zyanyasarah

De hade ett väldigt bra bokningssystem för båtarna. Verkligen. Man kunde boka båtturen via sitt vandrarhem eller lite var stans i staden. Man kunde även boka biljetter i förväg redan i Thailand, vilket han som hade vandrarhemmet i Chiang Rai försökte sälja till oss flera gånger när vi var där. Det fungerade som så att man fick en reserverad sittplats, men när man väl kom till båten var det först till kvarn som gällde. Vårt vandrarhem annonserade att de sålde säten längst fram i båten. De såg därefter till att vi kom dit redan klockan 10, fast båten skulle inte gå förrän vid 11.30. På så sätt fick vi våra platser där fram. Jag tycke synd om dem som kom dit i sista stund i lugn förvissning om att de hade reserverade platser. Vissa hade dessutom blivit lurade att betala mångdubbla priser av försäljare i Thailand för att få ”de bästa säterna”. Det var många upprörda miner när folk hänvisades till platser som var lediga och än mer upprörda miner när sätena dessutom tog slut. De som kom sist fick sitta på golvet utanför toaletten eller bak i maskinrummet. Inte så trevligt när man är inställd på att få sitta och titta ut över Mekongfloden i 6h...

   Själv satt jag och läste och njöt av se hur landskapet sakta flöt förbi längs med båtens sidor.

 

Dagen därpå gick vi upp tidigt. Vi bodde på ett vandrarhem precis vid floden i Pak Beng. Båten skulle gå klockan 9 den dagen, med med gårdagens platssituation i minnet började turister gå i klungor mot båten över en timme innan den skulle gå. Jag gick ner och paxade en plats till Hanna och mig. Det var en annan båt den dagen. Båten hade tyvärr höga kanter, vilket gjorde att man inte kunde se floden alls när man satt ner. Den var i alla fall lite större, vilket gjorde att alla fick en sittplats.

   Båtfärden flöt lugnt på i cirka 4h. Sedan hände något med båten. Den började driva baklänges på floden och besättningen började springa fram och tillbaka och skrika. Vi flöt förbi en liten by och några bybor kom snabbt till undsättning i sina små motordrivna kanoter. Några män tog tag i båtens rep och försökte förgäves få den att stanna. De kastade sig i vattnet och tappade repen. Båten flöt mot den steniga strandkanten. Den skrapade i kanten och några ur lokalbefolknigen på båten hoppade i land. En kvinna missade och hamnade i vattnet. Vi turister stod och höll i oss i relingen medan båten flöt vidare och undrade vad som stod på. Det kom fler bybor i kanoter till undsättning och till slut fick de stopp på båten och kunde binda fast den vid flodbanken.

   Vi befann oss då cirka 4h från Pak Beng och lika många timmar uppströms från Luang Prabang. Vi fick höra att det blivit fel på växelspaken så båten bara kunde backa, men att de skulle försöka åtgärda felet. Jag förberedde mig på en lång väntan, men så kom en liten gubbe åkande i en kanot – troligen byns mekaniker. Växelspaken fixades på mindre än en timme och vi kunde fortsätta vidare mot Luang Prabang. Trots stoppet kom vi fram ungefär på utsatt tid.

 

Dagen därpå tog vi det ganska lugnt. Vi gick upp till utkikspunkten över staden där de även hade ett tempel, men det var så disigt att att allt fick en gråaktig ton. Vi trodde att det berodde på att det var molnigt, men vi fick senare reda på att dimman egentligen var rök. Den här tiden på året kallas för ”burning season” här och lantbrukare eldar då på sina risfält för att göra marken bördig inför nästa skörd. Dessutom bränns skogsområden av för att skapa nya risfält under samma tid på året. Det förklarade de många bränderna vi sett på vår färd genom Laos och varför det alltid tycktes lukta rök...

   På kvällen gick vi en sväng till en nattmarknad. Jag fascinerades bland annat av smycken som gjorts utav bomber. Mellan år 1964 och 1973 släppte USA cirka 2 miljoner ton bomber över Laos. 2 miljoner ton! Det är helt sjukt mycket bomber! Man uppskattar att ungefär 30% av bomberna inte utlösts och hittills har bara någon procent av dessa odetonerade bomber undanröjts. Röjningsarbetet väntas pågå över 100 år till. Det förklarar varför de hade toaletter med jämna mellanrum på The Gibbon Experience – man går ju inte gärna av stigen för att kissa med den vetskapen...

