Siem Reap och Phnom Penh
Måndagen den 1 april 2019
Vi kom fram till Siem Reap senare samma dag. Det satt en liten man i immigrationen och tog emot passen och visumansökningarna. Vi betalade och lämnade in våra pass och foton. Han skickade handlingarna vidare till en annan man och sa ”sista mannen kommer ropa upp er”. Han viftade i riktning bortåt rummet, dit vi fick gå och ställa oss i kö. Fascinerat kunde vi därefter se på hur våra pass och ansökningar skickades vidare till inte mindre än 12 olika personer som satt på en lång rad och ordnade med visumen! Alla hade de olika uppfifter som att kopiera passet, stämpla det gånger flera och... Jag vet inte vad för uppgifter alla hade ärligt talat! Den sista mannen bestämde sig mycket lägligt för att ta en liten paus innan han fortsatte arbeta. Under tiden han var borta samlades en hög av pass på hans plats medan kön bakom oss växte i samma takt. När han kom tillbaka blev det ganska rörigt när han med kraftig asiatisk brytning började ropa upp namnen på folk som inte kunde höra honom för att de stod så långt bak i kön. Han fick dock snart koll på i vilken ordning passen hade hamnat och vi fick våra pass med välstämplade visum i och kunde gå vidare.
Vi slogs av den 38-gradiga värmen och fukten när vi lämnade flygplatsen. Vi åkte tuk-tuk till vårt vandrarhem och fick vårt rum. Rummet var litet och hade ett ensamt fönster som vette ut i en stenkorridor. Det hade även ett badrum utan någon som helst ventilation i. Det kändes som att stiga in i en ångbastu och i taket snurrade en fläkt i mycket maklig fart. Vi låg under fläkten och tog det lugnt resten av dagen.
Jag har aldrig varit så varm som jag var den natten då vi sov i det rummet. Jag är inte den som brukar klaga på att det är varmt på natten. Tvärt om brukar jag sova med täcke året runt och stänger helst av fläkten på natten om jag får bestämma själv. Men i Siem Reap var jag helt dyngblöt av svett hela natten. Jag vaknade ungefär en gång i timmen och lakanen var då helt blöta.
Lite innan klockan 6 morgonen därpå blev det strömavbrott. Hanna och jag vaknade omedelbart när den lilla blåsten från fläkten försvann. Vi gick uppgivna ut i receptionen och satt där några timmar. Vi fick höra att strömmen inte skulle vara tillbaka förrän vid 17-tiden samma dag. Vi frågade om vi kunde uppgradera till ett rum med luftkonditionering, men de sa att de inte visste eftersom de inte kunde komma åt bokningssystemet i datorn. Vid klockan 10 stod vi utanför Burger King som precis skulle öppna. Vi satt där ett par timmar och njöt av deras luftkonditionering medan vi funderade på vad vi skulle göra näst. Hanna var fortfarande trött efter matförgiftningen och vi hade ingen lust att bege oss ut till templen i hettan.
Det slutade med att vi bestämde oss för att boka ett annat rum med luftkonditionering och helt enkelt strunta i de nätterna vi redan bokat. Vi hittade ett fantastiskt hotell, seriöst det finaste stället jag bott på någonsin. Det kostade dubbelt så mycket som det andra rummet, men det var fortfarande mycket billigt. Vi hade luftkonditionering, ett kylskåp på rummet, varmvatten och mjuka sängar. Hotellet hade dessutom en pool och supertrevlig personal. Vi trivdes så bra att vi höll på att aldrig komma därifrån!
Vi vilade upp oss en stund innan vi gick och hämtade våra väskor och checkade ut från det andra stället. Det kändes konstigt och lite dumt att checka ut efter bara en natt när vi bokat 5, men det var verkligen så himla skönt att komma till det nya stället!
På eftermiddagen ordnade hotellet med en tuk-tuk-förare som tog oss till kontoret där man köper biljetter till det stora tempelområdet Angkor Wat. Om man köper sin entrébiljett efter klockan 16.40 så gäller den nästa dag med. Vi köpte en 3-dagarsbilett och åkte och tittade på solnedgången över templen.
Nästa dag när vi kom ner i receptionen var det en man som väntade på oss där – Hinda. Han bodde på hotellet och erbjöd sig att köra oss runt i tuk-tuk för ett väldigt bra pris. Vi tackade ja och det bar iväg.
