Påväg mot Nepal!

Söndagen den 15 oktober 2017

 

På fredagen hade det inte kommit några nya patienter alls till sjukhuset, så jag var färdig med att gå igenom journalerna redan vid klockan 12. Solen sken och inga moln syntes till och hotade med regn. Jag bestämde mig därför för att ta tillfället i akt och besöka Payyambalam Beach, vilket är en jättelång strand som ligger precis intill Kannur. När jag kom dit var det inte alls mycket folk där, så jag bad ett par vakta min väska och tog mig ett snabbt dopp. Folk badar inte här utan kommer endast till havet för att ta promenader och sitta och titta på vattnet. För mig är det ofattbart när de har så himla många långa fina stränder!

   Efter doppet tog jag en promenad längs med stranden. När jag kommit en bit bort kom det dock ett gäng på 4 killar och frågade efter min kamera och mobil. Jag sa att jag inte hade dem med mig och började gå tillbaka. De följde efter mig ett litet tag, men lät mig vara. Det var en del folk längre bort och jag tror inte att de faktiskt skulle våga ta mina saker. Trots det kändes ändå lite obehagligt.

   Det började fyllas på med folk och jag satt, fullt påklädd, på stranden. Det kom massa folk som ville ta foton med mig och alla undrade varför jag var där ensam. Jag beslutade mig för att åka därifrån innan jag orsakade alltför mycket uppståndelse.

 

Den helgen var det Pooja. En festival som min handledare sa var för att fira att man hade ett arbete. Detta gjorde man genom att vara ledig, men gå runt med saker som visade vilket yrke man hade. De på sjukhuset gick därför runt med sina stetoskop runt halsen. De berättade att alla barn lämnade sina skolböcker i templen. De flesta på sjukhuset passade på att åka hem till sina familjer över långhelgen, så det var ganska folktomt runt campus.  

   På lördagen åkte jag och besökte ett tempel som de rekommenderat mig att besöka under festivalen. Jag tog bussen in till Kannur, tog en tuc-tuc till templet, insåg att templet var ett skjul mitt på en trafikerad gata, dubbelcheckade templets namn men såg att det visst var samma namn på en skylt ovanför skjulet som jag skrivit ner i mitt anteckningsblock, såg att det fanns en liten guldig staty i skjulet, blev frågad av ett antal människor varför jag stod där och såg förvirrad ut, tog en tuc-tuc tillbaka till busstationen och åkte tillbaka till sjukhuset.

   3 mycket svettiga timmar senare var jag åter på mitt rum och kände mig mycket upprymd över min fantastiska tempelupplevelse. Inte.

   Resten av helgen satt jag och skrev på min bok.

 

På måndagen var det fortfarande högtid eftersom det var Ghandis födelsedag. De flesta hade kommit tillbaka till sjukhuset den dagen och det var skönt att träffa lite människor igen. Bahiya och jag åkte till en arabisk restaurang efter vi slutat och jag råkade äta en soppa med ägg i.

   På tisdagen kom Bahiya till mitt rum och vi började titta på en indisk film. Vi hann dock inte titta färdigt eftersom hon inte kom ifrån sjukhuset förrän sent. Vi gick ner till klubbhuset och åt middag istället och beslutade oss för att titta vidare en annan dag.

   På onsdagen kom beskedet. Min visumkonvertering hade fått avslag. Min handledare sa att vi skulle lämna in några fler papper till myndigheterna och på såg vis förhoppningsvis få deras beslut att dra ut på tiden lite till. Det var samtidigt politiskt upplopp i staden, så polisen skulle ha annat att tänka på i några dagar. Achash, Teena, Albin och jag hade tänkt åka och besöka St. Angelo Fort den dagen, men min handledare sa att vi skulle hålla oss ifrån staden. Istället tillbringade jag resten av dagen på mitt rum och funderade på hur det skulle bli med allt…

   På torsdagen skulle min handledare inte vara på sjukhuset och både Achash och Teena hade placering på psykiatrin. Jag skulle därför följa med dem under dagen och arbeta med min studie på eftermiddagen. Jag såg verkligen fram emot att se hur de arbetade på psykiatrin i Indien!

   Jag gick upp tidigt för att vara med på pre-ronden. Jag satt och väntade men ingen kom... Jag försökte ringa, men när jag till slut fick tag på dem var pre-ronden över. AT-läkarna gick och åt frukost istället och efter det frågade Teena mig om jag ville följa med till hennes rum och titta på film. Hon och de flesta andra som arbetar på sjukhuset bor på översta våningen och delar ett rum 3 personer, så det var roligt att se hur de bor.

