zyanyasarah

Söndagen den 10 maj 09

Klockan är lite före 11 och jag har vart vaken i ca 2,5 h.

Det regnar ute och är alldeles grått och otroligt försommar grönt.

Perfekt väder för att sitta inne och skriva, vilket jag tänkt göra idag, mysa och titta på film, Gilmore Girls säsong 1, för fjärde gången sen i julas. ;)

Den här veckan har vart seeeeg.

Lektionerna har dragit igång som vanligt, vilket innebär att jag mest sitter av tiden och tänker på annat. Efter lektionerna har det också vart segt. Jag har i princip inte haft något att göra, känt mig lite nere och dragit min iväg till skolbiblioteket och läst på det mesta av min lediga tid. På internatet har det vart tråkigt också, jag tror det mycket har haft att göra med mitt humör den här veckan, för jag har bara känt mig så... regnmolnig. Typ som ett mörkgrått regnmoln som hänger i luften, håller ihop sig och hindrar regnet från att börja falla i tunga droppar, men alla som är ute skyndar sig in i värmen.

Efter förra veckan, som var super verkligen, och en helg hos familjen, som också var den bästa hos dem sen jag kom hit, så var jag så säker på att jag ville stanna tills i slutet av juni... Stanna till efter baccen, även fast jag inte ska göra den.

Jag föreställde mig en fullspäckad början på sommarlovet här nere, där jag skulle vara med vänner, gå på avslutningsbalen, bara njuta av tiden och av att vara ledig här nere ett tag medan de pluggar inför och gör avslutningsproven och sen träffa alla människor igen efteråt, fira med dem och sen åka hem ett par tre dagar efteråt. På så sätt verkligen avsluta mitt år här nere och sen komma hem lagom till Arvika, träffa alla hemma igen och speeda upp tempot en aning för att sen kunna komma hem och landa och bara njuta av att fortfarande ha ett två månaders långt sommarlov kvar hemma.

Sen var det ju det med att jag tydligen inte kan stanna kvar här hos mig värdfamilj...

Egentligen gör det mig inte så mycket, jag hade ändå inte tänkt stanna hemma och hänga på dem, men allt blev med ens bara så bökigt. Jag vet att jag antagligen skulle ha någonstans att bo och att det skulle lösa sig på ett eller anat vis (några kompisar har sagt att jag skulle kunna bo hos dem den sista tiden, eller i alla fall några dagar), och det kändes som om det skulle kunna bli ett ganska roligt avslut att vara lite på resande fot, i två veckors tid, som avslutning på utbytesåret. Sen skulle jag få bo hos Delphine de allra sista dagarna, då hon eventuellt tänkte fixa en stor fest med camping i hennes trädgård och på så sätt bjuda in massor av de människor jag tycker om och umgås med här nere. Sen pang, komma hem och börja om lite på nytt där hemma...Det låter väl bra?

   Men med ens kändes allting så bökigt... Jag hade liksom räknat med att jag kunde bo hos min värdfamilj, iaf ett par dagar om jag inte hittade annat boende, och på så sätt ha en fast punkt att återvända till, där jag hade alla mina grejer och iaf skulle kunna vara den sista dagen innan jag beger mig av hem. Jag tror inte de kommer slänga ut mig, eller låta mig ta in på hotell, om jag inte hittar någonstans att bo någon natt. Det är inte det jag är rädd för, bara det att jag helt plöstligt kände mig så ovälkommen hos dem. Det bara kändes som att lusten att vara här lite gick ur mig.. Som en luftmadrass med ett litet hål i, där luften sakta åker ur och man till slut hamnar med rumpan och ryggen på golvet och önskar att all luften skulle vilja åka ur för att det skulle göra det bekvämare och fördela vikten mer jämt.

   Jag skulle vara tvungen att packa ihop allting redan nu, behöva planera en massa för vart jag skulle ta vägen i 2 veckors tid, då jag säkert inte kommer att ha mycket att göra ändå eftersom att alla människor håller på att plugga som galningar inför baccen eller är och gör avslutningsproven. Georgia ska ta en del av baccen (den delen som L gör i 2an) och hon är så totalt uppbokad hela tiden så att det i princip är omöjligt att göra saker med henne om man inte bokar tid eller tar nummerlapp i princip, med all steppdans, kör i Brantôme, barnvakteri och utflykter med värdfamiljen hon gör samtidigt som hon pluggar en massa, går i kyrkan och jag vet inte allt. Så henne är ingen att räkna med de två veckorna utan skola och terminalare.

