zyanyasarah

Måndagen den 3 mars 2014

Vi gick och tittade på solnedgången vid en minnesplats för australiensiska och nya zeeländska soldater. Dagen därpå var det dags för The Rock Tour!

   De kom och hämtade oss i bussar som rymde 20 personer plus guiderna och tog styre mot Ayers Rock/Uluru.

   Första dagen åkte vi buss en stor del av dagen. Vi kom fram till Kings Canyon och gick en promenad upp på de röda bergen till ”canyonen”, där vi kunde titta ner i dalen. Vi fick därefter gå längs kanten till en utkiksplats ner över Garden of Eden, men vi fick inte gå ner i dalen. Tydligen stängde de den delen av vandringen när temperaturen översteg 36 grader, vilket det precis gjorde den dagen. Vi fick gå en promenad uppe på kanten istället, och därefter gå tillbaka samma väg. Våra två guider pausade med jämna mellanrum och pratade om naturen runt omkring. Det var sjukt mycket flugor där! Som tur var hade Johan rådit mig att köpa en flugmask innan turen, och jag var så glad att jag hade den. Flugorna har inga direkta naturliga fienden i det varma och torra klimatet, så de har förökat sig en massa. Det kändes nästan som att vara med i en zombiefilm...

   Efter det åkte vi vidare på en röd grusväg mot stället där vi skulle campa i bushen. De stannade på vägen, så vi fick samla ved för kvällens brasa. En tjej fick äta en stor larv de grävde upp, vilken tydligen skulle vara lika proteinrik som en stor biff.

   När vi kom fram började vi fixa mat över elden. Vi åt och satt och pratade runt elden medan den danska killen spelade gitarr i bakgrunden. Sedan var det dags att rulla ut våra swags och krypa ner för natten.

   Vi fick jättelyxiga swags att sova i! De hade en liten madrass, så man sov mjukt och inte direkt på marken. De hade även dragkedjor, så man behövde inte hålla på att vira in sig och vika den ordentligt för att den inte skulle trilla av när man sov. Den kändes som en blandnig mellan tält, sovsäck och liggunderlag. Vår guide, Tom, sa att varje swag även var utrustad med en så kallad ”monster flärp”, så om vi blev rädda var det bara att fälla upp flärpen över ansiktet så försvann allt farligt.

   De sa att vi skulle göra cirklar runt våra swags för att avstyra eventuella ormar och insekter, samt ha lite stenar nära till hands för att kunna kasta på dingos om de kom för nära. Efter det var det dags att sova under miljontals stjärnor...

På lördag morgon väckte Tom oss klockan 5 genom att sätta på en godmorgon låt. Efter det började en låt med en ensam kille på aukustisk gitarr. Texten började träffsäkert med orden; ”another morning’s here, and I’m still aliiiive”, vilket var ungefär så vi kände. Alla började gapskratta, och så var det dags för en ny dag.

   Vi åt frukost och därefter bar det av mot Kata Tjuta, vilket var som ett berg med 36 röda rundade toppar. Vi gjorde ett stopp på vägen vid en campingplats med duschar m.m. Jag satte ner min ryggsäck, som jag hade burit runt på en stund samt suttit bredvid i bussen på vägen dit. När jag skulle ta upp den igen såg jag att det satt en spindel på den... En spindel med ett enda rött streck på ryggen. Det visade sig vara en ”redback”; Australiens giftigaste spindel.

   Vi gick en promenad på cirka 3 timmar i Kata Tjuta, och det var nog min favoritpromenad. Allt var så rött, det var ganska brant på vissa ställen och man hade en jättefin utsikt över en dal mellan bergen på slutet.

   Efter det åkte vid till ett kulturcenter, där vi fick läsa lite om aboriginerna. Vi kunde även läsa i ”The Sorrow Book”, vilket var en bok där de samlat brev från folk som hade tagit en sten från Uluru när de var där. De trodde sedan att de hade drabbats av en förbannelse, så de skickade tillbaka stenen, berättade vad som hade hänt dem och bad om förlåtelse.

    Efter det fick vi se Ayers Rock på nära håll. Vi gick en liten promenad längs stenens fot; The Mala Walk, och guiderna berättade om Anangufolket och deras traditioner. Stenen är helig för dem, och guiderna visade oss olika stenar och målningar som hade betydelse för deras historier och traditioner.

   Vi åkte sedan iväg för att titta på solnedgången vid en utkiksplats lite längre bort;

Guiderna lagade mat medan solnedgången färgade stenen än rödare, och vi satt där och åt i skymningen.