   Efter filmen gick vi på lunch och efter det tog Teena mig till psykiatriavdelningen i cirka 5 minuter så jag fick se hur det såg ut där. Dagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig och jag fick inte direkt se så mycket av psykiatrin i Indien. Däremot fick jag lite inblick i AT-läkarnas vardag. För mig är det så konstigt att man kan stämpla in på morgonen och därefter vara på sitt rum hela dagen! De måste vara tillgängliga på telefon hela tiden, men om ingen ringer så är de i princip lediga på dagarna. Det är inte så på alla placeringar, men tydligen är det så på psykiatrin. Mycket märkligt…

   Kannur Medical College är tydligen ett väldigt lugnt sjukhus. I Indien har de stora prov som går 2 gånger per år och det gäller att få ett bra resultat på provet för att kunna få välja den specialitet man tycker om. Det är möjligt att göra proven många gånger och proven är nationella. Alla tävlar mot alla om de bästa specialiteterna och det gäller att få ett bra resultat. De som får bäst resultat kan välja vilken specialitet de vill, medan de som får sämre får ta de specialiteterna som blir över. Det resulterar i att många pluggar väldigt mycket för att kunna skriva bra på proven. Det är inte ovanligt att folk studerar inför proven i ett par år efter att de tagit examen! Många väljer därför att arbeta på KMC för att kunna sitta och plugga under dagarna, just eftersom det är så lågt patienttryck.

 

På fredagen skulle Jimna ha förlovningsfest. Hon bjöd in mig, men jag visste inte om jag skulle kunna gå eftersom jag var tvungen att åka till Foreign Centre och lämna in papperna innan klockan 17 den dagen... Jimna hade gett mig kontaktuppgifter till några av hennes vänner; Shahana och Margirin. De sa att de skulle åka från sjukhuset vid 9.30 och komma tillbaka vid 15. Jag var dock osäker på om jag kunde följa med eftersom jag skulle få papperna först vid 9.30 och jag inte ville försena dem eller få dem att känna att de måste lämna förlovningsfesten tidigare för min skull… De sa dock att det inte var någon stress och att de skulle vänta på mig och lösa allt. De skulle komma till min handledares kontor vid 9.30 och prata med honom. Min handledare sa att det var okej att jag åkte och bad dem att följa mig till Foreign Centre efteråt. Jag kände mig till väldigt mycket besvär för dem, men de försäkrade mig om att det var okej.

   Klockan var 9.45 och jag trodde de stod och stampade för att komma iväg. De sa då att de ”bara skulle byta om” innan vi skulle åka. De skulle komma tillbaka 10.15 och hämta mig. Tur var det, för det visade sig ha blivit fel på papperna när jag läste igenom dem. Så det blev en tur till sekretariatet och sedan fick jag vänta på att studierektorn skulle komma och skriva på pappren och stämpla dem igen. Suck…

   Klockan 10.25 var jag färdig. Jag ringde till dem och bad åter om ursäkt över att jag var sen, men de var inte färdiga än. Jag satt och väntade på dem till klockan 11.

   Klockan 11 kom vi i alla fall iväg, och då var det bråttom! Någon ceremoni skulle börja klockan 12 och vi åkte tuc-tuc i en himla fart för att jaga ikapp bussen som vi missat.

   Klockan 12.05 var vi framme hos Jimna, men det visade sig att det inte alls skulle vara någon ceremoni. Vi satt och pratade på Jimnas rum, åt god mat och hälsade på hennes släktingar. Cirka 300 personer kom på förlovningsfesten, men de kom i omgångar så att alla skulle få plats i deras trädgård. Jag gjorde misstaget att gratulera hennes svärbror till förlovningen, eftersom jag antog att killen hon stod och poserade med var hennes fästman. Men tydligen är inte killen inbjuden på förlovningsfesten, utan det är en fest för att endast hylla bruden!

 
Efter festen åkte vi en sväng hem till Shahana eftersom hennes syster flyttat hem tillfälligt efter att ha fött tvillingar. Tydligen är det ganska vanligt att kvinnorna flyttar hem till sina mammor den första tiden efter att de fått sina barn.

