zyanyasarah

Måndagen den 19 maj 2014

 

Det var riktigt tur att vi hade kontaktat Osprey Expeditions innan vi åkte till Venezuela, och att de skulle hjälpa oss hela vägen från Caracas till Angelfallen.

   Det började med att flyget från Lima var försenat, så vi hann inte med det anslutande flyget till Puerto Ordaz. Vi ringde till organisationen och de lyckades då fixa så att flygbolaget som gjort oss sena inkvarterade oss på sitt lyxhotell bredvid flygplatsen över natten. De kom även och mötte oss på flygplatsen på kvällen, hade fixat så vi fick åka med första flyget dagen därpå och kunde åka ut på turen till Angelfallen en dag senare.

   Veronica, som kom och hämtade oss, fick ringa ytterligare ett antal samtal, innan hon slutligen sprang in i en från flygbolaget som visste vart vi skulle på den näst intill folktomma flygplatsen.

   Vi fick åka till hotellet, äta gratis middagsbuffé där och sova i cirka 4 timmar, innan vi blev upphämtade igen klockan 4 morgonen därpå.

   Väl på den inrikes flygplatsen vimlade det av folk och alla skrek på varandra att flygen var överbokade hela dagen, så det skulle vara omöjligt för oss att komma med ett flyg. Vi kom dit med våra biljetter och sa att de hade bokat om dem dagen innan, men de sa att det ändå inte fanns plats på flyget. En snäll man, som hade varit på samma flyg från Lima som oss, kom och ordnade upp det genom att höja rösten och säga att vi stod med på listan från gårdagen. Då, mirakulöst, kom någon på att det visst fanns platser för oss. Den snälle mannen gav oss också spontant lite pengar, så vi kunde köpa frukost på flygplatsen, då det inte fanns något ställe där vi kunde ta ut eller växla.  

 

Vi åkte till Puerto Ordaz och möttes där av tyska Joshuen, som flyttade till Venezuela mest för att han fick ta med sig sin hund dit från Europa. Han körde oss därefter till Ciudad Bolívar och till vandrarhemmet där.

   På vägen berättade han lite om vad som händer i Venezuela just nu, och varför landet är i uppror. Vi åkte förbi en jättelång kö med människor som stod utanför den stora mataffären utanför stan. Joshuen berättade då att folk stod och köade i timmar när det skulle komma matleverans. Leveransen kom varannan dag, och de visste inte vad som skulle komma. Just den dagen ryktades det om att det skulle komma mjölk eller olja, så kön var extra lång.

   Han berättade vidare om den skyhöga inflationen, och att vanligt folk inte längre har råd att köpa mat. Dessutom börjar maten ta slut i landet, så folk bunkrar upp med det som finns. Vi försökte hitta någonting att äta till lunch, men det slutade med att vi fick köpa tonfisk och bananer och äta upp resten av brödet vi hade med från Peru.

   Tydligen är regeringen väldigt dålig, och det har uppdagats att det har fuskats en del i valet. Den nuvarande presidenten, Nicolas Maduro, vann nätt och jämt i den folkliga omröstningen efter att Hugo Chavez dött, men tydligen har det kommit fram att många som röstat på presidenten är folk som faktiskt var döda innan valet. En hel del människor med påhittade namn har även röstat på presidenten och så vidare. Många tycker därför att presidenten inte längre har rätt att sitta kvar. Lägg sedan på usla löner, hög kriminalitet och en poliskår som tjänar så dåligt att många gärna tar emot mutor. Allt detta i ett land som egentligen har så mycket tillgångar, och du förstår i princip vad det handlar om och varför folk är i uppror.

   På TV visas dock ingenting från protesterna, utan istället visas en leende Maduro som vinkar åt ett jublande folk var och varannan minut. Det sitter även plancher med texter som ”socialismen eller döden” lite var stanns.

   Det kändes jättekonstigt att se hur mycket revolutionen faktiskt påverkar landet och alla som bor där. Jag trodde tidigare att det mest rörde sig om en del människor som demonstrerade, men inflationen och matbristen påverkar verkligen alla. Vi försökte till exempel hitta mjölk och yoghurt, men de bara skrattade bittert åt oss och sa att det hade varit slut ett bra tag.

   Det är väldigt mycket prat om att växla pengar på den ”svarta marknaden” i Sydamerika, men hittills har vi inte velat ge oss in på det alls. Det har inte känts som att det har varit värt det, och det känns mycket bättre att spela lagligt. I Venezuela var det däremot en helt annan femma. Vi hade tänkt att åka till landet och ta ut pengar på bankomaten, så som vi alltid gör, men eftersom inflationen är så hög så hänger den officiella och internationella marknaden inte alls med i vad pengarna verkligen är värda. Det hade därför kostat oss flera tusen att stanna i landet i endast några dagar, då priserna är ungefär 7 gånger högre än vad de ska vara enligt den svenska växlingskursen.

