Kerewong, Noosa och Fraser Island
Fredagen den 7 februari 2014
Efter att jag skrivit klart förra gången begav jag mig av för att hitta till bäcken jag tänkte gå runt. Det var bara ett par kilometer, så det tog inte så lång tid. Det fanns massa ”flying foxes” där, vilket är fladdermöss stora som fiskmåsar.
Efter det traskade jag vidare till koalasjukhuset. De skulle ha en gratis guidad tur och mata koalorna vid 15, så jag hann precis dit inför det. Det var jätteroligt att höra guiderna berätta om de olika koalorna, vad de hette och hade varit med om. De flesta var där för att de antingen hade brännskador från skogsbränder eller hade blivit attackerade av hundar. Några för att de hade hamnat mitt i stan när de var på jakt efter sina speciella matträd. De kom då tillbaka bara för att upptäcka att det var bebyggt där deras träd brukade vara. En koala hade hittats inne på en toalett i ett nybyggt hus! Förutom det fanns det andra koalor som var sjuka på olika sätt, bland annat en krokig koala med skolios.
De matade dem med sojablandning och behandlade dem så gott de kunde, sen var det meningen att de flesta skulle bli utsläppta igen när de återhämtat sig. Vissa bodde där permanent dock, till exempel de som inte kunde släppas ut där de tidigare bott pga bebyggelse eller de som var för svårt sjuka och inte kunde klara sig ute i det fria.
Senare samma dag kom Cathrine och hämtade mig för att åka till Kerewong. Vi stannade på vägen och plockade upp en medelålders australiensisk man, Peter, och åkte därefter ut till hennes hus på landet.
Cathrine bodde i ett jättefint hus som hämtat direkt ur en av hästböckerna jag läste när jag var yngre. Jag fick ett eget rum, vilket var otroligt skönt efter att ha blivit väckt av alla partymänniskor på surflägret flera gånger varje natt. Precis utanför var en liten damm och hennes 10 hästar gick och betade i stora gröna hagar alldeles intill. Hon hade en liten pool i trädgården, en hund, 7 vackra arabisk fullblod och 3 andra hästar. Hon anordnade turridning i varannan vecka och arbetade på gården resten av tiden. Eftersom hon bara tog emot max 4 ryttare på avancerad nivå, och oftast inte var fullbokad, var det precis så att hon gick runt på gården sedan hon och hennes man separerade för några år sedan.
Det märktes att hon verkligen älskade och kände sina hästar; hon visste precis hur alla skulle reagera i olika situationer och berättade för oss hur vi skulle hantera dem, så jag kände mig trygg hela tiden. Hon var full av roliga historier om hästarna och olika ryttare som kommit och ridit genom åren. Dessutom hade hon vart på en del ridresor runt om i världen, så hon har gett mig massa nya idéer om olika resemål. Bland annat hästsafari i Afrika...
Peter hade bara rdit i 3 år, men han var jätteduktig och fick rida de lite större och lugnare hästarna. Han hade rest runt hela världen och berättade massa om olika länder som han hade besökt... Så jag fick massa inspiration under veckan! Men mest pratade vi om hästar, såklart.
Dagen därpå, måndagen, var det dags för den första ridturen. En medelålders australiensisk kvinna kom och red med oss över dagen, men sen skulle hon jobba igen.
Det var molnigt den dagen och cirka 25 grader, så det var svalt och skönt. Jag fick rida ett 10 årigt arabiskt fullblod som hette Kamal. Cathrine sa att jag skulle ta det lugnt med honom, eftersom han hade tendensen att bli lite hetsig, särskilt första dagen.
”Lite hetsig”...? Vi studsade omkring! Vi galopperade flera långa sträckor i full fart. Australiensaren på sin långsammare häst fick alltid starta före oss, sen kom jag efter på Kamal som satte av och var ikapp de andra på nolltid. Han till och med bockade med mig några språng när han inte tyckte att det var dags att sakta av bakom de andra. Vi hade jätteroligt i alla fall och Cathrine sa att han betedde sig som han hade gjort när han precis var ny, och att det var roligt att se att han fortfarande kunde bli så taggad.
Vi red en lite kortare sträcka första dagen, ungefär 3h ridning. Vid lunchtid red vi till en väg där Cathrine hade kört upp en kyllåda med mat, bord och stolar med bilen på morgonen.
På tisdagen fick jag rida ett annat fullblod, 8 åriga Kuta. Cathrine sa att han brukade ha mycket mer energi än Kamal, så jag blev lite nervös inför den 6 timmars långa ridturen till en vingård. Dessutom skulle jag rida honom med ett ”hackamore träns”, vilket endast har nosrem och inte något bett i hästens mun. ”Hur skjutton ska jag få stopp på den här hästen?” tänkte jag och så bar det av.
