Berg, storstad och hav
Torsdagen den 20 februari 2014
Jag kom fram till Blue Mountains någon gång före 23 på fredagen. Dagen därpå var det dags att klättra!
Vi träffades i en affär som liknade naturkompaniet och fick vår utrustning; selar, klätterskor, hjälmar m.m. Det var 6 stycken som hade bokat första dagen, så vi hoppade in i bilen och begav oss av mot ett klätterställe med vår guide; Gemma.
Vi stannade på toppen av berget där det fanns metallhandtag som Gemma satte fast topprepen i. Efter det fick vi vandra ner på en stig för att sedan klättra upp och säkra varandra. Alla hade klättrat innan, så alla var vana vid att säkra. Dessutom var man två som säkrade ibörjan, så det kändes väldigt tryggt.
Det var jättehäftigt att klättra i berg!
Eftersom vi klättrade på väggar som var ca 20-30 meter precis på toppen av bergen så hade vi en otrolig utsikt ner över de djupa dalarna när vi kom upp till toppen. Då kunde vi sitta och titta ner på utsikten en stund, så vi hann bli höjdrädda och önska att vi kunde gå runt istället för att bli nedfirade igen...
Jag tycker även att det var mer utmanande. När jag har klättrat på vägg innan har jag kunnat se precis vart jag ska ta tag med händerna, vilket gör att man vet att det finns grepp dit man häver sig upp. På berget hade man ingen aning.
Vår guide lärde oss en del tekniker. Vi fick band annat lära oss klättra mycket mer med fötterna än jag gjort tidigare, eftersom man aldrig visste om man skulle få ett bra handgrepp eller inte. Vi fick även lära oss hur man vinklar händerna för att få grepp i lodräta sprickor i berget.
Vi klättrade ända fram till eftermiddagen och blev därefter avsläppta i Katoomba igen vid 17 tiden. Gud vad trött i kroppen jag var då!
Jag hade lyckats pricka in så att jag var i Katoomba under en ukulelefestival. Folk från hela världen kom med sina ukuleler och det var konserter uppe på ett hotell i staden. Jag gick dit med en japansk tjej och lyssnade på lite ukulelemusik. Efter det fick jag skypat med Hanna en stund på kvällen.
Det var bara 3 stycken som hade bokat två dagars klättring, så vi var en mindre grupp andra dagen. Gemma visade oss hur man skulle använda olika former av utrustning när man klättrade utan att ha ett topprep. Hon visade oss hur man skulle knyta för att göra olika oberoende ankare, så om en släppte så skulle man alltid ha två andra som var individuellt säkrade i berget. Vi fick säkra henne nedifrån medan hon klättarde upp och fäste ett topprep och därefter klättarde vi som vanligt. Det var väldigt intressant att se hur man gör för att klättra på ett säkert sätt i vanliga berg, som inte har några förutsatta handtag.
Vi fick klättra på svårare väggar den dagen. En del var lite för svåra, så jag och den norska tjejen jag klättarde med kom inte upp, vilket var lite frustrerande. Men det är väl så man lär sig antar jag...? Killen och guiden klättrade i alla fall upp som små apor.
På kvällen gick jag och den norska tjejen jag klättrat med och tittade på solnedgången vid Three Sisters.
Det är så vackert i Blue Mountains. Jag rekomenderar er verkligen att åka dit...
På måndagen tog jag tåget till Wentworth Falls tillsamanns med en tysk klättertjej som bodde i samma rum som jag. Hon hade åkt till Blue Mountains för att klättra, så hon träffade folk över nätet som hon klättrade tillsammans med. Vi gick på en 3,5 lång promenad i bergen, och hon berättade om klättring och vad man skulle tänka på när man klättrade i olika bergstyper.
Vi tänkte gå till Three Sisters för att se solnedgången igen på kvällen, men vi missade den med någon kvart. Vi var båda lite för tidsoptimistiska...
Dagen därpå tog jag tåget ner till Wollongong, ungefär 2h söder om Sydney, för att hälsa på Amanda. Hon kom och hämtade mig med bil vid tågstationen och körde hem mig till lägenheten hon delar med 4 andra. Jag förstår att hon tycker om att bo där! Det var en liten stad precis vid havet, ganska nära till Sydney, mycket billigare och med bra surfing.
