Rajasthan
Det gick snabbt och smidigt att ta sig genom Mumbai vid 6 tiden på morgonen. Det var en hel del folk på gatorna redan, och man kunde verkligen se staden vakna till liv medan solen gick upp.
På flyget till Jaipur satt jag bredvid ett indiskt par med en liten ettåring. Mannen var från Mumbai och kvinnan från Jaipur. Jag frågade hur de hade träffats, och de berättade då att det var deras föräldrar som hade träffats över en internetsajt. Föräldrarna hade tyckt att deras barn var ett matchande par och därmed sett till att de kom i kontakt med varandra. Paret hade sedan pratat över Skype i 2 veckor och därefter bestämt sig för att gifta sig. De var väldigt trevliga och gav mig tips på ställen jag kunde besöka i Jaipur.
När jag kom av flyget stod en man från hotellet jag bokat och väntade på mig. Han sa att han jobbade där och var väldigt påträngande med att jag skulle boka en guidad tur med honom. Jag tänkte att det skulle bli jobbigt att bo där om de anställda var så på, men det visade sig som tur var att han bara var en chaufför de ringde ibland.
De på hotellet var extremt trevliga. De bjöd på masalate titt som tätt, och så fort jag kom dit berättade killen i receptionen att det fanns en annan svensk tjej där. Han sa att han redan hade berättat för henne att jag skulle komma, och att vi kunde dricka te på eftermiddagen. Han gav mig ett av deras bästa rum, till samma pris som standardrummet jag bokat. Han sa att det ändå nästan aldrig var någon som bokade de dyra sviterna, så jag kunde lika gärna bo där.
Jag fick en karta och begav mig av ut för att besöka den rosa staden och vindpalatset; Hawa Mahal. Hela den gamla delen av staden målades rosa när prinsen av Wales skulle komma på besök för länge sedan. Sedan dess måste alla husen där vara målade rosa, och folk får betala böter om de bryter mot reglerna.
De på hotellet sa att det skulle ta ungefär 20 minuter att gå till den gamla delen av staden, men när jag hade gått i 1,5h, och fortfarande bara kommit halvvägs, bestämde jag mig för att hoppa in i en av de hundratals rikshorna som passerade mig.
Det var fullt med folk och marknader längs med gatorna i den rosa staden. Folk skrek på mig, och det kändes som att jag konstant var omgiven av en skara män som ville att jag skulle komma till deras butiker. När jag stannade för att titta på palatset kom folk fram och ville ”prata”. Jag har dock knappt mött någon som inte vill något mer, och mycket riktigt - killen som följde efter mig och ”ville lära sig engelska” ville såklart att jag skulle titta in i hans butik när vi passerade den. Folk gick till och med så långt som att ropa att de kända platserna låg åt helt andra håll än det jag var påväg åt. Första gången det hände vände jag tacksamt håll och fick sällskap av en man som ”ändå skulle den vägen”. Efter några minuter blev jag dock skeptisk. Det visade sig att även han ville ta mig till sin butik och att jag varit påväg åt rätt håll från början. Jag pendlar verkligen mellan att tycka att Indien är ett fantastiskt land och bli helt tokig på det.
Jag tröttnade på folkvimlet efter en stund och tog mig något uppgivet tillbaka till hotellet. Väl där presenterade killen i receptionen mig för Liselotte som bodde i Uppsala. Vi kom väldigt bra överens och spenderade hela kvällen tillsammans, innan hon skulle ta nattåget till Jaisalmer. Hon berättade och visade bilder från ett bröllop som hon hade blivit inbjuden till av hotellägaren.
Dagen därpå hjälpte de på hotellet mig att boka en riksha som skulle ta mig runt till olika platser hela dagen. Det kom dock en man i en bil istället, eftersom hans riksha var ”sönder”. - Troligen ett annat trick för att tjäna mer pengar. Han sa dock att han skulle ta mig runt för samma pris som med rikshan.