   Efter det åkte vi till en campingplats, rullade ut våra swags och kröp ner under stjärnorna igen efter en stunds prat.

Klockan 5 på söndagen var det dags att vakna igen. Vi packade snabbt ihop oss och åkte tillbaka till Ayers Rock för att titta på soluppgången. Efter det fick vi gå en promenad runt Uluru, vilket vi var klara med kl 9. Det är underligt hur mycket man hinner när man går upp så tidigt! Efter det var det dags att åka tillbaka mot Alice Springs.

   Vi stannade vid en kamelfarm på vägen, där man fick rida kamel om man ville. Jag valde att inte rida och därefter åkte vi den sista vägen tillbaka.

   På kvällen samlades de flesta i gruppen på en bar i stan och åt tillsammans. Vi tog en taxi tillbaka till vandrarhemmet, för de rekomenderade oss att inte gå ute själva på kvällen eftersom det var mycket bråk på gatorna. Jag vet inte hur mycket av det som var överdrivet, men, till skillnad från övriga Australien där alla går barfota hela tiden, så var det massa glassplitter överallt på marken.

   Jag såg en del aboriginer i Cairns förra gången jag var här, men inte alls lika många som i Alice Springs. Aboriginer satt i grupper på gatorna och i parker, och man fick känslan av att de flesta mest ”drev omkring” utan någon direkt sysselsättning. De har egna skolor och slutar skolan redan när de är 12 år, och därefter är arbetslösheten hög. De har även mycket sämre hälsa än resten av befolkningen och mycket alkoholproblem. De kan välja att gå i vanlig australiensisk skola, men hur många barn väljer själva vilken skola de ska gå i när de är 6 år gamla? Det är föräldrarna som väljer, och sedan blir det svårt för barnen att komma in i det australiensiska samhället när det blir tillräckligt gamla för att bestämma själva...

   Det var skumt att se hur segregerat samhället fortfarande är, och jag är kluven i vad jag tycker... Jag tycker att det är viktigt att bevara deras kultur, men samtidigt tycker jag att alla borde ges en likvärdig chans till utbildning. Men jag vet egentligen alldeles för lite för att uttala mig om det över huvud taget...

På måndagen gjorde jag inte något särskilt. Det var mulet och tryckande varmt, så jag spenderade en stor del av tiden i rummet, där det fanns luftkonditionering. På kvällen spelade jag monopol med en tysk kille.

På tisdagen lämnade jag Australien bakom mig och flög till det långa vita molnets land; Nya Zeeland. Det tog hela dagen att flyga från Alice Springs till Auckland via Melbourne, och jag kom fram till vandrarhemmet i Auckland ca 3 på natten. Det låter sent, men klockan var bara 23.30 enligt tiden i Alice Springs.

Onsdag-torsdag traskade jag runt i Auckland. Jag försökte klura ut vad jag skulle göra och hur jag skulle ta mig runt. Det slutade med att jag hade så många broschyrer och tipps på vad jag skulle göra att jag bara kände mig stressad. Dessutom slutade min bankdosa fungera, så jag kunde inte komma åt mina pengar. Det löste sig på kvällen när jag hittade en kille som också hade nordea, så jag kunde låna hans dosa. Snälla mamma ska sen skicka ner en ny till Joes adress.

   Jag lurade ut vad jag skulle hinna göra utan att det skulle bli för mycket, bokade en tur för dagen därpå och kunde pusta ut när jag lämnade storstaden på fredagen.

På fredagen hämtade en buss mig klockan 6.45 för att åka till Waitomo grottorna. Jag hade aldrig hört talas om dem innan, men det är grottor med massa lysmaskar i taket. Vi gick ner i grottorna och fick därefter åka på en båt i bäckmörkret. Vi kunde titta upp i taket, där massa lysmaskar lös upp taket som en stjärnhimmel! Det var jättecoolt att se, och jag tycker inte att Timon och Pumbas teori om att stjärnhimlen består av massa eldflugor alls är korkad längre.

   Lunch ingick i turen och, trots att jag bett om specialmat, påminnt dem och frågat extra två gånger, fick jag majonäs i min smörgås. De lovade att det bara var tranbärssås och cream-cheese i den... Halvvägs genom mackan kände jag dock att det var något fel, och jag fick ont i magen. Tur nog tog det cirka tre timmar innan vi var framme vid nästa stopp, så med lite allergimedicin gick det nästan över fram tills dess...

