Zhangjiajie
Det ösregnade när vi tog kabinliften upp på Tianmen Mountain. Vi hoppades att det skulle klarna upp något under dagen så att vi skulle kunna se i alla fall lite av utsikten, alternativt att vi skulle komma upp ovanför molnen. Det gjorde vi inte. Vi såg knappt en meter. Det regnade... Och regnade... Trots det gick vi runt stora delar av området och ut på en av glasbroarna, men det skulle kunnat vara vilken bro som helst. Vi såg ingenting alls under oss när vi gick över bron, iklädda i de obligatoriska tygtofflorna, och försökte att inte halka på den våta glasytan. Vi frös och blev ganska blöta trots att vi hade regnkläder på oss. Vi åkte en lång rulltrappa ner för berget till Heaven’s Gate, där man för en liten stund kunde skymta berg genom dimman och molnen. Efter en lång rulltrappa till gick det därefter bussar tillbaka till Zhangjiajie.
Det var söndag och väderprognosen visade regn alla dagar utom onsdagen då den visade sol och moln. Vi kände oss ganska besvikna, eftersom Zhangjiajie har varit ett av våra absolut favorittippade resmål och vi tänkt spendera ett antal dagar i nationalparken... Vi bestämde oss dock för att stanna kvar och sätta vårt hopp till onsdagen. – Ett beslut som vi verkligen inte ångrade!
Dagen därpå tog vi det bara lugnt och var mestadels på rummet. Det var bara cirka 10 grader ute och regnet vräkte ner. Vi torkade våra kläder med hårfön, som verkar finnas på alla rum här i Kina, och kröp in under våra täcken för att inte frysa.
På tisdagen hade vi bestämt oss för att ta oss till Furong – en liten medeltida stad som ligger precis intill ett vattenfall. När klockan ringde och regnet hamrade mot fönsterrutan bestämde vi oss dock för att strunta i att åka iväg. Ett par timmar senare ångrade vi oss igen och skyndade till busstationen.
Busschauffören kom och satte sig på förarplatsen 3 gånger under en timmes tid, bara för att lämna den igen och ilsket gräla med en kvinna utanför. Fjärde gången gillt, chauffören stannade på sin förarplats och vi kom äntligen iväg.
Resan tog ungefär 1,5 timme och vi kom fram till Furong vid 13. Sista bussen tillbaka skulle gå vid 17, så det blev lite stressigt att besöka staden. Den gamla stadsdelen låg 2 kilometer från busshållplatsen och vi tog oss dit med minibuss. Vi gick därefter genom smala gränder, liknande de i Lijiang, fram till vattenfallet. Staden var byggd på en höjd precis intill vattenfallet och man kunde även gå in under det på en liten väg. Det kändes nästan som att befinna sig i en saga.
Ifall det varit bättre väder skulle det ha varit trevligt att stanna längre, men vi var ganska nöjda, och blöta, efter ett par timmar och tog bussen tillbaka redan vid 16.
Sedan var det onsdag... Vi drog upp rullgardinen av strå och kunde knappt tro våra ögon när vi såg den blå himlen utanför! Även väderprognosen hade ändrats och visade solsken flera av de kommande dagarn.
Vi hade bokat boende 2 nätter i byn Tianzi Shan nära norra entrén till Zhangjiajie nationalpark. Ivrigt skyndade vi till busstationen och åkte de cirka 2 timmarna dit. Bussen stannade lite var stans längs med vägen och plockade upp folk. En kvinna hade med sig 2 nästan vuxna kycklingar i en liten nätkorg. När hon skulle gå av välte korgen och kycklingarna rymde. Kvinnan fick snabbt tag i en av dem, men den andra sprang iväg under stolarna. Den kom fram till Hannas ben och tog skydd bakom hennes väska. Flera kinesiska kvinnor började leta efter kycklingen under stolarna och vi gestikulerade att vi hade den hos oss. De uppmanade oss hetsigt att ge dem kycklingen, men ingen av oss har någon aning om hur man tar fast fåglar. En av kvinnorna hängde sig då över oss och tog upp kycklingen som flaxade vilt. Jösses...