Vi började med att åka till Amber Fort;
Chauffören stannade bilen intill fortet, och mannen på bilden kom gående med en korg under armen. Han satte ner korgen, öppnade locket och upp reste sig kobran så fort locket kommit av! Jag backade ett antal steg, men han skrattade bara och satte sig ner och började spela. Jag misstänkte att han hade tagit bort ormens giftkörtlar, och troligen även dess huggtänder, men jag tyckte fortfarande att det var lite otäckt att se ormen resa sig. Jag fick bevis för min misstanke några minuter senare, då kobran högg honom i armen och det inte blev minsta märke.
Man kunde rida elefant upp till fortet, och jag begav mig ner till stället varifrån elefanterna startade sin rutt. Det var en väldigt häftig upplevelse att rida elefant upp till fortet på höjden.
Jag delade sadel med en kvinna från USA, som hade kommit till Indien tillsammans med en grupp vänner för att vara med på ett indiskt bröllop. Efter ridturen hyrde de en guide, och jag hakade på deras grupp. Vi besökte templet och fortet, och guiden berättade en del om konstruktionen och kungafamiljen som hade bott där. Chauffören som väntade på mig hade dock sagt att det skulle ta mig max 2 timmar att besöka fortet, så efter ett tag kände jag mig därför tvungen att lämna gruppen för att han inte skulle tro att jag var helt vilse.
Vi åkte vidare till ett sol- och aptempel. Jag träffade ett väldigt trevligt par från Nederländerna vid soltemplet, och vi satt och pratade lite med en kvinna som bodde bredvid templet och tog hand om det. Hon försökte såklart sälja lite saker hon hade i en låda, och tjejen från Nederländerna köpte. Kvinnan var trevlig och ville bjuda in oss på te efteråt, men vi bestämde oss för att inte stanna.
Jag traskade sedan vidare till aptemplet, som låg vackert inklämt mellan bergen. Det fanns sjukt många apor där och på bergen runt omkring. De sa att det bodde mellan 5000 och 10 000 apor där. Det fanns även massor med ormtjusare, och jag vande mig vid att sicksacka mellan korgarna med mer eller mindre aktiva kobror.
Efter det var det hög tid för lunch, så chauffören tog mig till sina vänners restaurang i centrala Jaipur. Efter det tyckte han att vi skulle dricka te hemma hos hans farbror. Det blev en obekväm stämning under lunchen, eftersom chauffören började flörta mer och mer seriöst. Jag gjorde misstaget i Jaipur att automatiskt svara nej på frågan om jag hade en pojkvän, vilket gjorde att väldigt många var väldigt på. Inte så att jag kände mig hotad på något sätt, utan mer att det blev en konstig stämning.
Chaufförens farbror hade en juvelaffär, och han visade mig såklart alla sina smycken medan vi satt där och väntade på te. Jag sa redan från början att jag inte ville köpa något, men kände ändå visst dåligt samvete när jag gick därifrån. Chauffören ville sedan ta mig vidare till sina vänners affärer, men jag envisades med att jag ville tillbaka till hotellet. Han visade då ett öppet missnöje, men tog mig till en resebyro på vägen så jag kunde boka min biljett vidare till Jaisalmer. Tåget var fullbokat så det fick bli buss istället, vilket jag i efterhand tyckte var ett bättre alternativ.
När vi kom tillbaka till hotellet drack jag te med killen i receptionen. Han började dock också ställa alltför påträngande frågor, vilket kändes synd...
På onsdagen hade jag tänkt åka vidare till Jaisalmer, men jag pratade med hotellägaren på morgonen. Han sa att han och hans familj skulle gå på bröllop både på fredagen, lördagen och söndagen och att jag var välkommen att följa med om jag hade möjlighet. Jag ville verkligen vara med på et indiskt bröllop, så jag flyttade runt mina planer lite för att kunna komma tillbaka till på lördagen.
