Salar de Uyuni, La Paz och Lago Titicaca
Vi kom fram till Bolivianska gränsen tidigt på morgonen. Solen hade inte gått upp än, så det var kallt och alldeles dimmigt. Vi möttes av en hel grupp människor som stod vid bussterminalen och tiggde pengar, och det kändes väldigt annorlunda jämfört med ställena vi varit på innan.
Det skulle vara ungefär en kvarts promenad från bussterminalen till gränsen, så vi funderade på om vi skulle ta en taxi, men så slog vi ihop oss med hel grupp backpackers och gick istället.
Det tog oss bara cirka en kvart att korsa gränsen, så det gick mycket smidigare än vi trott. Sedan var vi inne i Bolivia!
Bolivia var väldigt annorlunda i jämförelse med Argentina... Mycket fattigare och inte alls lika välorganiserat, men med fantastisk natur.
Från staden vid gränsen, Quiaca, tog vi en buss upp till Tupiza. En hel folkhopföljde med oss till busstationen och försökte få oss att åka med i deras minibussar. Vi bestämde oss dock för att ta den stora lokalbussen, som bara kostade 9 kronor.
Vi var väldigt trötta och hade ont i huvudet på grund av höjden när vi kom fram till Tupiza. Vi sov därför en stor del av dagen, och vandrade runt lite på stan på kvällen. Det var en väldigt liten stad, och alla ville sälja turer till saltöknen, så vi bestämde oss för att åka ut till Salar de Uyuni redan dagen därpå.
Efter att vi hade bokat turen gick vi ut och åt på restaurang med några av de vi träffat på bussen.
På tisdag morgon träffade vi franska Coralie och colombiska Brajhaan, som vi skulle åka i samma bil som. Vi packade in oss i en jeep tillsamans med vår chafför/guide; Rosario och kock; Mabelle. De på vandrarhemmet hade lovat att guiden skulle prata både engelska och spanska, men Rosario kunde knappt ett ord på engelska. Istället fick vi ett häfte att läsa i själva på engelska, medan han guidade på spanska.
Det bar därefter iväg längs en skumpig grusväg upp i bergen. Vi hann dock inte åka långt innan det blev punktering på bilen, vilket Rosario fixade snabbt.
Första dagen var väldigt seg, med omkring 12 timmars bilkörning på cirka 4000 meters höjd. Vi skumpade förbi ett antal olika precis lika dana byar, där ett par hundra människor bodde mitt ute i ingenstanns. Vi fick stanna och titta på lamor och åsnor, och även se några ruiner. Vi hade ont i huvudet och mådde illa av höjden, och det blev något fel på en annan av bilarna, så vi stod stilla länge och kom inte fram och fick middag förrän efter 21 på kvällen.
När vi äntligen kom fram till stugan där vi skulle sova fick vi dubbla täcken att ha över sovsäckarna. Jag hade dessutom på mig mitt underställ, så jag frös inte alls som jag trodde att jag skulle göra på natten.
Andra dagen var mycket bättre! Vi skumpade iväg till en varm källa, där vi fick bada på morgonen. Efter det åkte vi upp på 5800 meters höjd och tittade på en gejser, några rykande hål och kokande lera. Vi åkte därefter ner och tittade på några sjöar och tusentals flamingos. Jag var inte höjdsjuk alls på dagen, trots att vi var så mycket högre upp.
På natten blev jag höjdsjuk däremot... Vi sov i en liknande stuga som natten innan, fast på 4800 meters höjd.
Tredje dagen åkte vi och tittade på lite klippor på morgonen, bland annat en sten som såg ut som ett träd. Därefter fick vi se 4 stycken olika lagooner och massa fler flamingos. Vi fick gå lite promender vid sjöarna och var nere på mycket lägre höjd.
Vi åt lunch vid ett ställe där det fanns vilda kaniner, fast med svansar. De var vana vid att folk kom dit och åt, och man kunde därför nästan mata dem ur handen.
På eftermiddagen åkte vi till en gravplats med mumier. De hade gröpt ur berget så det blev som små grottor med fönster, där de la sina döda och saker de kunde tänkas behöva inför nästa liv. En liten indiangumma guidade oss runt, och vi fick titta in på de gamla mumieskeletten.
På kvällen kom vi fram till salthotellet där vi skulle sova. Det såg nästan ut som ett vanligt stenhus på utsidan, men på insidan såg det mer ut som det salt vi är vana vid. Allt var gjort av salt! Bord, stolar, väggar, taket och det låg salt på marken som ett grusgolv. Hanna och jag fick ett eget rum och sov så gott, så gott på den lägre höjden.
Dag fyra gick vi upp klockan 5 på morgonen för att åka ut till själva saltöknen. Rosario stannade vid en ”ö”, där vi fick vandra upp och titta på soluppgången.
Hela Salar de Uyuni är ett hav, som för länge sen torkat ut och endast lämnat en massa salt efter sig. Det kändes verkligen som att vara på en ö och se solen gå upp över havet...
Efter promenaden bland hundratals kaktusar på ön hade vår frukost tinat efter natten. Vi flyttade ut i solen och försökte tina upp oss själva också medan vi åt, och därefter bar det av ut i öknen.