Vi åkte först till själva Angkor Wat – ett väldigt tempel som byggdes i början av 1100-talet. Därefter åkte vi vidare till Angkor Thom, vilket är en stad med ett flertal tempel och andra byggnader som byggdes lite efter Angkor Wat. Där klättrade vi bland annat upp på templet Baphuon.
Vi åkte vidare till Ta Prohm, vilket är ett gammalt kloster och universitet. Ta Prohms ruiner är kända för eftersom de bland annat har varit med i filmer som Tomb Raider och Indiana Jones. Det var coolt att se hur de enorma träden vuxit och nestlat sig in bland ruinerna.
Dagen därpå fortsatte vi runt och tittade på andra tempel som låg lite längre bort. De har delat upp komplexet kring Angkor Wat i en liten och en stor runda. Den dagen tittade vi på templen som ingick i den stora rundan. Det var molnigt ute och vi kom igång tidigare på morgonen, så det var behagligt att vandra omkring den dagen. Vi var hemma redan vid 14-tiden och hängde därefter vid poolen och på rummet.
Nästa dag hade vi bestämt oss för att ta en paus från att titta på tempel och ruiner. Det skulle dessutom regna den dagen, så vi stannade kvar i Siem Reap och planerade en del inför resten av resan.
Efter lunch åkte vi till ett ställe som heter The Art Box. De hade där målningar som målats med tekniker som gjorde att det såg ut som att man befann sig inuti målnigen när man tog foton framför dem.
På kvällen gick vi på The Phare Circus. Jag rekommenderar verkligen er att gå på den cirkusen ifall ni någonsin åker till Siem Reap!
The Phare Circus är en cirkus som kombinerar akrobatik med musik och konst. Föreställningen som vi var på gestaltade en mycket vacker berättelse om riset och om folket som odlade det. Det var mycket konstnärligt gjort då de kastade runt riset, målade figurer och symboler genom att strö ut det på golvet. Vid ett tillfälle lät de det falla likt ett vattenfall från taket. De som uppträdde var mycket skickliga på både dans, akrobatik och andra cirkuskonster. De spelade traditionell musik, dansade och en konstnär stod och målade tavlor på scenen samtidigt som showen pågick. Tavlorna såldes sedan efter showen. Det som gjorde det hela ännu bättre är att Phare Circus startat som ett projekt för att stödja ungdomar som lever under mycket svåra förhållanden. Intäkterna går till en stor cirkusskola dit barn och unga kan komma och lära sig cirkuskonster, dans och musik. De stödjer även ett flertal vanliga skolor ekonomiskt.
Dagen därpå hade jag bokat en heldagstur som kombinerade cykling på landsbyggden med ett besök på The Floating Villages. Hanna var inte så sugen på varken cykling eller flytande byar, så hon stannade hemma och slappade vid poolen istället.
En minibuss kom och hämtade upp mig och därefter åkte vi och hämtade upp 4 australiensare i pensionsåldern. Vi åkte minibuss cirka en timme ut på landsbyggden. Vi fick sedan kliva av bussen och låna var sin cykel. Vi cyklade mycket långsamt fram i ungefär en halvtimme sammanlagt. Vi cyklade längs med grusvägar och stannade vid en lokal marknad. Vi gjorde därefter ett par stopp till och tittade på några hus, innan vi åkte vi vidare till de flytande byarna.
Byarna är inte direkt flytande just nu eftersom det är torrperiod, men det visste jag redan innan jag bokade turen. Jag tyckte ändå att det var spännande att få se husen som under regnperioden ligger mitt ute i flodens vatten.
Vi åt lunch i ett av husen och åkte därefter båt längs med floden och ut på sjön Tonlé Sap, där det fanns ett annat litet samhälle bestående av hus som låg och flöt på vattnet. Guiden berättade att det var vietnameser som bodde i husen. Han berättade att de bodde i byn under våtperioden, men att de flyttade ut på sjön när det blev torrperiod. Han berättade att vietnameserna där använder sig av elektricitet för att chocka fiskarna till döds när de fiskar. På så sätt får de mycket fisk på kort tid, men det är mycket dåligt för vattenmiljön och det framtida fisket. Guiden berättade att fisket blivit en stor konflikt mellan folket i byarna och att det skapat splittring. De kambodjanska barnen går inte heller på samma skola som de vietnamesiska eftersom de privata aktörer som skänker pengar till byns skola inte vill bidra med pengar till de vietnamesiska barnen. Han berättade även att vietnameserna där börjar i skolan mycket senare, eftersom de stora delar av året bor så långt ut på sjön.