   Vi tackar igen organisationen vi åkte med för att de hjälpte oss. Vi kunde överföra pengar till dem på helt lagligt vis över internet, och så gav de oss kontanter i venezuelianska pengar motsvarande vad de faktiskt är värda i landet. De själva växlade in dollar på svarta marknaden i Caracas, och kunde på så sätt uppehålla sin verksamhet.

   Jag tycker så synd om folket i Venezuela och undrar verkligen hur det ska gå för landet... Det är ett så fint land, men det är minst sagt ganska kaos i landet just nu.  

 

Nog om kaoset och vidare till naturen. Dagen därpå var det dags att åka ut i djungeln! Vi åkte först miniflygplan i någon timme till Canaima; en liten stad med 3000 invånare dit man endast kan ta sig via flyg eller möjligtvis på floden. Planet tog bara 6 stycken passagerare, inklusive piloten, och jag fick sitta i sätet bredvid piloten! Det var kul, men även lite läskigt, att flyga i det lilla planet över djungeln. Vi fick se de platta Te Puy bergen; Table Mountains, ovanifrån.

   Väl framme i Canaima fick vi träffa resten av gruppen; ett par från Australien, ett par från Polen, en korean och en familj från Serbien. Vi fick därefter ta det lugnt i ett par timmar, innan vi åkte till ett vattenfall i en motordriven kanot på eftermiddagen. Det var en blöt historia, då det stänkte ganska regält från sidorna på kanoten när de drog på farten. Vi fick gå upp på en stig bakom vattenfallet och in under det.

 

Regnet började ösa ner under tiden vi var vid vattenfallet, så vi blev fullkomligt dyngblöta på vägen tillbaka till Canaima.

   Vi sov sedan i Canaima, och på kvällen fick jag ganska läskig allergi. Det kliade i munnen och gjorde jätteont att andas, men försvann med allergitabletter. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, men de använde en icke identifierbar olja som kan ha varit jordnötsolja.

 

Dagen därpå var det dags för själva exkursionen upp längs floden till Angelfallen.

   Vi hoppade i den motordrivna kanoten igen på morgonen, och åkte i cirka 5 timmar upp längs floden. Eftersom det hade regnat så mycket dagen innan var floden hög, och vi slapp hoppa ur kanoten och putta på den. Tydligen hade de som åkt dagen innan behövt vada en hel del och dessutom blivit dyngblöta i regnet, så det var ju tur för oss att flyget från Lima blivit sent och att vi fick åka en dag senare! Vid vissa ställen fick vi dock gå ur och gå till fots förbi forsar, men kanoten klarade sig upp utan oss i.

   Vi gjorde några stopp på vägen, och kom slutligen fram till vattenfallet på eftermiddagen. Vi fick därefter gå någon timme upp till en utkikspunkt och titta på det 979 meter höga vattenfallet.

 

 

 

 

Som ni ser så är det inte så mycket vatten i fallet just nu, eftersom det är precis i början av regnperioden. Det var i alla fall häftigt att se, även fast det nog är coolare om man åker hit mitt under regnperioden.

   Vi vandrade tillbaka till kanoten medan mörkret föll, såg en giftig orm på vägen och åkte några minuter till fram till nattens läger.

 

 

 

Det ser mycket mysigare ut att sova i hängmatta än vad det faktiskt är... Det var ganska obekvämt, men roligt att prova på.

 

Dagen därpå vaknade vi i soluppgången, och åkte kanot tillbaka nedför floden. Vi fick därefter åka ett större flygplan, med cirka 20 platser, tillbaka till Ciudad Bolívar.

   Vi lyckades hitta ett ställe att äta på, och hängde sedan på vandrarhemmet resten av dagen. En ordentlig värmebölja med nära 40 grader hade dragt in över staden, men det är väl synd att klaga på värmen när vi hade längtat efter den så?

   På kvällen tog vi nattbussen ner till Santa Elena vid brasilianska gränsen.

 

Vi var lite nervösa inför bussresan ner till Brasilien, eftersom vi hört att man kan få en del problem vid gränsen. Folk berättade också att de fick hoppa ur bussarna och packa upp sina väskor flera gånger på vägen vid olika militärkontroller.

   Vi hade dock en himla tur, och blev bara stoppade av militären en gång på vägen. Alla fick då tömma sina väskor, utom vi. De slängde bara en trött blick på våra stora ryggsäckar och viftade förbi oss i kön!

 

På morgonen kom vi fram till Santa Elena, där det bara var att gå in på ett kontor och få en stämpel. De önskade oss en trevlig resa, och därefter fick vi gå och stämpla in oss i Brasilien. Inga problem alls.

   Vi var på den brasilianska sidan gränsen i några timmar, innan vi åkte buss vidare till Boa Vista. Vi var där i någon timme, innan vi åkte vidare med nattbussen ner till Manaus.

 

Vi blev inte stoppade på vägen till Manaus heller. Tidigt på morgonen var vi sedan äntligen framme, efter cirka 30 timmars resa ner från Venezuela.

