Tillbaka till Indien!

Lördagen den 16 september 2017

 

Det är redan 3 år sedan jag var i Indien senast… Men nu är det dags att åka tillbaka!

  

Den här gången åker jag dit för att göra mitt examensarbete. I 8 veckor ska jag samla data på ett sjukhus i Kannur i delstaten Kerala i södra Indien. Tanken är att jag ska följa patienter som kommer in med infektionssymptom via akuten och läggs in med antibiotikabehandling. Efter några dagar ska jag utvärdera vilken antibiotika de har använt, se om de har odlat fram en bakteriekultur, titta på bakteriernas resistensmönster och se ifall läkarna på sjukhuset byter antibiotika efter att ha fått odlingssvaren.

   När jag är färdig med min ”forskning” kommer jag tillbringa en långweekend med min mamma, som kommer åka till Indien för att träna yoga på ett Ayurvedacenter. Efter det åker jag upp och hälsar på Tina och hennes familj i Jaipur. Tina är den tjejen som jag pratade med mest på bröllopet förra gången och den som jag fortsatt hålla kontakten med. Jag kommer bo hos henne i 4 dagar och efter det åker jag åter ner till Kerala och träffar Hanna i Kochin. Vi har bokat tre dagar på ett vandrarhem precis vid stranden. Därefter ska vi troligen åka husbåt på Keralas backwaters och åka till en nationalpark. Sedan åker vi hem tillsammans och landar i Sverige igen den första december. Då har jag cirka 4 veckor på mig att skriva min uppsatts som sedan ska presenteras den 11 januari.

 

Det är planen i alla fall. Sedan får jag se hur länge den håller… Just nu sitter jag på ett café på Frankfurts flygplats och skriver. Jag har varit vaken sedan 3.30 och jag har ungefär ett dygns resa kvar innan jag är framme… När jag landar i Kochin ska jag ta tåget upp till Kannur och där bli upphämtad av min indiska handledare. Han ska köra mig till universitetets campus, där jag ska bo under min vistelse. Det har dock varit högst oklart ifall jag lyckats få en plats på tåget från Kochin till Kannur, en tågresa på cirka 6 timmar enligt ”indiska tidtabellen”. Min erfarenhet är dock att den ofta kan vara dubbelt så lång i verkligheten som på pappret, så vi får väl se hur dags jag kommer fram imorgon. Om jag kommer fram imorgon. Det ska dessutom ösregna, så jag hoppas att det inte blir översvämning och att man inte kan ta sig fram av den anledningen. Men jag hoppas och tror att det är ordnat med tågbiljetten nu och att jag kommer fram imorgon som tänkt. Om inte så det löser sig alltid på något sätt, även om det inte blir precis som jag tänkt!

 

Jag tänkte sammanfatta väldigt kort det som har hänt de senaste 3 åren innan jag börjar skriva från Indien.

 

Jag började i en väldigt trevlig ny klass och nu har jag läst med dem i 3 år. Jag tar läkarexamen i juni nästa år, och den här sommaren har jag arbetat som underläkare på psykiatrin på Östra Sjukhuset. Hittills är psykiatri mitt favoritområde inom medicin och det var väldigt spännande att arbeta där i sommar! 

 
 

Det var lite chockartat att komma ut i arbete, men det är det väl alltid när man börjar arbeta med något som man är utbildad för att arbeta inom? Helt plötsligt förväntas det att man ska kunna saker och man får ta en massa eget ansvar. Det kändes häftigt att det var mig de hämtade ifall någon patient eller dess anhöriga ville prata med ”en läkare”. Som student är man inte van att göra så mycket utan övervakning av en handledare som nästan alltid tar över så fort patienten har några frågor.

   Jag fick hoppa runt en hel del mellan olika avdelningar, men på slutet fick jag vara på samma avdelning i nästan 3 veckor. Till en början fick jag mest sitta med på samtal och utföra administrativa uppgifter, men efter ett tag fick jag börja jobba mer och mer självständigt. Under 3 veckors tid hade jag en fantastisk överläkare som lät mig göra massa saker och som jag hela tiden hade stort stöd ifrån. Jag kände mig väldigt trygg med honom bakom mig och kunde därför arbeta ganska självständigt. Jag ska med största sannolikhet tillbaka och vikariera där efter examen.

 

I november 2015 fick vår älskade Timmy somna in...

 

…och ett par veckor efter det kom den här underbara varelsen till oss; Ninya <3

 

  

…och sommaren därpå kom ytterligare en underbar liten varelse till oss; Scott. Eller ”Skuttis” som jag kallar honom <3

 

Jag har börjat träna agility med båda två. Ninya är lite drygt 7 månader äldre än Scott, så jag har hunnit träna mycket mer med henne och vi började tävla i somras. Vi har diskat oss i de flesta starter hittills, men i de starter vi inte diskat oss har vi kommit på ganska bra plats även fast vi inte gått felfritt. Agility är ungefär som hästhoppning och snabbast felfria ekipage vinner. Det är väldigt enkelt att diska sig och vi har varit endast ett misstag från felfri runda ett par gånger, men som sagt har vi har inte lyckats gå felfria än. Jag ska fortsätta träna massa när jag kommer hem och förhoppningsvis tävla en del med båda hundarna nästa sommar!

 

I oktober 2016 gick min älskade morfar bort… <3


Morfar är en person som har betytt otroligt mycket för mig… Jag har alltid haft en väldigt nära relation till både mormor och morfar, men morfar är den som jag gjorde mest saker med. Han skjutsade oss fram och tillbaka till simskolan när vi var små i sin lilla snipa… Han brukade vara med mig i stallet varje vecka när jag var liten... Han hjälpte mig att borsta hästarna på ryggen när jag inte nådde att borsta själv och han ledde hästarna när jag var rädd... Han till och med sprang runt när vi skulle galoppera en gång, trots sitt dåliga hjärta! Vi tog med oss matsäck och övningskörde i timmar tillsammans… Haha, jag vet inte hur många ”start i backe” och ”backa runt ett hörn” som morfar fick vara med om i mitt sällskap. Säkert hundratals! Han var alltid så lugn, tacksam och snäll. Jag är så otroligt tacksam för att jag har haft honom i mitt liv och jag tänker på honom nästan varje dag… Och mormor, som jag vet läser det här, dig är jag också såklart precis lika tacksam för. Dig räknar jag med att du kommer finnas kvar i många år till!

 

I övrigt har livet rullat på. Hanna och jag har flyttat till en lägenhet i Kålltorp och där trivs vi jättebra. Pappa och hundarna bor nära, så jag försöker träna och gå ut med dem så ofta jag hinner. Minst en gång i veckan i alla fall.

 

Jag provade på gymnastik med förhoppningen om att nåon gång kunna utföra bakåtvolter. Några månader senare, och efter 2 snygga landningar på nacken, gav jag dock upp det försöket. Jag har nu accepterat att jag inte är bra på gymnastik och har kommit fram till att jag gör klokast i att hålla mig borta från det, haha.

 

Däremot är löpning mer min grej och jag löptränar jag en del. I våras sprang jag Göteborgsvarvet precis under 2 timmar. 

 
Nu sätts det upp nya mål och jag ska bland annat vara med på Triathlon nästa sommar. Jag var med på att Göteborgs Triathlon för ett år sedan, men tvingades då bryta. Nästa år hoppas jag att jag kan slutföra det!

 

Nu ska jag snart leta upp min gate och flyga vidare mot Delhi. Ni får ha det så fint, så ses vi snart här igen hoppas jag!

 

Kramar på er!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0