Det var mulet och duggregnade lite, så vi gick på promenad längs stranden, till en fyr och gick och fikade vid stranden. Efter det åkte vi till universitetet och på kvällen gick vi ut och åt på restaurang tillsammans med den svenska tjejen, Malin, som Amanda har bott med i cirka 3 år.
På onsdagen regnade det fortfarande. Vi gick upp tidigt och tog bilen till en bro precis vid havet och upp på en höjd där man hade jättefin utsikt. Vi såg delfiner hoppa i vågorna!
Efter det fikade vi igen, och åkte därefter hem till Amanda en stund innan jag skulle ta tåget tilll Sydney och Amanda börja jobba.
Jösses vilket vandrarhem jag kom till i Sydney! Det var den tyska tjejen i Blue Mountains som rekomenderade det... Jag kom till ett rum där folk bodde permanent och det var saker precis överallt, inklusive i sängen jag skulle sova. Dörren till vårt rum stod på vid gavel, det spelades hög musik och på våningen under var polisen där för att en kille hade blivit av med alla sina pengar.
Jag skyfflade undan lite saker från golvet, så jag fick en fri yta där jag kunde sätta ner min ryggsäck, därefter tog jag min tillflykt ut på stan. Jag vandrade ner till Darling Harbour och satte mig där och läste tills det blev mörkt. Det var mysigt, med massa hjärtan överallt; flytande i vattnet, målade på gatan, på flaggor m.m. Det var tydligen kärleksmånad och massa regnbågsflaggor vart man än gick. När det började bli mörkt tändes massa ljus och folk kom åkande i små romantiska roddbåtar för två.
De hade spått regn de kommande dagarna, men på torsdagen sken solen från en klarblå himmel. Jag var ute och sprang på morgonen och bestämde mig för att utnyttja det fina vädret och se så mycket som möjligt den dagen.
Sagt och gjort. Med lunchlåda i ryggsäcken traskade jag iväg till hamnen med operahuset och Harbour Bridge. Himlen var fortfarande molnfri så jag bokade ”klättring” över bron till eftermiddagen samma dag. Därefter tog jag färjan till Manly Beach. Jag hade ungefär tre timmar i Manly, så jag var på stranden och kikade omkring lite på gatorna. Det var Australian Open Surfing, så surftävlingar som underhöll mig på stranden medan jag lunchade där.
Efter det tog jag färjan tillbaka och gick till stället där broklättringen började. Hör och häpna, men jag var så tidig att jag fick följa med i en tidigare grupp! Vi var bara tre stycken i gruppen; ett par från USA som var på bröllopsresa och så jag.
Vår guide gav oss selar så vi skulle sitta fast i bron med rep ifall vi trillade. Efter det var det dags att gå ut på bron. Vi fick gå ”inuti” bron en stund, under där bilarna körde, och därefter klättra upp för stegar med bilar och tåg svischande förbi oss. Efter det började själva vandringen på toppen av bron, vilket var som en sakta uppförsbacke med små trappsteg.
Guiden stannade och tog bilder på oss pratade om bron. Han berättade hur den byggdes och berättade massa historier. Det var en jättehäftig upplevelse!
Vi spenderade ungefär 3 timmar på bron, och efter det hade jag nästan tid att äta och vandra ner till Darling Harbour igen till kl. 20. De skulle då börja visa ”Serendipity”, men jag missade ungefär 10 minuter. Jag satt och tittade på kärleksfilm i någon timme, tills det plötsligt började blixtra och ösregna. Hela stället tömdes på folk inom några sekunder och filmen stoppades. Jupp, det skulle ju regna den dagen!
På fredagen, alla hjärtans dag, var himlen alldeles grå igen och jag var glad att jag passat på att göra det jag ville dagen innan. Jag tog bussen till Bondi Beach, vilken var mycket mindre än jag trodde den skulle vara! Jag hade föreställt mig en enorm strand runt staden, ungefär som i Gold Coast, men det tog bara några minuter att gå från ena sidan till den andra.