   Jag köpte inga smycken, men däremot köpte jag en klänning och åt äggfria kokospannkaksbollar.

 

Dagen därpå tog vi en tuk-tuk till Kuang Si Waterfalls.

Turkost vatten föll i etapper i ett område där man fick gå omkring. På vissa ställen fick man bada och på ett ställe kunde man simma in under ett litet vattenfall. Jag fick känslan av att kliva in i någon form av vattenpark – som om stället var konstgjort istället för skapat av naturen.

   Vi vandrade upp på en liten stig som tog oss upp ovanför det högsta vattenfallet och sedan tillbaka igen. De hade även en park intill där de hade björnar som nyvaket började röra på sig när turisterna började strömma in.

   Resten av dagen hängde vi på ett café i stan.

 

Dagen därpå gick vi åter upp tidigt och åkte ut till ett lokalt risplantage.

Här i Laos äter de ”sticky rice”, vilket är ett särskilt klibbigt ris, 3ggr/dag. De formar riset till bollar som de doppar i såser eller äter som tillbehör. Stället vi åkte till heter Living Land Farm och där visade de oss hur man sådde riset, skördade det, förberedde och lagade det i 13 steg. Vi fick se och testa på alla steg.

   De började med att dela ut stråhattar och visade oss därefter hur man med hjälp av salt och ett flytande ägg kan separera de bra riskornen från de dåliga. Vi tog med oss de bra kornen ut på risfältet och fick kliva ner i knädjup lera för att sprida ut kornen. Vi fick fortsätta vidare till ett ställe där de små risplantorna redan vuxit ett tag och därmed var redo att planteras om. Vi fick plocka de små plantorna och därefter gå vidare till ett ställe där de plogade med hjälp av vattenbufflar. Vi fick gå efter buffeln och testa hur man gjorde.

Efter det planterade vi om de små risplantorna vi nyligen plockat. Plantorna skulle därefter stå och växa i 4 månader, men de tog oss vidare till ett ställe där riset redan var redo att skördas. Vi fick skära av riset med traditionella knivar. Därefter fick vi prova att slå riset, separera det och se på hur de bankade riset för att få ut riskornen. En kvinna kom och visade hur man separerade ut de användbara riskornen och sedan fick vi se hur de ångkokade riset för att skapa sitt traditionella ”sticky rice”. Vi fick även testa att pressa sockerrör på gammaldags vis, smaka på den söta saften samt se hur några äldre män flätade figurer och stråhattar.

   Turen avslutades med att vi fick smaka på lite olika risprodukter. Turen var väldigt välplanerad och det var intressant att få se hur de gör. Tänk så mycket arbete det är och så många steg det är för att få lite ris!

  

Dagen därpå åkte vi minibuss cirka 14 mil upp till Nong Khiaw. Resan tog cirka 4 timmar och en stor del av vägen bestod av grusväg.

 

På lördagen åkte vi på en tur som tog oss till en vandring som kallas ”100 Waterfalls Trek”. Med på turen var 2 franska killar och en kille från Österrike, förrutom guiderna och vi. Vi åkte båt i cirka en timme till en by där en lokal guide mötte oss. Därefter vandrade vi en kort bit till vattenfallets början. Vi fortsatte därefter vår vandring upp lägs med och genom vattenfallet. På några ställen hade de satt upp stegar för att man skulle kunna ta sig fram och upp.

Någon timme senare var vi uppe på toppen och vi fick stekt ris inrullat i bananblad. Därefter fick vi gå ner på en väg bredvid vattenfallet.

   Vi gick tillbaka till byn och åkte därefter båt till en grotta i närheten av Nong Khiaw. Vi fick låna pannlampor och gå in i grottan. Det fanns massor med Buddhastatyer vid grottans öppning. Vi fortsatte inåt och fick krypa fram på ett ställe, men vi kunde inte gå allra längst in eftersom hålet var för litet för de flesta av gruppens medlemmar att komma in genom. Hanna och jag gick tillbaka till utgången medan killarna och guiderna roade sig med att krypa omkring i olika hål en stund till.