   Nästa stopp; Hobbiton!!!

Vi fick vandra runt bland husen och höra en guide berätta om inspelningarna, hur husen byggdes, hur inspelningarna skulle hållas hemliga m.m. Husen var fiffigt gjorda olika stora beroende på om det var människa eller hobbit som skulle vara med i scenen. Det var bara fasader som hade byggts, medan insidan man ser i filmen hade byggts upp och spelats in i en studio i Wellington.

   Efter den guidade turen fick vi smaka på ginger ale på ett café/bar precis bredvid. Insidan såg ut som i filmen, med runda takvalv och ett antal levande brasor längs väggarna.

   Jag blev sedan avsläppt utanför mitt vandrarhem i Rotorua, där jag fortfarande är.

 

Jag åkte till Nya Zeeland främst för att se naturen, och runt Rotorua finns det massa coola saker att se. Det är ett geotermiskt område, som bildades efter ett vulkanutbrott 1886, och de säger att området därför har det yngsta geotermiska ekosystemet i världen.

   Jag blev förvånad över hur nära allt är. Jag hade föreställt mig att man skulle vara tvungen att vandra i timmar upp på en vulkan för att se allt, men allt är verkligen nära inpå och på marknivå. På ett flerrtal ställen i staden finns det parker med avspärrade områden med rykande sjöar och bubblande vatten och lera. Lite utanför staden finns det nationalparker med gejsrar och sjöar i olika färger på grund av olika metaller.  

 

På lördagen slog jag mig ner bredvid en tysk tjej i mitt rum; Regina, för att äta frukost. Hon sa att hon hade hyrt bil tillsamanns med de andra på rummet, och att de skulle åka till Wai-O-Tapu nationalpark om några minuter. De hade en ledig plats i bilen, så på några röda sekunder var jag färdig att följa med dem.

   En gejser; Lady Knox, skulle börja spruta klockan 10.15, så vi tänkte att vi hade gott om tid på oss att åka de 20 minuterna det skulle ta till parken. Klockan var ju bara lite efter 9.30... Bara det att när vi läste i brochyren en gång till så stod det att man skulle hämta biljetterna senast 9.45...

   Vi stannade bilen 9.55 och sprag för att köpa biljetter. Som tur var hann vi dit med några inuters marginal. Hehe...

   En guide berättade att trycket i gejsern byggdes upp när vattnet långt ner värmdes upp. Det hölls sedan kvar på grund av ytspänningen i det kallare vattnet ovanför. Genom att hälla på surfaktant, vilket även bildas av celler i lungorna, minskar man ytspänningen. De kunde på så sätt framkalla ett utbrott vid ett visst klockslag, så vi turister kunde få se det. Om de inte hällde på surfaktant skulle gejsern ha utbrott cirka var 36e timme, och man skulle inte kunna förutsäga när.

   Efter det gick vi runt i parken och tittade på de rykande sjörna och de hålen i bergen. The Champagne Pool;

 

 

Efteråt åkte vi till Redwood Forest, och gick där en två timmars lång promenad bland de höga talliknande träden med rödaktiga stammar.

   På kvällen gick vi och åt glass vid Lake Rotorua precis i stan.

 

På söndagen, igår, åkte jag buss till den andra parken jag ville se när jag är här i Rotorua; Waimangu Volcanic Valley. Två killar jag träffade på vandrarhemmet; tjeckiska Michal och nederländska Martijn följde med.

   Vi bestämde oss för att gå den cirka två timmars långa promenaden till sjön i andra änden av parken och därefter gå samma väg tillbaka till bussen. Promenaden tog oss förbi bland annat Frying Pan Lake;

 

 

Jag har hört att den ska vara den största kokande sjön i världen, men när vi kom dit kunde vi läsa att sjön i genomsnitt ”bara” hade 55 grader. Bubblorna, som ger intrycket av att sjön kokar, bildas i själva verket av koldioxid- och divätesulfidgas!

   Vi vandrade vidare genom det här landskapet...

 

 

Nu sitter jag på ett café vid Lake Rotorua och skriver. Det regnar och är solsken om vartannat. Jag skypade med Hanna imorse, och har därefter fixat med boende och bussbiljetter för mitt nästa stopp; Ohakune, dit jag åker imorgon för att vandra och paddla kanot.

   Ikväll ska jag på kulturkväll i en Maoriby tillsammans med Martijn. Det ska bli spännande att få se och lära mig lite om deras kultur!

 

 

Puss och kram