Jag tog mig tillbaka till resebyron där jag hade bokat min bussbiljett och frågade om de kunde ändra min resa till på söndagen istället. Det kunde de, och det tog dem bara en halv minut.
Därefter tog jag mig till tågstationen för att köpa en biljett till Swai Madhopur, som ligger alldeles intill Ranthambhore tigerreservat. Att köpa tågbiljetten gick däremot inte så smidigt. Det tog mig ungefär 2 timmar, då jag blev skickad fram och tillbaka mellan olika kassor. De skickade mig slutligen till ett annat hus, där jag blev runtskickad några varv till. Till slut sa de att jag var tvungen att köpa min biljett i kassa 1 – den enda kassan som var stängd. De sa att kvinnan som jobbade där skulle komma tillbaka 2 timmar senare. Jag han bli ganska upprörd, men som tur var dök kvinnan upp ett par minuter senare. Hon skickade runt mig ytterligare 3 gånger för att fylla i något himla formulär om vilket tåg jag ville åka. När jag fyllt i allt var tåget fullbokat, och jag var tvungen att köa om för att fylla i ett nytt formulär om ett annat tåg. Hon bokade i alla fall min biljett till tigerreservatet till slut.
Jag ville sedan att hon skulle boka min biljett tillbaka, och samma karusell satte igång igen. Kvinnan skrek gång på gång ”varför gör du såhär?!”, tills jag tappade humöret och skrek tillbaka. Hon bokade då trumpet min biljett och smällde därefter igen luckan och gick därifrån. Jag tyckte så synd om de stackars engelska killarna bakom mig i kön. Även de hade blivit runtskickade på en liknande runda, och de kunde inte göra annat än att sätta sig ner och hoppas att den arga kvinnan skulle komma tillbaka snart. Vid sådana tillfällen blir jag tokig på Indien.
På kvällen åkte jag till ett ställe som heter Chokhi Dhani. Det var det indiska paret på flygplatsen som tipsade mig om att åka dit. Hotellet fixade en riksha som tog mig dit, väntade på mig i 2 timmar och körde mig tillbaka. Allt för cirka 70 kronor, vilket var samma pris som jag betalade för en heldagsturen dagen innan. Det är otroligt att chaufförer här nere kör runt en och väntar på en för så lite pengar. Det finns verkligen tusentals rikshor överallt och konkurrensen är därför stenhård.
Chokhi Dhani är ett ställe där de har olika stationer där de bland annat visar traditionella indiska hus, dansar, har olika matstånd, trollkarlar, affärer m.m. Jag fick äta massor med traditionell indisk mat. Servitörerna kom med ett antal olika skålar till var och en och fyllde sedan på dem hela tiden i takt med att man åt. Jag fortsätter hela tiden häpnas över att jag kan äta nästan all mat här nere.
Dagen därpå tog jag tåget ner till tigerreservatet. Inga av de jag har pratat med som har varit där har sett några tigrar, och jag hade därför inte så stora förhoppningar om att verkligen få se någon. Jag tänkte att jag skulle få se andra djur och att det därför skulle bli roligt ändå.
Tågresan tog lite drygt 2 timmar, och jag delade kupé med 10 indier med massor med packning. De flesta var halvstora barn som kunde sitta i knäna på de vuxna, men det var ändå ganska trångt. De var trevliga och berättade att även de varit i Jaipur för ett bröllop.
På fredagen gick jag upp klockan 5 för att bege mig till stället där de sålde biljetter för att åka ut på tigersafari. Det fungerade inte för mig att boka online, och man kunde inte köpa biljetter i förväg på något annat sätt. De på gästhuset där jag sov sa att det var viktigt att jag var där 5.30, och att deras granne var en av guiderna. Grannen skulle åka dit vid den tiden, så jag kunde därför få skjuts av honom.
