zyanyasarah

Au cours du maths:

Mme Mira: «Jusqu'à ici ça a l'habitude de marcher... Mais maintenant c'est à vous de faire les exercices et c'est maintenant que je vais trouver que vous n'avez rien compris du tout. Allez, au travail!»

Söndagen den 17 maj 09

Ett ljus för min kanin Skrållan

som dog förra veckan.

Född 13 februari 2003

En ros till min mormor och morfar

Som är några av de snällaste människorna på jorden.

Som tagit hand om henne det här året och alla somrar innan.

De är de bästa morföräldrar man kan tänka sig.

Det finns inga andra som ni...

Nu är det söndag igen...

Den här veckan har också vart seg. Inte lika som förra veckan, men den har ändå gått väldigt långsamt...

   Jag har börjat förbereda för att åka hem, pratat med lärare, gått till bokhandeln för att försöka återsälja mina böcker (vilket inte verkar funka... suck), skrivit ut mig från internatet den sista tiden, försökt skriva ut mig från Baccen etc.

   Haha, jag har knappt tänkt på att jag är inskriven till att göra Baccen. Jag har ju intalat alla lärare att jag inte ska göra den och att det inte gör något att jag inte hänger med på kurserna, så ni skulle bara se min klassföreståndares blick när han delade ut papperna med tiderna och salarna och fick se mitt super seriösa schema med skriftlig och muntlig franska, svenska som andra språk etc. Han bara: "Men Sarah, du ska ju inte göra Baccen har du sagt!" Jag: "Um... Nej, det ska jag inte..." Han: "Men här har du alla dina papper, vet de på receptionen att du inte ska göra den?" Jag: "Um, tydligen inte..."

   Jag fick lite missmodig vackert traska dit och förklara att jag inte ska göra den och kände mig lite lagom dum när hon utbrister "Men hur kommer det sig?!" och jag börjar förklara att jag ska åka hem istället. Hon: "och det kommer du på nu? Efter allt besvär vi haft med att skriva in dig?! Det här vill jag ha en skriftlig förklaring till som jag ska visa för rektorn!".

   Wops... Men jag ville skriva in mig på baccen, även fast jag inte hade någon lust att göra den... Jag ville ha möjligheten att ändra mig och göra den om jag helt plötsligt fick för mig att jag skulle försöka ta ikapp allt och bli seriös. Jag ville vara inskriven för att ha alla vägar öppna, av samma anledning som jag inte ville köpa flygbiljett hem fast jag var ganska säker på att jag skulle stanna tills slutet. För att ha möjligheten att kunna ändra mig. För att jag inte vet riktigt vad jag vill och ändrar mig snabbare än vädret. Och se, det är ju jättetur att jag inte har en flygbiljett hem i slutet av junin nu när jag äntligen kommit på hur gärna jag vill hem till studenten. Men jag ska skriva en fin liten förklaring tänkte jag, vad ska de göra, efterlysa mig? Dessutom rådde programkontoret oss att skriva in oss, skriva ut sig kan man alltid göra i efterhand, men skriva in sig efteråt går inte. Det hade inte behövt bli så krångligt att skriva in sig, om hon bara inte hade gjort allting så komplicerat för att hon inte vetat hur man skulle göra, så att vi var tvungna att skriva ett brev till något rektorat i Bordeaux. Jaja...

Okej, jag vet att jag inte ska gå på någon bal det här året... Men jag hittade en underbar klänning, på marknaden de har på onsdagar, förra veckan som är nästan exakt så som jag tänkt mig att min balklänning ska se ut. Den hängde där och dinglade i vinden i ett av de liknande partytälten de har sina olika stånd i, och fanns olika varianter i olika färger. Hellånga klänningar, som de flesta var tvådelade och jättefina. Jag blev förälskad i en av dem och gick runt runt och frågade om jag fick ta kort på dem och om de skulle finnas kvar nästa vecka. Det fick jag och det skulle de, sa gubben jag frågade. De skulle bara förflytta sig till den stora öppna platsen framför Périgueux teater, men vara där varje vecka med samma klänningar.