   På kvällen mötte vi upp killarna och åt middag tillsammans. Jag gick därefter med dem till en bar där de tänkt spela boule. Vi hittade dock inte till boulebaren, utan gick istället in på en lokal karaokebar. Vi tog en dricka medan gästerna turades om att sjunga – somliga hellre än bra kan man lugnt säga.

 

Dagen därpå tog vi bussen tillbaka till Luang Prabang och tog det bara lugnt på eftermiddagen.

 

På måndag morgon gick jag till ett ställe som heter ”Big Brother Mouse”. Det är ett ställe dit folk kan komma för att lära sig engelska. Stället drivs av volontärer och turister och vi fick reda på att det fanns genom att prata med en liten kille som stod på nattmarknaden. Han hade en tröja där det stod något i stil med ”hjälp mig förbättra min engelska genom att prata med mig”. Han berättade om organisationen och sa att han skulle få en gratis engelskabok ifall vi gick dit. Vi sa att vi skulle försöka gå dit och han gav oss sitt nummer så de ska veta vem som ska få boken sedan.

   Väl där fick jag prata med en 20årig tjej som berättade att hon ursprungligen är från landsbygden, men att hon numera bor i staden och arbetar som servitris. Hon berättade även att hon pluggar med hopp om att kunna bli sjuksköterska en dag. Hon var ganska duktig på engelska och det var trevligt att prata med henne. Hon var dock tvungen att gå efter ett tag eftersom hon skulle starta sitt skift på restaurangen.

   Därefter fick jag prata med en 21årig kille som presenterade sig som ”King-Kong”. Han berättade att han arbetar som vandringsguide. Han pratade flytande engelska och det var väldigt spännande att kunna fråga honom om saker. Han berättade en hel del om sitt liv och om landet. Hans berättade att hans föräldrar är risodlare, som så många här i landet där mer än 2/3 av befolkningen bor på landsbygden. Han berättade även att han har 10 syskon och att han varit munk under cirka ett år.

   På eftermiddagen åkte Hanna och jag båt cirka 2 timmar upp på floden till Pak Ou Cave – en grotta med massvis med buddistiska och hinduiska statyer inuti. Vi åkte därefter tillbaka och tog nattbussen ner till huvudstaden Vientiane.

   Nattbussen vi åkte var ett äventyr i sig. Istället för vanliga säten hade den som små våningsängar där de som var lite kortare än jag kunde sträcka ut sig. Jag fick överslafen i sängen i bussens mittgång. Jag spände fast mig och la mig ner medan busschauffören till en början körde som en galning på de kurviga vägarna. Efter ett tag stannade han och några av passagerarna började leta efter saker i buskarna utmed vägkanten. De letade en bra stund och vi alla turister var mycket nyfikna på vad det var de letade efter. Vi åkte slutligen vidare utan att få reda på om de hittat vad de sökte.

   Resten av färden gick lugnare och jag lyckades sova ganska bra den natten.

 

Cirka 11 timmar senare kom vi fram till ett regnigt Vientiane. Vi tog en tuk-tuk till vandrarhemmet, men det skulle dröja många timmar innan vi fick komma in på rummet. Solen tittade fram och vi bestände oss för att åka på en liten rundtur i staden medan vi väntade på att få komma in i rummet.

   Vi tog en tuk-tuk som körde oss runt till några olika tempel och till stadens Triumfbåge. Man märker verkligen att Laos har varit franskt innan. Det finns ofta information på franska och det säljs baguetter i varje gatuhörn. Största delen av turisterna här är också franska skulle jag säga, så man hör franska vart man går.

   Hanna har pratat om att hon är så sugen på grekisk mat hela resan och på kvällen hittade vi en restaurang som serverade grekisk mat. Tyvärr blev hon helt plötsligt mycket illamående i väntan på maten och kunde inte äta den. Hon började kräkas en stund senare...

 

Dagen därpå åkte jag till Buddhaparken som Vientiane är känd för.