Klockan 5.45 hade grannen dock fortfarande inte dykt upp, och den sömniga receptionskillen gick och knackade på hos dem. Guiden öppnade dörren, gav mig en kopp te och sa att han snart var klar för att åka. Han berättade lite om reservatet på vägen. För att förhindra att det blir för mycket folk på ett och samma ställe har de delat upp området i 8 olika zoner. Man får önska i vilken zon man vill åka ut på safari i, och han gav mig lite tips. Klockan gick och jag hoppades att jag skulle få tag på en biljett över huvud taget...
Jag var vid biljettluckan vid 6.10, och då vimlade det av folk. Jag hittade en glad irländska med en regnbågsfärgad turmössa. Hon gick runt och bjöd på kakor och berättade att hon redan hade varit på 6 safarin och sett tigrar 2 gånger. Hon hade varit där sedan klockan 4 på morgonen och pratat med guiderna. Hon berättade att guiderna sagt att en tiger hade dödat en hjort i zon 6 dagen innan. Den skulle troligen vara där och äta av sitt byte under dagen, och hon skulle därför försöka åka dit. Jag bestämde mig för att försöka haka på henne och fick plats i samma jeep.
En stund senare skumpade vi iväg i en jeep med öppet tak, medan solen gick upp över det savannliknande landskapet. Vi hämtade upp en tigerspårare, och det var riktigt spännande att åka längs de sandiga vägarna och leta efter tigern. Spåraren berättade att tigrarna ofta använder sig av vägarna för att ta sig fram, och vi kunde mycket riktigt se dess fotavtryck i sanden. De tog oss till stället med bytesdjuret... och där låg tigern!!
Det var extremt coolt att få se en vild tiger på så nära håll! Jag skulle säga att vi parkerade jeepen 20-30 meter ifrån tigern. Jag var lite nervös först, men tigern brydde sig inte ett dugg om jeeparna som kom och parkerade runt den. Guiden berättade att de flesta av tigrarna är födda i reservatet och därför är väldigt vana vid att människor kommer och tittar på dem. Tigrarna hade dödat ett par människor genom åren, men bara folk som kommit gående till fots. En skogsvaktare hade blivit attackerad en gång och även någon som kom dit för att olagligt avverka skog.
Tigern la sig för att sova och vi stannade ett ganska bra tag innan vi åkte vidare. Det fanns massor med hjortar, rådjur, apor och fåglar.
Efter safarit hade jag några timmar på mig innan nästa safari på eftermiddagen. Jag vilade på rummet och gick för att äta lunch. Efter det mötte jag upp den irländska tjejen igen. Hon hade åter varit där och pratat med guiderna, och berättade att de hade sett tigrar i zon 3 på morgonen. Eftersom tigrar vanligen inte flyttar på sig under dagen var det stor chans att de skulle vara kvar där även på eftermiddagen. Djuren är aktiva vid soluppgång och solnedgång, då de kan smälta in med sina färger i ljuset.
Det fanns inte plats i någon jeep, men vi fick plats i en turistbuss. Den hade även den öppet tak och rymde cirka 20 personer. Jag hann precis köpa min biljett innan jag plötsligt började må väligt illa. Jag sprang ut och satte mig på huk vid vägkanten medan min kropp förberedde sig för att spy. Jag trodde inte att jag skulle kunna följa med på safarit ett tag... Jag hade ju redan fått se en tiger, så jag var extremt nöjd och var väldigt nära att inte följa med ut igen.
När det var dags att åka en halvtimme senare mådde jag fortfarande väldigt dåligt. Jag ville dock verkligen åka ut igen, så jag bestämde mig för att följa med runt och hämta upp de andra turisterna i alla fall. Vi åkte runt någon timme och jag började må bättre. Det blev bättre och bättre under safarits gång, och jag är så himla glad att jag åkte med!
Landskapet var väldigt annorlunda jämfört med i zon 6, med mycket skog och en stor sjö. Vid sjön låg ett tempel och det var ett väldigt vackert landskap. Det fanns massvis med påfåglar och det var varmt, till skillnad från den iskalla morgonen.