   Efter det bar det av till Foreign Centre igen. Jag känner mig alltid så illa till mods när vi kommer till polisstationen... Min handledare hade instruerat mig att bara lämna in papperna och gå därifrån. De ville dock att jag skulle sätta mig ner och sa att de papperna jag lämnade in inte skulle accepteras. Det blev massa krångel och det var tur för mig att Shahana och Margirin var där och kunde prata med dem, eftersom poliserna knappt pratar engelska alls. Jag hatar känslan när de sitter och pratar bekymrat om mig och jag inte förstår mer än enstaka engelska ord. Jag blir verkligen jätteorolig och spänd. De sa i alla fall att jag inte kunde stanna kvar på sjukhuset om jag inte fick ett personligt rekommendationsbrev från mitt universitet stämplat av indiska ambassaden i Stockholm. Ett brev där både ambassaden och universitetet bad om ursäkt för att de gett mig fel visum. Då kanske de skulle kunna ta upp ärendet igen. Det var ju jag som sökt fel visum och det är ingenting varken universitetet eller ambassaden skulle kunna be om ursäkt för! De trodde själva att det var en långsökt plan, men bad mig återkomma under morgondagen. Jag sa att jag omöjligen kunde återkomma under morgondagen eftersom mitt universitet har stängt lördag-söndag. Vi kom överens om att jag skulle återkomma i början av veckan därpå. De började prata om att jag behövde ännu fler intyg som förklarade vad som hänt innan jag åker härifrån, men vi lyckades dra oss ur det. De sa att jag inte brutit mot visumets regler, eftersom jag ju inte börjat på min studie än... Om jag börjat med studien skulle jag vara tvungen att lämna Indien inom 7 dagar och eventuellt få böter… För jag hade väl inte börjat än? Skaka på huvudet och le...

   Så det var med en stor klump i magen jag lämnade polisstationen den dagen. Margirin och Shahana var verkligen supersnälla och försökte prata på och muntra upp mig. De tog mig till stranden och därefter åt vi på restaurang och gick på en liten shoppingrunda. Båda två är mycket pratglada och lättsamma. De båda ska gifta sig inom kort och bjöd in mig till sina bröllop.

 

På lördagen pratade jag med min handledare om min situation igen. Både han och jag tycke att det inte gick att tänja på reglerna längre och att jag borde åka härifrån innan jag hamnar i för mycket trubbel. Hela den här situationen har gjort mig väldigt spänd och de har ringt min handledare från polisstationen flera gånger och frågat honom om olika saker. De har massa vakter på sjukhuset och i princip alla på sjukhuset vet vem jag är och vad jag gör. Det skulle räcka att polisen kom och frågade första bästa människa de såg om hur läget låg till. Min handledare sa dock att det inte var så troligt att de skulle komma och göra en kontroll, men varje gång jag såg någon i uniform blev jag jättenervös…

   Jag lider verkligen så mycket med alla flyktingar som inte vet om de ska få stanna kvar i landet eller ej. Jag har bara varit här i ovisshet i 4 veckor, och det värsta som skulle kunna hända mig är att jag blir hemskickad till ett liv som jag älskar. Tänk att gå runt i ovisshet i flera år, inte förstå systemet, inte förstå språket, inte kunna komma igång med sitt liv och riskera att bli tillbakaskickad till ett land man flytt ifrån och kanske dessutom bli separerad från sin familj!

   Resten av helgen gick åt till att arbeta ut en plan B, kontakta min svenska handledare och kursledningen samt skriva lite på min bok. Jag gick och åt middag tillsammans med Manju och hennes vänner på ”dosa house”, vilket är en restaurang nära sjukhuset. Dosa är som en slags superstor pannkaka med fyllning i och äts väldigt mycket här. Jag har varit där ett antal gånger sedan jag kom hit och personalen är verkligen supertrevlig.

 

På måndagen var det fint väder. Min handledare tog mig då till en strand där man kunde bada efter vi slutat för dagen.


Jag njöt verkligen av havet och stranden, trots att simturen var något besvärande. Man simmar som sagt inte i Indien... Min handledare sa att han kunde simma, men det kunde han inte. Han var jätterädd för att bli utdragen av underströmmar, trots att det knappt var strömt alls.

 

På tisdagen hade jag funderat klart över min plan B och… Jag bokade flygbiljetter till Nepal! Eftersom jag ska träffa både Hanna och min mamma om 4 veckor vill jag inte åka hem nu. Jag är inte så sugen på att resa runt i Indien själv och jag har länge haft planer på att vandra i Nepal. Hanna tycker inte direkt om att vandra, så varför inte passa på nu när vi ändå är borta från varandra?

   Planen är att jag ska hälsa på mina vänner som gör sina projekt på ett sjukhus i Kathmandu och därifrån ta mig ut på långvandring! Tyvärr drogs pengarna för flygbiljetten från mitt konto utan att jag fick någon biljett... Jag gick runt och oroade mig över flygbiljetterna hela dagen. Efter en hel del krångel, kontakt med researrangören och överföring av mer pengar fick jag i alla fall min biljett. Varför ska allting krångla så väldans?