Jag gick en kort sväng runt och försökte hitta till en veterinärklinik som Jassie har pratat om, men jag hittade den inte. Efter det tog jag bussen tillbaka och tog det bara lugnt resten av dagen. Jag tittade på en annan utomhusbio; ”While you were sleeping” i Darling Harbour på kvällen. Den här gången hann vi se hela filmenn innan det började regna.
Hela lördagen tillbringade jag på tåget ner till Melbourne, där jag skulle träffa Marcel. Tågresan skulle ta 11 timmar, men när vi nästan var framme blev det något fel med tåget. Den sista sträckan skulle normalt skulle ta 20, men den tog istället 2h för att tåget var tvunget att köra jättelångsamt.
Stackars Marcel var redan på tågstationen när tåget stannade, men snäll som han är så väntade han på mig där så vi kunde åka hem till honom tillsammans.
På söndagen åkte vi till ett ställe där man kunde köpa begagnade cyklar. Marcels cykel hade blivit stulen dagen innan, så han behövde köpa en ny för att ta sig runt. Det var ett ganska coolt ställe som sålde cyklar, odlade grönsaker, sålde veganmat och sköttes enbart av volontärer. Vi fikade en stund på deras café och Marcel fick köpt sig en ”ny” cykel.
Efter lunch skulle Marcel jobba, så jag hade tid att utforska staden lite på egen hand. Det slutade regna och jag hamnade, som så ofta, i en park.
På kvällen skulle jag hitta till caféet/restaurangen där Marcel jobbade. Utan karta... Vi kan väl nöja oss med att säga att Marcel fick cykla dit jag var en timme senare än vi hade tänkt... Vi gick därefter till en veganrestaurang i samma område. Det var gott, men vi fick så lite mat att vi gick till ett texmexställe efteråt.
På kvällen skypade jag med Hanna och la ut en annons på nätet att jag sökte resesällskap till Great Ocean Road, eftersom Marcel var tvungen att jobba.
På måndagen åkte Marcel skateboard medan jag cyklade efteråt på en slinga en bit runt stan. Vi åkte till ett kloster där de serverade veganmat. Stället drevs också av volontärer och nunnor, så man fick betala så mycket man ville för maten. Vi satt där en stund och jag försökte organisera en resa längs Great Ocean Road till dagen efter.
Jag fick en del svar på annonsen jag la ut, men jag kände mig väldigt osäker på om jag skulle åka med de som svarade eller inte. Jag ville inte åka med någon ensam snubbe med bil, utan övervägde om jag skulle försöka boka en guidad busstur istället. Jag ville dock verkligen hyra bil och prova på att köra på fel sida vägen...
En koreansk kille svarade, så jag tänkte att om han följde med så skulle vi åtminstone vara två som tillsammans kunde åka med någon. Men jag var fortfarande väldigt osäker...
Sen ringde plötsligt en studerande backpacker från Nederländerna och ville åka. Då blev det plötsligt en helt annan femma. Vi skulle då vara 4 stycken, och jag kände mig mycket mer bekväm.
Killen från Nederländerna, Koreanen och jag träffades och åt pizza och bestämde oss för att åka dagen därpå. En kille som bodde i Melbourne och hade bil skulle dyka upp efter han slutat jobba vid 21, så vi väntade med spänning på vår siste reskamrat.
Klockan 21 dök en indier i en svart Mercedes upp och presenterade sig som Ajay. Vi undrade om han verkligen ville att vi skulle köra hans bil, eller om vi skulle hyra en istället, men han sa att vi gärna fick köra hans bil, så länge vi hade körkort.
Ajay släppte därefter av oss där vi bodde och sa att han skulle komma och hämta oss vid 10 morgonen därpå.
Så på så vis kom det sig att jag åkte längs Great Ocean Road i en svart Mercedes med ett udda resesällskap på en rik arbetsledare från indien; Ajay, som envisades med att betala för allt. En ytterst förvirrad korean; Luffy, som undrade om vi skulle se havet på Great Ocean Road, knappt pratade engelska, hade kartan upp och ner och utbrast ”oh!” hela tiden. Och slutligen två västerländska läkarstudenter; Johan och jag.
