Sol, vind och vatten. Höga berg och djupa haaaaav...
Fredagen den 14 mars 2014
De kom och hämtade oss med bussar som tog oss ut till Maoribyn, Tamaki, någon kvart utanför Rotorua. Vi fick där välja fyra stycken hövdingar som skulle representera de olika minibussarna. De fick ställa sig längst fram och efter det började välkomstritualen, där Maorifolket dansade någon form av krigsdans innan de välkomnade våra hövdingar, och därmed även oss, till sin by genom att låta sina näsor mötas två gånger.
De hade olika stationer som vi fick gå runt till och lära oss om hur de byggde sina hus, tränade sin snabbhet, tävlade med varandra, tatureade sina ansikten m.m. Martijn anmälde sig frivillig att delta i deras krigsdans, Haki, så han fick dansa, räcka ut tungan och imitera deras krigsljud. Han tyckte sedan att det var en ytterst bra idé att anmälla mig till nästa aktivitet; att snurra en boll som satt fast i ett snöre och fånga den igen. Det skulle dessutom göras upprepade gånger i en viss takt till musik... Ni kan ju föreställa er hur det gick, haha.
Efter det blev det mer dans och musik och därefter en stor buffé med mat de hade lagat i hål i marken genom att utnyttja den varma jorden. De skämtade med oss backpackers om maten hela tiden. ”Nu kan alla ta för sig en andra gång, och efer det får ni backpackers ta en trejde och en fjärde gång. Imorgon är det tillbaka till nudlar igen!” Vi kände oss träffade...
På vägen hem började det ryka en massa från bussen. Vår maorichafför stannade, tittade, sa till oss att öppna fönsterna för att vädra ut röken och körde därefter sjungandes vidare.
Dagen därpå, tisdagen, gick Martijn och jag runt i parkerna i Rotorua innan jag tog bussen till Ohakune för att göra Tongariro Crossing och Wanganui River. Martijn själv checkade in i samma rum som jag i Ohakune dagen därpå.
Det var så kallt i Ohakune de två första dagarna jag var där! Det regnade, blåste och till och med snöade lite högre upp i bergen. Tongariro Crossing var stängd pågrund av den hårda blåsten i bergen. Den hade tydligen varit stängd i över en vecka och skulle vara stängd åtminståne två dagar till, så folk som kommit dit för att vandra åkte därifrån. Själv skulle jag paddla kanot på fredagen, men jag kände mig så lagom pepp på att paddla kanot och campa i det kalla vädret. Att dessutom spendera två dagar i en iskall stuga innan dess kändes kanonkul. Det kändes då surt att jag hade skippat stränderna i norra Nya Zeeland för att ha tid att åka dit...
Jag längtade hem en stund, innan jag bestämde mig för att det inte finns dåligt väder utan bara dåliga kläder. Jag tog på massa kläder och hade en mysig dag i stugan och på biblioteket på onsdagen. Vädret var fortfarande ruskigt och det såg mörkt ut inför morgondagen. De på vandrarhemmet sa dock till mig att komma tillbaka precis innan de stängde för att få de senaste uppdateringarna om morgondagens väder och eventuell vandring.
När jag kom dit igen sa de att det troligen skulle vara blåsigt, men att regnet/snön på något mirakulöst sätt passerat snabbare än de trott. Hälften av bussarna skulle gå till bergen dagen därpå och leden skulle vara öppen!
Så på torsdagen åkte jag buss till Tongariro för att gå en 6 timmars lång led över de vulkaniska bergen. Leden har beskrivits som Nya Zeelands finaste dagsvandring och jättemånga har rekomenderat mig att gå den.
Jag kom dit någon gång efter 8, och bussen tillbaka skulle gå från andra sidan klockan 16. På vägen kunde man gå upp på Mount Doom från Sagan om Ringen. Eller Mount Ngauruhoe, som vulkanen egentligen heter. Det skulle vara en ganska brant vandring som tog cirka 3 timmar från den vanliga leden. Jag visste inte om jag skulle ha tid att gå hela vägen upp och hinna tillbaka till 16, men jag ville verkligen göra det.
