Diwali i Kathmandu
Lördagen den 21 oktober 2017
Nu är jag i Nepal!
Resan gick bra. Jag blev dock väldigt nervös en stund när jag skulle gå igenom ”immigration”. Det var en ganska ung kille som jobbade där. Han körde in mitt pass och visum i maskinen och såg lite fundersam ut för ett tag. Sedan frågade han mig vad som hade hänt med mitt visum. Jag förklarade situationen för honom och sa att jag skulle åka runt som turist nu. Han log då och sa ”okej, ha en trevlig resa och kom tillbaka på studentvisum nästa gång!”. Då kunde jag äntligen andas ut.
Jag trodde att jag skulle gå igenom immigrationen först i Delhi, men nu kunde jag slappna av hela resan. Det var 9 timmars väntetid i Delhi, men sedan tog det bara 1,5h att flyga till Kathmandu.
När jag väl landat tog det cirka en timme att få visum till Nepal. Det kändes så himla smidigt att man fixar visum på flygplatsen där! När jag fått mitt visum verkade det dock som att mitt bagage hade försvunnit. Det var extremt mycket folk som stod och väntade på sitt bagage och man kunde knappt ta sig fram till rullbandet. 3 flyg hade landat samtidigt och alla 3 skulle hämta bagage på samma rullband, trots att det fanns flera rullband som inte användes. Skumt…
Jag väntade ungefär en timme, sedan kom en som arbetade där och frågade vilket flyg jag kommit på. Han viftade glatt åt mig att följa med. Tydligen hade de dumpat av massor med väskor i ett hörn för att fler väskor skulle få plats på rullbandet, så där stod min väska och väntade på mig!
En kille från hotellet kom och hämtade mig på flygplatsen och körde mig till hotellet där mina vänner bor. Hotellet är jättefint och ägs av en familj som bor där tillsammans. Det finns en takterrass där man kan sitta och de har även en mysig innergård där de har hängt upp massa ljus mellan de stora frukterna som hänger på träden.
Jag satt och väntade på att mina vänner skulle komma hem från sjukhuset och pratade med några fransmän samt med en av de som arbetar på hotellet under tiden. Efter en stund orkade jag dock inte vänta längre utan gick jag och la mig istället. Jag hade ju varit vaken hela natten.
När klockan ringde efter någon timme hade mina vänner kommit hem. Det var så roligt att träffa dem igen! De tog mig med på yoga och därefter gick vi och åt på en mysig restaurang där man satt på kuddar på golvet och åt. Efter det satt vi på takterrassen och pratade.
Dagen därpå gick vi upp klockan 5 för att åka och besöka 3 buddistiska tempel tillsammans med ”hotellpappan”, som även är läkare på sjukhuset där mina vänner gör sina projekt. Varje ny månad åker ”hotellpappan” tillsammans med sin pappa, ”hotellfarfarn”, till templen för att be och offra till gudarna.
Vi åkte från hotellet klockan 5.30 och då var det redan fullt med folk ute på gatorna. Vi åkte förbi en park där massvis med människor tränade yoga i soluppgången. Jag vet inte om det är lika mycket folk ute vid varje månadsskifte, eller om det var extra mycket folk ute eftersom det är en stor högtid här just nu; Diwali.
Vi åkte till de tre templen och hotellpappan visade oss runt. De offrade 5 saker till gudarna; blommor, någon sötsak, färg, ris och pengar. De ringde i klockor och gick runt templen medan de bad. Templen vi åkte till låg lite utanför staden och en bit upp i bergen. Det är väldigt fint att se hur bergen omsluter staden i Kathmandudalen.
Om jag har förstått rätt firas Diwali under 5 dagar här. Första dagen firar man kråkorna. Andra dagen hundarna. Tredje dagen pengarna och korna. Fjärde dagen nyår och den egna kroppen. Femte och sista dagen firar man sina bröder. Tyvärr finns det ingen officiell motsvarande dag när man firar sina systrar, men vissa firar sina systrar ändå.
Den dagen var det hundarna som firades;
Det finns massvis med hundar här och särskilt vid det andra templet kryllade det av hundar.
På tempelturen åkte vi även förbi en oljefabrik innan vi åkte tillbaka till hotellet. Mina vänner åkte därefter till sjukhuset för att arbeta med sina projekt och jag gick och la mig en stund då det inte blivit tillräckligt med sömn de senaste dygnen.
När jag vaknat igen gick jag ut för att försöka boka min vandring. Det finns extremt många företag som anordnar vandringsresor till Everest Base Camp, så det tog ett tag att försöka sålla bland alla och leta upp någon som verkade bra. Jag bestämde mig för en tur som skulle gå på söndagen och gick mot deras kontor för att höra med dem.
Kontoret skulle inte ligga så långt bort, men eftersom det inte finns några namn på gatorna här, gatorna svänger en massa och det finns massvis med små gränder, så var det inte det lättaste att hitta dit. Jag gick och letade och en kille kom och frågade om jag behövde hjälp. Jag visade honom adressen, och han sa att han visste vart det låg och skulle följa mig. Efter att vi gått en bit visade det sig dock att han inte hade någon aning om vart det låg. Jag frågade några fler människor och lyckades vandra iväg ganska långt.
