zyanyasarah

Söndagen den 14 augusti 2011

45 000 hektar mark, 4 000 kor, 150 hästar... och jag var där i nästan 6 veckor.

 

Vissa dagar var jättebra... Som de två sista gångerna vi var ute och drev in kor...

...Det tog oss cirka 5 timmar att driva in dem. Jag befann mig oftast på rätt plats vid rätt tillfälle, och tillsammans fick vi in dem utan några större problem.

...Eller de två sista dagarna, då bara Colin och jag drev avvänjningskalvarna från en hage till en annan på förmiddagen och tillbaka på eftermiddagen. Tiden mellan red vi och kollade lite staket och genom några tomma hagar, i jakt på kor som hoppat genom staketen. Min häst, Mapolie, var pigg men samtidigt lugn och det var jätteroligt att rida henne. Jag kommer sakna henne...

 

Vissa dagar var hemska... Som de första gångerna vi var ute och drev in kor...

...De kunde bli så himla arga. Det är sällan jag har sett någon människa så arg som Colin kunde bli när vi hanterade korna. Varken jag eller Kirsten (kanadensiska) kunde förstå ett ord av vad han sa när han bara skrek på oss. Ord som ”don’t” före en instruktion försvinner, och för det mesta hade vi inte ens någon aning om vem av oss instruktionen gällde.

...Kor sprang iväg, de skrek ursinnigt på oss, hundarna bet kalvar blodiga och Colin skrämde vettet ur både mig och min häst. Jag var tvungen att rida tillbaka, men svor att jag skulle åka därifrån så fort jag kunde stiga av min häst...

...Men på något underligt sätt lyckades vi alla lugna ner oss fram tills dess att vi ridit tillbaka, och dagen därpå fortsatte vi som om ingenting hade hänt. Det var alltid så; hur arga de än varit under dagen så var det bortglömt på kvällen, då Colin hällde upp lite rum och började dra en av sina många historier.

 

En del dagar trevliga, men otroligt improduktiva... Som de dagar vi åkte bil i flera timmar mellan deras olika egendomar, eller bara runt i hagarna för att se så att alla boskapsdjuren hade vatten och att staketen inte gått sönder.

 

Men de allra flesta dagar var enbart långtråkiga... Som de dagar vi klippte buskar, grävde hål, plockade sten eller försökte fixa saker som gått sönder.

 

På Yarrawonga bodde (i människoväg) Colin, hans fru Joe, sonen Math, Kirsten och jag. Colin och Math jobbade på ranchen, medan Joe jobbade som mäklare i Blackwater. De hade två döttrar också, varav en brukade komma och hälsa på på söndagarna, då vi brukade ha några timmar ledigt.

...Jag bodde tillsammans med Kirsten, en ganska tyst, men väldigt trevlig kanadensiska, vars största intressen i livet var djur, heavy metal, skräckfilmer och TVspel. Jag har tittat på skräckfilmer och drömt om zombies ett antal gånger, hihi.

...Vi bodde i ett ganska stort och fint trähus med var sitt sovrum och ett gemensamt rum med en soffa och kök. I huset bodde även en del möss, som av någon anledning klättrade ner i fällan trots att vi aldrig stoppade något i den. (Fast när de väl klättrat ner så började de ju svälta efter ett tag, så då var vi ju tvungna att mata dem, så de kanske lärde sig det...?) Huset beboddes också av en hel del ödlor och några grodor som brukade hålla till på toaletten.

 

Vi jobbade kl 7.30 – 18/19 måndag - lördag, men det hände att vi inte slutade förrän fram emot 21tiden. Söndagarna hade vi sovmorgon fram till kl 9 och jobbade därefter oftast fram till lunch och även ett par timmar på kvällen.

...För det mesta hade vi en timmes lunchrast mitt på dagen, och om vi fortfarande var kvar på gården framåt 10tiden så brukade vi ta oss en kopp kaffe i trädgården.

...Varje morgon gick jag direkt till stallet och började ta av täcken, medan Kirsten matade hönsen och flyttade några av hästarna mellan två hagar. Efter det jobbade jag med Colin och Kirsten med Math reste av dagen, för att avsluta gemensamt med att sätta på täckena och fodra hästarna på kvällen.

...När vi slutat gick vi upp till huset och åt middag, som Math för det mesta lagade. Det ligger någonting i uttrycket att ”cowboys pratar inte om de inte har något att säga”; vi kunde jobba i timmar sida vid sida utan att säga ett enda ord till varandra. Jag pratade en del med Colin och Kirsten när vi var på tu man hand, men när vi var alla 4 var det som om ingen ville bryta tystnaden. Jag tror inte jag växlade mer än några få meningar med Math och Joe under hela tiden jag var där... Lite skumt egentligen... Colin brukade dock kunna hålla låda en stund med alla sina historier om folk som slagit sig på olika sätt. Efter det brukade vi sitta i tystnad vid middagsbordet ett tag, innan alla lite förstrött började läsa någon av tidningarna som de hade liggande på bordet. Nu när jag tänker på det påminner det mig lite grann om middagarna hos morföräldrarna i Gilmore Girls, haha.

...Vi stannade för det mesta någon timme uppe i huset, därefter gick Kirsten och jag tillsammans ner till vårt hus. Så vi hade inte mycket tid för oss själva, vilket var bra, eftersom ensamheten var den största anledningen till att jag lämnade Withersfield...

 

Colin brukade föda upp, rida in och sälja hästar, men det var ett par år sedan han gjort det senast. Han hade två avelshingstar, men även fler som gick runt i olika hagar. När vi satt och läste hästtidningar på kvällen brukade han ofta peka ut någon häst som vunnit något och antingen säga att han fött upp hästen, eller att någon av hans hästar var släkt med hästen i fråga. Han verkade även känna, eller åtminstone känna till, de flesta av ryttarna.