Visst, Kuta hade mycket energi, men han var flera kilo lugnare än vad Kamal hade varit dagen innan! Den dagen var nog min favoritdag. Det blev många långa galopper genom skogen, ner i dalar med regnskog, över bäckar och upp på höjder. Ibland var det riktigt brant, men hästarna var jätteduktiga och Kuta lyssnade hur fint som helst.
När vi kom fram till vingården var det dags för vinprovning. Ja, det här var en annan slags resa än de jag är van vid! Vi fick smaka på olika viner och äta en massa ost innan vi lastade in hästarna i härttransporten som hennes pensionerade granne, Max, hade kommit till vingården med.
På onsdagen red vi upp på ett berg. Jag fick fortsatta rida Kuta, medan de andra bytte hästar för att de skulle få en vilodag emellan. Vi red i ca 5 timmar och åt lunch där uppe. Max kom med maten i bilen och åt lunch med oss, därefter red vi tillbaka till gården. Precis i början av ridturen såg vi en stor svartorm ligga på stigen. Det är första gången jag har sett en giftig orm i Australien.
På torsdagen var det dags för ridturen på stranden. Vi fick sovmorgon och åkte med hästtransporten någon timme till stranden där vi sedan red i cirka 2 timmar. Jag red Kuta och vi kunde verkligen sträcka ut i galoppen på stranden och rida riktigt fort.
Senare på kvällen grillade vi på Cathrines veranda.
På fredagen var det dags för sista ridturen upp på Comboyne Plateau. Vi red i ungefär 6 timmar upp på en platå och ner igen. Det var massa hagar där uppe och vi skrittade längs en grusväg någon timme innan vi red ner på andra sidan.
Jag fick fortsätta rida Kuta, eftersom han fortfarande hade mycket energi kvar. De andra bytte mellan två hästar så att de hade samma häst varannan dag, men Kuta kunde gå flera dagar och han var betydligt piggare än de andra två även efter den fjärde dagen i rad. Jag tyckte verkligen om den hästen! Han brukade vara lite försiktg av sig och inte våga gå först, men han var jättemodig och vi tog täten gång på gång när de andra hästarna började hetsa upp sig för något de tyckte såg farligt ut. Det var i princip bara i galoppen vi inte red först, för då skulle de andra hästarna inte hänga med i tempot. Men några gånger sa Cathrine till mig att jag kunde fortsätta galoppera tills han blev trött och självmant saktade av, så då galopperade vi i förväg och stod sen och väntade på de andra som kom travandes efteråt.
Kuta fick gå lös när vi stannade för att äta lunch, och varje gång jag skulle gå och hämta honom travade han iväg och gömde sig bakom ett träd. Han gick ingenstans, bara stod där bakom och såg skyldig ut.
Lördag eftermiddag skulle jag ta bussen tillbaka upp till Byron Bay. Peter skulle åka med tåget klockan 9 på morgonen, men klockan halv 8 knackade det på min dörr. Det var Peter som undrade om jag hade lust att rida en sväng till. Vilken fråga... - klart jag ville! Han hade ändrat sitt tåg till eftermiddagen istället, för han ville inte heller åka därifrån. Så en och en halv timme senare var vi sadlade och klara för ytterligare 2,5 timmars ridning.
Jag fick rida Kamal igen, eftersom Kuta skulle få sin väl förtjänade vila. Den här gången var Kamal mycket lugnare än Kuta, så jag förstod vad Cathrine pratade om första dagen. Vi kom fram till att Kamal hade varit så het på grund av vädret då. De andra dagarna var det lite över 30 grader och sol, men det svalare vädret på måndagen gjorde Kamal mycket pigg och springsugen.
Vi hade väldigt tur med vädret under veckan enligt Cathrine. Tydligen var det oftast mycket varmare och fuktigare under sommaren, med åskoväder på eftermiddagarna. Vi hade torrt och svalt väder, om man nu kan kalla 30 grader för svalt...?
Det kändes jättesorgligt att lämna Kerewong på eftermiddagen... Som tur var träffade jag en väldigt trevlig kille från Wales på bussen, så jag fick annat att tänka på än att jag ville ta med mig Kuta hem till Sverige.
Jag kom fram till Byron Bay på kvällen och sov där, innan jag tog bussen upp till Noosa morgonen därpå.
På bussen till Noosa på söndagen träffade jag en jättetrevlig tjej från Israel. Hon hade nyss gift sig med sin flickvän, och berättade massa om hur det var att vara gay i Israel. Tydligen fick de inte gifta sig officiellt, så de var inte gifta på pappret, men de hade haft en borglig ceremoni med 250 gäster.
Hon reste runt själv i Australien i en månad, men innan dess hade hon och hennes flickvän rest runt på Nya Zeeland tillsammans. Hon var en riktig friluftsmänniska och gav mig massa tips på vart jag kan vandra när jag åker dit.