När jag kom fram till avtagsvägen upp till Mount Ngauruhoe bestämde jag mig för att börja gå upp och vända om klockan 11 för att hinna tillbaka. När klockan var 11 var jag dock så nära toppen att jag bestämde mig för att fortsätta vandra/krypa/klättra i gruset och de lösa stenarna hela vägen upp, vilket jag är så glad att jag gjorde!
På andra sidan hade man utsikt ner i kratern.
Jag stannade flera gånger på vägen upp och undrade hur skjutton jag skulle ta mig ner igen. Folk gled ner på skorna i gruset på de brantare och lösare delarna på sidorna, men jag tyckte att det såg läskigt ut. Jag började gå ner långsamt, men bestämde mig för att också testa glidtekniken efter en stund. Då gick det fort att komma ner! Man tog ett steg och gled därefter vidare, men stannade så fort fötterna grävts djupare ner i gruset. Man placerade vikten långt bak, så när man trillade var det bakåt och man stannade efter några meter. Det kändes lite som en blandning mellan att åka skidor och springa.
Jag kom ner igen vid 12.30 och började vandringen längs den vanliga leden. Den fortsatte uppåt och jag var väldigt trött i benen när jag äntligen nådde toppen. Den fortsatte därefter ner över det vulkaniska bergslandskapet med sjöar i olika färger. Jag var halvvägs nere vid sjöarna och fundarade på om jag skulle springa en bit för att hinna ikapp tiden, när jag kom ikapp resten av gruppen från bussen. Jag kunde då gå med dem och ta det lugnt igen de sista timmarna.
På kvällen gick jag till kanotstället och fick en förslutbar hink att packa mina saker i inför den tre dagars långa kanotfärden med start dagen därpå.
På fredagen kånkade jag min hink till kanotstället och träffade resten av gruppen som skulle paddla längs Wanganui River. Floden är med bland Nya Zeelands ”10 Great Walks”, som listar de 10 finaste vandringarna i landet, trots att det inte är en vandring. Att paddla längs hela floden ner till Wanganui skulle ta 5 dagar, men man kan även välja att göra kortare turer och se det mesta ändå.
Jag fick paddla med en 25årig kille från USA; Wesley, vilket var väldigt tur. Jag tror inte att jag hade klarat av att paddla de 88 kilometrarna utan att ha en bra och stark paddlare bakom mig.
Förutom oss var det två 60åriga vänner från USA, ett par 30årigt par från Ungern/Bulgarien och vår guide i gruppen. Vi packade in oss i en minibuss och åkte med kanoterna till floden.
Väl framme fick vi instruktioner om hur vi skulle paddla och styra i de små klass ett forsarna som vi skulle möta och därefter bar det av.
Vi paddlade, och paddlade, och paddlade och paddlade... Ibland gick det fort i forsarna, men för det mesta var det lungt flytade vatten. Wesley var duktig på att styra, så vi klarade alla forsarna utan att kapsejsa eller bli inspolade i bergsväggarna. De andra i gruppen var också duktiga, men amerikanerna var lite för tunga för sin kanot, så guiden sa att de inte skulle klara av klass två forsen sista dagen.
Mycket riktigt, de tog in för mycket vatten när vågorna slog över kanoten, blev tyngre och tyngre tills de slutligen sjönk. De flöt vidare några hundra meter innan de kom till lugnt vatten och guiden kunde hjälpa dem att vända tillbaka kanoten igen.
Jag tröttnade på att paddla ungefär 50 gånger innan vi var framme, men det var väldigt fint och vi fick se mycket på vägen.
Vi tältade första natten och sov i stuga andra. Det var inga andra där på det andra campingstället, så jag fick lyxigt nog en hel stuga för mig själv.
Första dagen paddlade vi väldigt mycket och fick bada i floden på ett ställe.
Andra dagen sa vi hejdå till paret från Ungern/Bulgarien, som endast hade bokat två dagars paddling och därför blev upphämtade av en jetbåt. Paddlingen den dagen varvades med en promenad upp till Bridge To Nowhere och en övergiven bondgård.
Bridge to Nowhere hade byggts som ett sista försök att blåsa liv i byn längs floden, men projektet hade misslyckats. Folk flyttade därifrån, och bron glömdes bort. Den upptäcktes igen av några vandrare många år senare. Långt ut i skogen, och leder bara djupare in i skogen; till ingenstans...