 

På onsdagen försökte jag lägga över all min insamlade information i excel under dagen. Det tog sin lilla tid att organisera upp alla mina papper och ändra om i datorprogrammet. Jag vill slänga alla mina papper innan jag reser härifrån, så jag blev orolig att jag inte skulle få med all information jag behöver.

   Den här veckan har det varit examinationer för medicinstudenter, så de flesta inneliggande patienterna har varit ”examinationspatienter” och försvunnit med sina journaler från avdelningarna under dagarna. Sjukhuset har erbjudit gratis vård mot att patienterna ställer upp som examinationspatienter, så sjukhuset har fyllts av människor som vanligen inte skulle ha råd att komma till KMC. Det har varit väldigt bra för min studie att det kommit så många patienter den här veckan! Det har vimlat av studenter och examinatorer i korridorerna under dagarna och jag har arbetat på kvällarna istället, vilket har varit ganska skönt. Det är väldigt lugnt på kvällarna och jag har inte heller behövt oroa mig över att polisen ska komma då. Det enda som känts konstigt har varit att sitta i receptionerna helt själv medan telefonen har ringt och ringt. Patienter och anhöriga har tittat frågande på den underliga europeiska ”läkaren” som suttit och totalt ignorerat de ilsket ringande telefonerna på kvällarna.

   Efter att Shahana och Margirin slutat för dagen åkte vi till St. Angelo Fort;


Vi skulle åka klockan 14.30. Cirka 20 min efter att vi skulle träffats fick jag dock ett meddelande där de frågade om vi kunde åka om en timme istället. Vi kom iväg cirka 16.30 och det tar cirka 45 min att åka till Kannur. Fortet stänger klockan 18, men vi hann i alla fall vara där i en halvtimme innan vakterna körde ut oss.

   Det är ofta så här. Det är ingen brådska, ingen brådska, ingen brådska och när jag nästan ger upp och inte tror att aktiviteten kommer hinnas med så får plötsligt alla eld i baken och kommer iväg!

   Efter besöket på fortet gick åt vi på restaurang och sedan glass på ett glasscafé.

 

På torsdagen fortsatte jag med dataöverföringen och försökte lista ut ett smidigt sätt att få in informationen om alla de patienter som fortfarande är inlagda efter att jag åkt. Det kommer nog bli lite svårt… Jag träffade Manju och hennes vänner för en hejdå-middag på dosa house.

 

På fredagen avslutade jag min studie och lämnade några formulär med uppföljning av mina patienter till stackars Jimna samt till mikrobiologen. Jag hoppas verkligen att de kan ge mig information om de patienterna som fortfarande är inlagda... I såna fall har jag lyckats få ihop 88 patienter på den tiden jag varit här, vilket är ett ganska okej nummer. Om inte har jag 65 patienter...

   Därefter åkte jag hem till Bahiya som bor i en av grannstäderna. Jag fick skjuts av en av hennes vänner som arbetar på ett kommunalt sjukhus där. Jag fick vara på akuten en liten stund medan jag väntade på Bahiya och det var verkligen ett helt annat patienttryck där än på KMC.

   Bahiya bor på KMC under veckorna men åker hem till sin mamma och mormor, som båda är hemmafruar och bor tillsammans, på helgerna. På kvällen visade de mig hur man gjorde chappati, poori och lagade indisk currygryta. 


På lördagen (igår) sa Bahia att vi skulle gå upp klockan 7 så att vi kunde komma iväg tidigt. Klockan ringde… Ingen reaktion. Jag väckte henne 7.30 och hon gick då och väckte sin mamma och mormor. De gick upp och började förbereda frukost. Jag hjälpte till medan Bahiya gick och la sig igen. Vi friterade bananer och lagade puttu, vilket är ångat rismjöl med kokos. Till det lagade vi kadala; en kikärtsgryta. Det tog nästan 2,5h innan vi kunde sätta oss och äta, så det var ju tur att vi inte gick upp senare! Tänk att lägga så mycket tid på att göra frukost…

   Vi gick en sväng längs med floden och till marknaden. Polisen stoppade oss en gång och polisen från Kannur ringde även Bahiya och frågade om jag åkt därifrån än. Hon sa att jag skulle åka under morgondagen. Hög tid för mig att lämna Kannur känner jag…

   Efter vår lilla utflykt hjälpte jag till att laga dhal hemma hos Bahiya. Bahiyas farbror, faster och kusin kom och åt med oss. Därefter sa vi hejdå till Bahiyas familj och åkte till köpcentret tillsammans med kusinen och hennes föräldrar. Vi gjorde där en ”fiskmanikyr”, där ganska stora slamkrypare sög av ens fötter. Det var riktigt läskigt när hundratals fiskar sög sig fast och åt på ens fötter. Det verkligen kryllade av fiskar så att man inte ens kunde se sina fötter. Fiskarna såg ut som blodiglar som sög sig fast och det kändes som om det gick elektricitet genom fötterna!