Vi blev upphämtade på busshållplatsen av mannen som hade vandrarhemmet. Han hade tidigare arbetat som guide i nationalparken och med många ”but here – walk. But here – no!” visade han oss vart han tyckte vi skulle åka. Vi undrade hur vi kunde ta oss till den kända glasbron som går över Kinas ”Grand Canyon”, men han berättade att det inte gick några bussar dit från byn. Vi funderade över hur vi skulle göra de följande dagarna, men började med att åka buss upp i bergen och titta på Avatarbergen...
De hade ett smidigt system för att ta sig runt i nationalparken där gratis bussar gick mellan olika stationer.
Vi vandrade längs med några av vandringslederna och tittade på bergen...
En av lederna gick till ett ställe som kallas för ”Tianbo Mansion”. Där kunde man klättra upp till toppen av ett av pelarbergen på stegar.
Vi tog oss tillbaka till byn. Mannen och hans familj bodde på nedervåningen av vandrarhemmet och de lagade mat till oss på kvällen. Han sa att han hade funderat en del och tyckte att vi skulle ta oss genom parken till Wulingyuan och sova över där dagen därpå istället för hos honom. På så sätt skulle vi kunna se större delen av nationalparken på vägen och sedan kunna besöka glasbron nästa dag. Han sa att han kunde skicka vårt bagage till valfritt hotell och han ville inte heller ha betalt för den andra natten vi bokat hos honom! Han var verkligen så sjukt snäll och vi fick inte så lite ont i hjärtat när vi tacksamt accepterade planen.
När solen gått ner blev det snabbt kallt i bergsbyn. Understället åkte på och Hanna visade mig ytterligare en fantastisk funktion en hårfön kan ha – att blåsa in varmluft innanför kläderna! Vi brukar skämta om att jag inte har använt hårfön sedan högstadiet, men kanske ska jag börja med det kalla vinterdagar hemma med?
Dagen därpå var det molnigt. Vi tog oss upp i bergen och tittade på utsikten från ett par ställen vi inte hunnit besöka under gårdagen. Vi åkte därefter kabinlift ner i dalen och vandrade längs med en liten flod genom det sagolika landskapet...
Hundratals små apor skuttade längs med vägarna och på broräckena och jag kände hur min apkärlek väcktes till liv igen. Kärleken försvann ganska abrupt i Thailand efter att den ilskna apan attackerat mig, men dessa aporna visade ingen som helst aggressivitet. De levde sina liv och ignorerade oss i stort sett totalt.
Vi vandrade ett par timmar innan vi kom fram till stället där bussen till utgången skulle gå. Det var fortfarande tidig eftermiddag och vi tog bussen till ett annat ställe där det fanns ett litet turisttåg som åkte upp i bergen. Vi tog tåget och blev avsläppta ett par kilometer längre upp längs med en vandringsled. Vi vandrade tillbaka längs med leden och åkte därefter vidare med buss till Wulingyuan.
Vi tog oss till det nya boendet och fann till vår glädje att vårt bagage stod där och väntade på oss.
Dagen därpå lyste solen från en klarblå himmel och vi tog bussen till Grand Canyon för att besöka den stora glasbron. Det gick smidigt att komma dit, men väl där fick vi veta att det inte var tillåtet att ta med sig kamera ut på bron. Vi var tvungna att lämna våra kameror, och min dator som jag inte velat lämna i bagagerummet på vandrarhemmet, i ett litet skåp. För att öppna skåpet var man tvungen att scanna av en kod, vilket vi inte kunde eftersom vi inte har ett kinesiskt simkort. En kille som arbetade vid entrén sa att han kunde hjälpa oss öppna skåpet. Vi hade inget val annat än att vackert lita på honom och låsa in våra värdesaker i skåpet bara han kunde öppna. Jag förstår verkligen inte varför man inte får ta med sig kamera ut på bron...? Mobiler var i alla fall tillåtna och vi hjälptes åt att fota med Hannas mobil.