    Vi tog det bara lugnt i Manaus den dagen, och gick runt för att hitta en tur ut på Amazonasfloden. Det var så skönt att komma till Brasilien, kunna köpa mat och äta ordentligt igen!

 

På torsdagen gick vi runt lite i Manaus på förmiddagen, och åkte till en djurpark efter siestan. När vi sedan kom tillbaka till vandrarhemmet fick vi lämna vårt rum, eftersom de kommit på att de skulle byta sängar just den dagen. Vi fick sitta ute på gården med alla våra saker i flera timmar, innan de gav oss ett annat rum.

 

Dagen därpå bar det av ut i Amazonas djungel! Vi fick åka bil, båt, bil och båt för att komma ut till stugan där vi skulle bo de kommande 2 nätterna. Båten hade tak, så vi blev inte ens blöta när det började ösa ner på vägen. Lyxigt jämfört med Venezuela måste jag säga.

   På vägen fick vi se hur den svarta floden, som kommer från Colombia och flyter precis utanför Manaus, möter den bruna floden från Anderna. Man kunde tydligt se hur vattnet från de olika floderna möttes och hur färgerna blandades.

   Stugorna låg precis vid vattnet, och det dröjde inte många minuter innan jag såg ett par delfiner komma hoppandes bara några meter ifrån oss!

   Vi fick ta det lugnt i stugorna i ett par timmar. Sedan på eftermiddagen var det dags för den första turen ut till den översvämmade skogen.

 

Det var bara Hanna, jag, guiden och en kille från Chile i kanoten.

   Guiden lyckades bryta av en gren, som kryllade av myror, precis ovanför mitt huvud. Jag spenderade några minuter med att försöka få bort alla myror, som kröp omkring över hela min kropp och framför allt i mitt hår. Som tur var var det inga myror som bets. Efter det kunde jag börja njuta av naturen, och jag kände mig lite som en indian när vi gled omkring bland träden.

   Vi såg några apor och en sengångare! Guiden frågade om jag tyckte om sengångare och skulle vilja hålla i den. Jag trodde inte han menade allvar, så jag svarade ja. Guiden hoppade då smidigt upp i trädet, och klättrade mellan de smala grenarna upp till toppen. Väl där drog han loss den stackars krabaten från grenen den satt och kramare, klättrade ner med den och räckte över den till mig, innan jag hann protestera allt för mycket.

 

Det var jättecoolt att få hålla i en sengångare, men jag tyckte synd om den och hade mycket hellre sett att han lämnade den ifred...

   Vi paddlade vidare och satt och försökte fiska piraya ett litet tag, men utan framgång. Därefter bar det tillbaka till stugan för middag och därefter ut på floden igen för att titta på kaimaner tillsammans med en annan guide.

   Guiden fångade en och la den i mitt knä. Vad är det med att alla ska räcka mig olika djur egentligen? Guiden höll fast den runt nacken, men jag kände ändå att mitt sympatiska nervsystem drog igång ordentligt.

 

Nästa dag gick vi upp 4.30 för att titta på soluppgången. Senare fick vi gå på promenad i skogen, medan guiden berättade om olika växter, djur och frukter. Vår guide tillhörde lokalbefolkningen som bodde vid floden och pratade bara portugisiska, men chilenaren kunde fungera som tolk. Om vi inte hade haft killen från Chile; Daniel, med oss hade vi fått åka med en större grupp med engelsktalade guide, men det var roligt att få åka i en sådan liten grupp.

   På eftermiddagen drog tunga regnmoln in, och vi hade redan hunnit med att göra det vi skulle i vår lilla grupp. Vi fick möjlighet att åka med den stora gruppen ut till den översvämmade skogen igen, men valde att stanna kvar i stugan istället. Vi kunde då ligga i hängmattan under tak, medan det tropiska regnet öste ner på de andra ute på floden.

  

Tredje dagen, igår, åkte vi och hälsade på en familj som bodde vid floden. Vi fick se lite hur de levde. De var jättesöta och försökte kommunicera med oss utan större framgång. Daniel skulle bara vara iväg i 2 dagar, så han hade åkt hem och vi var omringade av bara portugisisktalande människor.

   Efter lunch var det dags att lämna djungeln och åka tillbaka till Manaus. Hanna och jag gick ut och åt på restaurang på kvällen. Vi ville fira vår tvåårsdag, som egentligen inträffade dagen innan.

 

Idag satt jag och skrev det mesta av det här på vandrarhemmet i Manaus på morgonen. Därefter tog vi oss ut till flygplatsen och flög till São Luís, där vi är nu. Vi ska försöka ta oss till Barreirinhas imorgon, där vi tänkte ha några lugna dagar på stranden. Vi tänkte även åka ut till sjöarna och sanddynerna i Lençóis Maranhenses därifrån.

 

Ha det så braaa

 

 

Kramar