Vi kom fram till staden Uyuni vid lunchtid och åkte till en ”tågkyrkogård” precis bredvid staden. Det finns en järnväg genom öknen från Bolivia till Chile, och en massa gamla tåg har lämnats på en plats där de nu står och rostar.
Efter lunch släppte de av Hanna och mig i Uyuni, varifrån vi skulle ta nattbussen till La Paz samma kväll. De andra åkte tillbaka till Tupiza, och det kändes lite sorgligt att lämna dem... Rosario, med sitt eviga leende och ”buenos chichos”, när han vände sig om och berättade vad vi skulle göra vid varje stopp. Mabelle, som skrattade hela tiden och sa att maten innehöll ”nada de nada”, eftersom jag var allergisk och det andra paret veganer. Coralie och Brahjaan var också väldigt trevliga.
Vi träffade de vi ätit ute med i Tupiza dagen innan turen, och spenderade resten av dagen på en restaurang tillsamamns med dem.
Nattbussen till La Paz var en skumpig historia i detta grusvägarnas land. Efter ett tag kom vi äntligen ut på en asfalterad väg, och jag kunde sova.
Jag trodde att det skulle vara mycket mer berg och dalar i Bolivia. Jag hade föreställt mig smala och branta vägar med stupande sidor, men den delen vi har sett har varit ganska platt och ligger som på en platå uppe i bergen.
La Paz var så fint! Det ligger som i en dal mellan bergen, och vi kom fram tidigt på morgonen. Solen hade inte gått upp än, och man kunde se hela staden med alla sina ljus uppifrån.
Vi hade två lugna dagar i La Paz, då vi gick runt i stan och till ett antal marknader, bland annat en häxmarknad.
Vi besökte även ett kokamuseum, eftersom de flesta tuggar kokablad så flitigt här och det är en så stor del av deras kultur.
Vi kom till ett vandrarhem utan kök, så vi åt ute och spenderade mycket tid på olika restauranger och caféer. Allt är så billigt i Bolivia, så det gjorde inte så mycket utan var bara väldigt gott och mysigt.
Eftersom det var påskafton var det massa folk ute på kvällen första dagen. Det var konsert vid torget och de sköt fyrverkerier.
På måndagen åkte vi upp i bergen för att cykla längs ”Death Road”; en grusväg som tidigare var det enda sättet att ta sig mellan La Paz och Yungas. Vägen är brant, och det stupar ner hundratals meter på enda sidan av vägen en stor del av tiden. Den börjar högt uppe i bergen, och ringlar sig ner hela vägen till djungeln. Vägen har fått sitt öknamn eftersom många bilar och bussar har trillat över kanten, och den anses därför vara världens farligaste väg. Nu finns det dock en annan väg mellan städerna, och vägen har blivit en väldigt populär mountainbikeled.
Vi gick upp tidigt och åkte minibuss upp i bergen, där det låg lite snö på marken. Vi blev avsläppta och fick cyklar, hjälmar, kläder och benskydd. Efter det bar det av.
Första timmen gick längs en asfalterad väg, och var nog mest till för att vi skulle lära känna cykeln. Vi fick därefter lasta upp cyklarna på minibussen, och de körde iväg till själva Death Road.
Det var nog det häftigaste jag har gjort i hela mitt liv! Det var en underbar känsla att flyga fram på cykeln. Utsikten var fantastisk, och man kunde verkligen se hur naturen förändrades på vägen ner; från berg till regnskog. Så fort vi kom ner under molnen började det bli grönt, och vi åkte förbi och igenom ett antal porlande vattenfall på vägen ner.
Det kändes inte farligt, eftersom vi knappt mötte några fordon alls på vägen ner. Det var grusigt, och det kändes som att det fanns stor risk att trilla. Men det kändes aldrig som att det fanns risk att trilla över kanten, eftersom man var väldigt försiktig när det stupade på sidorna.
Det var ganska fysiskt ansträngande och väldigt utmanande att cykla på gruset och stenarna. Jag har fortfarande lite träningsvärk i mina ben nu 4 dagar senare, och Hanna bröt efter halva vägen.
Efter cirka 6 mil kom vi i alla fall ner till Yungas, där vi fick t-shirtar och fick äta av en buffé. Vi stannade där någon timme, innan vi åkte tillbaka till La Paz längs den nya vägen. Solen gick ner över bergen, och det var så fin utsikt över bergen och dalarna. Då såg det ut så som jag hade tänkt att hela Bolivia skulle se ut...
Dagen därpå, tisdagen, tog vi bussen till Puno i Peru. Vi fick hoppa ur bussen och stå i kö i någon timme vid gränsen, innan bussresan fortsatte.
Puno är också fint, och hittills känns det mycket modernare i Peru än Bolivia. Man kan betala med kort, och det finns bankomater överallt. Det finns även vanliga mataffärer, så man inte behöver köpa allt i små kiosker och olika stånd på gatan.
Vi kom till ett jättefint vandrarhem, och gick runt lite i stan på eftermiddagen.