   Mariah bor så långt bort och det är typ omöjligt att ta sig dit om man inte har bil, Marina skulle antagligen iväg med sin värdfamilj och sen följa med ett tv team som hennes värdmamma fixat så att hon fick följa med och "praoa" ungefär, i slutet av juni. Internatmänniskorna åker hem till sig och tja... Helt plötsligt insåg jag att jag nog kommer att få klara mig själv det mesta av tiden. Jag skulle nog ha ställen att sova på, men sen mest strosa omkring själv, och jag är så himla f*cking tired på att bara driva omkring och inte ha saker att göra!

   Jag tänkte att jag skulle kunna sätta mig på ett café någonstans och prata med folk eller ägarna, Emma R från förra året inspirerar mig, dessutom ska hon flytta hit i början av juni och sa att vi alltid kunde hitta på saker tillsammans om jag inte skulle ha något att göra... Förhoppningsvis skulle det vara fint väder och jag kunde dyka ner i några bra böcker annars börja plugga lite inför nästa år eller nåt, om jag kände för att vara sriös. Jag skulle säkert hitta saker att göra...

   Det skulle nog bli bra... Sen hem till Delphine 3 dagar och... Det känns som om det skulle bli roligt... Sen Au revoir la France!

   Hem, hemma 2 dagar, iväg till Arvika med alla människor (så himla glad att vi ska dit allihop), hem och bara njuta av att vara hemma ett tag, åka till mormor och morfar i Marstrand, vara ute och gå, till sommarstugan, vänner, familj, Timpan, hästar, hav, skogar, sjöar, sommarlov...

Det var det jag hade planerat.
Nästan bestämt mig för. 
Verkligen trodde att jag skulle göra.

Men så var veckan så otroligt lång...

Varje gång man stoppar in sitt kort i bamba för att få ut sin bricka så står det vilken tid och datum det är. Jag kollade på frukosten på morgonen, 5e maj, suck bara början av maj... Kollade på lunchen, 5e maj, shit är det fortfarande 5e maj...? Kollade på middagen, 5e maj, man vad tusan, hur kan det fortfarande bara vara den 5e maj?! Det här kommer att bli långt... Men det var inte förens igår, lördag, som jag verkligen bestämde mig.

Jag åker hem.

Jag åkte med Nathalie in till Périgueux när hon började jobba vid 11 med halvförhoppningar om att träffa Marina. Vi hade sagt att vi skulle ses under långhelgen (vi var lediga i fredags eftersom vi firar slutet på andra världskriget), och hade smsat lite kvällen innan i stil med "Hej, har du lust att ses imorgon?". "Ouiuiii. Men jag vet inte riktigt än, hör av mig om någon timme." 3 h senare: "Et alors, hur blir det imorgon?". Inget svar. Så jag tänkte att jag åkte dit i vilket fall, för jag hade inte lust att sitta inne hela dagen hos min värdfamilj, och tog med mig en bok med tanken att jag kunde öva mig och prova på att strosa runt, om jag ändå skulle göra det den 10 - 24 juni.

   Marina kom aldrig (en viss fransk pojke hon tycker om hade visst frågat om hon ville hitta på nåt och det är ju ganska förståeligt att hon ville dit ist), så jag gick runt ett tag, fortfarande på mitt halvdeppiga humör och med rösten i mitt huvud "Jag vill hem nu!". Jag hade tänkt att det skulle bli bra att träffa Marina i helgen och bli lite peppad av henne, hon har sån himla energi den tjejen ibland, men när hon inte kom och jag inte hade någon som helst lust att varken gå runt på stan eller sätta mig på ett café någonstans och vara tvungen att köpa nåt, så hamnade jag, som så ofta, i Parc des Arènes på en parkbänk.

   Jag började skriva dagbok för fullt och gjorde en för och emot lista för att stanna i Frankrike tills slutet av juni eller ej. Men för och emot lista fungerar inte så jättebra i det här fallet, för så mycket beror på hur jag känner mig, mår och gör av tiden, så jag övergick i stället till att fundera på vad det egentligen är som gör att jag vill stanna här.

   Det blev ett antal punkter, men jag kom fram till att nästan allt på listan var saker jag lika väl kunde göra hemma eller vid senare tillfällen, i de flesta fall till och med bättre vid senare tillfällen. Allt det andra var så vagt bestämt ändå och skulle med största sannolikhet inte bli av. Jag kom också på att det är väldigt, väldigt långt till 10e juni då sista skoldagen är, och sen väldigt väldigt långt till baccen är slut den 24e, och det är mest det jag ser fram emot. Precis efter baccen då allt roligt troligen kommer att hända. I tre dagar. Sen åker jag hem i vilket fall för att hinna till Arvika, som jag verkligen inte vill missa. De muntliga bac prövningarna håller på till den 2a juli, så det är först då som det är slut, slut. Jag skulle kanske ändå inte hinna vara med på någon av festligheterna, och det skulle ju kännas lite surt i så fall.