Efter att vi lämnat av våra saker dröjde det inte länge innan vi var ute på bron.
Vi gick över bron och vandrade därefter på trätrappor ner i dalen. Väl nere följde en vandring på cirka 2,5 timme längs med floden. Vi gick förbi vattenfall och ibland flöt floden genom smala sprickor. På ställen där floden flöt lugnt hade vattnet samlats i turkosa dammar.
Vi blev förvånade över att märka att vi uppskattade vandringen längs med floden mer än själva besöket på bron, vilket ju varit anedningen till att vi åkt dit från början!
Vi kom slutligen fram till en sjö och fick åka båt en kort bit till utgången på andra sidan sjön. Efter det tog vi oss med buss upp till entrén för att hämta våra saker. Vi fick tag på killen som kunde låsa upp skåpet och jag kände mig ganska lättad när jag kunde packa ner mina saker igen.
Vi tog därefter bussen tillbaka till Wulingyuan och hämtade våra väskor. Efter det tog vi bussen till Zhangjiajie.
Igår besökte vi Tianmen Mountain för andra gången och denna gång sken solen!
Vi läste att kabinliftarna skulle börja gå klockan 08, så vi tänkte naivt att vi kunde vara vid biljettluckorna vid 7.30 för att hinna före folkmassorna.
Hinna före folkmassorna kunde vi glömma! Tusentals människor var redan där när vi kom dit och vi fick veta att vi inte skulle få ta kabinliften upp förrän klockan 14. Kvinnan i biljettluckan sa dock att vi kunde ta bussen upp istället. I såna fall skulle vi kunna åka direkt. Självklart ändrade vi våra planer och ungefär en timme senare var vi framme vid Heaven’s Gate.
Jag vandrade upp för trapporna medan Hanna tog rulltrappan. Därefter fortsatte vi upp med rulltrappa till toppen av berget.
Vi vandrade åter runt området och den här gången kunde vi faktiskt se något! Vi vandrade ut på deras 3 glasbroar.
Mycket nöjda med dagen, och vårt besök i Zhangjiajie, tog vi därefter kabinliften ner för berget. Vi köade ungefär en timme för att komma fram till liften och blev åter häpna över hur mycket folk det är här. Varje gång man tror att man kommit till slutet av kön väntar minst ett rum med köfållor till innan man kommer fram. Man måste gå flera hundra meter i olika köfållor... Men jag måste verkligen säga att de har en fantastiskt bra organisation för att hantera folkmassor här. Köerna flyter på hela tiden och det är väldigt uppordnat. En sak som jag dock tycker är mycket lustigt här är hur alla kineser lungt kan stå i kö ena sekunden för att sedan springa och armbåga sig fram för att komma först i andra. Så fort folk kommit förbi en avspärrning verkar de springa för att komma vidare, som om de är rädda att de inte ska komma med. Ett exempel på när det händer har varit i stort sett alla gånger vi skulle med en buss i nationalparken. Vakter stod och räknade människor så alla skulle få en sittplats på bussen, men trots det sprang alla kineser den korta biten fam till bussen. Väl framme ställde de sig lugnt i kö igen och väntade på sin tur att stiga på. Märkligt...
Nu sitter vi på tåget mot Xi’an. Vi bytte tåg i Changsha och kommer vara framme vid 23-tiden ikväll. Vi ska vara i Xi’an i 3 dagar och titta på terrakottaarmén samt besöka ett berg. Därefter ska vi vara 4 dagar i Beijing innan vi kommer hem!
Regnet återvände till Zhangjiajie imorse, ungefär 5 minuter innan vi skulle gå. Regnkläderna åkte på igen och vi fick oss en ordentlig dusch när vi gick den korta biten till tågstationen. Vi tackar verkligen vår lyckliga stjärna över att regnmolnen skingrades för några dagar så vi fick möjlighet att uppleva de fantastiska bergen i Zhangjiajie nationalpark!
Puss och kram!