Puno ligger precis vid Titicacasjön, så på onsdagen åkte vi ut med båt till de flytande öarna; Uros.
Folket på öarna flyttade ut på sjön för att fly undan preinkafolket, som kom och ville styra över deras stammar. De visade oss hur de bygger sina öar av vass från grunden. Öarna håller i cirka 25 år, om de sköter om dem väl. Skötseln sker genom att lägga på ny vass varannan vecka, i takt med att vassen underst ruttnar. De berättade även om livet på de små öarna, och vi fick åka på en liten båttur med dem.
Jag tycker det var otroligt fascinerande att se hur de lever, men själv skulle jag få panik om jag bodde på en så liten ö. Tänk att bo på en ö där det bara är cirka 20 meter till andra sidan ön! De berättade dock att de brukade åka ut på sina små båtar när de ville ha lite egen tid...
Efter det åkte vi vidare till Taquile, som är en större ö cirka 2,5 timmar bort. Hanna och jag skulle stanna och bo hos en familj på ön över natten. Vi hann inte mer än att sätta oss ner vid lunchstället med de andra turisterna, förrän guiden sa att mannen i vår familj skulle komma och hämta oss istället. De hade tydligen redan förberett lunch åt oss.
Vi väntade en liten stund, och sen kom en mössklädd liten man, vid namn Celso, gående. Han hade även, likt alla andra män på ön, på sig de traditionella kläderna de alltid använder när de lämnar huset. Vi gick en promenad hem till honom och fick en god lunch som hans fru, Juana, hade förberett. De hade även en sjuårig son, Wilfredo, och en liten katt.
Det var jätteintressant att bo hos familjen! De berättade för oss om livet på ön... Mycket kretsar runt att man ska gifta sig, och familjer hjälps åt att bygga ett nytt hus när någon gifter sig. I stort sätt alla stannar på ön, eftersom de har sin jord och sina liv där. De kan inte direkt åka till övriga Peru, för att till exempel läsa vidare på universitetet, eftersom de inte har några pengar att leva för utanför ön. Celso berättade att han och Juanna dock åker till grannön en gång per år.
De berättade även saker som att de spelar mycket olika sporter, och att det finns 6 stycken olika små kommuner på ön som spelar turneringar mot varandra varje helg. Att alla på ön av tradition är vegetarianer, men att de äter fisk. Att de har en skola, där all undervisning sker på spanska. De flesta kan därför spanska, trots att de pratar quechua hemma. Att lärarna är från fastlandet, och att de bland annat undervisar i katolsk religion. Kristendomen börjar därför få större inflytande på ön, och Celso själv trodde både på deras ursprungliga Moder Jord och på Gud.
Alla män stickar mössor, och de olika mössorna har olika betydelser så som vilken position man har i byn och vilken civilstatus man har. Kvinnnorna stickar och väver andra saker, så som skärp. Varken Celso eller Juanna har ett jobb, utan brukar sin jord och köper lite saker för pengarna de tjänar på att ta emot och sälja saker till oss turister.
Celso berättade även att de hade ett rotationssystem för att ta emot turister. Det betydde att det var hans familjs tur ungefär var 15e gång, men att väldigt få väljer att stanna på ön över natten. De flesta åker bara dit på en dagstur, vilket inte gynnar lokalbefolkningen lika mycket.
De målade en karta över ön, så vi kunde vandra runt själva och besöka några ruiner och heliga platser. Vi gick därför en promenad på ett par timmar, innan det var dags att äta middag med familjen. De blev förvånade över hur snabbt vi kom tillbaka efter promenaden, för tydligen brukade det ta turisterna minst två timmar längre tid än det hade gjort för oss att vandra runt. Jag antar att de som brukar komma dit inte är lika höghöjdsvana som vi nu har blivit.
Dagen därpå hade fina lilla Juanna lagat äggfria pannkakor till frukost åt oss. Vi satt och pratade med familjen en stund till, och de visade oss några av sakerna de vävt/virkat. Efter det gick vi till en pytteliten stenig strand en stund, innan det var dags för lunch och att därefter återvända till turistgruppen.
Celso följde oss tillbaka till torget, och tog oss till en lunchrestaurang där vi var helt själva. Alla andra turister satt på de vanliga restaurangerna precis vid torget. Det kändes roligt att vara på ett ställe som inte var lika turistigt, trots att de serverade precis samma två maträtter som alla andra ställen på ön gjorde.
Efter maten var det dags att säga hejdå till Celso. Vi traskade tillbaka och fann turistgruppen där vi lämnat dem dagen innan, och 3 timmars båttur senare var vi tillbaka i Puno.
Idag har vi bara haft en lugn dag i Puno. Jag har suttit på vandrarhemmet och skrivit på morgonen. Vi har ätit lunch ute, och sitter nu på ett café på en mysig innergård och fortsätter läsa och skriva.
Imorgon ska vi åka till ett litet ställe som heter Chivay, där vi förhoppningsvis ska gå på vandring i Cañon del Colca. Vi stannar där ett par dagar, innan vi åker vidare till Cusco.
Ha det så fiiint där hemma i vårsolen!
Kramar!!