Så egentligen har jag ingen anledning till att stanna.

Varför stanna då?

Varför stanna när det kommer hända så otroligt mycket mer hemma? Varför stanna för att jag är rädd att jag kommer att känna mig ensam och utanför i allt vimmel som hör studenten till om jag kommer hem till studenten men inte är del av den? Varför stanna för att jag är rädd för att ångra mig om jag åker hem tidigare och sakna Franskrike en massa? Varför dra ut på hemkomsten av rädsla att ingenting kommer att kännas som förut? Varför stanna när det säkert kommer att bli toppen att komma hem och jag inte har någon anledning att egentligen oroa mig..?

Men jag tror verkligen inte att jag kommer ångra att jag åker hem tidigare. Nu känns det som att jag har tänkt igenom det så mycket och verkligen kommit fram till vad jag vill.

   Jag slog ihop dagboken och började läsa istället. Hann dock inte långt innan en skum gubbe, som hette Henry, kom och satte slog sig ner bredvid mig och ville babbla. Jag skakade av mig honom och började vandra på vägen hem mot Chancelade, tänkte att jag skulle se hur lång tid det tar att gå hela vägen hem. Från Chancelade tar det ungefär 40 min, men när jag gått en timme och fortfarande hade en bra bit kvar till Chancelade, så tog jag bussen den sista biten innan Nathalie kom och plockade upp mig på Chancelade les écoles, som hon lovat på morgonen. :)

   På vandringsfärden fick jag tänkt igenom mitt beslut ännu lite till och kom fram till att jag nog gjort rätt. Ringde hem direkt och pratade med Jacob och mamma, ringde sen vidare till Anna C och pratade länge, sen med pappa på kvällen. Det kändes så himla bra.

   Mina värdsystrar var i Bordeaux över dagen med mostern och hennes man och mina värdföräldrar åkte bort en sväng på eftermiddagen, så jag var ensam hemma i huset några timmar, vilka jag utnyttjade till att ringa, dricka cappuccino och studsa runt i huset.

   Jag kände mig så himla lätt. Som om allt regnet fallit och jag är ett alldeles vitt moln som stiger uppåt, alla människor kommer ut i den friska syrerika luften precis efter regnet. Nu äntligen, äntligen vet jag vad jag vill. Ni fattar inte hur mycket jag grubblat på det den senaste tiden, så jag blev så glad. Det är så himla lite tid kvar att det är helt otroligt. Jag längtar hem, jag ser fram emot det, det känns som att allt kommer att bli toppen och jag kan knappt vänta.*studsar omkring lite till*

  
Sen på kvällen började jag lyssna på en sorglig sång och tänka tillbaka på allt som hänt under året. Alla underbara människor som finns här, allt jag kommer att sakna... Allting jag fått vara med om och uppleva under året. Snurret och spänningen med att precis komma hit, klassen och alla snälla lärare, internatet och gänget där, Paris på lovet, Taraval i decembermörkret, Georgia och Mariah, tiden efter jul och fram till nu, då allt har gått så himla mycket lättare och jag trivts så bra. Stephanie och utflykten till havet, filosofilektioner, Jay de Beaufort och allt som hör till, Périgueux, parkerna...

   Jag blev med ens så himla vemodig och sorgsen...

Det är svårt att fatta att allting snart är över...

   Med ens blev jag rädd att mitt vemod tar över. Att jag kommer att komma tillbaka till skolan på måndag på bra humör och vilja stanna. Att när jag annonserar nyheten, att jag drar om två veckor men ännu inte har reserverat biljetten, kommer bli övertygad av alla söta människor att vilja stanna.

   Jag kommer verkligen sakna Frankrike och mitt liv här. Jag saknar det så mycket redan, fast jag inte ens har åkt än! Men... sakna Frankrike och mitt liv här kommer jag att göra i vilket fall, vare sig jag åker hem nu eller väntar en månad, och säga hejdå till mitt liv här måste jag göra hur som helst.

   Jag är ganska övertygad om att det kommer att bli bäst såhär.

På så sätt avslutar jag året på mitt sätt, här och nu, istället för att vänta och åka hem i smeten av "Vi har äntligen slutat gymnasiet". Jag tror att mitt avslut kommer bli bättre om jag kör mitt eget race och skrotar de sista veckorna jag eventuellt skulle kunna vara kvar, så mycket roligt kommer att hända hemma under samma tid, ska jag då sitta och hänga på en parkbänk med en bok och vänta på bättre tider medan ni firar er student?

I don't think so.

So what att jag inte har tagit studenten, jag kan väl vara lika glad för det?

À très très bientôt!! :D :D

KRAAAAMAR