På onsdagen fortsatte vi att utforska tempel och ruiner. Vår käre tuk-tuk-chafför, Hinda, tog oss först tillbaka till Ta Prohm (Tomb Raider-klostret) eftersom vi gärna ville ha lite tid att utforska det mer innan det fylldes på med massvis med andra turister.
Därefer åkte vi vidare till Banteay Srei, eller ”The Lady Temple”. Det byggdes cirka 300 år innan Angkor Wat och är känt för sina många snirkligt uthuggna stendekorationer.
Vi åkte vidare till ett annat tempel och därefter hem igen. Vi var hemma tidigt och hängde vid poolen resten av dagen.
Nästa dag gick jag upp tidigt för att åka ut och rida. Jag ville se mer av landsbyggden och fick höra talas om ”The Happy Ranch” som erbjuder turridning. Jag hörde av mig till dem och fick veta att jag skulle vara den enda turisten som red den dagen. Jag skulle därmed få rida ensam med guiden – något jag då tyckte lät väldigt bra.
Turridningen var... en väldigt blandad upplevelse. Jag fick rida en snäll men inte så väldresserad häst som hette Mary.
De första 2 timmarna av ridturen var bra. Vi skrittade längs med mer eller mindre trafikerade vägar och över fält. Vi besökte ett tempel och galopperade någorlunda kontrollerat ett par gånger. Den sista timmen bestod av... Ganska okontrollerad ridning.
Min guides häst var mycket, mycket nervös. Den hoppade och studsade omkring när den skyggade för allt möjligt. Jag vet inte hur många gånger Mary studsade fram och i sidled när hon blev rädd för något, men det var inte i närheten av hur guidens häst höll på. Guiden var inte en så erfaren ryttare och vid ett par tillfällen började hans häst galoppera när hon blev rädd för något. Istället för att hålla in henne och återta kontrollen lät han henne bara fortsätta galoppera iväg mitt bland trafiken! Jag visste inte vad jag skulle göra. Min häst ville springa efter sin kompis och var omöjlig att hålla in. Hon galopperade i full fart för att komma ikapp. Gående fick hoppa åt sidan och trafiken styra undan. Vi fortsatte galoppera i snabb takt till hans häst blev rädd för något annat och tvärstannade så min häst gjorde det samma. Detta hände ett par gånger mot slutet av ridturen och jag skällde till slut på guiden för att han bara satte av. Vägarna var tungt trafikerade på sina ställen och det kändes inte bra att vi inte hade kontroll över hästarna...
Det var med lättnad jag satt av och åkte hem till hotellet igen. Vi tog det därefter lugnt ett tag på hotellet, men än var dagens utmaningar inte över...
På kvällen hade vi planerat att gå och titta på traditionell Apsara-dans på ett ställe nära vårt hotell. Innan dansen skulle börja serverades där en stor buffé. Med tanke på mina allergier och min föreställning om att alla blandar skedar flitigt på bufféer bestämde jag mig för att äta innan.
Vi gick till ett av våra stammisställen och jag beställde en maträtt som jag ätit flera gånger där innan. Maträtten ska normalt inte innehålla jordnötter så de behövde bara exkludera fisksåsen för mig. Jag beställde och bad dem som vanligt att inte hälla fisksås på min mat. De nickade leende. Vi hade varit där ett par gånger tidigare, så jag var väl inte lika noga med att fråga om just jordnötter den gången. In kom maträtten, men med jordnötter i. Nötterna passerade som tur var inte säkerhetsnivå 1, genompetningen, men jag blev ändå lite skakad när jag hittade dem eftersom jag verkligen inte förväntade mig att hitta dem där. Det påminde mig om att jag måste fortsätta vara väldigt försiktig... Även mat som inte ska innehålla jordnötter, mat som jag ätit innan på ställen där jag redan frågat om maten flera gånger kan göra det. Kockarna verkar slänga i lite vad de har lust med och har för tillfället, så ingredienserna kan variera...