Guiden berättade att en tiger med 3 ganska stora ungar ofta rörde sig i zonen. Vi parkerade bussen vid sjön i förhoppnig om att tigrarna komma för att dricka. Någon timme senare började vi alla bli lite rastlösa och hade nästan förlorat hoppet om att få se några tigrar. Solen började gå ner, och det var snart dags för oss att åka tillbaka.
Då, plötsligt, kunde vi skymta en tiger på andra sida sjön! Några minuter senare kom ungarna efter!!
De traskade över de nedfallna trädet och försvann ett tag, för att sedan dyka upp i vassen nära bussen. Ungarna skuttade runt och lekte med varandra och vi alla turister var helt lyriska. De kom upp nära bussen och traskade lugnt förbi oss för att jaga på kullarna bakom.
Vi åkte förbi kullarna dit tigrarna begett sig på vägen tillbaka, och man kunde se hur hjortarna och rådjuren betedde sig nervöst. Vi ville så gärna stanna, och man kunde se att guiderna verkligen också ville det. Vi var dock tvugna att åka tillbaka, då nationalparken skulle stänga. Guiden berättade att safarit var bland det bästa han guidat på, och jag hade verkligen en sådan himla tur. Folk berättade att de varit där i veckor utan att se några tigrar, och jag hade definitivt inte sett några om jag inte stött på irländskan med turmössan!
Jag satt bredvid en amerikanska på safaribussen. Hon hade åkt till Ranthambhore med en privatchaufför, och undrade om jag ville åka tillbaka med henne. Jag åkte därför bil tillbaka med henne, istället för att vänta och ta tåget senare på kvällen.
Dagen därpå var det dags för det indiska bröllopet, som jag sett fram emot så ivrigt.
Hotellägaren och hans fru skulle komma och hämta mig klockan 11, men indisk tid blev det klockan 13. Vi började med att åka till fruns systers hus, där de satte upp mitt hår och hjälpte mig att sätta på mig min sari. De sminkade mig, så jag inte såg klok ut, och satte även på mig massa smycken. Därefter bar det av till festligheterna.
Bröllopen här i Indien är inte riktigt kloka. De håller på i 4 dagar och är fullspäckade med dans, musik och olika ceremonier. Det kommer hundratals med gäster, och hotellägaren berättade att han i genomsnitt var tvungen att gå på olika avlägsna släktingars bröllop en gång i veckan. Han var väldigt trött på bröllop, men det tillhörde god uppfostran att gå. Han berättade dock att de vanligen endast brukade dyka upp sista dagen för att närvara vid själva huvudceremonin.
De tog med mig till ett bröllop som var inne på sin 3e dag, och vi kom fram till ett ställe där de dansade till indisk musik på gatan. Jag försökte hålla en lite låg profil till en början, men det visade sig vara helt omöjligt. De formade en dansande ring omkring mig, tog foton, filmade mig m.m. Jag började dansa lite tafatt på indiskt vis och de visade mig olika rörelser. Alla tittade på mig och det var definitivt inte rätt ställe att vara blyg på!
De slutade dansa efter en stund och en ceremoni där vi fick sitta ner och hålla våra händer på en kockosnöt ägde rum. Efter det åkte vi vidare till släktingarnas hus. De bodde cirka 40 personer tillsammans i ett stort hus. Barnen visade mig stolt sina rum, och de flesta verkade ha ett eget. Det påminde lite om klimatet på ”gången” hemma, där alla barnen lekte tillsammans och gick från rum till rum. Den enda egentliga skillnaden var att alla var släkt eller ingift släkt med varandra, och att det var ett enda gemensamt hus istället för några mindre individuella.
De målade mina armar med henna, serverade mig frukt och te m.m. Vi gick därefter ut utanför, där ett hundratal människor hade samlats för en ceremoni. Jag satt och pratade med de indiska flickorna, medan de fortsatte måla mina armar med henna. De var alla 10-12 år, utom Tina som var 19. De var duktiga på engelska, ställde massa frågor och berättade om sig själva.