Efter cirka en timmes letande bestämde jag mig för att ge upp och ta en taxi tillbaka. Ingen taxichaufför visste dock vart mitt hotell låg, utan sa att jag helt enkelt fick ta en annan taxi. Det slutade med att jag började gå tillbaka och leta mig fram bäst jag kunde. Jag blev riktigt imponerad av mig själv när jag hittade tillbaka till hotellet på egen hand!
Jag gjorde ett till försök att hitta till organisationen och hittade dit senare på dagen, efter ytterligare en hel del snurr. Jag kollade upp exakt hur jag skulle gå. Första steget var att jag skulle gå längs med en gata och sedan svänga till höger. Det enda lilla kruxet var att det inte fanns någon gata, eller ens en liten gränd, som svängde till höger! När jag äntligen hittade fram visade det sig vara ett pyttelitet kontor gömt ovanför en mattbutik. Chefen var inte där, utan ”kanske skulle komma tillbaka senare”. Jag mailade då istället en organisation som en vän till mig vandrat med, men som inte verkade ha vandringar just den helgen. De ringde upp mig ett par minuter senare och sa att de visst hade en vandring den helgen och bad mig komma till kontoret dagen därpå för att boka. Så då löste det sig.
På kvällen åkte vi hem till en av läkarna på sjukhuset. Hon fyllde år och hade bjudit in mina vänner till sin födelsedagsfest. Jag fick också följa med och det var roligt att få se hur hon bodde. Hon själv stod i köket nästan hela tiden medan hennes gäster satt ute på en takterrass och pratade. Efter att tag gjorde vi henne sällskap i köket och satt på golvet och pratade.
På torsdagen gick jag bokade jag vandringen utan att gå fel en enda gång. Organisationen kändes väldigt seriös och jag fick en bra känsla när jag var där. De sa att det bara var en till som bokat vandringen; en amerikansk man. Jag frågade hur gammal mannen var och vad han hette. ”Han” visade sig heta Alexandra och, efter en del förvirring, kom de på att det var en tysk ”lady” som hade bokat samma tur som jag. När jag frågade om de kunde se hur gammal denna ”dam” var så visade det sig att hon var 22 år! Så då blev jag genast mycket mer sugen på vandringen.
Efter att jag bokat gick jag med guiden till en affär där jag fick prova ut en dunjacka som de skulle hyra till mig. Jag ska även få hyra en sovsäck som går ner till -20 grader. Jag behöver köpa en del varma kläder, eftersom jag endast packat för ett tropiskt klimat.
Jag träffade en australiensisk kvinna som hade vandrat en massa över hela världen. Hon gav mig en del tips på vad jag behövde inför vandringen. Jag började titta runt för att skapa mig en bild av priserna, men jag orkade inte med alla försäljare som försökte hissa upp priserna till de tredubbla. Jag beslutade mig därför för att shoppa det mesta dagen därpå istället.
På kvällen gick vi ut och åt på en tibetansk restaurang. Vi vandrade även bort till ett ställe som är känt för att ha massvis med ljus och dekorationer för att fira Diwali.
Staden är klädd i ljus, flaggor och dekorationer;
Det påminner lite om studenten, med massa musik och folk som åker runt staden på flak. De målar på gatorna och tänder massa ljus. De smäller smällare, dansar på gatorna och massvis med barn kommer och sjunger för att få pengar;
En del av barnen sjunger väldigt fint, men de flesta verkar sjunga så högt de kan för att folk ska tröttna på dem och ge dem pengar för att de ska gå därifrån. Det påminner lite om Halloween, när man ger barnen godsaker för att de inte ska busa med en.
I Kathmandu firar man nyår ett antal gånger varje år, eftersom det finns olika folkslag med olika traditioner. Jag förstår inte riktigt vilket nyår som firas just nu, men jag tror att det är Kathmandus eget nyår. Det är i alla fall år 1138 nu enligt den tidräkning som frias!
På fredagen shoppade jag i stort sätt allt jag tror jag behöver inför vandringen. Det är tur att det är så billigt i Nepal när man gör sådana här spontana resor! Det är alltid ett äventyr att shoppa utomlands…
”Det finns bara en storlek madam! De passar alla!”
”Men jag ser ju att det står XS!”
”Bara prova!” och så provar man och hör ett besviket ”oh...” från försäljaren när underställsbyxorna slutar cirka 10 cm ovanför anklarna. Jösses…
På kvällen hade de ett middagsprogram här på hotellet. En hel del släktingar kom till hotellet och kvinnorna hjälptes åt att laga mat hela dagen. De la fram dynor på marken och dukade fram massvis med frukt, som vi dock inte fick äta av. De satte en stor klick med rödfärgat ris i vår panna och gav oss blommor och diverse olika saker som vi eldade upp i vårt eget lilla ”offerbål”;
Därefter serverade de ett antal olika grytor och röror med traditionell nepalesisk mat.
Idag gick vi upp tidigt för att besöka ett buddistiskt ap-tempel.
Det fanns en hel del apor där. Jag hade en banan i sidofacket på min ryggsäck, vilket resulterade i att 2 apor plötsligt hoppade på mig och snodde bananen!
Nu har nyligen min guide varit här tillsammans med den tyska tjejen. Imorgon klockan 6 ska jag bli upphämtad för att flyga till Lukla. Därifrån ska vi börja gå mot Everest Base Camp - en vandring på 11 dagar som ska ta oss upp till nära 5400 meters höjd!
Önska mig lycka till!
Kraaam!