Jag fick lite mat till slut och vi kom iväg till Apsara-dansen. Hanna fick prova diverse olika asiatiska grytor och sedan började den traditionella dansen.
Dagen därpå åkte vi på en organiserad tur och besökte ytterligare några tempel som låg några mil utanför Siem Reap. Det var bara en japan och vi som bokat turen och vi åkte först till några tempel. Därefter åkte vi vidare till Koh Ker – ett pyramidliknande tempel. Vi fick gå upp på toppen och titta på utsikten. Precis när vi kom upp började det regna. Regnet tilltog och vi hann bli ganska blöta på vägen ner innan vi kunde söka skydd inne i ett tempel nedanför.
Regnet drog förbi
och efter en lunchpaus åkte vi vidare till Beng Mealea, eller ”Djungeltemplet” som det också kallas.
Jag tyckte att det templet var det coolaste av alla tempel vi sett hittills. Det var häftigt att vandra omkring på de träbryggor som byggts genom templet som nästan ätits upp av den omkringliggande djungeln...
Vår guide var duktig på engelska och väldigt trevlig. Han berättade om templen och en del om folktro.
Dagen därpå tog vi bussen cirka 7 timmar ner till Phnom Penh – Kambodjas huvudstad.
Igår åkte vi tuk-tuk ut till Choueng Ek, eller ”Dödens fält” som det också kallas. Vi tog en audiotur och vandrade omkring i det lilla naturområdet där tusentals människor brutalt slogs ihjäl och begravdes i massgravar under de Röda Khmerernas tid vid makten. Vi lyssnade till rösten på bandet som berättade om åren 1975 – 1979, då upp emot 3 miljoner kambodjaner, en fjärdedel av Kambodjas dåvarande befolkning, svalt ihjäl, dog av utmattning eller mördades under regeringens brutala försök att skapa ett kommunistiskt jordbrukssamhälle.
Det tog ungefär 2,5 timme att lyssna på allt. De varvade fakta med berättelser från personer som hade tvingats arbeta under de slavliknande förhållanderna och berättelser från personer som själv varit Röda Khmerer. De berättade en del om landets historia för att man skulle få en djupare förståelse för hur folkmordet kunde ske och de berättade även en del om Pol Pot och hans bakgrund.
Vi åkte därefter vidare till S-21 – ett av över 300 fängelser där tusentals människor torterades för att de skulle erkänna olika brott så att de därefter kunde avrättas. Även där hade de en mycket bra audiotur som tog ungefär lika lång tid att lyssna på som den på Dödens Fält.
Vi fick besöka fängelset, se tortyrredskap som användts, lyssna på berättelser... På väggarna hängde tusentals fotografier av de många offren... Att vandra omkring på Dödens Fält och i S-21 fängelset var hemskt. Det som hände i Kambodja under Pol Pots regi var verkligen helt fruktansvärt. Så fruktansvärt att det nästan blir omöjligt att förstå och ta in...
Utanför satt 2 av de enda 7 fångarna som kommit ifrån S-21-fängelset levande. Det kändes rörande att se dem i verkligheten och jag köpte den ena mannens bok.
Dagen därpå lämnade vi Kambodja och tog bussen österut till Ho Chi Minh i Vietnam. Det kändes sorgligt att lämna Kambodja. Det fanns så mycket att se och göra och vi trivdes verkligen här. Folket har varit med om så mycket, men ändå tycks alla ha ett leende på läpparna. Alla var så trevliga mot oss och det kändes verkligen som att folket gemensamt försökte bygga upp landet. Många av turerna använde delar av pengarna för att stödja och utveckla landet och så många av människorna jag pratade med verkar vilja göra något för att förändra och hjälpa sina medmänniskor. Jag tycker att det har varit väldigt rörande att se och få ta del av. Vi hade velat se mer av landet, men samtidigt är det så många platser vi vill besöka i Vietnam innan vårt flyg till Kina avgår den 22/4. Vi kände att vi behövde åka vidare, men jag hoppas att vi kan återvända till Kambodja någon gång i framtiden!
Idag har vi åkt buss i 7 timmar till Ho Chi Minh i Vietnam. Vi ska åka vidare mot Da Nang redan imorgon, men först ska vi utforska tunnelsystemet som byggdes under Vietnamkriget!
Hej svejs!