   Därefter gjorde vi en femkamp i köpcentret innan jag tog bussen tillbaka till Kannur. Där åt jag middag med Teena, sa hejdå till mina nyfunna vänner och städade och packade sedan i en himla fart.

 

Tidigt imorse lämnade jag ett regnigt Kannur…

 
Det kändes lite sorgligt. Dagarna gick ganska långsamt här till en början, men den senaste veckan har jag haft massor att göra. Det var som om alla fick eld i baken och såg till att alla saker vi pratat om att göra blev gjorda då tiden höll på att rinna ut. Jag har därför haft en väldigt bra och innehållsrik vecka.

   Det känns samtidigt skönt att åka. Jag har ju som sagt varit väldigt spänd… Om man bara kunde vrida tillbaka tiden och klicka i en annan knapp på visumansökan!

 

Har jag blivit indisk nu då?

   Nja… Jag handtvättar mina kläder och jag har börjat äta det mesta med händerna. Men jag föredrar verkligen sked… Det är så mycket svårare att få upp ris och sås med händerna! Jag använder dock fortfarande toalettpapper. Det är ingen som använder det här, och de tittade väldigt konstigt på mig första dagen när jag sa att det inte fanns något på mitt rum och undrade om jag kunde ta med mig en rulle från någon toalett på sjukhuset. När vi åkte till en affär sålde de inte ens toalettpapper där! Min handledare beklagar sig ofta över alla patienter som kommer in med urinvägsinfektioner. Ni skulle ju kunna börja använda toalettpapper, föreslog jag en gång, men det trodde han inte skulle hjälpa…

   En sak som jag aldrig skulle kunna göra i Indien är att köra bil. Trafiken är ganska fascinerande och alla kör huller om buller. När jag åkte buss senast mötte vi en annan buss på en mycket liten grusväg. Båda bussarna stod nos mot nos medan deras chaufförer hängde på tutorna. En tävling om vem som kunde tuta längst? Min chaufför ”vann” och den andra bussen fick snällt backa därifrån. Bussarna påminde om 2 djur som mätte sina krafter mot varandra.

   Min handledare säger att för att köra i Indien behöver man tre saker; bra tuta, bra bromsar och tur!

 

När jag lämnade Indien förra gången ville jag verkligen åka tillbaka och få mer inblick i kulturen och landet. Det tycker jag har fått under tiden jag har varit här. Det som verkligen har slagit mig är hur otroligt mycket frihet och möjligheter vi har som växer upp i Sverige! Vi kan göra i stort sett vad vi vill, resa vart vi vill och gifta oss med vem vi vill. Vi kan också röra oss fritt och känna oss trygga…

   Här i Kerala är det helt otänkbart att en kvinna skulle få resa på sättet som jag gör. Näst intill alla gifter sig enligt tradition med en person som deras föräldrar väljer ut. Ofta med en person de endast träffat enstaka gånger.

   Jimna, vars förlovningsfest jag var på, är en av de få som har ett ”halvt kärleksäktenskap”. Det innebär att hennes blivande make är kär i henne. Han är hennes bästa vän och hon vill gärna tillbringa sitt liv med honom, trots att hon i nuläget inte har några romantiska känslor för honom.

   De flesta säger att det inte spelar så stor roll vilka de gifter sig med. ”Vi kan anpassa oss till det mesta”.

 

Imorgon flyger jag mot Nepal. Självklart ska det bli strejk imorgon, så de på sjukhuset sa (efter att jag bokat min biljett, trots att jag sagt att jag skulle boka den till på måndagen) att jag inte skulle kunna ta mig till flygplatsen den dagen. Jag löste problemet genom att omboka till ett hotell bara ett par hundra meter ifrån flygplatsen. Så förhoppningsvis kommer jag vara i Nepal på tisdag morgon! Det har dock krånglat med så mycket att jag nästan slutat tro att något ska gå felfritt…

 

Ha det så fint så hörs vi!

 

Kram!

 

 


Kommentarer
Postat av: Katarina

Ojojoj, vad du har haft det kämpigt med visumet! :(
Kul att du har fått uppleva indiskt liv. Hoppas du kan återhämta lugn i Nepal. Har du handlat varma kläder, skor och det som behövs för vandringen? Jag gissar att du ska uppleva Himalaya och det är kallt där.
Kram <3

2017-10-19 @ 06:56:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0