...Han brukade även ta emot ”problemhästar” ibland, för att träna dem åt sina ägare. Det var väldigt coolt att se honom hantera hästarna, även fast min idé om djurhållning skiljer sig en del från hans... De hade en enorm respekt för honom.

 

150 hästar och 4 000 kor... Det låter mycket, fast de flesta såg jag aldrig röken av eftersom de var fördelade över en så stor yta.

...Hästarna drevs oftast in med motorcykel, och en dag rullade Colin iväg för att hitta en ny häst till Kirsten. Vi stod kvar vid ingången till hagen vi använde, och efter bara några minuter kom ett tiotal hästar springande. Han åkte iväg igen, och efter en stund kom ytterligare hästar springande. Det pågick ett tag. Hästar kom galopperande från alla möjliga håll, tills dess att vi hade vi ca 50 hästar i den lilla hagen, och Colin nöjt hoppade av motorcykeln för att skilja ut den hästen han ville ha. Hästen drevs in i en annan hage och därefter fick de andra springa ut i det fria igen.

...En annan gång red vi ut i en av hagarna vid St Helen’s för att hitta Mapolie, som jag skulle få börja rida.

 

Det här är Casie, som var ”min” häst i början;

En otroligt snäll och söt liten häst, fast som inte gärna rörde på sig mer än absolut nödvändigt...

 

Efter ett tag fick jag börja rida Mapolie istället;

 

Ett 6årigt engelskt fullblod, som det var ganska mycket krut i. Hon verkade tycka att galopp var en passande gångart i de allra flesta fall, och varför gå runt ett föremål när man kan hoppa över det? Stå stilla var även något som var fruktansvärt långtråkigt och onödigt, så bäst att konstant röra sig i sidled eller vifta med huvudet.

...Efter en del övning på volter lugnade vi båda ner oss antal hekton. (För er som inte är hästmänniskor; när man pratar om en ”volt” menar man en cirkel man rider på, inte sättet man faller av på. Oftast inte i alla fall! ;) )

 

Vi jobbade inte överdrivet mycket med hästarna och korna, men vi red ett par gånger i veckan. Det var bara vid några tillfällen som vi var ute alla fyra på en stor ”kodrivning”, i brist på bättre ord. När jag säger stor menar jag då vi var ute och drev in ca 200 stycken vuxna djur plus kalvar. Annars drev vi in lite mindre flockar, till exempel tjurarna från en mindre hage, och då behövde vi inte vara allihop.

...De allra flesta korna var snälla, inte ”tama” på samma sätt som jag antar att korna är hemma i Sverige, men de var inte överdrivet rädda eller attackerade oss. Det hände dock att några av dem var lite ilskna ibland, och då var det fort upp på stängslen som gällde! Jag önskar jag hade haft tillfälle att filma det...

 

Den här kon var ganska ilsken, har jag för mig, men som ni ser så kan man lätt hoppa upp på eller igenom staketen.

 

Landskapet var väldigt platt och öppet i jämförelse med Withersfield med sina berg, skogar och vattendrag... De körde bil på grusade vägar mellan hagarna, som även var ganska välordnade och avgränsade.

...Om vi skulle driva kor långt bort så lastade vi in hästarna i en stor lastbil och åkte dit, för att sen återvända på kvällen. Ingen camping, så mycket modernare och inte lika mycket fantasy över det hela som det var på Withersfield...

 

Men nu är det över, och jag kommer hem om lite mer än en vecka... Det känns bra, även fast jag tror att jag fortfarande skulle varit där om jag hade kunnat... Fast nu när jag inte kunde det känns det förvånansvärt skönt.

...Tre månader, som var mitt mål att stanna, kändes som en hel evighet. Jag försökte att inte tänka så mycket och ta en dag i taget, för jag hade beslutat mig för att inte åka därifrån på eget bevåg. Min brist på blogginlägg kan delvis förklaras med att jag ville vänta med att skriva tills dess att jag var säker på att jag skulle stanna.

...Jag kom aldrig ens i närheten av säker... Jag tror att jag är alldeles för mycket i behov av full fart och människor runt omkring mig för att klara av att vara cowgirl... Men jag har lärt mig en massa är glad över att jag har provat på det!!

 

Men varför komma hem och inte fortsätta resa? Särskilt när jag fortfarande har så mycket kvar som jag vill göra här nere?

...Det är ganska enkelt egentligen... Resa runt känns väldigt dåligt tajmat. Min plan var hela tiden att jag skulle jobba under vintern, för att sen ha tillräckligt med pengar för att resa runt lagom tills det blir vår. Det är vinter nu, vilket inte gör överdrivet mycket, men jag vill så mycket hellre resa runt när det är sommar. De flesta av mina planer söderut bygger på att det är bad och campingvärme. Jag skulle tekniskt sett kunnat göra det mesta nu och komma hem helpank om några veckor, men varför inte skjuta på det?

...Jag längtar hem och har lust att plugga litteraturvetenskap, som jag kommit in på. Australien ligger förhoppningsvis kvar några år, vilket ger mig gott om tid att komma tillbaka och fortsätta resa när det är sommar... Jag bara flyttar om mina planer lite, så att allt passar mycket bättre! :)

 

Nu är jag i Brisbane. Jag har mest drivit runt ett par dagar och försökt låta allting sjunka in... Jag bokade mitt fallskärmshopp för imorgon. Hm... Jag tror inte jag har fattat det heller riktigt...

 

Efter det åker jag till Sydney en vecka, sen hem!!

 

Jag längtar...