Det var coolt att se bondgården med. Den var miltals ifrån all annan civilisation och enda sättet man kunde nå den var via floden. En smal brant stig ledde upp på en platå, där det fanns ett öppet fält omgiven av floden på tre sidor och tät ogenomtränglig skog på en fjärde. Jag funderade som bäst på hur man ens kom på idén att bygga en bondgård där, när guiden berättade att mark från regeringen gavs till traumatiserade soldater efter första världskriget. De visste inte vad de skulle göra med soldaterna, så de fick en bit mark de kunde bruka.
Guiden berättade också en del om landskapet och Maorifolket som levde i området.
Sista dagen var bara en halvdags paddling, så trötta kom vi tillbaka till Ohakune vid 15tiden igen på söndagen. Det var så skönt att slippa paddla mer! Jag var även glad att vi hållt vår kanot upprätt i de lite större forsarna sista dagen.
På måndagen umgicks jag med Laura och Martijn på förmiddagen, innan jag tog bussen till Wellington. Jag var tvungen att byta buss och åka runt, så det tog mig hela dagen.
Tisdagen spenderade jag i Wellington. Min kamera slutade fungera, jag tror den fick grus i sig när jag trillade med den på Tongariro Crossing. Jag tog den till kameradoktorn, men de sa att det inte fanns någonting de kunde göra... Så det var bara att köpa en ny kamera, för jag vill verkligen kunna fortsätta ta bilder...
Efter det gick jag till Wellingtons museum, umgicks med folk på rummet och gick upp till Mount Victoria för att titta på solnedgången över staden på kvällen.
I onsdags gick jag upp tidigt och kånkade på min ryggsäck i 50 minuter fram till färjan som skulle ta mig till södna ön. En nyutbildad fysiker på rummet skulle med samma färja och buss, så jag fick trevligt sällskap hela vägen ner till Kaikoura. Han åkte därefter vidare med bussen till Christchurch.
Busschaffören stannade på ett ställe på vägen där hundratals sälar låg och vilade på klipporna. De små sälungarna skuttade runt som små valpar och lekte med varandra. Så söta!
De har ett otroligt sjöliv här i Kaikoura, och jag åkte hit för att simma med delfiner. Jag hörde av folk att det fanns hundratals, och att man alltid såg dem när man tog en tur... Det gjorde det!
Det tog bara cirka en kvart innan han som körde båten hittade delfinerna igår, och de uppskattade att det var ungefär 200 stycken den dagen. Iklädda i våra våtdräkter fick vi hoppa i det 16 gradiga vattnet och simma fyra gånger. - Mitt bland de vilda delfinerna!
De matar aldrig delfinerna, utan de kom upp till oss enbart för att de var nyfikna. Vi fick göra ljud och lära oss några trick för att fånga deras uppmärksamhet. Några hade turen att få delfinerna att simma runt dem i cirklar och leka, men det hände inte mig. En delfin simmade dock rakt in i mig! Annars simmade de ”bara” förbi mig.
Delfiner och valar kommer väldigt nära fastlandet här, eftersom det endast är en liten grund strandremsa. Efter det stupar det ner till ungefär 2000 meters djup, vilket gör att sjukt mycket plankton kan växa och stora sjödjur som valar och delfiner tycker att det är tillräckligt djupt för att leva.
Efter att jag simmat med delfiner var jag på stranden en stund. På eftermiddagen gick jag en promenad runt halvön tillsammans med en kille från nederländerna och en hästtjej från USA.
Nu sitter jag på vandrarhemmet i Kaikoura och skriver. Jag ska snart äta lunch tillsammans med en kille som jobbar som fiskare i Alaska.
I eftermiddag åker jag till Christchurch, där Joe ska hämta upp mig. Vi ska vara två nätter i Christchurch, och därefter åka upp till hans mammas hus nära Abel Tasman National Park. Förhoppningsvis ska vi vandra, paddla kanot och vara på stranden där, men det beror lite på vädret. Tydligen ska en cyklon dra in nu i helgen...
Jag saknar er.
Kraaaaaaaaaaam!
