördagen var en bra dag. Lite små blixtar mellan mig och Lola på morgonen, men jag blev förvånad över att även Léa, som visserligen inte sagt ett ljud till mig i princip sen jag kom dit men aldrig varit rakt ut otrevlig eller elak, kom med spydiga inflikar.

   Georgias mamma kom och hämtade mig, för hon och Georgia var tillbaka till Périgueux och hennes mamma hade lovat att gå runt och roa sig själv i några timmar, medan Mariah, Georgia och jag fick en sista eftermiddag tillsammans. Jag frågade snälla Georgias mamma om vi inte kunde åka förbi posten en kort sväng, som skulle stänga 10 min senare, så att jag fick postat mina lådor, vilket vi kunde. Så det blev gjort iaf och vi åkte in till stan. Georgias mamma var så lik henne och de pratade så härligt! Det blev ingen franska den dagen, och jag kunde ändå prata okej när jag väl kom igång. Vi gick och åt lunch på ett jätte mysigt ställe och satt där ett ganska bra tag, gick runt i affärer och satt sen och pratade på en parkbänk på höjden vid katedralen, där det finns en mycket liten park. Äntligen kände jag mig glad och helt tillfreds igen. Det var en underbar dag, fast vi var alla tre sorgsna... De hade någon medeltidsdag precis vid det minimala torget vid katedralen, fast vi missade själva grejen eftersom vi kom dit på eftermiddagen men vi fick se några ungar komma ridande barbacka och utklädda på ponnys som de lät gå och beta i parken.

   När Gerogias mamma sen släppte av mig hemma igen hade jag planerat att fly in på mitt rum och stanna där hela kvällen, men familjen skulle tydligen ha grillkväll med massa människor de kände. Det var Léas 18årsdag och hon hade sin stora fest på kvällen och föräldrarna hade typ en fest för henne, med alla sina vänner, utan henne. De hade gjort t-shirtar med Léas namn tryckt och alla hade röda halsdukar. Jag satt ute och tittade på folket ett tag innan jag kunde rymma in på mitt rum för det kändes bara fel... På kvällen, lite efter midnatt, så skulle alla människor åka till Léas fest och "titta in". De frågade om jag ville följa med, men det kändes himla dumt. Hon bjöd inte ens in mig, flera av mina kompisar var där och skulle jag då åka dit med en grupp vuxna människor och typ "hej, surprise, grattis!"? Jag gick och la mig istället, till Lolas stora lättnad. Äntligen ifred.

Söndagen var jag hemma. Léa hade en kompis med sig hem från festen och de sov hela dagen, så därför skulle alla vara jättetysta och jag hade därför en bra anledning till att inte visa mig på hela dagen nästan, gå en lång promenad och när jag kom tillbaka få så ilskna blickar av alla för att jag ville äta en macka som vanligt på mellanmålet och tassade förbi till köket när pappan låg och sov i soffan och spärrat av vardagsrummet sen 15. Jag var mycket ilsk även den dagen.

Sen var det sista dagen i skolan. Jag gick på historian på morgonen och sa hejdå till Mme Charrie och hoppade sen dubbeltimman i matte. Åt lunch med klassen och gick sen på engelskan. Hejdå till M. Bondue och jag fick sagt ett ord inför klassen, eftersom inte alla än riktigt fattat att jag redan skulle åka hem igen, när lektionen slutade. Alla blev jätte söta och reste sig upp och kom och kindpussade, sa söta saker och jag var på vippen att börja gråta.

Jag stannade kvar i skolan så länge som möjligt den dagen, sen när jag väl kom hem så satt jag och pratade med min värdmamma, och det kändes bra ett tag, innan de åkte ändå iväg sen på kvällen till några vänner. Léa och Pierre (alla heter Pierre i Frankrike! Jag träffade 4... Iaf den Pierre som hon hade festen med) hade tagit körkort samma dag, så det skulle hem till dem och firas. Så sista kvällen hos värdfamiljen var jag ensam med Lola, som inte följde med eftersom hon var sjuk. När hon stängde in sig på sitt rum för att gå och lägga sig knackade jag försiktigt på, vänligt inställd och vemodig efter dagen, för att säga hejdå. Jag började försiktigt från dörröppningen "Um... Går du och lägger dig nu?" Hon: "Ja. Hur så?" Jag: "Jo för jag åker imorgon och du kommer att ha åkt till skolan innan jag vaknar, så vi ses inte mer." Hon: "Okej." Jag: "Tja...Hejdå" så gav jag henne kindpussarna och hon stängde sen dörren. Tjaa... Det är Lola...

   Sa hejdå till Léa med på kvällen, vilket var något varmare än Lolas avsked.

På tisdagen, hemresedagen, gick jag upp ganska tidigt. Stängde mina väskor och förberedde allt det sista. Nathalie kom sen och hämtade mig vid 11 och körde mig till Christophes jobb, där vi slängde in väskorna. Sa sen hejdå till henne med. Typ tack för den här tiden, ha det bra. Inget mer. Gick till skolan och där däremot blev det ett utdraget hejdå till klassenmänniskorna, som satt och väntade i skolcaféet, med foton och massa kramar. Stackars Georgia och Mariah, med vilka jag skulle gå och äta lunch på stan, fick vänta en stund. Jag fick presenter, en rubiks kub med tjejernas namnteckningar på, en värsta seriös penna av Adrien, som jag i princip inte pratat mycket med alls, och sen ett fotoalbum att fylla av Georgia och en bränd skiva av Mariah med söta brev. Jag kände mig som om det var min födelsedag eller något. Bara sorgligare.

   Vi gick och åt tillsammans på samma ställe som i helgen. Usch, jag blir ledsen när jag skriver det här. Det var svårt att säga hejdå till Georgia och Mariah... Vi stod i parc des Arènes medans det började ösregna. Jag kommer verkligen att sakna de två...

   Traskade sen iväg och, jag vet inte hur, men helt plötsligt satt jag utanför Christophes jobb och väntade på honom.

   I bilen till Bordeaux försökte vi prata första 20 minuterna, sen satt vi tysta. Det var en lättnad att kliva igenom dörrarna och säga hejdå till honom. Nu behöver jag aldrig mer vara hos dem mer. Det kändes ungefär som att andas ut riktigt långsamt efter att ha varit spänd ett tag.

Det kändes bara tomt, på något sätt, medan jag väntade på flyget. Jag var liksom... Likgiltig. Där har vi ordet. Jag var likgiltig. Jag var ledsen över att säga hejdå till alla goa människor och hela mitt liv jag haft här nere i ett år, men samtidigt lättad att det var över. De sista dagarna var en sån pers att inte börja kasta saker runt omkring mig i familjen och få ett utbrott och de sista veckorna så långa och tråkiga att de liksom tyngde ner allt bra och sög ur all glädje över att snart vara hemma. Jag bara ville därifrån, bort, samtidigt som jag inte ville det och jag bara kom att befinna mig i någon form av likgiltighet. Oförstående, tror jag... Det var alldeles för mycket att ta in på en gång.

  

Den hann dock rinna av mig till viss del och jag var glad när jag landade i Sverige sen.

Underbart att vara hemma blev det först någon dag senare, när jag faktiskt fattade vad som hade hänt och kunnat lägga allt annat bakom mig lite grann och verkligen börja vara här och nu.