Alla undrade om jag var gift eller skulle gifta mig snart. Jag frågade dem om de själva ville gifta sig, men de svarade alla nej. De ville jobba och resa - inte alls bli hemmafruar som sina mammor. Man kunde se en väldigt tydlig skillnaden mellan generationerna. Deras mammor pratade väldigt lite engelska, och det var därför väldigt roligt att se att de små flickorna var så duktiga och framåt.
Efter ceremonin lämnade vi flickorna och åkte vidare till ett bröllop som var inne på sin sista dag. Hotellägaren släppte av oss mitt på motorvägen, där en stor grupp människor gick i ett dansande tåg längs med vägen. I täten gick två indiska fullblod (hästar), därefter ett hundratal människor och längst bak en elefant med brudgummen på ryggen. De hade en orkester och massor med trummisar. Runt gruppen gick folk och bar på lyktor och ljusslingor för att avskärma bröllopet från den susande trafiken på motorvägen.
Vi gick några hundra meter till själva bröllopsstället. Väl där dansade vi en stund utanför, innan vi gick in och fick äta av en stor buffé. Det var cirka 400 gäster som dansade och umgicks utanför huset där brudgummen, och även senare bruden, befann sig. Jag trodde att musiken och festandet skulle göra en paus när det var dags för själva bröllopsceremonin, men icke. Bruden kom, folk fortsatte att festa utanför och droppade eventuellt in i huset för att ta sig en snabb titt på brudparet.
Vi gick in i huset så fort bruden anlände och tittade på när paret möttes. En ceremoni där de hängde kransar om varandras halsar ägde rum, och vad jag förstod det så var det själva huvudceremonin i bröllopet. Folk jublade och tog bilder av det nygifta paret efteråt;
Hotellägaren berättade att paret var ungt och att det var ett arrangerat äktenskap. Han berättade även att bröllopet inte var slut i och med ceremonin, utan att det skulle fortsätta med olika ceremonier hela natten.
Brudparet såg inte så glada ut, särskilt inte brudgummen... Men det kanske är så man ser ut efter 4 dagars ceremonier i ett äktenskap man inte har valt själv? Särskilt när man vet att man fortfarande har en lång natt med olika ceremonier framför sig...? Hotellägaren sa att han själv hade varit helt utmattad efter sitt bröllop. Han och hans fru hade fått lära känna varandra i 2 timmar innan de fick ta ett beslut om att gifta sig eller inte. ”Först giftemål, sedan kärlek”, som de säger här.
Vi stannade en stund till, men åkte sedan tillbaka till hotellet vid 22tiden på kvällen. Massor med bröllopståg blockerade trafiken längs med gatorna. Det är bröllopssäsong nu, och hotellägaren muttrade buttert över alla bröllop medan han sicksackade sig fram med bilen.
Dagen därpå tog jag det bara lugnt och väntade på att ta nattbussen till Jaisalmer på kvällen. Bussresan var inte så trevlig... Mitt fönster gick inte gick att stänga helt, så det blåste iskallt på mig hela natten. Dessutom spelade bussen en väldigt högljudd och snabb melodislinga på trumpet så fort chauffören tutade, vilket han gjorde precis hela tiden. Det blev därför väldigt svårt att sova.
På morgonen på måndagen kom jag fram till Jaisalmer och kunde se det stora sandstensfortet torna upp sig över ökenstaden. Fortet är väldigt stort, och jag kunde därför bara få med en liten del av det på bilden;
Jag spenderade sedan dagen med att utforska fortet och dess jaintempel. Det bor cirka 3000 människor i fortet, och det var jättefint med massor med små gränder. Staden runt omkring var även den i sandsten.
Dagen därpå bar det av ut i öknen på kamelsafari, men den historian får jag nog spara till nästa inlägg...
Hej svejs så länge!