Det första som hände på tisdagen var att Luffy inte var där han skulle bli upphämtad när vi kom. Vi ringde till honom och han svarade yrvaket att han skulle komma om några minuter. Vi fick snurra runt några kvarter för att hitta honom.
Efter det skulle indiern köpa kamera, så det bar av cirka 11.30 istället för kl 10.
Vi turades om att köra, med undantag för Luffy, som var lika förvirrad i trafiken som han var resten av tiden. Vi stannade ett antal gånger under färden för att titta på utsikten och bada i havet. Ajay köpte badkläder och skuttade runt i havet. Det var första gången han badade i havet och han kunde inte simma, så vi försökte lära honom lite. Luffy kunde simma, men han hade en helt unik simstil jag aldrig har sett förut.
På kvällen kom vi fram till Twelve Apostels;
Vi stannade där någon timme och tittade på solnedgången...
Efter det åkte vi ytterligare en timme till vandrarhemmet i Warrnambool.
Dagen därpå, igår, åkte vi tillbaka längs Great Ocean Road hela vägen till Lorne. Det regnade på förmiddagen, så vi stannade inte så mycket. Efter det åkte vi till Erskine Falls. Vi var där ett tag, tittade på vattenfallet och gick runt i skogen lite, innan vi fortsatte tillbaka mot Melbourne. På vägen besökte vi en Hare Krishna gård där folk kunde bo och äta gratis, öva yoga och meditera.
Vi kom tillbaka igen vid cirka 21tiden och det kändes sorgligt att säga hejdå till alla när Ajay släppte av oss igen. Marcel var och spelade på en ”open mic” den kvällen, så en av hans rumskompisar släppte in mig hos honom, medan han själv kom hem någon timme senare. Det är coolt, när vi åkte runt senast hade han precis börjat spela gitarr. Han hade den där gitarren som lät fruktansvärt och vi åkte och köpte en ny som han började klinka på. Nu försörjer han sig delvis som gatumusikant!
Idag gick jag upp kl 5, sa hejdå till en sömnig Marcel och begav mig av till flygplatsen för att åka till Alice Springs. Det var en massa poliser vid busshållplatsen utanför där Marcel bor, så jag undrade vad som stod på. En alternativ tjej från Frankrike kom och sa att de höll på att protestera mot ett utbygge av en väg, och undarde om jag ville vara med och demonstrara. Enligt henne hade de tydligen kommit dit och demonstrerat kl 6 varje morgon i 5 månader! Dessa fransmän, de ska alltid demonstrera och göra uppror mot allt...
Nu är jag i Alice Springs. Jag har gått runt på stan med en dansk kille, som pratade en massa och inte förstod att jag ville vara ifred. Nu har jag i alla fall lyckats ta min tillflykt till ett bord i skuggan och sitter och skriver. Vi ska troligen gå upp på en kulle och titta på solnedgången över Alice Springs om en stund tillsamamns med resten av de som bor i vårt rum.
Imorgon ska de hämta oss kl 5.30 för tre dagars tur till Ayers Rock! Vad jag har förstått ska vi åka i en grupp om 20 personer. Vi ska sova i swags under stjärnorna, som jag gjorde på ranchen, och vandra en del. Jag har velat åka till den stora röda stenen så länge jag kan minnas. Det känns overkligt att jag äntligen är här...
Kraaamar på er!
Hej Sarah:)
Vad roligt du verkar ha:) Vad härligt att rida på stranden, som du gjorde på ridturen Comboyne Plateau. Att rida på stranden som du gjorde har jag drömt om! Inga människor på stranden, bara du och hästen. Det verkar vara sådan frihetskänsla! Hur var det? Du får berätta när du kommer hem!
Sen att klättra i bergen är något jag gjorde som barn och det älskade jag. Har bara på äldre dar klättrat inomhus på en klättrar fabrik och det var svårt! Var det svårt att klättra? Det såg så ut på bilden!
Ha en fortsatt trevlig och rolig resa:)
Hannah Lannesjö ( mig som du träffade på allergologen på Sahlgrenska innan du skulle resa)