Jag strosade runt i Noosa på eftermiddagen och gick ut en sväng med några jag träffade på vandrarhemmet på kvällen. Vi bestämde oss för att gå ut och vandra i nationalparken dagen därpå.
Sagt och gjort, vi valde det längsta spåret som skulle ta oss tillbaka till utgångspunkten i nationalparken. Dock tog turen bara 2 timmar att gå, och då gick vi ganska långsamt. Jag trodde att det skulle vara en jättestor park där man kunde vandra i timmar, men den var mycket mindre än jag trott.
Efter det hängde vi på stranden ett tag och lagade sen mat tillsammans på kvällen.
På tisdagen gjorde jag inte så mycket. Jag sprang en sväng i nationalparken på morgonen, vi gick en sväng på gatan med affärer, var på stranden en stund, men sen skulle de andra tjejerna åka vidare på eftermiddagen. Det var ett informationsmöte om Fraser Island på kvällen som jag var tvungen att gå på inför turen till ön dagen därpå.
Klockan 7 på onsdagmorgonen kom bussen och hämtade mig och 12 andra för att åka till världens största sandö; Fraser Island.
Jag hade bokat en tur på två dagar och en natt där vi fick köra själva på ön, så när vi kom till Rainbow Beach träffade vi vår guide och fick information om hur vi skulle köra på ön.
Guiden tog täten med sin bil och så bar det iväg till färjan.
Vårt första stopp på Fraser Island var vid en sanddyn med en sjö uppe på. Vi fick vandra ungefär 30 minuter i mjuk sand för att komma upp till sjön, vilket var väldigt tungt. Vi fick bada och vara vid sjön någon timme innan vi gick tillbaka och åkte till vårt nästa stopp; ett gammalt vrak.
Guiden berättade lite om vrakets historia och efter det var det min tur att köra till dagens sista stopp; en bäck som ringlade fram genom regnskogen.
Vi vandrade upp på träbryggor längs bäcken och fick sedan hoppa i och flyta med strömmen ner till havet.
Efter det skumpade vi vidare med mig som chafför till stället där jag trodde vi skulle campa över natten. Fast tydligen hade turen ändrats för ett tag sen, vilket jag inte visste, så vi fick bo i riktiga rum istället. De hade haft problem med campingen, eftersom det tydligen fanns många giftiga ormar och aggressiva dingos på ön. En 15 årig pojke hade tydligen blivit dödad av de vilda hundarna på ön när han försökte springa ifrån dem för något år sedan.
Vi såg många dingos under våra två dagar på ön;
Jag tyckte det var skönt att slippa campa trots allt, särskillt när det började ösregna framåt natten. Vi satt och pratade under tak på kvällen och jag fick bo i samma rum som tre norrlänska tjejer.
Igår, torsdag, regnade det. Vi åkte till en sjö som ska vara den mest populära på Fraser Island och fick bada i regnet om vi ville. Efter det åkte vi till en gammal järnvägsstation på ön och gick en kort promenad i regnskogen där. Därefter var det dags för lunch, sedan färja tillbaka till fastlandet och därefter buss till Noosa.
Det var skönt att komma tillbaka. Jag tyckte att det var fint på Fraser Island, men det var långt mellan allt, och man var tvungen att köra så långsamt i sanden, så det blev väldigt mycket tid i bilen. Jag var glad att jag bara hade bokat en tvådagarstur och inte tre, som de flesta jag pratat med varit på.
Inatt bodde jag i samma rum som en av tjejerna i Timotej på vandrarhemmet i Noosa.
Idag har det varit en lång resdag. Jag gick upp tidigt och tog bussen ner till Brisbane. Därifrån flög jag till Sydney, vilket besparade mig circa 15 timmars restid jämnfört med att åka buss.
Nu är klockan 20.45 och jag sitter jag på tåget till Blue Mountains, där jag gå en nybörjarkurs i bergsklättring i helgen. Spännande!
Kramar!
Åh Sarah! Det låter helt fantastiskt! Att få blanda dessa vyer, upplevelser och människor i ett ända äventyr! Hoppas att allt fortsätter så! Tänk att du redan har varit borta i en månad!
Här hemma lunkar de på, med väldigt mycket plugg. Men det är väl så de ska vara!
Lycka till med allt! Ska bli spännande att läsa nästa inlägg!
Hej Sarah :) Kul att du har det så bra och har träffat så många fina människor. Hoppas bergsklättringen blev lika bra. Jag saknar dig i skolan, men jag kan verkligen förstå att du längtat så efter Australien! När du kommer tillbaka till skolan kan du känna dig lugn i att konsultationen är värt det. Den känns mycket mer på riktigt!
Många kramar!