   Så den här veckan traskade jag dit efter lunchen för att se om klänningen var lika fin på mig som den var på skyltdockan. Jag hittade ståndet, men inte min klänning, gick runt och kikade på alla klädhängare och konstaterade besviket att den inte fanns kvar, innan jag frågade tjejen som jobbade vart min klänning tagit vägen. Hon svarade ivrigt att de inte hängt fram alla klänningarna eftersom vädret var hotfullt och att hon hade de andra i lastbilen de hade bredvid sitt stånd, men att hon skulle ta fram den genast och att jag kunde följa med. Jag följde med in i bilen där de hade som en stor garderob av klänningar och andra kläder de sålde på marknaden. Plastskyltdockorna, på vilka klänningarna var påsatta, hängde på en liten sak i taket och hon tog ner klänningen jag spanat in. Jag frågade om jag kunde prova den och hon svarade att visst självklart kunde jag det, och så röjde hon undan lite bråte så att jag kunde få plats att prova inne i bilen, där hon hände för ett skynke och det fanns en ganska lågt sittande spegel. Jag satte på mig klänningen och stod och vände och vred på mig i lagringsutrymmet, lite nedhukad för att se hela mig, innan hon kom tillbaka och tittade, lyfte bort skynket och började applådera och tyckte att den såg perfekt ut. Hon hämtade en liten spegel så att jag skulle kunna se mig själv på långt håll, samtidigt som en grupp turister kom förbigående och nyfiket undrade vad som stod på i baken på bilen. Redan röd i ansiktet, eftersom det var otroligt varmt inne i bilen, ocn nu ännu rödare vinkade jag lite förläget och kände mig väldigt "mal placée" upplädd i långklänning i lastbilen på marknaden. Önskade att hon ville dra för skynket igen så inte alla förbigående människor skulle titta, vilket hon till sist gjorde iaf, och jag frågade om jag kunde få packa upp fler klänningar och prova. Provade några, innan jag fick halvt värmeslag och slutade. Bestämde mig för att köpa den blåa klänningen! :D  Kanske kan använda den nästa års bal eller något annat speciellt tillfälle. Jag älskar den, nu ligger den insvept i en påse i mitt skåp och jag är ytterst nöjd.

   Efter klänningsköpandet träffade jag utbytesgänget med AFS som slutade språklektion kl 15 och gick runt en liten stund på stan innan jag begav mig av till skolan igen.

Torsdagen tänkte jag eventuellt åka till "festival de lycéens", som är en festival för gymnasieungdomar med olika talanger och projekt de gjort i eller utanför skolan. Det kommer dit en massa människor från hela Frankrike och visar upp sina projekt under 3 dagars tid och det är allt från band som spelar till cirkusnummer, till improvisationsteater, till dockteater och jag vet inte allt. Delphine skulle vara med med några i sin klass som gjort en film tillsammans, men synd nog får man inte komma in om man inte är med i ett projekt. Jag hade ändå tänk att jag kunde gå dit och frågat om jag inte kunde få komma in ändå, har ju funkat tidigare, eftersom vi inte hade någon gympa den dagen och jag slutade kl 14. Men det regnade så mycket att jag inte hade någon lust att ta mig till Marsac med buss för att försöka komma in när det inte alls var säkert att det skulle funka. Det blev till skolbiblan istället...

Gud, vad har jag gjort den här helgen egentligen...? Typ ingenting... Vart ute och gått lite... Pluggat lite fransk grammatik, som M. Bondue lånat mig en bok som han kallar sin "bibel" med fransk/engelsk grammatik. Han tycker verkligen om mi,g min engelskalärare, och hatar de flesta andra elever. I fredags fick han stackars lilla snälla Julie att storgråta på lektionen. När han sen bad mig att stanna efter lektionen kastade alla ängsliga blickar på mig och undrade sen oroligt vad för slags trubble jag var i och vilka hemskheter han skulle säga, och blev ytterst förvånade när jag kom ut med hans "bibel". Skumt...

   Tittat på melodifestivalen! Jag var ensam i huset, så kunde vrida upp volymen ordentligt och det var jätte mysigt :) Den var ju skitbra i år ju och Norge wei. En sak jag bara inte fattar; vad skjutton är det för mening med att ha en fransk människa som babblar hela tiden efter den engelska om de ändå har andra franska människor som pratar så att man över huvud taget inte snappade ett ord av vad de sa ändå?! *Efter en stunds reflektion* Kankse för alla franska människor i publiken! Hihi.

Jag räknar ner dagarna för att åka hem. Det kändes inte alls ledsamt och jobbigt i skolan när jag berättade att jag skulle åka hem, konstigt nog, och jag ångrar inte ett dugg att jag bestämt mig för att åka. Tvärt om, jag är så himla glad att jag insåg hur gärna jag vill hem innan det var för sent. Jag blir så glad när jag tänker på att träffa alla, studenten och alla roliga saker som kommer att hända.

Jag längtar, längtar , längtar och saknar er en massa.

Bara 9 dagar kvar...

Fast det känns som att 9 dagar är jätte långt, hoppas det inte blir lika segt den här veckan...

Kraaamar